Stora rymden och lilla jag

»Den, Gud vil slå i Livets Strid,/ ham gjør han først till Individ.«

Det är pastorn i versdramat »Brand« av Ibsen som varnar titelpersonen. Brand är en glödande predikant som vägrar acceptera kompromisser hos sig själv eller andra. Inte bara är han själv en stor personlighet, han behandlar dessutom sin församling som en samling individer snarare än ett kollektiv. Pastorn säger att detta inte är vad staten önskar. Staten är »en halv republikan«, som hatar frihet, men gillar likhet.

Vad är en individ? Det »odelbara«, som ordet antyder? Knappast. En individ är lika fylld av inre konflikter som ett samhälle är. Begär mot samvete. Kortsiktig tillfredsställelse mot långsiktig planering. Alla vet att den del av jaget som vill slösurfa på nätet och äta godis ofta vinner över den del som vill skriva klart sin science fiction-roman eller börja idrotta.

En gång skrev jag (närmare bestämt i en aldrig färdigskriven science fiction-roman) att problemet med socialism är att samhällen agerar lika irrationellt som individer, och problemet med liberalism är att individer agerar lika irrationellt som samhällen. Men om socialismens brister sedan länge torde vara uppenbara, blir liberalismens brister det kanske först den dag summan av alla våra individuella val gör att vi utrotar oss själva i till exempel en klimatkatastrof.

Vilket dock ej var vad min roman skulle handla om. Den skulle handla om känslan av meningslöshet som inträder när man får reda på att rymden är full av liv, och att allt som mänskligheten någonsin kan göra redan gjorts av någon annan. Eller som Bernard le Bovier de Fontenelle skrev i sin bestseller »Samtal om världarnas mångfald« från 1686: »… medge att ni knappt längre förmår urskilja oss själva, mitt bland så många världar. För mig börjar Jorden se så fruktansvärt liten ut, att jag tror att jag hädanefter inte kommer att bry mig om någonting alls.«

Så tänk om det där mystiska som roterar kring stjärnan KIC 8462852 verkligen visar sig vara en gigantisk solkrafts-anläggning byggd av aliens? Vad lär vi oss av det? Att vi bör fortsätta satsa på sol-paneler och att det finns hopp för oss också? Eller tvärtom, att sannolikheten för att vi eller våra avlägsna ättlingar någonsin ska uträtta något av verklig betydelse är försvinnande liten? Att mänskligheten på sin höjd är en slätstruken och omogen individ i det galaktiska kollektivet?

Science fiction-romaner skrivna under månfärdernas och optimismens årtionden utgår gärna från att nationalstaterna är passé och kommer att ersättas av en global regering. Senare science fiction förutspår snarare nationalstaternas sammanfall i mindre enheter. Vi tror, med rätta, inte längre på en determinerad historia där mindre subjekt uppgår i större.

Ibsen skrev om samtiden, inte framtiden. Hans dramer skildrar individer i kamp med både sig själva och samhällets krav på rättning i leden. Från egoisten Peer Gynt till den altruistiske miljökämpen Stockmann i »En folkefiende«. Hur långt ska en individs lojalitet och identifikation sträcka sig? Till bara sig själv, eller till familjen, företaget, lokalsamhället, nationen, mänskligheten?

De gängse normerna har förvisso hunnit ändras sen dess (individualismen kan framstå mer som tvång än som frihet; det mest omhuldade subjektet är företaget som juridiskt subjekt; nationer försvagas men nationalismen växer; kollektiv politisk och framför allt religiös extremism är den enda form av uppror som samhället verkligen känner sig hotat av). Men väsentligen är det samma frågor som gäller, och samma kamp som fortgår.

I vårt lilla hörn av världsrymden.