Faktakrisen.

Sanning har blivit en usel affärsidé.

Visste du att ambulerande skåpbilar viger bögar i USA?

I förra veckan skrev Washington Post om Paul Horner, en 38-åring som gjort sig en smärre förmögenhet på att producera fejkade nyheter.

Nationalsången förbjuds, robotar får jobb på McDonald’s – den här mannen ligger bakom flera av de fejknyheter som spridits på nätet de senaste åren.

När Donald Trump ställde upp som presidentkandidat växte Horners lilla medieimperium. Anhängare och kam-panjanställda tryckte frenetiskt på gillaknappen.

»De delar allt, tror på allt«, säger Paul Horner till Washington Post.

Men strunta i Trump ett tag. För det mest intressanta med Horners lilla verksamhet är att den så tydligt illustrerar journalistikens ekonomiska verklighet.

Sanningen är inget som driver intäkter – snarare kostar den en massa pengar. Detaljer ska kollas, jurister ska betalas, texter ska granskas.

När New York Times grävde fram Donald Trumps deklaration från 1995 – i vilken det avslöjades att han inte betalat skatt på två decennier – lade tidningen åtskilliga arbetsveckor på att analysera skrivmaskinstypsnitt och på andra sätt verifiera äktheten.

Storyn stämde. Och glömdes bort.

Om journalisterna haft något fel – oavsett hur litet – hade vi pratat om den än i dag. Det hade blivit stämning, domstolsförhandling, internutredning.

Det ödet drabbade »CBS 60 Minutes« efter att programmet 2004 hade gjort ödesdigra misstag i sin rapportering om George Bushs militärtjänstgöring. Liksom nyhetssajten Gawker – som i somras fick lägga ner efter att ha dragit på sig investeraren Peter Thiels vrede.

För att tala ekonomspråk: risken på nedsidan är enorm. Oändlig.

Hotet mot journalistiken är inte falska nyheter – utan att riktiga nyheter har blivit olönsamma.

De ekonomiska incitamenten för att dra fram faktauppgifter och att avslöja
oegentligheter har aldrig varit svagare. Det enda undantaget är i stort sett finansiella nyhetstjänster – Dow Jones, Bloomberg – som kan ta furstligt betalt för marknadspåverkande information.

Men vem betalar DN för avslöjandet om oegentligheter på Riksrevisionen? Visst, prenumeranterna, men bortsett från att »riktiga« nyheter hjälper tidningen i sitt långsiktiga prestigebyggande är det ekonomiska värdet ytterst svårfångat.

För länge sedan beskrev filosofen Karl Popper hur man kunde avgöra om något kunde betraktas som vetenskapligt. Nyckeln var falsifierbarhet; påståendet måste vara möjligt att motbevisa.

Så när New York Times skriver att Donald Trump inte har betalat skatt är det vetenskapligt, eftersom påståendet, teoretiskt sett, kan motbevisas. Allt som krävs är att Donald Trump visar att han har betalat skatt. Och lita på att han hade gjort det om han kunnat.

Det som gör en story meningsfull är alltså samma sak som gör den livsfarlig att publicera.

Det som inte var vetenskapligt kallade Popper för metafysik. Och den som öppnar en tidning i dag får mycket av den varan: känslor, funderingar och spaningar.

Det är varken sant eller falskt.

När Göteborgs-Posten i mars publicerade en felspäckad krönika av Ann Heberlein fungerade krönikeformen faktiskt som ett skydd. Texten publicerades ju på metafysiksidan – alltså ledarsidan. Om samma mängd fel hade dykt upp i en nyhetsartikel skulle det varit en katastrof för hela tidningens trovärdighet.

De senaste åren har investerare plöjt ner pengar i nya projekt som Vox, Now This och Mashable. Det har tagits till intäkt för att mediebranschen ser ljuset i tunneln.

Och tveklöst kommer det att finnas journalistik i framtiden. Frågan är bara: Kommer den att vara meningsfull? Eller kommer den att likna det postmodernistiska babbel som tidningarna fyllts av de senaste åren?

Den ekonomiska verkligheten talar för det senare.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!