Trots krisbesked råder lugn och ro

– Är du besviken på Ericsson?

Katarina Hansson, kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande i Kumla, fick frågan i P1. Det hade bara gått minuter sedan Ericsson presenterat beslutet att 3 000 arbeten ska bort i Sverige, många i Hanssons kommun:

– Nämen, jag kan inte gå in och ha åsikter hur de bedriver sin verksamhet, men jag kan ju tycka att det är tråkigt att de lämnar Sverige ... för ... Sveriges ledande telekomföretag avvecklar och lämnar, det kan jag tycka är lite tråkigt, givetvis. Men sedan har jag full respekt för deras beslut, det har jag. Men det är klart att det är ledsamt.

Inte någon uppmaning till ortsborna att hämta hötjugorna och tåga mot direktionsvåningen, direkt. IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe formulerade, med lite längre betänketid, ett tuffare budskap:

– Beskedet från koncernledningen är oacceptabelt.

Men det oacceptabla omvandlades i stycket under till ett krav på »konstruktiva och lösningsinriktade förhandlingar«. Det här är trots allt Sverige.

När de nya ägarna av Findus, med det träffande namnet Nomad Foods, i våras lät meddela att fabriken i Bjuv skulle flyttas till tyska Reken, var tonläget högt. Ordet »oacceptabelt« förekom.

Sedan började förhandlingarna.

Vill någon ta reda på vad som hänt sedan dess, gäller det att leta på nätet. Enligt de senaste rapporterna har nedläggningsdatumet, som sattes till 31 december, flyttats fram till 31 mars nästa år. De fackliga representanterna ser inte fördröjningen som en framgång. Livsmedelsarbetareförbundets lokale ordförande Kenth Ahlgren säger tvärtom till SvT att han »är förbannad på ren skånska«:

– Folk är uppsagda och har redan börjat fundera på nästa steg i livet, om det är utbildning, starta eget, söka jobb eller gå i pension.

I många länder skulle det framstå som förbryllande att facket på några månader gått från att protestera, till att önska livet ur sin arbetsplats. Men inte i Sverige. I botten ligger en 60 år gammal samsyn mellan stat, fack och näringsliv om att tro på modernitet och utveckling. Den facklige ideologen Rudolf Meidner, mest känd för löntagarfondstanken, var en veritabel Joseph Schumpeter i det avseendet: en kreativ förstörelse krävdes på arbetsmarknaden för att på sikt höja lönenivån och hålla tillväxten uppe. Staten och facket bör i normalfallet inte motsätta sig nedläggningar som är ekonomiskt motiverade, utan underlätta den nödvändiga omvandlingen.

Det är samma övertygelse, i ett mer affärsmässigt språk, som Kumlas kommunalråd ger uttryck för. Utgångspunkten är inte att det handlar om en kamp mellan arbete och kapital, utan om att fatta rationella beslut.

I samband med nedläggningsbeslutet av Findus konstaterade Sydsvenska Dagbladets näringslivsredaktion 8till5 att det var mellan tre och sju gånger billigare för ägarna att lägga ned svensk verksamhet, jämfört med motsvarande tysk verksamhet. De svenska skattebetalarna subventionerar nedläggningar i ivern att röra sig med utvecklingen. Näringsminister Mikael Damberg försvarade även den aspekten av svenska modellen:

– På lång sikt avgörs vår konkurrenskraft av hur mycket det investeras i Sverige. Vi måste ha en konkurrenskraftig industri som internationella aktörer vill investera i.

I fallet Findus är ägarna ett riskkapitalbolag med säte på brittiska Jungfruöarna: ett idealiskt mål för en röd regering. Ericsson, å andra sidan, skyltar inte med att flytta sin verksamhet till annat land och företagets huvudägare är fortfarande Wallenbergare och Handelsbankssfären.

Räkna inte med bråk.