Rösten dröp av ilska.

»Vi upplever ett Europa som inte längre är Europa. Europa är ju Tyskland i dag, och det får vi ju på ett eller annat sätt känna och umgås med.«

Orden är den Greklandsfödde författaren Theodor Kalifatides. De förkunnades i Sveriges Radio i måndags efter att Grekland godkänt villkoren för det senaste räddningspaketet. Han fick eldunderstöd av journalisten Alexandra Pascalidou.

»Nu är frågan vem det här räddningspaketet är satt att rädda? Grekerna, bankerna, euron?«

Kalifatides och Pascalidou är inte ensamma. Just nu målas en bild av ett monster. Det påstås – på och mellan rader – att IMF, EU och ECB ledda av Tyskland driver en omotiverat hård linje mot Grekland. Att de agerar mest för att rädda de stora affärsbanker som beskrivs som landets stora fordringsägare. En grekisk tidning porträtterade till och med förbundskanslern Angela Merkel i nazistuniform med hakkors runt armen.

Det är läge att påminna om hela bilden.

Grekland har i många år levt över sina tillgångar. Pensionärer, löntagare och andra skattebetalare i EU finansierade grekernas ökade levnadsstandard genom lån. Regeringen kunde dessutom låna mer genom att mörka sin finansiella ställning.

Utgångsläget är alltså att de förhatliga tyskarna och vi andra har varit för snälla mot grekerna.

Greklands statsskuld summerar till cirka 350 miljarder euro. Av det utgörs runt 250 av statsobligationer som den grekiska staten har sålt för att finansiera sin statsbudget.

Exakt vem som äger dessa, och alltså är fordringsägare, är svårt att uttala sig om. Enligt banken JP Morgan, citerad av The Independent i januari, ägs 120 miljarder euro av »stora banker« och ytterligare 80 miljarder av så kallade hedgefonder. Men en stor del av bankerna är grekiska så fordringsägarna är på det viset grekerna själva. Att det bara skulle handla om stora utländska banker är alltså en chimär.

Nu ska värdet skrivas ned på (en del av) obligationerna med uppemot 70 procent. Det är inte orimligt. De som var korkade nog att låna ut till Grekland ska få betala för det. Men samtidigt handlar det om ett frivilligt efterskänkande av skulder. Av drakoniska tyskar och andra. Och bakom bankerna finns inte några enskilda miljardärer i hög hatt, utan kollektiv av pensionärer och andra sparare.

Utöver detta sitter ECB på dryga 50 miljarder euro i grekiska obligationer. Dessa är pant från andra investerare som har bytt bort sina grekiska fordringar. Att banken får tillbaka de pengarna är osannolikt, vilket innebär ytterligare efterskänkning. Av tyska skattebetalare och andra.

Då har vi inte ens nämnt de två lån från IMF, EU och ECB som är grunden för de sparpaket som Grekland nu har godkänt. I statsskulden ingår redan 73 miljarder euro redan utbetalade från det första stödpaketet på totalt 110 miljarder euro. Det andra stödpaketet innebär ytterligare lån på 130 miljarder. Totalt lånar alltså de förhatliga tyskarna, IMF och de andra euroländerna ut 240 miljarder euro. Visserligen går en stor del till att täcka gamla lån, men också till den grekiska statsbudgeten.

IMF, EU och Tyskland gör detta för att skydda alla. Sina skattebetalare och de grekiska. Faller Grekland faller, i någon mån, alla.

Hur mycket mer av EU-medborgarnas pensioner och sparkapital ska gå till Grekland för att det ska uppfattas som generöst? Att man nu, efter mörkande och allmänt bristande hantering, ställer en del motkrav är knappast konstigt.

Man kan ha synpunkter på hur EU:s kravpaket ser ut i detalj. Man kan kritisera EU för saktfärdighet i hanteringen och frånvaron av investeringar som, parallellt med sparkraven, kan bidra till grekisk tillväxt.

Men att Europa, med Tyskland i spetsen, sammantaget har varit för hårda mot Grekland, är helt enkelt inte sant.

Säg politiska barn- och ungdomsböcker och de flesta tänker vänster. »Olle och fabriken«, »Här är Nordvietnam« och »När barnen gick i strejk« var några av exemplen i journalisten Kalle Linds odyssé häromåret över proggtidens barnboksflora.

Borgerliga motsvarigheter har lyst med sin frånvaro. Tills nu.

Häromveckan kom »Skuggan och det mystiska dokumentet« (Yaaa förlag 2012). Författare är Jonny Munkhammar som på drygt 80 sidor levererar en historia som lämnar få tvivel om upphovsmannens ideologiska hemvist. Munkhammar är riksdagsledamot för moderaterna.

I boken far huvudpersonerna Nike och Nico Europa runt för att rädda farbror Andreis företag Futura från att förstatligas av den imaginära nationen Mordurien. När duon i slutscenen dyker upp på Futuras fabriksgolv brister arbetarna ut i närmast nordkoreanska hyllningstal till sin arbetsgivare. Resultatet: den onda statsrepresentanten lämnar fabriken med oförättat värv.

Även i USA söker sig nu högern ned i åldrarna. I november kom boken »Help! Mom! The Radicals Are Ruining My Country!« av Katharine DeBrecht. Själv beskriver hon boken som »ett roligt och underhållande sätt för föräldrar att sitta ned med sina barn och lära dem ursprunget till den nya Tea Party-rörelsen och stå upp för frihet och den amerikanska drömmen«.

Mer i mitten befinner sig den bok som Jill Biden, fru till vicepresident Joe Biden, kommer ut med i sommar. Den heter »Don’t Forget, Nana, God Bless Our Troops«, och handlar om amerikanska soldater som har varit i krig.

Frågan är om barn alls påverkas. 1970-talets barnvänsterpropaganda verkar i alla fall ha haft begränsat genomslag i den nu rådande opinionen.

»Vem lyssnar på ett företag vars namn kan utläsas som ›medelmåttig‹ och ›under genomsnittet‹?«

Tv-komikern Jon Stewart var som vanligt vass efter att kreditvärderings­institutet Standard & Poor’s i augusti sänkte USA:s kreditbetyg. Stewart häcklade meta-ironiskt alla som efter nyheten vände sig mot budbäraren, i stället för att erkänna landets verkliga problem.

I realiteten är Poor ett efternamn. År 1869 publicerade Henry Varnum Poor den första av många utgåvor av »History of Railroads and Canals in the United States«. Boken utvecklades till ett företag som analyserade hälsan för olika företag. På 1940-talet gick firma Poor Co ihop med Standard Statistics Bureau och blev Standard & Poor’s. S&P är ihop med Moody’s och Fitch ett i gruppen av institut som sätter kredit­betyg. Med sina olika bokstavskombinationer rangordnar de kreditvärdigheten för stater, företag och värdepapper.

I måndags chockade S&P världen med beskedet att den satt alla euroländer på en varningslista för sänkt betyg. Även Finland och Tyskland.

Långt mindre uppmärksammat var beskedet fyra dagar tidigare. Då höjde S&P betyget för de två svenska storbankerna SEB och Swedbank, från A till A+. Samtidigt bekräftades kreditbetyget AA- (snäppet ovanför) för Nordea och Handelsbanken. Höjningen är den första på flera år och innebär ett återställande av betygen för Swedbank och SEB till samma nivå som före krisen 2008/2009. Sänkningen då berodde på bankernas exponering mot det krisande Baltikum.

S&P:s nya omdöme är också anmärkningsvärt med tanke på läget i världsekonomin. Att ett kreditvärderingsinstitut, mitt i en eskalerande finanskris, levererar ett höjt betyg är något av ett Nobelpris för en bankdirektör.

Visst bör kreditbetyg tas med en nypa salt. En bidragande orsak till hela kreditkrisen var ju att just dessa institut hade gett toppbetyg till investeringar som i realiteten var hysteriskt riskfyllda. I slutändan är de ju också bara gissningar om framtiden.

Samtidigt har S&P och de andra på senare tid försökt skärpa sig. Och att de nu vågar höja en bank, mitt i finansvärldens ragnarök, borde ändå säga någonting.

Rätt eller inte – det högre betyget är en gudagåva för de två bankerna som nu får lättare (i alla fall mindre svårt) att låna. Och för hela Sverige. Om någonting har krisen visat att stater och dess storbanker sitter ihop.

En hel del av äran borde därför också gå till finansminister Anders Borg. De förbättrade bankbetygen skulle nog aldrig ha inträffat om inte statsfinanserna, och därmed upplåningsmöjligheterna, varit så otroligt mycket bättre än nästan alla andras. Sedan en tid tillbaka lånar Sverige billigare än Tyskland, vilket den senaste veckan har uppmärksammats av både The Economist och Bloombergs.

Det är ju dessutom regeringen som har krävt ökade buffertar av bankerna – något som flera bankchefer gnällde intensivt på när kraven ställdes. Men som de nu får skörda frukterna av. Senast i förra veckan gav regeringen order om att de svenska bankerna ska uppfylla de nya Basel-reglerna, flera år tidigare än vad som krävts generellt, vilket de svenska affärsbankerna verkar acceptera.

Är då svenska banker helt säkra? Nej, inte med en liten öppen ekonomi som på nolltid kan vända budgetöverskott till avgrundshål i statskassan. Inte med en skuldsättning i hushållen på rekordhöga 160 procent av inkomsten och fallande bostadspriser, som kan bli riktigt farligt om folk på allvar börjar förlora sina jobb. Riksbanken konstaterade också i förra veckans stabilitetsrapport, att det fortfarande finns en del frågetecken rörande bankernas finansiering.

Men just nu tar vi alla goda nyheter vi kan få. Även om de kommer från ett bolag med ett fånigt namn.

Unga män i illasittande kavajer och slipsar i nylon. Intill dem en grupp, äldre män, i sidenslipsar och långt mer välskräddade kostymer. På tisdag eftermiddag samlas de i baren på krogen Vassa Eggen i Stockholm. Senare vandrar gänget de 500 metrarna upp till Karlavägen och restaurang Divino för middag.

De unga männen (för det brukar vara mest män) är studenter från Handelshögskolan i Stockholm. De äldre är anställda på Deutsche Banks Stockholmskontor. Orsaken till ynglingarnas närvaro är bankens rekryteringskväll »Spring Internship Event«. Eller som det står i inbjudan på studentkårens hemsida: »join us at one of the events below and find out what a career at Deutsche Bank is really like«.

Den utannonserade kvällen står i bjärt kontrast till affärstidningars rubriker de här dagarna. »Nattsvart läge för banker«, var till exempel rubriken i DI förra veckan, efter nyheten att Carnegie är på väg att säga upp 100 av 850 anställda. Veckan innan hade samma tidning en artikel om att alla svenska fondkommissionärer går med förlust. Under hösten har också de fyra storbankerna aviserat personalneddragningar.

Detta alltså i ett Sverige vars finansbransch hittills tillhör de minst drabbade av skuldkrisen. Banker i Europa och USA har den senaste tiden offentliggjort personalminskningar på totalt 100 000, enligt en sammanställning från CNBC.

Blodbadet är inte konstigt. Under de senaste decennierna har finansindustrin vuxit sig allt större. I USA stod till exempel branschen 2007 för över 40 procent av storföretagens totala vinster. När skuldbubblan spricker är det naturligt att de som blåst upp den drabbas.

På en mer filosofisk nivå har slutsatsen vuxit fram, även hos djupt marknads­liberala personer (som Anders Borg), att finansmarknaden – tvärtemot sitt syfte, att minska risken i ekonomin – i stället utgör dess största hot. Får nu då bank­sektorn till slut betala notan för att den har skickat västvärlden in i sin värsta kris i modern tid? Och står vi inför en mycket mindre och mer konservativ finansbransch?

Svaret på de frågorna är nog två rungande nej.

Det är här de illasittande kavajerna kommer in. Deutsche Banks kväll är inget särfall. Den 10 november höll Handels studentkår rekryteringsdagen »Focus on Finance« med 13 närvarande banker och finansföretag. Ingen skuldkris där inte.

Anledningen till att jag kan uttala mig så självsäkert om ynglingarna och kavajerna, redan innan träffen har inträffat, är att jag själv var en av dem. Jag började på Handels hösten 1992. Då hade de svenska bankerna skickat Sverige in i sin värsta finanskris i historien, räntan var 500 procent och alla trodde att finansbranschen var död.

Så blev det inte. I stället dröjde det bara något år innan bankerna var tillbaka. Och vi drog på oss våra kavajer och nylonslipsar, frekventerade rekryteringskvällar med gratisvin och bufféer dignande av parmaskinka och skaldjur.

Resten av 1990- och 2000-talet blev sedan en enda stor bröllopsfest för banker och handelsstudenter. Se bara på den

gallup över var de nyutexaminerade hamnar på sitt första jobb, som skolan gör varje år. Listan för dem som gick ut 2010 toppades av »Investment banking«. Tvåa var »Finance/banking other«. Totalt gick 30 procent av studenterna på Sveriges tyngsta ekonomiskola direkt till finansbranschen. Detta bara ett drygt år efter Lehman Brothers krasch.

Mönstret går igen. Finansbranschen växer, krisar och ifrågasätts – men kommer ändå tillbaka, i mer eller mindre samma välskräddade och illa fungerande kostym som tidigare. Sanningen är den att finansindustrin är ett så starkt särintresse, med så djupa försänkningar i såväl akademi som politik, att den nog aldrig kommer att gå igenom en sådan strukturomvandling som samhället egentligen behöver.

Värva, ärva och fördärva. Uttrycket används för att beskriva en dynastis tre faser. Grundaren driver upp bolaget, den efterföljande generationen förvaltar, och den tredje förstör alltihop.

Nyheten i veckan, att 39-åriga Fredrik Paulsson – från byggfamiljen bakom Peab – har tagit plats i styrelsen för varuhuskoncernen Ikeas ägarstiftelse, såg vid första påseende ut som just ett sätt att hantera just detta problem. »Kamprads kronprins« var rubriken på Aftonbladets första artikel.

Kamprads folk ryckte ut och försökte säga att händelsen mer skulle tolkas som en breddning och föryngring av ledarskapet inför framtiden. Att Ingvar Kamprads tre söner inte alls var uteslutna som framtida medlemmar.

Problemen med successionsordningen i Ikea är dock väl kända sedan länge. Ingvar Kamprad tillstod dem själv för Bertil Torekull i boken »Historien om Ikea«. Där säger möbelmiljardären att han visserligen vill att sönerna ska »utbildas noggrant så att de kan ta ett operativt ansvar«. Men också att han »knappast [skulle] önska att nästa generation blir lika bunden«, att ingen av sönerna vill »binda sig på det viset« och att »företagets problem nr 1 är avsaknaden av ämnen till ledare med erfarenhet av hela Ikeafältet«.

Boken kom 1998. Inga uppgifter tyder på att problematiken ändrats sedan dess.«Succé utan succession« var till exempel rubriken på ett reportage i tidningen Affärsvärlden 2006. I bok »Sanningen om Ikea« från 2009, påstod den tidigare toppdirektören Johan Stenebo att Ingvar Kamprad kallat sina söner för »oduglingar«.

Exakt hur Ingvar Kamprads plan ser ut för styrningen av koncernen efter honom är inte känt. Klart är dock att inhoppet av en figur som Fredrik Paulsson i ägarstiftelsen har betydelse i successionsfrågan.

Den som introducerat Paulsson är Göran Grosskopf, de svenska företagsdynastiernas consigliere nummer ett. Han är ordförande i ägarstiftelsen och en av Ingvar Kamrpads närmaste män. Grosskopf är också ordförande i Paulssons Peab.

Som skatteprofessor på 1980-talet hjälpte Grosskopf familjerna Rausing (Tetra Pak) och Crafoord (Gambro). Därefter har han varit rådgivare åt familjerna Lindholm (Biltema), Söderberg (Ratos), Fredriksson-Hamrin (Jönköpings-Posten) och Bergendahls (City Gross). Om han har varit med och placerat Fredrik Paulsson i Ikeatoppen finns det en tanke med det. Hur långtgående återstår att se.

Nyheten väcker också andra frågor. Till exempel om successionen i Paulsson­familjen. Den bolagsgruppen styrs i dag av grundarna, bröderna Erik och Mats (Fredriks pappa) Paulsson. Mats har historiskt haft större kontroll över byggrörelsen i Peab, medan Erik skött fastigheterna med Fabege i spetsen. Mats äldsta son Stefan gick bort 2008, bara 40 år gammal. Kvar finns hans änka Anita och lillebror Fredrik. Om Fredrik Paulsson koncentrerar sig på Ikea, innebär det att Mats lämnat över den framtida styrningen av hela imperiet till brodern Eriks familj, med hans barn Svante och Sara?

Värt att notera är också tillkomsten av alliansen Paulsson-Kamprad. I september köpte Ingvar Kamprad privat 3,6 procent i Peab för 300 miljoner kronor. Denna typ av pakter har de senaste åren blivit lika vanliga i det svenska näringslivet som bröllop mellan europeiska furstehus under medeltiden. Melker Schörling (Securitas) har till exempel lierat sig med Stefan Persson (H&M) och Carl Bennet (Getinge) med Fredrik Lundberg (halva Sveriges näringsliv).

Har familjedynastiernas överhuvud till slut lärt sig faran med att lita enbart på de egna generna för imperiernas fortlevnad? Men är lösningen då andras?

Listan innehåller många politiker, men det är inte främst en lista över politisk makt. Det vi mäter är makt över medborgarnas hela liv, alltså både jobb och övrig tid, vilket ändå ger politiker ett långt större inflytande än en aldrig så mäktig figur i näringslivet.

Rankningen gör inte anspråk på att vara vetenskaplig, men till skillnad från de flesta andra listor har den utformats efter ett system där de poäng varje person har fått är tydligt redovisade. Det görs endast små justeringar av metoden varje år.

Systemet har i år fungerat så att Fokus redaktion samlat in 300 namn som kan komma på fråga. I en första gallring har vi minskat listan till 200. Dessa har sedan stämts av med en extern panel av ett antal personer med kunskap om svensk politik och näringsliv, som har fått föreslå eventuella förändringar.

Därefter har vi betygsatt de 200 utifrån kriterierna formell makt, informell makt, mediegenomslag samt en justeringsvariabel för extraordinära förhållanden som inte avspeglas i de andra kategorierna (till exempel om någon partiledare har aviserat sin avgång, vilket ger ett avdrag). Mediegenomslaget har mätts genom förekomsten av namnet i mediedatabasen Retrievers svenska källor under 2011.

De 100 med högst totalsumma för de fyra kategorierna har kvalificerat sig till årets lista.

Formell makt
Denna kategori mäter hur stor makt en person har genom sina nuvarande anställningar och uppdrag. Den värderar det statsvetarna kallar makten över beslutet.

Vi utgick från en förteckning över de 200 personernas titlar, och har sedan bedömt vilken poäng varje titel motsvarar på en skala från 0-5. Därefter har vi ackumulerat varje persons tre tyngsta titlar i en halveringsmodell. Till exempel: Fredrik Reinfeldt har fått 5 poäng för statsministerposten, plus 4/2=2 poäng för partiledarskapet, plus 3/4=0,75 poäng för sin plats i moderaternas innersta partiledning. Detta ger sammanlagt 7,75 poäng.

Förändringar från tidigare år är bland annat att vi 2011 inte ger poäng för enbart medlemskap i en bredare ”partiledning”, utan det krävs att man är medlem i ett ”verkställande utskott” eller motsvarande.

När det gäller näringslivsmakten har vi i år för första gången utgått från funktionärer på Stockholmsbörsens Large Cap-lista, samt lagt till ett antal ytterligare ”samhällsviktiga” onoterade bolag, såsom KF, Folksam, ICA med flera.

Mediegenomslag
Denna kategori mäter kvantitativt hur stark röst en person har i samhället. Den är ett försök att fånga upp det statsvetarna kallar makten över dagordningen. Vi mätte varje namns förekomst under 2011 i de svenska källorna till Retrievers mediedatabas. Därefter har personerna grupperats i ett antal spann, som motsvaras av en poäng från 1 till 8.

Informell makt
Denna kategori mäter kvalitativt en makthavares personliga inflytande vid sidan av uppdrag och formell position. Den försöker ligga så nära som möjligt det statsvetarna kallar makten över tanken.

Den informella makten handlar i stor utsträckning om möjligheten att agera genom nätverk. Vi har gjort en bedömning av de 200 personernas nätverk genom att ställa upp fyra kriterier. Kriterierna kan uppfyllas mer eller mindre, och motsvarar 0-2 poäng per kriterium.

Maxpoängen i kategorin blir därmed 8. Kriterierna lyder:

1) Har släktband eller nära vänskapsband med flera viktiga makthavare.

2) Har under lång tid arbetat i flera stora maktsfärer.

3) Har gott anseende i flera stora maktsfärer med spridning över den politiska blockgränsen.

4) Har genom sitt nätverk förmågan att mobilisera en tung kampanj som påverkar ett lagförslag eller den svenska opinionen.

Bedömningen av hur makthavarna uppfyller kriterierna har gjorts av Fokus politiske redaktör Torbjörn Nilsson och editionschefen Anders Billing.

Extraordinärt
Denna kategori mäter extraordinära insatser och förutsättningar som inte täcks in av de övriga kategorier. Ett fåtal personer i Sverige har den typen av egenskaper. Vi har exempelvis gett poäng till de personer på listan som har ett mycket stort eget kapital, som de också använder aktivt för att påverka den politiska dagordningen. Ett par personer har också fått poäng för att de har någon av de absolut viktigaste makthavarnas öra, och därmed ett stort inflytande.

Ett annat exempel är personer som varken har en stark formell maktställning, starka nätverk eller obegränsad tillgång till medierna – men som representerar en strömning i väljaropinionen, och därmed påverkar politiken indirekt. Ett par personer har fått minuspoäng då deras mediegenomslag visserligen är stort, men väldigt tydligt negativt.

En sista faktor är de som står inför en större förändring i den snara framtiden, som påverkar deras maktställning i dag, men som inte ger utslag i någon av de andra kategorierna. Ett tydligt exempel på detta är LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin, som ju ska avgå på nästa kongress.

Sammantaget har varje maktkategori undersökts för sig. Därefter har delpoängen adderats utan någon vägning mellan kategorierna. De 100 med högst poäng har kvalat in på topplistan. Personer som hamnat på samma poäng har rangordnats inbördes av Fokus redaktion.

Läs mer: Här hittar du hela listan

Kungen så långt ned som plats 66? Varför då?

Lena Sommestad så högt som 34? Har hon verkligen makt? Och varför är Urban Bäckström inte ens med?

Frågorna brukar vara åtskilliga när Fokus rankar Sveriges 100 främsta makthavare, i år för femte gången. Och så blir det när man gör en journalistisk rankning – hur strukturerad och systematisk den än är. Makt är ett flyktigt begrepp och ligger till syvende och sist i betraktarens öga.

En annan vanlig fråga är: Hur kan det bli så stora förändringar? I fjol var det 43 nya namn, men då var det ett valår. Men hur kan det vara hela 40 nya i år?

När man tänker efter finns faktiskt högst påtagliga förändringar i samhället som förklarar skiftena.

Se bara på partiledarbytena. Sedan förra årets lista är fyra av riksdagens åtta partier inbegripna i förändringar av sin högsta ledning. Det handlar antingen om nyligen genomförda, som socialdemokraterna och miljöpartiet och centern, eller nära förestående som vänsterpartiet. Ytterligare ett kan vara på gång, inom kristdemokraterna, där striden pågår inför öppen ridå.

Sådant ger förändringar i makten. Tjänstemän, partiledningar och andra förtrogna, som hade en hand vid makten och för ett år sedan var självklara på listan, är borta i år. Mona Sahlin är till exempel borta, liksom Ibrahim Baylan och Sven-Erik Österberg. Thomas Östros hänger på en tunn tråd. Kandidater som Mikael Damberg och Veronica Palm är andra som åker ut.

I gengäld är näringslivsmakten desto mer stabil. Den stora comebacken här står Marcus Wallenberg för. Genom att bli ny ordförande i gruvjätten LKAB åstadkommer han den så lönande kombinationen politisk och ekonomisk makt.

Den stora förloraren i ekonomivärlden är just Urban Bäckström, vd för Svenskt Näringsliv. Som Fokus visat i ett reportage från i somras har den tidigare länken mellan moderaterna och hans organisation i princip försvunnit, delvis beroende på personrelationer. I stället är det hans vice vd, lobbylegendaren LG Johansson, som tar plats på listan. En mildare figur med kontakterna rakt in i Rosenbad intakta.

Näringslivet sätter i stället sitt hopp till den nya centerledaren, Annie Lööf. Den nya näringsministern klättrar i år 59 placeringar på maktlistan. Lööf är en av de 29 kvinnorna på listan. Det är en mer än i fjol. Andelen på 29 procent är mindre än i riksdagen, som har 45 procent. Men högre än i börsbolagens styrelser, där andelen kvinnor ligger på 24 procent. För att inte tala om 3,1 procent kvinnliga börs-vd:ar.

Läs mer: Så gjorde vi rankningen, Här hittar du hela listan

När Michael Douglas i slutet av 1980-talet skulle få råd inför rollen som Gordon Gekko i filmen »Wall Street« visste han vem han skulle vända sig till. Hans gamla skolkamrat Henry Kravis var då den främste i gruppen finanshajar som lånade upp osannolika­ summor och tog över industriföretag.

Kravis blev själv bli en film- och bokkaraktär efter att hans firma KKR gjorde världens då största företagsköp, av livsmedelsjätten RJR Nabisco för 25 miljarder dollar. Affären förevigades i boken »Barbarians at the Gate« som också blev film.

Det är symtomatiskt att KKR har hamnat i centrum för debatten om den svenska äldrevården. Firman och svenska Triton är ägare till det Carema i vars äldre­boende missförhållanden har avslöjats.

Kravis blev med sina affärer på 1980-­talet omslagspojke för en ny bransch. I Sverige kallas den felaktigt för riskkapital. Den korrekta termen på engelska är private equity. På svenska bör de, i brist på bättre, kallas för utköps- och omstruktureringsbolag.

Kritiken mot denna bransch har de senaste dagarna varit skoningslös, från politiker över hela spektrat. Inte minst mot att ägarna har sin hemvist i skattevänliga länder och med bonusprogram för cheferna. De ska nu – om inte utplånas från jordens yta – så åtminstone vingklippas ordentligt.

Man tar sig för pannan. Etablissemangets sågning av branschen är generande på så många sätt att man inte vet var man ska börja.

Såväl regering som opposition verkar försöka få oss att tro att företag som KKR och Triton är en nymodighet, att affärsmodellen är ovanlig, och att ägandet av offentligfinanserad verksamhet är en överraskning.

I själva verket är verksamheten fullt sanktionerad av det politiska systemet. Politikerna har till och med varit med och byggt upp branschen.

När Nordic Capital, en av de första svenskarna inom utköpsfonder, skulle startas 1993 var finansiärerna inte bara de gamla löntagarfondsbolagen Atle och Bure. En storinvesterare ända sedan dess var statliga Fjärde AP-fonden – en institution vars styrelse utses av regeringen.

Utköpsbolag är i dag en viktig del i samtliga AP-fonder. Alla redovisar inte i detalj, men under »alternativa investeringar« finns i alla fyra fonderna mellan 2 och 11 miljarder vardera. Enligt SvD hade svenska AP-fonder totalt 20 miljarder investerat i utköpsfonder redan 2009. Affärsmodellen är alltså väl förankrad och gemensam för de flesta bolagen, även KKR.

Den bygger på samma hörnstenar: hög belåning; ägande placerat i ett för ägarna gynnsamt land – såväl ur anonymitets- som skatteskäl; omfattande omstruktureringar; inriktning på branscher med stadiga kassaflöden som vård och skolor, för att matcha räntekostnaderna; bonussystem för cheferna. Detta upplägg gällde när KKR köpte RJR Nabisco för 22 år sedan, och är detsamma i dag.

Att bolagen är godkända av politikerna som mottagare av offentliga medel är självklart. Sveriges största friskoleföretag Academedia ägs sedan länge av utköps­bolag. När regeringen privatiserade Apoteket var alla fyra köpare av den typen.

Om detta har legat i politikernas händer under alla år, varför har vi då inte sett lagstiftning och strömhopp från AP-fondernas styrelser? Jo, för att utköpsfonder är oerhört lönsamma. Bara under första halvåret 2011 visade »alternativa investeringar« den bästa avkastningen hos flera av AP-fonderna. Och blir en allt viktigare placeringsform för alla pensionsförvaltare när aktiemarknaderna går kräftgång.

Affärsmodellen kan säkert putsas på marginalen. Men möjligheten att förändra branschen i grunden har för länge sedan försvunnit. Om viljan ens finns. När dimman väl har lagt sig ska vi se att alla de hårda orden nog har stannat vid just ord.

”Spreaden mot den tyska tioåriga statsobligationsräntan har varit oförändrad. På fredagen var skillnaden 4,15 procent. Vid stängning noterades den tioåriga statsobligationen till 11,27 procent.”

Det låter som ett telegram i veckan om Italien eller Spanien. I själva verket är citatet från finansnyhetsbyrån Direkt 16 år gammalt. Den obligation som åsyftas är varken utgiven i Rom eller Madrid, utan i Stockholm, av kungariket Sverige.

Mycket vatten har runnit runt under Riksbron sedan dess. Sveriges tioåriga obligationsränta är i dag 1,60 procent. Två saker förblir dock desamma. Mediernas prat om räntor på statsobligationer och jämförelsen med just Tysklands. Eller som den har kallats i de italienska medierna de senaste veckorna: ”Lo spread”.

När marknadsräntan på en tioårig italiensk statsobligation gick över 7 procent härom veckan, och den tyska föll under 2, nådde ränteskillnaden – spreaden på finanssvengelska – rekordnivån 5 procentenheter.

Betydelsen av ”spreaden” är lätt förklarad. Italien måste betala 5 procentenheter mer än Tyskland när landet ska låna upp nya pengar på marknaden. Detta trots att de lånar upp i samma valuta, och den största risken i praktiken borde vara eliminerad.

Men hur ”Lo Spread” rent faktiskt uppstår är, för de flesta, desto mer okänt. Det är ju inte så att Italienska staten varje minut går ut på marknaden, lånar upp pengar och därmed får ett marknadspris på sin skuld. Statsobligationer – det värdepapper som de flesta stater använder för att låna – ges ju ut vid några enstaka tillfällen om året.

Den ränta som medier hänvisar till hämtas i stället från en andrahandsmarknad. Ett slags global second hand-shop där samma värdepapper handlas, i praktiken på samma sätt som aktier (även om obligationer sällan byter ägare på en organiserad börs).

”Ränta” är egentligen en olycklig term för detta andrahandspris. På engelska gör man skillnad på den fasta ränta som en stat betalar på ett obligationslån och som bestäms när den  ges ut – kallad ”interest” – och den ränta som noteras på marknaden – kallad ”yield”.

När en obligation säljs vidare i andra hand, ibland flera år efter utgivningen, kan förutsättningarna för utgivaren (landet, kommunen eller företaget) ha försämrats. De banker eller pensionsfonder som då köper obligationen vill då betala ett mindre belopp än restvärdet av obligationen (de tidigare bestämda fasta räntebetalningarna plus återbetalningen av lånet från italienska staten).

I och med att köparen betalar mindre, blir köparens slutavkastning på affären  – yielden – högre än obligationens fasta ränta. Det är denna siffra som noteras och för Italiens obligationer gick över 7 procent. (För att göra det ytterligare komplicerat är det ibland andra värdepapper än just själva obligationen som handlas och som utgör det pris som noteras på informationsföretag som Bloomberg och Reuters refereras till i medierna, men jag går inte in på det här).

Det problem som oftast lyfts fram med en obligationsränta på dessa nivåer är att den fungerar som riktmärke när Italien måste ge ut nya lån när gamla obligationslånen går ut. Det man glömmer bort är att en ”yield” på 7 procent också innebär en signal om ett prisfall på alla övriga italienska obligationer. Som borde innebära massiva förluster i boksluten för alla som äger dem. Och detta alltså utan någon formell skuldnedskrivning a la Grekland.

Och det är inga små tal det handlar om när obligationspriserna faller. Den globala obligationsmarknaden har de senaste tio åren gått förbi aktiebörserna i totalvärde, enligt en rapport från en intresseorganisation för Londons finanskvarter The City. Vid årsskiftet 2010/2011 var värdet på utestående obligationer 95 000 miljarder US-dollar. År 2000 var den siffran under 50 000 miljarder. Det kan jämföras med aktiemarknadens värde vid årsskiftet på ”bara” 55 000 miljarder dollar.

Under de första åtta åren på 2000-talet var det finansiella institutioner som stod för expansionen i världens obligationer. De tre senaste åren har stater gått in och tvingas ge ut egna obligationer för att täcka upp. I dag står 57 procent av obligationsmarknaden av just staters obligationer. Under den perioden har värdet av de totala utgivna obligationerna satt i relation till världens BNP har sedan år 2000 gått från 80 till 130 procent.

Det är inte konstigt att folk börjar lära sig vad ”lo spread” är.

När detta skrivs på onsdagsförmiddagen är marknadsräntan för en tioårig Italiensk statsobligation 6,85 procent, efter ett fall (en ökning av priset) från öppningsnivån 7,13 procent. Den tyska motsvarigheten låg vid samma tid på 1,82, vilket ger en spread på strax över 5 procentenheter.

Problemen är således, åtminstone enligt långivarna, långtifrån över när det gäller Italien.

Den 12 oktober avslöjade Wall Street Journal att den tyska försäkringsjätten Allianz hade ett förslag på hur eurokrisen kunde lösas. I stället för att direkt köpa upp krisande eurostaters obligationer skulle den europeiska stödfonden EFSF garantera en andel av dem. Därigenom skulle fonden, utan att öka kapitalinsatsen, kunna hantera en långt större summa.

Idén fick genomslag världen över, långt upp i EU-toppen. Garantikonstruktionen var också en del av det avtal som presenterades på torsdagsmorgonen. Men idén var inte ny. I september 2010 lanserades den i en rapport till Europaparlamentet. Den som knäckt konceptet var inte någon vithårig ekonomiprofessor, utan den 37-årige chefen för den Londonbaserade tankesmedjan Re Define, Sony Kapoor.

Kapoor har blivit något av eurokrisens orakel nummer 1. Tidningar som Financial Times, Wall Street Journal eller Bloombergs skriver knappt en rad om krisen utan ett uttalande från Kapoor. Fokus refererade till honom så sent som i förra numret.

Under flera år har Sony Kapoor kritiserat finansvärlden och västvärldens stater för hanteringen av skuldkrisen. Även om Re Defines utgångspunkt är uttalat politiskt oberoende, beskrivs den ofta som »vänster« då kritiken av finansmarknaden ofta sammanfaller med den gruppen. I somras var Kapoor till exempel i Almedalen, inbjuden av vänsterförlaget Arenagruppen.

Det som gör Sony Kapoor så effektiv är inte bara kvaliteten i hans förslag. Den indienfödde Kapoors egen historia är liksom designad för budskapet han nu hamrar in. Fram till något år in på 2000-talet jobbade han på finansmarknaden. Bland hans arbetsgivare då fanns en institution som skulle gå till historien, investmentbanken Lehman Brothers. Han har berättat att han som nyanställd på Lehman blivit erbjuden ett lönekonto på skatteparadiset Cayman-öarna. Efter Lehman gick han vidare till energiföretaget Aquila där han handlade med finansiella instrument.

Därefter tog samvetet över. I mitten av 00-talet började Kapoor arbeta som rådgivare till fackföreningar och välgörenhetsorganisationer. Främst handlade det då om skatter och om skuldavskrivning, men ambitionen att reformera finansbranschen har funnits där hela tiden.

I januari 2008 grundade han tankesmedjan Re Define. Sedan finanskrisen slog till med full kraft senare samma år har han haft fullt upp.

– Jag såg hur lite folk kunde om finansmarknaden och att det knappt fanns oberoende expertis på området. Jag startade Re Define för att öka allmänhetens kunskaper och för att erbjuda oberoende expertis utan intressekonflikter till beslutsfattare, säger Kapoor till Fokus.

De senaste åren har regeringar över hela världen bjudit in honom. 2008 var han till exempel rådgivare åt det norska utrikesdepartementet. Och nu senast var han inbjuden av EU-parlamentet.

I den senaste krisen har Sony Kapoor krävt mer omfattande åtgärder av de europeiska ledarna för att lösa krisen. Han kräver bland annat att EFSF måste tillåtas ta större risk, och även investera direkt i banker.

Han förordar fortfarande en garantilösning för EFSF, men Allianz variant på hans eget förlag sågade han i onsdags i en debattartikel i tyska Financial Times.

»Allianz har med finansiell ingenjörskonst dragit iväg med vårt förslag till [alltför] aggressiva nivåer«, skrev han.

Enligt Kapoor klarar EFSF med en begränsad garanti kanske att hantera Grekland, Irland och Portugal. Men inte Spanien och Italien, som han kallar för »stormens öga«. Han argumenterar i stället för att Europeiska centralbanken, ECB, måste få en långt större roll i räddningsaktionen. En åtgärd som han dock beskriver som »tabu« i dag bland politikerna.

Följ Sony Kapoors blogg på www.re-define.org.

Kapoor sågar EU-avtalet

I onsdags möttes eurolän­dernas ledare – återigen – i Bryssel för att enas om ett paket om hur skuldkrisen i Europa ska lösas. På agendan stod frågan om hur mycket eget kapital bankerna måste ta in, hur stödfonden EFSF ska få agera, hur stor nedskrivning av Greklands statsskuld EU ska rekommendera, samt vilka framtida krav som ska resas på de länder som får ta del av eventuellt stöd. Tidigt på torsdagsmorgonen enades euroländerna till slut om ett avtal. Läs här om hur avtalet blev.

Sony Kapoor skickade ut en pressrelease med kommentarer till avtalet klockan 05.30 på torsdagsmorgonen, där han beskriver avtalet som en besvikelse, »underwhelming«.

»Ännu en gång har god nationalekonomi blivit offret för dålig politik. EU-ledarna behövde dra en kanin ur hatten. Dom misslyckades«, skriver han.

Det talas i dagarna om förluster som europeiska banker står inför om och när krisande eurostater ska skriva ned värdet på sina obligationslån. En sådan nedskrivning är inte beslutad, men kan meddelas när som helst. Det skulle i så fall riva upp ansenliga förlusthål i bankernas balansräkningar.

Men det är inte förlusterna i sig som omedelbart skrämmer politikerna, som nu försöker presentera räddningsprogram. Som får även våra storbanker att stå på tå, trots att de utåt ser hälsosamma ut och bara har en minimal andel »farliga« statsobligationer.

Det mest akuta på kort sikt är likviditeten. Banker kan bära på en dödlig sjukdom, sjuka tillgångar, som sydeuropeiska statsobligationer. Men det som skickar en bank över kanten är kvävning – om de inte kan få tillgång till tillräckligt med likvida medel för att hålla i gång sin verksamhet.

Investmentbanken Lehman Brothers var till exempel dödssjuk av dåliga investeringar i bolån när den försattes i konkurs måndagen den 18 september 2008. Men själva konkursen inträffade för att banken inte hade tillräckligt med kontanter när den skulle öppna igen efter helgen.

Lehmans konkurs medförde i sin tur att ingen ville låna ut till någon annan i den skräckvåg som sköljde över marknaden. I princip alla banker i världen, friska såväl som sjuka, fick stödjas och i några fall tas över av myndigheterna.

Likviditetschocken drabbade även svenska banker. Visserligen fanns frågan om kredit­förluster i bakgrunden. SEB:s och Swedbanks lån i Baltikum gjorde det till exempel särskilt svårt för dessa att låna och tvingade dem senare till att ta in nytt kapital. Men den plötsliga djupfrysningen drabbade nästan hela marknaden. En kvävande likviditetschock kan på ett ögonblick få tillgångar och garantier, som bankerna tror är trygga, att bli ytterst osäkra.

Vad som gör svenska banker särskilt utsatta för likviditetschocker är att de, jämfört med utlandet, har ett särskilt stort beroende av marknaden. Vanligtvis finansierar en bank 60–70 procent av sin utlåning med besparingar från kunder. Men eftersom svenskar har så varierat sparande i fonder och aktier måste bankerna i stället vända sig till finansmarknaden och låna upp mellanskillnaden. Enligt Riksbankens senaste stabilitetsrapport hade de svenska storbankerna bara 47 procent av sin finansiering på totalt 7 400 miljarder kronor via kundinlåning. Resten kommer alltså från marknaden.

Hösten 2008 gjorde denna utsatthet att flera svenska banker, då illa förberedda, hamnade ytterst nära betalningsinställelse. I dag, tre år senare, står vi alltså inför en ny eventuell likviditetschock. Klimatet för bankernas finansiering har försämrats drastiskt de senaste veckorna. I onsdags öppnade ECB en ny möjlighet för nödlån i dollar för banker. Dollarfönstret är bara den senaste i en lång rad åtgärder som myndigheterna har genomdrivit för att hålla liv i likviditeten. Det är en tid som bär stora likheter med klimatet veckorna före Lehman Brothers krasch.

Den här gången har den svenska kvartetten en helt annan beredskap än 2008. Alla säger sig sitta på tillräckliga reserver och har en finansiering säkerställd som gör att de klarar lång tid utan att behöva vända sig till marknaden. Men andelen av de svenska bankernas externa finansiering är ändå fortsatt hög, vilket påtalades i stabilitetsrapporten i våras där Riksbanken krävde ytterligare åtgärder.

Det tycker Mattias Persson, chef för finansiell stabilitet på Riksbanken, nu att han har sett.

– Vi har sett en klar förbättring, men det är klart att det är en process som kommer att ta tid.

Mattias Persson var en av dem som fick jobba dag och natt hösten 2008 för att rädda de svenska bankerna. Han ser dock inga behov av liknande åtgärder just nu, mot bakgrund av vad som hotar i Europa.

– I dagsläget ser vi inte några behov av likviditetsstödjande åtgärder från Riksbanken. Svenska banker har i dagsläget tillgång till de finansiella marknaderna, som vi nu ser att allt fler banker i Europa saknar. De får till exempel låna i dollar, som är omöjligt för de flesta andra. De har också goda reserver, vi har en nära kontakt med dem och vi har bra överblick över deras motparter.

Just finansieringen i utländsk valuta kan vara särskilt svårhanterlig om marknaden fryser. Riksbanken kan trycka mer kronor för att banker ska kunna omvandla svårsålda tillgångar till dollar och andra kontanta medel. Men lån i andra länders valutor är svårare. När den marknaden går ned riskerar bankerna att stå på bar backe, om de inte har reserver i just den valutan.

Svenska banker har en relativt stor del av sin marknadsfinansiering i just utländsk valuta. Det var också den som var utgjorde det kanske största problemet 2008/2009. Riksbanken skrev också i sin stabilitetsrapport att »likviditetsrisken i utländsk valuta är särskilt problematisk«.

Det är främst en total låsning på kreditmarknaden som Mattias Persson är orolig för när det gäller de svenska bankerna.

– Händer det någonting, vad det än månde vara, finns det en risk att marknaderna går ned helt. Det såg vi efter Lehman Brothers konkurs, men också i december 2010 då Grekland kom på tapeten.

Jonas Eriksson, ansvarig för finansieringen i Swedbank – den bank som kanske var mest utsatt 2008– ser både likheter och skillnader jämfört med den tiden.

– Det som är likt är förlop­pet i Europa, hur en del marknader uppträder. Det som är bättre är svenska och nordiska bankers situation, som är helt annorlunda än för tre år sedan.

– Det som är sämre är att då var lösningen enkel. Då var det banker som skulle räddas, nu är det hela stater. Men sammantaget ska det här pågå väldigt mycket längre och bli mycket, mycket djupare än vad det är nu för att svenska banker ska påverkas.

Kvällstidningarnas avslöjande i måndags att kung Carl Gustaf har varit i Saudiarabien och gett scoutmedaljen Bronsvargen till landets diktator, kung Abdullah, följdes av väntad indignation.

»Brunej, inte igen!« löd den fyndiga rubriken på Lena Mellins krönika i Aftonbladet. I samma tidning krävde författaren till »Den motvillige monarken«, Thomas Sjöberg, att hovet skulle privatiseras. Gången känns igen. Ett pikant avslöjande, kritikerstorm och sedan svar från hovet att de bara följer lagen.

Som utomstående kan man lätt tro att kungen har en uppsättning regler, som kritikerna angriper. Det bisarra, och kärnan i alla dessa mediestormar, är tvärtom den nästan totala avsaknaden av lag om vad kungen och hovet ska och får göra.

Om kungen håller sig »underrättad om rikets angelägenheter«, »samråder med statsministern« när han reser utomlands och »när det behövs« sammanträder med regeringen i konselj – kan han ägna sig åt i princip vad han vill. Utöver det finns praxis som är just bara praxis.

Politikerna hade nyligen, i grundlagsutredningen, en chans att underlätta statschefens arbete genom att mer tydligt specificera hans arbetsuppgifter. Men där tolkades direktiven att inte ändra de grundläggande principerna för statsskicket och »förhållandet att Sverige är en monarki«, till att knappt ändra någonting alls om statschefen i regeringsformen.

Åtminstone några formuleringar om kungens roll som privatperson och statschef hade nog kunnat undanröja en hel del av pajkastningen vid den här typen av händelser. Och varit välkommet av såväl republikaner som kungahuset självt.

Uppgifterna att den fransk-belgiska banken Dexia har problem har fått många att dra direkta paralleller till händelserna hösten 2008. Just Dexia var en av de banker som då fick ta emot stöd.

Även om många svenska dagstidningar skriver mycket bra om krisen, är det lite tunt om exakta angivelser om vad som skickat Dexia in i problemen just dessa dagar. Alla beskriver bankens tillgångar i grekiska statspapper, men utseendet på bankens lånebok borde inte ha varit någon nyhet. Så varför kris just nu och inte för två veckor sedan?

I utländsk press framgår lite tydligare vad det handlar om. Den utlösande händelsen verkar ha varit att kreditvärderingsinstitutet Moody’s i början av veckan satte banken på en lista för potentiell nedgradering. Enligt Businessweek.com var det inte främst tillgångarna i bankens balansräkning som var det mest akuta, utan bekymmer med det man kallar för likviditet.

Enligt magasinet skrev Moodys att Dexia möter ”oro om en fortsatt försämring i gruppens likviditetsposition i ljuset av försämrade finansieringsmöjligheter på den bredare marknaden”.

Med likviditeten – ”funding” kallad på finanssvengelseka – menas en banks dagliga återfinansiering på de internationella kreditmarknaderna. Banker förnyar lån varje dag på marknaden, något som normalt fungerar utan problem. Men som kan, mer eller mindre över natten börja kärva. Så var fallet 2008, och det är oron också nu.

Det är ett dubbelverkande gift som drabbar bankerna i sådana kriser. Mängden tillgängligt kapital på marknaden minskar då alla blir rädda. De banker som bedöms ha sämst tillgångar kan då plötsligt få väldigt svårt att återfinansiera sig. Det verkar vara det som man nu är orolig för när det gäller Dexia.

Bankens innehav av grekiska statspapper är följaktligen i sig inte den akut utlösande orsaken, utan vilket rykte det ger banken på funding-marknaden. Det ska understrykas att innehaven är ett jätteproblem, och om Grekland tvingas till en skuldnedskrivning tvingas varje bank som har sådana papper att direkt ta en förlust på dem. Vilket kan leda till behov av att ta in nytt eget kapital från ägarna.

Men det är alltså inte det som händer först – som skapar den ”kris” vi nu ser utspelar sig på marknaden.

När Dexia fick räddas förra gången skrev jag denna artikel som också redogjorde för skillnaderna mellan kris i likviditet och i värdet på tillgångarna, det man kallar för solvens.

Frågan om likviditet kontra solvens är nog viktig för att förstå finansminister Anders Borgs oro för de svenska bankerna. Även om dessa, såvitt vi vet, inte har tillgångsproblem liknande de som Dexia verkar ha, måste de finansiera sig på samma marknad. Förra gången, hösten 2008, hade flera banker på den svenska marknaden vissa dagar stora problem med fundingen.

De svenska bankerna har alla tidigare tydligt sagt, i bland annat Dagens Industri, att de nu inte upplever några problem med återfinansieringen, och klarar sig länge även om det skulle sina på kapitalmarknaden. Som Nordea till nyhetsbyrån Direkt häromdagen.

Alla följer nog ändå utvecklingen för Dexia och de andra ytterst noggrant.

Skillnaden mellan likviditet och solvens brukar oftast liknas med sjukdomstermer. En cancer (grekiska statspapper) kan man botas ifrån. Men finns ingen luft att andas med (likviditeten) kan döden komma fort.

Axel Wallenberg, »Vava« kallad, var den stora doldisen i familjen och hade aldrig något operativt jobb i något av sfärens bolag.

De som har lett imperiet på senare år är Vavas farbror, den nu 85-årige Peter »Pirre« Wallenberg. I dynastins topp finns också Pirres båda söner Jacob och Peter »Poker« Wallenberg, och brorsonen – Vavas bror – Marcus (»Husky«).

Axel Wallenberg saknade inte makt. Han satt till exempel i styrelsen för Knut & Alice Wallenbergs stiftelse – kärnan i imperiet, en av Sveriges största förmögenhetsmassor och den enhet från vilken hela industriimperiet styrs.

Denna tiohövdade församling består av fem som heter Wallenberg (ovan nämnda fyra kusiner plus Pirre som är ordförande), och fem som inte heter det. Eftersom styrelsen utser sig själv är det viktigt att det finns tillräckligt många Wallenbergare som kan utse nya familjemedlemmar för att ha makten över imperiet.

Axels bortgång reser nu flera frågor. Ska en ny Wallenberg göra entré i maktens finrum, och i så fall vem? Blir det i så fall någon från en ny generation, den sjätte sedan anfadern KA som gett namn åt stiftelsen?

Enligt Affärsvärlden finns det 27 unga män och kvinnor i denna generation att välja emellan. Vem det blir är inte bara en intressant personnyhet. Det får också återverkningar på vilken gren av familjen som har makten.

Marcus barn är de äldsta och på pappret de som kanske är mest redo att ta över. Men på senare år har Pirres gren, med sönerna Jacob och Peter, dominerat sfären. När Axel nu är borta, ska denna gren flytta fram sina positioner ytterligare?

7 mars 2011. HV71 är tippat att vinna SM-slutspelet i ishockey, precis som året innan. Två veckor senare är HV utslaget, efter fyra raka förluster i kvartsfinalen mot AIK.

Som HV-supporter i ett kvartssekel kändes förlusten både smärtsam och svårförklarlig. På pappret var laget lika bra som året innan. Med en avgörande skillnad. Målvakten Stefan Liv fanns inte med. Efter SM-segern 2010 hade han lämnat för spel i den ryska ligan.

Orsakerna var säkerligen fler. Men när jag nu tänker på Liv efter nyheten om hans död i flygolyckan, läser omdömena från vänner och journalister, är det just denna tanke som infinner sig. Stefan Liv var en sådan spelare som gav bra lag möjlighet att bli bäst.

Man kan kalla det för flera saker. Själ, passion, klubbkänsla eller glöd. Men Stefan Liv hade det. Det är nog denna egenskap, bortom själva spelskickligheten, som förklarar den sorg som nu väller fram från staden vid Vätterns sydspets.

Innan HV etablerade sig i elitserien i mitten av 1980-talet var Jönköping svårt åderlåtet på lag i högstadivisioner. Det som till slut skickade HV in i elitserien var pengar. Klubben köpte in en trio fullblodsproffs som tog laget till en ny nivå. Men varaktig framgång är desto svårare att köpa sig till. HV skulle, likt småföretagen i myllan runtomkring, de kommande åren gneta på.

Avståndet mellan proffsen och smålänningarna i laget blev stadigt allt mindre. Med dem följde den lokalförankring som är nödvändig för att bli ett beständigt topplag. HV:s SM-guld våren 1995 blev bekräftelsen på att bygdens hockeykultur till slut hade nått en kritisk massa.

En av Jönköpingsungdomarna som den här tiden sökte sig till ishockeyn var Stefan Liv. Han var född 1980 i Polen, men hade adopterats till Sverige vid två års ålder. I flera uttalanden har han hyllat sina adoptivföräldrar. När hans pappa Jens hade gått bort spelade han en säsong med siffran 60 på ryggen, det år som pappan skulle ha fyllt just 60 år. När Stefan Liv vann sitt första SM-guld 2004 hade han en bild på mamman Aina målad på målvaktsmasken.

Stefan Liv växte upp i Norrahammar, en förstad till Jönköping. Dalgången där Norrahammar är beläget har gett namn till det lokala ishockeylaget HC Dalen, där en sjuårig Stefan Liv började spela ishockey.

Historien om hur han ringde upp HV och själv föreslog att de borde rekrytera honom är klassisk. Liv stod på läktaren vid SM-segern 1995 och började samma år spela för HV:s J18-lag. Elitseriedebuten inträffade säsongen 2000. Samma år första landskampen för Tre Kronor.

Det stora genombrottet genom SM-guldet 2004. HV vann finalen mot Färjestad med 4–3 i matcher. Stefan Liv höll nollan i HV:s samtliga segrar. En exempellös bedrift.

Som målvakt gick han på känsla. Stilen var sprattlande och okonventionell, för supportrarna nervdrivande. Men under ytan systematisk och alltmer teknisk. Och ständigt med total koncentration.

Två år efter SM-tecknet vann han både VM- och OS-guld. Säsongen 2006/2007 prövade Liv på proffslivet, med ambitionen att ta plats i Detroit Red Wings. Sejouren blev en besvikelse, och han återvände året därpå till HV71.

Förmågan att tackla förluster och självkritiskt söka vägar att bli bättre var en av nycklarna till Stefan Livs framgång. Fler än en gång hörde vi honom beskriva sig själv som »dålig«, ett helt år som »skitsäsong«. Efter NHL-försöket kom han hem och ledde HV till SM-guld 2008 och 2010. År 2008, som kanske var hans största, vann Liv guldpucken som elitseriens bästa spelare.

Vid sidan av det sportsliga är det människan Stefan Liv som mest lämnar ett tomrum. Just målvaktsmaskerna vittnar om hans passion. Allt han älskade ville han visa upp. På sin första målade hjälm hade han den bortgångne målvaktslegendenaren Pelle Lindbergh. På en annan fanns gamla svenska OS-guldmedaljörer. I sin första ryska klubb Sibir Novosibirsk lät han måla dit ortens stora son, brottaren Alexander Karelin. Inte konstigt att Stefan Liv var publikfavorit i alla lag han spelade.

På masken fanns också de som kommer att sakna honom mest. Hans lillebror Christian, hans fru Anna och sönerna Harry och Herman.

Anders Billing, editionschef Fokus