sdlta0a67b5-nh-1

Åke Cato

Författare och tv-underhållare, dog den 9 november, 82 år gammal.

Barnmorskan på Malmö allmänna sjukhus inspekterade resultatet av fru Hilma Catos vedermödor de senaste timmarna. I förlossningsjournalen antecknade hon barnets längd, vikt och klockslaget. Samt noterade: »Levande gossebarn«.

Åke Cato var född.

Barnmorskans one-liner »Levande gossebarn« skulle också bli titeln på hans memoarer. De inleds med födelsedagen i oktober 1934 och i Berlin hade Adolf Hitler just utsetts till rikskansler. Eller som Åke noterar: »En olycka kommer sällan ensam«.

Pappa Erik var framgångsrik fastighetsmäklare i Malmö och sålde tjusiga villor på Bellevue. Tanken var att sonen skulle ta över ruljangsen.

Men Åke hade redan långt gångna planer på att bil en lysande skådespelare, annars en hyllad författare, i värsta fall en roande radskrivare på någon kvällstidning.

Han började snart på Expressen, gick senare över till Aftonbladet.

Åke Cato kåserade i »Spalten« och på »Insidan« och älskades snart av alla i det senare 1900-talets kultur- och nöjeselit. Han skrev för eller framträdde tillsammans med de riktigt stora namnen: Povel Ramel, Eva Rydberg, Hasse å Tage, Ernst-Hugo Järegård, Gösta Ekman, Tommy Körberg, Birgitta Andersson, Martin Ljung, Sven Melander, Pekka Langer, Bosse Parnevik, Stina Dabrowski, Cornelis Vreeswijk, Lill Lindfors, Andreas T Olsson och många, många fler.

Han levererade på löpande band de för tiden så fyndiga titlarna på tv-humor, böcker och översättningar: »Upp till camping«, »Husan också!«, »Häpnadsväktarna«, »The bottom is nådd«, »Vår julskinka har rymt«, »Uppdrag grönskning«, »Är du inte riktigt fisk?«.

Författare, underhållare, dramatiker, översättare och tv-personlighet blev hans vanligaste epitet. Kanske var det när hans komplicerade och blygt grubblande sida gifte sig med den lekfulle och varma Åke Cato som publikens kärlek slog till på allvar.

Björn Skifs ställer en beundrande diagnos i samband med inspelningarna av »Tack för kaffet« och »Nöjesmassakern«:

»Åke har varit lagom sjuk i hela sitt liv. Han var en klurig man. Men han var inte bara skribent. Han var en rolig aktör. Det var så skönt med någon som vågade ta ut svängarna«.

Åke Catos diskret intellektuella hållning kunde smitta de mest kärnfriska tankespån med en drabbande och sjuk humor. I sina böcker och scenuppsättningar av »Nobelpristagaren«, »Att sova på marmorgolv« och i »En levande gosse« blottar han dock sitt allvar och sitt patos bakom det glest skäggiga leendet.

I »Nobelpristagaren« skriver han om Samuel Jönsson, kontorist på SJ:s tidtabellsavdelning, som får ett samtal från Horace Engdahl i Svenska Akademien. Samuel har utsetts till årets Nobelpristagare i litteratur – trots att han aldrig skrivit en rad.

Han ägnar sig åt grubblerier om sitt icke-författarskap, längtan och fantasier om vad han ska göra för prispengarna. Om behovet att drömma för en som aldrig gett sig tid att fundera över livet och kärleken. Han tror sig förstå Akademiens resonemang, att just han var värd utmärkelsen berodde på hans litteraturintresserade natur och med vilken stolthet han skulle ta emot priset i Stockholms konserthus. Read that, Bob Dylan?

»Det går lika bra med selleri« slog tv-kockarna Werner & Werner fast i »Nöjesmassakern« 1985. Åke Cato och Sven Melander tog då, inför nästan fem miljoner tv-tittare, språnget in i folkdjupet. Komikerparet tog sig också »en lille en« i skepnad av de danska bagarna Preben & Preben. Men det var sellerin som fastnade hos publiken och repliken har stannat i vårt språkbruk med den ungefärliga betydelsen »det är väl inte så jävla noga«.

Selleri (Apium graveolens) förekommer i tre varianter: blekselleri, som odlas för stjälken och bladens skull, rotselleri som odlas för rotens skull och kinaselleri som är mörkare och starkare i smaken.

I uppslagsboken läser vi att »Romarna tog med sig örten norrut och är känd i Sverige sedan medeltiden. Den vilda sellerin förekom fram till 1980-talet i liten omfattning på strandängar i Skåne, men tycks nu vara försvunnen.«

Åke Catos sista år var svåra. I åtskilliga meddelanden till vänner redogjorde han för planer som aldrig behövde sättas i verket. En blodförgiftning tog honom i stället.

»Åke ville inget hellre än att livet skulle ta slut. Han kunde varken gå eller stå«.

En av alla hans vänner, Mikael Neumann, hade ett av de sista samtalen med Åke Cato. »Du får gärna gråta en skvätt, men du får inte sörja. För du ska veta att det här är vad jag helst vill«, sa Åke.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!