Bra kvinna reder sig själv

Minns när Roy Andersson i en intervju med denna tidning sa att det var han som var Hugo Rask i Lena Anderssons roman. Genom att ta på sig rollen som Hugo Rask, förstörde han den litterära upplevelsen av romanen »Egenmäktigt förfarande«. Hette det.

Han bekände också färg, var den självupptagne gubbstrutt som alla innerst inne visste att han var. Någon som hjärtlöst dumpade en kärlekstörstande Ester (Lena).

Folket, eller nja kulturfolket, led med Lena Andersson.

Det var dessutom lågt skvaller, sa man. Och inte ens ett avslöjande eftersom alla redan visste att karaktären Hugos verkliga förlaga hette Roy.

I helgen avslöjades så (sannolikt) den italienska författarpseudonymen Elena Ferrantes identitet, och samma upprörda stämningar är nu i omlopp. Fast denna gång är det inte en handfull svenska kulturjournalister som låter sig förtörnas, utan Ferrantedyrkare över hela världen.

Läsare är arga på att de kommer att få sin läsupplevelse förstörd. Samtidströtta på att allt ska blottas i denna avmystifierade skitvärld. Feminister på att det var en manlig journalist som hängde ut författaren, som så ofta, inte minst i sin Neapel-tetralogi, skildrar kvinnors utsatthet.

Vidrigt«, säger förläggaren på Elena Ferrantes italienska förlag. »Skäms, ni som avslöjat Ferrante«, skriver Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius. »Ban men«, twittrar feministen Roxane Gay. Medhållen är många.

»Förbjud män«, jo jag förstår känslan. Men den i övrigt så allvarsamt upprörda tonen anser jag rätt märklig.

Claudio Gatti, den italienske journalisten som röjde den Rombaserade översättaren Anita Raja som Elena Ferrante (via hennes dyra bostadsköp!), bjuder på en ganska fyrkantig redogörelse.

Men läsningen är inte bortkastad. För till skillnad från Elena Ferrantes är Claudio Gattis tajmning god. I november är det nämligen tänkt att boken »Frantumaglia: A Writer’s Journey« ska släppas. I vilken Elena Ferrante berättar om sitt skrivande och sin uppväxt. Förlaget utlovar; »a vibrant and intimate self-portrait of a writer at work«.

Enligt Claudio Gatti skriver Elena Ferrante där om sin uppväxt med sin neapolitanska sömmerska till mamma. Något som, om nu Anita Raja gömmer sig bakom pseudonymen, inte alls stämmer med verkligheten. Hennes mor var tyska, enligt Gatti. Det ställer intressanta frågor om författarskap. Vad är det egentligen? Borde det till och med omdefinieras, uppdateras?

»Det är som om Ferrantes ovilja att exponera sitt privatliv och lägga ut käcka bilder på Instagram nu måste straffas …« skriver SvD:s Lisa Irenius om de noggranna redogörelserna för Anita Rajas och makens kostsamma vanor.

Så hade det inte låtit om Anita Raja varit man. Hon kan trots allt välja att hålla sig borta från ljuset så långt det går. Göra en Salinger.

Har hon ens bett om omvärldens beskydd?

Välvilligt försvarande blir lätt en ofrivillig boja. De som tog Lena Andersson i försvar gentemot Roy Andersson utförde nära nog en antifeministisk handling.

Hallå. Elena Ferrante är en av världens mest hyllade författare.

Behandla henne därefter.