Italien, 1942. Scenen var ett fältsjukhus någonstans i södra Italien, mitt under brinnande andra världskrig. Tyska trupper höll på att inta de allierades stränder, och sjukvårdspersonalen kämpade för att ta hand om de sårade, trots sinande medicinförråd. Den amerikanske narkosläkaren Henry Beecher skulle precis börja operera en skadad soldat när han upptäckte att morfinförrådet var tomt. I ren desperation fattade han och den assisterande sjuksköterskan ett drastiskt beslut; att ge den sårade soldaten en injektion med vanligt saltvatten, men låtsas att det var en spruta med morfin. Sköterskan försäkrade patienten om att han snart skulle känna hur smärtan lindrades. Till sjukvårdsteamets stora förvåning verkade bluffen faktiskt fungera. Den sårade soldaten reagerade på samma sätt som om han fått morfin.

Efter krigsslutet tog Henry Beecher med sig denna erfarenhet hem till USA och 1955 skapade han stor uppmärksamhet med artikeln »The Powerful Placebo«, publicerad i det amerikanska läkaresällskapets tidskrift. Enligt denna omfattande genomgång av gjorda studier kan placeboeffekten förklara 35 procent av alla behandlingsresultat inom sjukvården.

– I dag vet vi att siffran kan vara både högre och lägre än en tredjedel, det beror helt på vilken patient och vilken sjukdom det handlar om, säger den italienska läkaren och neurofysiologen Fabrizio Benedetti, en av världens främsta experter på hur placeboeffekten fungerar.

När det gäller vissa sjukdomstillstånd kan placeboeffekten, alltså behandling som inte beror på faktiskt verkande beståndsdelar utan på patientens egna positiva förväntningar om att tillfriskna, förklara mellan 50 och 60 procent av alla behandlingsresultat.

Det är en hisnande siffra som är ett exempel på en av sjukvårdens stora utmaningar men också på en resurs med stor potential. På senare år har forskningen kring placeboeffekten fått nytt liv i och med ny teknik som kan visa hur våra hjärnor faktiskt förändras av något som i grund och botten handlar om något så enkelt som en stark tro.

Omkring 60 år efter den dramatiska händelsen på det italienska fältsjukhuset visade svenska forskare att samma hjärnområden aktiveras vid placebo som vid injektioner med smärtstillande mediciner. Ingen skillnad kunde uppmätas mellan de som injicerades med opiater och de som fick vanligt saltvatten. Patientens förväntan på effektiv smärtlindring kan alltså vara lika bra som medicin, enligt denna och senare undersökningar som mäter hjärnans aktivitet med hjälp av magnetkamera.

Den som ledde studien var Martin Ingvar, hjärnforskare och professor i neurofysiologi vid Karolinska institutet. I dag är han även chef för Osher Centrum för integrativ medicin, vars syfte är att med vetenskapliga metoder öka kunskapen om de mekanismer som sjukvården utnyttjar i bemötandet av patienter. Deras forskning visar att många komplementära behandlingsmetoder bygger på placebomekanismer och att dessa kan påvisas både i hjärnans nervsystem och i immunsystemet. Just nu befinner sig Martin Ingvars forskningsgrupp i slutfasen av en ny forskningsstudie just om placeboeffekten och hjärnan.

Tidigare i år visade tyska och brittiska forskare att patienter som inte tror att smärtstillande kommer att fungera heller inte upplever minskad smärta, vilket även det syns på deras hjärnaktivitet. Vissa delar i hjärnan påverkas beroende på om personerna trodde att de fick ett läkemedel eller inte.

Ny forskning som visar vilka neurobiologiska mekanismer som sätts i gång vid en placebo­effekt bekräftar urgammal kunskap. Ordet placebo är latin och betyder »jag skall göra gott« eller »jag skall behaga«. Placebo stod länge för en handling som skulle minska den sjukes lidande. Men begreppet försvann från den medicinska litteraturen i samband med att den moderna naturvetenskapliga medicinen gjorde entré under andra halvan av 1800-talet. Ett nytt system som byggde på biomedicinskt mätbara data för att förstå och bota sjukdom etablerades, enligt vilket placeboeffekter sågs som störande och ovetenskapliga, som något som måste elimineras eftersom de bygger på ren inbillning. Den kraft som läkare tidigare sett som något i grunden positivt, som gick att använda för att bota sjukdom, började ses som något högst ovälkommet.

Inte förrän efter andra världskriget, när läkare som Harry Beecher upplevt placebo­effektens potential, började den medicinska termen återvända till litteraturen. Sedan dess har insikten om dess omfattning bara vuxit, och i dag är de flesta läkare överens om att placebo är ett mäktigt vapen, som om det används rätt kan vara extremt effektivt för att både lindra och bota.

– Som läkare ska man utnyttja placeboeffekten. Att ta i patienten, visa empati och erbjuda hjälp är i grund och botten en form av placeboeffekt, säger Marie Wedin, ordförande i Sveriges läkarförbund.

Starka placeboeffekter uppmäts vanligen vid tillstånd relaterade till grundläggande indikationer på hur vi mår. Nedstämdhet, smärta och illamående är tre exempel där placeboeffekten visat sig vara som starkast. Skenakupunktur fungerar lika bra som riktig akupunktur när det gäller att behandla patienter med den vanliga tarmsjukdomen IBS, och allra starkast effekt uppnås om akupunktören visar patienten empati.

Människohjärnan kan med hjälp av placebo producera egna naturliga smärtstillare och även den livsviktiga signalsubstansen dopamin. Dopamin är en bristvara hos patienter med Parkinsons sjukdom, vilket förklarar varför dessa generellt sett svarar mycket bra på placebobehandling.

Ett exempel på detta är den parkinsonsjuke amerikanen Tim Intili. I en artikel i den amerikanska medicintidskriften Neurology Now berättas hur 50-åringen tillfrisknat med hjälp av placebo. 2007 deltog Tim Intili i en stor studie på ett nytt parkinsonläkemedel som opereras in i hjärnan. Tom Intili tillhörde utan att veta om det kontrollgruppen, alltså den grupp patienter som inte fick något preparat inopererat i hjärnan men som fick genomgå en bluffoperation. Trots detta upplevde han att hans liv förändrades efter operationen. För första gången på tio år kunde han gå själv och slapp sitta i rullstol. Den starka effekten höll i sig ett helt år, vilket är en mycket lång tid med placebo­mått mätt. När läkarna berättade för honom att de enbart öppnat hans skalle och sedan sytt igen den, utan att ha gett honom något läkemedel, rasade allt för Tom Intili, som inom kort blev lika sjuk som han varit före ingreppet.

Just det faktum att patienter med Parkinsons sjukdom visade sig svara extremt bra på placebobehandling och att denna till och med kan fungera bättre än konventionella läkemedel, fick Fabrizio Benedetti att börja forska om placebos påverkan på den mänskliga hjärnan. Ett av hans grundantaganden är nämligen att det inte finns en, utan många, placeboeffekter. En av dessa bygger på att få patienten att känna minskad oro, genom att precis som i exemplet med den sårade soldaten tala om när man ger smärtstillande medel och utlova snar lindring.

Det handlar också om just aktiveringen av signalsubstansen dopamin, som påverkar beteenden som har med lust och njutning att göra. Förväntanseffekten fungerar likadant när det gäller placebo som andra belöningar som stillar våra grundläggande behov, bland annat förväntningar på mat, vatten och sex. En mindre välkänd men minst lika viktig mekanism bakom placeboeffekten är inlärning. En person med svår smärta som får morfin på måndagen, tisdagen och onsdagen, men sockerpiller på torsdagen, kommer nästan med hundra procents sannolikhet inte märka någon skillnad, enligt Fabrizio Benedetti.

– Med rätt kunskap går det att utnyttja inlärningsmekanismen så att man exempelvis kan minska doserna av starka smärtstillande preparat.

Placeboeffektens gränser kan tyckas oändliga, men skillnaderna är väldigt stora mellan olika sjukdomstillstånd. ­Placebo kan inte läka en bruten arm, bota cancer eller förändra blodsockerhalten hos en diabetiker. Allra minst effekt har placebo vid sjukdomar som är relaterade till en total nedbrytning av immun­systemet, som när en cancersjukdom löpt amok och cellerna delar sig okontrollerat. Men professor Martin Ingvar vill inte utesluta placebo­mekanismen helt ens vid så pass svåra sjukdomstillstånd – patienten kan ju faktiskt reagera genom att åtminstone för tillfället må bättre och känna optimism, trots att hans liv inte går att rädda i slutändan.

Just förväntningar och inlärda beteenden kan förklara några mycket vanliga, men väldigt specifika placeboreaktioner. Som att kapslar lindrar smärta bättre än tabletter, sprutor bättre än kapslar, kända och dyra mediciner bättre än okända och billiga – trots att de består av exakt samma verksamma substans.

Ännu mer komplicerat blir det när en sådan faktor som geografi kan avgöra om en patient svarar bäst på läkemedel eller placebo. Studier visar att det är stora skillnader mellan hur patienter med samma diagnos reagerar på samma preparat, beroende på vilket land de bor i. En medicin kan ha stor effekt på amerikaner, men nästan ingen alls på fransmän eller tyskar. Tyskar har visat sig svara bra på placebopreparat mot magsår, samtidigt som mediciner mot högt blodtryck inte har samma goda effekt på dem som på andra nationaliteter.

Läkaren själv fungerar också som en vandrande placeboeffekt. Den vita läkarrocken och stetoskopet är så pass laddade symboler att de har förmågan att i sig själva påverka patienten. Att smärtlindring fungerar mycket bättre om läkaren sätter sig vid sängkanten och berättar att patienten får smärtlindrande medicin är ett välbelagt faktum. En patient som tror att läkaren kan ge bra behandling upplever ofta behandlingen som bättre än den som är skeptisk, och läkarens bemötande har stor påverkan på hur patienten svarar på behandlingen.

– Läkarens viktigaste användning av placebo­effekten bygger på att manipulera begrepp som framtidshopp och tilltro, säger Martin Ingvar. Att få träffa en doktor som man tror och litar på, som visar respekt och som målar upp ett framtidskontrakt där nästa möte planeras in, är enormt viktigt.

Hjärnforskaren Fabrizio Benedetti har i boken »The Patient’s Brain: The Neuroscience behind the Doctor-Patient Relationship« utvecklat just detta resonemang, och visar hur våra hjärnor reagerar i mötet med en läkare i samband med det han kallar »den terapeutiska ritualen«. Att känna till dess fulla potential borde vara en ännu viktigare del inom utbildningarna av vårdpersonal.

– Vårdgivarens ordval, attityd och uppförande bidrar till att faktiskt sätta i gång en rörelse av molekyler i patientens hjärna. Antingen har dessa molekyler en positiv effekt som vi kallar placebo, eller en negativ, så kallad nocebo, som gör att man känner sig sjukare än man egentligen är, säger Fabrizio Benedetti.

Enligt Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria, är insikten att den rituella handlingen i sig har en bevisad terapeutisk effekt, en bokstavligt talat helande handpåläggning, inte ny.

– Denna insikt måste också kunna genomföras i praktiken, och det kräver både kunskap och inte minst tid och resurser att möta patienten.

Men när resurserna inom sjukvården minskar och effektiviseringskrav gör att läkarens tid för varje enskild patient krymper, riskerar denna viktiga placeboeffekt att gå förlorad. En läkare som på grund av tidsbrist eller stress inte kan dra maximal nytta av den terapeutiska ritualen missar en del av den läkande potentialen hos patienten.

Det finns också exempel där placebo­effekten på allvar utmanar verkande mediciner och skakar om hela läkemedelsvärlden. I början av 2000-talet upptäckte många läkemedelsbolag efter kliniska tester att deras nya antidepressiva läkemedel inte hade bättre verkan än harmlösa sockerpiller. Denna insikt skakade förstås om branschen, och det dröjde några år innan fenomenet blev allmänt känt. 2008 visade en uppmärksammad genomgång av samtliga kliniska studier av antidepressiva läkemedel i USA att harmlösa sockerpiller hade samma effekt som Prozac och liknande preparat – åtminstone när det gällde lindriga former av depression och nedstämdhet. Bland dem med svårare depressioner fungerade sockerpillren betydligt sämre. Men det svenska läke­medelsverket fann ingen orsak att ändra sina rekommendationer kring antidepressiva läkemedel. Slut­satsen som de flesta drog var att det inte var de antidepressiva medicinerna som var dåliga, utan att vissa patienter helt enkelt reagerade osedvanligt starkt på placebo.

Placebofrågan är ständigt föremål för debatt inom Världsläkarorganisationen. Grundprincipen i Helsingforsdeklarationen är att placebo bara får användas när det saknas en etablerad terapi, i enlighet med principen att patienten ska garanteras bästa vård. 2002 lades dock en fotnot till som klargör att placebo även får användas när det handlar om att studera en terapis effektivitet eller säkerhet. Vid kliniska studier av nya läkemedel och behandlingsmetoder så måste man i Sverige vara ärlig mot den grupp som får placebo i stället för det preparat som testas. I Spanien debatteras nu om placebo överhuvudtaget ska få användas i kliniska studier. Kritikerna hävdar att det är en förkastlig metod och att nya läkemedel inte bör jämföras med sockerpiller utan med andra, liknande preparat.

Men om nu placebo är lika effektivt som många läkemedel, och dessutom är fritt från biverkningar, är det väl jättebra att läkarna använder sig av dem? Påståenden som detta hörs ganska ofta i debatten, och är något som medicinetiker brottas med.

I många länder är det vanligt att läkare skriver ut receptfria vitaminer eller värktabletter till patienter i stället för att ge adekvat behandling. USA är ett exempel på det. I en undersökning som gjorts av The American National Institutes of Health svarade hälften av de tillfrågade läkarna att de skriver ut placebo minst två gånger i månaden. I merparten av fallen handlar det dock inte om sockerpiller, utan om receptfria, smärtlindrande preparat eller vitamintabletter. Patienterna tror dock att det är »riktig«, recept­belagd medicin som skrivits ut. Majoriteten av de tillfrågade läkarna ser inga etiska problem med att medvetet lura sina patienter, utan säger sig se till deras bästa. Om ingen lämplig behandling finns, och om inga farmakologiska biverkningar kan uppstå, så förskriver de hellre verkningslösa vitaminpiller än ingenting.

Likaså ger omkring hälften av Tysklands läkare placebopiller till sina patienter, enligt en undersökning som det tyska läkarsällskapet presenterade i våras. Vitaminpiller och homeopatiska preparat var vanligast förekommande, och skrevs ut mot allt ifrån tarmproblem till nedstämdhet.

Det finns inga motsvarande studier på svenska läkares hantering av placebopreparat, men Läkarförbundets Marie Wedin känner inte till att det förekommer i Sverige. Det finns uppenbarligen undantag även här. Den 23 september kom ett utslag från Högsta förvaltningsdomstolen som kan få stora konsekvenser för svensk primärvård. En landstingsanställd läkare som rutinmässigt skrivit ut ­homeopatiska preparat mot en rad besvär, däribland eksem, ångest, elöverkänslighet och foglossning, får fortsätta att göra detta. Domstolen motiverar beslutet med att patienterna inte blivit utan verksam skolmedicinsk behandling, och att läkaren endast satt in homeopati parallellt med annan behandling eller då sådan inte funnits, helt enkelt för att han bedömt att det var bättre än att skicka hem patienten tomhänt. Att läkaren fällts i lägre instanser beror inte på att de väldigt utspädda homeopatiska lösningarna anses farliga eller ens ha någon effekt överhuvudtaget, utan på risken för att en patient som får homeopatika kan vända övrig, vetenskapligt vedertagen behandling ryggen.

Att föreskriva homeopatiska preparat kan vara ett sätt för läkare att utnyttja placeboefekten, och är vanligt förekommande i många länder. Men Läkarförbundets ordförande är kritisk till domen från Högsta förvaltningsdomstolen.

– Jag tycker att läkare ska hålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet. Det kan finnas vissa lägen där en läkare kan acceptera att patienten använder homeopatiska preparat, men det är helt fel att förse patienten med sådana, säger Marie Wedin.

Martin Ingvar anser till och med att domen strider mot svensk lag.

– Det förekommer säkert att även svenska läkare delar ut sockerpiller, men de bör inte göra det. Att missbruka ­patientens förtroende på detta sätt är fullständigt oacceptabelt, säger Martin Ingvar.

Enligt läkaretiken är uppgiften att bota, lindra eller trösta. I det sistnämnda fallet skulle det möjligtvis kunna finnas utrymme för mindre verkningsfulla preparat som används i placebosyfte, medger Marie Wedin. Men det är mycket bättre att ta patientens oro på allvar i stället för att föra henne bakom ljuset – även om den sjuke rent krasst skulle må bättre av det just för tillfället.

Förutom det rent oetiska i att dupera sin patient så finns det även en annan viktig faktor som talar emot att läkare får rekommendera placebopiller. För vad händer om patienten upptäcker att hon blivit lurad och att doktorn ljugit? Sannolikt raseras allt förtroende för läkaren och kanske för sjukvården i stort. I värs­ta fall inträder en noceboeffekt, vilken brukar beskrivas som placeboeffektens onda tvilling och har exakt motsatt effekt – patienten känner sig sjukare än vad hon egentligen är. Samma mekanism förklarar varför en patient som precis fått veta att hon drabbats av cancer plötsligt får kraftigt ökade smärtor i den del av kroppen där tumören sitter.

Medan placebo fångat allt fler forskares intresse och de vetenskapliga beläggen staplas på hög är noceboeffekten ett relativt outforskat ämne. Inte minst beror det på det etiskt tveksamma i att medvetet utsätta försökspersoner för potentiell skada. Men när det nu är bevisat att tro, tillit och den terapeutiska ritualen faktiskt kan bota sjukdom och lindra smärta, så talar det mesta för att brister i samma faktorer kan skapa exakt motsatt effekt och till och med orsaka ökat lidande.

Fotnot: Högsta förvaltningsdomstolen hette tidigare Regerings­rätten. Den löser tvister mellan enskilda personer och myndigheter.

Fakta | Vikten av att bli sedd

I en studie från 2010 vid Harvard Medical School testade forskaren Ted Kaptchuk hur försökspersoner svarade på olika nivåer av behandling. Patienterna besvärades alla av tarmbesvär/tjocktarmssår, som kostar 40 miljarder dollar per år världen över att behandla. Personerna placerades slumpvis i tre grupper, den första sattes upp på en väntelista för att få ingå i ett försök. De blev bättre bara av att veta att de stod i kö för att få delta i medicinska försök.

Den andra gruppen fick placebomedicin av en läkare som inte småpratade utan var kort mot dem, medan den tredje gruppen fick samma placebopreparat, men läkaren var tillmötesgående och småpratade och frågade hur de mådde och uttryckte optimism om snar bättring. Den sista gruppen förbättrade sitt tillstånd mest, och effekten satt i under flera veckor efteråt.
(Källa: Wired Magazine)

Grönt ljus för healing

En läkare i Vimmerby anmäldes då han utövade healing i sin verksamhet. Då lämnade han jobbet eftersom han riskerade att bli av med legitimationen.

Men Socialstyrelsen har nu gett honom rätt. Läkaren understryker att han följer EU:s regler och att de flesta europeiska länders sjukvård praktiserar healing. Healing är att betrakta som en form av placebo, det ger lindring.

Gult lindrar depression

Gula piller – mest effektiva mot depression.

Röda piller – fungerande stimulerande, uppvaknande­effekt.

Gröna piller – minskar ångest.

Blå piller – verkar lugnande.

Vita piller – antidepressiv ­effekt, fungerar även bra på magsår, även om de bara innehåller laktos.

På fredagen går Steven Soderberghs nya storfilm upp på svenska biografer. »Contagion«, med Gwyneth Paltrow, Matt Damon, Kate Winslet och Laurence Fishburne i rollerna, är en katastroffilm skräddarsydd för vår tid.

Den handlar om en influensa­pandemi som skördar miljontals offer världen över, från Hongkong till Minneapolis. Folk nyser i tunnelbanan, hänger vid en bardisk och delar samma skål med jordnötter, räcker över kontaminerade kreditkort, reser mellan olika världsdelar och kommer i kontakt med andra människor och deras livsfarliga kroppsvätskor på fler sätt än man trodde var möjligt. »Contagion« är inget bra filmtips till en hypokondriker. Plötsligt utgör varje gemensam kontaktyta ett potentiellt dödshot.

I samma veva drar årets influensasäsong i gång i Sverige, och därmed vaccinationsdebatten. Alla som tillhör riskgrupperna uppmanas att ta en spruta. Årets cocktail innehåller bland annat skydd mot svininfluensan, en sjukdom som i dag gör sig påmind främst i form av den omdebatterade kopplingen till narkolepsi. Nyligen beslöt staten att betala ut skadestånd till de barn som insjuknat i sömnsjuka efter svininfluensavaccination.

Antivaccinationsrörelsen växer sig allt starkare, både här och i USA.

I »Contagion« gestaltas skepsisen mot de profithungriga läkemedelsbolagen av en bloggande eldsjäl/konspirationsteoretiker spelad av Jude Law. Han uppmanar sina många anhängare att akta sig för det livsfarliga vaccinet och i stället ta ett homeopatiskt medel som påstås vara det enda botemedlet mot den fruktade farsoten.

Sällan har en biopremiär varit så vältajmad.

Den gångna veckan har en spänd stämning vilat över jättestaden Kairo. Kopter anklagar militärrådet SCAF:s 24 generaler, som styr landet under övergången till demokrati, för att se mellan fingrarna på att det religiöst motiverade våldet mot kristna har eskalerat sedan president Hosni Mubarak störtades för åtta månader sedan.

Men förföljelsen av kopter trappades upp redan innan den arabiska våren blommat ut. Skillnaden är att de nu protesterar mer högljutt mot att behandlas som andra klassens medborgare.

– Det vi nu ser är ett postrevolutionärt kaos där tidigare undertryckta religiösa spänningar stigit upp till ytan, säger den Egyptenfödda statsvetaren Hamdi Hassan, som under många år jobbat på det svenska regeringskansliet och som nu är politisk analytiker på demokratiinstitutet International Idea i Kairo.

Mycket tyder på att det är salafisterna som valt ut kopterna till måltavla. Det är en islamistisk gren med en mycket konservativ tolkning av islam, som bland annat vill införa muslimska lagar och vänder sig mot modernisering och sekularisering. När Hosni Mubarak satt vid makten spädde han medvetet på spänningarna mellan muslimer och kristna – för att sedan kunna vara den som griper in och bevarar lugnet. Nu ser det ut som om Egyptens nygamla militärstyre använder samma strategi.

Inför parlamentsvalet 28 november ligger islamistiska partier på mellan 15 och 20 procent i opinionsundersökningarna. De är i dag starkt splittrade, inte minst sedan det Muslimska brödraskapets nybildade politiska parti försöker locka kristna och sekulära egyptier genom att driva frihets- och rättvisekrav för alla egyptier, inte bara muslimer. De betonar att den kristna minoriteten, som utgör tio procent av befolkningen, är fullvärdiga medborgare och har till och med kristna representanter på höga positioner inom partiet. De flesta analytiker tror att de kan få många röster i kommande val – inte minst eftersom de är så välorganiserade. Många av deras traditionella familjevärderingar delas dessutom av konservativa kopter.

Samtidigt har den egyptiska oppositionens förgrundsfigur, den tidigare chefen för FN:s atomenergiorgan IAEA, Mohamed ElBaradei, varit märkligt frånvarande.

– Det är väldigt tyst runt ElBaradei. Han ligger bra till i opinionsmätningarna men är osynlig, säger Hamdi Hassan.

Religionen ser ut att vara den absolut viktigaste faktor som styr Egyptens politiska liv. Men enligt Susanne Olsson, islamolog och Egyptenkännare på Södertörns högskola, finns det en tendens att tillskriva religionen större betydelse än den faktiskt har.

– Religionen är viktig men de flesta egyptier tänker i andra termer. Att få bort korruptionen, skapa demokrati och minska arbetslösheten är viktigare.

Hamdi Hassan instämmer.

– Det finns en helt ny politisk vitalitet i Egypten. En ung, sekulariserad generation har nu bildat politiska partier och bland annat drivit igenom förbudet mot religiösa slogans i valrörelsen, säger han.

Samtidigt växer oron över det styrande militärrådets framtidsplaner. De har beslutat om en mycket långsam och utdragen väg mot demokrati. Presidentvalet är inte inplanerat förrän 2013, vilket många väljare ser som alldeles för avlägset. Farhågor om att generalerna kommer att göra allt för att klamra sig kvar vid makten delas av många egyptier.

Militärrådet består av flera gamla generaler och officerare som många anser borde ställas inför rätta. I ett land som har haft militärer som presidenter sedan militärkuppen 1952 åtnjuter de ändå ett visst folkligt stöd och ses som en enande kraft som kan förhålla sig religionsmässigt neutral. De äger stora delar av industrin, finns över hela landet och är en stark maktfaktor som knappast kommer att lägga sig platt.

Många av de 13,5 miljoner fransoser som laddat med popcorn framför tv:n i söndags kväll blev ganska besvikna. Den så emotsedda intervjun med Dominique Strauss-Kahn kastade knappast nytt ljus över händelserna i svit 2806 på hotell Sofitel i New York den 14 maj i år.

Den dåvarande IMF-chefen, som anklagats för att ha utsatt städerskan Nafissatou Diallo för sexuella övergrepp, återvände nyligen till Frankrike sedan åtalet mot honom lades ner i slutet av augusti. Hans återkomst var värdig en superstjärna, med poliseskort hela vägen från flygplatsen Charles de Gaulle in till den exklusiva våningen vid Place de Vendôme i centrala Paris.

Tv-intervjun bjöd varken på en omfattande mea culpa eller nya detaljer. DSK erkände sig visserligen skyldig till att ha begått ett »moraliskt misstag« men hävdade fortsatt att Nafissatou Diallo enbart ägnat sig åt falska anklagelser när hon anmälde honom. Han hävdade att han var ett oskyldigt offer för en komplott.

Dagen efter tv-framträdandet var den allmänna uppfattningen att de viktiga frågorna inte blev ställda, något de flesta tillskrev det faktum att utfrågaren i kanalen TF1, den rutinerade journalisten Claire Chazal, är nära vän med DSK:s hustru Anne Sinclair. Franska feminister dömde ut intervjun, som sågs av lika många människor som en fransk VM-match i fotboll, som ett journalistiskt lågvattenmärke helt i avsaknad av objektivitet och kritiska frågor.

I intervjun meddelade den tidigare favorit­tippade socialistkandidaten att han inte kommer att ställa upp i presidentvalet den 22 april nästa år. Han berättade också att han och partikamraten Martine Aubry hade en pakt som gick ut på att endast en av dem skulle kandidera, vilket Martine Aubry ägnat de senaste dagarna åt att förneka. På frågan om han kan tänka sig en framtida politisk comeback lämnade DSK däremot dörren på vid gavel; »On verra«, svarade han, »Vi får se«. Vilket många valt att tolka som ett revanschlystet ja.

Med DSK ute ur leken så är det hans främsta rival Francois Hollande som ligger bäst till inför socialistpartiets primärval den 6 oktober, med Martine Aubry som god tvåa. Hollande har till och med seglat upp som Frankrikes mest populära politiker, en bra bit före president Nicolas Sarkozy, vars nödutryckning till Libyen inte tycks ha haft någon effekt på den kritiska hemmaopinionen. Presidenten har ännu inte lämnat något definitivt besked om han tänker ställa upp för omval, men knappast någon tror att han tänker kasta in handduken.

I den första tv-sända debatten mellan ­socialistpartiets sex kandidater märktes det tydligt att fallet DSK är en öm punkt för partiet. Och det är heller inte självklart att den förre IMF-chefen är ute ur det politiska spelet för gott. För medan en del partikamrater tydligt deklarerat att en politisk återkomst är såväl omöjlig som icke önskvärd för DSK, finns det många som är av motsatt ståndpunkt.

– Vi behöver Dominique Strauss-Kahn, på ett eller annat sätt, har bland andra kandidaten Manuel Valls konstaterat.

Och det finns en hel del franska väljare som instämmer, trots att DSK fortfarande är föremål för polisutredning. I måndags, dagen efter DSK:s tv-framträdande, ställde författaren Tristane Banon upp i en intervju i fransk tv. Det är första gången sedan rättsprocessen drog i gång som hon berättar om det våldtäktsförsök som hon hävdar att DSK utsatte henne för 2003, och som sedan ett par månader tillbaka utreds av fransk polis.

– Han nämnde varken Nafissatou eller mig en endaste gång under sin intervju, konstaterade hon.

Tristane Banon ifrågasatte varför en brottsmisstänkt person erbjöds att tala ut på bästa sändningstid, och dessutom behandlas som en rockstjärna av utfrågaren. Och så påminde hon tv-tittarna om att det var andra journalister och inte hon själv som uppmärksammat allmänheten på vad som hände 2003.

Är den svenska bilindustrin död?

– Nej, det tror jag inte. Volvo rullar och ännu vet ingen vad som händer med Saab. Jag tror inte att det är kört för Sverige, det finns know-how som borde gå att använda men för det krävs förstås både kompetens och pengar.

Kan Saab överleva?

– Saab har legat i respirator väldigt länge och det är svårt att sia om utgången. Jag är mest förvånad över att detta har kunnat fortgå under så pass lång tid. Nu hoppas jag att Victor Muller ställs mot väggen och tvingas förklara vad han egentligen har för avsikter.

Agerade ledningen oansvarigt när de ingav de Saabanställda hopp?

– Ja, och i min värld så är det faktiskt det allvarligaste misstaget. Jag hoppas verkligen att ledningen känner ansvar för de 3 000 Saab-anställda och deras familjer. Det är omoget hanterat och vissa bedömare hävdar att det hade varit bättre att försätta Saab i konkurs tidigare. Att förtvivlat klamra sig fast är kanske inte det bästa med tanke på att Saab inte har tjänat pengar på många, många år. Det går inte att försöka snacka sig igenom det här utan att ha konkreta planer.

Finns det någon aspekt av Saabaffären som du tycker är bortglömd?

– Det har varit märkligt tyst om det faktum att Saab tappar återförsäljare. Då spelar det ingen roll hur många bilar du tillverkar. Men Victor Muller är inte van vid branschen och jag tror helt enkelt inte att han insett att återförsäljarledet är minst lika viktigt som produktionen.

Varför går det mycket sämre för den svenska personbilstillverkningen än för lastvagnarna?

– Det är en helt annan konkurrenssituation för personbilar. På lastvagnssidan är det stor koncentration med ett fåtal stora aktörer som Volvo, Scania och MAN. Bilar är en konsumentprodukt där emotionella skäl spelar in, lastbilar är en industriell produkt och då gäller ett helt annat synsätt och marknadsföringstaktik.

Volvo Personvagnar verkar ha repat sig med sina kinesiska ägare. Vad har Volvo som Saab saknar?

– Volvo är betydligt större. Bilbranschen har enorma utvecklingskostnader och därför är det betydligt mer lönsamt att vara en stor aktör som kan slå ut dessa kostnader över ett större produktspann.

Du var ju med i ett konsortium för att köpa tillbaka Volvo till Sverige. Varför lyckades ni inte?

– Jag vet faktiskt inte. Vi hade ett alternativ men det var tydligen inte intressant. Jag fick känslan att de ville ha en affär med kineserna. Men det får du fråga Ford om.

Har svensk verkstadsindustri någon framtid?

– Det beror på om företagen hänger med i den internationella utvecklingen och lyckas locka till sig välutbildad arbetskraft. Sverige har tidigare varit bra på det här, trots att vi bara har haft 1–1,5 procent av personbilsmarknaden. Men det beror på att vi har haft egna, starka värden. För Volvo har det varit säkerhet, kvalitet och miljö. Nu finns en risk att dessa värden försvinner om inte Geely aktivt jobbar för att behålla dem. Min uppfattning är att dessa värden är oerhört viktiga för svenska biltillverkare, det är tack vare dem som kunden kan vara beredd att betala mer pengar för sin nya bil.

Vad kör du själv för bil?

– För tillfället kör jag BMW X5. Det är en bra produkt.

Så du har övergett Volvo för gott?

– Nej inte för gott, men jag tycker inte att Volvo har satsat tillräckligt på kvaliteten. Både jag och min familj har kört Volvo så det stänker om det, men för ett tag sedan började de få problem och då bytte jag till BMW. Det är alltid hälsosamt med lite konkurrens.

Detta har hänt

Slaget om Saab Automobile har flyttats till domstolarna. Bolaget hoppas blidka hovrätten och få igenom en rekonstruktion. Men facken Unionen och Ledarna vågade inte vänta längre, eftersom deras medlemmar varit utan lön i flera månader, och i måndags begärde de Saab i konkurs. Först efter konkursförhandlingen kan tingsrätten fatta beslut om Saab Automobile och dotterbolaget Saab Powertrain ska försättas i konkurs, vilket är en förutsättning för att den statliga lönegarantin kan börja gälla.

I ett slottslikt, ockrafärgat hus i en av de stora lummiga trädgårdarna i den fashionabla villastaden i Djursholm ligger världens äldsta matematiska forskningsinstitut. Det har fått sitt namn efter den man som donerade hem och bibliotek till Kungliga Vetenskapsakademien 1916. Gösta Mittag-Leffler var Sveriges första professor i matematik, och i dag, nästan 100 år senare, erbjuder institutet en eftertraktad forskningsmiljö för matematiker från hela världen.

Men trots att Institut Mittag-Leffler sedan 1882 dessutom ger ut Acta Mathematica, som anses vara en av världens främsta matematiktidskrifter, är det ganska få svenskar som ens känner till dess existens. De flesta nyheter på matematikens område handlar snarare om hur ofantligt dåligt det går för svenska elever och vilken eländig ställning matematiken har i dagens samhälle.

I en undersökning som Finansinspektionen låtit göra bland 1 300 vuxna svenskar mellan 18 och 80 år, framkom det exempelvis att framför allt de unga vuxna har bristfälliga kunskaper i matematik. Som grupp ligger de yngstas kunskaper i nivå med de allra äldstas, vilket Finansinspektionen beskriver som oroande eftersom människans förmåga att räkna ofta försämras när hon blir äldre. Enligt undersökningen var dessutom kvinnor sämre än män på matematik.

För tio år sedan låg de svenska eleverna över medelvärdet i matematik i den internationella Pisa-undersökningen. I dag ligger Sverige på genomsnittet bland OECD-länderna och det är de lågpresterande eleverna som har tappat mest. Häromveckan föreslog Skolverket därför regeringen att satsa 1,3–2 miljarder kronor på att svenska elever återigen ska bli bland de bästa i Europa på matematik. Pengarna ska gå till att vidare-utbilda och kompetensutveckla matematiklärarna.

Frågan om varför svenska 15-åringar blir allt sämre i internationella matematikrankningar har ältats i många år.

– Eleverna uppfattar ofta matematikämnet som stelt och tråkigt, vilket inte direkt blir bättre av att lärarna i större utsträckning än inom andra ämnen förlitar sig på läroboken i undervisningen, säger Mikael Passare, professor i matematik vid Stockholms universitet, ledamot av Kungliga Vetenskapsakademiens matematik-kommitté och ordförande i Svenska matematikersamfundet.

Fråga vilken matematiklärare som helst vilken den vanligaste frågan från eleverna är. Svaret är enhälligt: »Varför ska jag lära mig det här?«

En känsla av meningslöshet bidrar inte direkt till förståelsen av ett ämne och matematik är kanske oftare än andra skolämnen föremål för elevernas ifrågasättande. Matematikfrälsta talar om en närmast kunskapsfientlig inställning till matematik.

Det senaste exemplet är författaren Marcus Birro, som i Expressen den 11 augusti skrev ett rasande angrepp på matematiken och dess utövare: »Världen styrs av matematiker. Det är viktiga män och kvinnor med staplar, siffror och diagram. De lyckas på något sätt förminska allt mänskligt så att det ryms i en uträkning. Ingenting är mystiskt eller oförklarligt.«

Marcus Birro liknar matematiker vid en sektliknande rörelse på god väg att uppnå världsherravälde. Förlorarna, den goda sidan som Marcus Birro själv tillhör, består av människor av kött och blod som vågar tro i stället för att förlita sig på det som går att vetenskapligt bevisa. Konsten, kulturen, kärleken och religionen – alla är de offer på matematikens altare.

Just detta, att det inom matematiken finns rätt och fel, innebär både en styrka och en svaghet, tror Mikael Passare. En del elever tjusas av matematikens väsen, medan andra finner det avskräckande och alltför ofta känner sig dumma när de inte förstår eller misslyckas med ett tal.

En av den svenska matematikundervisningens stora utmaningar handlar också om att erbjuda alla elever, oavsett deras inställning till matematik, en meningsfull utbildning.

Kirsti Hemmi, forskare i matematik-didaktik vid Mälardalens högskola ser en tendens i den svenska skolan att den allmänna nivån anpassas efter de svagaste eleverna. I sin forskning har hon jämfört med Finland och funnit att matematikundervisningen där är bättre anpassad för olika behov, såväl de elever som har svårare som lättare för matematik.

Hennes förklaring till varför svenska elever blivit allt sämre på matematik är införandet av mer individbaserad undervisning, en reform som genomfördes i Sverige under sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. För de matematikstarka eleverna har detta i praktiken inneburit att de får mindre tid med läraren och mer tid att på egen hand arbeta sig framåt i matte-boken.

– Tanken med individualisering i undervisningen är god, problemet är bara att det i praktiken är omöjligt med så stora klasser som vi har i dag, säger Kirsti Hemmi.

Bilden bekräftas av matematikforskaren Eva Pettersson, som i sin färska doktorsavhandling behandlar studiesituationen för elever med särskilda matematiska förmågor. Där visar hon hur de matematiskt starka eleverna förutsätts klara sig själva i klassrummet genom att på egen hand få gå snabbare framåt i matteboken och kanske gå vidare till nästa årskurs lärobok. De känner sig ofta understimulerade vilket kan få som följd att de tappar intresset för matematik och struntar i undervisningen.

En av de stora frågorna är huruvida matematik är en medfödd egenskap eller om alla människor kan bli bra på matte. Enligt en ny uppmärksammad studie från Johns Hopkins University i USA är förmågan medfödd. Forskarna, som har studerat 200 barn i fyraårsåldern, drar samtidigt slutsatsen att numerisk talang inte är kopplad till generell intelligensnivå.

För att testa deras sifferkänsla fick barnen se blinkande grupper av blå och gula prickar på en dataskärm, för att sedan uppskatta vilken av färgerna som visades mest. Därefter testades deras räkneförmåga, bland annat genom förståelsen för addition och multiplikation. Avslutningsvis genomgick barnen ett verbalt test eftersom varken matematikförmåga eller språkkunskaper anses vara kopplade till intelligensen. Resultatet visade att de barn som var bäst på pricktestet även hade bäst räkneförmåga i matematiktestet, vilket enligt forskarna tyder på att matematisk förmåga är medfödd snarare än inlärd. Det unika med den här studien är att den fokuserar på barn som ännu inte genomgått formell matematikundervisning, och vars känsla för siffror därmed inte kunnat påverkas av läraren.

– Till skillnad från tidigare studier som oftast gjorts på äldre barn visar våra resultat att det finns en tydlig koppling mellan sifferkänsla och matematikförmåga redan innan barnet fått någon matematik-undervisning, sa forsknings-ledaren -Melissa Libertus när hon presenterade undersökningen.

Men denna syn på matematik som en i grunden medfödd talang är högst kontroversiell.

– Självklart har medfödd talang betydelse, men genom övning och repetitioner kan de flesta människor lära sig att spela ett instrument. Det är precis samma sak med matematik, säger Mikael Passare.

– Vissa får träna hårdare än andra, men Zlatan blev inte bra på fotboll genom att spela tv-spel och äta chips, han har svettats och svettats och svettats, säger Johan Wendt, grundare av den ideella organisationen Mattecentrum.

Mattecentrums verksamhet bygger dels på onlineundervisning, dels på räknestugor där volontärer arbetar gratis med att hjälpa elever.

– Vi har inga magiska knep och ingen speciell metod. Det handlar om hård träning och tid. Bara det att få träffa en eldsjäl som verkligen älskar att lära ut matte kan få i gång de flesta, säger Johan Wendt.

Den kanadensiska mate-matikläraren John Mighton är fullkomligt övertygad om att varje barn kan bli så pass bra på matematik att det kan läsa ämnet ända upp på universitetsnivå. För tio år sedan grundade han den ideella organisationen Jump Math, vars pedagogik i dag används vid lärarledd skolundervisning för 65 000 skolelever. Ytterligare 20 000 barn använder det i hemmiljö.

Han har en mycket enkel förklaring till varför alla barns matematiska potential inte märks på skolresultaten; de har från tidig skolålder fått uppfattningen att de inte tillhör den lilla smarta minoritet som är bra på matematik. I en intervju i New York Times beskriver John Mighton hur hans metod bättre tar tillvara kunskap om hjärnans kognitiva funktioner och anpassar undervisningen därefter.

Till exempel är det viktigt att ta hänsyn till arbetsminnets begränsningar och behovet att bryta ner matematikundervisningen i många mindre steg på ett sätt som sällan sker i konventionell matematikundervisning. Det som många lärare ser som ett enda moment består i själva verket av många fler delar, och utan förståelse för varje liten del kan eleven aldrig bemästra problemet. Självförtroende är grunden i en framgångsrik matematikundervisning, och John Mighton menar att steg-för-steg-metoden är ett utmärkt sätt att bygga självförtroende hos alla barn.

I en ny studie, som New York Times-artikeln hänvisar till, har Jump utvärderats i en kontrollstudie som omfattar 300 femteklassare och 29 lärare. Hälften av lärarna fick en tvådagarsutbildning i Jump, den andra hälften i mer konventionell matematikpedagogik. Därefter delades eleverna in i två grupper som under fem månaders tid undervisades med den ena eller den andra metoden. Resultaten var slående. De elever som undervisats enligt Jump hade mer än fördubblat sina resultatpoäng när de testades med samma standardprov.

Att, som många minns sin egen matematik-undervisning, sitta ensam vid skolbänken och mekaniskt räkna tal efter tal, verkar vara ett mindre effektivt sätt att lära sig matematik. Det bygger på ett upprepningsmönster som inte stimulerar kreativt tänkande och djupare förståelse. De senaste åren har så kallade matteverkstäder blivit allt vanligare i svenska skolor. Där får eleverna applicera matematiken på fysiska föremål och genom lekar, spel och konkreta miljöer stimuleras kreativitet och inlärning.

En viktig uppgift, inte minst med tanke på undersökningar som varnar för svenska kvinnors bristande matematikkunskaper, är att utmana den mansdominerade bilden av matematiken som vetenskap. Faktum är att det i Sydeuropa är betydligt vanligare med kvinnliga matematiker än vad det är i norra Europa och Skandinavien.

Här är matematik sammankopplat med teknik och ingenjörskonst, i Sydeuropa ses matematiken närmast som en konstart som har betydligt mer gemensamt med filosofi än med fysik och teknik.

– Det håller jag verkligen med om, matematik är till skillnad från vad många tror ingen egentlig naturvetenskap, säger Mikael Passare.

Det är en syn på matematik som ligger nära Gösta Mittag-Lefflers egen. I hans testamente stipuleras att institutet som bär hans namn ska ägna sig åt renodlad matematik och inte mer ingenjörsmässiga tillämpningar. Dessutom var han en tidig förkämpe för kvinnliga matematikers karriärmöjligheter och stred för att den unga, briljanta matematikern Sonja Kovalevsky skulle tilldelas en professorstitel. Så blev det också. 1884, vid en ceremoni i Stockholm, blev Sonja Kovalevsky historisk då hon utnämndes till världens första kvinnliga matematikprofessor.

Fakta | Matten får miljarder

Regeringen satsar 2,6 miljarder för att höja resultaten i matematik i den svenska skolan.

»Ska Sverige vara ett framgångsrikt land i nästa generation behövs duktiga ingenjörer, forskare och ekonomer. Samtidigt sjunker svenska elevers resultat i matematik i alla internationella undersökningar. Vi halkar efter och den utvecklingen måste stoppas«, skriver utbildningsminister Jan Björklund.

Han var en självklar guldfavorit och OS i Beijing skulle bli ytterligare en i raden av triumfer för Christian Olsson, trestegshopparen som redan vunnit alla tävlingar en friidrottare kan vinna. Så skulle det säkert ha blivit, om det nu inte vore så att han bara ett par veckor innan slagit upp en ny skada i sitt redan svårt sargade högerlår och därmed fick ge upp OS-drömmen. Nu fick han trösta sig med att vara den som fått den stora äran att bära den svenska ­fanan vid den högtidliga invigningen.

– Före 2012 ska vi se till att ha alla på benen, lovade Stefan Olsson, förbundskapten för det skadedrabbade svenska fri­idrottslandslaget, för ett år sedan. Det högt uppsatta målet skulle bland annat uppnås genom en stor utredning, där elitidrottarnas fysiska besvär skulle nagel­faras av idrottsforskare.

– Det kanske var lite väl optimistiskt, kommenterar han i dag på telefon från Sydkorea där VM inleds den 27 augusti.

Att den svenska VM-truppen i friidrott bara fortsätter att krympa är nämligen ett ofrånkomligt faktum. Vid VM i Osaka 2007 bestod den av 29 personer, i Berlin två år senare av 19 friidrottare, och i år i sydkoreanska Daegu, har truppen decimerats ytterligare, till bara 14 deltagare.

Många medaljhopp är skadade, och flera av storstjärnorna som åker till VM kämpar med sviterna efter långvarig smärta.

Häcklöparen Jenny Kallur meddelade i våras att hon lägger spikskorna på hyllan. Efter åratal av skador valde hon att avbryta sin friidrottskarriär. Och för systern ­Susanna Kallur, som i flera år haft problem med ett smärtande smalben, har skadorna avlöst varandra. Drömmen om VM i Sydkorea tog slut när hon i våras åkte på en ny skada, denna gång i baksidan av låret. Christian Olsson, höjdhopparen Emma Green Tregaro och längdhopparen Michel Tornéus har nyligen kommit tillbaka efter rehabilitering och förväntas inte ta några medaljer i VM. Varje gren inom friidrotten har sin egen skadeprofil, men generellt kan man säga att skador på foten, underbenet och baksida lår dominerar.

Är svenska friidrottare mer skadedrabbade i dag jämfört med för några år sedan?

– Det är mycket möjligt, i alla fall om man jämför med hur det var 2008–2009, säger Stefan Olsson, som också håller med om att det svenska landslaget varit mer skadedrabbat än många andra länder.

Men någon tydlig förklaring till svenskarnas situation kan han inte se. Skadorna finns inom de flesta grengrupper och de drabbade tränar i olika miljöer med olika tränare. Förbundskaptenen tror att det till viss del går att skylla på de svenska framgångarna under det tidiga 2000-talet, när »det svenska friidrottsundret« blev sportjournalisternas favoritbegrepp och medalj­erna rullade in. Det kan ha bidragit till att såväl eliten som de som befinner sig strax under denna pressat sina kroppar alltför hårt. De dubbla säsongerna med såväl inomhus- som utomhusmästerskap är ytterligare en anledning eftersom de minskar den viktiga vilotiden.

– Jag tror att vi måste ändra attityd och fundera på långsiktig tävlingsplanering. Tänka i treårscykler och inte bara till nästa tävlingssäsong, säger Stefan Olsson.

Sjukgymnasten och forskaren Jenny ­Jacobsson vid Linköpings universitet är en av initiativtagarna till Projekt Skadefri, som utredningen kallas. Hon har följt 300 svenska friidrottare som själva har fått föra skadedagbok, och just nu håller materialet på att bearbetas för att snart presenteras i bland annat British Journal of Sports Medicine.

– Att uppskatta varje individs fysiska maxgräns och hur nära denna gräns han eller hon kan ligga utan att bli skadad är den stora utmaningen för en friidrottare, säger Jenny Jacobsson.

En sak tycks alla, från ut­övare till forskare och tränare, vara överens om, och det är att skador är en ofrånkomlig del av elit­idrotten. För att nå toppen finns det ingen annan väg än att pressa sin kropp till dess yttersta gräns.

Är människan skapad för att ha semester?

– Vi är inte skapade för något av de moderna påfunden med »arbetsliv« respektive »semester«. Men vi mår väl av att använda både våra kroppar och våra hjärnor. Att inte stressa, för det blir man dum av, att så ofta man kan vara någonstans där det är vackert och att röra på sig.

Är det inte överskattat med ledighet?

– Nja. Förr när arbete bara var pina, behövdes garanterat den lilla ledighet man kunde få. Men nu när arbete inte längre är bara pina, så är inte icke-arbete bara icke-pina. För många är ledighet mer påfrestande än ett arbete med given rytm och styrfart. För andra är ledighet som ett paradis.

Vad händer om man inte tar semester?

– Inget särskilt. Det är ju så som amerikanerna har det nu i modern tid. Och som de flesta dessförinnan har haft det i alla tider före industrialismen och dess strukturering av arbetstid och fri tid.

Är svenskarna lika stressade nu som de var när du gav ut succéboken »Tio tankar om tid«?

– Nej, vi stressar mindre i dag. Det är inte längre »fint« att stressa, att vara dubbelbokad och inte ha några luckor i kalendern.

Om du var statsminister med majoritet i riksdagen – vilket beslut skulle du fatta som gav svenskarna en bättre och mindre stressig semester?

– Medverka till att människor slutar upp med att resonera om tiden för sig och livet för sig. Har du ont om »tid«, är det liv som du har ont om. Försöka få människor i beslutande ställningar att läsa Michael Endes »Momo och kampen om tiden« där »de grå« kom och tog tiden. »De grå« sitter inne i våra egna huvuden och får oss att tro att vi inte har tid med något, särskilt inte med livets väsentligheter.

Hur lång tid behöver kroppen för att ställa om till semester?

– Om du är van vid att jaga hela tiden, kan det ta lång tid, kanske hela semestern. Når man känslan att tiden kommer till en, inser man hur generös tiden är. Det går inte att värja sig från den. Den bara kommer och kommer, nästan hur mycket man än gör av med den.

Vilket är ditt bästa tips för en avslappnande semester som gör att man återvänder med förnyade krafter?

– Låt dig förtrollas av vad själva ostördheten kan göra med dig. Vad det betyder att inte ställa väckarklockan. Och dela för allt i världen inte upp semestern i för små delar – då blir den inget annat än ett antal vanliga veckoslut. Poängen med semestern är att den ska kännas lika evig som vad sommarloven gjorde förr i världen då man inte hade något särskilt för sig och ändå hade hur roligt som helst. Semestern kan vara långt utöver sin egen tid om man gläder sig åt den långt i förväg och kan hålla kvar semesterkänslan efteråt.

Hur varvar man ned om man bara har två veckors semester eller måste hålla koll på jobbmejl och telefon?

– Två veckor kan vara helt okej, men det där att hålla koll på mejl och telefon hör inte till semestern. Det är ju som att ha bakjour – en ful ovana som snarast borde utrotas. Vi vet mycket i dag om vad det tar för tid för adrenalinhalterna i kroppen att gå ner till rimliga nivåer. Och det gör de inte om man hela tiden är på vakt och beredd på att bli störd.

Ny forskning visar att storstadsbor mår sämre än landsortsbor, betyder det att man kopplar av sämre på storstadssemester?

– Nej, något sådant samband kan jag inte se. Storstadsarbetslivet och tillvaron är mer hektisk, men så behöver ju inte en storstadssemester vara. Visst, det är lite mer buller och avgaser men de som trivs kan ha fantastiska storstadssemestrar.

Vad gör du själv i sommar?

– Jag har varit på Grönland och det täcker mer än väl min äventyrskvot. I övrigt ska jag leva en svensk sommar med trädgård och barnbarn och en och annan föreläsning och kanske någon motorcykelutflykt. Det är faktiskt inte så viktigt vad jag ska göra – och det är just det som är poängen.

Detta har hänt

Semester lagstadgades i Sverige år 1938, då alla arbetare fick rätt till två veckors semester. Fyra veckors semester infördes 1963 och fem veckor 1978. Bodil Jönsson är fysiker, professor emerita och har skrivit flera böcker om vår relation till tid. Mest känd och läst är »Tio tankar om tid« från 1999, som sålts i mer än 650 000 exemplar i Sverige och publicerats i tjugo länder.

Glöm kärnkraftsolyckor och mångtusenårig slutförvaring av radioaktivt avfall, glöm smutsig kolkraft och dyr, sinande olja. Framtidens energi är ren, säker, lättillgänglig och så billig att vartenda land i världen i framtiden kan bli helt självförsörjande. Så låter det när fusionsenergins försvarare beskriver tekniken som de tror ska bli lösningen på världens ökande energiaptit.

Med katastrofen i Fukushima i färskt minne, med stigande oljepriser och en hårdnande kamp om det svarta guldet, med klimatförändringar och global uppvärmning, har jakten på framtidens energi blivit alltmer intensiv. Sverige använder sig till 50 procent av fossila bränslen, de flesta länder har en betydligt högre andel än så.

Just nu, i Cadarache i södra Frankrike, byggs världens största tokamak – det ryska namnet på denna typ av ringformade, magnetiska behållare som producerar fusionskraft. Den kallas för Iter, en förkortning för International Thermonuclear Experimental Reactor.

Det första experimentet väntas genomföras i november 2019. Iter bygger nämligen på ett samarbete mellan sju parter, där EU och Japan tar det största ansvaret. Olika delar till tokamaken produceras runt om i världen, för att sedan fraktas till Frankrike där de monteras på plats.

Fusionskraft handlar i likhet med kärnkraft om att utvinna energi ur atomkärnor. Den stora fördelen är dock att det inte blir något långlivat radioaktivt avfall kvar att ta hand om. Metoden bygger på samma energiprincip som i solen och stjärnorna, att små atomkärnor smälter samman och blir tyngre kärnor. Den nya kärnan väger mind-re än de ursprungliga kärnorna gjorde tillsammans och det är denna mellanskillnad i massa som  blir till energi.

Fusionskraftverken använder sig av två typer av bränsle som det råder så gott som obegränsad tillgång till. Dels deuterium som finns i vanligt havsvatten, dels tritium som tillverkas av metallen litium. Och det krävs extremt små mängder. Ett tiotal gram av vardera substans skulle täcka en människas elförbrukning under en hel livstid.

En tank med havsvatten motsvarar 250 tankar med olja på sammanlagt 320 000 ton, och kan förse tre miljoner hushåll med varmvatten, enligt Michel Claessens, kommunikationsansvarig på Iter.

Målet för projektet är att lyckas producera tio gånger så mycket energi som det går åt för att värma upp reaktorn till 150 miljoner grader. Men ännu har ingen fusionsreaktor i världen ens lyckats producera mer energi än vad som går åt för att skapa de enorma temperaturer som krävs. Jet i Storbritannien har nästan lyckats, men har ännu en bit kvar.

– När den sätts i gång så drar den fyra procent av landets elförbrukning, så det gäller att inte köra den mitt under en köldknäpp eller när England spelar final i fotbolls-VM, säger Michel Claessens.

Fusionsenergin föddes när människan började förstå hur solen fungerar. De första experimenten utfördes under 1940-talet, bland annat i andra världskrigets Tyskland. Under 1950-talet tog tekniken fart i Europa, USA och Ryssland. 1958 hölls den första konferensen anordnad av FN där de olika länderna presenterade sin fusionsforskning och hemlighetsstämplen togs bort. Sedan dess ordnas en FN-konferens vartannat år för att följa upp utvecklingen inom fusionsforskningen.

De vetenskapliga modellerna tyder på att fusionstekniken verkligen fungerar, men problemet hittills har varit att reaktorerna helt enkelt är för små för att kunna producera tillräckligt mycket energi. Och det enda sättet att ta reda på om det fungerar är att bygga en jätteanläggning och prova sig fram för att se om det i praktiken är en ekonomiskt konkurrenskraftig energiform.

Det avgörande är framförallt om det går att åstadkomma tillräckligt stora och starka magnetfält som stänger inne plasmat och hindrar det från att komma i kontakt med de mer värmekänsliga väggarna i tokamaken. Om slitaget på materialet visar sig ske snabbt så kan tekniken bli alldeles för kostsam.

Det pågår också en kapplöpning inom själva fusionstekniken där två metoder konkurrerar, magnetisk inneslutning, den metod som Iter bygger på, och tröghetsinneslutning. I den senare belyses en millimeterstor kula av fruset deuterium tritium med hundratals starka lasrar så att den komprimeras ungefär 2 000 gånger och värms upp till omkring 50 miljoner grader. Stora forskningsanläggningar för denna metod finns bland annat i Kalifornien, Frankrike och i Japan. Problemet med tröghetsinneslutning är att lasrarna drar stora mängder energi och att kompressionen kräver stor precision.

En variant av den magnetiska inneslutningen kallas för stellarator och den största byggs nu i Tyskland. Den påminner om en tokamak men är skruvad till formen. Den har en hel del tekniska fördelar men dess nackdel är att den är betydligt svårare att både bygga och förstå, enligt Torbjörn Hellsten, professor i teoretisk fusionsplasmafysik vid KTH i Stockholm.

Om allt går enligt plan och Iter:s tokamak producerar energi i överskott så finns det ändå inget sätt att ta tillvara den producerade energin. Det har helt enkelt bedömts vara alltför dyrt och därför ska Iter enbart fungera som en forskningsanläggning som ska rivas när testerna är slutförda.

Trots att fusionsenergi enligt forskarna har potential att bli en energikälla som i framtiden kan ersätta dagens smutsiga fossila bränslen så jublar inte miljörörelsen. Tvärtom så hörs nu högljudda protester mot hela Iter-projektet och krav på att det läggs ned. Argumenten är till viss del samma som de emot kärnkraft; fusionskraften hävdas vara alltför osäker med sitt radioaktiva material samtidigt som de potentiella riskerna vid ett haveri är för stora. Miljarderna bör i stället satsas på förnyelsebara energikällor som vind, våg och solkraft, hävdar bland andra Greenpeace och den franska miljörörelsen.

Det är argument som forskarna själva har svårt att förstå. Ett worst case-scenario är att tritium läcker ut. Men tritium späds snabbt ut till låga nivåer och har en halveringstid på bara elva år. Dessutom är mängden tritium i plasmat relativt liten då själva plasmat är 500 000 gånger tunnare än vanlig luft.

– Efter 100 år så är radioaktiviteten till och med mind-re än den som du får från ett kolkraftverk. Det som hände i Fukushima skulle aldrig kunna ske i en fusionsreaktor. Vid en olycka så slocknar allt på en gång och radioaktiviteten klingar snabbt av, säger Torbjörn Hellsten.

Men skepsisen är stor, och många tror helt enkelt inte att tekniken fungerar.

– Det är extremt dyrt och kommer förmodligen inte att leda någonvart, säger Frankrikes förra miljöminister, miljöpartisten Yves Cochet.

Iter får även hård kritik från både kärnkraftskramare och vissa forskare. »Lägg pengarna på att förbättra säkerhet och utveckling inom kärnkraften«, är ett vanligt argument. Och Pierre-Giles de Gennesden, fransk Nobelpristagare i fysik, har liknat projektet vid en vacker, men fullkomligt orealistisk, tanke.

Inte ens de som arbetar med Iter säger sig vara hundra procent säkra på att tokamaken verkligen kommer att leva upp till förväntningarna. Michel Claessens och Torbjörn Hellsten är visserligen optimistiska, men poängterar att garantier saknas.

Och trots att miljard efter miljard redan plöjts ner i Iter-projektet är det inte helt säkert att det verkligen blir av. I enlighet med fransk lag kräver alla satsningar av denna typ att allmänheten får lov att säga sitt. Mellan den 15 juni och 20 juli pågår denna medborgarnas utfrågningsperiod  runt Cadarache i Provence. Då får vem som helst, oavsett hemvist eller nationalitet, möjlighet att på plats ställa frågor och komma med synpunkter till de franska myndigheterna, som enligt lag är skyldiga att utvärdera medborgarnas farhågor och komma med rekommendationer till regeringen om huruvida projektet bör drivas vidare eller stoppas helt.

Samtidigt har EU redan långt gångna planer för nästa generations fusionsreaktor, med en kapacitet som är tre gånger högre än Iter. Projekteringen av demonstrationsreaktorn Demo är redan i full gång och planen är att år 2030 sätta igång bygget. Storleken? Den ska rymma mellan 1 000 och 3 500 kvadratmeter plasma, att jämföra med Iter:s 800.

Kostnaden? Det är det ännu ingen som vågar tänka på.

***

Fakta | Iter

Så funkar det:
Iter bygger på magnetisk inneslutning av deuterium – som finns i vanligt havsvatten – och tritium – som tillverkas av metallen litium. För att atomkärnorna inte ska stöta bort varandra utan smälta samman krävs en mycket hög hastighet, det vill säga hög temperatur. När bränslet hettas upp till över 100 miljoner grader bildar fusionsbränslet ett plasma, en joniserad gas, där elektronerna inte längre är bundna till atomkärnorna. Detta sker genom uppvärmning i ett ringformat magnetfält, som till viss del bygger på samma teknik som den i en mikrovågsugn. När de olika partiklarna kolliderar med bränslet i inneslutningen smälter atomkärnorna samman och blir till energi.

***

Fakta | Iter-projektet i siffror

23 000 ton: Så mycket kommer tokamaken att väga. Det är lika mycket
som tre Eiffeltorn.
32 miljarder: Den uppskattade kostnaden i euro för hela Iter-projektet, inklusive nedmontering. EU står för 45 procent av kostnaden.
1 000 000: Så många komponenter kommer maskinen att bestå av.
840 m2: Så mycket plasma kommer Iters tokamak att innehålla. Det är drygt åtta gånger mer än dagens största maskiner av samma slag.
360 000 ton : Vikten på den jordbävningsskyddande grund, bestående av 500 betongkolonner, som byggs under tokamaken.
7: Antalet medlemmar som bidrar med forskning och tillverkning av Iter. EU, Japan, USA, Ryssland, Sydkorea, Kina och Indien.
150 miljoner: Så många grader kommer plasman att bli. Det är tio gånger
varmare än solens kärna.
61 meter: Så hög blir Iters tokamak över marken. Plus 13 meter
som byggs under jord.
180 hektar: Ytan på hela området där Iter byggs. Det blir Europas
till ytan största forskningsanläggning.

I dag finns det 1 100 campingplatser runt om i Sverige, och trenden går mot mer och fler bekvämligheter och större service- och nöjesutbud. Den nya generationen campare vill ha det rent och bekvämt och inte behöva köa till duschen.

Men det är också stor skillnad mellan typiska campare, som ofta har husvagn och förtält, och de mer mobila husbilsägarna. Resvana par med utflugna ungar, som vill uppleva nya platser och miljöer i den takt som passar just dem, så ser bilden av den typiska husbilsköparen ut, enligt branschföreträdare.

– Husbilar som koncept säljer på begreppen frihet och oberoende, du stannar var du vill och har allt du behöver i bilen. Det attraherar människor som inte har lust att betala dyra pengar för att trängas med andra campare, säger Torbjörn Stålenhag, testredaktör på tidningen Husvagn & Camping.

Den svenska allemansrätten gör att det är tillåtet att parkera husbilen nästan var som helst och därmed inte behöva ta in på camping. Men på exempelvis Gotland har myndigheterna infört förbud mot att övernatta i alla typer av motorfordon, till husbilsägarnas stora förtret.

På grund av ökad efterfrågan – Sverige är det land i Europa där husbilsförsäljningen ökar mest, i maj såldes 40 procent fler än samma månad 2010 – så blir uppställningsplatserna i Sverige stadigt fler. Men det leder till konflikter. På Öland protesterar just nu campingplatsernas ägare mot kommunens planer på nya uppställningsplatser eftersom det innebär att de får färre kunder.

Medianvärdet för en ny husbil ligger i dag på 600 000–700 000 kronor, enligt Torbjörn Stålenhag. En husvagn är ungefär hälften så dyr, omkring 250 000–300 000 kronor. Det är en av anledningarna till varför yngre personer oftare väljer husvagn framför husbil, men det beror också på att barnfamiljer lättare ryms i en husvagn som ju bara ska fungera som en bolåda medan husbilens bilfunktion slukar en hel del utrymme. Vill man ha en husbil med lika stort utrymme som en husvagn så får man räkna med att punga ut med omkring en miljon kronor.

»Det här är guaraniindianernas bidrag till en bättre hälsa hos mänskligheten, direkt kommen ur djungelns skafferi.«

Så inleder den svenska entreprenören Carl Horn af Rantzien beskrivningen av produkten som han hoppas ska göra succé på den globala marknaden för sötningsmedel. En marknad som omsätter runt 350 miljoner kronor årligen.

Mirakelmedlet, som är mellan 300 och 400 gånger sötare än socker och helt kalorifritt, utvinns ur den latinamerikanska plantan stevia, som tillhör krysantemumfamiljen och sedan hundratals år används som sötningsmedel av latinamerikanska indianer.

Steviosid är redan godkänt av EU:s livsmedelsmyndighet EFSA och den 4 juli väntas EU-kommissionen och därefter EU-parlamentet ge grönt ljus åt det nya sötningsmedlet. Innan årets slut kommer troligen steviatillsatser att vara godkända inom hela EU, och finnas i produkter som läsk, desserter, godis och drycker.

Men själva bladen från växten, det naturliga sättet att nyttja växtens sötma, får inte säljas inom EU. Det finns så få toxikologiska undersökningar att EFSA inte anser att de späda bladen, som mest liknar en vanlig kryddväxt, kan sägas vara säkra att äta. Det föreslagna godkännandet gäller enbart steviolglykosider, sötande ämnen som utvinns ur själva bladet. Och den steviatillsats som snart kommer att finnas på den svenska marknaden har mycket lite med den ursprungliga växten att göra, enligt Evelyn Jansson Elfberg, avdelningsdirektör på Livsmedelsverkets regelutvecklingsavdelning.

– De har gått igenom så många kemiska processer att de knappast kan kallas naturliga längre, säger hon.

Ändå marknadsförs de nya steviapreparaten som 100 procent naturliga – som det enda naturliga kalorifria alternativet till de många artificiella sötningsmedel som redan finns. Men att sätta likhetstecken mellan »naturligt« och »mer hälsosamt« är ett vanligt misstag, enligt Nils-Gunnar Ilbäck, professor och toxikolog på Livsmedelsverket.

– Många livsmedelstillsatser som påstås vara naturliga tillverkas ändå på kemisk väg eftersom det blir mycket billigare än att extrahera ämnet från en viss växt. Dessutom kan ett rentillverkat kemiskt ämne ofta vara säkrare att inta än ett så kallat naturligt eftersom man då inte riskerar att få i sig andra medföljande ämnen som skulle kunna utgöra en hälsorisk.

ADI (acceptabelt dagligt intag) för steviolglykosider är fastställt till 4 milligram per kilo kroppsvikt och dag. En nivå som är tio gånger lägre än den för exempelvis sötningsmedlet aspartam. Det innebär att en person som väger 60 kilo kan äta upp till 2 400 milligram aspartam om dagen –  motsvarande fyra liter lightcoladryck.

När myndigheterna fastställer ADI är långtidsstudier avgörande. Men Evelyn Jansson Elfberg menar att det är extremt sällsynt att myndigheten höjer nivån på ADI för tillsatser. Nivån för aspartam har exempelvis legat oförändrad under alla år.

Ändå är aspartam det mest ökända av alla sötningsmedel. Det har funnits på marknaden i 25 år och varit föremål för otaliga vetenskapliga studier, ändå omges det ständigt av nya skräckhistorier om att det skulle orsaka alltifrån cancer till missfall.

– Men EFSA och nationella livsmedelsmyndigheter har inte funnit vetenskapligt stöd för att ändra tidigare bedömningar.

Och innan stevia ens godkänts i Europa talas det på hälsobloggar och bland dietintresserade redan om ett nytt, helt naturligt sötningsmedel. Namnet är Luo Han Guo, och liksom stevia härstammar det från en exotisk växt.

Fakta | Sötningsmedel

Naturliga
• Fruktsocker
• Isomalt (E 953)
• Laktitol (E 966)
• Maltitol (E 965)
• Mannitol (E 421)
• Sorbitol (E 420)
• Xylitol (E 967)
• Steviosid

Artificiella
• Acesulfamkalium (E 950)
• Aspartam (E 951)
• Cyklaminsyra (E 952)
• Natriumcyklamat
• Sackarin (E 954)
• Sukralos (E 955)

Beskedet som nådde det fotbollstokiga Bosnien-Hercegovina den 1 april i år var inget dåligt aprilskämt. De internationella fotbollsförbunden Fifa och Uefa meddelade att de stängde av landet från allt internationellt deltagande i fotboll, med motiveringen att det bosniska fotbollsförbundet inte följer reglerna för hur fotbollen ska ledas.

Fifas krav på att den trehövdade ledningen för det bosniska fotbollsförbundet – bestående av en bosniak, en serb och en kroat – måste ersättas med en enda ledargestalt föll nämligen inte i god jord hos de serbiska representanterna, som helt enkelt vägrade gå med på det internationella förbundets krav.

Det är en historia som väl illustrerar den politiska situationen i landet. Tre etniska grupper som träter, och minst en som konsekvent vägrar inrätta sig i ledet.

Den här våren har varit den värsta i Bosnien sedan kriget på 1990-talet, enligt bedömare som International Crisis Group. Staten är under attack från alla håll, och även om våldsamheter kanske inte hotar att utbryta i morgon så har landet inte kunnat kasta av sig etnicitetsspöket. Drygt sju månader efter det senaste valet har federationen Bosnien och Hercegovina fortfarande ingen regering. Socialdemokraterna, som främst lockar muslimska bosniaker, fick flest röster men har inte lyckats få nödvändigt bosnien-kroatiskt stöd för att bilda regering.

Länge såg det ljust ut för den nya nationen. Det årtionde som följde på Daytonavtalets undertecknande 1995 dominerades av optimism. Framtiden tycktes ljus och ett EU-medlemskap hägrade vid horisonten. Men 2006 vände den positiva trenden och splittringen mellan den unga nationens enheter, den serbiska republiken Republika Srpska och den muslimsk-kroatiska federationen, blev alltmer ­uppenbar.

Republika Srpskas president Milorad Dodik – som tillhör de bosnienserbiska socialdemokraterna – slutade bemöda sig om att linda in sina ambitioner att skapa en helt fristående serbisk stat, samtidigt som konflikten inom den bosnisk-kroatiska federationen började ta sig allt tydligare uttryck.

Dodik är det namn som oftast nämns i jakten på en nutida syndabock som kan förklara Bosniens oönskade politiska utveckling. Han har gjort allt som står i hans makt för att underminera den i hans ögon oönskade statsbildningen. Så såg det ut 2006 när han valdes till premiärminister och motsatte sig alla föreslagna konstitutionella förändringar, och så såg det ut när han i november 2010 blev Republika Srpskas nya president.

Socialdemokraternas ledare Zlatko Lagumdzija har under det politiska efterspelet till valet förra året förgäves försökt övertyga sina kroatiska kollegor om att hans parti även kan representera deras etniska grupp och inte alls är ett parti som enbart företräder de muslimska bosniakernas intressen.

– Det här handlar inte om kroater utan om ett paradigmskifte. Förr hade vi etniska partier som såg till de sina, men då hade vi inte heller några fungerande regeringar, kommenterar han i tidningen The Economist.

Men hittills har s-ledarens kampanj inte rönt någon större framgång, även om det de senaste veckorna kommit vissa positiva signaler om att arbetet med att bilda regering trots allt inte stagnerat fullständigt.

Nenad Pejic, bosnisk journalist, författare och välanlitad Balkanexpert, målar upp en mycket mörk bild av läget i Bosnien.

– Det saknas politiskt ledarskap och ledarna bråkar i stället för att samarbeta. Samtidigt är landet i ekonomisk kris, de utländska investeringarna är nästan noll och de unga och välutbildade flyr utomlands, säger Nenad Pejic.

Nationalister, såväl kroater, som serber och muslimska bosniaker, har fått större utrymme i de politiska partierna, och som en direkt konsekvens har tonläget skruvats upp rejält.

– Etnicitet har blivit den viktigaste markören i dagens Bosnien. Allt annat är underordnat ditt ursprung, säger Nenad Pejic.

Det märktes inte minst i en annan färsk krissituation som Bosnien med nöd och näppe lyckades ta sig ur så sent som häromveckan. Milorad Dodik annonserade tidigare i våras sina planer på att hålla en folkomröstning i Bosnien i juni, där befolkningen skulle få ta ställning till krigsdomstolarnas vara eller inte vara. Många serber ser dessa domstolar som ett orättvist institutionellt instrument för att straffa den serbiska befolkningen. Med kroatiska och bosniakiska ögon sett innebär dock detta ett hot mot Daytonavtalet och i förlängningen mot hela staten Bosnien.

Det är en syn som delas av EU, vars representant för utrikesfrågor Catherine Ashton, nyligen fick göra en blixtutryckning till landet. Hon lyckades till de flesta bedömares stora förvåning övertala Milorad Dodik att avblåsa planerna på en folkomröstning. I gengäld fick serbledaren löften från Bryssel om en total översyn av landets juridiska och institutionella system.

Marko Prelec, Balkanchef på International Crisis Group, konstaterar att ingen riktigt vet om denna händelse ska tolkas som ett nederlag eller en framgång för Dodik.

De senaste veckorna har företrädare för de tre grupperna dragit helt olika slutsatser. Bosniakiska bedömare utropade Dodik till förlorare samtidigt som de kritiserade EU för att ha skyndat till serbledarens undsättning. Serbiska medier talade tvärtom om Dodiks stora seger och Serbiens president Boris Tadic meddelade att Republika Srpskas intressen nu äntligen är försvarade.

Parallellt med dessa politiska kontroverser har ljuset återigen riktats på Bosnien-Hercegovina sedan den förre bosnien­serbiske överbefälhavaren Ratko Mladic greps förra torsdagen.

Han har varit eftersökt i femton års tid, och väntas nu ställas inför rätta i Haag, misstänkt för att ha beordrat folkmordet på 8 000 muslimer vid massakern i Srebrenica 1995.

Än i dag saknas 30 000 personer som försvann under kriget, och det mödosamma identifieringsarbetet av kvarlevor från krigets offer pågår oförtrutet. Bara två veckor innan Ratko Mladics gripande meddelade rättsläkare i Bosnien att de identifierat det hittills yngsta mordoffret. Adina Hajdarevic var tre månader och 19 dagar gammal när hon dödades tillsammans med sin mor och syster i maj 1992.

»Enligt den rättsmedicinska undersökningen sköts babyn med en kula i huvudet, från nära håll«, kommenterade Lejla Cengic från Institutet för saknade personer i Bosnien till nyhetsbyrån AFP.

Gripandet av Mladic har rivit upp många halvläkta sår hos människor som förlorat sina anhöriga och ses av vissa bosniensserbiska nationalister som ett brott i sig, en attack mot det serbiska folket.

Och samtidigt fortsätter Milorad Dodik alltså att leverera provocerande utspel om att hans Republika Srpska ska bryta sig ut från Bosnien-Hercegovina.

– Dodik verkar göra allt för att bevisa att Republika Srpska fungerar som en egen stat. Men i många bosniakers och kroaters ögon så skulle en splittring av Bosnien innebära ett erkännande av etnisk rensning, säger Ivana Macek, docent i kulturantropologi vid Uppsala universitet, som studerar hur människor i Bosnien påverkats av kriget.

Enligt henne är de flesta bosnier nöjda med att krigsförbrytare ställs inför rätta, samtidigt som det finns en kritik mot den utdragna processen, för låga straff och en oro för att de åtalade, precis som Serbiens före detta president Slobodan Milosevic, hinner avlida innan de avtjänat sitt straff. Dessutom finns det en ironi i att Serbiens EU-medlemskap nu kan komma att påskyndas – Serbien som i deras ögon under femton års tid har förhalat utlämningen av krigsförbrytare.

Mitt i denna känslostorm kämpar Bosnien för att bli en fungerande stat, med en funktionell regering och statsapparat. Drömmarna om EU- och Nato-medlemskap tycks i dag avlägsna, även om vissa, till exempel journalisten Nenad Pejic, tror att ett serbiskt medlemskap kan bana vägen även för deras sköra nation.

– Jag tror att Kroatiens och Serbiens framtida EU-medlemskap kommer att bidra till att ge Bosnien-Hercegovina en skjuts i samma riktning, vilket vore väldigt bra för landet.

Fakta | Så styrs Bosnien och Hercegovina

Bosnien och Hercegovina består idag av två delar. Den av bosnienkroater och bosnienmuslimer dominerade Federationen Bosnien och Hercegovina (FBiH) och den bosnienserbiska Republika Srpska (RS). Utöver dessa finns ett lokalt självstyrande distrikt, Brckodistriktet i nordöstra Bosnien och Hercegovina.

Federationen är uppdelad i tio kantoner som är relativt självständiga med egna regeringar och folkförsamlingar. Den starka decentraliseringen med tre konstitutionella folk, sammanlagt 14 regeringar på olika nivåer och en svag central makt har lett till att politiska förändringar är svåra att åstadkomma.

Landets högsta organ, presidentrådet, består av en folkvald representant från varje konstitutionellt folk: en bosniak, en bosnienkroat samt en bosnienserb. Beslut måste fattas med konsensus. Presidentrådet utser ministerrådet, som är landets regering. Ministerrådet består av en ordförande och nio ministrar. Dessa är ansvariga inför parlamentet.

I enlighet med Daytonavtalet är FN:s högste representant för Bosnien-Hercegovina fortfarande överordnad alla valda representanter i Bosnien. FN:s högste representant kan avsätta alla tjänstemän och valda politiker samt avskaffa och införa lagar som han finner för gott.

Bosnien i korthet
Statskick: Förbundsrepublik.
Självständigt: 1995.
Huvudstad: Sarajevo.
Religion: 40 % muslimer, 31 % ortodoxa, 15 % katoliker och 14 % övriga.
Befolkning: 4–4,5 miljoner. Landet är befolkat av tre folkgrupper: bosniaker, serber och kroater.
Språk: Bosniska, serbiska, kroatiska.

Svenskt bistånd
Sverige är en av de största biståndsgivarna i landet. Sedan krigsslutet 1995 uppgår det totala stödet till drygt tre miljarder kronor. Biståndet har skiftat fokus från återuppbyggnad efter kriget till främjande av demokrati och mänskliga rättigheter, marknadsutveckling samt en hållbar samhällsbyggnad.

Handel (2010)
Svensk export: 224 miljoner kronor.
Svensk import: 169 miljoner kronor.

Bosnier i Sverige
I samband med kriget 1992–1995 tog Sverige emot över 60 000 bosniska flyktingar. I dag finns cirka 80 000 personer med bosniskt ursprung i Sverige, varav drygt 56 000 har svenskt medborgarskap.

Källor: UD, Wikipedia

Fakta | Jugoslaviens delning

29 november 1945 proklamerades den federala folkrepubliken Jugoslavien av Josip Broz Tito. Landet bestod av sex delrepubliker. Jugoslavien regerades av kommunistpartiet fram till upplösningen 1992. Under början av 1990-talet valde alla delrepubliker utom Serbien och Montenegro att lämna federationen Jugoslavien vilket den dåvarande centralregeringen i Belgrad våldsamt motsatte sig. Under 90-talet utkämpades flera blodiga krig, som till slut resulterade i att federationen upplöstes och delades i sju länder.

Slovenien
Slovenien bröt sig, som första land, ut ur det gamla Jugoslavien 1991. Självständighetskriget varade bara några veckor. Slovenien är medlem i EU och i Nato sedan 2004.

Kroatien
Kroatien förklarade sig självständigt i juni 1991, men kriget pågick i flera år innan frigörelsen var ett faktum. Landet är EU-kandidat och är sedan 2009 även medlem i försvarsalliansen Nato.

Bosnien
Bosnien/Hercegovina förklarade sig självständigt från Belgrad 1992. Det blev inledningen på ett fyra år långt krig, då bland annat massakern i Srebrenica ägde rum. Konflikten fick ett slut i och med Daytonavtalet 1995.

Serbien
Serbien, med huvudstaden Belgrad, utgjorde kärnan i det tidigare kommunistiska Jugoslavien. Med FN-mandat i ryggen bombade Nato till slut Serbien för att få dem att lämna Kosovo. Sedan 2006 är Serbien en egen stat, och drivs som republik.

Montenegro
Republiken Montenegro blev självständigt först efter en folkomröstning 2006 då det tidigare Jugoslavien inte existerade längre. Det ingick tidigare i en union med Serbien.

Kosovo
Republiken Kosovos befrielsekrig från Jugoslavien inleddes 1996, och först 2008 utropade de sin självständighet. Serbien vägrar dock fortfarande att godkänna Kosovo som egen nation.

Makedonien
Makedonien lämnade utan dramatik Jugoslavien 1991. Parlamentarisk republik. Landet ansökte om EU-medlemskap 2004 och fick kandidatstatus den 17 december 2005.  

Källa: Wikipedia

Det är en av flygbolagens absolut värsta mardrömmar. Varje dag som Europas flygplatser hålls stängda förlorar flygbolagen intäkter i miljardklassen. Det askmoln som drabbade Europa förra våren kostade de europeiska flygbolagen ofattbara 24 miljarder kronor.

Flera flygbolag, däribland Ryanair som i veckan gjort provflygningar i den mest asktäta röda zonen, har både i fjol och i år ifrågasatt de mätmetoder som ligger till grund för myndigheternas beslut att begränsa flygtrafiken.

Men alla gör inte den bedömningen. Vid fjolårets askmoln ansåg Martin Öhman, dåvarande ordförande i pilotföreningens flygsäkerhetskommitté, att flygbolagens påtryckningar äventyrade flygsäkerheten. I en intervju med Svenska Dagbladet jämförde han flygbolagens provflygningar med vilda västern, och varnade för att luftfartsmyndigheterna skulle känna sig hårt pressade av flygbranschen att öppna luftrummet trots att det inte var helt säkert att flyga.

Bo Säbb, SAS-pilot som i dag är ordförande i pilotföreningens flygsäkerhetskommitté, håller delvis med sin företrädare på posten.

– Både ja och nej, men visst har det varit ett extremt ekonomiskt tryck att få i gång flyget snabbt igen. Är ett bolag uppe i luften så vill alla andra bolag göra detsamma för att inte hamna på efterkälken. Men så här i efterhand tycker jag ändå att avvägningen var rimlig även om vi nog ställde in fler flyg än vi egentligen hade behövt, säger Bo Säbb.

Enligt Anna Wilson, generalsekreterare i branschföreningen Svenskt Flyg, har stora förändringar skett under det senaste året. I dag har flygbolagen och luftfartsmyndigheterna tillgång till bättre teknisk utrustning som upptäcker och avläser hur högt askan befinner sig i atmosfären och vilken typ av aska det är. En del flygplan har provat en typ av askradar, men framför allt handlar det om radarutrustning på marken som kan avläsa de olika skikten i atmosfären. Viktigast av allt är ändå de utbyggda teoretiska modellerna med vilka det går att simulera olika scenarier för askan.

För bara en månad sedan genomfördes en stor europeisk katastrofövning där ett utbrott från just vulkanen Grimsvötn simulerades och där samtliga europeiska myndigheter och flygbolag deltog. Det är en av anledningarna till varför flygbransch och myndigheter i dag anser sig vara bättre förberedda än någonsin tidigare.

Enligt Anna Wilson är det inget konstigt med att många flygbolag ställt sig frågande till myndigheternas beslut att stänga hela luftrummet under flera dygn 2010.

– Många bolag hade i samarbete med flygplanstillverkare redan gjort tester på hur motorer hanterar aska. Om myndigheterna haft en bättre dialog med flygbolagen så hade förmodligen bedömningen blivit en annan, utan att göra avkall på säkerheten, säger Anna Wilson.

Sedan utbrottet från Eyjafjallajökull 2010 har myndigheterna sett över de olika säkerhetszonerna. I dag finns ett nyinrättat tredelat zonsystem baserat på mätningar från den brittiska vädertjänsten Met Offices speciella vulkanavdelning. I zon två, den blåa zonen, tillåts flygningar i svenskt luftrum om flygbolagen ansökt och fått beviljande av Transportstyrelsen.

Kravet från Transportstyrelsen är bland annat att flygmotorerna måste undersökas efter flygningen och att resultatet av en noggrann genomgång av planets motorer ska rapporteras in till myndigheten efter flygningen.

Men i slutändan är det helt upp till flygbolagen att avgöra om de vill lyfta eller stanna kvar på marken, trots att de fått grönt ljus från myndigheten.

– Man vill inte lyfta om man inte är helt säker på att ett plan med 300 personer kommer fram säkert, som Anna Wilson uttrycker det.

Vid alla typer av katastrof-riskanalyser bygger bedömningen på den samlade erfarenheten i världen. De flesta risker är vad försäkringsbolagen brukar kalla frekvensrisker – de är vanligt förekommande och därmed är det relativt enkelt att bedöma sannolikheten för att de ska inträffa igen.

När det gäller flygbranschen så är askmoln en av de mer sällsynta riskerna och de historiska erfarenheterna är begränsade. Det betyder att riskbedömningarna blir betydligt mer osäkra.

– Det finns inga utvecklade modeller som med hög precision kan säga hur hög risken med att flyga i ett askmoln är. Om du frågar en forskare i nedfall skulle han eller hon aldrig med säkerhet kunna ge en exakt prognos, säger Gunnar Andersson, vice vd på Folksam och adjungerad professor vid institutionen för matematisk statistik med inriktning mot försäkringsmatematik på KTH.

Han tror också att flygbranschen i sina riskbedömningar skiljer mellan passagerarplan och fraktplan, de olika typerna föranleder olika syn på flygningarna och därmed olika riskbedömningsmodeller.

– Utöver det mänskliga lidandet så brukar man inom försäkringsbranschen säga att det värsta som kan ske är att ett passagerarflygplan störtar i tättbebyggt område eller exempelvis i ett kärnkraftverk. Det går att räkna ut det exakta ekonomiska värdet vid varje tänkbart olycksscenario, säger Gunnar Andersson.

Trots att många flygbolag är under mycket hård ekonomisk press – inte minst sedan miljardnotan för fjolårets askmoln stod klar – ser Gunnar Andersson ingen anledning att oroa sig för att flygsäkerheten kan bli lidande. Flygbolagen tar inte risker som kan innebära stor fara för människors liv. De är också begränsade av sina egna försäkringsbolag att ta alltför stora risker, haverier är extremt kostsamma, men framförallt på grund av den potentiella varumärkesrisken som det innebär att i konsumenternas ögon ses som ett flygbolag som chansar när det kommer till människoliv.

Fakta | Flygreglerna

I områden med den högsta koncentrationen av aska (över 4 000 mikrogram per kubikmeter) är flygning inte tillåten. Undantag gäller för militär, polis, ambulans och liknande, samt flygplan utan turbinmotor.

I områden med mellanhög koncentration (2 000–4 000 mikrogram per kubikmeter) tillåts flygningar om flygbolagen har tagit fram säkerhetsbedömningar som godkänts av Transportstyrelsen.

I områden med låg koncentration (mindre än 2 000 mikrogram per kubikmeter) är flygning tillåten så länge flygbolagen följer godkända säkerhets­procedurer.Källa: Transportstyrelsen

Det är inte första gången som väggarna i det pampiga 1800-talshuset på 10 Rue de Solférino i Paris bevittnar omstörtande händelser i fransk inrikespolitik. År 1944 avrättades en sovande Philippe Henriot i sin säng av en grupp tillhörande den franska motståndsrörelsen. Han var minister i den av Nazityskland stödda Vichyregimen och en känd antisemit, ofta kallad för Frankrikes motsvarighet till Joseph Goebbels.

Mindre blodigt, men nästan lika dramatiskt, har det de senaste dagarna varit i »Solférino«, som det franska socialistpartiets högborg rätt och slätt brukar kallas. I söndags greps Dominique Strauss-Kahn, partiets klarast lysande stjärna och tilltänkta presidentkandidat, tillika den Internationella valutafonden IMF:s ordförande, i New York misstänkt för våldtäkt. Han ansågs fram till i söndags vara den enda socialisten med potential att kunna vinna valet 2012 och därmed sätta stopp för Nicolas Sarkozys planer på en andra mandatperiod. I många opinionsmätningar slog DSK, som han kallas i Frankrike, den sittande presidenten med hästlängder och den enda som tycktes kunna hota hans väg till tronen var det högerpopulistiska Front Nationals ledare Marine Le Pen.

I dag är läget ett annat, även om socialistpartiets ordförande Martine Aubry precis som väntat har tagit på sig rollen som den starka ledaren som försöker ge sken av att ingen större skada är skedd. Business as usual. »Partiet fortsätter att arbeta på samma sätt som vi gjort de senaste tre åren« var hennes besked till det samlade pressuppbådet i Solférino dagen efter det att bomben briserat.

Men borgmästaren i Lille anses allmänt sakna den karisma och den politiska tyngd som Dominique Strauss-Kahn onekligen besitter. Franska vänsterväljare tycks till och med ha överseende med DSK:s omvittnade smak för lyxliv, dyra bilar och flotta våningar. Och en opinionsmätning som presenterades i onsdags visar att hela 57 procent av fransmännen tror att DSK är ett oskyldigt offer för en politisk komplott.

Redan i söndags, bara timmar efter att nyheten om gripandet av Dominique Strauss-Kahn börjat sprida sig över världen, avfyrade Front Nationals ledare Marine Le Pen den första giftiga salvan mot sin politiska rival. Hennes röst stack ut bland de övriga i det politiska etablissemanget som i detta tidiga skede inte ville uttala sig om de grova mistankarna mot Dominique Strauss-Kahn. Något som Marine Le Pen inte var sen att utnyttja.

– Den politiska och mediala eliten är medskyldiga till det brott som Dominique Strauss-Kahn begått, sa hon i en kommentar.

Med hjälp av mäktiga medlöpare som villigt vänt bort blicken har Strauss-Kahns perversa beteende kunnat fortgå i flera år, fortsatte Marine Le Pen och uttryckte sitt förakt för »de som hela tiden vetat men som inte sagt något«.

Denna offensiva taktik är välbeprövad och har tidigare använts med stor framgång av Marine Le Pen. Hon agerade på precis samma sätt i fallet med sexskandalen kring kulturminister Frédéric Mitterrand, som nästan tvingades avgå 2009 efter en omfattande kampanj ledd av just Marine Le Pen. Mitterrand, som kraftfullt försvarat den pedofilanklagade filmregissören Roman Polanski, berättade redan 2005 i sina memoarer om hur mycket han njöt av att köpa sex av »unga pojkar« i Thailand. Bisarrt nog fick detta avslöjande ingen större spridning i Frankrike förrän fyra år senare, då Marine Le Pen i en direktsänd tv-intervju krävde Frédéric Mitterrands avgång. Ett medialt genidrag, skulle det visa sig. Det blev hennes stora politiska genombrott och gav henne många nya sympatisörer.

På samma sätt som då, och i sann populistisk anda, riktar Marine Le Pen nu udden mot hela den politiska klassen. Den onåbara, som tror sig leva i en värld för sig, med egna privilegier och lagar. En kritik som många fransmän skriver under på, och eftersom hon är den enda som tycks ta avstånd från den politiska aristokratins avarter är det knappast förvånande att hon får starkt stöd.

– Genom att nu ta avstånd från det politiska etablissemanget förstärker hon bilden av sig själv som en person som säger vad vanligt folk tänker. Det appellerar till människor som är trötta på landets politiska elit, säger Jérome Fourquet, chef på det franska opinionsinstitutet Ifop, till tidningen Le Nouvel Observateur.

Beträffande hur DSK-skandalen påverkar presidentvalet 2012 säger Jérome Fouquet:

– Marine Le Pen har nu förlorat den ideala politiska motståndaren. Å andra sidan har hon redan vunnit en stor medieseger som kommer att fortsätta flera veckor framåt.

En annan faktor som i varierande grad anses kunna påverka presidentvalskampanjen är paret Sarkozy/Brunis graviditet, som bekräftades i tisdags.

En som tror att president Sarkozys popularitet hos väljarna kommer att växa i takt med presidenthustruns mage är den franske historikern Christian Delport, specialiserad på politikers relation med massmedia och som bland annat har skrivit en bok om konsten att förföra väljare.

Presidentparet har en aura av ouppnåelig elitism omkring sig och den kommande bebisen kan bidra till att göra dem mer mänskliga i väljarnas ögon, förklarar Christian Delport i en intervju i nyhetsmagasinet Le Point. Inte minst är det viktigt för presidenten själv, som uppfattas som både hetlevrad och arrogant och skulle må bra av att visa en mjukare sida. Och historien visar att bebistricket faktiskt fungerar – se bara på de brittiska premiärministrarna Tony Blair och David Cameron, vars tillskott i familjen blev framgångsrika valvapen, konstaterar Christian Delport.

Fakta | Valet

• Frankrikes presidentval hålls den 22 april 2012, med en eventuell avgörande andra omgång den 6 maj.

• Parlamentsvalet hålls därefter den 10 och 17 juni.

• De officiella presidentkandidaturerna för socialistpartiet PS ska vara klara senast den 13 juli 2011. Partiets kandidat väntas väljas den 9 oktober men om en andra valomgång blir aktuell så sker det den 16 oktober 2011.

Jämnt i toppen

I onsdags kom den första opinionsmätningen efter DSK-skandalen. Enligt den skulle Nicolas Sarkozy ta sig till den andra valomgången om det vore val nästa söndag.

23 procent av väljarna skulle rösta på socialistkandidaten François Hollande om det var han som ställde upp, 22 procent på Nicolas Sarkozy och 20 procent på Front Nationals Marine Le Pen.

Om Martine Aubry skulle kandidera för PS så skulle även hon få 23 procent av rösterna medan socialisternas förlorande kandidat i det förra presidentvalet Ségolène Royal skulle få 18 procent av rösterna om det var presidentval nästa söndag.

Hur ser prisutvecklingen på sommarhus ut?

– Det är extremt stora regionala skillnader. I Norrbotten och Västerbotten, som ändå har långa kustremsor, är fritidshusen billiga. Mellan 2006 och 2010 steg priserna med 30 procent. I Kronobergs län säljs det minst sommarhus, i Stockholm flest. Gotland har det högsta kvadratmeterpriset, 38 043 kronor. Kronoberg har det lägsta, 10 613 kronor.

Var är det just nu mest prisvärt att köpa sommarhus?

– Det är omöjligt att svara på. Om jag var extremt händig och sugen på att göra en bra affär så skulle jag satsa på ett renoveringsobjekt, men behöver man anlita hantverkare till allt är det tveksamt om det lönar sig. Sedan finns det inte alls samma investeringstänk när det gäller fritidshus. En bostadsrätt i stan ses ofta som en investering som kommer att betala sig. Med sommarhus handlar det om vad man vill göra på sin lediga tid och då är det kanske inte lika viktigt att göra en god affär.

Vad är ett omöjligt objekt i sommarhussvängen i dag?

– Det finns inga sådana. Alla objekt hittar sin köpare men det kan i extremfall ta tre år. Fritidshus som ligger avsides och har dåliga kommunikationer tar längre tid att sälja.

Förutom sjönära läge, vad står högst i kurs hos en sommarhusköpare?

– God standard och goda kommunikationer. En del spekulanter vill fortfarande ha en torpdröm med utedass och utekök, men allt fler vill ha mer moderna fritidshus med alla bekvämligheter.

Hur många av spekulanterna överskattar sin renoveringsvilja?

– Väldigt, väldigt många. De överskattar sin egen förmåga att renovera och underskattar den tid det faktiskt tar. Många tror att det är lika enkelt som i inredningsprogrammen på tv. Men man har bara några veckors semester och då vill de flesta även kunna vila och umgås med familj och vänner. Många par renoverar ihjäl varandra.

Den nya mäklarlagen träder i kraft den 1 juli, men saknar förbud mot de kritiserade lockpriserna. Varför är det viktigt att stoppa lockpriser – det handlar ju bara om hur mycket köpare är villiga att betala?

– Det kan tyckas märkligt då vi har ett helt transparent system där det bara är för köparen att gå in i Mäklarstatistik för att få den senaste månadens försäljningspriser i det aktuella området. Då borde man som köpare inte bli överraskad när slutpriset blir mycket högre än utropspriset. Men samtidigt bidrar lockpriser till en förtroendekris för hela branschen.

Hur har försöket med att ange jämförelsepriser i annonsen påverkat lockpriserna?

– Det är ett pilotprojekt som testas sedan den 1 april i år och enbart på bostadsrätter i Stockholms innerstad. Tyvärr har vi inte sett något minskat glapp mellan utropspris och slutpris än så länge, men vi ska utvärdera försöket i december.

Varför säger fastighetsmäklare aldrig att bostadspriserna kan sjunka?

– Jag vet faktiskt inte. Det är en bra fråga. På Mäklarsamfundet uppmanar vi alla mäklare att hålla sig till den sanna bilden. Men för en mäklare är höga priser inget självändamål, det är betydligt viktigare med rörlighet på bostadsmarknaden.

Börjar lånetaket och Riksbankens höjningar att märkas på marknaden?

– Inte än så länge, priserna ligger väldigt stilla. I hela riket har priserna sjunkit med en procent den senaste månaden, men i Stockholm har priserna gått upp lika mycket.

Hur har du själv gjort med dina bostadslån?

– Jag har en mindre del med bunden ränta och större delen med rörlig. Vi köpte sommarhus på Ingarö i Stockholms närskärgård år 2000 och då var det ingen som ville ha sommarhus så nära stan. De senaste tre åren har det exploderat även på Ingarö. I slutändan blev det kanske inte en så bra affär med tanke på hur mycket vi lagt ner på renovering.

Detta har hänt

Drömmen om den röda stugan lever och nu är det högsäsong för sommarhusspekulanter. Jeanette Gustafsdotter är vd på Mäklarsamfundet, branschorganisationen som 75 procent av den svenska mäklarkåren är ansluten till. Den 1 juli träder den nya mäklarlagen i kraft. Den innebär att fastighetsmäklaren måste dokumentera allt som sker i affären och lämna över budgivningslista till köpare & säljare när kontrakt skrivs.