Inga supermodeller

Vad kostar det om alla människor dör? Riksdagsledamöterna tittade på varandra. Vad pratade den där professorn från Kungliga Tekniska högskolan om?

Det var februari 2015. Ledamöterna i trafikutskottet hade samlats i Skandiasalen med några av landets främsta trafikexperter.

De här människorna ägnade sina dagar åt att fatta beslut om motorvägar, avfarter, tunnlar, broar, cement, betong och sådant.

 Men nu började den här professorn, som hette Göran Finnveden, anlägga något slags filosofiskt science fiction-resonemang. 

Men okej. Alla människor på jorden alltså. Om 1 000 år. Vad skulle den samhällsekonomiska kostnaden vara för det? 

240 spänn! sa professorn. 

240 spänn? Som tre luncher nere i riksdagsrestaurangen?  

Precis.

»Det kan jämföras med två timmars tidsvinst för en person«, sa Finnveden. »Om vi vill följa de samhällsekonomiska analyserna bör vi alltså välja tre timmars tidsvinst för en person framför 7 miljarder människors liv om 1 000 år.«

Det har snackats mycket om just samhällsekonomiska analyser på sistone. Det började med att några SNS-forskare, den 1 januari på DN Debatt, sågade satsningen på höghastighetsbanor.

Några veckor senare, återigen på DN Debatt, dömde samma forskare ut ett ytterligare antal järnvägssatsningar. Det handlade både om färdiga projekt, som Citytunneln under Malmö, och planerade, som Västlänken under centrala Göteborg. 

Det började likna en kampanj.

Men hur ser de här modellerna ut? De som så snabbt blivit ett slagträ i debatten?

I korthet är de uppbyggda så att investeringskostnaderna divideras med samhällsnyttan. Fram träder ett närmast magiskt tal som kallas »nettonuvärdeskvot«. Om den är högre än 0 är ett projekt lönsamt. Om den är under 0? Olönsamt.

Det låter vetenskapligt så det förslår. Men under dessa siffror finns antaganden och uträkningar som är mer porösa än Hallandsåsen.

Det mest slående är att merparten av de samhällsnyttor som uppstår beräknas utifrån »medborgarnas egna värderingar« – man har helt enkelt frågat folk vad de vill ha.

Det finns många företag som drivits på det sättet. De flesta finns inte längre. Om 60-talets trafikpolitiker lyssnat på folket skulle vi fortfarande köra på vänster sida. Om Henry Ford lyssnat på sina kunder skulle han gett dem en snabbare häst. Och så vidare.

Mest underlig är ändå SNS-forskarnas uppmaning att lyssna mer på Trafikverket. Myndigheten är trots allt sämre på att gissa än en genomsnittlig V75-spelare. Så sent som 1996 spåddes att biltrafiken skulle öka 39 procent till 2010 – det blev 11 procent. För tågtrafiken pekade prognoserna på en ökning med 26 procent – det blev 59 procent.   

Det trista med debattörernas självsäkerhet är att modellernas betydelse undergrävs när de presenteras som en gudagiven sanning. 

För det är inte så att modellerna inte behövs. Tvärtom är de ibland enda hindret mot högmodiga ministrar och galna lokalpolitiker som vill slänga pengar i ödemark. 

Men när man så kategoriskt dömer ut vissa projekt vore det klädsamt att påminna folk om att det är just en modell som allt bygger på.

Göran Finnveden medgav inför de häpna åhörarna att hans exempel var absurt. Men just genom att lyfta blicken lite påminde han alla i salen om att det trots allt är det de har betalt för.

»För att vi ska kunna ta med någonting i de samhällsekonomiska analyserna måste vi ju kunna sätta siffror på det. Hur ser vi på framtida generationer? Är de lika mycket värda som vi eller mindre eller mer värda? Det är en blandning av naturvetenskaplig osäkerhet och fundamentala etiska och politiska bedömningar.«

Med andra ord: politikernas jobb är lite större än att bedöma om en halvt påhittad siffra är högre eller lägre än 0.