Det finns olika typer av arbetslöshet, men den »klassiska« arbetslösheten förklaras bäst i termer av utbud och efterfrågan. Arbetsmarknaden är en marknad där arbetstagarna utbjuder sin arbetskraft mot betalning och arbetsgivarna köper det till det pris som lönen utgör. Arbetarnas löneanspråk möter arbetsgivarnas vinstanspråk i en jämviktspunkt som avgör reallönen och därmed sysselsättningen. Ju lägre reallönen är desto mer efterfrågas arbetskraften. Ett rationellt företag kommer därför att anställa folk så länge varje arbetare kan producera så mycket att priset för det producerade är minst lika högt som hans/hennes lön. Förenklat uttryckt.

Vad säger då SCB-rapporten? Att arbetslösheten bland utrikes födda är beroende på huvudsakligen två faktorer: tiden de har varit i landet och utbildningsgraden. Ju längre man varit här desto högre sysselsättningsgrad och ju lägre man är utbildad desto högre arbetslöshet. Om man koncentrerar sig på utbildningsgraden kan man dra slutsatsen att arbetsgivare uppenbarligen är rädda att lågutbildade invandrare inte är tillräckligt produktiva för att tjäna ihop sin lön, och på grund av stela arbetsmarknadslagar där man inte kan avskeda så lätt i tider då konjunkturen viker vågar man inte anställa. Men om det är problemet – hur löser man det då?

Arbetslösheten bland lågutbildade invandrare skulle minska om man sänkte kostnader för arbete. Eftersom det är den totala kostnaden som är intressant för arbetsgivaren (lönen, sociala avgifter, tillhörande skatter, samt relativa priset för företagets produkter) skulle man kunna öka sysselsättningen genom att till exempel sänka arbetsgivarutgifter, införa instegsjobb med subventionerad lön eller sänka tillhörande skatter. Det löser inte allt. Fortfarande skulle det behövas andra åtgärder som sänker jämviktsarbetslösheten: att personer snabbare paras ihop med lediga jobb, att konkurrensen uppmuntras eftersom den ökar efterfrågan och håller löneökningarna modesta, att man luckrar upp arbetsmarknadslagar som diskriminerar invandrare och premierar »insiders«, att man sänker marginalskatter på arbetsinkomster och därmed skapar en skillnad när man går från arbetslöshetsförsäkring till arbete. I SCB-statistiken ser situationen för de högutbildade invandrarna bättre och mer hoppingivande ut. Ändå skulle det även för denna grupp behövas effektivare språkinlärning, ökad geografisk rörlighet, effektivare »matchning« och åtgärder mot diskriminering.

Om allt detta är uppenbart, varför görs så litet? Visst görs en del, men de viktigaste åtgärderna är man försiktig med (eller opponerar sig emot) eftersom man är rädd att det eventuellt skulle kunna försämra för vissa grupper som redan är på arbetsmarknaden. Många talar om solidaritet med invandrare men när det kommer till kritan får solidariteten söka sig till något annat, ofarligare område.

Man kan säga att vi inte släpper in invandrare på arbetsmarknaden eftersom vissa grupper skyddar sin position. Frågan som måste ställas är hur samma grupper kommer att ställa sig när de upptäcker att det inte finns någon som kan betala deras pensioner. Är det inte dags för lite verklighet i denna debatt?

Jag kollar svaret med några vänner. Uppseendeväckande nog har ingen av dessa vanligtvis välupplysta människor mer än elementära kunskaper om skatter. Vissa är likgiltiga, andra tycker att det är så sexigt att betala skatt att de inte ens bryr sig om vad Mona Sahlin tänker göra med dem om hon får chansen, och vissa muttrar argt. En filosofiskt lagd vän säger att skatter handlar om ekonomi och det är av begränsat intresse för honom. Jag försöker påminna om att skatter också, i filosofisk mening, signalerar en frihetsgrad, en självbestämmandegrad över ens liv eftersom skattenivån säger oss någonting om hur den ekonomiska makten över ens liv fördelas mellan staten och individen. Det kan väl inte vara av begränsat intresse för en filosof? Nej, det hjälper inte. Efter ett tag kläcker han svaret på frågan: »När du säger skatter, ser jag bara en inskränkt man som räknar tusenlappar.«

Herregud! Denne vanligtvis begåvade man har nu, när det gäller omfördelningssystem, förenklat världen till en infantil nivå. Plötsligt är individen per definition självisk och kollektivet altruistiskt – och låter man individer bestämma mer kommer världen att bli mer egoistisk. Alla försök att komplicera bilden, att påminna honom om exempel då världen har blivit bättre just på grund av individuella ansträngningar, att »en man som räknar pengar« kan också vara Bill Gates som sponsrar 90 procent av WHO:s försök att utrota polioviruset, slutade i hans fråga: »Men när sådana som Gates dör, vad gör vi med polio då?«

Jag tror att problemet ligger här, i den propagandistiskt enkla synen på världen som vi har anammat efter andra världskriget, i och med att välfärdsstaten fick alltmer att säga till om i våra liv. För första gången i världshistorien började staten sörja för allt fler områden. Rättfärdigandet av detta system krävde en förenkling i vilken staten var god och individen inkapabel och egoistisk. Att individen kunde vara både godhjärtad, självisk och generös, och att staten också kunde vara både altruistisk och paternalistisk, likgiltig och förtryckande fick inte plats i den hegemoniska diskursen. Den allvarliga omfördelningsdiskussionen flyttades till det akademiska rummet där Rawls och Nozicks fantastiska debatt om vilka skillnader i ett samhälle som bör rättfärdigas blev filosofisk i stället för praktisk, rättvisa blev tillplattad till egalitet, och vi enades om något slags »lagom« skattenivå där inte ens hälften av den ekonomiska makten över det egna livet tillhör en själv. I landet med världens lägsta självbestämmandegrad slutade vi diskutera frågan. Det blev liksom ointressant att prata om.

Två decennier senare, vid ett planeringsmöte på SR för 20-årsjubileet av murens fall, eftersökte jag förslag för radioprogram den dagen.

– Det vore bäst att sända någonting om alla de som hoppades att de skulle få det bättre men som nu är så besvikna.

Jag stod förvånad.

– Hur menar du?

– Jo, vi bör berätta om alla de som hade det så bra med arbete, dagis och staten som tog hand om allt, och som nu är arbetslösa och bittra, besvikna på den marknadsekonomi som de hoppades på.

Sällan har jag varit mer stum. Personen som pratade hade naturligtvis vänstersympatier och jag var väl införstådd i det, men ändå. Hur kan en tänkande människa få ur sig något sådant? Varifrån kommer denna förbehållslösa kärlek till socialismen trots allt vi vet om den i dag?
Det tog mig ett tag men jag tror att jag kommit på det. Socialismen är ett tankesystem som är utformad utifrån idén att alla människor är barn. På samma sätt som barnen är beroende av sina föräldrar, anser man att de svaga är beroende av en stark och skyddande stat. Såsom föräldrar skyndar sig socialister att måla upp en rosenröd framtid. Vilket man ska göra med barn. För är barnen oroliga för att de ska dö, ska man nog inte svara: »Jovisst ska du dö, vad trodde du? Människor dör, det är bara så!« Med barn ska man vara försiktig och aldrig ställa stora krav på dem. När de gör fel ska man bestämma i stället för dem på samma sätt som socialismen bestämde över oss eftersom vi ju inte visste bättre. I ett sådant system finns inga värderingar, inga hierarkier, inga krav på prestation eller resultat. I den trygga socialistiska världen får alla barn sin guldmedalj.

Men vad är liberalismen då? Den verkar ha utformats efter vuxna människors världsbild. Den eftersträvar oberoende, det vill säga ett vuxet och ansvarsfullt liv fritt från alla dem som har varit ens förmyndare. Men friheten som liberaler eftersträvar innebar också möjlighet att misslyckas. Sant, människor blir arbetslösa, sjuka eller dör. Det händer. Ingen har lovat oss en mening med livet och den enda mening som finns är den som man skapar själv. Därför handlar liberaler i enlighet med det: försök, ansträng dig, annars kommer du ingenvart. I slutändan är det ändå resultat som räknas, för i den vuxna världen är det bara en som får guldmedalj. Det är hårdare när man är vuxen, man betalar hyran själv, man rensar torktumlarluddet själv, men det är också en skön känsla att kunna fixa sig själv. Att bli en självständig, oberoende och egen individ.

Konservatismen då? Den verkar spegla en gammal människas världsbild. Bevara, kontrollera, bemästra. Framför allt sina rädslor. Få världen att snurra lite långsammare så man hinner med. Håll din moral högt, ha respekt och höj dig över samtidens trivialiteter.

Så varför beundras socialismen trots alla dess avarter 20 år efter murens fall? För att det är skönt att leva i en Astrid Lindgren-värld.

Orsaken till det är naturligtvis den största finanskrisen som världen gick igenom på 50 år och tanken är att försöka förebygga en upprepning. Problemet såsom det är definierat i dag lyder: bankerna och andra kreditinstitutioner är »systemviktiga«, vilket gör att man inte kan låta dem falla. Och det i sin tur gör politikerna ovilliga att låta bankerna göra privata vinster medan förluster betalas med skattemedel. Med tanke på att enligt IMF:s beräkningar uppgår det totala stödet för det finansiella systemet i USA, Eurozonen och Storbritannien till ofattbara 6 132 miljarder euro (!) låter det sannerligen rimligt att försöka förebygga framtida utbetalningar av likadana summor.

Men trots att denna önskan är rimlig kvarstår många frågor som inte kommer att få ett lätt svar. Hur inför man Tobinskatt i Europa utan att inkludera USA eller andra länder där de är mycket mindre intresserade av den? Kan man begränsa bankirernas bonusar utan att göra samma begränsning för vd:ar för systemviktiga företag, entreprenörer eller fotbollsspelare? Hur höjer man kapitaltäckningsnivå utan att bankerna lockas ta ännu mer risk för att kompensera? Och var inte bonusar långt mindre relevanta för krisen än hopplöst inadekvata kapitaltäckningskrav? Med andra ord är huvudfrågan: Har vi ställt den rätta diagnosen?

Jag tror inte det. Problemet i tankegången är att man utgår från att varje systemviktig institution är så pass stor eller sammanvävd med andra att den måste räddas. Denna tankegång är en motorväg till helvetet. För ingen vinstsökande busi­ness bör existera utan en möjlighet till bankrutt. Varför det?

Det mest paradoxala beviset varför konkurser måste finnas är just Lehman. Det är nämligen troligt att utan dess fall skulle det aldrig varit möjligt att mobilisera de stora resurserna som krävdes för att stoppa den kris som hotade hela det finansiella systemet. Tesen är inte min men den är troligen sann. Med andra ord tror jag att det största misstaget inte var att låta Lehman falla. Om det finns ett misstag så var det att tillåta att ekonomin och finanssystemet blir så sårbara. Såsom Lord Turner, ordförande för brittiska motsvarigheten till Finansinspektionen, formulerar det: Om bankerna är för stora att falla, då är de – för stora.

Frågan är naturligtvis i grund och botten ideologisk. Neoklassiska högern brukar tro att marknaden, också den finansiella, fungerar rationellt och effektivt och att den hittar sitt ekvilibrium bara staten inte blandar sig i med regleringar såsom den gjorde. Keynesianska vänstern brukar vanligtvis hävda att informationsbrist, mänsklig irrationalitet och aktörernas förväntningar omöjliggör för marknaden att fungera rationellt, vilket berättigar statlig intervention, såsom det har hänt. Det finns naturligtvis lika många bevis och forskare på ena sidan som det finns på andra. Det är klart för mig. Det som är mindre klart är varför varje försök att bättra på sin popularitet gör Anders Borg, Angela Merkel och Nicolas Sarkozy till goda socialister?

Denna ädla bevarelseönskan är lika gammal som skriftrullen och biblioteket. Ptolemaios den andre, som skapade västerlandets första riktiga bibliotek i Alexandria, ville åstadkomma »det universella biblioteket«, där alla världens skriftrullar, allt mänskligt vetande finns samlat. Och denna önskan har upprepats genom historien många gånger. Senast i e-form, då den nya informationsteknologin och digitaliseringsmöjligheter lockade Kaliforniens statsbiblioteksansvariga att utlova ett »universellt digitalt bibliotek med världens alla böcker«. Men vad är detta för slags dröm?

Ett bibliotek som innehåller »all världens böcker« gestaltar inte bara en romantisk önskan om gränslöshet utan också en rädsla att gallra, välja bort böcker, vara tvungen att avgöra deras kvalitet och värde för eftervärlden. Det är en önskan om en kanonfri värld där ingen har makt att utesluta, prioritera, inneha kvalitetsformuleringsprivilegium. En önskan som går på tvärs mot Cecilia Wikströms (fp) idé om en svensk litterär kanon som hon lanserade för några år sedan. För enligt dessa kanonmotståndare är en litterär kanon alltid genomsyrad av makt, hierarkier och en »dold läroplan«.

Vilket naturligtvis stämmer. Betyder det att en kanonfri, hierarki- och gränslös värld är bättre? Denna önskan om en icke hierarkisk värld är inte bara romantisk; den är samtidigt dum. Tänk er följande exempel: studenter på sin första universitetsföreläsning hör professorn förverkliga ett kanonfri universitet: »Vad då kurslitteratur? Ta bara vilken som helst av alla världens böcker inom vilket område som helst!« Tror du att de stackarna har en chans att lära sig något inom överskådlig tid? Skulle du vilja vara en av dem?

En rankningsfri värld där »allt vetande« och alla böcker betyder lika mycket är en tom värld, en mardröm, en gestaltning av meningslösheten där alla betydelser och kvalitetskriterier gått förlorade. Att önska sig den världen eller ett sådant bibliotek är att förväxla »allt« med »allt som är värt någonting«, det kvantitativa antalet böcker med den kvalitativa betydelsen av dem.

Visst etableras böckernas värde i en social kontext och måste därför alltid förhandlas fram av människor, i en maktkonflikt mellan olika betydelser och diskurser. Men om vi ryggar för denna djupt mänskliga förhandling kan vi lika gärna ersätta Malmöbibliotekets personal och oss själva med en dator. Därför menar jag att Malmös stadsbibliotek behöver rensa böcker. Inte för att »skapa plats för annat« (såsom någon av de ansvariga utryckte det) utan för att utöva den svåra konsten att välja, ranka och prioritera, eller med andra ord utöva det uppdrag de har.

För att övertyga sig om vilken mardröm ett bibliotek där »alla böcker finns« skulle vara rekommenderas Borges briljanta novell: Biblioteket i Babel. Där målar Borges det meningslösa letandet bland otaliga våningar, trappor, byggnader och hyllor på vilka finns all världens skit med en sådan intensitet att man krymper ihop av rädsla inför en sådan värld. Trots att Borges skrev sin novell redan på 1960-talet, när pratet om det »kanonfria biblioteket« var som starkast, är han fortfarande aktuell. Bevarad för eftervärlden. Inte för att vi samlar på »alla« författare utan för att han är värd det.

Är det så? Ligger det någonting i vänsterpartiets, junilistans och sve­rigedemokraternas rop efter »sanningen om EU«? Är vi andra en lätt-hypnoti­serad massa som den icke objektiva
och okritiska rapporteringen om EU förfört?

Jo, det ligger en hel del i det. Det finns forskning som bekräftar att den
nationella rapporteringen om EU för­vrider bilden av unionen. Fast åt andra hållet: rapporteringen om EU vrider bilden till det sämre. Och på så sätt skapas och förmedlas fördomar om EU. Hur då?

Till exempel, har ni hört den där om att EU har en stor och ofta korrumperad byråkrati? Säkert. Junilistan har till och med en valaffisch med texten: »Stoppa EU:s fusk och slöseri«. Och Eva-Britt Svensson säger i intervjun i radion att EU »har löne- och administrationskostnader som är otroliga«.

Så fram med faktaboken. Hur stor är EU:s budget, dess administrativa kost­nader och det eventuella fusket?

EU har en administration vars totala kostnad utgör strax under sex procent av EU:s budget, enligt EU-upplysningen, Europeiska kommissionens webbsida, BBC, faktaboken »The European Union« etc. I den summan ingår också lokaler och pensionskostnader. De precist sagt 5,7 procenten av EU:s budget för 2008 är alltså de där »otroliga administrationskostnaderna«, som Eva-Britt Svensson pratar om. Det slöseri som junilistan vill stoppa.

Budgeten då? Hur stor är den? Åter­igen, faktaboken: den »stora« EU-budgeten är cirka två procent av ländernas samlade BNP. Vill ni veta hur stor del av Sveriges BNP som den budget som Anders Borg hanterar varje år motsvarar? Det vill ni inte. Tro mig. För det räcker inte ens att lägga till en nolla.

Och »fusket« då? Hur utbrett är det fusk som junilistan vill stoppa? Säkert större än rimligt, det kan vi vara överens om, men det är ändå bra att prata siffror och statistik. Av de hundratals transaktioner som EU gör varje år fann revisorerna år 2006 två transaktioner som man ifrågasatte på allvar. Intressant, eller hur?

Missförstå mig inte. Jag försöker inte propagera för EU och dess gröna skogar. Och inte heller emot. Det är inte mitt ärende här. I min värld har både kritiker av och förespråkare för EU en lika given som självklar plats. Däremot försöker jag hålla mig borta från populismen och populister. Eftersom de utnyttjar den okunnighet som en del människor tillåter sig.

Den som vill ha roligt en halvtimme framför datorn rekommenderas ett besök på BBC:s eller Europeiska kommissionens webbsida där man kan läsa om »EU myths«. Ett både nyttigt, roligt och nödvändigt besök så här några dagar före valet. För där hittar man en hel del av alla dessa myter som en del svenska och europeiska populistiska politiker sprider inför EU-valet, i ett sista desperat försök att fiska någon EU-kritisk röst. Det är faktiskt så att EU denna gång väcker känslor, man skrattar ju hela tiden.

Kanske för att han, för oss européer, representerar något onåbart, en ouppnåelig dröm om att allt är möjligt, om en social mobilitet utan gränser? Det är klart. En svart man, med mellannamnet Hussein, som på bara en generation klättrar upp från omöjligheten att rösta – till presidentposten. Tala om social mobilitet!

Denna mobilitet som USA erbjuder är unik. Jämför med Europa: är det tänkbart att ha en kurd som statsminister i Sverige? En turk som kansler i Tyskland? En arab i Palais de l´Élysée? Nej. Nog finns det anledningar för européer att beundra både Obama och landet som möjliggör en sådan resa.

Så varför kan inte samma resa bli verklighet i Europa? Rasism? Nej, det är lite mer komplicerat. Européerna har gjort ett annat val: vi vill försäkra oss mot elände och fattigdom, som vi har historiska erfarenheter av, och därför är vi måna om välfärdsstaten. Den europeiska staten ska fördela välfärden, hjälpa de svaga, se till att vi alla lever ett anständigt liv, oavsett hur bra vi lyckas. Därför har vi skapat starka försäkringsnät och ideologiskt mobiliserat mot framgångssträvan: »du ska inte tro att du är nåt!« Och det blir inte heller så mycket mobilitet om man vid varje steg bromsas, om staten fördelar välfärden så fort den skapas och om målet är en utjämning av skillnader.

Amerikanerna tänker tvärtom: staten ska hålla sig borta från »mitt liv, mina pengar och mig« och låta mig göra mitt bästa. Ett sådant system tillåter de duktigaste (som Obama) att ta sig fram, och låter de svaga ligga kvar (som i det Chicago han jobbade i). Staten bryr sig varken om det ena eller det andra, vilket resulterar i stora skillnader och ojämlikhet, som amerikanerna, till skillnad från oss i Europa, accepterar. Vill man ha en social mobilitet ska man inte låta staten omfördela för mycket av välfärden utan snarare uppmuntra framgångssträvan: »du får behålla hela resultatet av ditt arbete«, menande: låga skatter, liten omfördelning, framgångsbeundran, men också – den taskiga baksidan – svag hjälp om du misslyckas.

Det är sant: de svaga har det bättre i Europa. Problemet är bara att utebliven mobilitet i Europa cementerar deras position. Europeiska invandrare förblir »i utanförskapet« i generationer, amerikanska blir presidenter.

De som lyckats. De andra, ligger utslagna på gatan. Så vilket samhälle skulle du välja för dina barn?
Jag vill så klart att min dotter ska kunna ta sig fram och inte förbli »en invandrares dotter«. Jag vill ha ett samhälle där den sociala mobiliteten är möjlig. Där hon kan åstadkomma det hon drömmer om. Den som förnekar henne den rätten är antingen privilegierad eller avundsjuk, som vägrar invandrare och svaga möjligheten att skapa ett bättre liv. Å andra sidan: är jag beredd att skapa ett sådant samhälle om priset är att min dotter (ifall hon kollapsar på vägen) förblir liggande på gatan? Knappast. Jag vill ha ett socialt försäkringsnät, en välfärdsstat, a-kassa, en möjlighet för även de svaga att leva ett värdigt liv.

Uppenbarligen verkar det vara svårt att ha både och. Vad gör man då? Då lever man i Europa och beundrar Obama, som representerar USA.

För att det handlar om ett barn? Om att en läkare grips? Naturligtvis. Men det känns som om chocken var större än så, som om händelsen bröt mot en oskriven regel. Mot vad då? Jag tror att den bryter mot vår syn på döden.

Före moderniteten, på medeltiden, var döden en naturlig del av livet. Man skulle ständigt påminnas om den. Man byggde kyrkogårdar mitt i byn, bredvid kyrkan – för att varje söndag uppmärksamma alla på människans egen förgänglighet. Offentliga avrättningar av brottslingar var regel och massan skulle betrakta fången som skulle »knipas med glödande tänger i bröstet, armarna, låren och vaderna för att sedan slitas i stycken av fyra hästar«. För det var inte bara straffet utan också döden man skulle bevittna. Sjuka levde bland de friska och döden var därför ett synligt och oundvikligt faktum.

Sedan kom moderniteten, strävan efter kontroll och allt det som denna strävan möjliggjorde: »förbättringen« av våra liv och löftet om en morgondag. Detta löfte krävde en kamp emot döden. Redan i början av moderniteten började man förpassa kyrkogårdar utanför städernas kärna och synfältet, avrättningarna gömdes i slutna rum och döden skulle inte längre vara ett allmänt skådespel.

I stället blev döden ett »problem«, något onaturligt som vi ska göra allt för att bekämpa. Det stora uppdraget blev därför att bota sjukdomar och förlänga livet. Om man inte kunde besegra självaste döden i sig, skulle man bekämpa dess orsaker. Man kunde »göra någonting åt det«, bete sig »förnuftigt«: vara aktiv, motionera, sluta röka, äta sex till åtta skivor bröd om dagen, äta inget bröd, etc. I och med avlägsnandet av döden ur våra liv, tappade vi också språket för den. »Det känns som om jag inte vet vad jag ska säga« känner man när man kommer in i ett dödsmärkt hem.

Med denna definition av döden som »ett resultat av en i sin essens botbar sjukdom« – förvandlades döden till ett misslyckande. Därför fick den också en orsak, för att vi ska veta vem som misslyckats och varför. Som Bauman elegant formulerade det: Vi hör inte längre talas om folk som bara »dör«, alla dör av någon orsak, något som vi misslyckades att bekämpa: hjärtsvikt, lungkollaps, cancer … Och när någon dör, städar vi undan alla spår så snabbt som möjligt, bilolyckor rensas upp innan andra bilar tillåts passera, bårhusen är blänkan­de rena.

Därför blir vi upprörda när en läkare inte bara misslyckas med att bekämpa döden, ett barns död, utan också bryter mot modernitetens löfte om livets förlängning. Hon grips. Hennes handling visar inte bara spår av hög morfindos, utan även på en otrohet mot den stora illusionen. Oavsett faktum att dessa minuter hon eventuellt förkortade är meningslösa och kanske smärtsamma. Men nej. Vi vill inte vara delaktiga i detta. Vi vill ha kvar vår illusion.

Därför vägrar vi lära oss hur sjukvården ser ut, särskilt den som behandlar patienter vid slutet av livet. Vi vill inte veta om att varje dag, bokstavligen varje dag, väger läkarna beslutet att sätta in en verkningsfull medicin och därmed rädda liv eller avstå från det på grund av behandlingens höga kostnader. Vi blir förvånade när vi hör att läkarna avbryter vården, stänger av respiratorer, låter folk dö. Vi vill leva i illusionen att »alla resurser satsas«, och att »vetenskapen röner framgångar«. För vi vill undvika att umgås med döden, med dess banalitet, icke-rationalitet, nyckfullhet, och tanken att dess oundviklighet kanske upphäver livets mening.

För att människor inte gillar att höra om skolan i förfall? Knappast. Skolan är inte folkpartiets och Björklunds viktigaste gren av en slump utan för att den engagerar väljare. Kanske för att journalister inte gillar Björklund? Njaa, det finns säkert några men det kan knappast gälla en hel journalistkår. Det enkla och brutala svaret är att medier, tyvärr, styrs av nyhetsvärdet. Nyheten om Björklunds eventuellt friserade siffror har mycket stort nyhetsvärde. Nyheten om att »vi hade fel, han hade rätt« har ett nyhetsvärde nästan lika med noll.

Men det finns ett annat svar också. Anledningen till att allvarliga journalister nappade på denna »information« är nog att vi alla, inklusive journalister, måste förenkla världen för att den ska bli hanterbar. Sociologen Niklas Luhmann kallade en gång förtroendet för »en mekanism för reduktion av sociala världens komplexitet« och hävdade att tilltro till de egna förväntningarna är ett nödvändigt grundelement för ett fungerande socialt liv. Visst har han rätt. Ni som läser denna krönika litar på mig när jag påstår att Skolverket bekräftade Björklunds version, eller hur? Men jag har gjort en förenkling, naturligtvis. Rapporten är mer komplicerad än så.

Lägger man till det faktum att min förenkling inte är den enda utan att också rapportförfattarna har gjort sitt när de summerade en mycket komplex verklighet på några få sidor, kan man lätt hålla med Luhmann: det sociala livet kräver en komplexitetsreduktion. För ni orkar väl inte kontrollera varje artikel ni läser? Det är ju därför vi tar genvägar och litar på »egna förväntningar«. På så sätt blir Nuder »skum«, Persson »buffel« medan Anna Lindhs fläckar tvättas bort så fort de uppstår. Även när det är bortom all rimlighet.

Det finns dock två problem med detta Luhmanns resonemang. Det första är att det faktum att medierna måste reducera verkligheten alltmer börjar utnyttjas. Nödvändig komplexitetsreduktion parad med mediernas allergi mot faktakontroll och det olyckliga faktum att nyhetsvärdet styr kan därför få allvarliga konsekvenser för både medier och demokrati. Med andra, brutalare, ord: vänta er att nästa riksdagsval blir fullt av smutskastningskampanjer och skumma »avslöjanden«.

Logiken som dessa »avslöjanden« baseras på är enkel: om någon, för tionde gånger i rad, måste förklara att »jag har inte gjort det« så börjar även vanliga människor tänka att: ingen rök utan eld … Och när sanningen till slut visar sig vara en bluff kommer ingen att bry sig om det där. »Inget nyhetsvärde.« Tror ni att jag är cynisk? Testa. Är det någon som minns att Marjasin till slut blev friad av rätten förutom Marjasin själv?

Det andra problemet är att erkännandet av nödvändigheten av komplexitetsreduktion och behovet av tilliten till egna förväntningar minskar journalisternas ansvar. För det går inte att ha ansvar för någonting som är nödvändigt. Som Kant sade: Ansvaret förutsätter den fria viljan och en medveten aktör. Och om förenklingar är »nödvändiga« så finns det inget ansvar. Med andra ord: vi kommer inte att få en bättre demokrati än vi själva, journalister och media gör den till. Frågan är bara om denna mening låter oroväckande eller lugnande?

Denna konflikt, såsom alla om gas, handlar främst om politik. En politik i vilken Ryssland använder energiråvaror som vapen. Visst, allt gömt bakom en Gazprom-slöja av »marknadsekonomi« men … Tittar man på det »privatiserade« bolagets handlingar, upptäcker man att hela bunten av ministrar och vice premiärministrar i styrelsen inte sitter där för skojs skull. För det som Kreml inte gillar bestraffas och bekämpas med energivapen. Ett par exempel: När Georgien respektive Ukraina valde en »fel« västvänlig regering i stället för den av Kreml föredragna ledde det till prishöjningar på 100  respektive 450 procent. När den planerade valutaunionen med Vitryssland sköts på framtiden – prishöjningar. När Litauen sålde sitt raffinaderi till amerikanska i stället för till ryska oljebolag – ingen olja till raffinaderiet. »De kan bada vid den kusten nu«, meddelade Moskva. När Estland stiftar lag om »utlänningar« (som påverkar etniska ryssar) – gasstopp. När Ukraina inte vill ge upp kontroll över sina transitledningar – gasstopp. När Tyskland tvekar om att bygga Nord Stream – smörjer vi före detta kanslern Schröder med en styrelseordförandepost med mycket saftig lön. När de fortfarande tvekar (tyska valet kom emellan) – visar vi EU att Ukraina är ett »opålitligt transitland som stjäl er gas«. Så nu måste vi börja bygga den där gasledningen som ska hjälpa oss att effektivare stänga ute de olydiga staterna och leverera gas till de snälla och rika.

Sedan 1991 har Ryssland, världens största gasexportör, stoppat leveranser till olika länder över 40 gånger. För mig låter det som: i går tanks – i dag gas. Jag har därför tidigare skrivit att den enda lösningen för stabil fred och välstånd i Europa är att inkorporera Ryssland i EU. Problemet är att det Putin-ledda Ryssland inte vill inkorporeras. Putins ambitioner sträcker sig till en återerövrad stormaktsposition, vilket kräver »realpolitik«, rå makt och oberoende. Vilket är precis motsatsen till hur EU bildades. Då kom Frankrike och Tyskland överens om att det är just beroende som skapar fred och därför tillät varandra insyn i kol- och stålproduktionen (som på den tiden var avgörande som råvaror i vapenindustrin). Och just detta beroende lyckades bygga en av de längsta perioderna av fred i Europas historia. Men den liberala idén låter inte bra i Putins öra. För han vill hellre att européer ska vara rädda för dem.

Kommer Putin vinna den här kampen? Knappast. Visst är det svårt att om och om igen sträcka ut handen till någon som hela tiden slår en på fingrarna men risken finns att leken snart kommer att spelas på ett lite annorlunda sätt. Bulgarien har annonserat att de kommer söka lån från EU för att bygga bort ryskt energiberoende, Slovakien vill starta sina gamla kärnkraftverk, baltiska länder vill diversifiera importvägar och resten av EU:s leveransvägar och delvis leverantörer. Det verkar vara så att det endast är det serbiska gasbolaget som planerar att stämma Ukraina för nuvarande gasstoppet. Och den rättegången kommer bli rolig att följa.