”Nittio procent vill bara ha sex”

Har man ett hotell tillräckligt länge kommer det förr eller senare att dras en motorväg förbi det. Och kanske rentav ett spår för höghastighetståg.

Maria Svensson, 66, har bott på Stenkullens värdshus och hotell i hela sitt liv. Hennes föräldrar köpte den anrika verksamheten och drev det i många decennier.

"Min pappa var samlare", säger hon, "och det är jag med."

Miljön på hotellet är bevarad, med äldre inredning och massor av pryttlar, här har tiden stått stilla. Numera är föräldrarna avlidna och bara Maria Svensson bor där. Hon tar fortfarande emot gäster, men håller grinden till fastigheten låst. Det är en sträng selektion – vem som helst får inte övernatta på hennes hotell.

Dokumentärfilmaren Jenny Widell har gjort filmen om Maria Svensson och Stenkullens värdshus. Mitt livs hotell (SVT Play) är en fin berättelse om en plats som varit glamorös, men blivit omsprungen av tiden. En gång omgiven av en stor parkliknande trädgård ligger det flagnande hotellet nu bredvid motorvägen. Att det skulle dras väg genom hotellets tomt var en förändring som föräldrarna först var emot, men som sedan visade sig bli lysande bra för hotellverksamheten, eftersom så mycket folk passerade förbi.

Maria Svensson är en allt annat än ordinär person, hennes närmaste förtrogna är en stor Sankt Bernhardshund, någon livskamrat har hon inte haft behov av – förrän nu. Jenny Widell följer när hon i sena medelåldern ger sig ut på Tinder för att ändå kanske finna lite sällskap på ålderns höst. Det visar sig överraskande att män hennes ålder och uppåt raskt börjar skriva snuskigt och skicka "dickpics".

"Nittio procent av dem är bara ute efter sex", säger Maria Svensson och skrattar.

Julafton tillbringar hon likväl i grön julklänning hemmavid med hunden som enda sällskap. På ett sidobord har hon dukat fram julskinka och tillbehör även till föräldrarna, numera avlidna men med henne i anden, det är hon säker på.

Mitt livs hotell låter oss kika in i Maria Svenssons liv, vid en tidpunkt då hon processar sitt livs största förändring. Det är generöst, intressant och respektfullt. Dessutom alltid uppiggande att lära känna en människa som inte levt som alla andra, utan gått sin egen väg med integritet och självförtroende.

"Jag har klarat mig utan karl i 65 år, så jag klarar mig nog utan framöver också", konstaterar hon.

Ja, så är det såklart. Däremot vore det tomt utan hunden.

***

Läs även: Jenifer Malmqvist: "barns sorg är randig"

Läs även: Tv-tips inför julen: kulturredaktören väljer pärlor i utbudet