fokus

Skiftbyte i åtgärdsfabriken

Pekpinnar och budgetramar har fått svenska tjänstemän att hata sina jobb. Nu väntar nya tider. Kanske.

Man kom in i det ganska fort. Inte för att det inte var svårt, men för att man visste vad man skulle göra. Matcha folk. Det handlade att om kolla med arbetsgivarna om de var intresserade av den arbetslösa person man just träffat.

Oftast var de inte det.

De tittade på papperna, gjorde en grimas och sa att det var fel sort. Att folk som hade varit utan jobb så länge inte var intressanta. Vad vill ni ha då, kunde man fråga. De svarade oftast: nån som är som  … och kunde ibland nämna ett namn, typ en Solveig, en som kunde arbetsplatsen, som fattade vad som behövdes. En »ny Solveig« ville man ha, men just henne hade man sällan på Arbetsförmedlingen, en person som både kände till kulturen på just deras jobb och som garanterat inte klappade ihop för att det blev lite mycket.

Sånt fick arbetsförmedlarna höra.

Det här var samtidigt som riksdagsvalet 2006 närmade sig. Arbetsförmedlarna kunde inte undvika att märka att deras verksamhet hamnade i skottgluggen. Regeringen Persson lade på deras myndighet nya saker för att få ner arbetslösheten. Den borgerliga alliansen sa att de tyckte samma myndighet var allmänt oduglig och borde läggas ner.

De som jobbade på förmedlingen bet ihop, intalade sig att de var stolta över att vara på en myndighet som funnits sedan 1912. Trots att den moderna arbetsmarknaden var svår, kunde de något om matchning. De förmedlade faktiskt jobb.

Ett år före valet fick de lära sig ett nytt ord. Det kallades plusjobb, och när de fick höra vad det var insåg de att det hade funnits tidigare, men kallats beredskapsjobb. Men beredskapsjobb lät ju lite lågstatus. Den nya etiketten klingade mer modernt. Plusjobben, fick förmedlarna lära sig av finansminister Pär Nuder, skulle vara »kvalitetshöjande arbetsuppgifter inom offentlig finansierad verksamhet som inte utförs i dag.

Vad var det för sorts uppgifter? Den arbetslösa skulle genom ett nytt lågbetalt jobb få in en fot på arbetsmarknaden. Den som hade fyllt 60 år skulle få behålla stödet fram till 65 års ålder. Det kunde handla om att hänga upp gardiner åt gamla, sa statsminister Göran Persson i tv. Kravet var bara att de nya jobben inte konkurrerade ut den ordinarie rekryteringen inom kommunen.

Men ettusen personer kunde ju inte gå runt i Göteborg och hänga upp gardiner. Oavsett vad statsministern sa. Så många äldre som behövde just den hjälpen fanns inte, märkte man på arbetsförmedlingen. Däremot fanns många arbetslösa.

De som hade varit långtidsarbetslösa längst var metallare och lagerarbetare, och det var antagligen bland de grupperna som regeringen tänkt att de flesta plusjobben skulle pytsas ut. Men metallarna och lagerarbetarna hade ingen erfarenhet av kommunala jobb. Däremot passade plusjobben en del arbetslösa akademiker och kulturarbetare. Så många av dem fick jobb som bestod i att gå hem och spela och sjunga för gamlingarna. En del fick jobb på bibliotek.

– Och vi anställde säkert 50 spårvagnsvärdar, berättar en arbetsförmedlare.

Arbetsförmedlingen i Göteborg fick ut ungefär 800 personer på plusjobb. Men när Alliansen vann valet förklarade man att plusjobben skulle stoppas. De som hunnit få jobb fick fortsätta den tid de hade kvar, men för 60-åringarna som tänkt jobba där till de blev 65 var det bara att säga hejdå.

– Jag satt med många arbetssökande som tyckte jag lurat dem, att jag var en idiot. När man ändrar väldigt snabbt drabbar det personer som deltagit i programmen. Det blev radikala förändringar.

Det var bara början.

reportage

Förändring i de 337 myndigheternas land

När politiker sätts under press riktas ofta deras intresse mot myndigheterna. Verkställarna av politiken.

I många fall angriper politikerna samhällsproblem genom att skapa nya myndigheter. En fördel med det är förstås att det svenska samhällsbygget blir lätt att överblicka. Det brukar lite skämtsamt heta att det finns en myndighet för varje problem. Räknat på det viset är det i så fall minst 337 samhällsproblem som dagligen håller ämbetsmännen upptagna i statsförvaltningen. Så många är de statliga myndigheterna. Om man räknar in de kommunala myndigheterna ser man att mängden samhällsproblem i Sverige mer än fördubblas. Ändå har det blivit färre myndigheter på senare år. Sedan drygt ett decennium har det varit populärt bland politiker att lägga ner myndigheter, eller i alla fall slå samman dem, »göra något åt förvaltningen«, som det heter. Stängslingsnämnden var den senaste som drabbades i det svepet. Det var 2009. Inte för att politikerna tyckte att problemet med stängsling av betesmarkerna var löst. Stängslingsnämndens pärmar flyttades över till Transportstyrelsen, och inga jobb försvann.

Men de som styrde hade agerat. Visat handlingskraft.

Styrningen kan också ske med fler pekpinnar. Myndighetschefer med erfarenhet vet hur det funkar. Plötsligt är just deras verksamhet den viktigaste som finns, och då gäller det att bidra till förändring, på politikernas vis. Det kan handla om att få fler sysselsatta inför en valrörelse eller att få ner galopperande sjuktal. För tjänstemännen är det bara att hänga på och göra som man blir tillsagd.

Det kan ske väldigt direkt och med täta förändringar som i fallet med Arbetsförmedlingen. Den är vad forskarna kallar för en politiserad myndighet som politiker vänder sig till när den där handlingskraften behöver visas. Men toppstyrningen har också kommit av ett generellt system som har fått myndigheterna att arbeta mer resultatinriktat, som företag.

Den utvecklingen började på 1980-talet när man tyckte att något behövde göras åt den växande byråkratin. Politikerna blickade mot USA och England. Där hade man tagit efter företagsvärlden, med korta tyglar och tajta budgetregler höll man myndigheter i schack, och fick dem att göra som man ville.

Svenskarna testade samma sak. Det gamla Myndighetssverige, befolkat av sina oförvitliga ämbetspersoner, bytte steg för steg skepnad, blev ett hierarkiskt system med ekonomisk återhållsamhet  som ledord. Det hade ett tjusigt namn också: new public management.

Från toppen i Regeringskansliet till minsta vårdgivare i kommunerna pratades det om boxar och målstyrning. Allt handlade om »output«, inte så mycket om vad som hände i verksamheterna.

Det var en omstöpning av svensk förvaltning. Men när det nu har gått en tid blickar politikerna bakåt igen, till när myndigheterna jobbade mer självständigt. Kanske var det inte så bra att låta ekonomerna styra allt, och kanske bör de som jobbar nära verksamheterna få mer att säga till om, tänker regeringen. Den vill se ett skifte, genomföra en »tillitsreform«.

Men inom borgerligheten fnyser man: Socialdemokraterna, tillit, försök inte!

En ny politik 

Alliansen liknade det socialdemokratiska Sverige vid en enpartistat, ett land där det krävs partibok om man vill göra karriär inom statsförvaltningen. »Partiets« vilja genomsyrade hela samhället, den som avvek från normer och dogmer betraktades som dissident.

Det var en dyster verklighetsbeskrivning. Men det var så många kände, som de politiska outsiders de var. De hade läst professor Bo Rothsteins artiklar om en politiserad förvaltning och såg framför sig hur myndighetschefer agerade marionetter åt en makthungrig socialdemokrati. Myndigheterna hade gått från att torftigt, men korrekt, verkställa politiska beslut till att bli opinionsbildare. En galjonsfigur för misstron blev Arbetslivsinstitutet. På borgerliga ledarsidor beskylldes myndigheten för att vara »starkt politiserad«. En »tummelplats« för ovetenskapliga artiklar. Kritiken fick stöd av Statskontoret som konstaterade att bara 6 av 35 rapporter från myndigheten höll god vetenskaplig nivå.

Kritikerna var inte var sena med att hitta en syndabock: generaldirektören Mikael Sjöberg. Han var inte bara chef för en myndighet, han var även kusin till Göran Persson och före detta statssekreterare vid inrikesdepartementet.

Sjöberg var inte den ende som fick epitetet S-politruk. I många år framöver blev det närmast sport bland borgerliga politiker att peka ut myndighetschefer som hantlangare åt regeringen. Forskning skulle senare visa att det inte var så illa som de påstod. Men det var ett effektivt sätt att göra partipolitik av ett ämne Socialdemokraterna inte hade tillgång till.

Det var inte bara utnämningar och en upplevd politisering som retade. Man ansåg att Myndighetssverige hade svällt ohämmat. Det var svårt att säga exakt hur många myndigheterna var, men en bra bit över 500. Varför hade Sverige ens en myndighet som hette »Handelsflottans kultur- och fritidsråd«, eller »Statens biografbyrå«?

Enligt de borgerliga var myndigheterna uselt skötta också.

– Det var allt från det att man inte höll budgetarna till att resultaten från åtgärder och program inte funkade tillräckligt. Vi fick utvärderingar på saker som inte funkade, säger förra centerledaren Maud Olofsson.

Så fort hon och alliansregeringen tog plats i Rosenbad kickade de ut generaldirektörer som Mikael Sjöberg och gjorde en uppstädning i Myndighetssverige. De lade ner, slog ihop och skapade nya myndigheter. De införde en ny modell för rekryteringen av toppchefer. I stället för att som tidigare hämta generaldirektörer från departementen blev näringslivet den nya rekryteringsbasen. Reinfeldt och hans gäng blickade mer intensivt än tidigare på hur företagen styrdes. Offentlig verksamhet skulle bli supereffektiv. Kommunikationen mellan tjänstemän och politiker formaliserades, mer pekpinnar och tydligare instruktioner. Detaljstyrning, mumlade kritikerna, men vem lyssnade på dem. Den »samarbetsanda« som funnits mellan regering och myndigheter under sossarna var på väg bort. Nu skulle det hända grejer! Eller som Maud Olofsson uttrycker det:

– Sverige skulle få mer »pang för pengarna«.

Reinfeldt
Tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt (M), tyckte att myndigheterna var för många och ineffektiva.

På en arbetsförmedling i Göteborg

Nu var det arbetslinjen som gällde. Det fick arbetsförmedlarna veta. Man började med de långtidsarbetslösa, sen var det de med nyanlända, de skulle få jobb. Det var så integrationen skulle fixas. JOBB. JOBB. JOBB.

– Vi var redo såklart. Men de som kom var asylsökande flyktingar, inte arbetskraftsinvandrare. Vi fick jobba med folk som hade hela sina familjer kvar i andra delar av världen. Många av dem hade sett sina hus förstöras, och var chockade. Vi kunde prata hur mycket som helst om jobb, men de var inte med på tåget, många av dem var sjuka, fysiskt och psykiskt.

Att en ny regering hade makten kände man av. Nya namn på insatserna igen. En Jobb- och utvecklingsgaranti ersatte Plusjobben, och med det följde nya regler: Den som hade förbrukat sina 300 a-kassedagar kom till förmedlingen och fick nu veta att den nya Jobb- och utvecklingsgarantin var uppdelad i tre faser. I fas 1 skulle den arbetslöse kartläggas, därefter vara i arbetsliknande förhållanden i fas 2, för att sedan hamna i den så kallade sysselsättningsfasen, fas 3. Om den arbetslöse varit sjukskriven och inte längre fick sjukpenning kom vederbörande snabbare till fas 3.

2010 påbörjades det som kallades »den stora utförsäkringen«. Sjukskrivna människor började slussas över från Försäkringskassan.

De kom. I massor.

»Var lite snäll mot dem«, uppmanade generaldirektören de anställda.

– Men i början var det väldigt hårt, man kunde säga till sängliggande patienter att de skulle till Arbetsförmedlingen, säger en arbetsförmedlare.

Till förmedlingen i Göteborg dök en kvinna upp som varit på ett stort företag i hela sitt liv, tagit på sig mycket jobb, varit lojal, en Solveig som kände företagskulturen och visste att vara lojal, och aldrig någonsin varit sjuk. Tills hon blev det. Nu hade hon legat i sängen i två år och fått sjukpenning, och fått veta att sjukersättningen skulle upphöra. Hon hade kallats in på ett överlämningsmöte. Det var ett ord hon aldrig hört förr, men det lät inte löftesrikt. För arbetsförmedlaren berättade kvinnan att Försäkringskassan upplyst henne om att sjukpenning i mer än två år fick man nu bara om man hade cancer i sista stadiet. Kvinnan sa att hon inte hade cancer, men att hon var för dålig för att arbeta, och kom till Arbetsförmedlingen och föreslog att hon kunde gå en utbildning i webbkunskap. Arbetsförmedlaren log:

– Vet du inte att det kostar pengar?

Kvinnan hamnade direkt i fas 3 i stället, och tillbringade dagarna i en lokal med 25 andra som var långtidsarbetslösa eller sjuka, kvinnor i 50–60 årsåldern med ungefär samma status, utbrända, deprimerade eller utslitna.

I och med förändringarna fick personalen på Arbetsförmedlingen andra nya uppgifter. En sådan var att handla upp rehabtjänster, Arbetsförmedlingen skulle försöka fånga upp och rehabilitera där det fanns möjlighet. Den medicinska kompetensen arbetsförmedlarna saknade gjorde att de fick prata mycket med personalen på Försäkringskassan. Man fick veta vilka sjukskriva som var självmordsbenägna, och att de personerna skulle man vara lite försiktig med. Inget »du tror att du är sjuk, men du är frisk«. I övrigt gällde: sök jobb, sök jobb, sök jobb. Och kom tillbaka till förmedlingen och bevisa för oss att du sökt jobb.

myndighet

Framtidshoppet

En morgon i mars 2013 satt Ardalan Shekarabi och läste Dagens Nyheter. Reportern Maciej Zaremba hade skrivit ännu ett reportage om bolagifieringen inom sjukvården, om hur patienter bedömdes som olönsamma och inte fick vård. Chockade läsare fick se ett nytt Sverige. Shekarabi hade varit ordförande för SSU och jobbat som brevskrivare åt Thomas Bodström. 2009 kandiderade han till Europaparlamentet och efter nederlagsvalet 2010 ledde han Socialdemokraternas kriskommission.

Bland partivänner viskades det »partiledarämne«.

Shekarabi lade ifrån sig tidningen. Han var inte förvånad, han visste hur det såg ut. Men han var förbannad. Bland forskarna i Uppsala på den tiden tittade många på new public management med kritiska ögon. Shekarabi inspirerades av forskare som Shirin Ahlbäck Öberg som granskat systemet ur ett statsvetenskapligt perspektiv. Forskningen såg att entusiasmen för new public management hade dämpats. Styrmodellerna hade gjort det viktigare för tjänstemännen att göra rätt snarare än rätt saker. Minutrapportering och boxtänkande in absurdum.

Shekarabi läste även en debattartikel av S-ledaren Stefan Löfven. Shekarabi hade suttit med på möten när Löfven mött forskare och fackföreningar och tagit in deras syn på hur förvaltningen borde styras. Löfven ville göra något, och nu hade han formulerat en rubrik för sin plan: Låt proffsen vara proffs. Det var en passning till läkare, lärare, sjuksköterskor och ilskna offentliganställda som befann sig i ett system som tagit makten ifrån dem.

Löfvens argumentation var fylld av indignation. Utan att tydligt peka på borgerligheten rasade han mot ett Sverige där ekonomerna hade kidnappat förvaltningen. I sin artikel skrev han att arbetsförmedlare detaljstyrdes så hårt av regeringen att myndigheten höll på att krakelera. Löfven lovade att vinstintresse aldrig skulle tillåtas styra inom välfärden om han fick ta över. Sådant skadade medborgarnas förtroende för det offentliga, för demokratin. Det var hög tid att skifta makt nedåt i hierarkin. Mindre detaljstyrning, och mer makt åt dem som stod närmast verkligheten.

Samtidigt var det Socialdemokraterna som tagit de första stegen mot det system de nu ville skjuta i sank. Det var de som hade lyssnat på Reagan och Thatcher som tyckte att den offentliga sektorn var mindre effektiv än den privata, och därför borde ta efter näringslivet. Det var flera decennier sedan men att systemet fortfarande var omhuldat inom partiet förstod man om man lyssnade på en person som Pär Nuder. Han var ingen anhängare av förvaltningspolitik baserad på tillit. »Det är bara blaha blaha för det är ingen jävel som lyssnar på sådant där tvärsektoriellt krafs«, sa han vid ett tillfälle till en forskare på Stockholms universitet. Med krafset menade han all styrning som inte innebar generell ekonomistyrning.

Men Nuder var ju historia inom socialdemokratin, och Shekarabi höll med Löfven om att minutrapportering och patienter som värderades efter »påhittade lönsamhetssystem« rimmade illa med det socialdemokratiska samhällsbygget. Han gillade Löfvens paroll: att proffsen skulle få vara proffs. Det lät lite flummigt, liksom att kalla förändringsplanen för »tillitsreformen«, men det var bra saker. Viktiga saker. Tanken att platta ut strukturer och skicka ner makten till dem som arbetar nära folket var smart. Löfven hade gjort förvaltningsfrågan till politik.

– Han närmade sig frågorna ur ett medarbetarperspektiv: Hur ser förutsättningarna för medarbetarna ut? De hade ju inte stått i centrum av debatten tidigare, säger Ardalan Shekarabi.

På en arbetsförmedling i Göteborg

I samband med utförsäkringarna fick arbetsförmedlarna alltmer rena kontrolluppdrag, som att läsa de arbetslösas rapporter om vad de gjort, vilka jobb de sökt. De skulle ringa runt till de arbetsgivare som den arbetslösa skrivit att den varit i kontakt med och kolla upp om det stämde. Var allt okej skrev arbetsförmedlaren under och skickade rapporten till Försäkringskassan som kunde betala ut det bidrag personen hade rätt till. För arbetsförmedlaren kunde den administrationen ta en vecka.

Arbetsförmedlingen fick också i uppdrag att kapa vissa tjänster. Regeringen införde ett system med lotsar som skulle hjälpa de nyanlända flyktingar och invandrare att snabbt komma in i samhället. Lotsarna kunde vara arbetslösa som skulle bli egenföretagare och hjälpa de nyanlända med språk och jobb. För att bli lots skulle man fylla i blanketter där man redovisade vilka kontakter man själv haft i arbetslivet, och om man hade egna lokaler där man kunde träffa de nyanlända som behövde komma in i det svenska samhället. Hanteringen av ansökningarna kunde ta månader. När lotsarna väl var godkända fick de betalt per nyanländ de hjälpte, och det var inget krav att de fixade jobb. Lotsarna blev många.

– Vi betalade miljarder för att få in nya aktörer som bara hade den egenskapen att de inte var vi och inte kände till arbetsmarknaden, samtidigt fick vi skära ner, man krympte förvaltningsanslagen till och lade det på de externa anordnarna, på lotsarna, som, måste jag säga, på sin höjd satt och googlade jobb en stund med en nyanländ men i övrigt inte gjorde ett dyft.

Arbetsförmedlarna hade blivit sekreterare. De lusläste de arbetslösas rapporter och skickade dem vidare till Försäkringskassan. När de inte gjorde det skulle de ändå ha ansvar för allt fler arbetssökande, kraven på hur många arbetslösa en arbetsförmedlare skulle hantera ökade från 30 i veckan till över 70.

myndig

Hej då, räknenissar

Tillitsreformen är Stefan Löfvens pusselbit i det socialdemokratiska samhällsbygget. Som verkställare av sin vision har han valt Ardalan Shekarabi, nu civilminister i regeringen. Så fort röken från valkaoset hade lagt sig beställde han rapporter. Statskontoret fick uppdrag att granska regeringens styrning av myndigheterna. Sju rapporter sattes upp på deras att göra-lista. Deadline: före valet 2018.

Han tillsatte även en »tillitsdelegation« ledd av nationalekonomen Laura Hartman. Hon ska föreslå nya ersättningsmodeller och komma med förslag på hur en ny styrning kan appliceras på kommunerna.

Ardalan Shekarabi säger att han inte är ute efter en digital förändring, där ett system byts ut mot ett annat. Den politiska styrningen är ju en viktig del av demokratin. Det är folket som ska styra Sverige via politiskt valda representanter som i sin tur styr förvaltningen. Bland dem som är avigt inställda till att NPM slussas ut brukar det varnas för att »slänga ut barnet med badvattnet«. Hur proffsiga är egentligen de där proffsen som politikerna vill ge mer att säga till om? Det finns flera historiska fall där tjänstemannastyre har lett till att medborgare farit illa. Ta till exempel fosterhemsplaceringarna på 1950–70-talet då politikerna litade blint på socialhandläggarnas omdömen. En av grundpelarna för NPM är dessutom ekonomisk återhållsamhet. Det kan knappast anses vara en dålig sak i ett parti som myntade begreppet att »varje förslösad skattekrona är en stöld från folket«.

I Danmark har en liknande tillitsreform genomförts. Dåvarande ekonomiministern Margrethe Vestagers mål med förändringen var att skapa en »en god ekonomistyrning«. Det innebar fokus på kvalitet, fast med fortsatta krav på återrapportering och god budgethållning. Den svenska regeringen är ute efter något liknande. Ett system där professionen ges större utrymme samtidigt som räknenissarna fortsatt finns med i förgrunden.

Frågan är om de kommer att lyckas. Statsvetarprofessorn Patrik Hall, en av få forskare i Sverige som har undersökt effekter av förändringar i förvaltningen, är skeptisk. En avgörande fråga han anser står i vägen för regeringens planer är den själv. Vill politikerna och tjänstemännen i regeringen verkligen förändra systemet? Ekonomi- och målstyrning har arbetat sig in i det moderna regeringskansliets DNA. Allt annat är sådant där »tvärsektoriellt krafs«. Det är inget man tar politiska poäng på och det står i vägen för politikernas möjligheter att profilera sig själva och sin politik.

– Politiken vill inte vara sammanhållen, ministrar vill profilera sig på sina områden. Att få till mer sammanhållning i en förvaltning som drar åt ett håll, det är inte förenligt med den politiska logiken, säger Patrik Hall.

Sedan är det detta med kommunerna. Om offentligheten ger jobb åt 30 procent av den svenska arbetskraften så är det bara några få procent som jobbar inom staten. De flesta finns inom kommun och landsting, och där är regeringens styrförmåga begränsad. Tidigare, när rikspolitiken har försökt stärka sin makt över vården och skolan, har det slutat med en massa nya kontrollmekanismer och högvis med administration. Motsatt blir det alltså en utmaning för Shekarabi att skapa tillit på ett område som regeringen inte äger.

– Politikerna kan inte säga till landstingen att »nu ska ni styra med tillit, så här mycket ansvar ska läkare och sjuksköterskor få och så vidare«. Det är väldigt svårt att avgränsa det för regeringen, säger Patrik Hall.

minister
Civilminister Ardalan Shekarabi (S), vill ge myndigheterna större självständighet.

Tillhör Statsverket

I ett ljust hörnrum i finansdepartementets lokaler på Jakobsgatan i Stockholm lutar sig Ardalan Shekarabi tillbaka i sin stol och håller upp en koboltblå Ballografpenna. Man kan sakna att det inte längre står »tillhör Statsverket« på dem, säger han och skrattar. Ni vet, som i historien om Aina Erlander, som efter sin makes död kom till Regeringskansliet med en hel näve kulspetspennor. Hon hade tröttnat på att de låg och skräpade överallt där hemma efter att Tage Erlander dött. De tillhörde ju faktiskt staten.

Plötsligt tittar Shekarabi upp.

– Vänta lite!

Han rusar i väg till kapprummet.

– De här finns i alla fall kvar!

Ardalan Shekarabi pekar glatt på en hängare som pryds av den lika klassiska som uppfordrande texten.

Han tycks vara genuint intresserad av förvaltningsfrågor. Det är ovanligt. Andra politiker, inte minst de i samma hus på Jakobsgatan, fnyser åt förvaltningsfrågorna, det är ju inget man vinner val på. Precis som sin chef Stefan Löfven betonar Shekarabi att frågan om styrningen är prioriterad.

Men vad betyder det, egentligen? Att det är en valfråga?

Det enkla svaret är nej. Alliansen lyckades göra förvaltningen till en valfråga, men då handlade det om att slå an en nerv som redan var rejält irriterad: folk var trötta på Göran Perssons presidentlika stil och köpte retoriken om politiserade myndigheter som skapade byråkrati hellre än bidrog till förändring.

Den här gången handlar det i första hand om »verkstad«, som en S-veteran beskriver det. Tillitsreformen är en hygienfaktor för att få ett sjukt system att fungera igen. Samtidigt är den ett sätt för regeringen att reparera relationen till en förlorad väljargrupp: akademikerna. De slog också upp tidningen och läste Zarembas och Löfvens artiklar om ett Sverige kidnappat av ekonomismen. De känner sig svikna av systemet och förväntar sig att något ska hända, att regeringen ska hålla sitt löfte.

Redan nu, när Shekarabi åker runt på sina seminarier med forskare, myndighetschefer och fackförbund, tas han emot som en hjälte. »Vilken tur att vi har en så engagerad civilminister«, säger de. Han ler till svar. Han vet att han står inför en monumental uppgift. Och förändringen kommer inte att ske genom ett trollslag, eller klubbslag i riksdagen om man så vill. Socialdemokrater jämför tillitsreformen med du-reformen. Eller den sexuella frigörelsen. Det var normkritiska förändringar som skedde utan att politikerna stiftade nya lagar. De blev verklighet för att breda grupper i samhället, ledda av akademiker, ville se en förändring. Shekarabi är ute efter något liknande, en organisk förändring. Han pratar om att minska detaljkraven i regleringsbreven, ta bort omotiverade återrapporteringskrav, justera systemet vid behov efter hand.

Men en sådan förändring tar tid, och politisk makt är förgänglig. Valet 2018 lär bli en rysare för regeringen Löfven. Att de får lämna Rosenbad är inte osannolikt. Det skulle innebära att tillitsuppdraget hamnar
i de borgerliga partiernas knä.

Och traditionellt sett har de ju inte haft mycket till övers för Socialdemokraternas samarbetsanda.

Vittjar man riksdagens motionslåda anas redan en bekant trend. »Minska antalet myndigheter, det finns för många som har tvivelaktiga arbetsuppgifter«. Man skulle kunna tro att moderaterna Jenny Petersson och Michael Svensson letat upp en gammal motion från tiden då Göran Persson var statsminister. Men datumet avslöjar att det är nutid. Moderaterna ser hur förvaltningen sväller på nytt och myndigheterna åter blir opinionsbildare för regeringen. Maud Olofsson, i dag ordförande för Visita, förstår dem. Hon tycker att Alliansen kunde ha gjort mer när de hade makten och att Myndighetssverige gott kan krympa lite till. Inte minst Arbetsförmedlingen behöver en översyn, anser hon.

– De har 80 miljarder i åtgärder och 20 miljarder i byråkrati. Jag menar inte att man kan skrota allt detta men jag tror att den behöver konkurrensutsättas med fler aktörer.

Kanske kan regeringen få dem att åstadkomma mer genom mer tillit? Maud Olofsson skrattar.

– Socialdemokraterna har väl aldrig gett någon tillit! Det är de som har centralstyrt mest av alla under alla dessa år, det där ger jag inte mycket för.

För några år sedan fick Mikael Sjöberg, den utskällde kusinen till Göran Persson, nytt jobb i Myndighetssverige. Han blev arbetsförmedlarnas nye generaldirektör. Hans filosofi är att få bort mycket av det administrativa och i stället satsa mer på jobbsökande och kontakter med arbetsgivarna. Arbetsförmedlarnas jobb ska bli mer som förr igen. De ska styra över sin tid och sitt och jobb och inte behöva redovisa för chefen hela tiden.

– För två år sedan fick vi direktiv att telefonen skulle vara öppen minst i en och en halvtimma, det var styrt in i minsta detalj, nu bestämmer vi mycket mer över vår tid. Det finns fortfarande vissa prioriterade uppdrag men man kan lägga upp tiden mer som man vill, säger en arbetsförmedlare.

Nya rutiner med telefonen, nygamla rutiner i jobbet. Mindre administration har blivit mer administration och kontroll, och mindre igen. Arbetsförmedlarna har de senaste decennierna fått ägna stor tid åt omkastningarna i sättet att arbeta. Det hade varit bättre att ägna mer av den tiden åt annat, säger arbetsförmedlaren.

Åt vad?

– Arbetsmarknadens dramatiska förändring de senaste åren. Det här jobbet är svårt. Alla arbetslösa kommer hit och säger: Ge mig ett jobb. Arbetsgivarna säger: Det är inte så lätt att erbjuda en anställning. Numera krävs gymnasieutbildning för enkla städjobb. De flesta nyanlända får jobb hos sina landsmän. Att vi skulle få ut dem på en vanlig svensk arbetsplats är nästan otänkbart. De flesta med utländska namn sorteras bort direkt.

Arbetsförmedlarna säger att de skulle behöva enkla jobb att förmedla, samtidigt som deras eget blivit alltmer komplicerat. Av politiker, ivriga att förändra för att visa att de gör något. Och frågan är om det kommer att förändras, även om Ardalan Shekarabi lyckas driva igenom sin tillitsreform. Arbetsförmedlingen är nämligen en speciell myndighet. Den hamnar ofta i en dragkamp mellan sitt grunduppdrag, och att vara politikerna till lags, inte minst i tider då det är svårt för regeringen att bilda majoriteteter i riksdagen. När politiska förslag faller i riksdagen blir myndigheterna en av få ytor för regeringen att driva igenom sin politik på. Det blir ofta ryckigt och inte särskilt trevligt för dem som befinner sig i systemet, men vad är alternativet för politiker som vill förändra?

För snart 150 år sedan gisslade Strindberg Myndighetssverige i sin debutroman »Röda rummet«. Han etablerade bilden av en förvaltning som sköttes av stofiler som helst sov på jobbet och flyttade papper, och där inte ens de anställda på Verket för utbetalandet av ämbetsmännens löner gjorde annat än slumrade, och därför satte upp skyltar på dörrarna med uppmaningen »Tystnad – stör ej«.

Att den sävliga myndighetslunken från 1878 har förbytts i febril verksamhet 2017 går inte att ta miste på. På arbetsförmedlingen i Göteborg fick man förra månaden veta att staden får 95 nya jobb i början av 2018. Regeringens nya jämställdhetsmyndighet ska placeras här.

Fler myndigheter är på gång. Digitaliseringskommissionen överlämnade i december sitt slutbetänkande (SOU 2016:89) till regeringen. Ett nytt samhällsproblem var identifierat. Ansvarig minister Peter Eriksson vill »skyndsamt inrätta en ny myndighet med ansvar för att främja digitaliseringen.«

Frågan är om han hinner innan någon annan kommer med kvasten.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!