I Jemen finns många av ingredienserna som vi lärt oss känna igen från den arabiska våren. Det folkliga upproret mot den odemokratiska regimen. Ledaren, Ali Abdullah Saleh, som lider nederlag och i det här fallet flyr utomlands. Men som inte släpper taget. Som styr genom sina söner och släktingar.

Men sedan skiljer det sig i rapporteringen. Fotografen Mohammed Huwais, som har varit i huvudstaden Sanaa under protesterna, har hela tiden flyttat sig mellan presidentanhängarna och de stora oppositionella grupperna. Fram träder en bild av flera olika elitfraktioner som försöker mobilisera demonstranterna under sin flagga.

Där finns presidenten Saleh som en stark, brutal makt. Han besitter, även under sina månader i exil, militär kraft, och i de senaste veckornas blodiga upptrappning har hans sida lejonparten av dödsoffren på sitt samvete.

På andra sidan finns en massrörelse, likt i de nordafrikanska revolterna. Demonstrationerna började som en följd av den arabiska våren i Tunisien och Egypten. I februari samlade de över 20 000 demonstranter på gatorna. Grogrunden för missnöjet var god. Jemen ligger i det absoluta bottenskiktet bland de arabiska länderna när det gäller sociala förhållanden. Arbetslösheten är 35 procent (bara Libyen är i närheten med sina 30 procent) och 45 procent lever under fattigdomsgränsen.

Men snart kom denna proteströrelse att bli en bricka i ett gammalt spel inom den politiska eliten, långt över demonstranternas huvuden. I mars gick general Ali Mohsen över till presidentmotståndarna, och sedan dess talar oppositionsröster om hur det folkliga, ledarlösa upproret kidnappats av eliten.

Dessutom har regeringen länge kämpat mot en shia­msulimsk sekt i norr där fred slöts så sent som 2010, och i söder har al-Qaida sitt fäste på Arabiska halvön, vilket anses vara ett av nätverkets farligaste.

Kaoset i Sanaa gör att alla dessa grupper ser chansen att stärka sin makt. Och det är orsaken till att bedömare talar om risken för att det vi ser inte är en revolt av nordafrikanskt snitt, utan ett begynnande inbördeskrig.

Protesterna i Jemen

27 januari Tusentals demonstranter inleder flera veckor långa protester mot president Saleh.

18 mars 52 demonstranter dödas av krypskyttar.

21 mars Flera höga militärer går över till motståndarsidan.

3 juni President Saleh skadas i en raketattack, och lämnar landet.

18 september Regeringsstyrkor attackerar oppositionslägret och cirka 50 dödas.

23 september President Saleh återvänder.

27 september Försvarsminister Mohamed Nasser Ali blir attackerad i staden Aden, men överlever.

I mitt bläddrande bland bilder från översvämningarnas Pakistan stötte jag på den här bilden som jag inte riktigt kunnat släppa.

Bilden är tagen av av Akhtar Soomro/REUTERS och i informationen från bildbyrån står det: ”A boy uses cream on his face” vid översvämningarna i Karachi.

Är det någon som har en idé om hur det kommer sig, varför har han smetat in ansiktet? Är det något som kan förklaras religiöst eller kulturellt? Kan det vara till hjälp på något sätt, ett skydd? Är det bara en ”slump”?

Bilderna på Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i veckans reportage är en illustration som bygger på de ord som de använder i sina tal (klicka på bildspelet ovan).

Vi har samlat in och skrivit av fem tal från varje partiledare under 2009 och 2010. Tal i Almedalen, sommartal, tal på partikongress och tal på kommundagar samt inledningsanförande i partiledardebatten i riksdagen.

Avskrifterna av talen rensades från ord som inte betyder något politiskt, som »och«, »eller«, »i dag« och »som«. Därefter rangordnades varje ord i talen efter hur ofta de använts. Och i illustrationen gjordes de ord som använts oftare större och de ord som använts mer sällan mindre.

Slutligen gav vi dessa rangordnade ord till illustratören Jakob Dahlström som byggde de två ansiktena utifrån orden.

De fem vanligaste orden i talen var:
Fredrik Reinfeldt
1. Inte
2. Sverige
3. Land
4. Arbete
5. Människor

Mona Sahlin
1. Inte
2. Jobb
3. Sverige
4. Vill
5. Ingen

Reuters fotograf Jason Lee tog några av de oftast publicerade bilderna från katastrofen, här och här till exempel.

Ett år senare återvände han och tog ytterligare en ikonisk Sichuanbild vid en minnesplats, här. För den som vill se mer Jason Lee i Sichuan … här.

Ett halvt år efter gjorde Time mag ett reportage om återuppbyggnaden och hemlösas liv i tillfälliga barracker. En annan återblick serverades av NY Times.

1900: Salt sill, potatis, ingen sås!

1920: Kåldolmar, lingon

1950: Bullens pilsnerkorv

1970: Köttfärssås och spagetti, råkost i form av rivna morötter.

1980: Efterrätt – konserverade päronhalvor med After eight, i ugn.

2010: Billighetsvarianten: Styckfrysta Lidl-järpar, Euroshopper-pommes och färdig bearnaise.

2010: Den medvetnes val: Majskyckling, potatis från Bjärehalvön och sås av lime och koriander, typ.

I mitt jobb är det sällan man får lämna sitt skrivbord. Avundsjukt tittar jag på kollegor som sticker iväg på jobb i exotiska orter som Salem, Bankeryd, Bryssel eller Bagdad.

I fredags tog jag därför chansen att agera fotoassistent till Elliot Elliot som fotade till veckans reportage »En apitilig historia«.

Vi hade bestämt oss för att det inte skulle vara klassiska aptitliga matbilder, utan hårt avbildande. Grunden var en lista från matforskaren Anna Burstedt vid Lunds universitet – exempel på tidstypiska rätter från de senaste 100 åren (listan ovan).

Jag började fredagsmorgonen med att handla på Daglivs och Lidl. Tungt lastad begav jag mig till Elliots kök vid Odenplan. Han hade förberett med stativ, tejpbitar i bordet som tallriksmarkering, och fylliga spellistor ur högtalarna.

Vi hade bestämt oss för att inte försöka vara realister, utan bara klä Anna Burstedts lista i bilder. Därför blev salt sill och potatis just exakt det – en upplagd filé som egentligen borde urvattnats, stekts eller lagts in – tre potatisar. Inga krusiduller. Blekt och livlöst.

Med den inställningen fortsatte vi. Resultatet blev kul och fint tycker jag, men kanske inte inspirerande inför påskens matlagning.

Jag älskar att laga mat, men insåg matlagning inte hade så mycket med ett projekt som detta att göra. Tyvärr så slängde vi mycket av maten vi lagade – eller lagade och lagade … lade upp. Den var liksom inte god.

Men några rätter åt vi, gissa vilka!

Se mer bilder av Elliot Elliot här.

Roligaste matreportaget jag läst på länge, en spännade historien om ett gäng i USA som spårar landets bästa Kinakock på olika restaruanger på östkusten, kan ni få ett smakprov av här.

Och för verklig inspiration – läs min kära företrädare här på ad-stolen, Martin Johansson, på landets bästa matblogg Pain de Martin.

吉利

Så ser tecknen för bilmärket Geely ut med kinesiska tecken, egentligen borde det då stavas Jili med vårt skriftspråk. Det betyder ungefär lycka, lyckosam.

Men Jili har också en annan betydelse. I det fallet skrivs det:

极力
Det betyder ungefär ”till varje pris”, eller ”med yttersta ansträngning”.

Volvo däremot skrivs:

沃尔沃

Woerwo (uttalas ungefär wåaerwåo). 沃 i det här fallet ska betyda rik (frodig, fertil), 尔 kan betyda så (alltså).

Volvo skulle alltså betyda Rik så rik, eller kanske Fertil så fertil.

Se där en liten teckenanalys av veckans stora bilaffär.

Nu kan man inte analysera egennamn på detta sätt. Kineserna väljer tecken med ett uttal (wåaerwåo) och en innebörd som de tycker passar i sammanhanget,  ibland (eller ofta) har tecknens ursprungliga betydelse inget med sammansättningarna av tecknen att göra.

Tilläggas bör att jag är långt från sinolog, detta är glada amatörtolkningar från en avhoppad kvällskursstudent i kinesiska. Så ni som kan kinesiska på riktigt – rätta mig om jag har fel!

Åke Ericsons reportage för Fokus om rasismen mot romer i Slovenien belönades med ett tredje pris för bästa utländska bild i Årets bild nyligen. För er som fortfarande inte sett bilderna, här är de (klicka på bilden för bildspel).

Grattis Åke!

För ett och ett halvt år var fotograf Niklas Björling praktikant på Fokus. I dag är han hyllad och nyss prisbelönt för årets porträtt i PGB awards.

På Fokus gjorde Niklas många bra reportage, jag minns speciellt ”Sopkriget” (bland annat bilden ovan) där han dykte djupt i svenska avskrädeshögar.

Själv brukar Niklas nämna att han minns sin omslagsbild ”Torsk”, till reportaget om utfiskningen, som ett udda minne från tiden på Fokus. Han hyrde en fin fotostudio och köpte en rejäl hel torsk i Hötorgshallen. Därefter en lång kamp meda att få den slemmiga varelsen att hänga fint i olika anordningar i studion. Några veckor senare återvände han för övrigt till samma studio med en påse gamla sopor som han hällde ut över golvet.

Återigen, grattis Niklas!

”Veckans stora reportage ska handla om konjunkturvändningen”, sa redaktören glatt.

Helvete. Alltid hopplöst att formge sådana reportage. Och det här ska bli stort, 10 sidor.

”Kan vi ge en konstnär i uppdrag att måla alla kurvor som diskuteras i texten?”, frågade jag och var säker på ett negativt svar.

”Javisst, kul.”

Nacho Tatjer fick uppdraget att gestalta de ekonomiska kurvor som diskuteras i veckans 10 sidor stora ekonomireportage. Han fick fria fria händer med den enda instruktionen att bilderna ska föreställa bokstäverna V,W,U,L och bakvänt J.

Nacho blev så inspirerad av arbetet att han gjorde två varianter av varje bokstav, trots att det var ont om tid. Här är några av hans tankar om sina verk.

Scenen är Larry David som vill göra en reunion av Seinfeld, vilket han tidigare avfärdat. Jerry anklagar honom för att ha gjort en kovändning.
(Läs mer…)

I helgen bröt kravaller ut i Rosengård igen. En vecka efter Fokus stora reportage ”Välkommen till folkhemmet” av Adam Svanell med bilder av Joseph Rodriguez.

Rodriguez, mest känd för sina reportage från gängdominerade områden i Los Angeles ser med oro på utvecklingen i Sverige.

Rodriguez säger att det är känslan av att inte få vara med i samhället som förenar ungdomar i Rosengård med ungdomar i Östra Los Angeles. De känner en kulturell samhörighet, säger Rodriguez när Fokus når honom på semestern i Florida.

(Läs mer…)

Säkerhetsnojan i Peking 4 juni 2009 är förväntad, tragisk … och komisk.

På årsdagen 20 år efter massakern på Himmelska fridens torg dokumenterar BBC:s ett bevis på myndigheternas uppfinningsrikedom (kolla klippet här).

Den som vill filma eller fota på eller i närheten av torget i dag kan räkna med att det helt plöstsligt står en man med paraply och skymmer motivet. Mannen är troligen alldagligt klädd och har en snäcka i örat, misstänkt lik sådan som underrättelsefolk och livvakter brukar ha.

Och en bekants bekant i Shanghai blev konspiratoriskt lagd när hennes internetuppkoppling råkade lägga ner i går, ungefär samtidigt som CNN försvann ur kanalutbudet.

Mer om 20-årsdagen här, här och här.

Den ekonomiska krisen slår hårt även mot tillväxtens epicentrum – Kina. Rapporter om 20 miljoner migrantarbetare som återvänder till landsbygden varvas med rapporter om en tillväxt som inte bromsar in och nu inte är högre än … sex procent. Och från Qingdao, den kinesiska ölens hemstad, rapporteras en tragisk historia som kastar ett obarmhärtigt ljus över tillväxtens baksidor.

2000-talets kinesiska affärsmän håller sig gärna med en eller flera älskarinnor. På Times »The China Blog« berättas om affärsmanen Fan i Qingdao som under de goda åren hade fem älskarinnor. När krisen slog till tyckte Fan att situationen började blir ohållbar. Varje älskarinna kostade i hans fall en månadslön på 800 dollar samt hyran för en lägenhet i stan. Han ville göra sig av med fyra av älskarinnorna och behålla en.

Fan bestämde sig för att ordna en tävling, inspirerad av dokusåporna på tv, mellan hans fem kära. Sällskapsdamerna fick träffa en professionell modellcoach, hålla anföranden, sjunga och tävla om vem som tålde mest sprit, innan han gjorde sitt val.

Efter hård gallring satt nu Fan med en väl vald älskarinna och sade hej då till de andra fyra. Den ratade älskarinnan Yu fick svårt att hitta ett nytt jobb. Hon var outbildad och kom från de fattigaste delarna av Kina dit hon inte kunde tänka sig att återvända. Desperat bestämde hon sig för att hämnas, bjöd Fan och de övriga älskarinnorna på en biltur och körde rakt utför ett stup. Yu dog, de andra klarade sig. En liten berättelse om de små människornas kamp för överlevnad och de stora fiskarnas förmåga att alltid klara sig.

Det är fredag och du kanske riskerar att på ett eller annat sätt hamna i en mingelsituation där du inte riktigt kommer på vad du ska säga?

Då kan du träna in Pablo Picassos fullständiga namn, som jag råkade stöta på i samband med en Fokus-artikel om honom nyligen.

Okej, då kör vi:  Pablo Diego José Santiago Francisco de Paula Juan Nepomuceno Crispin Crispiniano de los Remedios Cipriano de la Santisima Trinidad Ruiz Blasco y Picasso Lopez.

Träna, träna, träna och lycka till!

När du bemästrat detta får du gå fortsättningskurs med Emma.

19 år efter Himmelska fridens torg talar man tyst om massakern i Peking.

När DN:s Torbjörn Pettersson ger sig ut på stan för att fråga folk om tragedin där minst 600 personer dödades den 4 juni 1989 får han undflyende eller uppriktigt okunniga svar. (Läs mer…)