KULHanna1

Utvandraren

Hanna Hellquist lever halvvägs mellan city och lanthandeln. Nu har hon samlat sina erfarenheter i en tjock bok – en bibel för varje storstadsunge med lantiskomplex.

Livsstilsbloggarna har hittat ut på Youtube. Nuförtiden kan man beskåda hur slingblonderade amerikanska tonåringar gör sig redo för dagen. Vilket smink de använder, vad de äter till frukost, hur de väljer bland märkeskläderna. Det är närmast perverst: ett fönster rätt in i flickrummet i all sin neongrälla och kokett oskyldiga glans. Långa solbrända ben, jordgubbsdoftande body lotion, det senaste mineralpudret som slätar ut den redan felfria hyn.

Hanna Hellquists morgonrutiner ser lite annorlunda ut. I ett klipp från SR »Morgonpasset« filmar Hellquists väninna och sidekick Linda hennes småstökiga lägenhet. Hanna Hellquist ligger i sängen, baraxlad och med täcket virat kring kroppen, i ett rum fullt av pelargoner, och ropar på bred värmländska »This is where the magic happens!«. Det är här hon skriver sina krönikor, de vardagliga funderingar och feministiska inlägg som nu presenteras i bokform, en sjuhundra sidor tjock lunta vid namn »En tryckare på Blue Moon Bar«. Bara namnet säger väl allt.

Vad är det då som gör Hanna Hellquist så populär att man kan förvänta sig att sjuhundra sidor kröniketext ska sälja? Det är något mer än hennes korrigering av den enklaste tillgängliga kvinnobilden, något mer än att hon erbjuder ett motgift till tidningar och bloggar med vackert instagramfiltrerade frukostbord, plutande selfies och välkammade ungar. Nej, jag misstänker att en av nyckelfaktorerna i Hanna Hellquists popularitet ligger i det småstadsperspektiv hon applicerar på nästan allt hon skriver, krönikor som vinterprat och romaner. Hon är född och uppvuxen i Värmland, har skrivit en bok om pappans exotiska djurhandel i Karlstad, och åker ofta till det hus i Grums som en gång tillhörde honom och som nu är hennes. Det är kanske lätt att glömma som urban Södermalmsbo hur pass många svenskar som faktiskt kommer från småstäder och har upplevt det där med att lämna landsbygden, flytta in i tredje hand i Sundbyberg, försöka fila ner dialekten och jobba med reklam i Vasastan. Hur många som erfarit kulturkrockarna, hur det blir när man återvänder hem till hembygdscaféets midsommarfirande eller skolans adventskonsert.

Ni vet säkert hur det är, när man är den som stack, som flyttade till storstan eller åkte utomlands efter gymnasiet. När man kommer tillbaka är halva högstadieklassen gift och inne på andra barnet. Pappas kompisar förstår inte riktigt vad det är man jobbar med, egentligen, även om de tycker att det är trevligt att se att man figurerar på bild i tidningen då och då. Barndomskompisarna är inte helt säkra på vilket land man bor i. Däremot har de precis helrenoverat hallen i villan som de amorterat på i flera år och de ordnar parmiddagar och delar gulliga statusar på Facebook.

Hanna Hellquist skriver om just detta i en krönika om Facebookgruppen »Menlösa Facebookvänner«. Det är en samlingsplats för den nervösa medelklassen, de som »läser filmvetenskap och idéhistoria« och känner ett nästan tvångsmässigt behov av att skratta åt människorna de lämnat kvar i Norrlands inland. Det är tacksamt, skriver Hellquist, att fnissa åt sådana som älskar »myyyyys med älsklingen« och avslutar varje mening med en smiley. Men vad säger det om vår egen ängslighet, vårt illa dolda klassförakt?

Klass är en mångbottnad fråga hos Hanna Hellquist. Det finns den rent ekonomiska, där kan man ganska lätt göra klassresa. »Jag hade samma lön som min mamma när jag fick mitt första jobb på DN«, berättar hon i Nöjesguidens podcast »Klassresan«. Hon har råd med de där sakerna som hennes mor inte hade, lägenhet i Stockholms innerstad till exempel. Men så finns också det kulturella kapitalet, allt det där Bourdieu talade om. Hur bildad du är, hur många inflytelserika vänner du har. Hur du för dig. Om du bär din hund i en handväska, hur »fäschli« du är (värmländska för äckelmagad och feg). »Min mamma skulle aldrig säga att ›du har ett helt annat kulturellt kapital än jag‹, hon skulle säga ›där är Pernilla Wahlgren, ta fram kameran‹«, säger Hellquist i samma podcast.

Vissa väljer att klippa med platsen de kom ifrån och den identitet de hade där. De suddar noggrant ut det som kan sticka ut i Stockholm, vare sig det är en arbetarklassbakgrund eller en östgötadialekt.

Grejen med Hanna Hellquist är att hon vägrar göra det. När hon står där på rallycrosset i Höljes med sina upplysta idéer om jämlikhet och könsmaktsordningen representerar hon varje hemvändare som någonsin försökt förklara värdet av den hermeneutiska cirkeln eller Dödahavsrullarna över en tallrik risgrynsgröt på julaftonskvällen. Hur ska man göra för att förena de vitt skilda erfarenheter man gör sig över ett liv levt halvvägs mellan city och lanthandeln?

KULHanna2
Hanna Hellquist flyttade till storstan, men behöll sin lantisidentitet.

Så är det det här med svenskheten. På ett sätt är Hanna Hellquists svenskhet destillerad: hon älskar sommarstugor, pallkragar, loppis och att grilla förkokt majs. Hon har en tax som heter Ines. Hon trivs bäst på landet och gillar att fynda; på sin blogg på tidningen Lands sajt beskriver hon utflykterna med Göran, mammans pojkvän, där de hämtar diskbänkar i Karlstad. Hon bråkar med Göran om Trivial Pursuit, hon gör bacongratäng och äter skinksmörgåsar. Här finns inte så mycket som en fläkt från Kalifornien eller New York, inga nya sorters läppstift, inga trenddieter eller designerhundar. Här renoverar man torpet, mer för att ha något att göra än för att man ska kunna visa upp det för sina vänner eller en gästande inredningstidning. Och man gör det liksom utan oro. Hanna Hellquist verkar helt enkelt vara en vanlig svenska, en sådan man kan träffa på Ica i Säffle, Skövde, Nyköping eller Halmstad. Fast det är hon ju inte, vilket hon själv antyder när hon skriver om Statistiska centralbyråns folder om den svenska genomsnittsmäniskan. Genomsnittskvinnan heter Maria Johansson, är strax över fyrtio, är gift och har barn, jobbar inom vården och tjänar 23 300 kronor i månaden. Hanna Hellquist bor i Stockholm, pratar i radio och skriver i Sveriges största dagstidning. Hon umgås med kändisfeminister och går på galor. Glappet märks i läsarkommentarerna som Hanna får ta emot och ofta redovisar i nästa veckas krönika. Kränkta karlar, för det mesta, som inte riktigt kan hantera en kvinna som går på rally och ifrågasätter varför nakna damer, så kallade »grid girls«, måste paradera framför startlinjen. Hon skriver om händiga mammor som snickrar på huset men ändå blir förbisedda på byggvaruhuset eftersom deras män är med – och som liksom finner sig i det, för så är det ute i verkligheten, bortom Södertörns genusseminarier.

Hanna Hellquist har även blivit känd genom sina tv-program om jakten på lyckan. Vad är det som gör en människa lycklig – andlig frigörelse, materiell välfärd, eller det perfekta familjelivet? Hon skriver om att vara trettio plus och singel, om att inte ha barn och att irritera sig på gråtande ungar i Konsumkön men ändå längta. Om att vilja vara frigjord men ändå älska kärnfamiljen i all sin fantastiska bräcklighet. Hanna Hellquists egen pappa tog sitt liv för ett par år sedan och hon skriver om det också. Om vad man gör med sorgen, hur man snickrar ihop ett slags familjeliv efter en sådan förlust, om hur julaftnarna kan se ut för en mamma, en pojkvän och en vuxen dotter. Om pappas kompisar som spelar på trav och nöjer sig med ett liv inrutat efter tv-sporten, som liksom aldrig tänkt tanken att de skulle kunna få något mer. Det är ett sorts socialantropologiskt arbete som Hellquist sysslar med, omväxlande bokföring över majoritetssvensken som är en sådan minoritet i massmedia och en skrattspegel att hålla upp framför Mediestockholm, framför människorna som tror att deras verklighet är den förhärskande, ekodagis och surdegshotell och allt.

För några hundra år sedan lämnade svenskarna landet för att flytta till Amerika; nu gör vi samma flykt in till staden, och Hanna Hellquist är en av emigranterna. Hon vecklar ut den värmländska flaggan i Tegnérlunden, ser sig omkring och inser att det förlovade landet inte riktigt var vad hon trodde som tonåring. Det är en resa och en erfarenhet som många kan känna igen sig i.

»En tryckare på Blue Moon Bar. Samlade krönikor« ges ut på Albert Bonniers förlag i juni.

Prenumerera på Fokus!

41 nummer för bara 1615 kronor!