Jazzar på andra sidan

En två meter lång gestalt sträcker fram handen. Artigt, noggrant och omsorgsfullt, presenterar han sig som Kent Sidvall. Hans kärlek till cool jazz (uttalat på amerikansk engelska), visar sig inte bara i maneret utan också i klädstilen. Han är, som alltid numera, klädd i kostym och finskor. Flugan är på. Om han bär sådana kläder är han beredd på allt. Det är ett sätt att ta det säkra före det osäkra.  »Bättre att vara för snyggt klädd, än för dåligt klädd«. Säger han som haft perioder som något slags wallraffare i främmande livsstilar, bland annat som hippie och punkare. Han har också varit med i en religiös sekt.

Om du har sett Åsa Blancks dokumentärfilm för SVT,  »Vägen till vansinnet«, kommer du kanske ihåg hur han låter när han pratar, Kent Sidvall. Då kommer du ihåg basrösten och det karaktäristiskt metodiska sättet att uttrycka sig. Efter en stund i musikrummet här på Medis 5, på Medborgarplatsen i Stockholm, slappnar han av. Blicken flackar inte längre riktigt lika oroligt när han inte hittar exakt de rätta orden eller när han blir överraskad av frågan. Då kommer de krångliga, galna och tragikomiska historierna. Som inte berättas i versaler, utan de är snarare fyllda av understatements och försiktig humor. Som historien om den pengakåta skogsarbetaren i Göteborg eller den om när han och hans dåvarande hustru kastade ägg på Ian Wachtmeister och Bert Karlsson.

Medis 5 är en daglig kulturverksamhet för lindrigt funktionshindrade. Där arbetar de med musik, teater, konst och film och det har sedan ett par år tillbaka blivit som ett hem för Kent. Allra mest har Hans Lundquist och de andra i personalen här, i kombination med vännerna som också tillbringar sina dagar i tegelhuset på Södermalm, gett Kent Sidvall självförtroende och tro på den egna förmågan.

Som barn var han bland annat inne på barnpsyk och var även svårt mobbad, och hans liv har varit »En lång och komplicerad historia«, som den bok han själv har skrivit, heter. I den ville han förklara och förtydliga saker och händelser, inte sällan mystiska sådana, som vanliga människor inte kommer i kontakt med. Händelser som de vanliga slipper, som han beskriver det nu. Det som är dolt.

För inte så länge sedan var han på väg att ge upp, han skulle supa ihjäl sig, men tack vare sin socialsekreterare hamnade han på Medis 5. Där vågade han, 56 år gammal, plötsligt sjunga. Och som han sjöng. Filmaren Åsa Blanck grät första gången hon hörde honom, så bra och så innerligt lät det.

Nu är han sångare på riktigt och den första egna skivan med tolkningar av jazzklassiker, innehåller också Olle Ljungströms »Kaffe och en cigarett« och egna låtar. »Victory for the cool jazz« som den heter är en hyllning till crooners, till välklädda sångare som med inlevelse och stort självförtroende sjöng tillbakalutad jazz under efterkrigstiden, den period som liksom andra världskriget fascinerar honom.

När vi skiljs åt ska Kent Sidvall hem till sitt rum i Vällingby för att skriva vidare på sin andra bok. Han har ett ärende, en mission. Han vill varna sina medmänniskor för att gå på samma nitar som han själv har gjort.

– Jag är absolut inte rädd för att sådant som har hänt tidigare ska upprepas. Därför att det jag har varit med om tidigare, har jag lärt mig att hantera på ett bättre sätt. Sedan vet jag att livet är som ett vågspel, lika nyckfullt som havet. Vad som helst kan hända, när som helst, när man minst anar det. Det är bara att acceptera.

Sedan han kom till Medis 5 och sedan han kom tillbaka till livet efter att hjärtat stått stilla i kanske fem, kanske tio, kanske femton minuter, har livet gått framåt och uppåt hela tiden.

– Det verkar som om det kommer att fortsätta så några år till och jag är förvånad, fascinerad och tacksam för att det har blivit så.

Vi sitter där i musikrummet där han själv har sjungit så många gånger och så får han en lite klumpigt formulerad fråga om vad han drömde om när det var som tyngst, när han funderade på att ta livet av sig.

– Få se nu, när påstod jag att jag skulle ta livet av mig? När var det? Därför att jag brukar inte tala om sådant.

Det är i filmen »Vägen till vansinnet« som han säger att han ska supa och invänta döden. Han konstaterar nu att han tänkte att han nog inte kommer längre. Han var för gammal för att satsa på något alls. Är man sjukpensionär, ja då kommer man ingenstans. Har man ingenting att göra, då är det lika bra att ta dagen som den kommer och leva som om varje dag vore den sista.

– Jag säger inte att det är rätt eller fel tankesätt, det finns inget rätt eller fel, men jag tänkte att ju snabbare desto bättre. Så att jag slipper gå omkring och skämmas och ligga samhället till last, få pengar från Försäkringskassan och leva som en nolla.

Med oss i rummet sitter Hans Lundquist, projektledare på Medis 5. Han hyllar Kents kreativitet, mod och gnista. Det var det som räddade Kent Sidvall. Han kom till Medis 5 med 400 sidor om livet, men han fick också sjunga i en mikrofon när bland annat Hans spelade till. Det var som om han blommade ut. Den själfulla rösten berättade så mycket. Hans Lundquist lyfter fram den totala avsaknaden av bitterhet. Trots att Kent Sidvall har varit med om så mycket, behandlats så illa av många människor och trots att han och andra som är annorlunda aldrig får en naturlig plats i samhället, så vänder han aldrig känslan av utanförskap till ilska. Han gör som han alltid har gjort, han ger allt, hela sin själ, när han väl har bestämt sig.

Nu drömmer han om att en dag få uppträda i USA, jazzens hemland. Då ska han visa det amerikanska folket att han kan trohetseden till fanan och deras fosterland.

– I pledge allegiance to the flag of the United States of America…

Kent Sidvall reciterar med inlevelse hela trohetseden. Han står upp med höger hand på bröstet.