Kända stickare och virkare i politiken

Fredrick Federley
Har bland annat stickat en halsduk åt sig själv. »Jag stickar till förbannelse. I kammaren, på tåget, på alla möten. Aldrig har jag lyssnat så bra på mötena som nu. Men det får inte vara för avancerat, då klarar man ju inte av att lyssna längre«, sa han till SvD häromåret.

Inger Arenander
Politisk reporter på Sveriges Radio. Lär ta med sig stickningen till riksdagen och ta fram den så fort debatten börjar bli för långtråkig. Stickade på 1980-talet en tröja åt sedermera chefen för hela Sveriges Radio, Kerstin Brunnberg. Tröjan hade texten »Dagens Eko« i versaler över ryggen.

Johan Lönnroth
Tidigare riksdagsman för vänsterpartiet. I dag docent vid Handels i Göteborg. Ställde ut sina mössor på Handelshögskolans dag 2009 och kommenterade då sitt hantverk på skolans hemsida:»Jag började virka mössor när jag satt i kommunfullmäktige på 1980-talet. Jag var en inbiten nagelbitare och min svägerska tipsade om att virkning skulle hålla händerna sysselsatta med något annat. Det fungerade bra. Jag känner en inre frid när jag virkar, det känns att jag åstadkommer något.«

»Japan inspirerar«

Designern Eva Kruk gav för fem år sedan ut boken »Sy och sticka på egen hand«. Sedan dess har hantverkstrenden exploderat och Eva Kruk själv jobbar som redaktör för hantverksböcker på förlaget Natur och Kultur.

Stickning är ju stort, men hur är det med nål och tråd?
– Sömnad är på gång. Det som hänt inom hela hantverksområdet är att det är mycket yngre människor som håller på. Och man gör generellt lite finare grejer än tidigare.

Vad finns det för andra trenderna just nu?
– Det är ofta inspiration från Japan, till exempel virkade djur, amigurumi. Men också sömnad som sagt, allt från att brodera lite roligare korsstygnsbroderier till att sy egna väskor. Stickningen är ändå inte på något sätt på väg bort, utan de som började sticka för ett par år sedan vill ha nya, svårare grejer, inte bara halsdukar längre. Just nu är det mycket naturmaterial som gäller, man kan få tag på garn från hela världen.

Ja, det är ju värsta trycket i garnaffärerna.
– Ja, de nyare affärerna känns väldigt trendiga, det har hänt mycket. För det är knappast de noppriga akryl­garnerna från sjuttiotalet som säljer numera.

Hur skiljer sig dagens handarbete från tidigare generationers?
– Förr var det ofta för att spara pengar, så är det inte nu. Man kan hitta betydligt billigare stickade tröjor på H & M. Det är nog mer lustfyllt att handarbeta i dag, stickning kallas ibland för handarbetets yoga, det hade man inte sagt på sjuttiotalet.

Stickningar i samtiden

Stickad våning
I förra veckan visade Husby konsthall i Stockholm en halvfärdig trerumslägenhet i miniatyr, stickad. Som Dagens Nyheters utsända beskrev det hängde lägenheten »som en kofta, vänd utochin med avigsidan som yttervägg«.

Projektet leds av Elin Strand Ruin, arkitekt och konstnär. Enligt konsthallen ska verket »undersöka kvinnors arkitekturskapande med utgångspunkt från dekoration i förhållande till sociala strukturer«.

Garnmodellen är en exakt replika av en lägenhet på Oslogatan 8 i Husby, där arbetet med lägenheten kommer att fortsätta under den kommande månaden. Enligt DN är lägenheten under den perioden öppen för allmänheten måndag–fredag
mellan 12 och 16.

Mode
Sandra Backlund (bilden), Sveriges just nu kanske hetaste modedesigner, har gjort sig känd med sina närmast osannolika stickade kreationer. Backlund startade sitt märke 2004 och har gjort flera uppmärksammade kollektioner. Hon har bland annat samarbetat med den amerikanske modeskaparen Marc Jacobs och gjort stickade detaljer till Luis Vuitton-produkter. Den senaste tiden har hon också lanserat icke-stickade kläder.

Garnerat
Omfamnandet av lyktstolpar med stickning eller andra stickade stycken i stadsbilden såg dagens ljus för första gången år 2005 i amerikanska Houston, Texas. Pionjärerna var, enligt Wikiepdia, gruppen Knitta Crew som lämnade sina verk signerade med sin slogan »Knitta Please« (på svenska Sticka gärna!). Enligt gruppens ledare var motivet att göra gatukonsten lite »varmare och gosigare«.

I Sverige har Knitta Crews stickade vante plockats upp av gruppen Stickkontakt. På deras hemsida kan man kontinuerligt följa deras senaste verk.

Textila tekniker

Sömnad Vanligt med nål och tråd, antingen för hand eller med maskin.

Stickning Teknik där man skapar maskor i företrädesvis garn med två eller flera stickor.

Virkning En variant av stickning, där garn eller tråd knyts i maskor, men med endast en sticka med krok, virknål.

Knyppling Ett slags avancerat flätande av tråd oftast för att skapa olika sorters spets.

Lappteknik Teknik för att skapa täcken, kuddfodral eller andra textilier genom att foga samman små lappar av överblivet tyg.

Quilt Ett slags teknik för lapptäcken.

Vävning Sammanflätandet av vinkelräta trådar som skapar tyg.

Broderi Skapandet av mönster i befintliga tygstycken, ofta uppspända över en särskild ram.

Efter elfte september utsåg USA Pakistan till sin allierade i regionen. De har bidragit med arton miljarder dollar bland annat för att bygga upp militären – och i dag beslutade utrikesminister Hillary Clinton om ytterligare två miljarder. Men USA-hatet förblir grundmurat.

När hon besökte landet för två månader sen sa hon att amerikanerna måste undra varför »vi skickar så mycket pengar till ett land som inte vill ha dem«.
– USA tror att de kan förändra bilden av sig själva. Men det tror inte jag, insatserna är för kortsiktiga. Antiamerikanismen drivs av en hel medieindustri, säger Ann Wilkens, som i dag är ordförande i Svenska Afghanistanskommittén.

Pakistan har ett alldeles särskilt förhållande till USA. Officiellt är de allierade. Men enligt en färsk undersökning ser fortfarande sextio procent av pakistanierna USA som en fiende. Inte ens katastrofbiståndet efter de massiva översvämningarna under sensommaren på sextio miljoner dollar väntas spela någon roll annat än för att markera närvaro. Det säger Farooq Sulehria, pakistansk journalist boende i Sverige.
– Det hade inte ens hjälpt om de skänkt sextio miljarder. Hatet går djupare än propaganda från fundamentalister. USA:s roll har alltid varit att stödja de militära diktatorerna, de mutar och korrumperar. Nu anfaller de också regelbundet med drönare i jakten på talibaner, attacker som också kräver många civila offer, det i sig göder hat, säger han.

I dag konstaterade dock Hillary Clinton, återigen, att USA ”inte har någon viktigare samarbetspartner i kampen mot terrorismen” än Pakistan. Det nya militära ekonomiska stödet läggs till det amerikanska biståndet på 7,5 miljarder dollar under en femårsperiod till Pakistan.

Läs Fokus text om läget i Pakistan i samband med översvämningarna. En text som för övrigt återpublicerades i Officersförbundets tidning.

Det fanns ändå en del som pekade på att det kunde vara annorlunda denna gång. President Obamas fredsinitiativ mellan israeler och palestinier var välgrundat. Dessutom var båda sidor numera beredda att göra eftergifter på ett helt annat sätt än tidigare. De svåraste frågorna förhandlades om i paketlösning, så att parterna tvingades till kompromisser samtidigt som de direkt kan se vad den andra sidan gör.

Men, det var ju det där med grundförutsättningarna för att över huvud taget samtala. Båda sidor ställde sina egna krav. Ett av palestiniernas krav var ett totalt stopp för nybyggnation i bosättningarna på Västbanken. Det höll ett par veckor efter samtalen inletts. Sen började det byggas. Samtalen fortsatte ändå med konstgjord andning. Men nu tycks även denna fredsprocess ytterst snart dödförklarad.

Fredsrörelsen Peace Now publicerar uppgifter om att byggtakten i bosättningarna nu är fyra gånger så hög som innan det officiella byggstoppet infördes för snart ett år sedan.

Känslan av déjà-vu är total. Och min Fokus-text från september mer inaktuell än någonsin.

Karin Schenck-Gustafsson var förbryllad. Hon hade visserligen det där med könsskillnader i åtanke när hon tog sig en titt på Socialstyrelsens nya läkemedelsregister. Konstigt vore det väl annars, hon är trots allt chef för Centrum för genusmedicin vid Karolinska institutet i Stockholm. Men hon blev ändå förvånad över resultatet som avslöjade stora skillnader mellan vilka mediciner män och kvinnor får. Somligt tyckte hon förvisso var fullt logiskt, medan annat var betydligt mer svårförklarligt. Som att kvinnor äter hela 50 procent mer antibiotika än män. Detta även om man räknar bort urinvägsinfektioner, som drabbar kvinnor oftare. Att variation fanns var välkänt, men att den var så stor hade man tidigare aldrig haft tydliga siffror på.

En annan uppseendeväckande upptäckt var att kvinnor får 70 procent mer medicin mot fetma än män, trots att män är fetare. Ytterligare en ögonöppnare handlade om mer vardagliga läkemedel som smärtstillande, febernedsättande, vitaminer och mineraler. Kvinnor äter nästan femtio procent mer än männen. Kvinnor står visserligen för två tredjedelar av besöken på vårdcentraler, men det är långt ifrån den enda förklaringen.

– Det finns ingen relevant förklaring, särskilt inte när det gäller febernedsättande medel, säger Karin Schenck-Gustafsson.

I uppgifterna från läkemedelsregistret såg hon också att män och kvinnor rekommenderas olika sorters medicin för samma sjukdom. Till exempel vid hjärtsvikt och högt blodtryck. Flera andra studier visar på att den här typen av skillnader skulle kunna handla om bemötande. Det berättar Anne Hammarström, distriktsläkare och professor i folkhälsa vid Umeå universitet.

– Männens symtom tas på större allvar inom det här området, säger hon.

När det gäller psykisk ohälsa är det precis tvärtom.

– Det finns en stark föreställning i samhället att depression är mer förenligt med det kvinnliga än det manliga. Den bilden finns överallt, även bland läkare, säger hon.

Risken blir att kvinnor överbehandlas och män underbehandlas. Känner sig en man deprimerad är det en känsla som inte stämmer överens med den dominerande bilden av att vara man, han försöker förtränga den på olika sätt, med till exempel alkohol.

I en studie om självmord i Jämtland framkom att män som begick självmord i betydligt mindre utsträckning hade varit i kontakt med vården än kvinnor. Det berättar Ellen Vinge, docent i klinisk farmakologi och verksam i Kalmar.

– I samma granskning såg man att kvinnorna dessutom åt mer mediciner än männen, säger hon.

Det syns även tydligt i den aktuella statistiken från läkemedelsregistret. Kvinnor äter mer antidepressiva och mer sömnmedel än män. Här har vården ett ansvar, menar Anne Hammarström och hänvisar till studier som visar att de kriterier läkare ställer diagnos efter i depressionsfall är skrivna efter kvinnors symtom. Därför kan vården missa en deprimerad man.

I övrigt anser hon att skillnaderna mellan könen betonas alldeles för mycket.

– Det finns en allt starkare tendens att överdriva allt från biologiska till sociala skillnader mellan kvinnor och män inom medicinen, säger hon.

Anne Hammarström har en teori om att läkemedelsindustrin bidrar till att driva på  den här utvecklingen. Om mediciner skräddarsys för att passa män respektive kvinnor uppstår helt nya användargrupper.

Vad tänkte du när det stod klart att du blir riksdagsman?

– Helt fantastiskt. Det här har varit mitt mål i mer än ett år. Jag har jobbat ideellt i tre år med föreningen »Stoppa gatuvåldet« och jag bestämde mig för att kandidera när jag kände att jag inte kunde påverka mer. Politiken var det viktiga, det var dit jag måste bege mig. Det här är ett förtroendeuppdrag, och jag ser med stor förväntan fram emot de här åren.

Hur kom det sig att det blev moderaterna?

– Jag kan ärligt säga att jag tittade genom alla partier innan jag gick med. Moderaterna passade väl in på mina åsikter. Jag gick först med i Muf 2006 och jobbade i kampanjen men sen gick jag ur 2007 när folkrörelsen mot gatuvåldet drog i gång. Jag ville undvika att förknippas med något politiskt parti när man får ett uppdrag att leda en folkrörelse. Jag ville vara obunden och vara någon för alla.

Med tanke på din ålder, hur är din strategi för att bli tagen på allvar?

– Jag hoppas att jag har bevisat att jag har ett genuint och välgrundat engagemang i frågorna som berör oss unga, trygghet, skola och arbete. Jag har ju blivit invald för att folk uppenbarligen har förtroende för mig. Sen hoppas jag på fortsatt förtroende. Samhället består av en väldig massa ålderskategorier och ett parlament bör ge en representativ bild av samhället. Jag är en av få som representerar förstagångsväljare, en stor grupp.

Tjatas det för mycket om din ålder?

– Självklart är det intressant, men för mig handlar arbetet om ett genuint engagemang. Ålder är mindre viktigt.

Vad blir största utmaningen med riksdagsarbetet?

– I början kommer det vara att sätta sig in i hur det parlamentariska arbetet fungerar. Det är mycket formalia har jag förstått. Sen gäller det så klart att få gehör för mina åsikter.

När du kampanjade tog du hjälp av en pr-byrå för att få ut ditt budskap. Är det något du kommer fortsätta med som riksdagsman?

– Politiken är en tuff värld, och det är viktigt att få stöd från alla håll. Mycket av politiken handlar om att kommunicera budskap. Som politiker, ny eller gammal, får man aldrig se sig själv som en expert. Kontakten med väljare är oerhört viktig, sen hur det sker har för min del mindre betydelse. Att använda moderna kanaler och konstruktiva sätt är väldigt viktigt.

Vem är din politiska förebild?

– Obama, när det gäller kampanjer. För att han lyckades samla gräsrötter och ett brett folkligt engagemang. När det gäller politiken är det Fredrik Reinfeldt, för hans genuina engagemang i sakfrågor som miljön.

Vilka sakfrågor vill du särskilt driva?

– Under de åren jag jobbat ideellt med trygghetsfrågor har det varit intressant att se kopplingen till andra ämnen, var otryggheten kommer ifrån. Man måste se helheten. För mig är det just skola och arbete.

På nätet skämtas det friskt om politiker, dig och många andra. Hur hanterar man sådant?

– Självklart får man tåla en del som politiker. Vi har en stark tryckfrihet som vi ska värna, men det finns en gräns även vad offentliga personer ska behöva ta. Känner man sig för kränkt är det viktigt att ta det till domstol. Jag tror att vi behöver stärka våra lagar när det gäller nätet. Internet är ett vilda västern där inga regler tycks gälla. Det är ett internationellt problem, och finns strängare lagstiftning i ett land flyttas bara servrar till andra länder. Lösningen kan vara ett samarbete inom EU.

Blir du ledsen när du ser det som skrivits och lagts ut om dig?

– Jag har lärt mig att man måste ta kritik, och relevant kritik är alltid tufft att ta. I mitt fall handlar 98 procent av den kritik jag får om mitt utseende, min ålder eller min bakgrund. Det är mycket förtal. De 2 procenten som kritiserar mina sakfrågor är som sagt få.

Detta har hänt

Hösten 2007 misshandlades Riccardo Campogiani till döds i centrala Stockholm. Då 15-årige Anton Abele startade Facebook-gruppen »Bevara oss från gatuvåldet«, en grupp som snabbt fick 100 000 medlemmar. Anton Abele ordnade manifestationer i kampen mot gatuvåldet och har tagit emot flera priser och utmärkelser för sitt engagemang. Till valet 2010 ledde han en personvalskampanj.

I våras skrev vi flera gånger om  Joakim Hedström och hans kamp att få använda medicinsk cannabis mot sina besvär från ADHD och svåra migrän. Han åkte till Tyskland och fick ett cannabispreparat utskrivet av läkare, sen till Holland för att hämta ut det och därefter återvände han till Sverige.

I tullen gick han mot rött och deklarerade öppet sin receptbelagda medicin. Tullen beslagtog direkt preparatet. Joakim Hedström förhördes av polis och misstänktes för narkotikainnehav. Han erkände innehav – av sin egen medicin.
– Jag har erkänt att jag har en medicin, inget annat, sa Joakim Hedström till Fokus då.

Nu, över fyra månader senare, är förundersökningen färdig. Och Joakim Hedström väntar på hur åklagaren ska gå vidare.

Läs hela förundersökningen här.

»Det är för farligt.« Med de orden ställer UD-inspektören i sista stund in besöket i Kabul. Diplomaten Diana Janse har då varit ensam representant för svenska UD i Afghanistan i mer än ett år. I stället tvingades hon ta sig till Islamabad och lyssna till inspektören, »en dryg, fetlagd man« som »strösslade plattityder« och ställde frågor som »alla bar okunnig­hetens omisskännliga signum«.

Beskrivningen är hennes egen och publicerades i våras i boken »En del av mitt hjärta lämnar jag kvar«. Boken fick mycket uppmärksamhet just för att den var så, ja, odiplomatisk. För Diana Janse handlade det aldrig så mycket om konfrontation som om frustration. Hon ville ge sin bild av landet och berätta om vanmakten i diplomatlivet, långt från cocktailpartyn i glittrande salonger. Hennes vardag bestod mer än något annat av svajig elektricitet och många skumpiga mil på dammiga vägar genom tröstlöst elände. Det höjdes på en hel del ögonbryn inne på UD men många av hennes kollegor nickade igenkännande åt de stundtals brutalt ärliga beskrivningarna.

På lunchrestaurangen i Gallerian ger hon dock ett högst väluppfostrat intryck med resonemang fyllda av »å ena sidan, å andra sidan«. Egentligen ville Diana ­Janse träffas på kaffebaren Non Solo nära S:t Eriksplan i Stockholm, »mitt andra hem«, som hon säger. För någon som inte ens vågar räkna ut hur många resdagar hon har på ett år har det där med »hem« en alldeles särskild laddning. Symptomatiskt nog blir det inte på Non Solo vi ses, den unga toppdiplomatens schema tillåter bara en snabbare lunch i regeringskvarteren.

Kanske är det på grund av sitt nya jobb hon nu måste vakta orden en smula. I mitten av september blev Diana Janse, 39, Sveriges yngsta kvinnliga ambassadör när hon installerade sig i residenset i Tbilisi. I den strategiskt viktiga och politiskt dynamiska före detta Sovjetrepubliken Georgien ska hon bygga upp landets första svenska ambassad. Allt behöver fixas.

– Jag gillar verkligen att ha ett jobb som är sådan diversehandel av olika uppgifter, säger hon.

Det var ett snabbt studiebesök på svenska ambassaden i Moskva i början av nittiotalet som avgjorde karriärvalet.

– Jag kände det direkt, här ska jag ­jobba, berättar Diana Janse.

Nio år, en statsvetarexamen och ett diplomatprogram senare fick hon sin första postering på just den svenska beskickningen i den ryska huvudstaden. Ett av hennes ansvarsområden blev Georgien.

Från en familj helt utan diplomattraditioner inledde hon en bana som den äventyrslystna lätt kan bli avundsjuk på. Kanske har det spelat in, säger hon, att hon flyttat runt mycket under uppväxten, »fyra gymnasieskolor på tre år«. Den geografiska rastlösheten finns kvar.

– Jag gillar själva resandet, om det så bara är att sätta sig på Uppsalapendeln, säger hon.

De senaste åren har hon fått sitt lystmäte. Som kansliråd på UD har hon varit utrikesminister Carl Bildts portföljbärare på alla hans resor och fungerat som länken mellan departementet och ministern. En oerhört lärorik tid, sammanfattar hon.

– För varje år som går inser man alltmer hur komplex världen är. Man måste vara ödmjuk inför det faktum att vår normalbild inte är det normala för de allra flesta.

Livet i kappsäck har också sina baksidor, det vet Diana Janse. Även om hon kunnat samla på sig inlägg från udda platser till sin blogg 120minutes.wordpress.com kostar det på att hela tiden börja om och bygga upp sin bekantskapskrets.

– Det är jättejobbigt, verkligen jätte­jobbigt. Visserligen är jag privilegierad i mitt självpåtagna utanförskap, men ändå.

Det är också svårt att hitta någon att dela livet med som är lika entusiastisk över att ständigt bryta upp.

– Den sidan av jobbet var jag nog inte riktigt förberedd på, säger Diana Janse som flyttar ensam till Tbilisi.

Efter att ha läst hennes bok om Afghanistan är det inte utan att man undrar hur det ska gå för landet, vad som händer när amerikanerna lämnar nästa år.

– Frågan är fel ställd, säger hon skarpt med ett tonfall omisskännligt kopierat från chefen Bildt.

 Diana Janse säger att det finns många missförstånd om hur tillbakadragandet ska gå till.

Vad som händer med Afghanistan när USA drar sig tillbaka beror på så många olika faktorer, hur långt de afghanska styrkorna kommit med att ta över ansvaret, hur det politiska ledarskapet utvecklats och så vidare. Det går inte att gissa, säger hon. Men hon hoppas att Afghanistan kommer vara ett betydligt mer stabilt land om tio år än vad det är i dag.

Georgien har också en dramatisk nutidshistoria. För drygt två år sedan anföll landet utbrytarrepubliken Sydossetien, ryskt stridsflyg svarade med angrepp långt in på georgisk mark. Den andra utbrytarregionen Abchazien anslöt sig till konflikten och västvärlden mobiliserade med diplomatisk skytteltrafik och en hel del politisk skottlossning med tal om den ryska björnen som vaknat. Men i dag är landet fredligt, försäkrar Diana Janse.

– Tbilisi är en fantastisk stad, det är lätt att ta sig runt bland landets gröna berg och kullar, bra skidåkning och god mat.

Ingen hörde när den brast. Men de åttahundra invånarna i byn Kolontár i östra Ungern kunde inte missa dånet från den tsunami av giftslam som dundrade fram mellan husen förra måndagen. Den röda, starkt frätande, vattensörjan smetade in hela samhället. Sju personer drunknade direkt, minst etthundrafemtio fördes till sjukhus med svåra kemiska brännskador. På åkrar och betesmarker ödelades generationers slit på ett ögonblick. I floden Marcal utplånades allt liv. När familjerna i Kolontár vaknade ur sin mardröm var det bara för att inse att katastrofen inte är över än. När slammet torkar upp kommer dammet som innehåller arsenik, kvicksilver och krom spridas med vinden och vara direkt farligt vid inandning. I åratal framöver riskerar befolkningen nervskador och förhöjd cancerrisk.

I Västeuropa har säkerhetskraven på den här typen av dammar länge varit mycket höga, men i deltat kring Donau finns många dammar, såväl nedlagda som i bruk, där det råder stor oklarhet kring förhållandena. Det berättar Världsnaturfondens naturvårdsexpert Tom Arnbom och nämner dammen i Almásfüzito, ett jordbävningsutsatt område i norra Ungern. Dammen innehåller minst tolv miljoner ton gruvavfall från 1945 till 1995 blandat med kemikalier, industriellt avfallsvatten, kommunalt avfall och oljerester. En annan ifrågasatt gruvdamm ligger precis invid Donaus biflod Ogosta i bulgariska Chiprovtsi. Det relativt färska EU-landet Bulgarien har ännu inte infört det europeiska regelsystemet om gruvavfall vilket gör insynen begränsad för alla utomstående.

Gruvdammen som brast utanför Kolontár är liksom många riskdammar ett arv från sovjettiden. I mitten av 1990-talet köptes anläggningen billigt av aluminiumtillverkaren MAL och ägs i dag av några av Ungerns mest förmögna män.

– De och hela gamla östblocket har haft annat än miljön att tänka på de senaste årtiondena, konstaterar Tom Arnbom, naturvårdsexpert på Världsnaturfonden WWF.

Bristen på information om hur dammarna är konstruerade, inspekterade och vad de faktiskt innehåller är ofta stor.

– Det är kusligt med de här tickande miljöbomberna. Det kan mycket väl vara dumpat material från kommunisttiden. I dammen som brast finns dessutom­­ uppgifter på att det fanns tre gånger så mycket slam som tillåtet, säger Tom Arnbom.

Miljöorganisationer har länge haft ögonen på den här typen av verksamheter. Ungerska WWF kablade i somras ut bilder på just gruvdammen utanför Kolontár. Bilder på vad som ser ut som en läcka i skyddsvallarna.

– Katastrofen i Ungern är inte något isolerat eller unikt. Det här är ett problem som återkommer igen och igen. Uppenbarligen har man inte vidtagit tillräckliga säkerhetsåtgärder, säger Therese Jacobsson, ekotoxikolog på Greenpeace.

När gifthalterna i området kring Kolontár kan tänkas minska beror naturligtvis på vilka åtgärder som sätts in. Men det handlar, uppskattar Therese Jacobson, om decennier. Ett EU-team med fem experter är nu på väg till Ungern för att hjälpa landet att bedöma skadorna. En av medlemmarna är svenska Pia Lindström, miljöchef för Bolidens gruvdrift.

Det var bland annat efter den omfattande olyckan i just Bolidens gruvdamm i Spanien 1998 som EU på allvar började ta tag i frågan. Margot Wallström, som då var miljökommissionär, såg till att driva på för ett direktiv kring hanteringen av gruvavfall, inventering och inspektioner av dammar. Processen var seg, ämnet svårförhandlat och direktivet stod klart först 2006. Tom Arnbom på WWF konstaterar dock att stark lobbying har gjort att de nationella övergångsreglerna på många håll blivit väl generösa. Han och WWF vill nu att man skyndar på direktivets ikraftträdande. Hade det varit på plats hade det kanske kunnat förhindra miljökatastrofen utanför Kolontár. Som läget är i dag behöver inte EU:s länder införa de nya strängare reglerna förrän första maj 2012.

Det går inte att komma undan vare sig gruvdammarna eller det miljöfarliga avfallet. Det är en biprodukt av all gruvverksamhet. Peter Åkerhammar, utredare på Sveriges geologiska undersökning, konstaterar att det i dagsläget inte finns något annat sätt att hantera avfallet än att deponera det i dammar på det sätt som görs i dag, naturligtvis konstruerade på ett hållbart sätt. Att upphöra med gruvbrytningen är inte möjligt.

– Vi behöver de här metallerna i vårt moderna samhälle, säger Peter Åkerhammar.

I Ungern har det rättsliga efterspelet till olyckan redan inletts. En av ägarnas söner, Zoltan Bakonyi, är vd och han greps i måndags av ungersk polis. Ytterligare gripanden kan vara aktuella. I tisdags togs hela bolaget över av den ungerska staten.

Det mer konkreta saneringsarbetet har också börjat. Vattendragen återhämtar sig troligtvis betydligt snabbare än livet på land. Det pratas om att det översta jordlagret på hela det fyrtio kvadratkilometer stora översvämmade området måste schaktas bort för att hindra att tungmetallerna fortsätter förgifta marken och tränger ner till grundvattnet. Var de enorma jordmassorna ska dumpas finns ännu inga planer för.

Fakta| Riskanläggningar vid Donau

1. Almásfüzito-depån, Ungern, damm för industriavfall.

2. Ajka-dammen, Ungern, brast den 4 oktober.

3. Novi Sad, Serbien, oljeraffinaderi.

4. Pancevo, Serbien, oljeraffinaderi och plastfabrik.

5. Baia Mare, Rumänien, stor cyanidläcka år 2000.

6. Rosia Montana, Rumänien, planerad guldfabrik.

7. Prahovo, Serbien, stor oljeläcka i Donau 2006.

8. Chiprovtsi-depån, Bulgarien, damm för industriavfall.

9. ArcelorMittal Galati, Rumänien, metallfabrik.

10. Alum Tulcea, Rumänien, aluminiumfabrik.

Tidigare stora dammolyckor

Los Frailes
Fyra och en halv miljon kubikmeter slam från gruvdammen rann 1998 ut i floden Rio Agrio, Spanien.

Baia Mare
Den största miljökatastrofen i Europa sedan Tjernobyl, 2000. En avfallsdamm med cyanid och tungmetaller från en guldgruva sprack och läckte ut i floden Tizla, Rumänien.

Aitik
Vid Sveriges största dammhaveri, utanför Gällivare 2000, rann 1,6 miljoner kubikmeter kopparhaltigt vatten ut i flera vattendrag i direkt anslutning till Kalixälven.

Hur reagerade du när du hörde vad som hänt?

– Nedslagen och chockad, som så många andra. Men det kom ändå inte som en total överraskning att sådant här kan ske, vi tillbringar alltmer tid på internet.

Vad är det som driver någon att begå självmord offentligt, framför en kamera?

– Tar man livet av sig är det vanligast att man drar sig undan, det här publika sättet är väldigt ovanligt. Men det man kan säga är att man uttrycker en oerhörd smärta, oerhörd ensamhet och ett oerhört utanförskap. Att göra det i offentligheten, hur motsägelsefullt det kanske än låter, är en bekräftelse. En bekräftelse att man klarar av det. Själv handlingen är också ett sätt att kommunicera.

Att göra det offentligt är extra mycket ett rop på hjälp?

– Ja, det är ett rop på hjälp och samtidigt ett rop av smärta till världen: »Så här dåligt mår jag.« En människa kan ha bestämt sig för att göra det här, men vi vet från forskningen av självmordsprocesser att i princip alla är väldigt ambivalenta inför vad de ska göra in i det sista. Det gör att det går att avleda människor även om de kommit rätt långt i sina planer. Nu gick ju inte det den här gången.

Vi äger ju vårt eget liv, kan man inte själv få välja att avsluta det?

– Precis. Det är den kluvenheten som finns inför självmord i vårt samhälle. För hundrafemtio år sedan var självmord olagligt. Man kan ha perspektivet att man får ta sitt liv, men i samhället har vi en idé om ett socialt ansvarstagande. Man får dricka alkohol men vi vill inte låta människor droga ihjäl sig. Man vill heller inte att någon mår så dåligt att han eller hon tar sitt liv.

Vad säger den kluvenheten om vårt samhälles förhållande till döden?

– Vi har ett väldigt motsägelsefullt förhållningssätt till döden. Vi vet att döden är en realitet, vi vet att alla ska dö. Men vi vill inte vara där och diskutera utan tränger bort det och lever som om vi är odödliga. Men många unga tycker att det är lockande att diskutera de svåra och tunga frågorna kring liv och död, och där ligger också självmord. Utan att man för den skull är självmordsbenägen.

Är behovet av existentiella funderingar större än det finns plats för?

– Ja, och man kan inte förbjuda diskussioner, för det finns ett väldigt behov av att prata om det här ämnet. Men när någon som befinner sig i en självmordsprocess hamnar på sidor där det finns tips eller till och med blir uppmuntrade kan vi verkligen diskutera om inte medmänniskor har ett ansvar.

Vilket ansvar har ett forum som Flashback här?

– Deras policy är att man får diskutera allting på deras plattform. Det rimmar väl med en yttrandefrihetsmodell. Men i samhället i övrigt har vi, som sagt, ett socialt ansvarstagande.

Borde Flashback moderera den här typen av trådar?

– Ja, då kan man se om människor befinner sig i en akut livsfara, och ökar möjligheten att fånga upp dem.

Hur påverkar nätets diskussionsforum självmordsbenägna personer?

– Jag har sett att man hetsar varand­ra att gå vidare i planerna, men många tycker också att det är bra att hitta andra som har de här tankarna, och känner sig inte längre så ensamma.

Hur kan man se när en deprimerad kontakt på nätet övergår till att bli suicidal?

– Vi gör för stor skillnad mellan internet och den verkliga världen, människor är i stor utsträckning autentiska på nätet. Det är samma principer som gäller på internet som annars. Om det visar sig att någon bara spelar en roll och vi blir lurade, så ja, hellre ta det på allvar en gång för mycket än en gång för lite. 

Detta har hänt

Klockan 11:51 i måndags startade en 21-årig man en ny diskussionstråd på forumet Flashback på internet. Han gav den titeln »Hängning« och länkade till sin web­kamera. Under drygt en timme diskuterade han sina planer med andra i tråden. Få förstod att han menade allvar. Först när det var uppenbart vad som hänt kontaktades polis. Men då var det för sent. Varje år tar omkring 1 200 personer livet av sig i Sverige.

När Barack Obama förra året fick världens mest eftertraktade pris var det många som menade att fredspriset slutligen tappat sin lyskraft. För vad menade egentligen Alfred Nobel när han skrev testamentet som mer än något annat skulle sätta Sverige på kartan?

Klart är att han ville att en femtedel av arvet skulle gå till nedrustningsarbete. Eller som han själv uttryckte det: »den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer«. Var det verkligen USA:s nytillträdde president Obama?

Men 2009 var långt ifrån första gången som valet av pristagare fick världen att hicka till. Den norska journalisten Fredrik Heffermehl ilsknade till så till den milda grad att han inte bara skrev boken »Nobels vilje« utan också anklagar Nobelstiftelsen för att bryta mot lagen.

Orättfärdiga vinnare är enligt Heffermehl särskilt Moder Theresa, Yassir Arafat, Shimon Peres, Shirin Ebadi och Al Gore. Just nu tittar den svenska förvaltningsrätten på ärendet. Ett juridiskt avgörande kommer under hösten.

Under tiden kan man alltid gotta sig åt fredspristagare i en helt annan tävling: Ig Nobel. I år gick deras fredspris till tre engelska forskare som bevisat att smärta kan lindras av svordomar. Bland sköna favoriter från tidigare år kan nämnas den litauiska mannen som skapade nöjesparken »Stalins värld« (2001), japanen som uppfann karaoken och fick oss att utmana toleransen mellan människor (2004), och de schweiziska forskare som studerade huruvida det är bättre att bli slagen i huvudet med en full flaska än med en tom (2009).

Om jag hade gått
dit jag inte gick
hade jag stått
där jag inte står.

Exakt så lyder essensen av alla de analyser av valresultatet som i dagarna arbetas fram vid universitet, tankesmedjor och opinionsinstitut runt om i landet. Enligt en av dem, en undersökning från Synovate, har socialdemokraternas historiska valnederlag tre huvudsakliga förklaringar. Den första handlar om vilken grupp i samhället som partiet valde att lyfta fram: bidragstagarna.

Bland blockbytarna, som röstade på socialdemokraterna i förra valet, tycker nio av tio att socialdemokraterna bryr sig mer om bidragstagare än om dem som arbetar och betalar skatt. Det handlar inte främst om var partiet står ideologiskt utan om var partiet lade tonvikten i debatten, vad de kommunicerade till väljarna.

– Traditionellt har socialdemokraterna värnat om båda grupperna, nu framstod de helt klart som bidragskramare, säger Nicklas Källebring, analytiker på Synovate.

I den klyfta som vidgades mellan de som arbetar och de som inte arbetar i och med den nya socialförsäkringspolitiken och förändringarna i a-kassan var socialdemokraternas strategi att ställa sig på de arbetslösas sida. I hopp om att väcka solidaritet. Men så blev uppenbarligen inte fallet. Stora väljargrupper hade snarare svårt att identifiera sig med den socialdemokratiska linjen.

En andra viktig anledning till att s-väljare från 2006 valde att rösta blått i detta val var Mona Sahlin själv. Av dem som bytte block uppgav var tredje väljare att de hade lagt sin röst på socialdemokraterna om hon inte varit partiledare. Ytterligare drygt fyrtio procent säger att de kanske

hade röstat på socialdemokraterna om det inte vore för Sahlin. Det ger sammanlagt att sju av tio väljare som lämnade socialdemokraterna för alliansen hade kunnat tänka sig att stanna kvar om partiet haft en annan ledare.

Även bland dem som lämnade socialdemokraterna för att gå till miljöpartiet eller vänsterpartiet svarade nästan fjorton procent att de hade röstat på socialdemokraterna om det inte vore för Mona Sahlin.

Men inte bara partiledaren blev ett sänke. Den tredje orsaken till valförlusten blev samarbetet med vänsterpartiet. Mer än hälften av dem som bytte socialdemokraterna mot en röst på de borgerliga hade kunnat tänka sig att förbli socialdemokraterna trogna om det inte vore för samarbetet med vänsterpartiet.

Det här tre frågorna, och en rad andra, ligger nu på bordet hos socialdemokraternas akut tillsatta kriskommission. Utmaningen för partiet blir att formulera en politik som är tillräckligt attraktiv för en lättrörlig medelklass och ändå inte demobiliserar de trogna väljarna, förklarar Nicklas Källebring.

Kanske är det partistrukturerna som sådana som måste förändras, funderar han.

– De partier vi har i dag är delvis en produkt av industrisamhället. Det är inte säkert att ett kunskaps- och tjänstesamhälle kan ha kvar samma politiska indelning, säger han.

Om det i praktiken är partiledare Mona Sahlin, hennes närmaste krets eller framtida samarbeten som behöver förändras kommer hur som helst vara det hetaste diskussionsämnet under en lång tid framöver även utanför de slutna rummen. För om de »gått dit de inte gick…«.

Fakta | Blockbytarnas anledningar att fly socialdemokraterna

1. »Socialdemokraterna bryr sig mer om bidragstagare än om dem som arbetar och betalar skatt.«
Instämmer helt och hållet: 31,8 %
Instämmer delvis: 59,3 %
Instämmer inte särskilt: 2,1 %
Instämmer inte alls: 4,9 %
Osäker: 1,9 %

2. »Socialdemokraterna hade fått min röst om man inte hade haft Mona Sahlin som partiledare.«
Instämmer helt och hållet: 29,5 %
Instämmer delvis: 41,1 %
Instämmer inte särskilt: 6,7 %
Instämmer inte alls: 22,8 %
Osäker: 0 %

3. »Jag hade kunnat tänka mig att rösta på socialdemokraterna om det inte varit för samarbetet med vänsterpartiet.«
Instämmer helt och hållet: 29,4 %
Instämmer delvis: 33,8 %
Instämmer inte särskilt: 6,6 %
Instämmer inte alls: 29,4 %
Osäker: 8 %

Fotnot: Siffrorna gäller de väljare som röstade på socialdemokraterna 2006 och som 2010 röstade på alliansregeringen. Drygt 1200 väljare tillfrågades. Källa: Synovate.

- Jag är helt överväldigad, det kommer bli ett kort tacktal för jag saknar ord. Det är en oerhört fin utmärkelse och ära att få ett pris uppkallat efter sig.

Du utsåg själv den första pristagaren, Cecilia Uddén. Varför valde du just henne?

- Hon ser det stora i det lilla och det lilla i det stora. Hon tittar i folks kylskåp och ser vad de har och framförallt vad de inte har. Hela tiden speglar hon historien i den enskilda människans historia. Det finns ett hebreiskt uttryck som heter ”Tikkun ha olam” som innebär att laga, att återställa, världen. För att kunna laga måste man först upptäcka sprickorna och det är också journalistens uppgift. Det gör den här pristagaren så fantastiskt.

Du som har en lång erfarenhet av internationella medier, vad tycker du om den svenska journalistiken idag?

- Somligt är bra, annat inte. Löpsedlarna på kvällstidningarna, ja, man mår ju illa. Det är skandalöst hur man kittlar folk med skandaler. Det är alldeles för mycket sådant och för lite av det existentiella, det som är pudelns kärna.

Vad får det för konsekvenser?

- En allmän förflackning. Det blev en viss panik kring sverigedemokraternas framgångar på sina håll, men man ids inte ta reda på vad det beror på.

Du är själv uppvuxen i trettiotalets Nazityskland och överlevde Auschwitz. Vad tänkte du när Sverigedemokraterna nu röstades in riksdagen?

- I just dessa tider är det underbart att jag har hyllats på det här sättet med ett pris. Jag är kvinna, lågutbildad, blatte och dessutom judinna, inte religiös men räknar mig som en länk i det judiska folkets kedja. Om sd, som har antisemitiska rötter, kan man säga att de ju trots allt bara är några få och får trots allt mycket mothugg, men man måste ändå vara försiktig, liten kan bli stor.

Det byggstopp i de israeliska bosättningarna som löpte ut den 26 september och inte förlängdes riskerar nu sätta punkt för fredsförhandlingarna. Palestiniernas ledare har dock lovat att vänta till Arabförbundets möte på måndag 4 oktober. Betyder det att det fortfarande finns hopp?

- Jag läste nyligen en alldeles sann historia om en människa som vaknade upp efter tjugo år i koma. I den bemärkelsen kan man säga att fredsmöjligheterna är om inte skendöda, så ligger de i koma.

Hur kommer det gå för den kroniskt sjuka fredspatienten?

- Det lär inte bli någon fred under min livstid.

Under dina barns livstid?

- Inte ens under mina barns livstid heller. Jag kan inte se hur det skulle gå till. För man måste till exempel räkna med Hamas, som absolut inte vill vara med på någonting som inte innebär att Israel försvinner från kartan. Jag tycker att Israel ska lämna de ockuperade områdena men så blir det inte för att det finns krafter inom Israel som vill att hela området från havet till floden, som det brukar heta, ska vara Israel.

Israels utrikesminister sa i tisdags i FN att han vill flytta bort de arabiska israelerna från Israel. Hur påverkar ett sådant uttalande fredssamtalen?

- Lieberman är en otrolig fanatiker, inte religiös, utan nationell. Naturligtvis hjälper han inte upp saken. Men det finns starka motkrafter inom Israel som är beredda att göra eftergifter, som är beredda att häva ockupationen. Men inte ens bland dem är det mer än en handfull som skulle kunna tänka sig något annat än en tvåstatslösning.

Men allt fler röster höjs ändå för att överge tanken på en tvåstatslösning. Vad säger du om det?

-Det är svårt. Vid en enstatslösning blir det framförallt svårt vad det gäller återvändandet. Alla som någon gång, eller haft förfäder som, levt i nuvarande Israel skulle på nolltid utgöra ännu en arabisk stat. Och det var ju inte meningen, det var meningen att judarna skulle ha en egen stat.

Fotnot: Cordelia Edvardson-priset ska delas ut vartannat år av JMK, Institutionen för journalistik, vid Stockholms universitet. Cordelia Edvardson var under tre decennier korrespondent för Svenska Dagbladet i Jerusalem. Hon har skrivit flera prisbelönta böcker, bland annat om sin uppväxt och tid i koncentrationslägret Auschwitz.

Företrädaren Göran Persson, som hade för vana att med jämna mellanrum möblera om i sina regeringar, myntade våren 2004 formuleringen »toppa laget«. Nya ministerämnen togs in, förbrukades och försvann. De ministerbyten som skett de senaste fyra åren har däremot alla berott på externa faktorer.

Den främsta anledningen står att finna i koalitionsregeringens natur. Där Göran Persson kunde styra och ställa efter eget huvud måste Fredrik Reinfeldt nå konsensus med tre andra partiledare. Torbjörn Bergman, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, tycker att Reinfeldt nu går varligt fram.

– Han har en väldigt medveten strategi att ta det lugnt i förhandlingarna och hålla koalitionen intakt utan att ta för stor plats själv, säger han.

Fredrik Reinfeldt har också tidigare sagt att han är mer intresserad av att »hålla ihop laget«. En koalitionsregering ger en statsminister mindre handlingsutrymme för regeringsombildningar. Även om det formellt är Fredrik Reinfeldt som själv utser alla statsråd, kompliceras situationen eftersom det i praktiken sker efter samråd med övriga alliansledare.

Balansgången försvåras ytterligare efter detta val när han samtidigt måste visa gentemot sitt eget parti att man får det inflytande man förtjänade enligt valresultatet. Moderaterna gjorde sitt bästa val i historien och enligt den proportionalitetsregel som är väletablerad i parlamentariska system borde moderaterna nu ta hem ytterligare poster. Thomas Persson, docent i statsvetenskap vid Uppsala universitet, konstaterar dock att här krockar två tänkbara vägar.

– Det finnas indikationer på att just den biten har vållat interna stridigheter i regeringen, säger han.

För bakom de stängda dörrarna slåss nu de små partierna, som alla backade i valet, för att inte tappa de maktpositioner de haft under den gångna mandatperioden och förlora i styrkeförhållande till moderaterna. En lösning skulle kunna vara att utöka regeringen med någon post.

En besvärande ingrediens är den gamla rivaliteten mellan det forna storpartiet centerpartiet och den nya blåa giganten moderaterna. Det säger Katarina Barrling, statsvetare vid Uppsala universitet, som forskar på partikulturer.

– Centern kände sig länge lite nedlåtande behandlat av moderaterna, men Reinfeldt har alltmer förstått att det är värde­fullt att ha ett kompromissvilligt parti som centern i regeringen, säger hon.

Det kan tala för att centern kan få fortsatt inflytande trots att vice statsministerposten troligtvis går från Maud Olofsson till Jan Björklund, en naturlig följd av valresultatet eftersom folkpartiet blev näst största parti.

Men det är inte bara antalet ministrar som räknas, alla poster väger inte lika tungt. Vilka partier som än tar hem de stora departementen lär det dyka upp en del nya namn. Men nya i maktens korridorer lär de inte vara. Fredrik Reinfeldt brände sig rejält i ministeraffärerna 2006. Nu kommer med all sannolikhet statsråden plockas från riksdagsgrupperna. Samtliga experter Fokus pratat med tror att grundstommen i regeringssammansättningen finns kvar i den grupp Fredrik Reinfeldt presenterar vid riksmötets öppnande på måndag.

Thomas Persson tror dock att situationen kan förändras under mandatperioden.

– Om moderaterna blir mer dominerande i regeringen skulle man kunna tänka sig att Reinfeldt så småningom blir mer aktiv med ministeromsättningar, säger han.

Något som också tyder på att omsättningen bland statsråden blir mer frekvent de närmaste fyra åren är den parlamentariska situationen. När politiken går trögt brukar ansvariga ministrar få gå.

Vilken är din kommentar till hoten?

– Det är inte bra att det händer igen och inte heller bra att det får effekt den här gången. Det är problematiskt att en domare kliver av. Det inspirerar många som hade tänkt i de banorna tidigare vilket är olyckligt. Men jag har full respekt för hennes resonemang. Nu blir det en mediedebatt och det är viktigt. Men vi får inte glömma fokus på målsäganden och vittnen. Det är de som är mest illa utsatta. Så fort det är en domare eller åklagare blir det uppmärksammat i media.

Har hoten generellt ökat?

– Jag kan inte svara på det. Men medvetenheten har ökat. Vi pratar mer om det i dag än för bara några år sedan. När jag började som åklagare pratade man inte om hoten. Det ingick i befattningsbeskrivningen. Många gånger ansågs det vara ens eget fel att man blev hotad. Detta lever kvar inom domstolsväsendet.

Hur kan man driva den här frågan på ett konstruktivt sätt?

– Det är viktigt med en debatt om det här och att vi är medvetna om att fenomenet existerar. Frågan är om vi kan göra något mer för att försäkra systemet? Polis, tull, åklagare och domstolar måste fundera på hur man ska sköta det internt. Våra lagstiftare måste börja fundera på sekrettesregler och sekretessmarkeringar. Med en sekretessmarkering blir livet ett rent helvete. Det ska inte behöva gå så långt.

Varför tror du att det ändå gör det?

– Därför att man i samma ögonblick känner att man medger att det finns den här typen av påtryckningsförsök. Då riskerar domstolarnas oberoende att bli ifrågasatt.

Finns det något sätt man kan tackla det här på?

– Genom en öppen diskussion. Man måste prata om det. Man ska ha organisationer som ska ta hand om personalen. Man förnekar ofta de upplevda hoten. Det kvittar hur hotad man är. Uppfattar man sig som hotad, det är då man påverkas. Det är individens uppfattning av situationen som är avgörande. Det är där dialogen måste finnas. Det måste vara tillåtet att få säga att det inte är bra och inte bli avfärdad. Två sekunder innan det small hos mig, fanns det ingen hotbild mot mig heller.

Tycker du politikerna gör tillräckligt mot den organiserade brottsligheten?

– Jag har inte full koll på vad som händer i departementen. Jag kan uppleva det som att man springer på utspelade bollar. Typ detta som har hänt i Skåne i stället för att ha en övergripande löpande diskussion om hur vi ska kunna hantera det här. Man kan inte bara lösa det med pengar. Vi måste veta vad vi ska ha det till. Där måste vi först konstatera om vi gör någonting som är bra i dag, om vi kan utveckla det så det blir ännu bättre. Problemlösningen måste gå hand i hand med medlen.

Hur förändrades ditt liv efter att de sprängde din dörr?

– Det blev en total jordbävning. Jag uppfattade vem jag är, vad jag kan och inte kan. Jag hade nog velat se en annan metod för att komma till de resultaten. Mycket gammal slagg som jag bar på kunde jag göra mig av med. Jag påverkas varje dag. Genom de här samtalen till exempel. Det påverkar genom att jag bor på en annan ort, har ett annat jobb.

Vad ledde ditt fall till?

– Jag har ett liv i dag som är bättre. Jag hade länge funderat på att byta jobb men kom aldrig till skott och helt plötsligt hände det här. Jag är väldigt privilegierad för jag har kvar mitt gamla liv. Många personer i min position får lämna hela sitt liv bakom sig.

Känner du dig fortfarande hotad?

– Det är frågor jag inte vill gå in på överhuvudtaget.

Varför inte?

– Jag vill inte tänka på det. Jag vill leva ett normalt liv och de begränsningar som finns där måste jag acceptera. Det finns viktigare saker att fokusera på, det är våra målsäganden och vittnen. Vi kan byta ut en åklagare och en domare men inte en målsägare. De har inte hela skyddsorganisationen runt sig. En domare har det.

Detta har hänt

I förra veckan startade rättegången i kopplerimålet där tio personer åtalades för människorhandel, våldtäkt mot barn och grovt koppleri av en 14-årig förståndshandikappad flicka. Rådman Monica Nebelius lämnade i onsdags målet på grund av hot och trakasserier. Hon lämnade målet med råd från polisens personsäk­erhetsgrupp. Även åklagaren utsattes för hot och har livvakter i dag. Den domare som ersatte Nebelius får poliseskort till tingsrätten.

Han gör entré som en rockstjärna. Genom öronbedövande moldaviskt schlagerdån ackompanjerat av vitt stroboskopljus från epileptiska fotoblixtar. Medietrycket drar fram som en organism genom sverige­demokraternas valvaka. Längst därinne, innanför ringen av livvakter: Jimmie Åkesson. Han ser nästan generad ut.

En av dem som jublade där parti­ledaren gick fram i söndags kväll var Jens Leandersson. Han sitter i kommunfullmäktige i skånska Klippan, ett av partiets starkaste fästen. Nu var Jens Leandersson övertygad om att det utanförskap hans parti känt den senaste mandatperioden skulle upphöra. Den ansträngda attityden mot hans parti skulle efter framgångarna komma att förändras och samarbeten inledas.

– De andra partierna kommer ändra uppfattning om oss, konstaterade han.

För hittills har sverigedemokraternas politiska inflytande varit högst begränsat. Sigrid Saveljeff, statsvetare vid Malmö högskola, disputerade i våras på en avhandling om partiet.

– Inte ens i de kommuner där sverige­demokraterna haft vågmästarställning, i 14 av 144, har de egentligen uträttat något, de har inte fått med sig de etablerade partierna, säger hon.

Områden där partiet varit aktivt har mest handlat om »cykelställsfrågor«, som de kallas bland statsvetare. De har drivit frågor som gratis skolmat och om huruvida klassmorfar ska vara obligatoriskt. Att deras inflytande varit så begränsat beror delvis på att lokalpolitiken ser annorlunda ut än rikspolitiken, andra typer av sakfrågor diskuteras.

I kommunfullmäktige är man också van att samarbeta över partigränserna, där finns ofta flera småpartier och tillfälliga allianser bildas lätt.

Därmed inte sagt att sverigedemokraternas kommunengagemang är oviktigt. Partimedlemmarna uppmanas skaffa sig erfarenhet av den parlamentariska processen och där genereras dessutom en inte obetydlig inkomst för partiet. Journalisten Annika Hamrud, som tillsammans med Elisabet Qvarford just nu skriver sista sidorna i boken »Svensk, svenskare… ett reportage om sverigedemokraterna«, menar att partiet i praktiken bara använt kommunerna som en språngbräda.

– De saknar politik på kommunnivå, de har bara frågor som man kan göra något åt på riksnivå, säger hon.

Inför årets riksdagsval har de etablerade partierna dock varit glasklara, sverige­demokraterna »tar de inte ens i med tång«. Men erfarenheter från andra europeiska länder visar att den inställningen inte är statisk. När öppet främlingsfientliga FPÖ med Jörg Haider i spetsen kom till makten i Österrike 1999 gick chockvågor över Europa som svarade med en diplomatisk bojkott. För två år sedan när utbrytarpartiet BZÖ tog hem två procentenheter mer än ett decennium tidigare gick det obemärkt förbi.

I dag finns främlingsfientliga partier representerade i hälften av EU:s länder. Nationalistiska partier sitter i regeringen i Italien och Schweiz. I Danmark har Dansk Folkeparti som stödparti ett direkt regeringsinflytande. I Italien finns Lega Nord med i Berlusconis regering och har haft en märkbar effekt på hela landets vridning mot ökad främlingsfientlighet. Lisa Bjurwald, journalist på antirasistiska tidskriften Expo, skriver även hon på en bok om populistiska partier, men med europeiskt fokus. Hon är allvarligt oroad över utvecklingen och tar just Italien som exempel.

– Den italienska regeringen skickar ut signalen till befolkningen att en rasistisk hållning är en positiv samhällsutveckling, säger hon.

I en studie från den tyska Bertelsmannstiftelsen, som presenteras av tankesmedjan Fores, har nästan alla europeiska länder med främlingsfientlig närvaro på den politiska arenan så småningom anammat främlingsfientliga attityder. Ett populistiskt parti präglar alltså hela samhället.

Olika länder har haft olika taktik att hantera nykomlingarna. I Belgien valde de etablerade partierna redan i slutet av åttiotalet att införa en cordon sanitaire, en slags gräns för hur långt man i praktiken fick sträcka sig i kontakter med främlingsfientliga Vlaams Belang. Syftet var att hålla det rasistiska partiet på behörigt avstånd från makten. En liknande metod infördes i Frankrike efter Front Nationals framgångar och partiet marginaliserades. Men cordon sanitaire har kritiserats bland annat för att vara odemokratiskt enligt devisen att de partier som röstats fram på demokratisk väg också ska ges inflytande. Systemet riskerar att hjälpa, snarare än att stjälpa partierna. I Frankrike har, trots en cordon sanitaire, de främlingsfientliga strömningarna ändå lyckats tränga in hos de etablerade partierna. Det märktes inte minst tydligt i president Nicolas Sarkozys aktuella hantering av romerna.

Främlingskritiska partier finns också på närmare håll. Dansk Folkeparti har fått ner flyktingkvoten och anhöriginvandringen och stoppat modersmålsundervisningen. Allra störst påverkan har de ändå haft på själva samhällsklimatet.

– Det som hänt i Danmark är ett riktigt skräckexempel. Dansk Folkeparti vet precis vad de vill ha och plötsligt befinner sig partierna i rasisternas ledband. Media i Danmark har blivit lika fixerade vid Dansk Folkeparti och deras utspel som Dansk Folkeparti är vid muslimerna, säger Lisa Bjurwald.

Något universalbotemedel mot extremhögerns framfart verkar inte finnas, konstaterar Bertelsmannstiftelsen. Och det gradvis ökande inflytandet kräver inte att de etablerade partierna övertar den främlingsfientliga retoriken på samma uppenbara sätt som i Frankrike.
– De här partiernas inflytande behöver inte vara så lättspårat, det kan också handla om en mer subtil förskjutning, säger Lisa Bjurwald.

Hon nämner hur SVT nyligen valde att benämna en debatt: »Håller Sverige på att islamiseras?«. Bara att använda benämningar som »islamisering« är ett tydligt tecken på hur retoriken infiltrerar samhället.

Även om de andra riksdagspartierna fortsätter på sin linje att vägra prata med de 20 sverigedemokratiska riksdagledamöterna så tyder erfarenheterna från andra europeiska länder på att främlingsfientliga åsikter påverkar debattklimatet när de är representerade i politikens finrum. Precis som Jens Leandersson på valvakan hoppades på, kan det i längden bli svårt för de andra partierna att hålla fast vid sin nuvarande kurs.

– Vi får se hur många år de kan hålla emot, för det blir ju frestande förr eller senare att samtala med sverigedemokraterna, säger Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Fotnot: På Balkan ser främlingsfientligheten delvis annorlunda ut, eftersom det inte är »främlingar« som partierna vill stänga ute utan väl rotade folkgrupper med ursprung i grannländerna.