Bondfångarnas marknad

PPM-systemet behöver saneras.

Passivitet hyllas sällan som en dygd. När restes senast en staty över någon som avstod från att agera? Har Kungliga Patriotiska sällskapet har belönat oföretagsamhet med sin guldmedalj av första storleken? Knappast.

Ändå finns tillfällen i livet då det bästa är att underlåta att agera, inte minst inom kapitalförvaltning. Fråga bara finansgeniet Warren Buffett. »Skillnaden mellan framgångsrika människor och riktigt framgångsrika människor är att de senare säger nej till nästan allt«, har han sagt. Jag tillhör knappast någon av Buffetts båda vinnarkategorier, men kan möjligen vara till nytta ändå. Som avskräckande exempel.   

När det nya pensionssystemet lanserades 2000 tog jag vara på möjligheten att välja fonder. Därefter har jag ganska sällan, och med ojämna mellanrum, placerat om pengarna. För ett år sedan hade jag 220 000 kronor på PPM-kontot. Det var dåligt. Om jag hade lyckats som snittet av de aktiva PPM-väljarna, hade jag haft 270 000. Men det är inte poängen, den kommer här: om jag i stället hade struntat i att agera och låtit den statliga soffliggarfonden Såfa förvalta pengarna så hade jag haft 360 000.

Det beror till största delen på att Såfa har lyckats bra med sin förvaltning, men också på låga avgifter. Betydelsen av det senare är något som vi, som inte är av Warren Buffetts kaliber, tenderar att glömma. Oraklet från Omaha – som Buffett kallas – brukar beskriva ränta på ränta som världens åttonde underverk. Och när det gäller fondavgifter arbetar detta underverk förstås till förvaltarens fördel, inte spararens. Pensionsmyndigheten har räknat ut att en så låg avgift som 0,5 procent över tid ger 15 procent lägre pension, jämfört med om avgiften vore noll.

Med sådana förtjänstmöjligheter är det inte konstigt att allsköns lycksökare och bondfångare dras till sockerskålen, liksom förstås rena klåpare. Det finns nu över 860 miljarder kronor i systemet. De genererar över 2 miljarder i årliga avgifter.

Förra året avslöjades att Falcon Funds har försnillat 1,2 miljarder kronor från spararna och nyligen kastades två suspekta fonder, GFG och Fondeum, ut från Pensionsmyndighetens fondtorg. I tisdags var det dags igen. Fondbolaget Allra med 130 000 sparare, 19 miljarder under förvaltning och flera kända namn i styrelsen, stängdes för insättningar efter en granskning i Svenska Dagbladet. Allras fonder har underpresterat kraftigt i förhållande till index och hör till ”de absolut sämsta”, enligt Pensionsmyndighetens presschef. Bolaget var tidigare ett så kallat ”fondrådgivningsbolag”, ett företag som ringer runt, väcker aningslösa Såfa-sparare ur deras slummer och förmår dem att flytta sina pengar. Runt 600 000 olyckliga beräknas på detta sätt ha gått från lönsam passivitet till kostsam aktivitet.

Skälet till att det blev möjligt för spararna att välja förvaltare för premiepensionen – i stället för att skicka alla pengarna till Såfa – var i första hand ideologiskt.

»Från borgerligt håll var vi inte så förtjusta i tanken på jättelika statligt dirigerade fonder. I synnerhet inte som vi hade löntagarfonderna i färskt minne«, berättade Bo Könberg nyligen för nyhetssajten EFN. Könberg var ordförande för riksdagens pensionsgrupp när systemet sjösattes på 1990-talet.

Men Könberg sa också att gruppen inte kunde föreställa sig att PPM  skulle bli så svårt att överblicka. De trodde på något tiotal fonder att välja mellan, möjligen hundra.

Så här 15 år, 800 fonder och 860 miljarder kronor senare kan vi konstatera att systemet knappast blev vad fäderna avsåg. Men den premiepensionsutredning som presenterades i höstas föreslog ändå bara smärre förändringar.

Passivitet må vara en vinnande strategi ofta. Men inte alltid. När något håller på att gå galet måste man ingripa. Det är uppenbart att PPM-systemet behöver saneras. Gör något snälla socialförsäkringsminister Strandhäll! Och vem vet? Blir det bra kan du få stå staty.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!