Inget för de modiga

Självklart får Thorsten Flinck inte Augustpriset.

Har svenska kulturjournalister alldeles kissat på sig den här gången?

Ulf Lundell verkar tycka det. Och för all del. En kognitiv beteendeanalys till av Bob Dylans Nobel-diss, och jag utvecklar nässelutslag.

Men märkligare än journalistkårens plötsliga terapeutfeeling, är betydelsen den tillskriver litteraturpriser. Och då menar jag inte deras förmåga att piska upp bokförsäljningen, utan att faktiskt säga något vettigt om litterär kvalitet.

I veckan avslöjades som bekant vilka 18 verk som nominerats till årets Augustpris. Skönlitteratur, fackprosa, barn- och ungdomsböcker.

Förutsägbara men bra val, var reaktionen. Med vissa undantag. Aftonbladets Åsa Linderborg blev så arg på att jurygrupperna förbisett Malte Perssons »Om Ofissim«, Eija Hetikivi Olssons »Miira« och Nina Björks Rosa Luxemburg-bok, att hon ville kasta saker.

Själv har jag svårt att uppröras. Ett pris är vad det är. Ett kollektivt framavlat beslut. Som litterär bedömning inte mer värt än ett omdöme från en fritänkande kritiker. Snarare tvärtom. Jag litar mer på kritikern än på konsensustänkande jurymedlemmar.

I det kollektiva finns inget tålamod med det vågade försöket. I så fall hade boken »Thorsten Flinck: En självbiografi. Kom och skratta åt lilleputt« varit Augustnominerad. För sin ärlighet, sitt mod, sin distanslöshet. Humorn. Hör bara på det här: »Men det är svårt med sex på film – vad man än säger till sin motspelerska blir det fel. Jag minns att jag hade några heta scener med Marie Richardson i ›Goltuppen‹, och då sa jag till henne innan vi skulle börja filma att du får förlåta mig om jag får erektion när vi tar den här scenen. Och du får även förlåta mig om jag inte får det.«

Biografin är nedtecknad av musikjournalisten Håkan Lahger, och språket är inte alltid vackert. Men precis som Matilda Gustavsson skriver i sin intervju med Thorsten Flinck i DN; texten är »en så exakt återgivning av hur han pratar att hans röst bor i bokstäverna«.

En, enligt Flinck själv, »blandning av Dramaten-akademiska och av pundarspråket«.  Och jag lyssnar andäktigt. Från första till sista sidan. Om uppväxten med modern som aldrig tyckte att han dög, hotet om fosterfamilj, obs-klasserna, det växande självföraktet.

Missbruket, hemlösheten, lögnerna.

Thorstens kusin Agneta Brewster, skriver i ett eget kapitel att han bara hittar på, Flinck hade världens snällaste mamma.

Boken vill lösa gåtan Thorsten Flinck, också genom att låta andra säga sitt. Svikna kärlekar (Annika Jankell), kompisar (Thabo Motsieloa, Micke Persbrandt), Dramatenchefer (Ingrid Dahlberg). Domen är hård: Flinck har manipulerat, svikit, förstört. Men också tillfört.

Vidrigt äcklig, så ser han på sig själv. Självhatet som sablat ner varenda ny chans han fått att bli lycklig.

Jag tänker på något Linda Boström Knausgård har skrivit.

»Man vill aldrig få sina önskningar uppfyllda. Det rubbar ordningen. Ordningen så som man egentligen vill ha den. Man vill bli besviken. Man vill såras och kämpa för sin överlevnad.«

Det är Ellen, flickan i Linda Boström Knausgårds roman »Välkommen till Amerika«, som tänker. Hon bad till Gud att hennes alkoholiserade far skulle dö, när han gjorde det slutade hon tala.

Två skildringar, två olika skrik från destruktivitetens helvetesrum, en Augustnominering.

Givetvis. 

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!