kultur

En film om klasskillnader

70-talets lekande arbetarungar växte upp till heroinister – eller gick under. »T2 Trainspotting« är här.

Det var ganska många brittiska män som kände just så – varför välja livet när du kan skjuta heroin? Kanske var det därför »Trainspotting«, Danny Boyles filmatisering av Irvine Welshs roman om en grupp vänner i Leith, en nedgången stadsdel i Edinburgh, snabbt blev legendarisk när den kom 1996. Och då särskilt Ewan McGregors »Choose Life«-monolog: »Choose washing machines, cars, compact disc players, and electrical tin can openers. Choose good health, low cholesterol and dental insurance. / … / Choose life … But why would I want to do a thing like that? I chose not to choose life: I chose something else. And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you’ve got heroin?«

Nu har Danny Boyle gjort en uppföljare, »T2 Trainspotting«, baserad på Welshs roman »Porno«, som tar den vid tjugo år efter att Ewan McGregors rollfigur Mark Renton promenerade ut ur ett hotell i London med en sportbag fylld av pengar. Renton, Sick Boy, Begbie, Spud och alla de andra är med, lite äldre, lite mer slitna, kanske lite rundare.

De gav röst åt »Trainspottinggenerationen«, som den kom att kallas – män som nu närmar sig 50, om de fortfarande är i livet. Många dukade under för narkotikan. Opium kom till Edinburgh redan 1693, enligt historikern Michael Fry; på 1980-talet kom laster med billigt heroin från Pakistan och en påse behövde inte kosta mer än vad en ung människa hade råd med.

»T2« klipper mellan nutid och hjärtskärande bilder av de sjuttiotalsbarn som växer upp till heroinister. De spelar fotboll i de där hemska små röda nylonshortsen som var populära på 70- och 80-talen. De leker, busar, springer nerför gatorna. Snart ska de överdosera eller dö i aids. Fattig, vit arbetarklass. Den ser kanske sexig ut på bio. Mindre så i verkligheten.

Storbritannien dras som bekant med rejäla klassklyftor, djupt inpräntande i det allmänna psyket. Det handlar inte om pengar, utan om en hel världsbild.

Den franske sociologen Pierre Bourdieu har skapat det kanske mest användbara verktyget för att mäta en människas resurser, med andra ord hennes klasstillhörighet omsatt i olika tillgångar, kapital. Han delar in dessa i ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital. Ekonomiskt kapital är vad många tänker på när de tänker klass: pengar. Socialt kapital beskriver han som »summan av de resurser« en individ har tack vare »ett robust nätverk av mer eller mindre institutionaliserade relationer«, inklusive vänner, bekanta och andra som på något sätt känner till en. Kulturellt kapital är bildning, tillgång till kultur såsom museer, konst, men även ett slags allmänt savoir-faire; utbildning, en känsla av självklar rättighet till kulturarvet.

När Spud i »T2«, mångårig heroinmissbrukare, börjar skriva ner sina berättelser från uppväxten och ungdomstiden händer något i honom. Plötsligt finns något att förhålla sig till, något konkret. Han hukar i knarkarkvarten, tänder av och skriver på gult linjerat papper, hallucinerar – men fortsätter att skriva. Här finns en möjlig bro till något annat, något slags hopp; ett sätt att kommunicera som han aldrig riktigt kunnat acceptera som sitt. Arbetarklasskillar och knarkare skriver ju inte.

Men när Sick Boys flickvän uppmuntrar Spud greppar han pennan som en livboj.

»Trainspottings« Skottland är mycket annorlunda mot det som marknadsförs till turister – gröna berg, shortbread, säckpipor och mysiga B&B:s. Irvine Welshs Skottland liknar kanske snarare den farhåga om en eftersatt landsända som fortfarande lever kvar i det engelska medvetandet. När självständighetsomröstningen ledde till beslutet att stanna kvar i den brittiska unionen fanns det onekligen en viss skadeglädje på vissa håll i England. Skottland för oväsen som en treåring men vågar inte slita sig loss.

»Den stora gentrifieringsvågen har gått oss förbi«, säger den hårt blonderade Sick Boy sarkastiskt och nickar mot den nedgångna puben »Port Sunshine« som han driver i hamnkvarteret Leith utanför Edinburgh. Leiths ekonomi, skriver Libby Brooks i The Guardian, är inte tillräckligt stark för full gentrifiering av den typ som sker i London.

Området befinner sig fortfarande i den första vågen, då bara delar av en given plats förvandlats. Smutsen ligger kvar i hörnen, galleriorna är fortfarande sunkiga, men numera med glastak. Gentrifiering beskrivs ofta som en negativ process som tränger undan människor från de platser de traditionellt haft tillgång till: arbetarkvarter vars lägenheter renoveras och förvandlas till bostadsrätter, billiga hak ersatta av ekologiska kooperativ, dyra klädaffärer som poppar upp som svampar. Den bemedlade medelklassen »upptäcker« området ifråga och det blir snabbt hippt. De flyttar in och driver upp priserna; därmed drivs arbetarklassen ut.

Det är ena sidan av ekvationen. Den andra är just det Sick Boy pratar om, att kapitalet för med sig människor med pengar att spendera. Hade Leith gentrifierats fullständigt hade Sick Boy kanske kunnat starta en gastropub i stället för att försöka lura till sig pengar till en bordell.

Spontant låter det förstås bättre. Men vad händer med arbetarkulturen när medelklassen dundrar in, när alla kaféer säljer samma grönkålssallader och mandelmjölksmoothies, när hela kvarter rivs för att göra plats för en blank ny galleria?

Leith, där »Trainspotting« utspelar sig, är ett gammalt hamnområde och den plats där Irvine Welsh föddes 1957, son till en hamnarbetare och en servitris. I dag håller det på att bli trendigt och har tydligen Europas största koncentration av Michelinrestauranger.

Edinburghs hemsida välkomnar till ett »exciting new waterfront development«, tänk Hammarby sjöstad, och man lovar att den stora tvätten av området inte spolat bort den karaktäristiska charmen. Till exempel finns de så kallade Banana flats kvar, de dystra, lätt böjda gråa höghusen där Sick Boy bodde som barn, och som (tro det eller ej) innebar en betydlig förbättring från de slumliknande förhållanden under vilka många familjer levde innan husen togs i bruk 1962.

År 2012 kom Irvine Welshs roman »Skagboys« (»skag« är slang för heroin), som handlar om hur »Trainspotting«-grabbarna växer upp och påbörjar sin bana som knarkare och småkriminella. Arbetslösheten var stor i Skottland under 70- och 80-talen; de som inte fick jobb flyttade ner till England. Fotografen Nick Hedges dokumenterade slummen i Glasgow på 1970-talet. Bilderna ser ut att vara tagna i en krigszon: en far och hans barn sitter i en lägenhet med trasiga tapeter; en mor skjuter en barnvagn genom bråten kring en grupp rivningskåkar; familjer delar ett litet rum och sover på golvet. Råttor springer genom de nedgångna byggnaderna.

Samma sak som långsamt händer i Leith har redan hänt i städer som Leeds och Manchester i Storbritannien och New York i USA. Borgmästare Rudy Giuliani rensade Manhattan och kastade ut de hemlösa, de prostituerade, de fattiga. Men samtidigt som medelklassen vill att deras nya bostadsområden ska vara hyfsat lugna och säkra, när de uppenbarligen en längtan att »äga« historiskt fattiga och marginaliserade utrymmen.

»Trainspottings« enorma popularitet är ett kvitto på den längtan, liksom 90-talets heroin chic-estetik. När livet blivit för tryggt, tråkigt och inrutat letar man efter något lagom farligt för att sätta fart på tillvaron. Vissa är otrogna, andra ägnar sig åt extremsporter – och är inte gentrifieringens första stadier ett uttryck för samma tendens?

Det brittiska bandet Pulp satiriserade överklassens hunger efter arbetarklassens kroppar och attribut i hitlåten »Common people«, som handlar om en rik flicka på jakt efter det som de »vanliga människorna« i London sysslar med: handla i billiga snabbköp, dricka för mycket och ha meningslöst sex. »You’ll never live like common people, you’ll never do whatever common people do«, skriker Jarvis Cocker till slut. Flickan kan ringa sin pappa när livet blir alltför svårt, och hon kommer alltid ha möjligheter att göra något nytt: »You’ll never watch your life slide out of view, and dance and drink and screw / Because there’s nothing else to do.« Bourdieus kapital igen.

Den bemedlade kan tillåta sig att bli en voyeur, att konsumera underklassmisär som srirachasås: bara så mycket att det bränner lagom på tungan, aldrig så mycket att hela munnen står i lågor.

Gentrifieringen suddar ut det givna områdets historia, ibland under den cyniska förutsättningen att »bevara« eller »hylla« den. En industribyggnad blir en loftlägenhet med bevarade originaldetaljer; en cocktailbar ges ett ironiskt namn; en restaurang behåller en vittrad murvägg och sätter upp nakna glödlampor i taket. Man kallar det »edgy« eller »quirky«, sanerar och förpackar för konsumtion.

Det finns en lång tradition av intresse för arbetarklassen, dess stil och musik – men inte lika mycket intresse för baksidan som är våld, prostitution och alkoholism driven av hopplöshet. »Trainspotting« visar på det mentala fängelse utanförskap innebär; en oförmåga att våga drömma, att våga föreställa sig en framtid som innehåller mer än slit. »Du är en turist i ditt eget förflutna«, säger Sick Boy till Renton, vansinnig över att Renton under tjugo år lämnat Leith för ett arbete och en hustru i Nederländerna.

Men mitt i cyklonen av ilska, våld och svek finns också en nattsvart och knappast rumsren humor av den typ som ger whiplashskador. Irvine Welshs skapelse är fortsatt trygg i Danny Boyles händer, ett porträtt av människor som gör vad de kan för att överleva. Men vad händer när Port Sunshine rivs till förmån för ett boutiquehotell?

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!