En historia som säger en del om Ingrid Sindahl Norelius handlar egentligen om en pojke i hennes bekantskapskrets. En kille som fyra år gammal rymde från sin förskola. Den låg mitt i Stockholm, och den här fyraåringen gick ut över den hårt trafikerade Hornsgatan, knallade omkring i storstaden tills han kom fram till sitt hyreshus, knappade in portkoden (ingen visste att han kunde den) och tog hissen till lägenheten åtta trappor upp. Ingrid reagerade inte, som de andra som hörde historien, med bestörtning (»tänk vad som kunde ha hänt!«) – utan med upprymdhet. Hon sa: »Det är fantastiskt. Barn kan mycket mer än vad alla tror!«

Teatern var alltid hennes liv, hennes jobb och hennes fritid. Redan som barn gjorde hon spontant teater av allting. Antingen var det fria fantasier (»kom, sätt dig på mattan så flyger vi iväg«) eller så spontandramatiserade hon någon av de böcker som hon just hade läst, hon läste alltid mycket. Efter studenten tog hon en fil kand i ämnena drama, teater, film och dramapedagogik. Hon gick med i Bruksteatern, en av alla fria teatergrupper i Malmö på 70-talet, och blev kvar i sju år. När Jönköpings länsteater letade efter en producent i början av 80-talet sökte Ingrid, och fick jobbet.

I Jönköping träffade hon skådespelaren Per Norelius. De gifte sig och fick två söner. Den äldsta av dem fick tidigt diagnosen Aspergers syndrom. Hon reagerade på läkarnas sätt att prata om funktionshindret. De sa att det är någonting medfött som man »inte kan göra någonting åt«. Det var en inställning som var helt främmande för henne. Hon tänkte att det spelar väl ingen roll om det är medfött, det måste ju gå att träna. Det måste ju gå att utvecklas.

Hon hade då länge jobbat med teaterverksamhet för barn och ungdomar, och när hennes äldste son började i en av teatergrupperna hände något. När de spelade sin första föreställning och Per-Johan, som han heter, för första gången fick stå på scen och ta emot publikens applåder, så njöt han otroligt mycket. Han gick in i en annan roll, en roll som han inte kunde inta privat, en roll som symboliserades av den röda väst han hade på sig. Efteråt ville han inte av scenen eller ta av sig den röda västen.

En tid efter det här bildade Ingrid musikteatergruppen Freja, en ensemble skådespelare som alla var ungdomar med autism eller Aspergers syndrom. Det blev en fristad. Där fick de vara sig själva, inte bara de funktionshinder som inte minst facklitteraturen beskrev. Där behandlades de som just hinder och handikapp, litteraturen var alltid orienterad kring problem och svårigheter. Men det låg helt enkelt inte för Ingrid att se saker på det viset. Hon utgick i stället från: Vad kan just de här personerna klara av? Och så byggde hon teatern efter det. Resultatet blev en sorts skrattspegel riktad mot uppfattningen att personer inom autismspektrumet har stora svårigheter med social kommunikation och samspel, stora svårigheter att fungera i grupp och bristande förmåga till fantasi, empati, mimik och självironi. Med Freja musikteater visade de tillsammans att det som ansetts omöjligt kan bli möjligt; de skapade hopp och förtröstan hos människor med funktionshinder och förståelse och intresse hos den övriga publiken.

Ingrid hade även en andlig sida som hon gick in i, inte minst efter att hennes make dött. Hon såg ofta olika tecken från honom, små signaler. Att lampan tändes och släcktes hemma innebar att han visade att han fortfarande fanns kvar med dem. Hon var också med i en kvinnocirkel som träffades ungefär en gång i månaden och gjorde saker tillsammans. Den sista gången hon träffade dem målade de tillsammans. Ingrid målade en tavla av sig själv, vinkande. En vecka senare var hon borta.

Stefan Westrin, Kulturjournalist

Egentligen var det ju inte så komplicerat.

När Wanja Lundby-Wedin valdes till LO:s ordförande år 2000 följde hon en lång tradition bland organisationens ledare. Hon hade kommit dit sex år tidigare och varit vice ordförande sedan dess, liksom på tillväxt. Hon kunde LO och arbetet, hon hade lång facklig erfarenhet, det var bara att låta henne ta det sista klivet. Likadant för hennes föregångare Bertil Jonsson – in med personen i styrelsen, upp på viceposten, vidare till ordförande när den föregående ledaren avgår. Ett inslussande av nästa ledare som lovat stabilitet och skyddat mot öppna personstrider. Det var ju bara så man gjorde.

Den 12 januari förra året aviserade så Wanja Lundby-Wedin att hon skulle avgå. I augusti meddelade viceordföranden Ulla Lindqvist att hon inte stod till förfogande för omval. Med två av tre i den högsta ledningen på utgång vändes många ögon mot den som återstod, avtalssekreteraren Per Bardh. Han hade haft sin position i tre år, jobbat hos LO i tio. Om någon hade slussats in så var det han.

För det är ju så man gör, eller hur?

Inte år 2012. Valet av landsorganisationens trettonde ordförande vid maj månads kongress blir nämligen inte som de andra. Plötsligt finns fyra kandidater som utan att passera LO-ledningens gå-ruta kan ta klivet upp på toppen. I den gruppen är Per Bardh inte ens med, han är bara en kandidat i snacket. Inte officiellt nominerad.

Processen, som pågått sedan i maj förra året, blev som i ett slag häromveckan betydligt mer spännande. Inte nog med att det fanns flera kandidater; relationen mellan facket och socialdemokraterna hamnade i strålkastarljus. När metallbasen valdes till ny parti­ledare var han den första i modern tid som rekryterats direkt från facket. Och LO gick från falnande sär­intresse till en levande del av oppositionen. Eller?

I veckan träffar valberedningen de fyra officiella kandidaterna för att diskutera och föra fram vad de vill göra med LO. Det handlar om en industriförbundsledare, en viceordförande, en riksdagsledamot – och en gammal SSU-ledare.

Karl-Petter »Kålle« Thorwaldssons politiska karriär rivstartade torsdagen den 21 juni 1990. Han var 26 år gammal, slipade växelspakar på Bröderna Hammarstedts i Växjö och kandiderade till verkställande utskottet i SSU när fick han ett telefonsamtal. Det var dagen före midsommarafton och i andra änden fanns dåvarande ordföranden Anna Lindh. Veckan före kongressen hade valberedningens utvalde Kent Carlsson tvingats lägga ner sin kandidatur på grund av sjukdom. Anna Lindh hade rekat bland medlemmarna, och jo, om Kålle var intresserad skulle han få förbundets stöd. Ett familjerådslag senare klev Karl-Petter Thorwaldsson in i det socialdemokratiska finrummet.

SSU fick under hans fem år vid klubban genomslag i moderpartiet. Det som starkast lever kvar i våra ­dagar är begreppet egenmakt – tanken att individen själv skulle få vara med och skapa sin trygghet och inte bara lita till staten. Det blev häftigt omdiskuterat i arbetarrörelsen och gjorde att Thorwaldsson både kallades förnyare och vandrande katastrof, det senare för ­övrigt av en rasande Göran Greider.

Egenmakten är något han fortfarande håller fast vid, även om han inte trycker på den så mycket i sin nuvarande roll som ordförande för ABF.

På en frukost med dåvarande Metallordföranden Stefan Löfven frågade Thorwaldsson om han ville bli förbundets kandidat till det stundande ordförande­valet inom LO. Det var egentligen inte tänkt att offentliggöras, men efter att Dagens Nyheter i maj skrivit om saken valde Thorwaldsson och IF Metall att gå ut och bekräfta.

Därmed bröt Karl-Petter Thorwaldsson mot en gammal tradition inom arbetarrörelsen – ett år före kongress gick han ut och sa att han ville vara ord­förande för Landsorganisationen. Inget ödmjukt refererande till att valberedningen ska göra sitt jobb och att det vore en ära men då får man allt ta sig en rejäl funderare. Nej. Han ville.

Men han tror sig inte ha haft fördel av att vara så tidigt ute, snarare tvärtom. Man blir en sliten kandidat av att ha varit på banan sedan i maj, och då frågor om hans kandidatur kommer upp på arbetsplatsbesök vareviga vecka föredrar han den halvdygnslånga kandidaturen till SSU.

– Som människa var det enklare att kandidera en kväll än ett år, säger Thorwaldsson till Fokus.

Han driver två frågor som följt honom genom karriären; arbetarrörelsens behov av lokal förankring och allas rätt till arbete.

– Det har varit en sanning sedan början av 1990-­talet att det inte går att kombinera full sysselsättning med låg inflation. Det har lagt hämsko på den fackliga rörelsens förmåga att ställa radikala krav. Facket har inte kunnat formulera politik på det här området på 20 år, och det tror jag är anledningen till att vi har en borgerlig regering i dag.

De som känner honom beskriver Karl-Petter Thorwaldsson som karismatisk och omtyckt, en glad gamäng. Han älskar den svenska folkrörelsen och att vara ute och prata med folk. Jämförelsen med en annan fryntlig smålänning, Håkan Juholt, är lätt att göra. Sinnet för retorik finns där också. När Thorwaldsson pratar om någon av sina hjärtefrågor höjs rösten och känslan av första maj kommer fram.

Troligen ligger ursprunget i Metall honom i fatet. Socialdemokraternas partiledare heter som bekant Stefan Löfven och tanken att ha ordföranden från »stora stöddiga« Metall på arbetarrörelsens båda

toppositioner lockar sannolikt inte vare sig Kommunal eller »koalitionen 6F«, bestående av sex förbund.

Själv påpekar Thorwaldsson att hans bakgrund i partiet kan vara en nackdel i valet. Erfarenhet från facklig toppnivå brukar smälla högre än hans historia inom politiken, menar han modest.

Han har inte jobbat inom »partit« sedan år 2000, men kommer fortfarande bra överens med gamle ledaren Ingvar Carlsson. Då, när det begav sig, var Kålle en av få förunnade att följa med Carlsson på skogspromenader i Tyresta nationalpark utanför Stockholm. Ingen av ministrarna fick ströva och diskutera tankar med statsministern, däremot SSU-ledaren som hämtades upp vid hemmet i pansarbil. Träffas gör de fortfarande, senast i somras. För det är ju så med gamla polare – har man en gång blivit polare är man alltid polare, om man bara håller kontakten.

Från vår till höst 2011 stod Karl-Petter Thorwaldsson ensam som uttalad ordförandekandidat. Avtalssekreteraren Per Bardh var fortfarande utan nominering men inte uträknad i spekulationerna. Det hade nästan hunnit bli december när spelplanen plötsligt förändrades igen. Kommunal nominerade då sin förste vice ordförande Tobias Baudin.

För Tobias Baudin började det hela i Delfinen.

Eller ja, egentligen var det inte bara där men som driftstekniker i Luleå kommuns fastigheter tillbringade han mycket tid i ishallen som numera kallas Coop Norrbotten Arena. När ett nytt arbetsplatsombud skulle utses år 2000 blev han lite motvilligt framknuffad av arbetskamraterna och någonstans där började en karriärmässig trestegsraket lyfta.

Via vice- och ordförandeposterna i Kommunals sektion 1 i Luleå blev han 2009 ordförande för förbundets Norrbottenavdelning. Redan året därpå valdes han till förste vice ordförande på förbundskontoret på Hagagatan i Stockholm och efter en periods veckopendlande gick flyttlasset med fru och barn söderut.

I november 2011 meddelade Kommunals styrelse att det var Baudin man ville se som ordförande för LO de kommande åren. Han lyftes fram som en person med gedigen fackbakgrund, som samtidigt inte satt fast i gamla rutiner. Ett fräscht val.

Skulle Tobias Baudin bli vald i maj har han klarat av ordföranderesan från sektion till Landsorganisation på nio år. Han skulle med sina då 37 år också bli den yngsta LO-ordföranden sedan Herman Lindqvist (ja, släkting till författaren) tillträdde år 1900. Mycket av diskussionen runt honom har handlat om ålder – kan man verkligen välja någon som är så ung?

Passande nog vurmar Baudin för medlemmarnas möjligheter att snabbare ta sig till den fackliga toppen. Arbetarrörelsens tradition att låta människor med långsamma steg röra sig uppåt på trappstegen; arbetsplatsombud till styrelseersättare, ledamot till ordförande lokalt, sektion till avdelning till förbundskontor – det vill han riva upp. Når man toppen fortare sjunker medelåldern i förbundsledningarna.

– Det är jätteviktigt, både för hur vi uppfattas och för mixen i styrelserna. Det är inte fel på dem som är äldre men för att vara relevanta behöver vi också de som inte har lika lång erfarenhet.

Hemma i Norrbotten beskrivs han som en lyssnande ledare, en som samlar in synpunkter från alla håll innan han går framåt med ett beslut.

Men hur gör man då en facklig samarbetsorganisation relevant för dem som valt att vända facket ryggen? Opinionen, om man får tro Baudin. Bilda den.

– Att ta fram kollektivavtal och tvista där det behövs – det är vi väldigt duktiga på i hela den fackliga rörelsen. Men opinionsbildningen som man driver mellan avtalsrörelserna är oerhört viktig för att bana väg för de förhandlingar som ska ske. Där har LO en central roll, säger han.

Det hade börjat lacka ordentligt mot jul när ytterligare intressenter sällade sig till skaran runt tronen. 20 december, den dag valberedningen hade satt som deadline för nomineringar, tillkom två nya kandidater. En av dem var en före detta hotellstäderska från Umeå.

Helén Pettersson, socialdemokratisk riksdagsledamot och ordförande för ABF i Västerbotten, har onekligen en gedigen skolning från arbetarrörelsen.

Som skoltrött 16-åring lämnade hon högstadiet på Grubbeskolan i Umeå för att söka arbete. Detta var 1988, berättar hon, på den tiden då man kunde lämna nian en fredag och ha jobb och en hyreslägenhet på måndagen. Mycket riktigt började hon också städa på Sara Hotell Winn i hemstaden, och efter att en bestämd dam från Hotell- och restaurang ett drygt halvår senare spänt ögonen i henne i fikarummet var hon fackligt aktiv.

År 1993 började hon läsa in gymnasiet på Brunnsvik, den folkhögskola utanför Ludvika som LO ägt sedan seklets tidiga år. Hon läste allmän linje med arbetarrörelseinriktning, diskuterade politik i Röda Nästet på nätterna och kände hur saker och ting föll på plats.

– Jag var nog ganska ideologisk redan innan men det var där jag satte ord på det. Det händer mycket med människan när man åker iväg i den åldern och funderar på livet och samhället, säger hon.

I diskussionerna runt ordförandevalet framförs hon ofta som »socialdemokraten« Helén Pettersson, men faktum är att hon är den kandidat som har störst erfarenhet inifrån själva LO. Efter intåget 1998, då hon lämnade HRF för att börja på distriktet i Stockholm, har hon alternerat mellan regionalt arbete i Västerbotten och centralt i självaste LO-borgen vid Norra Bantorget. Efter valet 2006 blev hon riksdagsledamot för socialdemokraterna.

År 2011, ett par veckor före jul och valberedningens tänkta nomineringsstopp blev hon uppringd av ett förbund som ville nominera henne till LO-ordförande. Det rörde sig dock inte om hennes HRF, som sedan maj månad stått bakom Karl-Petter Thorwaldsson. I stället var det Handels som hörde av sig. De hade letat specifikt efter en kvinna med lång facklig erfarenhet, bakgrund inom ett serviceyrke ocn nätverk inom både facken och politiken. De hade hittat Helén Pettersson.

En genuin diskussion om ideologi måste tas upp igen, menar hon. Facket, enligt henne, är ingen försäkringsinstitution utan bygger på solidaritet.

– Man tar nog för givet att de nya generationerna ska känna till vad vi lägger i begreppet solidaritet och förstå att det är det och det kollektiva som fackföreningsrörelsen egentligen bygger på. Jag tror inte att det är något som man är tvärmedveten om när man är ung och kommer ut på arbetsmarknaden i dag.

Även om Helén Pettersson brinner för arbetsmarknadsfrågor och fackliga rättigheter är det Sveaskogs arrendepriser och avskaffande av fideikommis som till vardags tar upp hennes tid. Ja, och så vargen då, varje gång den blir aktuell. Sedan 2006 är hon socialdemokraternas talesperson i jaktfrågor, numera också ledamot i miljö- och jordbruksutskottet och ansvarig för partiets jordbrukspolitik. Partiet har hållit henne borta från LO i fem år nu, men det tror hon inte ska vara någon nackdel i valet.

– Att få komma tillbaka till en organisation som jag känner så väl men med några års perspektiv – det ser jag som en styrka.

Facklig erfarenhet eller ej, att detta har blivit ett nykomlingarnas val är lätt att se. Egenskaper som ungdom och politisk erfarenhet har gått före flerårig bakgrund i den fackliga toppen hos tre av fyra nominerade kandidater.

Den fjärde heter Jan-Henrik Sandberg.

Jan-Henrik »Henka« Sandberg är född, fackligt fostrad och fortfarande boende i Gävle, där han i fem år var ordförande för fackavdelningen på pappersbruket Korsnäs.

I yngre dagar var drömmen en helt annan, nämligen att bli yrkesmusiker. Lärare var dock ett mer realistiskt karriärsval och en examen från Stockholms musikpedagogiska institut och några års jobb utomsocknes följde. I hemstaden fanns det dock ingen uppsjö av arbete för tvärflöjtslärare så Jan-Henrik Sandberg började, precis som så många andra i staden, arbeta på pappersbruket Korsnäs. Självklart skulle det bara vara tillfälligt. 17 år blev det, de flesta som operatör för brukets kemikalieåtervinning.

2006 lämnade han Gävle för att bli chefsförhandlare på centralkontoret i Stockholm. Andra hade dock större planer för honom och vid samma års kongress valdes Jan-Henrik Sandberg till Pappers förbundsordförande. Han hade då hunnit vara förhandlare i tre veckor.

I maj 2011 klev han ut på den internationella scenen som ordförande för papperssektionen inom industriarbetarfederationen ICEM. I december samma år, bara ett par dagar efter att Pappers slutit avtal med arbetsgivarna, bekräftade Sandberg att han också kandiderar till posten som ordförande i LO. För, som han modest uttryckt det, i ett så här viktigt val är det upp till varje förbund att bidra med en kandidat. I Pappers fall är det den egna ordföranden.

Pappers är på flera sätt unikt i svensk fackföreningsrörelse. Man har det klassiska industriförbundets enkla struktur med få, stora och kapitaltunga arbetsplatser. Dessutom är man det enda förbund som inte har några serviceyrken eller andra mer småskaliga inslag. Organisationsgraden är därefter; 98,5 procent, högst i landet.

Han är alltså ganska bortskämd, ordförande Sandberg. För det är ju en höjning av organisationsgraden, inte nödvändigtvis medlemsantalet, som blir den avgörande frågan för LO i framtiden. Det är samtliga ordförandekandidater överens om.

LO-förbunden ska inte rädas ett ökat samarbete med tjänstemännen i TCO och Saco. Arbetsgivarna har en tydligare gemensam profil. Att löntagarna är splittrade, hävdar Sandberg, är att göra det onödigt lätt för motparten.

– Det finns ingen anledning att dra upp konstlade gränslinjer mellan fackförbund, vi har mer gemensamt med dem än vad man tänker på till vardags. Jag har jobbat som tjänsteman och det är ingen direkt artskillnad.

Jan-Henrik Sandberg har precis som de övriga kandidaterna arbetat politiskt för socialdemokraterna, dock »bara« på klubbnivå. I frågan om LO:s förhållande till partiet tror han på förnyade och starkare band. En bön som blev hörd redan före valet, då Stefan Löfven blev socialdemokraternas nya ledare.

Enligt Sandberg gör socialdemokraternas kris att det facklig-politiska samarbetet blir famlande. Men det är långt ifrån en anledning att bryta upp.

– Det spelar egentligen ingen roll hur få av medlemmarna som skulle rösta på partiet, kopplingen finns och måste utvecklas. Men antagligen kan arbetet inte se ut som det gjort hittills.

En blöt och mörk jul följdes av köldknäpp och vit frost på träden framför LO-borgen på Norra Bantorget i Stockholm. Där inne finns han som inte är nominerad, men som fortfarande inte har försvunnit ur diskussionen.

Till skillnad från de nominerade kandidaterna behöver Per Bardh inte storma borgen – han sitter redan i den.

Fackligt fostrande fick han på Fastighets i Norrköping, där han 18 år gammal blev skyddsombud i fackklubben på företaget. 1984, vid 25 års ålder, blev han förbundets yngsta ombudsman. År 2001 anställdes han av LO för att arbeta med avtals- och lönefrågor och i maj 2008 valdes han till Landsorganisationens vice ordförande och avtalssekreterare. Den fackliga bakgrunden är svår att ifrågasätta.

I nuläget är han den enda i Wanja-Lundby Wedins ledning som ställt sig till förfogande för omval och mycket talar hittills för att han kommer att få stanna på posten som vice ordförande och avtalssekreterare. Men kongressen ska säga sitt, det är han noga med att påpeka. Alla i ledningen ska väljas till sina positioner.

Per Bardh är inte nominerad till ordförande av något förbund, men som förmodad arvtagare till ämbetet har hans namn många gånger hörts viskas i kulisserna. Han motsätter sig inte spekulationerna. Skulle frågan komma och ett brett stöd finnas i förbunden vore det förstås en ära men då måste han fundera igenom det ordentligt. Ett klassiskt arbetarrörelsesvar, med andra ord.

Skulle han nomineras smäller han faktiskt samtliga övriga kandidater på fingrarna inom ett område som traditionellt värderas högt i den fackliga rörelsen: förhandlingsvana. Detta är dock, som bekant, inget traditionellt ordförandeval.

De som har träffat Per Bardh beskriver honom som en riktig förhandlartyp, en person som kan skapa förtroende och få motparten i en diskussion att känna sig nöjd. När avtalsdiskussionerna blir långa och gräver ner sig i detaljer kan han bli otålig, men brukar vara diplomatisk nog att inte nämna det. Men det syns, i ögonen.

– Det är en sak man får lära sig som avtalssekreterare – alla frågor löser sig inte just när jag tycker att de ska lösas, säger Per Bardh.

När han pratar om vad han vill med LO återkommer ett välkänt ord – opinionsbildning. Genom fler kvalificerade rapporter och tätare kontakter med media är tanken att LO ska bli en röst som kommenterar samtiden och attraherar opinionen. Det ska också göras tydligare att det är medlemmarna på arbetsplatsernas behov som uttrycks, inte LO-kansliets.

– Vi ska bli mer politiska i den meningen att vi visar hur politiken i samhället påverkar våra medlemmar.

Han målar upp en bild där de stora strukturerna på arbetsmarknaden ger vika för fler mindre företag, med just de unga anställda som förbunden haft så svårt att nå. Lösningen är klassisk – man ska finnas på plats.

– Alla undersökningar vi har gjort visar att unga är minst lika intresserade av fackliga frågor som andra, men om jag och Wanja och de andra ombudsmännen inte är ute och berättar om varför vi finns och vad vi vill stå upp för blir diskussionen aldrig gjord. Det är ett hårt jobb, men det kan inte slarvas bort, säger han.

Spelar det då ingen roll vem det blir?

Lyssnar man på när ordförandekandidaterna utvecklar sina tankar slås man av likheterna mellan dem. Alla talar om vikten av opinionsbildning och av att LO tar större plats i samhällsdebatten. Det råder en konsensus om att det just nu är borgerligheten och arbetsgivarna som sitter i förarsätet.

Visserligen skiljer de sig lite i vilken typ av opinionsbildning de fokuserar på; när till exempel Tobias Baudin gärna pratar om den mer publika och mediala opinionsbildningen vill Karl-Petter Thorwaldsson främst se diskussioner i arbetsplatsernas fikarum. Kandidaterna är dock överens om att facken ska ta en större plats både i politiken och i medlemmarnas vardag. Pratet om en fackföreningsrörelse som i större utsträckning finns representerad på arbetsplatserna, utbildar folk och naturligt fångar upp nya medlemmar återkommer. En längtan till gamla goda tider, skulle man kunna säga.

Samtliga kandidater har varit engagerade i social­demokraterna på någon nivå och att de tror på det facklig-politiska samarbetet är knappast överraskande. Trots siffror som visar att bara drygt hälften av LO:s medlemmar skulle rösta på socialdemokraterna i dag förespråkar ingen av kandidaterna en distansering från partiet. Att diskutera förhållandet och hur man kan anpassa det till dagens förhållanden anses vara bra, en viss spänning mellan partiets och LO:s politiska förslag likaså. Men de som ropar på att de båda livskamraterna ska gå skilda vägar har ingen företrädare i detta ordförandeval. Samtidigt står ju en ny ordförande inför garanterat ökad kremlologisk granskning, med tanke på Stefan Löfvens nya jobb i partiet.

Egentligen är det ju inte så komplicerat. Kastar man en snabb blick och utför lite mandatmatematik ser ordförandevalet inom LO ut att vara avgjort på förhand.

Karl-Petter Thorwaldsson kan det inte bli, då de övriga facken inte skulle tillåta IF Metall att få styra både partiet och den fackliga samarbetsorganisationen.

Tobias Baudin är nominerad av svensk fackföreningsrörelses största förbund Kommunal. När detta skrivs backas han dessutom upp av Fastighets, Elektrikerna, Byggnads, Målarna och Seko – alla medlemmar i koalitionen 6F. Därmed har han stöd av en majoritet av ombuden på kongressen och saken torde vara klar. Riktigt så enkelt är det dock inte. I detta val av brutna traditioner lär LO i alla fall hålla på en sak, och det är vikten av enighet bakom ledaren.

En ordförande med majoritet men inte enhetligt stöd har svårt att få inflytande och blir en symbol för olustiga motsättningar inom rörelsen. Själva meningen med sluten process är ju att man ska undvika att maktkamper kommer i ljusan dag, enligt Lars Ekdahl, professor vid Södertörns högskola, som forskat om den svenska arbetarrörelsens historia.

– Man har inte velat hamna i situationen att eventuella starka konflikter mellan olika förbund kommer upp till ytan. Genom att diskutera med förbunden när man utser en vice ordförande har man så att säga klarat av frågan redan innan den kommit upp, säger han.

En förklaring till att detta ordförandeval blivit öppnare än tidigare ligger i denna omtalade successionsordning. Tidigare har det i förväg varit tydligt vem som ska ta över efter den avgående ledaren, men så är inte fallet efter Wanja Lundby-Wedin. När det i maj förra året blev känt vem IF Metall tänkt nominera till ordförandeposten var de förbund som ville se någon annan på tronen tvungna att också lansera sina kandidater offentligt. En för LO ovan process hade börjat.

Att kalla detta ett öppet val är dock en sanning med modifikation. Den avgörande diskussionen om vem som blir LO:s näste ordförande sker i valberedningen, och kommer där att vara lika sluten som vanligt. Beredningen, som leds av Byggnads ordförande Hans Tilly, kommer under den kommande veckan att träffa kandidaterna för att skapa sig en bild av vilka de är och vad de vill med LO. Detta för att sedan ha något att ta med sig när man går vidare till att diskutera med förbunden. Beskedet om vem valberedningen förordar offentliggörs troligen inte förrän vid kongressen i maj.

Att detta oortodoxa ordförandeval innehåller fyra offentliga kandidater innebär inte bara en svårighet för valberedningen, utan också för aspiranterna själva.

Den fackliga enheten går först, och börjar förbunden hårdnackat hålla på sina utvalda kan de blockera varandra. Störst risk för detta finns mellan de två jättarna IF Metall och Kommunal, vars båda kandidater också åtnjuter det på förhand starkaste stödet. Kan de inte komma överens öppnas en gyllene medelväg – en kandidat som alla, om än motvilligt, kan enas kring. En kandidat vi kanske inte har sett än.

Än är alltså ingen uträknad, inte ens den åsidosatte kronprinsen.

Fakta | Detta är LO

•Landsorganisationen bildades 1898.
•Har cirka 1,5 miljoner medlemmar.
•Är organiserad i tolv regionala distrikt och i cirka 150 lokala LO-fack i kommunerna.
•Har huvudkontoret vid Norra Bantorget i Stockholm där 100 anställda jobbar.
•Ordförande: Wanja Lundby-Wedin, från år 2000 till nästa LO-kongress, den 25–28 maj 2012.

LO består av 14 fackförbund
•Svenska Byggnads­arbetareförbundet
•Svenska Elektrikerförbundet
•Fastighetsanställdas förbund, GS
•Facket för skogs-, trä- och grafisk bransch
•Handelsanställdas förbund,
•Hotell och restaurang Facket,
•IF Metall
•Svenska Kommunalarbetareförbundet
•Svenska Livsmedelsarbetareförbundet
•Svenska Musikerförbundet
•Svenska Målareförbundet
•Svenska Pappersindustriarbetareförbundet
•Seko – Facket för service och ­kommunikation
•Svenska Transportarbetareförbundet

Till slut plockade USA-senatorn fram det tunga artilleriet.

– Vi borde överväga möjligheten att beväpna oppositionen, konstaterade John McCain vid ett möte i Washington förra veckan.

– Blodbadet måste få ett stopp!

Senatorns drastiska uttalande kom några dagar efter att Ryssland och Kina förkastat arabländernas resolutionsförslag i FN:s säkerhetsråd. Och någon vecka efter att Arabförbundet avbrutit sitt kritiserade observatörsuppdrag i Syrien.

Det diplomatiska dödläget skapar frustration. Allt fler röster höjs nu för att hjälpa regimens motståndare politiskt, ekonomiskt – eller militärt. Arabförbundet vill erbjuda oppositionen »fullt politiskt och finansiellt stöd«. Samtidigt försöker Turkiets utrikesminister arrangera en konferens för »Syrien-vänliga nationer«. Målet är att erkänna oppositionen som syriernas rättmätiga ledare. Det väcker frågan om vilka som egentligen utgör oppositionen.

Med tiden har gatuprotesterna i Syrien antagit formen av ett lågintensivt inbördeskrig. Vanliga medborgare med en dröm om demokrati har fått sällskap av högljudda men maktlösa exilpolitiker, vapenskramlande officerare, Sovjet-utbildade kommunister och moderata muslimer. Den organiserade syriska motståndsrörelsen består av en brokig samling maktspelare, med egna agendor och strategier.

Alla vill de störta president Bashir al-Assad. Men där slutar också likheterna. Oppositionsgrupperna har inte lyckats enas om en gemensam avsiktsförklaring. Det finns ingen brett förankrad oppositionsledare, ingen naturlig part för omvärlden att samtala med.

Oenigheten har sina naturliga skäl. Familjen al-Assads mångåriga, stenhårda styre har effektivt satt stopp för varje tillstymmelse till opposition. Motståndsmännen har tvingats verka i största hemlighet och levt isolerade från varandra. De få protestyttringar som har ägt rum har kvävts i sin linda. Muslimska brödraskapets uppror i Hama 1982 slogs till exempel brutalt ned av Bashirs pappa Hafez al-Assad, med tiotusentals döda som följd.

Men framför allt är den syriska staten ett bräckligt bygge, fullt av etniska och religiösa motsättningar.

– Syrien är ett land som är splittrat rakt igenom, på alla nivåer, konstaterar Alexander Atarodi, analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Alawiterna, den shiamuslimska minoritet som familjen al-Assad tillhör, sitter sedan decennier tillbaka på nästan alla tunga maktposter i landet. Kurdiska, kristna och tjerkessiska grupper har utsatts för systematisk diskriminering. Den stora sunnimuslimska majoriteten, som utgör omkring 70 procent av Syriens befolkning, har berövats inflytande.

Medan världssamfundet bråkar om hur den syriska regimen ska fördömas, har de deserterade soldaterna i Fria syriska armén i större utsträckning börjat vända vapnen mot säkerhetsstyrkorna. Regimen har slagit ned det allt mer våldsamma motståndet med allt större brutalitet, som under de senaste veckornas massaker i staden Homs.

I dödläget som uppstått kan en rådvill omvärld inte göra mycket annat än att återkalla sina ambassadörer. Då ser jihadisterna en möjlighet att påverka utvecklingen.

För några dagar sedan uppmanade al-Qaida, det kraftigt försvagade men symbolladdade terrornätverket, till kamp mot den syriska regimen. »Framåt, lejon i Syrien!«, basunerade ledaren Ayman al-Zawahiri ut i en raspig video på internet.

– Snacka om björntjänst, suckar Per Jönsson, redaktör på Utrikespolitiska institutet och expert på Mellanöstern.

Det var knappast al-Qaida John McCain syftade på när han föreslog att USA bör beväpna oppositionen. Och de syriska demokratiaktivisterna, måna om goda kontakter med västvärlden, vill förstås inte ta i de islamistiska krigarna med tång.

Iraks vice inrikesminister Adnan al-Assadi har beskrivit hur vapensändningar och islamistiska krigare passerar över gränsen från Irak för att stödja upproret mot al-Assad. De senaste månadernas bilbomber och självmordsbomber i Aleppo och Damaskus har till form och utförande varit misstänkt lika motsvarande terrorattacker i Irak.

– Vi har vetat om jihadisternas roll i flera månader, men folk har blundat inför det, sa Alastair Crooke, chef för Beirut-baserade Conflicts Forum, till tidningen The Globe & Mail i veckan.

Situationen är minst sagt laddad. I Syrien finns en sprängkraft som kan ställa hela Mellanöstern på ända.

Nyligen varnade Iraks premiärminister Nouri al-Malaki för att den syriska, shiamuslimska regimens fall skulle kunna utlösa en storregional konflikt mellan sunni- och shiamuslimer i Mellanöstern. Enligt al-Maliki skulle shiadominerade Irak och Iran kunna komma att tvingas in i en allians mot resten av arabvärldens sunnidominerade stater.

Spelets verkliga förlorare är förstås Syriens ursprungliga demokratikämpar, som nu måste slåss med näbbar och klor för att deras revolutioner inte ska kidnappas av ljusskygga intressen. En enig, samlad opposition är en förutsättning för stabilitet och demokrati.

Under tiden kan den syriska regimen fortsätta sina blodiga attacker mot civilbefolkningen. Den lamslagna omvärlden lär inte blanda sig i. Samtidigt flyttar andra grupper, de delar av motståndsrörelsen som ingen vill veta av, fram sina positioner.

Fakta | Oppositionsgrupper i Syrien

Syriens nationella råd (SNC)
Paraplyrörelse med bas i Turkiet, som vill störta regimen och förkastar dialog. Leds av Burhan Ghalioun. Består av grupperingar som Damascus Declaration for Democratic Change, Muslimska brödraskapet, Syrian Revolution General Commission (SRGC) och kurdiska fraktioner.

Fria syriska armén (FSA)
Bildades i augusti 2011 av avhoppare från armén. Leds av överste Riyad al-Asaad. Hävdar att de har upp emot 20 000 medlemmar, men antalet är svårt att bekräfta. FSA har utfört alltmer våldsamma attacker mot regimens säkerhetsstyrkor.

Muslimska brödraskapet
Medlemskap i den syriska grenen av Muslimska brödraskapet belades med dödsstraff 1980. Sedan dess har dess medlemmar verkat i exil eller i hemlighet. Leds av exil-syriern Mohammed Riad Shaqfa. Verkar för muslimsk ideologi inom ett pluralistiskt, demokratiskt system.

Nationella koordinationskommittén (NCC)
Bildades i september 2011 och består av oppositionsgrupper baserade inne i Syrien. Förespråkar ickevåld och är mer kompromissvänliga än SNC. Hävdar att företrädare för den nuvarande regimen bör spela en roll i övergången till demokrati.

När Västerbron pulvriserades av en okänd terroristgrupp i början av 2000­-talet var det min uppgift som medieminister att gå ut med ett lugnande budskap till folket. Lyckligtvis handlade det om ett rollspel under en utbildning i statskunskap på Försvarshögskolan, men omständigheterna var allvarliga. Elfte september-attentaten mot USA hade sänt chockvågor runt jorden och islamistiska terrorister hade nyligen slagit till ännu närmare hemmaplan, i Madrid. Det skulle dock dröja nästan tio år efter 9/11 innan en självmordsbombare dök upp i Stockholm, och då utan att lyckas med sitt uppdrag.

Det smällde betydligt oftare i Europa på 1970-talet. Men terrorism är en färskvara i européernas medvetande. Man skulle kunna tro att varje generation har sina demoner, och så är det förstås till viss del, men även de som var med när de onda hette Horst snarare än Osama menade vintern 2010 att terrorismen nu hade kommit till Sverige.

Regeringen presenterade i veckan sin nya nationella antiterrorstrategi, »Ansvar och engagemang« (2011/12:7). Det är en välkommen uppdatering av skrivelsen från 2008 eftersom hotbilden mot Sverige får anses ha växt sedan dess. Samma månad som Taimour Abdulwahab sprängde sig själv på Drottninggatan greps tre svenska medborgare på väg att begå ett terrorattentat mot den danska tidningen Jyllands-Posten. Åklagare i Danmark väntas under nästa vecka släppa sitt åtal mot männen. Bara ett halvår senare vände Anders Behring Breivik lasersiktet mot vad han såg som framtida »landsförrädare«, och i höstas avslöjades terrorcellen NSU som ostört terroriserat Tysklands minoriteter i ett decennium.

En stor del av regeringens strategidokument utgörs av uppradningar av redan utförda åtgärder. Flera lovvärda visioner för framtiden kan dock skönjas. Med tanke på att organisationer som avhopparverksamheten Exit på Frys­huset ständigt oroar sig över sin framtid, är det positivt att regeringen understryker vikten av långsiktigt förebyggande arbete. Regeringen konstaterar också att det behövs ökad kunskap hos allmänheten om vad terrorism är och hur Säpo och andra myndigheter arbetar för att bekämpa den. Jag kunde inte instämma mer – inte minst för att det leder till en ökad vaksamhet och därmed fler tips – men den obesvarade frågan är hur detta ska gå till.

Det blir väldigt intressant att se hur medierna tar emot »Ansvar och engagemang«. De senaste årens terrorincidenter till trots finns en naiv och lätt konspiratorisk inställning till kontraterrorism­arbete hos många journalister: »Det vi inte kan se eller ta på, det existerar inte«. P3 Nyhetsguiden ställde till exempel en ledande fråga till sina lyssnare på Twitter den 14/2: »Regeringen skriver på ny terrorstrategi (sic) för att det i dag finns ett större terrorhot mot Sverige. Känner ni av det hotet?«. I ett stabilt land som Sverige är det omöjligt att svara jakande på en sådan fråga. Terrorism är en typ av brottslighet som vanligt folk inte ser röken av förrän det smäller. Det är inte så att det några månader före ett dåd börjar dyka upp kvarglömda Semtex-säckar med al-Qaidas logga på i varje gathörn.

Ändå ifrågasätts både terrorhotet i sig och myndigheternas motiv.

Att Säpo från och med i höst kan få tillgång till FRA:s signalspaning är kontroversiellt i Sverige. Integritetsproblematiken i Säpos FRA-samarbete nämns dock bara i strategidokumentet: Det »behövs ökad kunskap« om hur Säkerhetspolisen och övriga polisen kan identifiera personer med terrorplaner »på internet som har för avsikt att begå terroristbrott utan att kränka de grundläggande fri- och rättigheterna, särskilt rätten till ett privat­liv, yttrande- och tryckfriheten.« Men den bistra sanningen kvarstår, att den här sortens underrättelseinhämtnings- och samverkansmetoder är helt nödvändiga för att upptäcka terroristaktiviteter i tid. Man skulle till och med kunna önska sig en ännu högre grad av samarbete mellan de olika antiterrorinstanserna, efter internationell modell. Ändå ifrågasätts myndigheternas motiv och regeringen anklagas för att vilja »massavlyssna« svenska folket. Ibland utmålas FRA till och med som ett större hot än terrorismen. När terroristerna väl lyckas, som i somras, blir det annat ljud i skällan även från integrations­fundamentalisterna. Terrorismen måste tas på allvar, brukar det heta då. Men det är faktiskt precis det de utskällda signalspanarna på Försvarets radioanstalt gör.

För övrigt var det förvånande att se Göran Hägglund (kd) sänka sig till att använda det polemiserande uttrycket »medievänstern« (Aftonbladet Debatt 14/2). Är det månne ett försök att positionera verklighetens folk närmare de politiskt inkorrekta?

Efter beskedet om Astra Zenecas nedläggning av forskningsavdelningen i Södertälje handlade debatten om varför läkemedelsforskningen lämnar Sverige.

Frågan är fel ställd. Den borde lyda: Varför lämnar forskningen de stora läke­medelsbolagen?

Kortfattat kan det förklaras med att läke­medelsjättar som Astra Zeneca blivit dinosaurier. De har byggts upp kring idén om blockbusters (storsäljare) som, liksom Astras Losec, ska dra in miljarder årligen och  finansiera utvecklingen av nya blockbusters.

Samtidigt har kostnaderna för klinisk prövning ökat till astronomiska belopp, främst på grund av högre säkerhetskrav. Under tiden har det ena patentet efter det andra för gamla blockbusters löpt ut. Astras Losec är ett exempel.

Därtill har bolagen pressats av högre avkastningskrav från investerarna.

Omständigheterna har drivit bolagen att fusionera, minska portföljerna och satsa på »säkra kort«.

Dessutom har idén om universal­pillret utmanats av ett nytt tänkande: differentierade läkemedel för människor med olika konstitution, kön, ålder och stadier i ett sjukdomsförlopp. Detta har skett parallellt med bioteknikens inträde i forskningen. En ökad mångfald har minskat chanserna att hitta de säkra korten i just den egna portföljen.

Jättarna, ofta kallade »Big Pharma«, har alltså nått vägs ände. Under de senaste tio åren har de friställt runt 300 000 forskare.

Berget är nu på väg till Muhammed. I snabb takt söker sig jättarna till landskapet där innovationer föds och kreativitet blommar. Till universitet, institutioner och inte minst den rika flora av mindre forskningsföretag som växt fram under de senaste 10–15 åren.

Thomas Hedner, professor i klinisk farmakologi vid Sahlgrenska, läkemedels­entreprenör och ovanpå det nybliven doktor i ekonomi med en avhandling om strukturomvandlingen i läkemedelsindustrin:

– Krisen för »Big Pharma« är långt ifrån över. De mindre bolagen tar fram nya läke­medel till avsevärt lägre kostnader. Med öppenhet, icke-hierarkisk organisation och nätverkande skapar de ett kreativt klimat som helt enkelt är effektivare.

Jättarna lägger nu om kursen så snabbt de bara kan. De avvecklar egen forskning och söker sig till innovatörerna. Astra­Zenecas nedläggning i Södertälje är ett led i trenden. Företaget kallar det nya konceptet för »virtuella forskningsenheter«. En mindre styrgrupp av forskare, som själva inte står i labbet, ska ratta samarbeten.

– Vi har med glädje tagit emot forskare från läkemedelsjättarna. Det är inte deras fel att de befann sig i en okreativ miljö, säger en annan entreprenör, Lars Lannfelt, professor vid Uppsala universitet och grundare av Bio Arctic Neuroscience med 25 anställda.

De mindre forskningsbolagen bildade för tio år sedan en egen branschorganisation, Sweden Bio. Läkemedelsindustrins organisation Lif passade dem inte. Sweden Bio har i dag över 60 medlemmar och antalet ökar. Uppdelningen speglar utvecklingen.

– Jättarna behövs fortfarande när det kommer till klinisk prövning och att få substanserna i säljbart skick. Det handlar om summor vi har svårt att få finansiering till, säger Lars Lannfelt.

Astra Zeneca överväger nu framtiden för forskningsprojekten i Södertälje, varav sju befinner sig i klinisk utprövningsfas, alltså är en bra bit på väg till patienterna. Dessutom finns tre redan existerande samarbeten med Karolinska institutet. Alla har goda chanser att överleva i olika samarbetsformer.

Därutöver finns ett antal projekt som inte passerat nålsögat: utprövningsfasen.

I skådespelaren Jonas Karlssons novell »Utgång« ur samlingen »Spelreglerna« (2011), drabbas skådespelaren i en fransk 1700-talskomedi plötsligt av en blackout på scenen. Han blir lynchad och till slut bokstavligen kastad mot avgrunden av en upprorisk teater­publik. Mer målande scenångestscenario är svårt att tänka sig.

– Jag tror det där skildrar någon sorts kollektiv skådespelarmardröm, säger ­Jonas Karlsson.

Han skrattar och utvecklar:

–Två ingredienser finns alltid med när man repeterar. Total omnipotens, tron på att det vi gör är det bästa som gjorts, och totalt tvivel, känslan av att ha missuppfattat allting.

Det är tisdag eftermiddag. Vi sitter på Frippe på Nybrogatan, restaurangen som flyter samman med foajén till Dramatens lilla scen. Det hänger inramade skådespelaransikten på väggarna, ibland syns aktörerna live i lokalen. Men Jonas Karlsson går nästan aldrig hit, även om han tillhör teaterns fasta ensemble. Knappast ens om det är premiärfest. När han inte jobbar vill han vara hemma med frun och de tre flickorna på Söder.

Nu har han premiär på scenversionen av »Fanny och Alexander » i bearbetning och regi av Stefan Larsson, som tidigare gjort succé med »Höstsonaten« och »Scener ur ett äktenskap« av Ingmar Bergman, för Dramaten som bygger på Bergmans film från 1982. Filmen nominerades till sex Oscar i Hollywood året därpå och vann tre. Scenversioner av filmen har redan gjorts i Norge, Danmark och Finland.

Handlingen kretsar kring den förmögna familjen Ekdahl med änkan och hennes tre vuxna söner i centrum. Karlsson spelar den levnadsglada kvinnokarlen Gustav Adolf med avtagbar rondör under kostymen och sex klädbyten. I filmen spelades rollen av Jarl Kulle.

Hur gör man för att blinka bort filmen från näthinnan?

– Man tänker inte så när man repeterar. Men stöter jag ihop med någon som frågar vilken roll jag spelar så är det ingen idé att säga Gustav Adolf. Det är bättre att svara att jag spelar Jarl Kulles roll. I början var det viktigt att absolut inte låta som Kulle, men det är ju inte kreativt att tänka så. Skulle jag påminna om Kulle för ett ögonblick så får det väl bli så.

I intervjuer med dig blir du ofta beskriven som ödmjuk och vanlig. Hur känner du för den beskrivningen?

– Jag försöker alltid göra mitt bästa och är glad över att få göra det jag gör. Men är man kompromissvillig är det också viktigt att värna om sin integritet. Annars kan man också bli överkörd. Ta plats måste man göra ibland, jag brukar tänka att det står i proportion till hur stor roll man har i en pjäs.

Jonas Karlsson är född 1971 och växte upp med mamma och pappa och sin fem år äldre bror i ett hus på Värmdö som pappan byggt själv. Mamma var barnsköterska och pappa var plåtslagare.

Efter teaterlinjen på Södra Latin kom Karlsson in på scenskolan i Stockholm. Ungefär samtidigt debuterade han i Lars Noréns »Rumäner« på Teater Plaza (1994). Karlsson fick en Guldbagge för Noréns »Detaljer« (2003), spelade nationalskalden Strindberg i Peter Birros tv-serie »August« (2007) och luffaren Estragon i Samuel Becketts »I väntan på Godot« på Dramaten (2004).

Mångbegåvade Karlsson – han spelar klarinett och saxofon också – har skrivit tre novellsamlingar. »Det andra målet« (2007) , »Den perfekte vännen« (2009) och »Spelreglerna« (2011) befolkas av lite udda, ibland kuvade figurer som mitt i vardagen drabbas av absurda händelser. Karlsson växlar framgångsrikt mellan scen och skrivbord.

– Just nu är det så kul att vara en del av »Fanny och Alexander«-ensemblen och höra alla underbara anekdoter. Nästa period kan det vara skönt att sitta ensam och skriva.

En ledig kväll sätter han sig helst med hela familjen i tv-soffan och ser »På spåret« eller går på klassisk konsert med sin fru.

– Det är något av det bästa jag vet, att gå på Berwaldhallen och lyssna på Beethoven, Mozart eller Sibelius.

Berwaldhallen på fritiden stämmer inte riktigt med bilden av dig som den vanlige killen?

– Nej, den bilden håller inte riktigt längre. Jag har alltid känt mig som en vanlig snubbe som inte befinner mig i kulturvärlden. Men jag har börjat inse att spelar man teater, skriver böcker och lyssnar på klassik musik, då är det nog kultur man sysslar med.

Han tillhör inte de där stora klassiska hockeyhjältarna, Peter Åslin. De där oförglömliga ursvenska spelarna som ligger bakom segrar som etsat sig fast för alltid och blivit till frimärken eller klassiska bilder som varvas om och om i tv. Peter Åslin var ingen glamourspelare utan en grovjobbare som med envishet och tålamod fick arbeta hårt för att nå fram till sin höga ­status i Hockeysverige. Oftast i skymundan och bakom andra målvakter. Men ett JVM-guld, ett VM-guld, tre VM-silver, OS-brons samt tre SM-guld talar sitt tydliga språk. Få kan mäta sig med den meritlistan.

Ska sanningen fram så var det första jag tänkte på när jag nåddes av nyheten om Peter Åslins bortgång hans sorti från hockey-VM i München 1993. Åslin blev skadad under turneringen och gick ut och dränkte sina sorger i den bayerska huvudstadens nattliv. Kombinationen värktabletter för sin skada och alkohol slutade inte bra. Han fick ledas tillbaka till spelarhotellet och när hans lagkamrater fick syn på en rullstol i foajén så satte de honom i den för transporten till hotellrummet. Resten är ett stycke idrottshistoria. För hela helvetet brakade lös när historien kom ut i kvällspressen. Dåvarande förbundskapten Curre Lundmark skickade omedelbart hem Åslin från turneringen och tog avstånd från honom. Den rullstolen kom att förfölja Peter Åslin resten av hans liv.

Peter Åslin började sin karriär i Norr­tälje och spelade TV-pucken med Uppland i den stora ungdomsturneringen tre gånger. Han hamnade som junior i AIK 1979 och fick spela tillsammans med målvaktshjältar som Pelle Lindbergh och Gunnar Leidborg. Lindbergh stack till Philadelphia Flyers och blev målvaktslegend i NHL innan han körde ihjäl sig, samtidig som Leidborg kom att prenumerera på förstespaden i många år i AIK. Det här var under en tid när lagen uteslutande spelade med en enda målvakt genom hela serien. Det spelades färre matcher under en elitseriesäsong då och den gamla målvaktsstilen slet inte lika mycket på kroppen som i dag när ett elitlag måste ha två kompetenta målvakter som alternerar för att nå slutspel. Så efter fyra säsonger förstod Peter Åslin att det vore lättare att flytta på ett berg än att konkurrera ut Gunnar Leidborg. Då gick flyttlasset till Dalarna. Åslin valde först division 1-klubben Mora innan han kunde inleda sin riktiga storhetsperiod under fem år i Leksand. I Leksand blommade han ut och blev den landslagsmålvakt han visat att han hade potential för redan i AIK.

Åslins stora stund och livs match kom konstigt nog i en förlust under VM i Moskva 1986. Att vinna över Sovjetunionen, då med de magiska bokstäverna »CCCP« på magen, var vid den här tiden fullständigt otänkbart. Det handlade bara om att hålla siffrorna nere. I Sovjets förstakedja spelade dessutom några av deras främsta spelare genom tiderna: Igor Larionov, Vladimir Krutov och Sergej Makarov. Tvåsiffrigt hade inte varit otänkbart. Peter Åslin fick oväntat chansen som tredjemålvakt efter en skada på Pekka Lindmark. Peter Åslin stod på huvudet och höll själv på att vinna hela matchen åt Tre Kronor när han höll laget kvar långt in i tredjeperioden innan »The Big Red Machine« till sist lyckades vinna med 3–2.

Peter Åslin värvades 1990 till HV71 och kunde kröna sin karriär med sitt sista SM-guld 1995 när Jönköpingslaget överraskande vann finalen mot Brynäs. HV71 tog därmed sitt första guld och inledde sin storhetstid som fortfarande pågår. Peter Åslin var andrekeeper som så många gånger förr, då bakom Bo Ahl. Men som vanligt en lojal och pådrivande lagspelare som med sin personlighet hade en avgörande roll för framgången. 1999 lade Peter Åslin målvaktshandskarna på hyllan efter korta sejourer i finska Kärpät och brittiska London Knights.

I USA gör man gärna skillnad på »doers« och »talkers«, det vill säga dem som mest snackar och så dem som är tysta och gör det som förväntas. Peter Åslin var en första klassens »doer«.

Anders Sundin, videoreporter på TV4 och fd hockeyreporter åt Aftonbladet.

Varför känner ni att ni behövde gå ut med den här kampanjen »Vi älskar människor« nu?

– För att det är alla hjärtans dag och vi alltid kör en kampanj då.

Älskade ni inte människor tidigare?

– Absolut. Det gjorde vi. Det här var bara ett sätt att skapa uppmärksamhet på alla hjärtans dag.

Kristdemokraterna drar samtidigt i gång en kampanj om att värna om barn. Ni säger något vagt att ni älskar människor. Värnar ni inte om barn?

– Självklart gör vi det, jag ser inte hur det ena skulle utesluta det andra. Vi värnar främst om ordning och reda i ekonomin och arbetslinjen vilket skapar frihet för människor. Det är ett slags kärlek. Självklart värnar vi om barn också.

Det hittills mest konkreta i kampanjen är att ni vill att folk ska donera mer organ. Hur hänger det ihop?

– Vi ville uppmärksamma en fråga som ligger varmt om hjärtat hos Sofia Arkelsten. Anledningen till att vi kör sådana här minikampanjer är att skapa energi i partiet.

Har ni inspirerats av Googles »Don’t be evil«?

– Jag känner faktiskt inte till den kampanjen men jag kan säga att vi inte har inspirerats av den.

För den har ju fått kritik för bristande logik. Den som faktiskt inte är ond behöver kanske inte basunera ut att den inte är ond.

– Jag känner inte till den kampanjen.

Okej, men får man vara medlem i moderaterna om man inte älskar människorna?

– Hmm … Nej, det får man inte. Det var en svår fråga. Vi vill inte styra vad människor ska tänka och känna, men samtidigt måste våra medlemmar acceptera vår grundläggande syn på människan och hennes värde.

Men om man då är en av dem som inte älskar människorna, vilket parti ska man då vara med i?

– Det kan jag inte svara på.

Men ni älskar alla människor lika mycket?

– Ja. Vi utgår från alla människors lika värde. Det är förstås svårt att avgöra men i grunden älskar vi alla lika mycket.

Vem älskar du mest?

– Min familj och min sambo.

»Där är sladden, du måste sätta i sladden.«

Receptionisten ler. Johannes Brost är nybliven datorägare och får inte uppkopplingen att funka på ­hotellet. Han ler tillbaka. Både förläget och stolt. Skyndar iväg för att tio minuter senare återvända från hotellrummet utan att ha lyckats hitta en flygbiljett i sin e-post.

Ett par kollsamtal där han vankar fram och tillbaka i iskylan på trottoaren utanför, varmrökandes en cigarett medan gråhimlen över Göta älv ser ut att när som helst falla ner över honom.

Det är dagen efter i Göteborg. Dagen efter Göteborg filmfestivals invigningskväll där den redan prisade filmen »Avalon« var öppningsfilm. Röd matta, ryggdunk, skratt och nervositet. Huvudrollsinnehavaren Johannes Brost satt nära duken med resten av filmteamet. Knödde sig ändå ut ur den fullsatta salongen innan filmen startade för ett sista nervösbloss. Satt sedan halvt paralyserad av att se sitt ansikte så nära, så stort, så länge.

– Det blir obegripligt, omöjligt att se sig själv på ett objektivt sätt. Där är jag, men är det jag?

Han kom i säng efter två, något som nästan aldrig händer numera. Johannes Brost har tröttnat på att stå vid en bardisk och skrika folk i öronen för att överrösta musiken. Han har lärt sig det han inte kunde på 80-talet – och det som rollfiguren Janne i filmen »Avalon« fortfarande inte klarar – att inse att festen är slut.

Men i går var kvällen hans. Nej, han vägrar att tala om revansch. Knappast heller comeback. Kanske en återkomst till där allt började: i de seriösa rollerna, långt bort från »Gäster med gester«-komik, ständig Joker i »Rederiet« och som säljande löpsedelsansikte.

– Jag är inte kaxig. Men jag är en jävligt bra skådis och det känns bra att få visa det.

Även i går kväll ömt nedtagen på jorden: Under en rökpaus från festen frågade en kvinna om han var i stan för att se på hockey. Johannes Brost skrattar med varma men trötta ögon när han återberättar. Åt det knivskarpa glappet, att man står i centrum i ena sekunden för att i nästa falla rakt ner.

– Jag svarade att jag var i stan för att se på en film.

Och falla, det kan Johannes Brost. Vi pratar om fängelsestraffet för narkotikabrott på 80-talet, han gör sitt jobb och berättar – »det ingår i mitt jobb att prata och jag har inget intresse av att förställa mig« – men han är utled på ämnet. På att det som hände för snart 30 år sedan klibbar fast. Att han aldrig blir helt fri från bilden av en party­pajad pajas.

Den nya datorn gjorde honom skräckslagen först: han som knappt varit ute på nätet såg plötsligt vad som skrivs därute. Att han misshandlar folk, super, knarkar och lever på bidrag. Hantering? Att lägga ner vapnen. Inse att det inte är någon idé att försöka komma med moteld på nätet. Alldeles nyss braskade en kvällstidning på med att han jagas av Kronofogden och lever på pengar från Försäkringskassan.

– Jag har en gammal skatteskuld som jag kommer att ha betalat av nu i vår. Det är allt. Några bidrag lever jag inte på, säger Johannes Brost och gör analysen att den som är på väg upp ska skjutas ner, enligt kvällspressens logik.

Det finns inte ett spår av tyck-synd-om-mig i hans ansikte. Tvärtom ett jävlar anamma och en förvåning över sin uppflammande ilska när han återberättar etiska övertramp i media. Han spelar upp ­scener, om hur han ringt upp och skällt – och faktiskt fått rätt i Pressens opinionsnämnd när han blev utpekad som »Rederiet«-stjärnan som misstänktes för hustrumisshandel.

Nu står morgontidningar, tv och radio plötsligt i kö för långintervjuer. Porträttfotografering för blankt magasinspapper. Hur känns det? Att det passar att vilja prata med dig nu?

– Jag är uppriktigt glad över uppmärksamheten eftersom det handlar om en bra film. Jag fattar att ni hittar en vinkel, att det ser ut som om jag gör något nytt nu, en comeback. Men jag ser det inte så. Jag är bara … jag är glad.

Han säger sig vara fri från bitterhet. ­Ilska är en annan sak, den kan ge kraft.

– Bitterhet leder till stillastående, att man vänder blicken inåt och dör. Och jag älskar att leva.

Skrattet finns där hela tiden. Det välkända brostska jättegarvet. Att spela fars, se människor slå sig på knäna av skratt, är inte lättviktigt. Tvärtom. Det var också genom att få kompisar att skratta under åren på internatskola i Osby som tankarna på att bli skådespelare kom. Ett mönster framträder: han hittade yrket genom skrattet, började karriären i allvaret, skrattade sig igenom huvuddelen och är nu tillbaka i allvaret.

Skrattfest rakt igenom har det såklart inte varit – »men jag har alltid levererat, aldrig misskött ett jobb«. Svårast var tiden efter det tio år långa jobbet som bartendern ­Joker i »Rederiet«. För första gången tystnade telefonen.

– Jag trodde att jag glömt sätta på mobilen, säger Johannes Brost och beskriver det som att han drabbats av »Joker-pest«, alltför förknippad med karaktären för att få nya tv- eller filmjobb.

Ett samtal kom till slut. Från regissören Ulf Malmros som erbjöd Johannes en roll i filmen »Bröllopsfotografen«.

– Han vågade. Och det är jag tacksam för.

Axel Petersén, filmen »Avalons« regissör, dyker upp med ljusgrå ringar under ögonen. De kramas, tackar varandra för i går och luften bubblar av »inte klokt allt som händer, nu ska vi till Berlins filmfestival också«.

När Johannes Brost spelade in »Avalon« hade han bara en vag känsla av att detta märkliga kunde bli något stort. Rollen som Janne är specialskriven för honom. Utan att avslöja för mycket så handlar filmen om en man med suspekt bakgrund som drar till Båstad för att hjälpa till med öppnandet av en nattklubb. En fruktansvärd händelse ställer allt på ända. En film om vuxna som aldrig blir vuxna. Axel Petersén beskriver filmen som ett hatkärleksbrev till 40-talist­generationen.

Vi talar om dessa åldrande män – för de är nästan alltid män – som poppar upp om somrarna i Båstad och Marstrand med sina »tjena, tjena, det fixar jag«. En kvinna i rollen som Janne? Knappast möjligt, tror Johannes Brost. Och skrapar man sig neråt kommer frågan om en kvinna hade kunnat leva det liv som Johannes Brost själv levt: ett rastlöst rock ’n’roll-liv med sena nätter, fyra barn med tre olika kvinnor, hoppande mellan teater, tv-serier, stå upp-komik och löpsedelsbomber. Och nu som en oväntad gummiboll in i stjärnljuset som 65-åring. Hade Johanna Brost kunnat göra samma resa?

– Nej. Sannolikt inte, villkoren ser inte likadana ut för kvinnor och män. Män kan leva på ett annat sätt, det är inte rättvist men så ser det ut, säger Johannes Brost som själv ibland undrat varför han inte stannat upp och stannat kvar, både i jobbet och i privatlivet.

– Rastlösheten är min akilleshäl. Men också min motor. Utan den som drivkraft hade jag inte kommit någonstans.

Han ångrar inget. Är osentimental kring sina misstag, de bärs med i ryggsäcken av erfarenheter. Att bli skådepelare var från början otänkbart med berömda skådespelerskan Gudrun Brost som mamma. De två flyttade från Lidingö till Skåne där mamman fick arbete. Pappan, författaren Sven Forsell, försvann nästan helt ur Johannes liv när han var två år och föräldrarna skilde sig.

– Kanske skaver något där, att jag aldrig upplevde en mamma-pappa-barn-familj. Det var jag och mamma, en otroligt stark kärlek, säger han och beskriver kärleken till sina egna barn som något självklart, men att han inte alltid funnits i de äldre barnens vardag.

Han lever ensam. Barnens födelsedagar och jular tillbringas med alla nya familjer samlade, »så långt ifrån en Norénpjäs man kan komma«.

2012 och en bit in i 2013 är bokade. Han syns i fem olika filmer i år, några är allvarsamma kortfilmer men också i filmen »Sean Banan inuti Seanafrika«, där han spelar en rasistisk diplomat i svensk folkdräkt. Återigen ett kast – det är som om han medvetet vill retas, ändra på bilden av sig själv eller trampa snett, nu när han äntligen fått visa sin mer allvarliga sida.

– Jag tänker inte så. Du vet, min 13-åriga dotter bara skrek när jag sa att jag tillfrågats om att vara med i den där bananfilmen. Och jag har aldrig varit i Afrika.

Vi står på trottoaren, frysstampar med fötterna och röker. Därinne väntar nästa intervju. Och nästa. På väg in i hotellfoajén slår han lekfullt till en morgontrött kollega och hojtar »kom igen nurå – vakna!« och sveper vidare.

– Det värsta jag vet är stagnation. Människor som har stannat inuti. En sådan blir jag aldrig.

New York. Finanscentret som vill ha mer vinst per statusuppdatering

Det har gnällts. Det blir alltid gnäll när Facebook ändrar formen. Aldrig frågar de om lov heller. Den nya tidslinjen blir snart obligatorisk och på webbforum, i tidningar och i Facebookgrupper rasar användarna. I stället för bloggstaplade statusuppdateringar, meddelanden och bilder, blir varje sida nu små händelserutor längs en tidslinje. Din sida representerar inte längre bara ditt nu, utan hela ditt liv. En livslinje.

När tidslinjen blev tillgänglig för alla användare i december fylldes det flöde där man ser andras inlägg med noteringar om gamla bröllopsdagar, student­examina, barnafödslar, dödsfall, flyttar, resor och allt annat som Facebook kallar livshändelser.

Det var inte så mycket det som gnället gällde.

Som vanligt handlade det om att det var svårt att hitta när gränssnittet såg annorlunda ut. Den nya tidslinjen krävde två profilbilder, en vanlig, och en mycket större och bredare i bakgrunden. Alla vet att man ska se oansträngt snygg ut på den lilla, men vad skulle man ha på den stora? Ännu mer gnälldes det om att det blev så enkelt att hoppa mellan åren i tidslinjen. Det har alltid gått att ta sig till, säg, oktober 2007, men tidigare hade man fått bläddra längst ner på sidan, uppdatera, bläddra igen, uppdatera och hålla på så i timmar. Nu låg förr i tiden bara två klick bort. Den personen man var på Facebook 2007 var kanske inte riktigt samma som man ville visa upp 2012. Det klagades så mycket att kvällstidningarna skrev.

Men det sociala nätverkets nya smarta plan, att samla på sig mer information, var det tyst om.

Förra veckan kom den första riktiga inblicken i Facebooks finanser. När ansökan om börsnotering lämnades in till den amerikanska finansinspektionen, Securities and Exchange Commission, kraschade myndighetens sajt av överbelastning.

De amerikanska ekonomisajterna uppdaterade minut för minut medan journalisterna tog sig igenom de 187 sidorna.

Den stora frågan har varit hur högt Facebook ska värderas. Gissningarna har varierat mellan 50 och 100 miljarder dollar, men när det väl visade sig att omsättningen låg på 3,7 miljarder för 2011 och att tillväxten hade saktat ner jämfört med tidigare år, var det många analytiker som menade att bolaget var övervärderat. Det är en bubbla, slog en del fast. Det sa vi om Google också och titta så bra det har gått för dem, svarade andra analytiker. Men Google var i ett helt annat läge när det noterades 2004, svarade de andra och så fortsatte diskussionen.

Det kommer att fortsätta surra tills Facebook har meddelat vilken av New York-börserna, Nasdaq eller NYSE, de väljer för noteringen, och tills aktierna börjar säljas i maj och det blir klart hur mycket våra statusuppdateringar faktiskt är värda.

Grundaren Mark Zuckerberg sägs ha väntat med börsnoteringen för att företaget ska kunna ägna sig åt att utveckla internet, i stället för att tillfredsställa vinstkrav till varje kvartal. Facebook skulle, precis som när det startades i Zuckerbergs studentrum på Harvard, handla om kommunikation. Pengarna har aldrig varit målet utan ett medel för att koppla samman människor.

Säger alltså han som tippas bli en av USA:s rikaste med ett företag som kan genomföra den fjärde största börsintroduktionen någonsin.

Det kan man förstås tro på om man vill, men investerarna och bankerna fortsätter antagligen att gilla pengar mer än kommunikation. Bland dem som redan har investerat finns Accel Partners, Microsoft, Pay Pal-grundaren Peter Thiel och Greylock Partners. Dessutom anställda, grundare och styrelsemedlemmar.

Hur ska Facebook få fler användare än sina 850 miljoner? Hur ska företaget lyckas tjäna mer pengar på var och en av oss? De frågorna ställer sig kostymerna på investmentbankerna och börserna i New York just nu.

Förra året kom 85 procent av Facebooks intäkter från annonsförsäljning. Bolagets främsta försäljnings­argument är att man kan nå en exakt målgrupp. Den som vill göra reklam för en produkt har 3 920 540 personer som bor i Sverige och är 18 år eller äldre. Väljer man bara de som bor i Stockholm, Göteborg och Malmö är det 1 108 740. Väljer man dem som är mellan 18 och 25 får man 478 040 personer. Man kan kryssa i kön, ålder och om de ska vara singlar, gifta eller förlovade. Man kan filtrera dem efter intressen och efter vilka Facebooksidor de har gillat. Ju mer information användarna anger på sin tidslinje, desto mer exakt målgrupp kan Facebook hitta för annonsörerna. Därför får förlovade bröllopsannonser i högerkanten, därför får kvinnor bantningsannonser, därför får politikintresserade annonser för tidningen Fokus.

Facebook och du, heter en bild som skickas runt lite då och då för att påminna om att nätverket kapitaliserar på vår information. Två grisar står och pratar med varandra. Den ena säger: Visst har vi det bra här. Vi behöver inte ens betala något för stian. Den andra säger: Jo, och maten är också gratis. Under står det: »If you’re not paying for it, you’re not the customer. You’re the product being sold.«

Men tror man att varje enskild användare är värd mycket i rena pengar så har man fel. Förra året drog var och en användare in 4,39 dollar till Facebook, omkring trettio kronor. Inte så imponerande jämfört med värsta konkurrenten Google, som enligt amerikanska medier gör en vinst på 35 dollar per användare och år.

100 miljarderkronors-frågan är alltså fortfarande hur Facebook ska kunna plocka in mer pengar på varje användare. Den utskällda tidslinjen är ett sätt att kunna rikta annonseringen ännu mer precist.

Facebook startade 2004. Fem år senare hade man 360 miljoner användare, i dag har man 850 miljoner. En stor del har alltså inte varit med särskilt länge. Det är många år av information som Facebook står utan när vi bara berättar om nuet. Tänk om det skulle finnas en funktion som fick användarna att lägga in allt som har hänt förut också. Från födseln till nu. Till exempel en tidslinje över ditt liv. Tänkte Facebook.

Luleå. Den norrländska kommunen som drömmer om att vara molnet

Det är så lätt att trycka på gillaknappen att det knappt är värt någonting. Men varje gillande måste registreras, tolkas och lagras. Internet kan verka abstrakt, men varje bild, varje statusuppdatering är rent konkret bara de ettor och nollor som datorn ska läsa och beräkna för att skapa det vi ser. Den informationen behöver förvaras på en server någonstans. Varför inte i en norrländsk kommun med 74 000 invånare.

Det tar Lena Segerlund en kvart att köra från Luleås flygplats, genom stan och ut till byggarbetsplatsen som ska bli Facebooks nya serverhallen. På den tiden hinner hon peka ut allt som gjorde att den globala webbjätten valde en liten norrländsk kommun till platsen för att lagra sin data för de europeiska användarna. Först flygplatsen, centralt belägen och med många avångar som gör Luleå enkelt att ta sig till och från.

Sedan Luleälven som möter Bottenviken vid bron, där tre isbrytare jobbar. Älven ger tillgång på förnybar el, som passar in i Facebooks miljöimage. Det är minus sjutton grader ute och granarna är täckta av snö. Vädret gör det enklare att hålla servrarna kylda. Inte ens sommaren är varm. Sedan 1961 har termometrarna i Luleå bara stigit över 30 grader i sammanlagt 24 timmar.

Lena Segerlund fortsätter förbi nöjesbåten i norra hamnen, passerar kulturhuset som invigdes 2007 och kör ut från centrum. I rondellen vid Luleå universitet, med den tekniska inriktning som passar Facebook, slår hon på blinkern och svänger av till vänster. Hon har kört den här rundturen förr. Som etableringschef på Luleå näringsliv är det Lena Segerlunds uppgift att få nya företag att vilja komma till kommunen. Etableringen av Facebook är hennes livs största projekt.

Kommunen och företagen i staden äger hälften var av Luleå Näringsliv, eller nästan hälften, företagen har 51 procent. Det gör att bolaget lyder under aktiebolagslagen i stället för kommunallagen, kommer undan offentlighetsprincipen och slipper lika mycket insyn i företaget. På så sätt kan en liten kommun i lugn och ro förhandla med ett jätteföretag, som gillar att vara hemligt, utan att några journalister kommer affären på spåren.

– Vi kunde garantera dem sekretess, samtidigt som de kände att vi var uppbackade av kommunen, säger Lena Segerlund, gasar upp den silverfärgade BMW:n och kör in på Datavägen. Hon pekar genom framrutan, upp i den grå snöhimlen.

– Där har du det avgörande. Våra berömda elledningar.

Elnätet är välutvecklat på grund av att de höga kraven från den gamla basindustrin, gruvor, stålverk och pappersindustri inte tillät strömavbrott. Facebooks servrar klarar inte heller att vara utan el. Luleälven producerar mer än vad som förbrukas i området och sedan Sverige delades in i fyra prisområden i november förra året blev elen ännu billigare i norr.

Servercentren är en ständigt ökande kostnad för Facebook och det viktigaste är att pressa priserna.  En sak som var viktig syns inte längs vägen, det investeringsstöd på 105 miljonor kronor som regeringen beviljade.

Ännu är det inte mycket av de 84 000 kvadratmetrarna serverhall som är uppbyggt i Luleå. Den första av de tre hallarna ska stå klar om ett år. Stålbjälkar och väggar är byggda på halva huset, och en våning upp ligger formen där golvet ska gjutas. Två män sopar undan snön för att märka ut var golvbrunnarna ska vara. Sjunker temperaturen tre grader så stannar arbetet. Eventuellt måste de börja jobba i skift för att hinna. De som jobbar för NCC säger att det är ett helt vanligt bygge, förutom den hårda tidspressen från uppdragsgivaren. Men för Luleå kommun är Facebookhallen inte ett vanligt bygge. För Luleå är detta framtiden. Det socialdemokratiska kommunalrådet Karl Petersen kan se Facebooks gillaknapp från sin arbetsplats. I parken utanför stadshuset står den i form av en isstaty, och blir belyst i olika färger när mörkret faller.

Karl Petersen har just kommit hem från en resa till San Francisco och möten med andra it-jättar som han hoppas ska lägga sina servrar här. Han drömmer om ett svenskt Silicon Valley, i serverform.

– Vi vill ha ett helt kluster. Facebook är verkligen en dörröppnare när vi pratar med andra företag, säger Karl Petersen.

Han, Lena Segerlund och andra som är involverade i projektet talar om den nya, digitala industrieran. Hallarna som rymmer vårt internetliv ska ta över stålindustrins roll och skänka jobb till kommunen.

Så värst mycket jobb handlar det nu inte om. Antalet anställda på själva serverhallen kommer att hamna på någonstans mellan 30 och 60. Just nu jobbar omkring hundra med byggnaden och som mest kommer 300 personer arbeta med installation och bygget.

– Men det kommer också att bli kringtjänster, som bevakning till exempel, säger Lena Segerlund.

Kan man inte mäta siffror, kan man alltid tala varumärke. Ett jätteföretag, i en liten kommun 70 mil norr om huvudstaden, ger en tyngd till orten. Fler studenter söker sig till universitetet. Fler företag vill etablera sig. Kanske når Luleå målet 10 000 nya invånare som står skrivet på en skylt illustrerad med en gillaknapp längs vägen från Boden.

Pratar man med luleborna inne i centrum kan man göra en tydlig åldersseparation. De medelålders är glada att kommunen tänker nytt, tror att de kan ge jobb och pratar gärna om det där varumärket. Visserligen exporteras stålet från Luleå också världen runt, men SSAB är liksom inte så mycket att skryta med. Ett världskänt internetföretag ger ett litet annat avtryck.

Pratar man med tonåringarna låter det annorlunda. Visst, några vet att Facebook ska komma, att det kanske ska ge mer jobb till kommunen, och det är väl bra. Några har ingen aning om att Facebook bygger servrar en liten bit bort.

Ingen håller med de äldre om att det skulle vara något coolt med Facebook i stan. 19-åriga Sophie Andersson förstå  inte varför det skulle vara viktigt att gillaknapparna lagras i en hall i hennes kommun.

– Det spelar ingen roll var det ligger. Facebook är lite som Gud, det finns överallt.

Stockholm. Spelföretaget som tar hundra kronor för att rädda dig från två bomber

Varför vill ni inte umgås i verkligheten i stället? När Facebook var nytt ställdes den frågan ganska ofta av människor som ännu inte hade fastnat. Någon gång i slutet av 2009 byttes den ut mot: Varför vill ni inte odla morötter i verkligheten i stället? Människor hade börjat sköta virtuella trädgårdar i Farmville och de betalade för grödor i landet som de hade krattat med ett knapptryck.

Samtidigt, i en kontorslokal på St Eriksgatan 113, satt utvecklarna på King.com och gjorde spel på sin egen hemsida för 200 000 spelare om dagen. De hade samma målgrupp som Farmville – kvinnor över 25 år – och såg att Facebooks miljoner användare kunde bli deras.

Alla kontor för unga människor som jobbar med tjänster på internet ser likadana ut. Det finns ett pingisbord. Det finns stora kuddar som kallas fatboys som man ska hänga i. De anställda är klädda i luvtröja. På väggen i konferensrummet har någon målat en spelgrafik. Hela arbetsprocessen planeras på stora whiteboardtavlor, med färgglada post-it-lappar som flyttas runt när olika uppgifter är färdiga.

Längst ut på en sådan tavla hos King.com står det: »Mål: Bli större än Farmville«.

Lönsamma bollar. Iona Rosin jobbar på spelföretaget King.com som lever nästan helt på Mark Zuckerbergs nätverk. Totalt spelar 6,6 miljoner deras spel varje dag, 6,4 av dem på Facebook.

För två år sedan lanserade King.com sitt första Facebookspel med Farmville som förebild. De tittade på statistikverktyget och väntade på att besöksgrafen skulle peka uppåt. Det gjorde den, från noll, men den nådde bara till 200 000 spelare om dagen. Lika många som de hade haft på sin egen sajt. Samtidigt såg de hur miljontals människor fortsatte att mata kor i Farmville.

Vem som helst kan använda Facebooks API för att utveckla ett spel, men det innebär inte att Facebook ger något vidare stöd. King.com kunde inte ens få kontakt med dem.

– Det finns mer än 150 000 appar på Facebook. Jag antar att de inte har tid att prata med alla, säger Lars Jörnow, produktmanager på King.com.

De fortsatte att studera konkurrenterna. Till slut lyckades de komma på vad som gjorde att ett spel funkade. Det skulle gå snabbt att lära sig. Banorna skulle vara korta så att det gick att spela några minuter, sedan läsa en artikel, chatta med en kompis eller skriva en statusuppdatering. Det skulle finnas många olika banor och gå att komma vidare i spelet, så att folk kom tillbaka och fortsatte spela.

De fick sin hit. Bubble Witch Saga är ett spel med bollar i olika färger. Man samlar poäng genom att skjuta en boll mot de andra och få tre i samma färg bredvid varandra. Extremt enkelt, men också beroendeframkallande. Varje dag går 4,3 miljoner människor in och skjuter bollar. Farmville har just nu 6 miljoner spelare om dagen, och antalet krymper hela tiden. Lars Jörnow tror att de går om i mars.

Kontoret har fått en våning till. Förra veckan jobbade 112 anställda där, den här är det troligtvis 114 och det kommer att vara fler i nästa vecka. De växer tack vare Facebook.

Bolaget har kontor i London, Bukarest och San Francisco. Den svenska delen omsatte omkring 90 miljoner kronor förra året.

Man kan undra var alla pengarna kommer ifrån. Det är gratis att spela och det enda man lämnar ifrån sig är sin mejladress. Men det går att köpa sig fördelar. Bubble Witch Saga har 150 banor, och för att snabbare ta sig vidare i spelet kan man betala för amuletter, trolldrycker och extraliv. Fem liv kostar tio Facebook-credits, omkring sju svenska kronor. Amuletten Charm of Disarm kostar 100 kronor och desarmerar två bomber som är i vägen för bollarna. De var populära julklappar, men de allra flesta väljer att spela gratis. Det är bara omkring fem procent som betalar något. Det räcker.

Credits är Facebooks egen valuta, som kopplas till ett kontokort. Pengarna betalas ut till speltillverkarna varje månad, men Facebook tar 30 procent i provision. Det har blivit en slags standard i branschen, sedan Apple införde den i Appstore.

– Innan de började ansågs det helt hutlöst. Jämför man med andra betallösningar så är det snarare mellan två och fem procent som anses rimligt. Man kan se det som en marknadsföringskostnad. Utan Facebook hade vi aldrig fått de här pengarna, säger Lars Jörnow.

Provisionen är viktig för Facebook. Hur viktig blev klart först när Facebook lämnade in sin ansökan om börsnotering i förra veckan. Zynga, företaget som står bakom Farmville och 65 andra spel, stod för omkring 12 procent av Facebooks inkomster förra året.

Det tog några månader tills Lars Jörnow och de andra på King.com förstod att de också var viktiga för Facebook. Beviset kom i form av det som företaget allra minst vill lämna ifrån sig: mejladresser till egna kontaktpersoner på Facebooks spelavdelning. »Vi har sett att ni har blivit stora«, fick de höra när de hade nått omkring en miljon spelare. Nu får de till och med audiens på huvudkontoret i San Francisco. Där får de framföra sina förslag på hur sajten kan utvecklas för att passa spelföretagen bättre. Fast Facebook lovar inte att lyssna.

Silicon Valley. Talangerna som hellre pratar om drömmar än om pengar

Det är inte alltid man märker att något har ändrats. Små justeringar görs hela tiden. Chatten integreras med mejlfunktionen. Det dyker upp en knapp så att man kan lämna de irriterande massmejlen. »Done is better than perfect«, är ett av alla motton som är målade på väggarna på Facebooks kontor i Silicon Valley, och det betyder att produktutvecklarna och programmerarna testar, skickar ut något, skruvar på det och testar igen.

Ett sådant jobb har Ramus Andersson haft de senaste åren. Han var med och drog igång Spotify och hade jobbat där i fyra år när han fick ett mejl från Facebook. Den här dagen är det klockan elva på förmiddagen på västkusten, och Rasmus Andersson sitter på ett kafé och skajpar. Han kan börja jobba när han vill.

Dagen innan var han på kontoret från klockan tio på förmiddagen till klockan tolv på kvällen. Andra dagar går han hem klockan fyra. Han åt halstrad tonfisk med baconrisotto, tillagad av Facebooks egna kulinariska team, en gratis förmån. Hade han velat hade han kunnat lämna in sin tvätt och få den levererad ren och struken till sitt skrivbord. Hade han haft barn så hade han kunnat lämna dem på det billiga dagiset, efter att ha fått vara hemma med dem i fyra månader, betydligt längre än genomsnittsamerikanen. Förmånerna har blivit standard i Silicon Valley och arbetsplatskulturen är världskänd. Mindre företag går ihop i kluster för att ha råd med servicen.

– Idén är inte att locka folk att jobba hos oss, utan det är ett sätt att frigöra din tid, så att du kan spendera mer tid med att jobba. Eller få mer tid att leva på. Tjänar du mindre än du behöver för att leva, så spenderar du tid med att tänka på pengar. Du gör val i vardagen som kompromissar med tid och arbete för att spara pengar, säger Rasmus Andersson.

Längst ner i Facebooks börsnoteringsansökan finns en bild på 53 av de 3 200 anställda. De ler stort och håller upp skyltar som det står »thanks« på. Tack för att ni gjorde detta möjligt. Omkring en tredjedel av de anställda väntas bli mångmiljonärer när Facebook börsnoteras. I Silicon Valley finns en lång tradition av obligationer i belöning till de anställda, ofta efter olika system beroende på prestation och anställningstid. För de nya internetföretagen är det ett sätt att knyta duktiga människor till sig. Det brukar berättas om att alla väntar på den dagen när företaget gör succé och vaktmästaren, receptionisten och programmeraren blir rika.

Det är en överdriven bild, tycker Rasmus Andersson.

– Kulturen i hela tech-scenen i Silicon Valley handlar om lusten att skapa och extremt lite om pengar. Det är nästan så att om du börjar prata om hur mycket du tjänar eller frågar någon annan så kollar folk snett på dig och undrar vad du gör här. Att jaga pengar är gans-ka oattraktivt här.

Men bland investerarna, som ska ge pengar till det sociala nätverket, finns det en rädsla för att de många miljonärerna ska bli för mätta och att Facebooks utveckling stannar av. I amerikanska tidningar säger mäklare att bostadsmarknaden redan har börjat hettas upp. Anställda som väntar på att kunna sälja sina aktier berättar om planer på att investera i varandras nya bolag.

Irrelevant och ointressant, säger Rasmus Andersson. Han kallar pengar »en teknisk funktion«, som behövs för att kunna utveckla nya produkter.

–Vi gör det här för att vi tror på detta och för att vi spelaren stor roll i samhället. På ett sätt skulle man kunna säga att det vi jobbar med är att försöka få alla människor i världen att prata med varandra. Att öppna upp världen.

Han låter som Mark Zuckerberg. Tillsammans med börsintroduktionsansökan skickade han ett långt brev som underströk att användarna kommer att vara i fokus framöver, inte pengarna.

– Vi bygger inte produkter för att tjäna pengar, vi tjänar pengar för att bygga bättre produkter, skrev han.

Fast börsnoteringen, skriver han, är också ett sätt att hålla sina löften om stora vinster gentemot anställda och investerare.

Mark Zuckerberg behåller makten i företaget. Hans aktier ger honom 57 procent av rösterna och han har tagit sig rätten att utse sin egen efterträdare. Efter börsintroduktionen uppskattas hans privata förmögenhet bli 28 miljarder dollar.

Denna livshändelse noterades på Mark Zuckerbergs tidslinje fnär ansökan lämnades in örra onsdagen. Han lade ut en bild på sitt skrivbord på huvudkontoret i Silicon Valley. Bredvid datorn låg en affisch med texten »Stay focused and keep shipping«.

Klockan var halv tolv när två män i gula overaller kom fram till Fosievägen. Den ena bar på en borste, den andra på en dunk saneringsvätska. De hällde vätskan på parkeringsplatsen framför det gula tegelhuset och började skrubba bort fläckarna. Avspärrningarna hävdes, polisen åkte iväg och det gjorde männen från kommunens gatujour också.

Knappt fem timmar tidigare den här tisdagen den 31 januari blev polisen uppringd av människor som hade hört flera skott. Den första patrullen hittade en 48-årig man, i förarsätet på den bil han använde för att köra svarttaxi. Mannen dog senare på sjuk­huset.

Dagen efter sa Skånepolisen att man utgick från att skottdådet hade kopplingar till den kriminella miljön. Samtidigt sa man att den 48-årige fyrabarnspappan inte var en uttalad kriminell individ.

Tydligare än så blir inte förvirringen om hur de åtta dödsskjutningar som tidningarna skriver om just nu ska kategoriseras. Frågar man polisen om dem en och en så får man inte särskilt mycket svar. Ännu mindre om man frågar vad som binder samman dem. Men när polisen uttalar sig generellt om situationen, eller om de hårdare vapenlagar som skulle ge dem större befogenheter, så sveps alla morden samman till en stor grå massa av uppgörelser i det som kallas den undre världen.

Egentligen är den undre världen i Malmö diffus. Den består av många olika nätverk och kriminella individer och den tränger ofta upp i det som då blir den övre världen.

Vill man veta något om brottsligheten i Malmö ska man fråga Sydsvenskans kriminalreportrar Tobias Barkman och Joakim Palmkvist, bokaktuella med »Maffiakrig – nio avrättade män och staden de levde i«. De har följt utvecklingen under många år och de får viss förstahandsinformation från kriminella. Det är mer än vad polisen får.

I Skåne finns de namngivna, klassiska mc-gängen, med västar eller tröjor med namn på. Men det vanligaste är att de som kallas gäng inte ser på sig själva som ett sådant.

– Av det ska man inte luras att tro att det är sämre sammanhållning i de här nätverken bara för att de är informella. Men har man gått på samma dagis, börjat skvätta sand på någon annan tillsammans, begått inbrott ihop och sedan till slut fått sina kompisar ihjälskjutna framför ögonen och kanske själv skjutit mot någon, det är klart att det binder samman, säger Tobias Barkman.

Det finns dessutom en stor gråzon. Malmö­bor som skulle definiera sig som hederliga stöder den undre genom att handla svart. De som är organiserade tar ofta hjälp av bekanta, ostraffade personer för att till exempel förvara pengar.

Det finns också människor som sysslar med kriminell verksamhet, men som inte alls ser sig som någon del av en undre värld.

– Jag har träffat folk som pratat om att handla med andras kontouppgifter, förmedla narkotikaaffärer eller ordna någon som står som målvakt för ett telefonabonnemang. De är inte djupa gängkriminella, utan beskriver det mer som ett sätt att leva, säger Tobias Barkman.

Så vad är den undre världen? Frågar man Brottsförebyggande rådet säger de att det inte finns någon bättre definition än kriminella människor som känner varandra.

Nio mord från 2004 till 2010 är kartlagda i Joakim Palmkvists och Tobias Barkmans bok. Bland dem skiljer två olika typer ut sig. Den gamla generationens mord, som ofta handlar om affärsmässiga avrättningar, och där offren tillhör strukturerade kriminella nätverk.

Ett sådant är mordet på en 29-årig man från Helsingborg, som författarna ser som starten på en mordvåg på öppen gata. Några dagar före julafton 2004 skjuts 29-åringen till döds i det som kallas Jesusparken några kvarter från Möllevångstorget. Han var underhuggare till en av topparna i ett nätverk av kriminella, och motivet tros vara att han har samarbetat med polisen genom att leverera information. Ett annat mord i samma kategori inträffade mitt på en uteservering på den vimlande gågatan en torsdag i juli 2005. Den 62-årige mannen som sköts ihjäl kallades »Gudfadern« och var en medlare mellan olika kriminella.

Den gamla och den nya generationens mord överlappar varandra. Den senare handlar om yngre män, uppvuxna i Malmö. Deras gäng är inga man bli medlem i. Det är gamla kompisnätverk, utan regelböcker men med starka lojalitetsband. Till de morden räknas till exempel den 23-åring som efter ett bråk på en svartklubb mördades utanför Burger King på Gustav Adolfs torg i januari 2006. Han ingick i det som senare skulle döpas till M-falangen.

I den här nya generationen är skottlossningarna mer känslomässiga. Det krävs mindre för att använda pistolen.

De två sista morden som boken »Maffia­krig« beskriver utgör det som brukar kallas för Malmös gängkrig. Brödramorden inom K- och M-falangerna.

Namnen har de fått av Sydsvenskan, som behövde kategorisera grupperna för att rapporteringen skulle bli begriplig för läsarna. Bokstäverna togs från nyckelpersonernas efternamn. De ser inte sig själva som gäng och protesterade till en början, men nu har namnen blivit så vanliga att de inblandade även ibland kallar varandra för M och K.

Från början tillhörde de samma umgängeskrets, men någon gång runt 2007 hamnade de i bråk med varandra.

Konflikten eskalerade och ledde bland annat till flera skottlossningar.

I augusti 2009 sköts M-falangens ledares storebror ihjäl i sin bil på Söderkulla. I ett av få mordfall som polisen lyckats klara upp dömdes sedan en man som är nära sammankopplad till K-falangen. Hämnden kom den sista januari 2010. Då sköts K-falangens ledares storebror till döds på en parkeringsplats på Stortorget i Malmö, efter ett nattklubbsbesök. Ledaren för M-falangen satt häktad för mordet, men släpptes i brist på bevis. Både M- och K-falangen har bedrivit sina egna mordutredningar. Ingen samarbetar med polisen.

De nio morden mellan 2004 och 2010 är väldigt olika, men det finns några människor som knyter dem samman. Skulle man rita upp kretsar över offren, de få misstänka och nätverken omkring dem så skulle alla vara sammanlänkade på något sätt. Men det finns inga direkta linjer mellan varje mord. Efter mordet på K-falangens ledares storebror i januari 2010 var det lugnt i Malmö under femton månader. Eller lugnt och lugnt, det var skottlossningar och sprängningar, men det var inga dödsskjutningar.

Sedan kom åtta mord på kort tid och intresset för Malmö ökade. Vanligtvis är det ganska lite rapportering om den här typen av mord.

– När polisen säger »Vi ser det här som en uppgörelse i den undre världen« tycker man att man redan har fått alla svar. Har man hållit upp gängskylten så är alla sanningar i det där ordet, säger Tobias Barkman.

Än så länge har det inte framkommit så många detaljer om de senaste åtta morden. Men i de fem första finns faktorer som gör att de skulle vara av samma typ som dem i Joakim Palmkvists och Tobias Barkmans bok. Offren är själva med i kriminella kretsar, eller har släktingar eller kontakter med människor som är det. Men det betyder inte att man vet att motiven har med det att göra.

De tre som har skett 2012 är svårare att kategorisera, tycker Tobias Barkman. Den femtonårige pojken som sköts på nyårsnatten, mannen som sköts på Kantatgatan några dagar senare, och han i bil på Fosievägen den sista januari.

– De senaste tre skiljer ut sig för mig på så sätt att jag inte känner till offren sedan tidigare, säger Tobias Barkman.

Det har betydelse att man fastslår att skottlossningar handlar om uppgörelser i en svårdefinierad undre värld.

– En tioårig flicka som mördas får betydligt mer polisresurser än en 25-årig gängkriminell, säger Tobias Barkman.

Polisen hänvisar ofta till att brotten är svårlösta. De kriminella pratar inte, av hedersskäl och för att inte behöva avslöja egna affärer.

– Jag tycker inte att det är någon skillnad på utredningarna, förutom att tipsflödet är mindre när det handlar om den kriminella världen. Men det är möjligt att om man studerade detta skulle man se att vi trappar ner tidigare eftersom ingen vill samarbeta med oss, säger Jan-Bertil Cederholm, kriminalkommisarie vid länskriminalpolisen med stor erfarenhet av mordutredningar.

Om antalet tips varierar med allmänhetens engagemang verkar det vara viktigt ifall mordet kallas en uppgörelse eller inte. Att tala om uppgörelser i den undre världen kan också ge en bild av kalla och beräknande gäng som mördar varandra. De med insyn beskriver i stället många av de kriminellt aktiva som rädda, alltid klädda i skottsäker väst och med vapen. Morden sker i panik och tillvaron är hemsk.

Begreppet den under världen skapar i sig en distans. Det finns en pedagogisk lucka, säger Tobias Barkman, mellan den enklare kriminaliteten och avrättningslika mord. Stegen är inte så stora som vi kanske tror. Är den som kör svarttaxi en del av den undre världen? Är den som åker svarttaxi också det i sådana fall?

– Om offret är bekant för polisen, så tycker vi att det har betydelse att berätta för allmänheten. Det drabbar ingen vanlig Svensson eller vanlig Stefanovic. Därmed inte säkert att vi vet att motivet har med kriminaliteten att göra. Men jag har samtidigt svårt att tänka mig att icke-kriminella börjar skjuta, säger Jan-Bertil Cederholm.

Det finns förstås undantag. Det säger också Jan-Bertil Cederholm. Förra gången Malmö utsattes för en skottvåg, var det en rasistisk serieskytt som till slut blev misstänkt.

Malmö är litet. Många känner någon som har någon koppling till de diffusa kriminella närverken. Mördade Trez West Persson hade det, och satt bredvid en sådan person när hon sköts till döds 2009. Gängkriminalitet, sa polisen då. Serieskytten säger den nu.

I ett av de andra fallen som serieskytten misstänks för satt två män i en bil i stadsdelen Hermodsdal. Polisen misstänkte den undre världen, och trodde möjligtvis att skytten hade tagit fel på person, eftersom de som satt i bilen var okända och verkade oskyldiga. En av de två männen sa efteråt att det började gå rykten om att han var kriminell efter skjutningarna. Rubrikerna som följde om det grova våldet och gängkonflikter gav bilden av att de var inblandade.

I de tre senaste morden har människor känt sig tvungna att gå ut och försvara sina döda anhöriga. Femtonårige Ardiwan Diaa Samirs pappa har pratat med flera medier för att ge en bild av sin son: Det gick bra i skolan. Han fick flera VG. Basketföreningen Malbas gjorde samma sak för ungdomsledaren Charles Limerius, den 48-årige man som sköts till döds på Kantatgatan i Lindängen. Supersnäll och omtyckt, sa bröderna till Ahmed Hadrous som mördades på Fosievägen i förra veckan. Allt i försök att ge mänskliga ansikten till offren bakom rubrikerna om den undre världen.

Det var aldrig tänkt att Bashar, född 1965, skulle överta makten från sin far Hafez. Han var den tystlåtne och tillbakadragne mellansonen i Assadfamiljen som varken visade intresse för politik eller militär. Han stod ständigt i skuggan av sina äldre syskon, den ambitiösa och utåtriktade systern Bushra och den dominante brodern Basil. I stället skapade han sig en identitet som den akademiskt lyckade sonen, även gentemot sina två yngre bröder Maher och Majid.

Den förstfödde Basil utsågs i början av 1990-talet till efterträdare vilket gav Bashar friheten att själv bestämma över sitt öde. Han valde att studera medicin i Damaskus och utbildade sig därefter till ögonläkare i London. Men när Basil omkom i en bilolycka 1994 blev han genast hemkallad för att drillas till Syriens nästa ledare. Trots Bashars reserverade lynne och skrala militära meriter ansågs han vara ett bättre val än den impulsive yngre brodern Maher.

I sex år arbetade fadern med att bygga upp förtroendet för sin son, såväl inom militären som hos allmänheten.

Men Bashar var synbart obekväm i sin nya roll och med den helomvändning hans liv hade tagit. Mot slutet av decenniet tycktes han dock ha funnit sig tillrätta i sin nya roll och deltog alltmer i både inrikes- och utrikespolitiken.

Inför makttillträdet vid Hafez al-Assads död år 2000 fanns ett starkt hopp om att den unge, välutbildade Bashar som bott i väst skulle föra med sig en modern reformagenda och göra upp med faderns auktoritära styrsätt. Dessa förhoppningar byggde på en utbredd mediebild av tronarvingen som modern och reformvänlig. Frågan är dock i vilken utsträckning denna bild bottnade i ett uppriktigt engagemang. I slutet av 1990-talet var Bashar omslagspojke för ett statligt antikorruptionsinitiativ, en hjärtefråga för många syrier. Det var dock noggrant uträknat att inga högre medlemmar av Assad-klanen skulle drabbas, något som tyder på att det hela var en pr-kampanj avsedd att utmåla Bashar som en modern ledare som står på folkets sida.

I sitt installationstal i juli 2000 tonade den nye presidenten ner reformretoriken och talade i stället om vikten av att balansera förändring och kontinuitet. I stället har Bashar al-Assad ofta porträtterats som en långdistanslöpare som i kraft av sin unga ålder och den långa regeringstid han har framför sig, föredrar att skynda långsamt. Det ser dock alltmer ut som att han är på väg att bli omsprungen redan på startsträckan.

Ingmar Karlsson är före detta ambassadör och författare, knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Få politiska slagord klingar i dag så ihåligt som det syriska Baathpartiets deviser Umma arabiya wahida dhat risala khalida (en enda arabisk nation med en evig målsättning) och wahda, hurriya, ishtirakiya (enhet, frihet, socialism).

Partiet grundades 1940 av två lärare från Damaskus, Michel Aflaq och Salah Bitar. Aflaq var grekisk-ortodox kristen och Bitar sunnitisk muslim.

Ordet baath kan närmast översättas med pånyttfödelse eller renässans. Ideologin har på goda grunder karaktäriserats som ett mischmasch av metafysiskt nonsens, men några huvudlinjer kan ändå vaskas fram.

Doktrinen om en enda och odelbar arabisk nation är central och har sin bas i den arabiska nationella rörelse mot det turkiska styret som uppstod under slutet av 1800-talet och som framför allt leddes av kristna libaneser. Västerlandets förräderi efter första världskriget, då löftena om en självständig arabisk stat sveks, gav sedan de panarabiska tankarna en fastare grund.

För Baathpartiets grundare var arabisk enhet en absolut förutsättning för att arabvärldens alla problem skulle kunna lösas och denna en gång så mäktiga kulturkrets återfå sin forna glans. Baathideologin erkänner därför inte de stater som uppstod i det kollapsade turkisk-osmanska väldets arabiska del efter första världskriget. En annan grundtanke är att denna enade arabiska nation ska vara sekulär och präglad av religiös tolerans. Definitionen av en arab är en person som talar arabiska, som har levt på arabisk mark eller »efter att ha assimilerats med arabiskt liv betraktar sig som tillhörande den arabiska nationen«.

Muhammed var för chefsideologen Aflaq i första hand grundaren av den arabiska nationen och i andra hand en religiös gestalt. Om den enhet profeten en gång skapade kunde återupprättas skulle araberna befrias från alla motsättningar på såväl religiös- som klassgrund. Individuella fri- och rättigheter skulle kunna tillgodoses även om de alltid måste underordnas den eviga arabiska nationens intressen.

Aflaq definierade friheten som frihet från politisk och ekonomisk kolonialism och iakttagande av en »positiv neutralitet«, vilket inte var liktydigt med alliansfrihet. Det socialistiska lägret skulle ges företräde framför det kapitalistiska. Parlamentarisk demokrati av västerländsk modell avvisades för de arabiska samhällena eftersom den sas utgöra basen för en borgerlig maktapparat. Det socialistiska lägret var dock inget entydigt begrepp. I en av sina skrifter konstaterar Aflaq att »endast en smal linje skiljer fascisternas tanke på de få utvalda från det socialistiska avantgardet«. Begreppet »social nationalism« är också ofta förekommande i de ideologiska skrifterna. Bland de skribenter som Aflaq rekommenderade sina anhängare att studera återfanns Houston Stewart Chamberlain, Nietzsche och nazistiska teoretiker, främst Alfred Rosenberg. En av det nygrundade partiets första aktioner var att uttala stöd för en tyskvänlig  kupp i Bagdad 1941.

De rika i väst hade enligt Aflaq struntat i arbetarnas rättigheter, men dessa hade i sin tur gått för långt i sitt trots. Socialism utan religiös grund var dömd att misslyckas. Han betonade därför i sina teoretiska skrifter islams roll som kulturell och nationell inspirationskälla och framhävde »islams revolutionära kvaliteter«. Kommunismen var en destruktiv kraft av två skäl. Det första var dess bedrägliga socialism som lovade de arabiska folken allt de behövde men som på samma gång försökte dra in dem i en annan stats klor. Det andra var att den hade gått för långt när det gällde nationaliseringar, avskaffat äganderätten och tagit död på allt enskilt initiativ. Baath-socialismen trodde däremot på det enskilda initiativet. Den ville inte avskaffa privat egendom utan inskränka sig till att skapa stora hinder mot missbruk.

I Aflaqs Baathsocialism fanns därför ingen dröm om ett klasslöst samhälle. Den arabiska nationen utgjorde en enhet som inte kunde delas upp i olika klasser. Målsättningen skulle i stället vara att utvidga och sprida det privata ägandet till så många som möjligt. Småföretagande inom såväl industri, handel, hantverk och jordbruk blev själva grundvalen för denna socialism. Aflaq gjorde åtskillnad mellan den västerländska marxismen och kommunismen (marksiya respektive shuju’ iya) och baathismen, som han inte heller betecknade som socialistisk utan gav den arabiska benämningen ishtirakiya, ett ord vars grundbetydelse har med delägarskap att göra och återfinns i det arabiska ordet för företag – sharika.

Partiet organiserade sig underjordiskt i ett hierarkiskt system med celler, cirklar och grupper. Dessa kunde allt efter omständigheterna ha ett geografiskt område, ett företag eller en yrkesgrupp som bas. Syftet var att genom infiltration av armén och statsapparaten ta över makten. Så skedde i Syrien 1963 och i Irak 1968 men dessa maktövertaganden blev inget steg på vägen mot den odelbara eviga arabiska nationen. I stället har fiendskapen mellan Syrien och Irak sedan dess varit en pålitlig konstant i arabisk politik som ytterst bottnar i en rivalitet och ett hatkärleksförhållande som rått sedan centrum för den muslimska världen år 750 flyttades från umayyadernas Damaskus till abbasidernas Bagdad.

De ömsesidiga utfallen i kampen om vilken av de båda huvudstäderna som med rätta skulle kalla sig »panarabismens bultande hjärta« har i sin intensitet kunnat mäta sig med propagandakriget mellan Moskva och Beijing när detta var som hetast.

Syrien gav sitt öppna stöd åt det icke-arabiska Iran mot Irak i kriget under 1980-talet och anslöt sig till den internationella alliansen mot Irak efter ockupationen av Kuwait 1991 då syriska och irakiska trupper råkade i direkt strid. Syrien blev även en allierad till USA i George W Bushs krig mot Saddam Hussein och korståg mot terrorismen och ondskan.

I båda staterna kom den Baathistiska ideologin alltmer i bakgrunden efter maktövertagandena. Från att ha varit ett elitparti förvandlades Baathpartiet från ett parti som hade makten till en makt som har ett parti. I både Syrien och Irak blev det ett instrument för minoriteter som tog makten med brutala metoder, en alawitisk stam från bergen vid den syriska medelhavskusten ledd av familjen Assad och Saddam Husseins sunnitiska familjeklan från staden Tikrit i Irak.

Omkring två miljoner eller 10 procent av Syriens befolkning är i dag medlemmar i partiet med de privilegier av olika slag detta innebär. Uppemot varannan syrier är därmed indirekt knuten till partiet genom en familjemedlem eller släkting. För många av dem är den amerikanska politiken i Irak ett starkt skäl att sluta upp bakom regimen eftersom alla partimedlemmar förlorade sina positioner i samhället även om de gått med av tvång eller opportunistiska skäl.

President Bashar al-Assad i Syrien kan dessutom inte bara räkna med stöd in i det sista från de tio procent av befolkningen som är alawiter utan också från breda grupper bland de 15 procent som tillhör andra religiösa minoriteter, då inte minst den kristna. De har kunnat utöva sin religion fritt under det sekulära systemet och fruktar nu att regimens fall ska leda till att den sunnitiska majoriteten omvandlar landet till en fundamentalistisk islamsk stat.

En viktig faktor för den framtida utvecklingen är därför att inte bara den splittrade syriska oppositionen utan även omvärlden kan övertyga denna stora del av befolkningen att deras farhågor för en irakisk utveckling med politiskt motiverade utrensningar och sekteristiskt våld är ogrundade och att deras framtid ligger i ett Syrien utan familjen Assad och Baathpartiet.

Om detta inte lyckas kan det nu pågående lokala inbördeskriget sprida sig över hela Syrien med oöverblickbara konsekvenser.

Ingmar Karlsson, Före detta ambassadör och författare, knuten till Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Sheldon Adelson lärde känna Newt Gingrich i mitten av 1990-talet.

De delade övertygelsen om behovet av en muskulös amerikansk utrikespolitik och de hade en gemensam fiende i fackförbunden, som Adelson kämpat emot under hela sin karriär som kasinomogul.

När Gingrich ledde den republikanska kongressen i opposition mot Clinton 1994 fick han låna Adelsons privatjet för att flyga runt landet och lansera sin konservativa revolution.

Adelson hade länge varit känd för sina generösa gåvor. Som ägare till extravaganta kasinon som The Venetian i Las Vegas och ett dubbelt så stort kasino i Macau i Kina, hade han lyckats bli den åttonde mest förmögna mannen i USA, enligt tidningen Forbes.

I början av januari i år, just när Newt Gingrich ansågs uträknad i republikanernas primärval efter dåliga resultat i Iowa och New Hampshire, hörde Adelson av sig till Gingrich igen. Han ville donera tio miljoner dollar till Gingrichs kampanj.

Strax därefter vann Gingrich primärvalet i South Carolina med en så stor marginal att favoriten Mitt Romney, åtminstone för en vecka, framstod som sårbar.

Gingrichs comeback är en tydlig illu­stration av hur reglerna för finansieringen av politiska kampanjer i USA aldrig har varit lösare än i år.

– Hittills har det spenderats mer pengar från fristående kampanjgrupper än från kandidaternas officiella kampanjer. Det har aldrig hänt förut i ett amerikanskt val, säger Anthony Corrado, forskare i politiska kampanjer på Colby University.

Det skulle ha varit olagligt för Sheldon Adelson att ge 10 miljoner dollar direkt till Newt Gingrichs officiella kampanj. Det finns nämligen en maxgräns på 2 500 dollar för privatpersoners donationer till presidentkampanjer.

Men man kan komma undan denna gräns med hjälp av en så kallad Super PAC – PAC står för »political action committee«, vilket i USA betyder fristående grupper som kampanjar för olika ändamål. De har funnits tidigare i amerikanska val. 2004 skadades exempelvis John Kerry ordentligt av en fristående grupp som kallade sig Swift Boat Veterans for Truth och ifrågasatte Kerrys krigserfarenheter från Vietnam. (Anklagelserna var falska, men effektiva.)

Men aldrig har reglerna för dessa grupper varit friare än i år.

Den Super PAC som Sheldon Adelson försåg med 10 miljoner dollar heter Winning Our Future och har bara ett ändamål: att Newt Gingrich ska bli republikanernas presidentkandidat. I praktiken fungerar den som en parallell presidentkampanj, som helt saknar de restriktioner i finanser som präglar konventionella presidentkampanjer.

– Framväxten av Super PAC-grupper är den enskilt största förändringen i den politiska kampanjdynamiken i det här valet, säger Anthony Corrado.

En Super PAC får inte »koordinera« sitt budskap med presidentkampanjen på något sätt, men de som arbetar med Gingrichs Super PAC består till stor del av hans före detta medarbetare, vänner och rådgivare.

– I princip skulle hans fru och barn kunna driva en Super PAC och det skulle ändå inte anses vara »koordinerat« med Gingrichs officiella kampanj, säger Adam Skaggs, expert på kampanjfinansiering på liberala Brennan Center for Justice på New York University.

Även Mitt Romney har dragit stora fördelar av att ha en Super PAC bakom sig: Restore Our Future. Den drivs av Larry McCarthy, en före detta Romney-medarbetare som gjorde George HW Bushs berömda Willie Horton-reklamfilmer mot Michael Dukakis i presidentvalet 1988, samt den republikanska strategen Carl Forti, som brukar kallas »Karl Rove med C«.

I primärvalet i Florida möjliggjorde denna välfinansierade grupp att Romneys folk kunde orkestrera den mest brutala armadan av negativ annonsering i primärvalet hittills. Romney spenderade nästan tre gånger så mycket pengar som Gingrich i Florida.

Av det totala reklamutrymmet var 68 procent negativa attacker på Gingrich (mestadels från Restore Our Future), 23 procent var negativa attacker på Romney (främst från Winning Our Future)  och mindre än en procent var positiva budskap om Romney (främst från hans officiella kampanj). Dessa annonskampanjer tycks ha varit avgörande. Veckan före valdagen hade Gingrich en trygg ledning i opinionsmätningar, men i valet vann Romney med 14 procentenheters marginal.

Studerade man Romneys kampanj på plats i Florida var det svårt att se någon skillnad i budskapet från den officiella kampanjen och från den fristående Super PAC, Restore Our Future, som stöder Romney. Båda kampanjerna ägnade sig åt samma omfattande personangrepp på Newt Gingrich, som misstänkliggjordes som korrupt, ohederlig och opålitlig.

På kampanjevenemang för Gingrich och Romney i delstaten fick man ideligen höra de mest häpnadsväckande felaktiga uppfattningar om kandidaterna – eller om Barack Obama – som spridits genom just Super PAC-finansierade annonskampanjer.

Vid ett kampanjtal för Newt Gingrich i måndags stod pensionären Shelly Parker i en byxdräkt som pryddes av fem stora Newt Gingrich-knappar, och uttryckte en enorm beundran för kandidaten: »Newt är alltid den smartaste mannen i rummet.« Men hon var också bekymrad över att han »för en så negativ kampanj«.  I själva verket kom dock dessa negativa annonser inte från Gingrichs officiella kampanj, utan främst från de tio miljoner dollar som fanns i kassan för Winning Our Future, Gingrichs Super PAC. Sammanlagt har 23 miljoner lagts på Super PAC:s i primärvalen, att jämföra med de officiella kampanjernas 20 miljoner.

Bakgrunden till det här oöverträffade flödet av pengar är två domstolsbeslut från 2010. De gav företag samma rätt som individer att spendera pengar på politiska budskap strax före ett val och de släppte även alla restriktioner för hur mycket man får donera till en politisk aktivistgrupp som inte är direkt knuten till en kandidat.

Enligt Thomas Mann på Brookings Institution var det den konservativa majoriteten i Högsta domstolen som banade väg för den här utvecklingen.

– Regleringarna av kampanjfinansieringen har i princip kollapsat på grund av Högsta domstolen under den konservativa John Roberts, samt den allmänna tafattheten hos valmyndigheten, FEC.

Harvardprofessorn Lawrence Lessig för ett liknande resonemang i sin nya bok »Republic, Lost«, där han går till angrepp på pengarnas ökade inflytande över politiken: »Det har skapats en maskin av inflytande som inte utgår från någon specifik ideologi, utan snarare är den helt enkelt ute efter att göra de mest inflytelserika mer förmögna.«

Domare John Roberts har motiverat de två domsluten med att »det inte längre är legitimt för staten att försöka jämna ut vinstchanserna i ett val. Den typen av statligt inkräktande över debatten om vem som ska regera vårt land går till roten av konstitutionens första tillägg« – det vill säga yttrandefriheten.

Samma resonemang får man från Bradley Smith, som är president för Center for Competitive Politics. Han ser utvecklingen som ett efterlängtat slut på »statens sätt att förfölja, censurera och vandalisera medborgarnas politiska konversationer«. Även på den andra sidan av det politiska spektrumet finns ett visst stöd. Liberala American Civil Liberties Union har ställt sig bakom de nya, uppluckrade lagarna med liknande argument.

Men för de flesta som studerat kampanjfinansernas påverkan på politiken är den här utvecklingen bara ett stort kliv mot en amerikansk plutokrati.

Fred Wertheimer driver organisationen Democracy 21 och är en av veteranerna i motståndet mot uppluckrade regler. Han arbetar nu fram ett förslag som ska stoppa förekomsten av »kandidat-specifika« Super PAC-grupper, men han tror att det första steget är att öka det folkliga medvetandet.

– Det är en moment 22-situation, eftersom problemet är att vi inte har tillgång till det offentliga rummet i dag i samma utsträckning som förut, då utrymmet allt mer köps av dem som har råd, säger Wert­heimer.

Han känner ett visst hopp från ett lite oväntat håll: den intensiva kampanj som tv-komikern och satirikern Stephen Colbert har fört under vintern för att uppmärksamma de bitvis absurda regler som möjliggjort Super PAC-grupperna. Colbert har själv startat en egen Super PAC, med det fiffiga namnet The Definitely Not Coordinated with Stephen Colbert Super PAC. Under primärvalet i South Carolina reste han runt och höll passionerade kampanjtal där han presenterade sig som »en Martin Luther King för företagens rättigheter – ni kan kalla mig Martin Luther Burger King«.

– Colbert gör ett strålande jobb för att upplysa allmänheten om vad det är som pågår just nu, säger Wertheimer.

Vad förväntar sig en person som Sheldon Adelson att få tillbaka när han ger Newt Gingrichs kampanj 10 miljoner dollar?

Enligt Bradley Smith: ingenting.

Smith menar att presidentkandidaternas politiska övertygelser är så starka att de inte ruckas av några tusen miljoner dollar.

– Det finns inga bevisade samband mellan kampanjfinansiering och korruption. Snarare fungerar de nya reglerna som ett sätt att ge alla samma möjligheter att komma till tals, säger Smith.

De som kritiserar utvecklingen har dock sällan påstått att det finns uppenbara kopplingar mellan donationer och omedelbara policyskiften. Snarare handlar det om en mer sofistikerad påtryckning. En politikers prioriteringar präglas indirekt av medvetenheten om vem som kommer att finansiera hennes omvalskampanj.

Sheldon Adelson har varit god vän med Gingrich sedan mitten av 1990-talet. 2007 gav han sju miljoner dollar till en politisk aktivistgrupp som Gingrich startat. Samtidigt verkade Gingrichs utrikespolitik förändras. Så sent som 2005 hade Gingrich förespråkat att »kongressen borde etablera ett biståndsprogram för det palestinska folket som är lika generöst som det vi ger Israel«.

Nu började han i stället uttrycka ett kompromisslöst Israel-stöd och en betydligt hårdare ton mot Palestina. Under sin presidentkampanj den här vintern har Gingrich kallat palestinier »ett påhittat folk«.

När Gingrich nyligen tillfrågades varför han tror att Adelson varit så generös mot honom svarade han:

– Han vet att jag är väldigt pro-israelisk.

Det räcker inte längre med att ge sig ut och springa i mörkret. Nu betalar man en coach för att stå och skrika under intervallerna eller förklara hur man bäst tar sig upp för en backe. Den seriösa joggaren lägger till ett specialanpassat träningsschema, kostrådgivning och mental coachning.

Club Running Sweden måste nyanställa tränare för att möta efterfrågan, trots att de hela tiden får nya konkurrenter. Löpskolan ska nu spridas från Stockholm till Göteborg, Lund och Östersund.

– Vi har sett en trend med att man satsar på sig själv och vill förbättra sin löpteknik. Det är allt från dem som springer milen på 80 minuter, till dem som gör den på 34, säger Lisa Blommé, som har vunnit fyra svenska mästerskap och är löptränare på Club Running Sweden.

Gymkedjorna berättar om samma utveckling. Den personliga tränaren, som en gång lockade kändisar, företagstoppar och allmänt rika personer, har blivit folklig.

Laget på den leriga fotbollsplanen och korvförsäljningen på klubbens loppis håller på att bytas ut. Nu betalar människor hellre för att få tränarens totala uppmärksamhet och slippa ge bort sin dyrbara tid helt gratis till klubben. Det slår mot Sveriges största folkrörelse. Idrottsföreningarna beklagar sig över färre medlemmar och brist på ledare och ideellt engagemang. Antalet klubbar har inte minskat, men kurvan som brukade peka uppåt har planat ut de senaste tio åren.

Riksidrottsförbundet har börjat utreda hur framtidens idrottsförening ska kunna locka medlemmar och framhåller förenings­livets historiska tradition med gemenskap, social fostran och demokrati.

Men om de begreppen känns omoderna har Riksidrottsförbundets medieansvarige Helena Björck även individualistiska argument.

– När näringslivet ska rekrytera väljer man i högre utsträckning den som har en idrotts- eller ledarbakgrund. Det ser väldigt bra ut på cv:t att ha varit engagerad i en idrottsförening.