sdlsyb070b6-nh-1

Skatten som ­högern älskar

Europas blå regeringar inför nya finansskatten –men i Sverige säger Socialdemokraterna nej. Vad har hänt?

»EU behövs som kapitalets motpart. Folkomröstningen gäller Ja eller Nej till en demokratisk kraft mot kapitalet, de multinationella företagen och spekulanterna.«

Så skrev kampanjorganisationen Socialdemokrater för EG/EU i sitt folkomröstningsmanifest 1994.

När tio EU-länder, med Tyskland och Frankrike i spetsen, nu står i begrepp att införa en skatt på finansiella transaktioner, FTT, finns skäl att påminna om denna tanke.

Tobinskatten är här. Men Sverige är inte med.

Idén, som populariserades av Attacrörelsen under 00-talet, är hämtad från den amerikanske ekonomen James Tobin, som 1972 förslog en pytteskatt på valutahandel i syfte att stabilisera växelkurserna. Men också från den brittiske ekonomen John Maynard Keynes, som redan 1936 lekte med tanken på en »substantiell« skatt på alla finansiella transaktioner.

I det nuvarande förslaget har man kombinerat den låga skattenivån hos Tobin med den breda skattebasen hos Keynes.

FTT har en miniminivå på 0,01 procent på handel med derivat, och 0,1 procent på övrig finanshandel. Staterna är fria att lägga nivåerna högre.

Undantagen är få. Vardagliga affärer– att teckna en försäkring, betala av på huslånet eller ge ett företagslån – ingår inte. Det flesta av centralbankernas affärer och viss valutahandel undantas också. Det är inte småfolket eller staterna man är ute efter.

Skatteintäkterna delas mellan EU och de deltagande staterna, som i gengäld får sänkt medlemsavgift.

Syftet är tredelat: Att harmonisera skatten på den inre marknaden och minska skattekonkurrensen mellan länderna. Att se till att den lågt beskattade  finanssektorn bidrar till statskassan. Och att göra den sekundsnabba maskinhandeln olönsam, för att på så vis skapa större stabilitet på finansmarknaderna.

Bakgrunden är att EU-kommissionen 2011 föreslog en FTT för hela unionen. Det skedde på initiativ från två högerpolitiker, Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Motivet var den ekonomiska krisen, som urholkat statsfinanserna i många länder. Som kommissionen skrev: »Regeringar och europeiska medborgare i allmänhet har burit kostnaderna för massiva räddningsaktioner för att stödja finanssektorn«.

Den folkliga vreden var stor. Nu var det payback time. I stat på stat infördes olika former av bank- och transaktionsskatter och EU gick mot ett lapptäcke av skatteregler.

Lösningen stavades FTT: ett system för alla.

Förslaget fick snabbt stöd av hundratals folkrörelser, av Europafacken, av EU-parlamentet och stora delar av unionens socialdemokrati och vänster – som hade drivit mångåriga kampanjer för FTT. Tanken var också populär bland medborgarna, med ett stöd på 66 procent enligt Eurobarometern.

Men regeringarna kunde inte enas.

Bland de hårdaste kritikerna fanns Toryregeringen i Storbritannien och alliansregeringen i Sverige – två länder med en stor finanssektor.

Skatten skulle minska tillväxten och slå mot jobben, hette det. Finanskapitalet skulle fly från EU. Finansminister Anders Borg försatt inte ett tillfälle att ta upp den svenska valpskatten på 1980-talet som avskräckande exempel. Den hade drivit kapitalet ur landet, och därför skrotats efter några år.

Elva länder gick då vidare på egen hand inom ramen för ett »fördjupat samarbete«.

Sedan dess har förhandlingarna om skattens utformning släpat sig fram med snigelfart och de elva blivit tio, sedan Estland hoppat av, eftersom man ansåg att man skulle få för lite skatteintäkter.

Men i december väntas ett slutgiltigt förslag, redo att klubbas.

För att hindra att affärerna, som kritikerna har varnat för, flyttar utanför skattezonen används en etableringsprincip. En handlare, till exempel en bank, som har sitt säte – är etablerad – innanför skattezonen beskattas oavsett var själva affären äger rum.

Denna grundregel kompletteras med en princip om utgivarland, som sätts i spel om ingen av parterna har sitt säte inom zonen. Handel med värdepapper som har utfärdats inom zonen, till exempel aktier i ett tyskt företag, ska ändå beskattas.

En affär mellan en tysk och en svensk bank beskattas alltså i enlighet med etableringsprincipen, även om affären skulle äga rum i Stockholm eller London. En rysk handlare som köper franska värdepapper av en amerikansk bank beskattas också, eftersom utgivarprincipen då gäller.

Den andra tunga invändningen, att skatten skulle minska tillväxten, håller EU-kommissionen med om. Det kan handla om 0,28 procentenheter.

Men det beror på hur skatteintäkterna används. Om de läggs på att stimulera ekonomin motverkas tillväxtminskningen, så den blir försumbar, menar kommissionen.

Ingen vet hur mycket pengar FTT kan inbringa. Det beror på hur mycket av handeln som trots allt flyttar utomlands, hur mycket av maskinhandeln som slås ut, och om staterna lägger skatten högre än miniminivån. EU-parlamentet tippade på 200 miljarder euro – en uträkning som byggde på att skatten skulle genomföras i hela unionen.

EU-kommissionens grundscenario hamnar nu på 31 miljarder euro.

Det låter kanske mycket.

Men med den takten skulle det ta 148 år att betala tillbaka de 4 600 miljarder euro som staterna anslog för att rädda finanssektorn under krisen.

Den svenska rödgröna regeringen tackar alltså nej till miljarder nya skattekronor, medan europeiska högerpolitiker tackar ja.

Det låter som uppochnedvända världen.

Socialdemokraterna genomför här en spagatövning. Å ena sidan är man i ord för en transaktionsskatt, men å andra sidan anser man att den måste vara global – vilket är politiskt omöjligt. På så vis försöker man kombinera ett principiellt ja med ett faktiskt nej.

Dessutom värjer man sig – liksom alla andra svenska partier – mot tanken att EU skulle få egna skatteinkomster. Det vore ett intrång i den nationella suveräniteten.

Efter valsegern 2014 uttalade visserligen finansmarknadsminister Per Bolund (MP) att det inte var uteslutet att Sverige skulle ansluta sig till skatten, men att man först ville se hur den fungerade. I juni i år konstaterade regeringen till sist att Sverige inte kommer att delta i samarbetet och fortfarande var »kritiskt till konceptet att inrätta en skatt på finansiella transaktioner«.

Slut på historien?

Förmodligen.

Sverige kommer i varje fall inte att gå i bräschen för att omvandla EU till den kraft mot spekulanterna som det talades om i folkomröstningen.

Socialdemokraterna är därmed inte bara isolerade bland sina systerpartier i Europa utan också, med största säkerhet, i otakt med både partimedlemmar och väljare. 2012 uppgav 70 procent av svenskarna att de vill ha en transaktionsskatt.

»EU behövs som kapitalets motpart. Folkomröstningen gäller Ja eller Nej till en demokratisk kraft mot kapitalet, de multinationella företagen och spekulanterna.«

Så skrev kampanjorganisationen Socialdemokrater för EG/EU i sitt folkomröstningsmanifest 1994.

När tio EU-länder, med Tyskland och Frankrike i spetsen, nu står i begrepp att införa en skatt på finansiella transaktioner, FTT, finns skäl att påminna om denna tanke.

Tobinskatten är här. Men Sverige är inte med.

Idén, som populariserades av Attacrörelsen under 00-talet, är hämtad från den amerikanske ekonomen James Tobin, som 1972 förslog en pytteskatt på valutahandel i syfte att stabilisera växelkurserna. Men också från den brittiske ekonomen John Maynard Keynes, som redan 1936 lekte med tanken på en »substantiell« skatt på alla finansiella transaktioner.

I det nuvarande förslaget har man kombinerat den låga skattenivån hos Tobin med den breda skattebasen hos Keynes.

FTT har en miniminivå på 0,01 procent på handel med derivat, och 0,1 procent på övrig finanshandel. Staterna är fria att lägga nivåerna högre.

Undantagen är få. Vardagliga affärer– att teckna en försäkring, betala av på huslånet eller ge ett företagslån – ingår inte. Det flesta av centralbankernas affärer och viss valutahandel undantas också. Det är inte småfolket eller staterna man är ute efter.

Skatteintäkterna delas mellan EU och de deltagande staterna, som i gengäld får sänkt medlemsavgift.

Syftet är tredelat: Att harmonisera skatten på den inre marknaden och minska skattekonkurrensen mellan länderna. Att se till att den lågt beskattade  finanssektorn bidrar till statskassan. Och att göra den sekundsnabba maskinhandeln olönsam, för att på så vis skapa större stabilitet på finansmarknaderna.

Bakgrunden är att EU-kommissionen 2011 föreslog en FTT för hela unionen. Det skedde på initiativ från två högerpolitiker, Frankrikes president Nicolas Sarkozy och Tysklands förbundskansler Angela -Merkel.

Motivet var den ekonomiska krisen, som urholkat statsfinanserna i många länder. Som kommissionen skrev: »Regeringar och europeiska medborgare i allmänhet har burit kostnaderna för massiva räddningsaktioner för att stödja finanssektorn«.

Den folkliga vreden var stor. Nu var det payback time. I stat på stat infördes olika former av bank- och transaktionsskatter och EU gick mot ett lapptäcke av skatteregler.

Lösningen stavades FTT: ett system för alla.

Förslaget fick snabbt stöd av hundratals folkrörelser, av Europafacken, av EU-parlamentet och stora delar av unionens socialdemokrati och vänster – som hade drivit mångåriga kampanjer för FTT. Tanken var också populär bland medborgarna, med ett stöd på 66 procent enligt Eurobarometern.

Men regeringarna kunde inte enas.

Bland de hårdaste kritikerna fanns Toryregeringen i Storbritannien och alliansregeringen i Sverige – två länder med en stor finanssektor.

Skatten skulle minska tillväxten och slå mot jobben, hette det. Finanskapitalet skulle fly från EU. Finansminister Anders Borg försatt inte ett tillfälle att ta upp den svenska valpskatten på 1980-talet som avskräckande exempel. Den hade drivit kapitalet ur landet, och därför skrotats efter några år.

Elva länder gick då vidare på egen hand inom ramen för ett »fördjupat samarbete«.

Sedan dess har förhandlingarna om skattens utformning släpat sig fram med snigelfart och de elva blivit tio, sedan Estland hoppat av, eftersom man ansåg att man skulle få för lite skatteintäkter.

Men i december väntas ett slutgiltigt förslag, redo att klubbas.

För att hindra att affärerna, som kritikerna har varnat för, flyttar utanför skattezonen används en etableringsprincip. En handlare, till exempel en bank, som har sitt säte – är etablerad – innanför skattezonen beskattas oavsett var själva affären äger rum.

Denna grundregel kompletteras med en princip om utgivarland, som sätts i spel om ingen av parterna har sitt säte inom zonen. Handel med värdepapper som har utfärdats inom zonen, till exempel aktier i ett tyskt företag, ska ändå beskattas.

En affär mellan en tysk och en svensk bank beskattas alltså i enlighet med etableringsprincipen, även om affären skulle äga rum i Stockholm eller London. En rysk handlare som köper franska värdepapper av en amerikansk bank beskattas också, eftersom utgivarprincipen då gäller.

Den andra tunga invändningen, att skatten skulle minska tillväxten, håller EU-kommissionen med om. Det kan handla om 0,28 procentenheter.

Men det beror på hur skatteintäkterna används. Om de läggs på att stimulera ekonomin motverkas tillväxtminskningen, så den blir försumbar, menar kommissionen.

Ingen vet hur mycket pengar FTT kan inbringa. Det beror på hur mycket av handeln som trots allt flyttar utomlands, hur mycket av maskinhandeln som slås ut, och om staterna lägger skatten högre än miniminivån. EU-parlamentet tippade på 200 miljarder euro – en uträkning som byggde på att skatten skulle genomföras i hela unionen.

EU-kommissionens grundscenario hamnar nu på 31 miljarder euro.

Det låter kanske mycket.

Men med den takten skulle det ta 148 år att betala tillbaka de 4 600 miljarder euro som staterna anslog för att rädda finanssektorn under krisen.

Den svenska rödgröna regeringen tackar alltså nej till miljarder nya skattekronor, medan europeiska högerpolitiker tackar ja.

Det låter som uppochnedvända världen.

Socialdemokraterna genomför här en spagatövning. Å ena sidan är man i ord för en transaktionsskatt, men å andra sidan anser man att den måste vara global – vilket är politiskt omöjligt. På så vis försöker man kombinera ett principiellt ja med ett faktiskt nej.

Dessutom värjer man sig – liksom alla andra svenska partier – mot tanken att EU skulle få egna skatteinkomster. Det vore ett intrång i den nationella suveräniteten.

Efter valsegern 2014 uttalade visserligen finansmarknadsminister Per Bolund (MP) att det inte var uteslutet att Sverige skulle ansluta sig till skatten, men att man först ville se hur den fungerade. I juni i år konstaterade regeringen till sist att Sverige inte kommer att delta i samarbetet och fortfarande var »kritiskt till konceptet att inrätta en skatt på finansiella transaktioner«.

Slut på historien?

Förmodligen.

Sverige kommer i varje fall inte att gå i bräschen för att omvandla EU till den kraft mot spekulanterna som det talades om i folkomröstningen.

Socialdemokraterna är därmed inte bara isolerade bland sina systerpartier i Europa utan också, med största säkerhet, i otakt med både partimedlemmar och väljare. 2012 uppgav 70 procent av svenskarna att de vill ha en transaktionsskatt. 

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!