Hans Blix är tidigare ordförande för IAEA.

USA överväger nu att minska sin militära beredskap till att bara kunna föra ett krig i taget. Vore det inte i detta läge paradoxalt om landet, ännu uttröttat och horribelt skuldsatt efter kostsamma och misslyckade krig i Afghanistan och Irak, skulle ge vika för trycket från högljudda hökar och börja bomba kärnenergianläggningar i Iran?

Även om Obama-administrationen talar militärt kroppsspråk genom att sända ett andra hangarfartyg till Persiska viken är det osannolikt att den eller militären i Pentagon skulle vilja gå i krig med Iran. Den vill nog i det längsta hoppas att morötter och piskor ska leda till någon uppgörelse som hindrar att Iran producerar kärnvapen. När man inte kan få FN:s säkerhetsråd att besluta om hårdare sanktioner söker man i stället införa en Washington-beslutad köpblockad mot iransk olja. USA stöder subversion i Iran och samverkade troligen med Israel för att ta fram det datavirus – Stuxnet – som för en tid stoppade centrifuger i iranska anrikningsanläggningar.

Jag vill gärna tro att Obama-administrationens fördömande av mordet på en iransk vetenskapsman var uppriktigt. Den moderna amerikanska strategin att med pilotlösa flygplan (drönare) döda identifierade individer reser frågor om vad som är legitim krigföring, men den har veterligen inte använts mot icke stridande personer. Den israeliska och en del andra säkerhetstjänsters praxis att likvidera civila bryter mot den grundläggande internationella regeln att avsiktligt dödande av civila såväl under fred som krig är mord.

För amerikanska och israeliska hökar har förhandlingar, sanktioner och sabotage länge setts som hopplösa mjukis­metoder. De har egentligen aldrig trott att något annat än väpnat våld eller direkt hot om våld skulle vara verksamt, och de är beredda att stämpla allt annat som farlig eftergiftspolitik. Slå till innan Iran har en bomb, är deras stridsrop. Att det just nu blivit starkare beror knappast på att den senaste IAEA-rapporten talar om iranska förberedelser för en tillverkning av kärnvapen. Inte heller beror det på någon obstruktion av IAEA:s inspektioner eller av att anrikning sker till cirka 20 procent. Intet av detta är nytt. Det verkar troligare att krigsivrarna vill få till stånd en avgörande konflikt innan Iran sätter i gång en anläggning (Fordow) som visserligen inspekteras av IAEA men som skulle kunna användas för att anrika uran till vapennivå och som knappast kan stoppas genom bombangrepp.

Hökarna i USA och på andra håll har rätt i att ansträngningarna att utan väpnade ingrepp förmå Iran att avstå från urananrikning hittills varit resultatlösa och att det finns risk att Iran verkligen tar steget att tillverka kärnvapen och att fler länder i regionen följer efter. Av detta följer dock inte att militära angrepp löser problemen. En amerikansk försvars­expert skriver förtröstansfullt i Foreign Affairs (jan/febr 2012) att en militär aktion skulle kunna begränsas till ett snabbt kirurgiskt ingrepp att stoppa kärn­energianläggningar. Är det inte i stället sannolikt att man sätter Mellanöstern i brand och världens oljeförsörjning i fara?

Den fråga som omedelbart inställer sig är »vad händer efter de första bomberna i Iran?«. Tror någon att Iran skulle avstå från motangrepp och betvivlar någon att en annars av många iranier avskydd regim skulle få fullt nationellt stöd för en kamp mot amerikanskt övervåld? Kanske skulle programmet att anrika uran fördröjas några år, men det skulle säkert återupptas – med en beslutsamhet att som Nord­korea skydda sig med kärnvapen mot yttre angrepp.

En särskild fråga är om de tänkta anfallsmålen bara är anläggningar som kan direkt bidra till ett kärnvapenprogram. I 1977 års tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna förbjöds angrepp på kärnkraftverk (men inte andra nukleära anläggningar) där det kunde leda till farliga utsläpp. Kärnkraftverket i Busher vid Persiska viken är i drift och innehåller radioaktivt bränsle. Man vill hoppas att de som väljer anfallsmål inser vad implikationerna skulle vara om man bröt mot den antagna regeln.

Det är förvånande att ingen ännu tycks ha påpekat att bombningar i Iran skulle vara ett brott mot FN-stadgan. Säkerhetsrådet har inte och kommer inte att bemyndiga några anfall och Iran har inte angripit någon. Ahmedinejads uttalanden om att Israel borde försvinna från världens karta är vilda och populistiska men inte några konkreta hot om angrepp. Vad som nu förespråkas är helt enkelt ett preventivkrig. Är de europeiska staterna beredda att gå den vägen? Att regeringar i flera arabländer i privata samtal är positiva till bombning av iranska kärnenergianläggningar förvånar inte, men man kan vara ganska säker på att sådana angrepp för en bred arabisk opinion skulle framstå som nya förödmjukande amerikanska övergrepp – inspirerade av Israel.

Vad skulle ske om Iran verkligen en dag deklarerar att kärnvapnen ligger färdiga? Kanske inte så mycket – på kort sikt. Insikten att varje användning av kärn­vapen skulle leda till ohygglig vedergällning skulle säkert avhålla den iranska regimen – liksom den avhållit andra regimer – från att göra bruk av dem. Israel skulle inte hotas men de israeliska kärnvapnen skulle i viss mån bli neutraliserade. Risken skulle vara ganska betydande att Saudiarabien, Egypten och kanske Turkiet på sikt skulle följa Irans exempel och kanske kunde kärnvapen i Iran liksom i Pakistan och på andra håll falla i fanatiska händer. Det finns alltså mycket goda skäl att söka förmå Iran att avstå från kärnvapen och faktiskt också från ett anrikningsprogram som inte kan vara ekonomiskt motiverat.

Vad kan man göra och vad kommer man att göra? Flera stormaktsledare har sagt att ett iranskt kärnvapen är oacceptabelt. Uttalandena är kanske mer flexibla än de låter. Trots att Nordkorea sprängt plutoniumladdningar anses landet inte av omvärlden vara en kärnvapenstat, och Israel, som troligen inte testat något vapen men anses ha bortåt tvåhundra, har länge oemotsagt förklarat att man inte kommer bli den första att införa kärnvapen i Mellanöstern.

Mot denna bakgrund framstår uttalandet som den amerikanske försvarsministern Panetta nyligen gjorde inte direkt överraskande. Han sa att USA var inställt på att hindra Iran att producera ett kärnvapen, men inte att hindra landet att nå förmågan att göra kärnvapen. Det är ju just där Iran står – vilket Panetta påpekade. Iran har deklarerat att landet inte avser producera kärnvapen utan att det tvärtom stöder en eliminering av alla kärnvapen. Kanske nöjer det sig med att ha visat omvärlden att det inte låter sig hunsas och att det på ganska kort tid skulle kunna sätta ihop ett kärnvapen – ungefär som Japan och Brasilien utvecklat kapacitet att anrika uran utan att ta steget till ett vapen? Naivt, skulle hökarna säga. Vi får se.

Panettas uttalande innebär en viss välkommen sänkning av dagens temperatur, särskilt som det också innehöll en mjuk uppmaning till Israel att gå i takt med USA. Uppenbarligen behövs dock mer avkylning och längre stubintrådar i regionen. Tillfällen till samtal kommer inte att saknas. Ett möte mellan Iran, EU och de fem stormakterna i säkerhetsrådet plus Tyskland ska snart äga rum i Turkiet. En del försiktiga men konstruktiva steg borde där kunna tas av alla parter och bereda vägen för senare och vidare förhandlingar. Man borde ömsesidigt kunna försäkra att man vill undvika provocera varandra i Persiska viken och kanske etablera en het linje för samtal. Iran skulle kunna bekräfta att man inte avser att anrika uran till högre nivå än 20 procent och att IAEA-inspektörer även fortsättningsvis kommer att kunna kontrollera både detta och de kvantiteter som anrikas.

Före utgången av 2012 väntas i Helsingfors ett stort möte äga rum om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Tanken på en sådan zon väcktes ursprungligen av Iran och Egypten och siktade på en eliminering av de israeliska kärnvapnen. I dag borde man höja ambitionen och samtala inte bara om eliminering av dessa vapen utan också om att att alla länder i regionen borde avstå från anläggningar som behövs för produktion av kärnvapen, inklusive de som nu finns i Iran. Naivt, säger säkert de flesta. Nåja, det förutsätter säkert en viss avspänning, men en opinionsundersökning i Israel som rapporterades nyligen (IHT 16 jan) visade att en majoritet israeler hellre skulle se att varken Israel eller Iran hade kärnvapen än att båda hade det.

Är väpnade interventioner på väg ut? I Libyen har en brutal diktatur störtats på ganska kort tid med hjälp av intervention från luften, men Nato vill med det snaraste dra sig ur för att inte fastna i sanden och för att hålla sig inom det begränsade och sköra FN-godkännande som getts. Från Irak far de amerikanska trupperna hem efter en åtta år lång intervention som blev smärtsam för alla. Ur Afghanistan börjar uttåget tio år efter en FN-godkänd intervention som utvecklades till hopplöst inbördeskrig.

Några väpnade interventioner blir det säkert inte – vare sig med eller utan FN-godkännande – för att befria Syrien eller Jemen från förtryckande regimer. Riskerna för komplikationer är för stora och de senaste tio årens erfarenheter stämmer till återhållsamhet.

Är världssamfundet på väg in i en ny utvecklingsfas? Att skicka härar in i andra länder var i gångna tider inget konstigt, men redan 1849 siade Victor Hugo om att »den dag ska komma då de enda slagfälten är marknader som öppnas för handel och sinnen som öppnas för idéer«. Dit har vi inte kommit men vi rör oss kanske osäkert däråt.

Ett stort steg togs då FN-stadgan 1945 förbjöd väpnat våld mot stater annat än i självförsvar eller med bemyndigande av säkerhetsrådet.

Även om krigen har blivit allt färre har otaliga väpnade interventioner startats efter 1945 – till exempel av Sovjetunionen, USA och Frankrike – utan tillstånd av säkerhetsrådet och oftast utan större hämningar. Chrusjtjov påstås ha sagt att det finns ingenting som vi ogillar mer än andra länders inblandning i vår inblandning i andra länders affärer.

Dessa interventioner har för det mesta fördömts, men Englands lyckade intervention i Sierra Leone 1998 och deltagande i Kosovoingreppet – båda utan godkännande av säkerhetsrådet – ledde Tony Blair till att 1999 ställa frågan »om inte de som har militär makt att intervenera borde överväga att göra det för att stoppa en despotisk diktator«, om det är »praktiskt möjligt« och »andra utvägar inte finns«. Han nämnde inget om behovet av FN-bemyndigande.

Blair berättar i sina memoarer om sin entusiasm när Bush pekade ut Irak, Iran och Nordkorea som »ondskans förbund«. Han kände att USA ville ändra världen och hade inte svårt att gå samman med Bush i invasionen av Irak. Att Saddam störtades välkomnades av världen, men invasionen som byggde på falska påståenden om massförstörelsevapen kom att grundligt diskreditera interventioner gjorda av »allianser« som sätter sig över säkerhetsråd och världsopinion. Därtill ökade medvetenheten om att – som Colin Powell lär ha uttryckt det – »if you break it, you own it«. Den som har sönder en kruka får ta hand om den.

Ungefär samtidigt som ingreppet i Irak diskrediterade ingripanden utan bemyndigande av FN:s säkerhetsråd, ställdes krav att FN skulle reagera med större kraft vid grava brott mot mänskliga rättigheter.

Kraven bejakades av generalförsamlingen som 2005 deklarerade att rådet i sista hand ska kunna bemyndiga väpnade interventioner för att stoppa folkmord, etnisk rensning och liknande på platser där stater sviker sin skyldighet att skydda sina medborgare. Det kallades »responsibility to protect« eller R2P. Det var ett sådant bemyndigande som gavs beträffande Libyen och som ledde till framgång med Khadaffi-regimens fall.

Folk som i dag lever under andra brutala regimer skulle kanske önska att säkerhetsrådet kunde ena sig om att bemyndiga liknande interventioner. I de flesta fall kommer staterna vara ovilliga att göra de insatser som krävs för en intervention och ta på sig ansvar för det som behövs efteråt – inte ens om FN skulle bemyndiga det. I många fall vill de hoppas på förändringar utan ingripanden med våld utifrån – som nu möjligen sker i Burma. I andra fall – som i Syrien – kan erfarenheterna från Irak och riskerna för katastrofala regionala effekter avskräcka.

Kanske går utvecklingen – all rustning till trots, och R2P till trots – mot mindre användning av väpnat våld mellan stater. Vi får färre krig och väpnade interventioner. Om EU får ordning på finansmarknaderna skulle Victor Hugo möjligen bli rätt nöjd i sin grav.

***

För övrigt anser jag att system som blandar siffror med bokstäver i adresser eller flygbokningar är opraktiska och riskabla. Det måste ofta bli misstag, särskilt mellan 1 och I och mellan 0 och O.

När blir en övergångsmyndighet i Libyen »regering«? Och när blir Palestina en »stat«? Liksom många gånger tidigare leder en del frågor om »erkännande« till oenighet och förvirring. Winston Churchill har i sina krigsmemoarer berättat om vilka svårigheter han hade att bestämma hur man skulle »erkänna« de Gaulles franska nationella befrielsekommitté. »Vad innebär erkännande«, frågar han. »Man kan erkänna en man som kejsare eller specerihandlare. Erkännande är meningslöst utan en formel som anger vad som erkänns.«

Problemen kan ibland se ut som – och faktiskt vara – etikettfrågor, men de rymmer ofta – som nu med Libyen och Palestina – ömtåliga politiska och handfasta juridiska frågor. Om man »erkänner« någon som kejsare kanske man också måste låta honom få disponera över kejserligt guld i utländska bankvalv. Den man utpekar som specerihandlare får inte den rättigheten.

För att lättare förstå varför kontroverser uppstår om »erkännande« kan man för ett ögonblick i stället fråga hur vi konstaterar och erkänner att någonting är ett aktiebolag och någon är dess verkställande direktör. Svaren är där inte svåra att finna. Aktiebolag och deras verkställande direktörer står i offentliga register. Lagar, bolagsordningar och stämmobeslut anger vad de kan göra och vilket ansvar de har. I fall av tvister kan man gå till opartiska instanser.

Att bestämma vilka som är stater och regeringar är inte lika enkelt. Visst finns det enighet om att ett territorium som har definierade gränser, en befolkning, självständighet i förhållande till andra stater och en regering som utövar effektiv kontroll är en »stat«. Likaså om att en myndighet som har effektiv – men inte nödvändigtvis konstitutionell eller demokratisk – kontroll i en stat är en »regering«. Något auktoritativt register över jordens stater och regeringar och deras befogenheter finns dock inte. Inte heller någon instans som avgör osäkra fall. Världens regeringar får var för sig bedöma vad som dyker upp på jordens yta. Ofta är svaren lätta och positiva slutsatser kan signaleras genom »erkännande« eller praktisk handling.

Eftersom erkännandet är en signal – ett grönt ljus – till politiska och ekonomiska transaktioner med den erkända staten eller regeringen har det ett betydande värde, särskilt om det kommer från en stormakt. Det underlättar tillvaron för och stärker den erkända staten eller regeringen. Den libyska övergångsmyndigheten kan till exempel få tillgång till Libyens bankkonton och ambassader i länder som gett sitt erkännande. Palestina kan ingå avtal med stater som erkänt landet.

För regeringar som är angelägna att välkomna och stärka en ny stat eller regering finns frestelsen att ge erkännande redan innan de rättsliga kriterierna är uppfyllda. USA tycks ha återupprättat sin ambassad i Tripoli redan innan övergångsmyndigheten förklarat sig vara regering. Palestina har redan »erkänts« av 128 stater. Man får förmoda att de snarare uttrycker en vilja att Palestina ska vara en stat än en övertygelse att landet är en stat.

Eftersom erkännande har ett politiskt och ekonomiskt värde för mottagaren kan också vägran att ge det användas för att försvåra livet för nykomlingar som aspirerar på att vara stater eller regeringar – även om de skulle uppfylla kriterierna. De flesta stater erkänner inte Taiwan (av hänsyn till sina relationer till Kina) och ön hålls därmed utanför en hel del internationellt samarbete. Israel vill inte erkänna och därmed underlätta livet för Palestina med mindre än att en lång rad villkor uppfylls – om ens då.

Vart för dessa resonemang Palestina i FN? Organisationen är främst till för territoriella politiska självständiga enheter – stater. Det är behovet av samverkan mellan sådana enheter världen behöver. Avsteg från den urvalspricipen har förekommit men är olyckliga. Ur dessa synpunkter bör man knappast sörja om säkerhets-rådet i detta skede inte rekommenderar Palestina till inval som medlem. En annan sak är om generalförsamlingen väljer att se landet som något mer än ett av Israel ockuperat territorium och uppgraderar det till status av icke medlemsstat. Även om ingenting därmed ändras på marken kan Palestina gå med ökad jämbördighet till förhandlingar och med känsla av starkt stöd från det internationella samfundet.

***

För övrigt anser jag att civila inte bör ges licens att inneha hel- och halvautomtiska vapen eller pistoler eller revolvrar. Riskerna för tragedier med dessa vapen överväger frihetsinskränkningen.

V i kan läsa att det numera pågår allt färre krig mellan stater. Vi måste hoppas att denna utveckling, som dock ej gäller Afrika, ska leda regeringar att drastiskt minska de militära utgifterna, som årligen globalt uppgår till mer än 1 500 miljarder dollar. Samtidigt måste vi gardera oss mot andra och mer diffusa hot än osannolika stormaktskrig, invaderande arméer eller plötsliga missiler från Irans ayatollor.

I vår härliga nya värld verkar de gamla mellanstatliga krigen med kulor och kanoner på något sånär definierade krigsskådeplatser bli glädjande ovanliga. Men måste vi acceptera att stater jagar, fångar och dödar sina icke-statliga fiender varhelst de finns i världen? Och kan vi skydda oss mot massangrepp av datorer och det nya seklets B-vapen – hyperfarliga datavirus?

En kompakt dataattack i Estland för några år sedan spårades till Ryssland – men inte nödvändigtvis ryska myndigheter – och reste frågan hur stater kan skydda sina centrala nervsystem mot anonyma angripare utan känd adress.  Ett annat exempel: för inte så länge sen spreds ett avancerat datavirus – Stuxnet – som störde och förstörde datoriserade styrsystem i en del av Irans centrifuger för anrikning av uran. Det firades av några – inte minst i Israel – men reste också globalt frågan hur man ska kunna förhindra att nya virus utvecklas och används för att slå sönder eller paralysera vitala statliga och industriella datasystem. Frågan berör alla och borde tas upp i FN – inte bara som nu i Nato.

Efter 9/11 i New York och terrorattacker i London, Madrid och Istanbul krävs beredskap mot terrorister som kan slå till var som helst och när som helst. Vi har redan världen runt fått införa mängder av ovälkomna och dyrbara åtgärder för kontroll av människor och skydd av viktiga system. En fråga är om stater fritt får jaga terrorister eller andra fiender i  främmande stater? Det är inte bara USA utan en hel del andra stater – exempelvis Israel, Iran, Libyen – som låtit sina säkerhetstjänster utföra spaning, kidnappning, mord och andra handlingar i främmande länder utan berörda regeringars samtycke. Ett berömt fall var Israels kidnappning av Adolf Eichman i Argentina 1960.  Sådana aktioner – även där man har förståelse för dem – ses generellt som kränkningar av värdländernas suveränitet och brukar bortförklaras eller avslutas med ursäkter. Enligt ett färskt avslöjande avbröts en amerikansk jakt på misstänkta terrorister i Sverige efter protest av den svenska säkerhetstjänsten. USA har dock i några dramatiska fall öppet intagit en mer militant hållning utan att det lett till kraftiga reaktioner i omvärlden.

1998 förstördes USA:s ambassader i Nairobi och Dar es-Salaam genom al-Qaidas organiserade terrorhandlingar. Hundratals dödsoffer krävdes och USA svarade med att sända kryssningsrobotar  mot påstådda al-Qaidamål – träningsläger i Afganistan och en läkemedelsfabrik utanför Khartoum i Sudan. Dessvärre var underrättelsematerialet rörande fabriken felaktigt. Det visade sig inte ha någon anknytning till al-Qaida.  Ändå tycks omvärlden och FN:s säkerhetsråd närmast ha ignorerat angreppet. Fördömanden och kritik riktades helt mot terrorhandlingarna.

Det är ovisst om Pakistan detta år 2011 hade gett USA någon form av grönt ljus till den militära aktion nära Pakistans huvudstad i vilken Usama bin Ladin dödades. Det verkar inte ha spelat någon större roll.  Långt tidigare hade den dåvarande senatorn Obama sagt att om president Musharraf inte agerade på grundval av användbart underrättelsematerial om viktiga terrorister i Pakistan så skulle USA göra det.

Efter dödandet av bin Ladin har amerikanska talesmän frankt förklarat att USA anser sig ha rätt att agera (dödligt) närhelst man har direkt information om någon som är ansvarig för tusentals amerikanska och andra dödsoffer. Amerikanska uttalanden av detta slag har inte kritiserats av några regeringar men det vore nog förhastat att dra slutsatsen att världen generellt accepterar krav från USA eller någon annan stat att få utöva våld var som helst så snart det gäller bekämpning av terror. Om liknande anspråk framfördes av Ryssland, Kina eller någon annan stat skulle de säkert väcka uppståndelse och protester. Det är kaotiskt nog med icke-statlig terrorism.

***

För övrigt anser jag att det skulle vara önskvärt att frågan om det i Europa behövs en sköld mot iranska missiler diskuterades inte bara i en trång krets av militära säkerhetsexperter utan också av parlament och allmänhet.

Det är en stor sak att utvecklingen i accelererande takt går i riktning mot ökat folkstyre i världen. Med Östeuropas frigörelse i början av 90-talet tog demokratin ett jättesteg och i dag sker i arabvärlden omvälvningar som leder alltfler länder i riktning mot  folkstyre.

Utvecklingen är ojämn och osäker, och ­situationen skiljer sig från land till land.  Några gemensamma faktorer  tycks ändå finnas. Det är inte några stamuppror som vi nu ser. Det tycks snarare vara en ny urbaniserad generation som känner militärt och polisiärt välde som en förlamande tvångströja och förödmjukelse. Genom utbildning, uppkoppling och internationella media har denna generation blivit alltmer otålig att genom folkstyre kunna myndigförklara sig själv och bli fri att tala, skriva och släppa loss sin egen handlingskraft. Det är hopp­ingivande.

Hur förhåller sig omvärlden till frigörelseprocessen i arabvärlden och hur har den under historiens lopp förhållit sig till möjligheten av förändringar i styrelsen av främmande länder?  Ett europeiskt  stormaktsförbund som följde den Heliga alliansen i början av 1800-talet hade ambitionen att förhindra revolutionära förändringar och försvara  det monarkiska styrelsesättet. Brezjnevdoktrinen på 1980-talet deklarerade tvärtom avsikten att ingripa med våld för att bevara kommunistiska system i andra länder.

I dag kanske många hoppas att FNs säkerhetsråd ställer in sig på att bemyndiga  ingripanden till exempel för att genomdriva respekt för utgången av ett fritt val – som ju skett i fallet Elfenbenskusten – eller – som i Libyenfallet – bemyndiga medlemsstater att vidta »alla nödvändiga åtgärder« för att hindra att en fredlig folklig resning krossas med vapen av en auktoritär regim. Det vore dock säkert att vänta sig alltför stora resultat  av generalförsamlingens deklaration år 2005 att FN kan ingripa mot stater som bryter mot sin skyldighet att skydda människor under deras jurisdiktion –  »the  responsibility to protect« eller R2P .

Kan vi då inte vänta oss någon konsekvens i FN:s och säkerhetsrådets hållning? Om man kan ge grönt ljus för ingripande när Khaddafi beordrar eld mot libyska demonstranter, varför då inte ens ett fördömande när den syriska regimen skjuter ihjäl demonstranter eller när Bahrein får saudiska polisstyrkor till hjälp mot krav på demokratisering? Rådet är ingalunda okänsligt för prejudikat men det är främst ett politiskt organ. Även om det skulle anse sig ha laglig möjlighet att bemyndiga ingrepp med våld i medlemsstater kommer det att ske mycket restriktivt. Några medlemsstater, inklusive Kina och Ryssland, vill ogärna skapa prejudikat som en dag kan användas mot dem själva, somliga vill inte vända sig mot regeringar som de nära samarbetar med och många känner misstänksamhet mot all utländsk intervention. De som har styrka nog att ingripa kommer att tveka att låta sig dras in i interna konflikter om de inte anser sig ha starka egna strategiska eller ekonomiska intressen.

FN-beslut som bemyndigar ingripanden kan väntas främst där en enig regional organisation  – som Arabförbundet – begär det, eller där behovet är starkt att hindra eller stoppa en humanitär katastrof som ett folkmord eller en massaker. I de flesta lägen kommer den vidare utvecklingen mot folkstyre att drivas genom tryck inifrån av människor som vill bli fria. Stödet utifrån kommer liksom nu i första hand i form av uttalad solidaritet och olika slags praktiskt bistånd till förtryckta personer och till de civila samhällena. Där svåra övergrepp sker kommer staterna enskilt eller gemensamt skicka humanitär hjälp, anta fördömanden, hota förtryckare med rättegång, beslagta tillgångar och kanske införa ekonomiska och politiska påtryckningar.

Att skicka trupp eller kryssningsmissiler kommer att förbli högriskpolitik för drastiska lägen. Libyen-fallet visar att det är svårt få enighet om sådan politik. Inom Nato är Frankrike och England ivriga att hjälpa upprorsrörelsen men Tyskland ställer sig helt utanför. I USA, där försvarsminister Robert Gates var skeptisk och utrikesminister Hillary Clinton positiv, enades man om att delta men inte bära ledartröjan. Sverige skickar flygplan men de får inte skjuta annat än i självförsvar. I Ryssland kallar Putin FN-insatsen ett »korståg« men Medvedev håller inte med. För en gångs skull tycks alla tänka, tala och handla fritt. Resultatet är lite förvirrande. Vägen till respekt för mänskliga rättigheter och folkstyre är knagglig men världen rör sig osäkert framåt.

***

För övrigt anser jag att risken för att ett slutförvar av avfall från kärnkraft 500 meter ner i urberget i Forsmark skulle läcka några gram plutonium före nästa istid är mindre oroande än utsikten att fortsatt ohejdad konsumtion av olja och gas resulterar i klimatförändring redan detta århundrande.

Världen har entusiastiskt och nästan enhälligt slutit upp kring de folkliga resningarna för demokrati i arabvärlden och trevande diskussioner förs om flygförbudszoner och annan hjälp till de grupper som försöker störta Khadaffi i Libyen. Själv­fallet måste vi önska att upproret mot denna despot lyckas. I fyrtio år har han brutaliserat sin egen befolkning och därtill stått bakom och finansierat terrorism på olika håll i världen.

Oavsett hur utgången blir i Libyen visar det som redan skett att det internationella samfundet är på väg in i en ny utvecklingsfas där krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten kan komma att dömas och bestraffas var de än begås och där kollektivt sanktionerade interventioner är tänkbara mot regimer som grovt bryter mot mänskliga rättigheter. Ett viktigt nytt element är att Kina och Ryssland, trots egna brister i demokratiskt styre, allt oftare tycks beredda att medverka till att FN:s säkerhetsråd sätter press på regimer att respektera valresultat (som i Elfenbenskusten) och kräver att folkliga demonstrationer inte får mötas med kulsprutor (som i Libyen). Man kan inte utesluta bakslag i den process som nu pågår, men bland annat genom att hela världen är uppkopplad tycks en global solidaritet utvecklas som har mänskliga rättigheter som värdegrund.

Detta är intervention som är artskild från det stöd för väpnade motståndsrörelser och annan inblandning i »inre angelägenheter« som länge förknippades med enskilda staters ingrepp för att främja eller skydda sina egna intressen i andra stater. Under det kalla kriget tvekade kommunistiska regimer inte att öppet eller hemligt – även med vapen – skapa eller stödja rörelser som siktade på maktövertagande, och USA och dess vänner var beredda att på liknande sätt hjälpa krafter som motsatte sig kommunistisk expansion eller sökte kasta kommunistiska regimer över ända. FN-stadgans regler och internationell opinion har alltmer bestämt avvisat sådana ingrepp – senast då Ryssland försökte motivera sin väpnade insats i Sydossetien bland annat som »humanitär intervention« för att skydda ryska medborgare mot Georgiens inmarsch i området.

Många stater, särskilt u-länder, förblir misstänksamma och befarar att också att internationella ingrepp kan utnyttjas av starka länder för egen politisk fördel. Den – berättigade – misstänksamheten mot utländsk intervention av gammalt märke smittar av sig till en tveksamhet inför intervention från det internationella samfundets sida. Detta samhälle, organiserat genom FN, har inte heller utvecklat någon mekanism eller modell för att temporärt ställa länder där det råder anarki – som i Somalia – eller där man styr med terror – som i Zimbabwe eller Nordkorea – under internationell förvaltning. De har oftast lämnats därhän. Världen stoppade inte ens folkmorden i Kampuchea eller Rwanda eller massakrerna i Darfur. Såväl FN som enskilda stater har för det mesta inskränkt sig till verbala fördömanden eller beklaganden. Bara för några veckor sedan skrev Catherine Ashton, EU:s utrikeschef, i International Herald Tribune att det är bäst att »proklamera principerna« men att »hantera världen sådan den är«.

Trots tveksamheten har ett institutionellt stöd för mänskliga rättigheter gradvis stärkts och ett omfattande regelverk vuxit fram. Vid ett toppmöte 2005 skedde en sorts genombrott, då FN enades om en skyldighet för regeringar att skydda människorna inom staten. Om den skyldig­heten grovt åsidosätts har FN att ingripa – i sista hand med våld – för att upprätthålla respekten för mänskliga rättigheter.

Denna princip testas nu. Det är glädjande att både USA och Kina nyligen deltagit i beslut där säkerhetsrådet signalerar till Khadaffi och hans väpnade styrkor att de riskerar att ställas inför rätta för brutaliteter som de begår mot Libyens folk. Man ska nog inte förvänta sig någon ny snar aktivism av rådet mot människoförtryck i Burma, Nordkorea eller Zimbabwe, men det är tydligt att ingen av rådets medlemmar är likgiltig inför en stark världsopinions krav på stöd för humanitet och demokrati i arabvärlden.

Från säkerhetsrådets fördömande av Khadaffiregimens militära våld är det förvisso ett långt steg till åtgärder – antingen det gäller en flygförbudszon, leverans av vapen till motståndsrörelsen eller ett globalt förbud mot att köpa libysk olja. FN:s säkerhetsråd har befogenheten och ansvaret att besluta om nästa steg. Ett agerande som skulle tillåta en seger för Khadaffi skulle vara katastrofal för det libyska folket och förnedrande för det internationella samfundet.
***
För övrigt anser jag att Karthago (i Tunis) numera bör ihågkommas inte för den förstörelse som romarna utsatte staden för utan för den pånyttfödelse i arabvärlden som där skedde 2011.

För något år sedan kom en rapport med svidande kritik mot FN:s nuvarande generalsekreterare, Ban Ki-moon, till offentligheten. Den var skriven av Mona Juul vid den norska FN-delegationen. Nu har en bok publicerats i vilken den nyligen avgångna högsta revisorn i FN, svenskan Inga-Britt Ahlenius, varnar för att Ban Ki-moons sätt att utåt företräda FN i världen, och ännu mer hans sätt att leda det stora sekretariatet, håller på att minska organisationens relevans.

Det är bra att denna kritik kommer fram. Mycket i den ter sig välgrundat. Det är viktigt att FN fungerar väl och att man identifierar brister – för att om möjligt avhjälpa dem.

När Dag Hammarskjöld 1953 kom till New York välkomnade Tryggve Lie honom till »världens omöjligaste jobb«. Varför är det så svårt?

FN-stadgan kan ge intryck av att inget ändrats i det mönster som skapades i Nationernas förbund med ett sekretariat av internationella tjänstemän vars uppgift i huvudsak var att utföra tekniska opolitiska tjänster. Generalsekreteraren beskrivs som »organisationens högste administrative befattningshavare« (Art. 97). Stadgan öppnade dock för mer känsliga uppgifter än att sammankalla möten, hålla lokaler, tolkar och protokollförare. Generalsekreteraren ska utföra uppgifter som FN:s olika organ överlämnar (Art. 98) och har rätt att uppmärksamma säkerhetsrådet på frågor som kan hota internationell fred och säkerhet (Art. 99).

Genom att staternas behov av samarbete och gemensamma åtgärder ständigt ökat har de lagt alltmer uppgifter på FN:s sekretariat och dess chef. Medlemmarna är också införstådda med att generalsekreteraren både spontant och på begäran kan ta initiativ och verka medlande och sekretariatet får utföra allt fler uppgifter som är politiskt ömtåliga. Samtidigt krävs opartiskhet. Härtill kommer att den internationella opinionen ständigt förväntar sig att generalsekreteraren – som en slags sekulär påve – ska ge vägledning i alla möjliga och omöjliga internationella frågor. Redan Tryggve Lie upplevde svårigheterna i uppdraget och både Dag Hammarskjöld och Kofi Annan som var mycket framgångsrika råkade till sist i onåd i Sovjetunionen respektive USA.

Ban Ki-moons egen relevans i världen – och därmed i viss mån FN:s – kan förvisso minskas genom vad han säger. En del har varit mindre lyckat men han har också talat utmärkt (utan manuskript) om till exempel nedrustning. Organisationens relevans hänger dock främst på om medlemsstaterna kan komma överens om gemensamma beslut och åtgärder. Att Köpenhamns­konferensen om miljön misslyckades berodde på oenighet mellan staterna, inte på brister i sekretariatet. Hoppfullt är att säkerhetsrådets relevans har ökat betydligt därför att utsikterna till enighet mellan stormakterna förbättrats efter det kalla krigets slut.

Dessvärre visar kritiken att Ban Ki-moon gör stor skada i FN-sekretariatet som i stort sett varit en kompetent service med mängder av duktiga tjänstemän. Han verkar vilja se sig själv som en premiärminister och söka omvandla sekretariatet till ett ministerium med ja-sägare som ska utföra ministerns uppdrag. Strax efter sitt tillträde begärde han att alla högre tjänstemän – även de med lång erfarenhet och kontrakt på obegränsad tid – skulle ställa sina tjänster till förfogande. Kontrakt för högre tjänster ges nu för ett år i taget. Omsättningen har varit hög. Kontinuiteten och det institutionella minnet blir lidande. Tror någon att man med sådana anställningsmetoder kan få de kompetenta sökande som behövs och få personal som vågar ta eget ansvar? Sekretariatets värde för FN och dess medlemmar minskar.

Ban Ki-moon blev knappast general­sekreterare för att spela en politisk medlande eller opinionsledande roll eller uppvisa talang för administration. Han sågs som ofarlig av Kina och av USA vars FN-ambassadör under Bush II för övrigt kanske helst skulle sett att sekretariatet begränsade sin roll till att förse staternas representanter med papper och pennor. I det internationella politiska spelet har han nog motsvarat dessa staters önskemål och föga talar för att de inte skulle stödja hans omval. Det är dock hög tid att medlemmarna ingriper för att säkra kompetens i sekretariatet när generalsekreteraren inte gör det.
***
För övrigt anser jag att FN:s generalsekreterare borde ha ett icke förnybart mandat på sju år för minska mottagligheten för påtryckningar och att Europeiska unionens ambition att föra en gemensam utrikespolik skulle främjas av att hela EU bara hade en plats i FN:s säkerhetsråd.

President Obama skrev nyligen att Lissabonmötet skulle göra Nato lika relevant detta århundrade som det var under 1900-talet. Han måste dock ha tänkt på helt andra roller än den som alliansen hade under förra århundradet – att hålla sovjetmakten i schack med militära medel. Efter det kalla krigets slut upprätthålls freden inte genom Natos tanksbataljoner, brigader, flottiljer och hot om »mutually assured destruction« (MAD) genom kärnvapen, utan främst på grund av marknadsekonomins globala seger och en accelererande »mutual economic dependence« (MED). Ändå har Nato hittills undgått pension genom att peka ut ständigt nya uppgifter.

Kriget i Afghanistan stod högst på dagordningen i Lissabon. Formellt sett kan Nato sägas delta som världspolis på FN-uppdrag. I realiteten sätter både FN och Nato en legitimitetsstämpel på en krigsinsats som initierats av USA, som också bär både största ansvaret och största bördan. Dessvärre är väl den dystra erfarenheten –  här som i Irak – att medan ockupation kan avlägsna ett antal nationella ledare är det en svår eller omöjlig metod att med utländsk kraft bygga upp ett nytt humant samhälle. Ockupationsmodellen lär knappast följas i andra fall – som Somalia, Burma eller Zimbabwe.

Man kunde kanske tycka att Nato som en permanent, sam­övad och multinationell militär apparat borde vara ett idealiskt organ för att genomdriva beslut som fattats i FN:s säkerhetsråd. Nato är dock en västlig försvarsallians och inte någon FN-legion. I väntan på att en sådan legion skapas i en avlägsen framtid kanske Natos medlemmar kunde ta initiativ till att tillsammans med en större grupp utanförstående länder hålla styrkor beredda för FN-insatser, och därmed ha större internationell legitimitet än trupper från ett fåtal enskilda länder eller Nato. Nordic Battlegroup är en tänkbar modell.

Relationerna Nato-Ryssland var en central fråga i Lissabon. Organisationen förefaller schizofren i ämnet. Redan i januari 2007 hävdade den utrikespolitiskt supererfarna amerikanska fyrklövern Shultz, Kissinger, Perry och Nunn att nukleär avskräckning efter det kalla krigets slut är obsolet mellan USA och Ryssland, och i Ryssland har nyligen de lika erfarna och berömda Primakov, Ivanov och Velichov uttalat sig på liknande sätt. Det töväder som Obama-administrationen i samma anda söker skapa med Ryssland och som lett till Start-avtalet fördes i Lissabon framåt genom Natos inbjudan till Ryssland att delta i ett missilförsvar. Bushregeringens beslut att till ryssarnas vrede förlägga delar av den amerikanska missilskölden nära Ryssland i Polen och den Tjeckiska republiken tycks nu ha vänts till positivt samarbete.

Mot denna drive till avspänning med Ryssland kvarstår dock inom Nato krav på fortsatt militär avskräckning. Tysklands förslag att Nato i linje med Obama-administrationens politik borde ha nukleär nedrustning högt på agendan bemöttes hövligt. Men det mer konkreta önskemålet att Natos cirka 200 taktiska kärnvapen, som ingen längre tillskriver något militärt värde, ska sändas till USA lades dock på is. Skulle den amerikanska senaten lägga också Start-avtalet på is kan det bli hökarnas afton – åtminstone för en tid. Kanske blir det till slut finansministrarna som lägger locken på militärbudgetarna och frågar varför man vill ha pengar till fler hangarfartyg och supersnabba jaktplan när man säger sig bara vilja bekämpa terrorister och spridning av kärnvapen?

Sverige då? Under det kalla kriget byggde vi utanför Nato upp ett eget försvar tänkt att hejda ett eventuellt sovjetiskt angrepp till dess den hjälp från Nato kom som man räknade med. Alla parter förefaller ha varit tillfreds med ordningen. I Moskva såg man det säkert som en fördel att Sverige undvek att göra sig till en språngbräda på Östersjöns västra kust. I dag kanske vi själva skulle behöva en samlad redovisning för allt samarbete som vi har med Nato. Även om det nu liksom förr är långt mer omfattande än vad regeringens spridda information ger intryck av, är det säkert av värde att vi inte bidrar till att återskapa en blockbildning genom att som Nato-medlemmar öppna vårt territorium för utländska styrkor. Låt oss behålla alliansfrihet syftande till avspänning och fred.

***
För övrigt anser jag att socialdemokraterna som nu står fria borde följa sin tradition av ansvarskännande. Till att börja med kan man förklara att man inte kommer att medverka till att riva upp den lag som ger möjlighet att ersätta gamla kärnkraftverk med nya.

Att dö för kung och fosterland var länge en stolt maxim. För försvar av det egna territoriet har det på de flesta håll funnits en villighet att ställa upp i strid. En allmän värnplikt har grundats på den viljan. Att få folk till krigstjänst i främmande land har ofta varit svårare. Religiös glöd har ibland lockat frivilliga till korståg och jihad men kungar har behövt erbjuda sold för att få soldater för sina utrikes äventyr. Vem är i dag villig att ställa upp då FN kallar till insatser på olika håll i världen?

Då det gäller fredsbevarande operationer finns det i Sverige och på många andra håll gott om erfaret folk som är beredda att medverka. De som deltar är motiverade av en önskan att förhindra väpnat våld – inte att delta i sådant våld. Att erbjuda sig strida och riskera livet i väpnade FN-aktioner för att någonstans på jorden stoppa aggression eller försvara mänskliga rättigheter är något annat. Den svenska försvarsledningen tycks något yrvaket ha insett detta när mängder av anställda visade sig ovilliga att ändra sina avtalsvillkor och förplikta sig tjänstgöra i aktioner utomlands.

Hur ska FN:s säkerhetsråd då få trupper när det beslutas om väpnade insatser? Jo, för närvarande överlämnas uppgiften till stater som yrkat på eller stöder insatserna. De får sköta organisation, rekrytering och insats. Då Nordkorea 1950 angrep Sydkorea ställde ett stort antal länder upp och USA bemyndigades att leda ingripandet. En sorts »outsourcing«. I Afghanistan har hanteringen av insatsen överlämnats till Nato – i praktiken USA.

Hur får då länder som deltar i väpnade FN-ingripanden folk till de styrkor de ska ställa upp? I de flesta fall säkert genom order till kontraktsanställda militärer. Ingen stat lär kunna sända värnpliktiga – om de nu skulle ha några sådana. Och vad lockar till kontrakt som kan leda till strid i Afghanistan?

Kriget berör hela världssamfundet, och de bortåt 150 000 soldater som i dag deltar prisas av regeringar och media för att riskera sina liv i en kamp för afghanernas mänskliga rättigheter. Det är dock tveksamt om dessa argument övertygar.

Efter 11 september 2001 var kriget främst en straffexpedition mot talibanregeringen som al-Qaida-terroristernas värdar. Sedan sades det vara ett sätt att angripa terrorister på bortaplan i stället för hemma och att återupprätta mänskliga rättigheter, inte minst för kvinnor. Numera sägs kriget också vara nödvändigt för att skydda Pakistan och hindra exporten av heroin. Klart är att USA håller på att tröttna.  Många – och jag tillhör dem – tror att kriget i dag främst handlar om att skapa ett läge där ett amerikanskt uttåg kan ske utan att förluster i liv och resurser ska te sig meningslösa.

En andra tvekan gäller om försvar av mänskliga rättigheter i fjärran länder kan ge en tillräcklig motivation för regeringar att sända soldater att riskera död och invaliditet och för soldaterna att låta sig rekryteras? I FN-stadgan, som antogs 1945, gavs säkerhetsrådet inget specifikt mandat att ingripa med våld för att försvara mänskliga rättigheter, utan bara för att  återställa internationell fred och säkerhet då den hotats eller brutits.

I en utvidgning av rådets mandat för några år sedan förklaras dock att rådet i extrema fall av brott mot mänskliga rättigheter – till exempel folkmord – ska kunna bemyndiga ett väpnat  ingripande. Något sådant beslut  har dock hittills aldrig fattats – vare sig beträffande Afghanistan eller Darfur i Sudan.

Politiska ledare i Danmark och Norge tycks i dag vara chockerade över vad en del soldater säger om sin motivation för att delta i kriget i Afghanstan. Som Morgenbladet i Oslo skriver noterar dessa soldater inte en dödad taliban som 1–0 för de mänskliga rättigheterna. I stället har de sökt sig till Afghanistan för att få vara med om ett riktigt krig…

Att döma av utsagor från nordiska Afghanistansoldater motiveras många av dem kanske främst av längtan efter spänning, god lön, karriär och kamratskap. Hur vackert överheten än talar om det och hur gärna man än skulle vilja det, så är önskan att hindra aggression och upprätthålla mänskliga rättigheter ännu inte en grundläggande motivation till att strida för FN. Kanske kunde soldaters rekrytering till en FN-legion – i stället för nationella insatsstyrkor – bygga en ­spirande lojalitet mot det internationella samfundets värden. Men dit är vägen lång.

***
För övrigt anser jag att det gamla hederliga Postverket hade sina förtjänster. Man slapp hämta paket i kyffiga butiker och brevbärarna kunde portkoderna så man slapp sitta på pass och öppna för dyra specialleveranser av vanliga försändelser.

Den förra amerikanska utrikesministern Madeleine Albright lär under Jugoslavien-konflikten på 1990-talet otåligt ha frågat »Vad är det för mening med att ha hela den här militära apparaten om vi inte kan använda den?«. För den som känner sig ha en förkrossande fysisk övermakt måste det alltid vara frestande att klippa till rejält. Det är därför polisen, som på det nationella planet ges monopol på innehav och användning av vapen, måste ha bestämda regler om när de får använda dem och hur de får gå tillväga i konfrontationer. Det är också därför som FN-stadgan innehåller regler om när stater får gripa till väpnat våld (i självförsvar) och som Genèvekonventioner och andra krigets lagar ger föreskrifter om hur lidandet i väpnade konflikter ska kunna minskas något genom förbud mot särskilt brutala metoder och vapen.

Det internationella samhället saknar ännu organ som fortlöpande vakar över den globala tillämpningen av dessa regler, men en betydande utveckling har ägt rum – från krigsförbrytarprocesserna i Nürnberg efter andra världskriget fram till färska åtal i den nya Internationella brottmålsdomstolen. Lika viktigt är att dagens värld allt oftare reagerar, när stater utan att vara angripna själva går till väpnat angrepp eller använder otillåtna våldsmetoder eller våld som inte står i proportion till de handlingar som sägs motivera det.

USA och dess allierade använde sig av sin militära övermakt till att angripa Irak, som år 2003 var ödelagt av ekonomiska sanktioner och som inte var någon fara för sin omvärld. Det ledde inte till granskning i någon tribunal men en stark världsopinion fördömde brottet mot FN-stadgan och tortyr och andra brott mot krigets lagar under ockupationen. Följden blev att Bush­regeringens ställning i världen försvagades.

Israel har haft skäl att bygga upp en stark försvarsmakt i en hotfull omgivning men genom måttlösa insatser av militär övermakt har man gradvis förbittrat sina motparter och grannar, förlorat världens sympati och försvårat fredliga lösningar. Hizbollahs väpnade kränkningar i norra Israel begagnade man till att klippa till med ett – misslyckat – fälttåg som förde långt upp i Libanon och dessutom till användning av klusterbomber i områden med civila. Om den långa blockaden mot Gaza bara hade handlat om att hindra införsel av vapen och stoppa Hamas oacceptabla missilangrepp mot städer i södra Israel hade den sannolikt mötts med förståelse. Men blockaden trappades upp till ett skoningslöst krig och en kollektiv bestraffning av befolkningen. Sättet att ingripa mot de blockadbrytande fartygen följer ett mönster som Israel är i desperat behov av att överge.

Kanske kan oron över att Iran genom sitt program för att anrika uran närmar sig en möjlighet att tillverka kärnvapen väcka Israel till klarhet om att landets behov av fred inte kan uppfyllas genom ständig upptrappning och insats av militär övermakt. Israeliska angrepp på iranska anrikningsanläggningar skulle inte avlägsna vad man ser som ett potentiellt hot utan med stor sannolikhet sätta en region i brand.

Arabstaterna är säkert lika angelägna som Israel att Iran ska överge sitt anrikningsprogram, men vid den just avslutade NPT-konferensen i New York valde de att bara åter kräva diskussioner om en kärnvapenfri zon i Mellersta Östern. Skulle meningsfulla samtal i det ämnet en dag komma till stånd – vilket förutsätter framsteg på vägen mot fred i regionen – kunde dock förslag föras fram om att alla stater i regionen skulle avstå från såväl kärn­vapen som – för en längre tid – tillverkning av anrikat uran och plutonium. Genom att bejaka ett sådant förslag skulle Israel kunna uppnå att ingen i regionen kunde bli ett kärnvapenhot. Iran skulle behöva överge ett anrikningsprogram som inte är ekonomiskt meningsfullt men som man insisterat på. I gengäld skulle Irans eftergift framstå som avgörande för att Israel och alla andra stater i regionen övergav kärnvapenoptionen.

Israel behöver i dag sänka blodtrycket, ta bort fingrarna från avtryckarna, öppna transportvägarna till Gaza för allt utom vapen, stoppa nya bosättningar på palestinsk mark och söka få i gång seriösa samtal om fred. Israel har sett sina kärnvapen som ultimat militär makt. Det är tveksamt om de någonsin haft något militärt värde men på vägen mot en fredsuppgörelse och ett kärnvapenfritt Mellersta Östern kanske de kunde få värde som förhandlingsobjekt.

***
För övrigt anser jag att det är underbart att sommaren är här.

Si vis pacem para bellum – vill du fred ska du rusta för krig, sa romarna. Inte oväntat kraxar nu amerikanska hökar samma ramsa mot Obama-administrationen, när den söker flytta USA och världen några fjät mot nedrustning och fred.

För några dagar sen kunde man läsa om kandiderande republikaner som skrev på ett upprop med titeln »Fred genom styrka« där man bland annat vill hålla öppet för fler kärnvapenprov. Några dagar tidigare klagade en känd amerikansk förespråkare för Irakkriget 2003, tidigare CIA chefen James Woolsey, att Obama är »too much Mr. Nice Guy« när det gäller nedrustning. Alla gillar en stark häst bättre än en svag och nedrustning får USA att se ut som en svag häst, skrev han. Jag är glad att Obama inte är en häst.
Woolsey gav säkert uttryck för vad många amerikaner känner: folk måste ha vapen i fickan för att bli respekterade och USA måste förbli rustat till tänderna. Även om budgetunderskottet är katastrofalt får försvarsbudgeten inte minska. I den amerikanska kongressen där det militärindustriella komplexets dollar flödar över ledamöterna förstärks denna instinkt flerfaldigt. I fjol röstade man fram miljarder för ett stridsplan som Pentagon inte ens bett om!

Den amerikanske försvarsministern Gates får beröm i New York Times för att han försöker hålla igen på försvarsbudgeten. Han har lyckats med stordådet att föreslå en ny budget som i fast penningvärde bara ökar med två–tre procent i stället för fyra procent som under perioden 2000 till 2009. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att han tycker européerna är futtiga när det gäller bidrag till kriget i Afghanistan och uttryckte bedrövelse över att en stor del av »den europeiska allmänheten och det politiska skiktet är emot militärt våld«. Tänka sig! Undrar vad han ska tycka när grekerna som tydligen ägnat mer av sin nationalprodukt åt militärkostnader än vad andra européer har gjort, nu – med en avgjort fridsam och pank ­Papandreou i ledningen – bestämmer sig för att ytterligare förbättra förbindelserna med Turkiet och minska försvarsutgifterna.

Att någon har ett vapen i fickan innebär alltid en risk att det används. Detsamma gäller en stark statlig militarism. Madeleine Albright präglade uttrycket »the indispensible nation« om USA – det oundgängliga landet. En truism om man bara menar att USA:s medverkan ofta är oundgänglig, men en farlighet när den kombineras med idén om att USA skulle vara ett av Gud eller naturen utvalt folk med rätt och frihet att med militär makt styra och ställa i världen. I USA:s försvarsstrategi av 2005 kunde man läsa det blygsamma uttalandet att »det kalla krigets slut och vår kapacitet att påverka världshändelserna öppnar möjligheterna till en ny och fredlig ordning i världen.«

Inga nationer vill dock överlåta åt ett aldrig så välvilligt USA att med överlägsen makt styra i världen. Obama tycks klart förstå det. I den säkerhetsstrategi som han denna vecka lägger

fram tycks beredskapen att handla ensam på världsscenen tonas ner och tanken på prevententivkrig avvisas. På frågan vad han ansåg om USA som en »utvald« nation (»exceptionalism«) svarade Obama för en tid sedan att USA naturligtvis kan känna sig »utvalt« – på samma sätt som Grekland kan göra det. Med andra ord: alla är utvalda och därmed likställda. Elegant och avväpnande!

Obama inser att han för att få stöd i USA för nedrustning måste gå hökarna en god bit till mötes. Han balanserar till exempel beslut om att avstå från nya typer av kärnvapen med miljarder för att hålla gamla system i trim. Kan han få den amerikanska opinionen att bli mindre vapensugen? Ja, genom en utrikespolitik som leder till avspänning!

Det nya nedrustningsavtalet med Ryssland är en språngbräda. En artikel nyligen av vicepresidenten Biden signalerar en bestämd avsikt till fortsatt avspänning med Ryssland. Det är rätt väg och ger gensvar i Ryssland och i västra Europa. Kanske kan man dra tillbaka Natos atomvapen till USA, återuppväcka avtalet om begränsningar i konventionella styrkor i Europa och stödja Rysslands medlemskap i WTO? Det finns en hel del som Obama kan göra som inte kräver samtycke av en motsträvig kongress. Mycket som kan minska motståndet mot nedrustning – och samtidigt minska USA:s budgetunderskott.

***
För övrigt anser jag att det vore bra om såväl USA som Iran och andra inblandade gav efter lite på prestigetänkandet och såg till att uranbränsle levereras så att isotoper för medicinskt bruk kan tillverkas i Teheran. Det löser inte huvudproblemet med fortsatt urananrikning i Iran, men skulle vara en behövlig blygsam övning diplomati. Heder åt Brasilien och Turkiet.

Det känns bra men lite ovant att nyheter om Iran och Nordkorea nu en tid överskuggats av positiva rapporter om minskning av kärnvapenarsenaler och om stopp för nya kärnvapen. Den 1 april möttes Obama och Medvedev i Prag och skrev på ett avtal som följde upp 1991 års Start I och ytterligare minskade antalet atomstridsspetsar och vapenbärare samtidigt som det tillät fortsatt ömsesidig inspektion. I Washington ordnade Obama ett möte för att ett antal regeringar på högsta nivå – inklusive Reinfeldt och Bildt – skulle lova att hindra att nukleärt material kommer på avvägar och hamnar hos terrorister. Så utfärdade den amerikanske försvarsministern Gates en ny vägledning som ger kärnvapnen en minskande roll i USA:s militärpolitik under de närmaste tio åren.

Vad har hänt? Är vi på väg ur kärnvapen­epoken? Ja, det finns nytt hopp i vårluften men vi gör nog bäst i att snarare heja på än att ropa hej. Det är lång väg att gå och många hinder.

Ett stort första språng togs i början av 1990-talet efter det kalla krigets slut. Antalet kärnvapen i världen krympte från över 50 000 till under 30 000. Under Gorbachov och Bush den äldre försvann hela kategorier av taktiska kärnvapen och i Start I-avtalet enades man om begränsningar i antalet vapenbärare och stridsspetsar. Avtalet mot spridning av kärnvapen, NPT, förlängdes på obegränsad tid och ett fullständigt nukleärt provstopp antogs.

Samtidigt skedde dock något annat – som fick avspänning och nedrustning att avstanna: efter Sovjetunionens sammanbrott blev USA ensam supermakt och såg under tio års tid alltmer sin egen militärmakt och sina allianser som de bestämmande och ordnande faktorerna i världen. Först med den felslagna ockupationen av Irak och närkampen med terrorism kollapsade denna övertro på de militära medlen. Politiskt underkändes den i presidentvalet 2008.

I januari 2007 hade fyra amerikanska äldre statsmän – George Shultz, Henry Kissinger, Bill Perry och Sam Nunn – publicerat en artikel där de hävdade att det i längden var ohållbart att begränsa kärnvapnen till ett fåtal stater. Enda sättet att hindra spridning till terrorister och till fler stater var att USA och Ryssland tog initiativ till minskning i antalet kärnvapen och sikte på total eliminering. Vapnen behövdes inte längre för avskräckning mellan dessa stater. Det kalla kriget var slut för länge sen.

En och annan läsare tänkte kanske cyniskt att »när fan blir gammal blir han religiös«, men många fler – i och utanför USA – höll med om att det var absurt att lagra tiotusentals kärnvapen för att möta hot som försvunnit för nästa tjugo år sen. Obama gjorde omedelbart de nya idéerna till sina och som president enade han sig tidigt med Medvedev om att bekräfta att det kalla kriget var slut och att det nu gällde att omsätta denna insikt i åtgärder för nedrustning och för en framtida eliminering av alla kärnvapen.

Säkert hade varken Obama eller Medvedev några illusioner om att vägen till nedrustning skulle vara enkel och utan spärrar. Den amerikanska senaten blockerar ännu provstoppsavtalet. Kommer den att godkänna det nya Start-avtalet? Konferensen i maj månad om icke-spridningsavtalet kommer att starta i hygglig atmosfär men med många motsättningar. Kommer den att kunna avslutas med förhoppningar om accelererade nedrustningsförhandlingar?

Obama har sagt att han knappast tror att en kärnvapenfri värld ska kunna uppnås i hans livstid. Både han och Medvedev insåg säkert att militärpolitiska tänkare i de respektive länderna – i motsats till de fyra amerikanska veteranpolitikerna – ingalunda avskrivit risken av väpnad konflikt mellan USA, Ryssland och Kina och att dessa tänkare skulle kräva att största försiktighet iakttas i förhandlingar med ännu tänkbara motståndare. Så sker också. Uppföljningen av Start innefattar viktiga men inte drastiska begränsningar. Parterna inser också att de för att gå vidare med militär nedrustning måste skapa mer politisk avspänning sig emellan och i världen.

Ryssland – och även Kina – måste på något sätt göras delaktiga i den missilsköld som USA hävdar inte är riktade mot dem. Tillsammans måste dessa tre stater också övertyga Nordkorea och Iran om att de inte kommer att angripas och att de inte behöver utveckla kärnvapen. Ryssland måste känna sig övertygat om att Nato inte siktar till en ny inringning och vidare militär framflyttning till ryska gränser, medan Europa måste känna sig övertygat att Ryssland är inriktat på att stanna inom sina gränser och leva i lugn med sina grannar. Om dessa och en del andra bromsklossar avlägsnas bör nedrustningståget kunna rulla på.

***
För övrigt anser jag det besynnerligt att miljöpartiet så ihärdigt framför ekonomiska argument mot kärnkraften. Skulle man inte kunna lämna bedömningen av lönsamheten till de industrier som ska betala investeringen?

Vi befinner oss i en global utveckling som kommer att ge oss mer kärnkraft, färre kärnvapen och ett avfall som stoppas ner i betryggande djupförvar. Är det något att protestera emot?

Kina möter ännu den största delen av sin enorma törst efter elektricitet med nya kolkraftverk men vi bör glädja oss åt att landet i dag också satsar på en snabb ökning av antalet kärnkraftverk, på vindkraft och solceller.  Ingen av dessa energikällor bidrar nämnvärt till koldioxidutsläpp, men man ska vara medveten om att medan kärnkraftverken ger en baskapacitet som räknas i fyrsiffriga megawatt får man mäta den elektricitet som vindkraftverken ger i kilowatt eller ensiffriga megawatt-tal. Britterna som vet att de snart inte kommer att ha mer gas för att generera sin elektrictet och som inte vill använda kol siktar också till en stor nybyggnad av kärnkraft och mer vindkraft.

Är denna utveckling som vi kan se komma på många håll i världen och som tillsammans med effektivare användning av energi, skydd av skogar et cetera kan dämpa utsläppen av koldioxid utan risk? Svaret är att ingen generering av energi sker helt utan risk och nackdelar. Vi är tvungna att bestämma oss för vilka risker vi är beredda att leva med och minska dem så mycket vi kan. Vattenkraften är underbart förnybar, men brustna kraftverksdammar står för världens största energirelaterade katastrofer med döda i tiotusental. Hög levnadsstandard har i stor utsträckning byggt på kol, olja och gas till lågt pris men förbränningen har resulterat i koldioxid som hotar jordens klimat, och olyckor i kolgruvor och explosioner i gasledningar skördar mängder av liv.

I jämförelse med dessa energikällor framstår hälso- och miljöskadorna från användning av kärnenergi, vind och sol som mycket små. Olyckan i Tjernobyl är den enda där ett elproducerande  kärnkraftverk kommit att släppa ut stora mängder radioaktivitet i omvärlden. Det var tjugofem år sen och säkerheten i kärnkraftverken har världen runt stärkts sedan dess.

Också annat än hälsa, miljö och ekonomi måste vägas in i vårt val. Många vill säga nej till vindkraftverk som klottrar ner våra landskap, ger plågsamt buller och dödar fåglar. Andra har ensidigt sagt nej till kärnkraft av oro för det radioaktiva avfallet eller av oro för att civil kärnkraft ska bidra till spridning av kärnvapen. Sen dessa invändningar först hördes har mycket dock hänt och mycket håller just nu på att hända. Även om man i många länder ännu har svårt att få folk att acceptera slutförvar för kärnavfall så vet vi att det nu finns metoder som är ansvarsfulla gentemot framtida generationer och att fler sådana metoder kan förväntas. Kärnkraftens avfall är inget hot mot mänskligheten nu eller i framtiden, men avfallet från kol, olja och gas är för­ödande redan i dag och kan bli ett hot mot livsbetingelserna på jorden redan inom några hundra år. Vilket avfall föredrar vi?

Kommer inte en ökning i användningen av kärnkraft med nödvändighet att öka risken för att det blir mer kärnvapen? Nej. Under det kalla kriget fanns det som mest omkring 55 000 kärnvapen. De skulle ha räckt för att förstöra all mänsklig civilisation många gånger om. Efter det kalla krigets slut, då antalet kärnkraftverk ökat till kanske det dubbla, har denna fruktansvärda arsenal stadigt minskat. Den beräknas nu vara mindre än 25 000 och det finns en klar beslutsamhet – även i Washington och Moskva – att genom fortskridande nedrustning  komma till noll. Att detta inte kommer att vara lätt och att det kommer att ta lång tid visar det gångna årets sega förhandlingar mellan USA och Ryssland som ska ge en ny viktig reduktion.

De som känner oro för att den ökande användningen av kärnkraften ska leda till kärnvapenspridning borde uppskatta att det är inte minst insikten att kärnkraften kommer att expandera som nu leder världens regeringar till en starkare kontroll av teknologiöverföring och av produktion, förvaring, transport och export av allt klyvbart material och – kanske för första gången –  uppriktiga ansträngningar att befria världen från alla kärnvapen.

Kunskapen om hur dessa vapen kan tillverkas är oförstörbar, men viljan att tillverka dem har minskats och kan elimineras genom utrikespolitik som söker avspänning. Där viljan trots allt finns kvar ska industri- och handelspolitik och internationell samverkan hindra eller försvåra att den förverkligas.

***

För övrigt anser jag det är något konstigt med gröna uppmaningar att vi ska bevara öppna landskap i stället för att låta skogen växa och suga i sig koldioxid.

Att USA efter terrordådet 11 september 2001 angrep Afghanistan och fördrev talibanregeringen som inte var villig att lyfta sitt skydd av al-Qaida är begripligt och fick stöd i hela världen och grönt ljus av FN. Det var en sårad jättes ursinniga vedergällning men också en aktion för att hindra terrorister att utifrån en skyddad vrå långt bort begå nya våldsdåd. I dag är önskan att bestraffa inte längre någon stark drivkraft men den andra tanken blev till doktrin: att bekämpa terroristerna i deras basområden så att de hindras anfalla. Efter nästan tio års krigande är al-Qaida inte borta ur bilden men många börjar fråga sig om det fortfarande verkligen är viktigt för USA:s och världens säkerhet att sända långt över hundratusen soldater att kriga i Afghanistan när terroriströrelsers anhängare lika gärna kan verka från celler i Jemen, Europa – eller USA.

I Sverige hävdar regeringen ännu krampaktigt att det gäller ett hot även mot vår säkerhet men både här och i andra europeiska länder ökar tvivlen på att hoten är tillräckligt betydande för att man ska fortsätta sända soldater i strid. Den holländska regeringen har just spruckit på frågan. Säkert är att ingen stat – inte heller USA – anser kampen så viktig för sin säkerhet att den skulle vara beredd att sända värnpliktiga. Den allt större osäkerheten gäller om väljarna i väst är beredda att bekriga terrorister och regimer som Saddams långt borta ens genom att sända yrkesarméer av värvade soldater och vinstdrivande beväpnade »vaktbolag«. Om USA:s och Storbritanniens arméer hade bestått av värnpliktiga skulle Irakkriget aldrig ha ägt rum och Afghanistan-operationen begränsats till en straffexpedition från luften.

Ett argument för fortsatt krigande i Afghanistan är medkänslan med ett folk som riskerar att misshandlas av en rörelse som förbjuder flickor att gå i skola, hindrar kvinnor att få rimlig hälsovård och grundar sin sociala ordning på medeltida korantolkning. Här reser sig också frågor utan enkla svar. En gäller om det är möjligt att med årtionden av utlandsfinansierade kulor och skolor skapa en fred och utveckling som människor i ett vanstyrt fjärran land längtar efter. En annan är hur grymma och galna regimer ska vara för att världen ska övergå från fördömande till väpnat ingripande.

FN har för några år sedan deklarerat att regeringar har en skyldighet att »skydda« sina medborgare. Gör de inte det kan FN i allra sista hand efter beslut av säkerhetsrådet ingripa med väpnat våld. Ingen vill att världen åter ska stå med händerna i kors vid ett folkmord av det slag som skedde i Kambodja eller Rwanda. Kanske kommer världssamfundet kunna resa sig till att ibland ingripa men det kommer nog att krävas ganska extrema situationer för sådana beslut. En del u-länder kommer att befara att ingrepp som sägs vara befogade för att stoppa brutalitet och vanstyre en dag kan bli medel att sätta FN-flagg på nykoloniala förmyndarskap. Ryssland och Kina som är oroade att talibansk fundamentalism ska spridas till deras bakgårdar, accepterar fortsatt intervention i Afghanistan, men de kommer säkert vara generellt ovilliga att i FN sanktionera interventioner ens mot grovt vanstyre.

Ett annat argument för att fortsätta kriget i Afghanistan är att sedan Nato blivit av med sin främsta uppgift, att skydda Europa från det kommunistiska Ryssland, och nu på allvar testas i en ny roll som global ordningsmakt måste organisationen lyckas för att överleva. Men vill de nordatlantiska länderna påta sig en roll av världspolis? Vill vi att de ska göra det?

Det finns skäl för den ambivalens som i många länder, inklusive USA, uppvisas inför fortsatt lång krigföring i Afghanistan. Jag tyckte det kändes befriande när president Obama, med risk att bli kritiserad för tövan, gav ordentligt med tid till att låta vitt skilda uppfattningar bryta sig mot varandra innan han lade fast den nu gällande amerikanska kursen. Han kunde se att amerikansk opinion, som blivit trött på kostnader i liv och resurser i Irak, också snart skulle bli trött på samma sorts kostnader i Afghanistan. Han kunde också se hur opinionen i Europa blev alltmer motsträvig. Var det rimligt att – som det rapporterades – för varje dollar som gick till fredlig utveckling behöva satsa 9 dollar för krig? Obama bestämde sig för att stärka den civila hjälpen och skydda den med större militära styrkor men samtidigt signalera att insatsen skulle ha ett slut. Han träffade politiskt och opinionsmässigt rätt i USA. I ett alltmer skeptiskt Europa håller tills vidare – åtminstone regeringarna – med honom.

***
För övrigt anser jag att de vägskrapor som en dag i veckan rensar våra gator från snö och skräp borde assisteras av bärgningsbilar som kan transportera bort bilar som hindrar den rengöring vi alla vill ha.

I dag fredag ska Tony Blair avge vittnesmål om hur England kom att delta vid USA:s sida i Irak-kriget 2003. En stark brittisk opinion känner ännu ursinne för att han ledde landet in i ett krig som medförde ohyggliga kostnader i liv, lidande och lagbrott. Massförstörelsevapen, som Blair påstått var färdiga att avfyras inom 45 minuter, kunde inte elimineras – för de fanns inte. En av USA hävdad al-Qaida-närvaro kunde inte oskadliggöras. Den fanns inte heller – men skapades småningom av kriget. Saddams tyranni kunde krossas men följdes i stället under åratal av blodig anarki, och den demokrati som skulle bli ett mönster i Mellersta Östern väntar ännu på att bli verklighet.

Låt mig förklara hur jag för min del tror att Storbritannien kom att gå in i Irakkriget.

Bush-administrationen hade många olika bevekelsegrunder för att eliminera Saddam. En var att man efter 9/11 inte ville sitta och vänta på att någon ny fara skulle brisera. Irak var i misär men Saddam uppträdde utmanande. Han var i gång med att knäcka sanktionerna och efter att ha blivit av med FN-inspektörerna kunde han tänkas ta fram gömda vapen och missiler. Regimförändring i Irak hade stått redan på Clintons dagordning men han hade inte varit beredd gå i krig för att åstadkomma den. Bush var det, och hans administration brydde sig inte om att FN-stadgan bara tillät krig i självförsvar mot ett anfall eller då säkerhetsrådet gett grönt ljus.

Blair delade Bushs åsikt att Saddam var ond och måste desarmeras, men den brittiska regeringen ansåg att FN-stadgans regler måste respekteras. Har Blair numera övergett den ståndpunkten? I en intervju nyligen sa han att han skulle funnit det rätt att ingripa med våld i Irak även om han vetat att det inte fanns några vapen. Kanske uppriktigt men hur ska han försvara den ståndpunkten? Jack Straw, Blairs utrikesminister, sa i förra veckan med emfas att FN-stadgan inte tillåter krig bara för att oskadliggöra tyranner.

Blair har förtjänsten av att tillsammans med bland andra Colin Powell ha förmått Bush att mot sin hökflocks vilja ha avstått från unilateralt väpnat angrepp och i stället gå en linje som kunde tänkas bli förenlig med FN-stadgan: Saddam skulle tvingas att genomföra säkerhetsrådets krav att under FN-inspektion förstöra sina massförstörelsevapen. Om så behövdes fick det ske med väpnat våld. Blair räknade med att om Saddam släppte vapnen skulle allt bli frid. Om han – liksom förr –vägrade släppa in inspektörer eller obstruerade skulle säkerhetsrådet ge grönt ljus till krig. Det var att spela högt. Med ökande amerikanska styrkor vid sina gränser släppte Saddam in inspektörerna och lät dem obehindrat söka de vapen som inte fanns, men som nästan alla, efter 90-talets katt och råtta-lek med FN, trodde fanns. Något motstånd som kunde motivera säkerhetsrådet att ge grönt ljus för väpnat våld att eliminera Saddam gjordes inte. Hökarna i USA var säkert besvikna men för dem spelade grönt FN-ljus föga roll. För Blair var det däremot viktigt.

I mitt inre trodde även jag länge att det fanns förbjudna vapen, men utan att någonsin kunna utesluta möjligheten blev jag i februari 2003 alltmer tveksam och skeptisk. Jag rapporterade i säkerhetsrådet att inga av våra hundratals inspektioner hade funnit några dolda vapen och att irakierna nu samarbetade mer aktivt. Dussintals platser som brittisk, amerikansk och annan underrättelsetjänst utpekat som misstänkta visade sig inte innehålla några förbjudna vapen. Ett dokument som påståtts vara ett kontrakt om uranköp från Niger visades av IAEA vara en ren förfalskning.

Jag sa i samtal med både Blair och Condoleezza Rice att vi inte var imponerade av deras underrättelsetjänst. De valde dock att lita på vad deras egna trodde sig veta, till exempel genom avhoppare, och ignorerade den skepsis vi framförde.

Mot mitten av mars 2003 vägrade USA att ge mer tid för inspektioner. Det allierade militärtåget rullade fram mot en Saddam som knappast var en fara ens på lång sikt och mot förbjudna vapen som förstörts för länge sen. Blair bar ansvaret för att britterna var ombord. Trots intensiva ansträngningar kunde London inte förmå säkerhetsrådet att ge något som helst grönt ljus. Storbritannien drogs med i ett krig som blev ett tragiskt misslyckande och som stod i strid med brittisk uppfattning om vad FN-stadgans regler krävde.

Bushadministrationen avstod hänsynsfullt från att officiellt säga att den inte brydde sig om stadgan. I stället uttalade de krigförande att den aktion som nu genomfördes, som tre permanenta rådsmedlemmar (Frankrike, Kina, Ryssland) motsatte sig och som inte kunde få stöd av en majoritet av rådsmedlemmarna, var ett sätt att upprätthålla rådets auktoritet.