» Världen kommer att höra våra motorer vråla.«

Så väser Clint Eastwood i vad som blivit den mest omtalade reklamfilmen i USA på länge.

Filmen är från Chrysler och handlar egentligen om bilar. Men företagets nya modeller syns bara i några korta sekunder. I stället pratar Clint Eastwood om vikten av att resa sig efter ett nederlag, om att amerikaner måste börja jobba som ett lag. Och att Detroit kan visa vägen.

– Det är halvtid i Amerika, konstaterar han i filmen som premiärvisades just under Super Bowl-finalens halvtidspaus.

Någon på Chrysler vet uppenbarligen vad han eller hon sysslar med. Redan förra året lanserade företaget sin slogan »Imported from Detroit« och rekryterade lokalkändisar som rapstjärnan Eminem och hockeylaget  Detroit Red Wings. Resultatet blev en omtalad reklamfilm.

Men årets slog alla rekord: den tog sig ända fram till de amerikanska tidningarnas förstasidor. Anledningen var den självklara diskussionen om huruvida filmen är ett politiskt inlägg. Om att de republikaner som motsatte sig lånen till Chrysler och General Motors hade fel. Och att president Barack Obama hade rätt. Se hur bra det går. Vi är på gång. Och inte bara vi. Hela USA.

En av dem som såg rött var Karl Rove.

– De känner att de behöver göra något för att betala tillbaka sina politiska ynnestar, utbrast George W Bushs förre rådgivare.

Det är lätt att förstå hur han tänker. »Det är halvtid i Amerika« påminner en hel del om »Det är morgon i Amerika« från 1984. I Ronald Reagans gamla kampanjfilm berättade en lugn mansröst om alla siffror som pekade åt rätt håll – inflation, arbetslöshet, till och med antal äktenskap.

I Clint Eastwoods nytappning är bilderna mer socialrealistiska men känslan av optimism är densamma. Dessutom tyder en hel del på att det faktiskt är morgon – eller halvtid – i Amerika. Lagom till Super Bowl-helgen kom siffror om arbetsmarknaden som slog alla förväntningar: 243 000 nya jobb i januari.

»Wow«, skrev New York Times ekonomiblogg. »Oomph«, sa den amerikanska börsen och hoppade upp till sin högsta nivå sedan finanskrisen 2008.

För att få ett grepp om hur mycket det är kan man jämföra med arbetslösheten i Skandinavien: med de jobb som skapades i USA på en enda månad skulle mer än hela den danska arbetslösheten raderas ut, eller två tredjedelar av den svenska.

Arbetslösheten i USA är fortfarande på en historiskt sett hög nivå, men en kvarts miljon människor som plötsligt äter ute mer, vågar skaffa en dyr dagisplats till sina barn eller kanske byter upp sitt boende är i sig en injektion för ekonomin. Inte minst eftersom USA saknar många av de automatiska stabilisatorer i form av a-kassa eller andra sociala skyddsnät som finns i Europa. Den utsattheten är också en förklaring till varför det oftast är i USA som konjunkturen vänder snabbast.

Republikaner har i veckan gjort allt för att slå hål på statistiken. Hur definieras arbetslöshet? Varför räknas inte de som slutat leta jobb? Det har påmint en hel del om den svenska valrörelsen 2006, då regering och opposition slängde sig med olika mått.

Det är sant att de amerikanska siffrorna bygger på uppskattningar och statistiska urval. Men metodiken har inte förändrats sedan George W Bushs styre. Och samma statistiker hade inga problem att leverera skräcksiffror under finanskrisen.

Klart är att det varit en bra vecka för Obama. Hans popularitetssiffror är nu nästan uppe i 50 procent. Men den största vinnaren är tveklöst Chrysler. Det är inte ofta man kan bränna ett par hundra arbetares årslöner på två minuter och hävda att det var värt varje dollar.

Inte så dåligt med tanke på att minuterna kostade 90 miljoner kronor.

Även det ett slags ekonomisk stimulans.

Nu skulle han väl ändå ändra sig.

George W Bush stod i en av logerna på Meadowlands Stadium. Det var i början av 2010, New York Jets hade hemmamatch och förhoppningen var att lite presidentfägring skulle få en av republikanernas starkast lysande stjärnor på andra tankar.

»Du har vad som krävs för att göra det här«, sa USA:s förre president.

Han hade rest ända till New Jersey för partiets skull. För att övertala delstatens guvernör Chris Christie att ställa upp i presidentvalet. Men det var inte lätt.

Christie hade två år tidigare slagit ut den demokratiske guvernören Jon Corzine och därefter fått delstatens budget i någorlunda balans. Flera bedömare såg honom som mest lämpad att ta sig an Barack Obama: han hade vunnit val i en »blå« stat, han hade lyckats fatta en del svåra beslut och var allmänt omtyckt av såväl etablerade republikaner som utgiftshatande Tea Party-aktivister. Han hade bland annat stoppat en sedan länge planerad tågtunnel under Hudson River. Det ingav respekt.

»Om du vill göra det«, fortsatte Bush.

Men personen mittemot honom ville inte. Han hade sina skäl. Efter bara två år som guvernör ville Christie fokusera på det jobbet. Han hade dålig hälsa. Och så hade han små barn.

Men partiets tunga elefanter gav inte upp. Senare samma år – i juli – utsattes Christie för ännu ett övertalningsförsök. Den här gången var det riskkapitalisten Ken Langone som fått Christie att komma till ett kontor på Manhattan. Där möttes han av partiets mest namnkunniga donatorer – flera av dem bland världens rikaste människor. Sammanlagt femtio stycken var med, antingen i egen hög person eller via telefonlänk.

Men Christie sade nej igen.

Händelserna återberättas i »The Right Fights Back« av Mike Allen och Evan Thomas och sätter fingret på den kanske underligaste detaljen med valrörelsen 2012. Varför ville inte fler vara med?

Att startfältet är klent märks inte i New Hampshire en mild kväll i januari. Inte när Rick Santorum tvingas utrymma en restaurang i Manchester för att för många dykt upp, inte när Ron Pauls armé av frivilliga står i vartannat gathörn och inte när Mitt Romney håller ett välregisserat framträdande inför ett par hundra besökare i en skola i Laconia. Delstaten är full av politiker. Som alltid vid den här tiden vart fjärde år.

Men valet 2012 präglas av dem som inte ställde upp. Minnesotas förre guvernör Tim Pawlenty, Bushklanens kronprins Jeb Bush och de nuvarande guvernörerna Mitch Daniels och Haley Barbour – alla funderade de på att kandidera eller började till och med jobba för det. Samtliga bestämde sig för att avstå.

Det är därför Ron Paul gör sitt livs kampanj. Det är därför Rick Santorum, som förlorade sitt försök till omval med 18 procentenheter, kniper en andraplats i Iowa. Och det är därför Mitt Romney är storfavorit att bli Barack Obamas utmanare i år – trots att bara var tredje republikansk väljare i landet vill ha honom.

Några av dem har kommit till skolmatsalen i Laconia, i östra New Hampshire. Mitt Romney har nyss citerat både Kennedy och Roosevelt och står nu i köket för att dela ut gratis spaghetti. Samtidigt har knappförsäljaren Jim Bragg sin mest arbetsamma tid på dygnet.

– Det var ganska bra i kväll. Man blir ändå lite motiverad, eller hur? säger han till ett äldre par som köper två knappar.

Det står »Give me liberty, not debt« på dem. Ingen bild på kandidaten.

– Han blir mer och mer bekväm i sin roll. Jag har ju hört många tal nu. Jag håller inte med om allt han tycker, men han har absolut bäst chans att slå Obama.

Det är på något sätt talande för den här kampanjen att inte ens en man som säljer Romneymaterial lyckas vara riktigt entusiastisk.

Men kanske behöver man inte älska någon för att rösta på honom. Att Romney fått just Jim Braggs stöd är ett bevis på kampanjens förmåga att locka väljare ur mittfåran. Jim är pensionerad lärare från Texas och har röstat för både demokrater och republikaner förr. Han tycker inte ens särskilt illa om Obama. Han tror mest att ekonomin mår bättre av Romney.

– Han har erfarenheten, tror jag.

Det är bara fyra dagar innan den här kampanjmaskinen ska kamma hem sin andra seger på en vecka. Efter den knappa triumfen i Iowa får Romney New Hampshire-bornas stöd med knappt 40 procent.

Kampanjen har jobbat hårt för att kompensera för den bristande entusiasmen. Med betydligt mer pengar än motståndarna och en kandidat som delvis bott i Granitstaten har New Hampshire blivit ett starkt fäste.

Men rika kandidater har fallit förr. Och väloljade valmaskiner får motorstopp. Så för att förstå hur Mitt Romney kopplade ett grepp om det republikanska primärvalet måste man även backa vad som motsvarar en evighet i valkampanjer: ungefär sju veckor.

Det var i slutet av november och ännu en av Romneys motståndare var på frammarsch. Efter Michelle Bachmann, Rick Perry och Herman Cain var det dags för Newt Gingrich att hamna i mediernas blickfång.

Den före detta talmannen rusade i opinionsmätningarna, fick stöd av inflytelserika tidningen New Hampshire Union Leader och ledde under en tid i tre av de fyra delstater som röstar först.

Men då hände något. Som på ett givet kommando började den ena tunga republikanen efter den andra stödja Mitt Romney. Bob Dole, som knep nomineringen 1996, skrev ett öppet brev i Des Moines Register till väljarna i Iowa, George Bush den äldre berättade för Houston Chronicle att »Romney är vårt bästa val« och så sent som en vecka före New Hampshire steg självaste John McCain fram och omfamnade honom.

Anonyma, välfinansierade kampanjorganisationer började sända negativa reklamfilmer om Newt Gingrich. En av organisationerna hette Restore Our Future och lade fyra miljoner dollar på tv-reklam i Iowa. Därmed såg en genomsnittlig tv-tittare i delstaten reklamfilmerna mer än tjugo gånger.

Det var som om en förälder plötsligt steg in och avbröt en lek.

– Partietablissemanget började sluta upp bakom Mitt Romney. Det betydde mycket för honom, säger David Yepsen, valexpert på Paul Simon Public Policy Institute.

Det var samma människor som hade velat ha Chris Christie. Som gärna hade sett Jeb Bush. Som undrade varför Tim Pawlenty givit upp så lätt.

Nu hade de bestämt sig. I brist på någon annan fick det bli Mitt Romney.

Att det överhuvudtaget finns ett republikanskt etablissemang är något som ständigt ifrågasätts – oftast av de människor som sägs vara del av det. Men i takt med att Tea Party-rörelsen vuxit har det blivit tydligt att det finns en spricka inom det republikanska partiet.

Tydligast blev sprickan under ett fyllnadsval i norra New York 2009. Den lokala partiorganisationen hade nominerat en kandidat för att försvara det mandat som republikanerna haft i nästan ett sekel. Men tepartisterna var inte nöjda med henne, och stöttade i stället en oberoende kandidat. Det slutade med att demokraterna vann valet över de splittrade republikanerna.

Det senaste exemplet är den politiska striden i Washington innan julhelgerna. De republikanska senatorerna hade gjort gemensam sak med Barack Obama och förlängt en sänkning av löntagarskatterna under två månader. Men de nyvalda Tea Party-medlemmarna i representanthuset vägrade initialt att gå med på kompromissen. Till sist tvingades de ändå att rösta för sänkningen, de är ju i grunden för skattesänkningar, inte emot. Även den kampen slutade i seger för demokraterna. Barack Obama tog några politiska poänger och såg även sina opinionssiffror stiga något.

Till det republikanska etablissemanget räknas en brokig samling av allt från rika donatorer och före detta senatorer till strateger i Washington och krönikörer på Wall Street Journal. Senatorn Lindsey Graham, lobbyisten Charles Black, de Wall Street-miljonärer som ville ha Chris Christie, George W Bushs förre rådgivare Karl Rove och även tv-profilen Joe Scarborough är några av dem som kan räknas in.

Det här är en sida av det republikanska partiet som inte får lika mycket uppmärksamhet som den kristna högern, den högljudda Tea Party-rörelsen eller den excentriska libertarianska flygeln. Men när det gäller att välja presidentkandidat är den betydligt mäktigare.

Vad etablissemanget vill åstadkomma är klassiska republikanska frågor som ett starkt försvar, låga skatter och få regleringar. De är inte lika intresserade av sociala frågor som aborter och homoäktenskap.

Men viktigast är att vinna val. Och för att vinna val, går tänkandet, måste man nominera kandidater som appellerar till en stor del av befolkningen.

Kampen om etablissemangets gunst kallas ibland »The Washington Primary«. Trots att allt från Ron Paul-libertarianer till extremkristna Rick Santorumpolitiker varje år har sökt presidentjobbet har den kandidat som uppfattats som partietablissemangets val i stort sett alltid vunnit, med ett halvt undantag då Ronald Reagan lyckades slå ut George HW Bush 1980.

Makten utövas inte alltid helt öppet. Till årets val har Karl Rove startat organisationen American Crossroads. I nätverket finns bland annat Mississippiguvernören Haley Barbour och förra Bushrådgivaren Ed Gillespie. Den politiska chefen heter Carl Forti och råkar även vara politisk chef för Restore Our Future – den organisation som sänkte Newt Gingrich.

På många sätt liknar det republikanska primärvalet mer en kröningsprocess än ett val. Och i år verkar de motvilligt ha bestämt sig för att kröna Mitt Romney.

När Mitt Romney minns sin barndom berättar han helst om en dag på mellanstadiet i Michigan. Mitt var tio år och en lärare i naturkunskap hängde upp en modell i klassrummets tak. Det var den ryska satelliten Sputnik. Den hängde där »som en påminnelse«, skriver Romney i sin självbiografi, »om att USA hade tappat mark«.

Det var upp till honom nu, minns han. Upp till honom och hans klasskamrater att återställa USA:s plats som nummer ett i världen.

Mitt Romney har velat bli president länge. Tanken fanns i bakhuvudet redan när han år 2003 blev guvernör i delstaten Massachusetts. Redan innan den första mandatperioden var till ända lämnade han jobbet för att ta chansen att efterträda George W Bush.

Hur det gick vet vi. Romneys meriter från näringslivet stod sig slätt mot John McCains krigshjälteaura och Mike Huckabees kombination av charm och evangelisk renlärighet.

Men Mitt Romney lät sig inte stoppas; hela hans liv är som en enda lång utbildning för att en dag bli något stort. Hans far – Michiganguvernören George Romney som en gång själv försökte bli president – fick honom att rensa ogräs hemma i trädgården genom att säga att »strävan efter det svåra gör män starka«. Fadern ville också att han skulle läsa på Harvard Law School. Det gjorde Mitt, men skaffade även den utbildning han själv ville ha: Harvard Business School.

Årets kampanj är på många sätt en förlängning av Mitt Romneys personlighet. Som i de fallstudier Mitt Romney lärde sig att bemästra på Harvard lämnas ingenting åt slumpen: röstlängder analyseras, reklamutskick skräddarsys och misstag undviks till varje pris.

– Vi har en organisation som är helt överlägsen de andras, säger Ryan Williams, en kavajprydd ung man i tidiga tjugoårsåldern som redan avancerat till kampanjens talesperson.

Han sneglar ideligen på sin Blackberry, stundtals flackar blicken ut över lokalen på Elm Street i Manchester. Runt honom ringer volontärerna samtal enligt upplagda scheman. Det är nästan fullt i rummet.

– Vi har fått in mycket fler människor de senaste dagarna. De verkar ha bestämt sig. Flera av politikerna här i New Hampshire har ställt sig bakom honom. Romney är bäst lämpad för det här, säger Ryan Williams.

På väggen bakom honom hänger en hemmagjord skylt: »Mitt Romney is Mr Fix It.«

Det är som om de inte väljer USA:s president. Här vill man ha en ny vd för USA.

Men trots de inledande segrarna och trots stödet från etablissemanget är slutet långt ifrån skrivet. Med början i år har det republikanska partiet infört en ny regel som innebär att de flesta delstater fördelar sina delegater proportionellt. Om Mitt Romney hade vunnit Iowa för fyra år sedan hade han kammat hem alla 25 delegaterna. Nu fick han bara tretton – en mer än Rick Santorum. Även efter New Hampshire är han långt från de 1 444 som krävs för att säkra nomineringen.

Dessutom väntar ett svårt hinder runt hörnet: om två veckor är det South Carolinas tur att rösta och Romneys mormonska tro kan bli ett problem med de kristna väljarna. Men hans största problem inför konservativa väljare är fortfarande hur han ska förklara att den bland gräsrötterna avskydda Barack Obama tog sin mest avskydda idé från honom.

Sommaren 2009 drog Mitt Romney i ett blått skynke. Cirka 250 åskådare hade samlats för att närvara vid avtäckningen av det officiella guvernörsporträttet i delstatsparlamentet i Beacon Hill.

Porträttet följde standardmallen: Mitt Romney halvsatt på skrivbordet, i kostym och med en amerikansk flagga i bakgrunden. Det som fick mest uppmärksamhet i tidningen Boston Globe dagen efter var att Romney lyckats smyga in sin fru Ann i målningen genom att ställa ett fotografi på skrivbordet. Ingen annan guvernör hade gjort det förut.

Men alldeles intill Ann Romneys fotografi skymtade en liten mapp med ett sigill på förstasidan. Även det var en högst medveten detalj. Pappersbunten symboliserade den sjukvårdsreform som Mitt Romney då såg som sin största framgång.

Och inte bara han. När den demokratiske guvernören Deval Patrick, Romneys efterträdare, gick upp för att hålla sitt tal sa han sig känna »tacksamhet« mot sin politiska motståndare.

– Du borde bli ihågkommen som en av arkitekterna bakom det främsta sjukvårdsexperiment det här landet någonsin sett, sa han till en leende Romney.

Vad han åstadkommit under sin korta tid var onekligen ansenligt. För första gången någonsin hade en stor delstat i USA ett så gott som heltäckande sjukförsäkringssystem. Reformen hade många olika delar, men den mest revolutionerande var att Massachusetts tvingade sina medborgare att köpa någon form av grundläggande försäkring. På så sätt fick man råd att ge gratis eller kraftigt subventionerad sjukförsäkring till delstatens fattiga invånare.

Inget konstigt med det. Idén hade ursprungligen kommit från det republikanska partiets kärna. En av de organisationer som hjälpt till att skriva förslaget var The Heritage Foundation, tankesmedjan bakom mycket av Reagans och George HW Bushs politiska filosofi.

Men så bestämde sig Barack Obama för att kopiera Romneys idé. »Obamacare« blev ett rött skynke för Tea Party-rörelsen, och andra republikaner hängde på och såg det som ett sätt att mobilisera mot demokraterna. I vår kommer dessutom den konservativt dominerade Högsta domstolen att ta upp om tvånget att köpa sjukförsäkring är förenligt med USA:s grundlag.

Sjukvårdsbråket är en illustration av hur det republikanska partiet förändrats under de tre år som Barack Obama varit president. Efter valet 2008, då demokraterna vann Vita huset och tog kontroll över kongressen, bestämde sig partiet för att envist motstånd var bästa försvar. Allt Barack Obama ville göra, från att hjälpa bilindustrin, sjösätta ett stimulanspaket eller ens tillsätta poster i finansdepartementet, skulle bli svårt för honom.

»Högerns återfödelse är en märkvärdig berättelse«, skriver Mike Allen och Evan Thomas. »Den är på nivå med den konservativa motrörelsen efter Lyndon Johnsons ›Great Society‹.«

Oturligt nog fastnade Mitt Romney i republikanernas gamla kostym. Hans styrkor blev plötsligt svagheter. Att han vunnit ett val i Massachusetts sågs inte längre som ett tecken på att han kunde locka nya väljargrupper till partiet, utan som ett bevis på att han egentligen var smygliberal.

Det var därför etablissemanget tvekade så länge. Romney är en allt annat än idealisk kandidat för republikanerna 2012. Och värst är det med sjukvårdsreformen. Det som en gång var så stort att Romney ville ha det i sitt guvernörsporträtt, är nu något som han helst vill stryka från sitt cv.

I Lawrence vädrar Santorumkampanjen morgonluft. Det är lördagsmorgon och än en gång är besökarna för många för lokalen. Utanför ladan där den förre senatorn talar trängs folk för att få en skymt av den konservativa rörelsens nya fanbärare.

Jason Wiley går runt med ett formulär för att få in volontärer. Själv har han rest ända från Pittsburgh för att vara med.

– Jag tror att partiet vill ha någon som inte har ändrat sig hela tiden, någon som är tydligt konservativ. Väljarna kommer att se att det finns alldeles för många likheter mellan Romney och Obama.

Bland de andra supportrarna är känslan densamma. Gary Hopper beskriver sin nya favorit som »en sann republikan« till skillnad från de andra halvmesyrer partiet skickat fram de senaste decennierna. Hopper sitter i New Hampshires delstatsparlament och har inte gillat en enda presidentkandidat sedan Ronald Reagan. Inte ens George W Bush klarade testet. Han var ju »en liberal«.

Nu har Hopper följt Santorum i hälarna de senaste dagarna. Han tror inte att det är för sent att komma ifatt Romney.

– Nu när han har fått uppmärksamhet blir det mer tid i debatterna för Santorum. Mycket mer än de två- tre minuter han fått hittills.

Ändå talar historien för Romney. Delvis för att en person som Gary Hopper inte gillar honom. Radikala uppfattningar om allt från sociala skyddsnät till familjepolitik går kanske hem i partiets bas, men inte hos den genomsnittlige amerikanske väljaren.

Men främst för att det finns en informell turordning i partiet: Ronald Reagan slog George HW Bush, som slog Bob Dole, som i sin tur fick chansen nästa gång. Och John McCain förlorade mot George W Bush men vann nomineringen åtta år senare.

Och Romney förlorade mot McCain – men ser ut att vinna i år.

Många hoppas att primärvalet är över snart. Partiet har inte råd att vänta. Inte när Obamas återvalsorganisation har hyrt ett par våningar i en Chicagoskyskrapa, redan hunnit anställa 200 personer och planerar att ha en kampanjkassa på en miljard dollar. Och då räknas inte fackföreningarnas pengar.

»Det var ju så vi förlorade sist«, påminner Karl Rove de republikanska väljarna i en ny tv-reklam. I den viktiga staten Florida hade Obama tre gånger mer pengar än sin motståndare, i Indiana sju gånger mer och i Ohio dubbelt så mycket.

Karl Rove avslutar med en uppmaning som mest handlar om att Barack Obama måste bort, men som också kan uppfattas som en förtäckt vädjan till landets republikaner.

»Let’s get this done.«

Fakta | Resultat

Iowa 3 januari
Resultat för de fem kandidater som fick flest röster:
Mitt Romney 24,6%
Rick Santorum 24,6%
Ron Paul 21%
Newt Gingrich 13,3%
Rick Perry 10,3%

New Hamsphire 10 januari
Resultat för de fem kandidater som fick flest röster:
Mitt Romney 39 %
Ron Paul 23 %
Jon Huntsman 17 %
Newt Gingrich 9 %
Rick Santorum 9 %

Fakta | Republikanernas nomineringsprocess

Demokraterna har länge haft ett proportionellt valsystem. I år testar även republikanerna det. Alla kandidater som kommer över en viss tröskel får dela på delstaternas delegater utifrån hur många röster de fått.

Hade Mitt Romney vunnit New Hampshire med det gamla systemet hade han fått samtliga tolv delegater. Nu tvingades han dela med Ron Paul och Rick Santorum.

Risken med ett proportionellt system är att ingen kandidat får så många delegater som krävs för majoritet. Därför slår systemet om 1 april och de delstater som återstår avgörs i majoritetsval.

Förutom de delegater som väljarna utser finns en motsvarighet till demokraternas »superdelegater« och består av betrott partifolk. De är dock i minoritet.

Fakta | Partiets mäktiga elit

Lindsey Graham
Republikansk, konservativ senator och ex-militär från South Carolina. Trogen supporter till John McCains två presidentkandidaturer. Känd för att inte dra sig för att kritisera partilinjen.

Charles Black
Mäktig lobbyist, nära knuten till det republikanska partiet. Arbetade med Ronald Reagans, George H W Bushs och John McCains presidentkampanjer. Har kritiserats för sitt lobbyarbete för en rad odemokratiska regimer, som Angola och Saudiarabien.

Karl Rove
Mäktig och kontroversiell politisk konsult och strateg. George W Bushs före detta chefsrådgivare och vice stabschef fram till sin avgång 2007. Sedan dess medarbetare i medier som Fox News och Newsweek.

Joe Scarborough
Tongivande radio- och tv-profil. Republikansk kongressledamot 1995–2001. Leder MSNBC-programmet »Morning Joe«, som analyserar dagsaktuella politiska händelser.

Strozzapreti, fettuccine, radiatori, maniche och pappardelle. Den som vandrar längs pastahyllorna i den lokala Ica-butiken börjar lätt nynna på en gammal schlagerlåt av Lasse Holm. Mångfalden av pastasorter har blivit större än någonsin och likt en amerikansk konsument tvingas välja på en myriad av olika mjölkpaket måste svenskarna nu ta ställning till om man före­drar sitt durum skruvat eller snurrat.

Onödigt? Det är väl bara olika varianter på samma sak? Mjöl, ägg och vatten format som en fjäril eller ett långt band?

Inte alls, menar Britta Ossler på före­taget Hvenpasta i Skåne.

– Många resonerar ju som att det är samma deg och det inte är någon skillnad. Men de olika sorterna har ju till exempel olika såsupptagningsförmåga. Det som är roligt med pasta är just att det är så variationsrikt med enkla medel.

Redan 1986 påbörjade Britta Ossler och hennes man ett försök som än i dag är Sveriges enda exempel på kommersiell odling av vete till pasta. På Ven förmådde hon bönderna att börja odla durumvete. Det är en hårdare vetetyp än det vanliga svenska vetet och är nödvändigt för att göra pasta.

– Det har ett starkare protein, så det håller ihop bättre och pastan får en glattare yta.

På 1980-talet var svenskarna inte så intresserade av den Öresundsodlade pastan, men i Danmark fick gourmeterna i Köpenhamn snabbt upp ögonen. De köpte upp allt som Venbönderna kunde odla och som mest stod 45 tunnland i pastans tjänst.

Sedan Britta Ossler startade sin verksamhet har svenskarna skiftat ut den av Esaias Tegnér så omhuldade potatisen – till förmån för pasta. Men vårt importberoende är totalt. Det finns ingen spannmålsgröda som är så känslig för vädret som det gula durumvetet och i stort sett all pasta som äts i Sverige har sitt ursprung i fält utanför landet. Från Italien, men även från fält i Nordamerika och andra europeiska länder.

Fakta | Vanliga pastasorter

Pastautbudet i en ­vanlig matbutik 2011.
•Spaghetti Integrale
•Bavette
•Bucatini
•Capellini
•Spaghetti
•Mafaldine
•Farfalle Integrale
•Fusilli Integrale
•Pennette Rigate
•Integrale
•Farfalle
•Fusilli
•Girandole
•Gnocchi
•Penne Rigate
•Rigatoni
•Sedani Rigati
•Tortiglioni
•Mezze Penne Tricolore
•Cannelloni
•Lasagne
•Lasagne con Spinaci
•Pappardelle all’Uovo
•Tagliatelle all’Uovo
•Tagliatelle con spinaci
•Risoni
•Strozzapreti
•Radiatori
•Maniche

Hemmet låg på marken, det var det som var grejen. Att bara kunna släppa ut barnen. Vid den gamla lägenheten hade det funnits en trafikerad väg så någon vuxen behövde alltid följa med barnen ut. Så skönt då att bara kunna öppna dörren.

Trettiotre år har snart gått sedan Monica Malmsten flyttade med man och två barn till Bylegårdsvägen i Täby kyrkby. Det var i mars 1978. Som sparare i banken hade de erbjudits förtur till det nybyggda radhuset. Hon minns köpesumman exakt: trehundra tusen kronor.

Nu ska hemmet säljas och för första gången få nya ägare. Nästa år flyttar Monica till en nyköpt lägenhet i närheten, men huset som egentligen ska vara lättsålt har inte fått ett bud på en månad.

– Alla verkar sitta och titta på tv och oroligheterna.

Det är så här den svenska bostadsmarknaden ser ut hösten 2011. Priserna har gått ner en aning, men framför allt är det få som vågar köpa någonting. Jämfört med motsvarande period förra året har antalet sålda bostäder i landet de senaste tre månaderna gått ner med 14 procent, visar siffror som Svensk Mäklarstatistik tagit fram för Fokus. Samtidigt strömmar fler och fler objekt ut på marknaden.

Lite otur är det, tycker Monica, att marknaden inte höll sig i form lite till. Men samtidigt är det inget hon får dålig nattsömn av.

– Det är inget som varit någon oro sådär. Det är ju synd att jag ska sälja i den här tröga situationen. Men … ja, jag vet inte … det går.

Det finns en anledning till lugnet. För den som har bott i sin villa eller lägenhet så länge som Monica är den senaste tidens oro mest en krusning på ytan. Mellan 1970 och 2010 ökade den svenska genomsnittsvillan 14 gånger i pris. Om man räknar bort inflationen har värdet mer än fördubblats.

Aktier, tillväxtmarknadsfonder, guld eller oljederivat – oavsett vilket sparande man kan komma på att jämföra med verkar det inte kunna slå bostadsmarknaden.

Många är svenskarna som har samlat på sig stora bostadsförmögenheter. Över en halv miljon människor har nu en uppskjuten bostadsvinst registrerad hos Skatteverket till ett sammanlagt värde av över 240 miljarder kronor. Den summan skulle räcka till att betala hela det svenska rättsväsendet i sju år.

Mot bakgrund av den utvecklingen är det inte kons­tigt att en bostad nu är mer än ett hem; under lång tid har människor i hela världen sett bostaden som en strålande investering på lång sikt. »Gud tillverkar inte mer land«, brukar amerikanska mäklare säga, »bara mer människor.«

Även landets finansiella rådgivare sprider gärna den bilden. I en gammal krönika för Allt om Bostad berättar SEB:s privatekonom Gunilla Nyström om sin egen bostadskarriär: den etta hon hade köpt för 9 000 kronor i Göteborg år 1976 var trettio år senare värd 400 000 kronor. Justerat för inflation innebar det att lägenheten hade ökat tio gånger i pris.

Gunilla Nyström drar slutsatsen att ett bostadsköp är en oslagbar investering. »Är du ung och på väg ut i livet?« skriver hon. »Satsa på att äga din bostad.«

Men är det verkligen så att en bostad alltid har ökat i värde? En som redan på 1990-talet ville ta reda på om detta stämde var den holländske ekonomen Piet Eichholtz. Frustrerad över att långsiktighet i sammanhanget bara innebar ett par decennier försökte han hitta ett sätt att gå betydligt längre tillbaka.

Det är inte helt lätt att jämföra bostadspriser över lång tid: hus rivs och byggs om, områden förfaller och blommar upp, en ny motorväg runt knuten sänker värdet, en ny spårvagnsstation kanske höjer det. Bakom de senaste decenniernas värdeökning på exempelvis Södermalm i Stockholm finns en mängd orsaker varav alla inte har med just bostäderna att göra: förr var det en arbetarstadsdel, nu vill trendkänsliga ungdomar flytta dit. Hur mycket av det som syns i priserna är omöjligt att sätta en exakt siffra på.

Så Piet Eichholtz letade efter en gata i Europa som lyckats stå emot människors moden, nycker och skiftande preferenser. Sökandet tog honom till Amsterdam och husen längs kanalen Herengracht.

Herengracht var Amsterdams första kanal utanför stadskärnan. Men innan de styrande i staden satte i gång byggandet i början av 1600-talet gjorde de en sak klar: här skulle inga fattiga människor bo. Tomterna var större och närheten till centrum praktisk, men framför allt förbjöds all handel och ekonomisk aktivitet som kunde uppfattas som stökig, illaluktande eller farlig.

De välbärgade borgarna förstod. Stadens namnkunniga köpmän började bygga ståtliga hus, anlade trädgårdar på baksidorna och flyttade in med sina familjer. Än i dag är Herengracht Amsterdams eget Park Avenue med den viktiga skillnaden att Park Avenue i New York så sent som på 1900-talet hade en järnväg i ett tråg längs med delar av gatan.

Herengracht har inte varit med om någon sådan uppgradering. Kanalen har i snart fyra sekler varit stadens finaste adress och husen är i stort sett desamma.

Så Piet Eichholtz började samla ihop historiska transaktioner längs den nästan tre kilometer långa kanalen. Hur världen förändrades syntes i priserna: holländskt handelsmonopol, tulpanbubbla, tulpankrasch, pest, fransk invasion, tysk invasion och andra händelser påverkade bostadsmarknaden på samma sätt som Greklandskrisen gör det i dag.

Men svängningarna till trots – värdeutvecklingen borde väl ha varit långsiktigt positiv? Särskilt eftersom Amsterdam under de fyra seklerna lyckats behålla sin plats i världen som lite av en metropol i divisionen under världsstäder som New York, London och Paris?

Inte riktigt. Vad Eichholtz kom fram till visade att bostadspriserna mellan 1628 och 1973 genererat en årlig värdetillväxt på 0,2 procent i fasta priser. Som ett halvdåligt bankkonto med andra ord.

Eichholtz arbete fick viss uppmärksamhet men lyckades inte rucka bilden av bostaden som en kassaskåpssäker investering. Det var inte förrän den amerikanske ekonomen Robert Schiller 2005 återpublicerade sin bästsäljare »Irrational Exuberance« som det började skaka lite.

Schiller hade fem år tidigare gett ut den första versionen, som argumenterade för att uppgången i aktiepriser inte skulle hålla. När it-bubblan sprack fick Schiller rätt. Därför var det många som lyssnade nu när han hävdade att samma slags bubbla hade spridit sig till bostadsmarknaden.

Till grund för sitt resonemang använde Schiller statistiken från Herengrachtkanalen, men gjorde även en egen undersökning av bostäder i USA. Den visade att den årliga värdetillväxten sedan 1890 inte hade varit högre än ett par tiondels procent. Och att det var först de senaste åren som bostadspriserna hade stuckit iväg riktigt ordentligt.

Även denna gång fick Schiller rätt. Våren 2006 inleddes ett fall på den amerikanska bostadsmarknaden som ännu inte har stannat upp.

Sverige då? Hösten 2008 trodde Bengt Hansson att han hade gjort en Schiller. Hans lilla broschyr hade nyss gått till tryckeriet när nyheten kom: Wall Street-jätten Lehman Brothers hade gått i konkurs och det finansiella systemet var på väg mot en kollaps.

Redan utan Lehmankraschen fanns utrymme för en korrigering på den svenska bostadsmarknaden. Analytikern på Statens bostadskreditnämnd hade länge funderat på att den utsatts för ett par politiska injektioner som var svåra att upprepa: utförsäljning av allmännyttan, borttagen fastighetsskatt och flera jobbskatteavdrag. Och priserna föll ju nästan överallt på andra håll i världen.

För Bengt Hansson var det här kusligt träffsäker timing. På de tjugofem sidorna i den färgglada trycksaken förutspådde han ett prisfall på 20 procent.

Nu kunde det bli ännu värre. Bostadsmarknader brukar inte hantera finansiell oro väl. Det gällde under den holländska tulpanbubblan, det borde gälla nu.

Egentligen hörde det inte till hans uppgifter att offentligt ta ställning för var priserna borde ligga, men han gjorde det i alla fall.

– Ingen annan verkade ju studera det här noggrant. Det kändes som om det var en viktig konsumentupplysning.

Priserna började också sjunka. Men så utförde Riksbanken ännu en injektion. Räntan kapades i olika steg från 4,75 till 0,25 procent. Under 2009 kunde en förstagångsköpare kamma hem en rörlig bostadsränta på under 1 procent.

Priserna vände genast upp igen och Bengt Hansson gick till historien som ännu en av de dysterkvistar som försökt tala sönder bostadspriserna.

– En sak som vi har lärt oss är att bostadsköparna är väldigt kortsiktiga, suckar han.

Tre år senare är hushållen ännu högre skuldsatta än när Bengt Hansson ropade varg. Med grund i Finansinspektionens stickprov uppskattar han svenskarnas medianbelåningsgrad till 84 procent. Det betyder att hälften av de undersökta hushållen har en belåningsgrad som var ännu högre.

– Rätt många kommer snart att ha ett negativt kapital. Det är troligen unga människor som nyss köpt en lägenhet eller ett hus för första gången. Men hur många de är vet ingen, säger Bengt Hansson.

Några väljer ändå att trotsa domedagsprofetiorna. I Nyköping har Rickard Carlsson och Emelie Friberg nyss fått nycklarna till ett radhus. Med en tvååring hemma och ännu ett barn på väg blev det för trångt i deras gamla tvåa. Efter åtta månader av letande och visningar kunde de i oktober flytta in i ett nybyggt radhusområde i östra Nyköping. Det hade stått tomt ett tag så någon uppslitande budgivning slapp de vara med om.

– Det var mycket känslan i huset som gjorde det. Vi hade egentligen inte alls tänkt att vi skulle ha ett nytt hus men när vi väl valt det var det väldigt roligt. När ingen annan bott där innan får man sätta sin egen prägel på ett annat sätt, säger Rickard.

Det vita radhuset med tre våningar och trädgårdsplätt innebär visserligen mer arbete än lägenheten, och någon bostadsrättsförening finns inte heller att ta hjälp av. Men känslan av att ha ett eget hem finns där.

– Det är på något sätt skönt att ha ett eget krypin, att känna att det här är vårt.

Rickard och Emelie sätter fingret på en dröm som förenar många svenskar. I undersökningar brukar så många som fyra av fem svara att de helst vill äga sitt boende. Det är ett ideal som kan spåras långt tillbaka i den svenska historien. För de högre klasserna var hemmet redan på 1800-talet ett viktigt sätt att förmedla status och när Egnahemskommittéer under tidiga 1900-talet började stycka upp tomter för att sälja till bruksarbetare spreds makten över boendet till lägre samhällsklasser.

Egnahemsbygget krävde ofta en hög kontantinsats. Ändå sågs boendet inte som en ekonomisk investering som skulle generera avkastning. Tvärtom ansågs det även fint att bli tilldelad en lägenhet i allmännyttan.

– Det viktigaste var att komma ifrån hyresvärdarnas godtycke. Ett eget hyreskontrakt gav också trygghet och frihet. Det var ju heller inte alla som kunde bo modernt, det krävdes en viss nivå hos de boende för att klara av att flytta in i de nya flerfamiljshusen, säger Håkan Berglund-Lake, etnolog knuten till Mittuniversitetet och Uppsala universitet.

Att boendet ses som guldkanten i det privata sparandet är ett relativt nytt fenomen i Sverige. Ända in på 1970-talet var bostadslånemarknaden hårt reglerad. Riksdagen fastställde i treårsplaner hur stor del av samhällets resurser som skulle avsättas till bostadsbyggande och hur stor den statliga långivningen fick vara.

Men när kreditmarknaderna avreglerades från 1980-talet och framåt började utlåningen till hushåll ta fart. Och priserna följde med. Med undantag av ett par sättningar, främst under 1990-talskrisen och den korta perioden efter Lehmankraschen, har landets villor, fritidshus och bostadsrätter blivit allt svårare att ha råd med. De hem som motsvarade fyra till sju årslöner för 40 år sedan är nu värda åtta till nio årslöner.

I spåren har det svenska språket begåvats med ett par nya uttryck. Bostadskarriär, homestyling och teppanyakihäll var begrepp som folk inte kände till på sjuttiotalet.

Men nu har det gått ett tag sedan någon nämnde ordet bostadskarriär. Begreppet förutsätter ju faktiskt stigande priser.

Humöret på den svenska bostadsmarknaden går att mäta på andra sätt än genom bostadspriser. De senaste månaderna har ett par mäklare i landet gått i konkurs och under det räkenskapsår som slutade i mars 2011 hade heminredningsbranschen, enligt SCB, tappat en tiondel av sin omsättning.

Stämningen märks även på vilka informationskällor svenskarna söker sig till. En skribent som rusat på bloggtopplistor, och vid senaste mätningen hade 126 000 sidvisningar på en vecka, är författaren Lars Wilderäng, som genom sitt bloggalias Cornucopia delar med sig av sin närmast dystopiska bild av bostadsmarknaden.

– Det här är någonting som skapar mycket känslor. Dels är det missunnsamhet och avundsjuka mot dem som råkat tjäna stora pengar, men de som redan har köpt försöker ju hitta anledningar till att de inte har gjort fel. Det finns så mycket ångest inför ett val som man gör få gånger i sitt liv. Gör man fel i ett bostadsköp får man leva med det väldigt länge. Och det är oftast barnfamiljer som tenderar att köpa riktigt, riktigt dyrt.

Hans egen bostadsresa är något ryckigare än dem som syns i mäklarföretagens annonser. Sin första lägenhet sålde han med stor förlust under 1990-talskrisen. Samtidigt köpte han och hans familj ett hus som efter ett tag rusade i värde. Nu bor de på landet – i ett hus han tror kommer att sjunka i värde snart.

– Men vad är det positiva med att ens bostad kostar mer? Det är ju samma bostad. Det enda som händer är att staten får ett större anspråk på ditt hem genom den skatteskuld du bygger upp.

Tillbaka till kanalen i Amsterdam. För vid en titt på prissvängningarna längs Herengracht syns att varje uppgång följts av en nästan lika stor nedgång. Några av dem har till och med varat i decennier.

Blir det så den här gången också? Det är omöjligt att veta, men intressantare är frågan om hur vårt samhälle i så fall kommer att påverkas. Det har trots allt byggts upp en ansenlig kultur kring vårt boende.

– Sedan 1990-talet har bostaden varit en väldigt viktig statussymbol för nästan alla svenskar, inte bara de övre klasserna. Det ser man i explosionen av livsstilsmagasin. En annan, nästan löjlig bild av det är att vi lägger ungefär lika mycket pengar på mat som på heminredning. Men det är en del som tyder på att det här är ett intresse som håller på att bytas ut mot något annat, säger Sofia Ulver-Sneistrup, konsumtionsforskare vid Lunds universitet.

Ett sådant intresse tror hon är den begynnande vurmen för avancerad matlagning och restaurangbesök, på många sätt en mer krisanpassad konsumtion.

– Att gå ut och äta är trots allt en lyx som fler människor kan unna sig. Det är inte alls lika stora summor som det innebär att köpa och inreda ett flott hem.

För Monica Malmsten spelar det inte så stor roll om priserna är på väg upp eller ner. Radhuset i Täby kommer väl att säljas förr eller senare ändå. Och hon är ganska glad att hon sluppit ge sig in i bostadsletandet under de år då hjulen snurrade som snabbast.

– Det är något osunt med det. Det ska vara lite flashigt. Det är nästan som att man byter bostad som man byter överrock, säger hon.

Till helgen blir det förhoppningsvis en ny visning. Någon anstormning lär det dock inte bli. Mycket tyder på att svenskarna hittat andra saker att göra på söndagarna än att titta på hus och lägenheter.

Ett litet tecken på det är en annons i en lokaltidning från i början av månaden.

Det var ett av landets många medelstora mäklarföretag som efter fyra sidor med osålda objekt i lokaltidningen lade till en inkännande text över en helsida. »Man vänjer sig oerhört lätt vid rekordpriserna«, stod som en uppmaning till köparna om att inte tveka i väntan på bättre tider.

För visst gör det ont när bubblor brister?

»Vi vet«, skrev mäklarna. »Vi har varit lika mycket psykologer som mäklare sista tiden.«

Köparna tvärnitar

Monica Malmsten, 62, köpte radhuset i Täby kyrkby 1978 för 300 000 kronor.

– Vi hade velat flytta tidigare från lägenheten vi hade innan, men 1974–75 var det fullständigt lock på bostadsmarknaden. Vi kunde inte skänka bort den ens en gång. Jag är gammal nog att ha upplevt de där enorma svängningarna på marknaden, från att ha suttit i en lägenhet som inte gick att sälja till enorma priser på dem.

Att marknaden nu saktat ner tror hon beror på att den ekonomiska krisen i Europa får folk att hålla hårdare i sina pengar.

– Det finns en oro för att tänja gränserna i sin ekonomi, som det faktiskt innebär att ta steget till ett hus om man är en ung familj. Man tänker till längre. För en tid sedan hade man visning på ett hus, budgivning en vecka senare  och sedan kunde det vara sålt ytterligare en vecka senare. Nu tar det längre tid.

Tycker du att det är speciellt att äga sin bostad?

– I den situation jag är i skulle jag absolut kunna tänka mig att flytta till en hyresrätt. Det är praktiskt att kunna ringa till någon när kranen droppar och att kunna lägga undan pengar från försäljningen i en buffert. Men tyvärr finns det inga hyresrätter att få.

Med nyköpt radhus

Rickard Carlsson, 30, och Emelie Friberg, 36,dottern Tyra, 2,5. Bor sedan i oktober i ett radhus i Nyköping för drygt 3,4 miljoner.

– Vi var färdiga med Stockholm, det var så omständigt när man har familj. Det här passar oss bättre, man har bilen utanför och en liten tomtplätt där barnen kan leka. Det kändes som ett hem direkt, utan att vi ens hade ställt in några möbler, säger Rickard.

Han ser inte på husköpet som en investering.

Försäljningen av 80 kvadratmeter på Södermalm i Stockholm gick ungefär jämnt upp med köpet av ett radhus med tre våningar och vind i Nyköping. Rickard ser dock inte på bostaden som en investering, inte nu när de lämnat huvudstaden.

– Då tror jag att man flyttat till fel ställe. I Stockholm kanske, men inte här i Nyköping. Jag tror inte att man förlorar pengar, men ska man investera ska man nog satsa i en storstad i stället. Det var ingen aspekt i vårt val.

Är det speciellt att äga sin bostad?

– Har man ett hus sträcker sig ju ansvaret längre än när man har lägenhet. Strular det med något får man försöka ordna det själv. Men det finns en skön känsla i att det här är vårt hem, det är något som vi äger.

Satsar i stan

Johanna Lundholm, 27 år, köpte i juni i år en bostadsrätt i Hammarbyhöjden i Stockholm för 1 790 000 kronor.

– Folk i andra städer tycker att man är lite knäpp när man köpt för så mycket pengar. Men jag har bott i andra hand och flyttat väldigt mycket de sista åren och orkade inte med det längre. Det var bostadsrätt som gällde.

I samband med köpet tog hon ett lån på en och en halv miljon kronor. Genom att sälja sin lägenhet i Falun, som i sin tur stigit i värde från »fjantigt billigt« till 310 000 kronor, fick hon ihop till handpenning. För henne är lägenheten dock inte bara bostad utan också en investering.

– Absolut, det känns mycket bättre att betala för nåt som verkligen är mitt eget och där jag känner att jag kan bo så länge jag vill. Sedan är det klart att rädslan finns att man inte får tillbaka pengarna. Det är lite obehagligt när det handlar om så mycket, men samtidigt är det ju dumt att gå och tänka på det hela tiden.

Är det speciellt att äga sin bostad?

– Jag kan inte ens beskriva vad det betyder för mig. Jag har flyttat runt så mycket och ätit på någon annans tallrikar och sovit i någon annans säng. Det är fantastiskt att komma hem till mitt – mina möbler och mina tekoppar.

Mot konkurs

Olivia Kukacka, 22 år bor sedan september 2010 i en bostadsrätt i Stockholm tillsammans med sambon Petter Johansson.

När Olivia och Petter flyttade in i huset verkade föreningen enligt styrelsen ekonomiskt välmående och allt vara lugnt. När den första föreningsstämman hölls ett drygt år senare kom dock en annan bild fram; föreningen hade inga pengar och om ingenting gjordes skulle den vara i konkurs i slutet av mars 2012. En försäljning och ombildning tillbaka till hyresrätt skulle innebära hundratusentals kronor förlorade för de boende som fram till då ägt sina lägenheter.

– Vi fick se den ekonomiska planen när vi flyttade in men de siffror som står i en plan behöver inte alls stämma med vad som finns på banken. Det kan ju ganska snabbt ändras och som köpare har man egentligen inget skydd, säger Olivia Kukacka.

Som nybliven ordförande väntar ett ekonomiskt saneringsarbete för henne och resten av föreningsstyrelsen. Med neddragningar på bland annat städning och vaktmästeri och konstantinsatser från de boende hoppas de kunna rädda den situation huset hamnat i.

– Bildar man en bostadsrättsförening måste man ta beslut som är långsiktiga. Man driver ju faktiskt ett företag som förhoppningsvis ska förvaltas i flera hundra år.

Lee Atwater brukade tala om ett stort tält. De amerikanska republikanernas strateg och partiordförande på 1980-talet gillade att se sitt parti som ett tak för alla möjliga människor på högerkanten: konservativa, libertarianer, abortmotståndare och försvarsvänner. Här var alla välkomna. Hur skulle man annars bli ett stort parti?

Det svenska miljöpartiet börjar påminna lite om det där tältet. Men en mer passande – och grönare – liknelse är att miljöpartiet är ett träd. I de innersta årsringarna finns naturvännerna som en gång ville förbjuda ränta medan de yttersta, färskare årsringarna består av storstadsbor som mest pratar om bättre tågtrafik, ekologisk mat och jämställda förskolor. En talande bild av miljöpartiets väljare är att en tredjedel, enligt analysföretaget Yougov, beskriver sig som socialister, en annan tredjedel före­drar att kalla sig liberaler.

Det är en brokig koalition, men en alltjämt växande sådan. Och enligt statsvetaren Svend Dahl, som nyss publicerade en avhandling om partiers medlemmar, är det just det ökande väljarstödet som har förskonat partiet från falangstrider.

– Alla har varit stolta över det som Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har genomfört, men när den nya partiledningen tillträdde förlorade partiet en stabiliserande faktor, säger han.

Ett tecken är turerna när partiets Stockholmsavdelning valde nytt oppositionsborgarråd. Allt var upplagt för att partiledningens favorit Emilia Hagberg, en 34-årig geovetare, skulle ta över efter Per Bolund. Men den äldre falangen samlade sig och röstade fram statsvetaren Daniel Helldén med minimal marginal.

»Riktigt tråkigt«, kommenterade förra språkröret Maria Wetterstrand på twitter. Andra pratade om patriarkala strukturer och var upprörda över att en medel­ålders man fått gå före en ung kvinna – i just miljö­partiet. I protest har flera personer i Stadshuset nu sagt att de ska byta jobb.

Men det vore missvisande att beskriva Stockholmsbråket som en personstrid. Det handlar snarare om en politisk konflikt där de olika årsringarna i miljöpartiet har helt skilda åsikter. Medan de nyare medlemmarna bejakar urbanisering och ser ekologiska fördelar med att bo tätt utan behov av bil motsätter sig de äldre medlemmarna en »hårdexploatering av Stockholms innerstad« – en formulering som användes av Helldéns anhängare i ett mejl till medlemmarna inför omröstningen.

Det har alltså börjat värka lite när miljö­partiet närmar sig den roll som partiet efter­strävar, som den tredje kraften i svensk politik. För när socialdemokraterna tystnat i spåren av Juholtaffären har miljöpartiet blivit desto mer högljudda: de har kallat till hearing i riksdagen om vanvården i Carema, de kräver meddelarfrihet i företag som har skattefinansierad verksamhet och – möjligen i ett utslag av hybris – annonserat att en kvarts miljon svenskar ska få tycka till om partiets politik. Och på skolområdet är partiet det enda som bjuder folkpartiet motstånd.

Frågan är om ett parti med växtvärk och uppblossande falangbråk snabbt kan fylla det stora tomrum som socialdemokraterna lämnat öppet. De största träden brukar ju vara de som växer långsamt.

Någonting verkar ha hänt med dokumentärfilmen i Sverige. De senaste åren har en mängd icke-fiktiva berättelser gått upp på bio och skapat uppmärksamhet: allt från utländska finanskrisdokumentärer som »Inside Job« till Erik Gandinis »Videocracy«.

Det räcker med att titta på höstens utbud för att se att trenden håller i sig: medan bioaktuella »Han tror han är bäst« håvar in positiva recensioner pågår ett »CPH: Dox« i Köpenhamn som är större än någonsin och Stockholms filmfestival, som är i full gång, har inte mindre än 19 dokumentärer på programmet.

– Det är en oerhört spännande tid för dokumentären, det är högt i tak och det prövas nya grepp som animationer och blandprojekt. Dokumentären har blivit hipp, säger Agneta Mogren, konstnärlig ledare för dokumentärfilmsfestivalen Tempo som nu har funnits i tretton år.

När man frågar folk inom branschen vad utvecklingen beror på framförs en mängd förklaringar, som en strävan efter äkthet, fiktionströtthet eller att dokumentären kan berätta om samtiden på ett snabbt men ändå fördjupat sätt.

Men viktigast är att tittarna inte längre behöver söka sig till en välsorterad videobutik. Inte när det räcker att skriva »dokumentär« i sökfältet på SVT Play. Flera klassiska dokumentärer finns nu till och med på Youtube, som »The War Room« eller »Nanook of the North«.

– Tillgängligheten betyder mycket. Vi når en publik som till stor del inte tittar på tv annars, säger Ingemar Persson, programchef för dokumentärer på SVT.

Han är ansvarig för nästan hela SVT:s utbud av kvalitetsdokumentärer: »Dox«, »Dokument Utifrån« och »Söndagsdokumentären«. De senaste månaderna har han visat stora nya filmer som »Catfish« och »Client 9«. Trots att allt fler, och i synnerhet dokumentärtittare, vänder sig till SVT Play tycker han att de olika vinjetterna är viktiga.

– Tanken är att det ska vara som ett redaktörskap. Det är särskilt viktigt eftersom utbudet på nätet är så stort. Om en dokumentär har gått i »Dox« ska man veta att den är i världsklass och »Söndagsdokumentären« handlar alltid om någonting svenskt.

Det är ingen dyr verksamhet han håller på med. En film kan kosta så lite som

50 000 kronor att köpa in, och då ingår repriser och visningsrättigheter på internet. Det kan jämföras med inspelningsbudgeten för en stor internationell dokumentärfilm som ofta ligger på mellan två och fyra miljoner kronor.

– Det är verkligen köparnas marknad. En del av filmerna vi visar har vi även varit med och finansierat, men det är bara småskärvor i deras budget.

Trots det ökande intresset för att titta på icke-fiktion, har inte finansieringsmöjligheterna för svenska dokumentärer förbättrats. För sju år sedan genererade filmavtalet 12 miljoner kronor, i dag är siffran 15 miljoner.

– Det är på tok för lite. Vi har minst pengar att göra dokumentärer för i hela Skandinavien. Men filmavtalet är ju lite ålderdomligt, säger Sara Russ på Svenska filminstitutet.

Flera svenska dokumentärer har ändå lyckats göra sig ett namn på utländska biografer och filmfestivaler. Sara Russ, vars jobb det är att lotsa filmerna till en utländsk publik, har nu 20 filmer som utlandslanseras, bland annat »Drottningen och jag« och »The Black Power Mixtape«.

– Produktionerna blir mer och mer välgjorda. Det märks att folk slipar på sina projekt och att man tänker igenom vad man verkligen vill berätta. Förr var man mycket mer av en auteur, man ville vara regissör, producent, klippare i ett.

Men alla är inte helt nöjda med utvecklingen. Konstformens nestor, amerikanen Albert Maysles, har i intervjuer hävdat att dagens dokumentärer inte letar efter nya sanningar.

Maysles stilideal, som i USA kallas »direct cinema«, går ut på att filmaren ska vara mer av en fluga på väggen, en tanke som är väsensskild från många av dagens mest populära dokumentärer, som inte sällan är uppdelade i tre akter, har en förutbestämd berättelse och en tydlig subjektivitet.

– Vad som har hänt med dokumentärfilmen är del av en större trend, det syns även i det autofiktiva berättandet inom litteraturen och i dokusåpatrenden som aldrig verkar ta slut på tv, säger Johan Malmberg, filmkritiker på Helsingborgs Dagblad.

Maysles själv gillade aldrig flugan på väggen-liknelsen. Om ögat bakom kameralinsen, som Orson Welles brukade uttrycka det, »tillhörde en poet« blev dokumentärfilmen mer än bara ett sterilit registrerande. Verkligheten berättade ju sina egna historier.

Men det verkar inte räcka med verkligheten. Det är just de hypersubjektiva filmerna som har blivit dokumentärfilmens storsäljare. Med »Super-Size Me« kickstartade filmaren Morgan Spurlock en offentlig matdebatt i USA som fortfarande pågår. Frågan är bara hur mycket av en dokumentär det var han gjorde.

– Vissa filmare som Michael Moore eller Spurlock jobbar i underhållningens namn snarare än i dokumentärfilmens. Om de inte varit så effektsökande kanske de hade hållit sig till sanningen bättre, säger Johan Malmberg.

Dokumentärens förhållande till just sanningen är en segdragen historia. Redan Robert Flaherty, filmhistoriens första dokumentärfilmarstjärna, anklagades för att ha hyrt in skådespelare som eskimåer i »Nanook of the North«.

Men Flahertys arv består inte bara av eskimådiskussioner och intressanta filmer, han lämnade också efter sig en idé om att dokumentärfilm kan göras av amatörer. Det är en tanke som ligger nära Albert Maysles idéer om att så neutralt som möjligt skildra verkligheten – och som faktiskt lever i Sverige än idag. På SVT:s hemsida finns ett formulär där vem som helst kan skicka in sin dokumentäridé. Ytterst få släpps igenom, tillstår Ingemar Persson. Men ändå.

– Vem som helst kan komma hit och föreslå ett projekt. Det är en fin demokratisk tanke, tycker jag.

Dokumentärerna du inte får missa

Fokus redaktion väljer ut 40 filmer som lyser upp hösten, gör din själ rikare och ditt huvud klokare. Vilka har vi glömt? Lämna gärna dina bästa dokumentärtips i kommentarsfältet nedan.

American Boy: A Profile of Steven Prince (1978): Martin Scorsese låter den relativt okände vapenhandlaren från »Taxi driver« berätta sina galna historier. Här finns axet till det som blev överdos-scenen i »Pulp Fiction«.

Anders och Harri (2008): Två vänner som är mycket intresserade av musik. En av dem är dessutom närmast besatt av tåg. Om vänskap och tågsånger av Johan Palmgren och Åsa Blanck.

Armadillo (2010): Brutalt närgången skildring av unga danska soldater i Afghanistan.

Armbryterskan från ensamheten (2004): Världsmästarinnan i armbrytning, Heidi Andersson, kommer från den norrländska byn Ensamheten med 16 invånare. En film inte bara om sportsliga triumfer, också ett fint porträtt av landsbygden, utan att vara alltför exotiserande.

Autobiografia lui Nicolae Ceausescu (2010): Tecknar kommunistledarens porträtt. 180 minuter arkivbilder utan berättarröst, klippt och ljudlagt med en annars förlorad rumänsk hantverksmässighet.

Burden of Dreams (1982): ­Historien om den kaotiska produktionen av Werner Herzogs »Fitzcarraldo«. Filmteamet drabbas av avhopp, dåligt väder, sjunkande moral och lyckas fastna mitt i ett krig mellan Peru och Ecuador.

Bussresan – eller inte trodde jag det var så långt till Holland (1986): Rut, Sara, Alfred, Hilma och Bertil reser på äldre dar till Holland. Kåge Jonsson följer några pensionärer på den första utlandsresan någonsin.

Capturing the Friedmans (2003): Familjen Friedman verkar vara en helt vanlig medelklassfamilj. Men en dag arresteras pappan och yngsta sonen för hemska brott.

The Cove (2009): Obehagligt om den brutala delfin­jakten i Japan. Några av delfinerna säljs för miljonbelopp till djurparker för att beundras av människan, men de allra flesta hackas ihjäl och säljs som valkött till asiatiska restauranger. Dokumentären följer ett gäng aktivister som försöker stoppa slakten.

Crumb (1994): Om serietecknaren Robert Crumb, skaparen till Fritz the Cat. Plågsamt ärlig.

David Frost Interviews ­Richard Nixon (1977): Den mest skandaliserade amerikanska presidentens eftermäle.

Drottningen och jag (2008): Filmaren Nahid Persson Sarvestani var själv ung kommunist i Iran och deltog i revolutionen som störtade shahen. Nästan trettio år senare söker hon upp shahens hustru Farah Diba och det blir ett fint men laddat möte mellan två tidigare fiender.

Ebbe – the movie (2009): Fascinerande dokumentär om den fascinerande mannen Ebbe Carlsson. Ett personporträtt som berättar historien om mannen som ansåg sig kunna lösa det största mysteriet i Sverige – vem som mördade Olof Palme.

En dag i september (1999): Palestinska terrorister tar israeler som gisslan under OS i München 1972.

Enron: The Smartest Guys in the Room (2005): Hur en sjuk företagskultur ledde fram till ett av det amerikanska näringslivets största haverier någonsin.

Familia – av Mikael Wiström och Alberto Herskovits (2010): En peruansk familjs öden och försök att få kärleken att överleva genom fattig­dom och emigration. Dokumenterat under 30 år.

Far till staden (2001): Malmös starke man, Eric Svenning, är besatt av att utplåna fattig­domen – och river halva stan. Till och med sitt eget födelsehem.

The Fog of War (2003): Errol Morris porträtterar Robert McNamara, en motsägelsefull begåvning som ­efter att ha räddat liv på Ford, utplånade liv som USA:s försvarsminister under Vietnamkriget.

Fuck You, Fuck You Very Much (1998): Drevet slår hårdare mot kvinnor, och hårdast mot Leila K. Bonus­fakta: Leila K:s comeback år 2011 titulerades »legendary«, efter ett citat ur dokumentären »Paris Is Burning», om New Yorks gayscen på 80-talet.

The Gates (2005): Albert Maysles och Antonio Ferrera dokumenterar New Yorks största konstprojekt ­någonsin: Christos och Jeanne Claudes »The Gates«.

Général Idi Amin Dada: Autoportrait (1974): En unik inblick i den charmerande spexaren, tillika vansinniga diktatorns, fascinerande fantasivärld.

Gitmo (2006): Hemlighetsmakeriet kring vad som egentligen försiggår på Guantanamo Bay är enormt. Dokumentären visar det pr-arbete som läggs på att framställa en positiv bild av fängelset, men lyckas också skrapa på den glättiga ytan och visa samband med tortyren av fångar i Abu Ghraib.

Grey Gardens (1975): Albert Maysles klassiker om två kvinnor, släktingar till Jackie Kennedy, i ett förfallet Hamptonshem har sedermera blivit både musikal och film med Drew Barrymore.

Grizzly man (2005): Av Werner Herzog. Om mannen som älskade björnar till döds. Och som var hjälte i sin egen fiktiva värld.

Hearts of Darkness: A filmmaker’s Apocalypse (1991): Eleanor Coppola dokumenterar produktionen av »Apocalypse Now«.

Hoop Dreams (1994): Två svarta pojkar drömmer om att bli basketproffs. En berättelse om ras, innerstadsproblem, sport och skolor genom fem mestadels tragiska år. En av de bästa beskrivningarna av USA någonsin.

Into Eternity (2010): Hur skapar man en plats som inte får störas på tusentals år? Svindlande skildring från bygget av en slutförvaringsplats för kärnbränsle i Finland.

The king of kong (2007): Arbetslösa familjefadern Steve Wiebe försöker slå regerande världsmästaren Billy Mitchell i arkadspelet Donkey Kong. Utmejslade nördkaraktärer som man knappt tror finns på riktigt.

Leva livet (2010): Den sista filmen i trilogin om hemlösa narkomanen Pia. Under tio år delar Pia med sig om sin kamp mot drogerna och hur hon lyckats ta sig från plattan i Stockholm till ett hus på landsbygden.

Man on Wire (2008): Phillippe Petit älskar verkligen att gå på lina. Så mycket att han riskerar vänskap, kärlek och sitt eget liv för att nå sin dröm att spatsera mellan World Trade Centers tvillingtorn.

Monterey Pop (1968): Festivalen som inte var Woodstock. Med bland annat Janis Joplin, The Mamas & the Papas och Jimi Hendrix.

Pumping Iron (1977): Filmen visar Arnold Schwarzenegger som flerfaldig Mr Universum och sjösätter hans film- och sedermera politiska karriär.

The Redemption of General Butt Naked (2011): Han var krigsherren som spritt språngande naken begick krigsbrott i Liberia. Nu försöker han rentvå sig själv genom att bli predikant.

Some Kind of Monster (2004): När Metallica efter flera års uppehåll ska spela in en ny skiva tvingas de ta in en gruppterapeut för att samarbeta. Om män som beter sig som småungar, tills de slut vågar öppna sig för varandra.

The Thin Blue Line (1988): Errol Morris tar sig an en dödsdömd fånges fall. Avslöjar korrumperat rättssystem i Texas.

Yodok Stories (2008): Om arbetet med musikalen »Yodok« i Sydkorea. Skådespelare är människor som flytt från det nordliga grannlandet. Fruktansvärda berättelser vävs in i de mörka musikalscenerna.

Waltz with Bashir (2008): Ett par israeliska soldater minns sin inblandning i massakern på palestinska flyktingar vid invasionen av Libanon 1982. Berättelserna har animerats och skapar en drömsk, obehaglig bild av hur det är att delta i krig.

The War Room (1993): Clinton­kampanjen inifrån. Verkligen inifrån. Hur fick de lov att filma allt det här?

When We Were Kings (1996): Filmen om »Rumble in the Jungle«, matchen mellan Muhammed Ali och George Foreman, tog 23 år att göra klar. Men den var värd att vänta på. Inte bara idrottshistoria utan också ett porträtt av en av 1900-talets stora ikoner.

Who the #$&% is Jackson Pollock (2006): Lastbilschaffisen Teri köper en tavla för fem dollar. När hon försöker sälja den på loppis tror någon att det kan vara en äkta Jackson Pollock.

En dag var parken i New York stängd. Det lilla utrymmet med stålstolar dit jag och mina kollegor brukade ta med vår lunch låg plötsligt tomt och öde bakom låsta grindar.

Någon berättade att företaget som ägde parken hade gått i konkurs. Lehman Brothers hette det och jag hade egentligen bara hört namnet förut.

Det gick några dagar innan grindarna var öppna igen. En annan bank ägde allting nu.

Först flera veckor senare förstod jag att jag hade missat lite nutidshistoria. Trots att jag arbetade i de kvarter som utgjorde krisens epicentrum förstod jag ingenting, allting var ju som vanligt. Så när som på en stängd liten park.

Kanske märkte jag inget för att det inte fanns något att se. Kanske har jag i efterhand förletts att tro att historien ägde rum runt femtionde gatan en dag i september.

När journalister eller fotografer försöker bildsätta en ekonomisk kris blir resultatet ofta stereotypt: en dykande börskurva, uppgivna mäklare eller skyskrapor mot en mörk himmel. Eller de avskedade Lehmanarbetarna – som har blivit 2008 års motsvarighet till de svartvita fotografierna från Wall Street 1929.

Men de bästa bilderna av en ekonomisk kris hittar man inte på Manhattan. Dem hittar man i Åtvidaberg, Cleveland eller Landskrona. På ett varv som lagts ned för att oljan blivit för dyr eller i ruinerna efter ett elektronikföretag som missade ett teknikskifte.

»Kreativ förstörelse«, kallade ekonomen Joseph Schumpeter det. Jan Jörnmark och Annika von Hausswolff har i arbetet med den nya fotoboken »Avgrunden« hittat förstörelsen: resterna av Skandias huvudkontor på Sveavägen, Titos bortglömda villa i Kroatien, en porrkungs chanserade palats och en övergiven nöjespark i Japan.

De folktomma bilderna och de historiska texterna får lika stort utrymme och är befriande frikopplade från varandra. Ändå förmedlar de samma berättelse: ingen kommer undan världsekonomins villkor.

Det verkligen känns hur teknikföretag i Sverige och på amerikanska östkusten krossades av radarparet Silicon Valley-Östasien. Och hur Detroit hamnade så fel – staden som byggdes av bilar men förstördes av bilismen.

När jag läser boken funderar jag över om ekonomiska förlopp gör sig bättre med konstnärliga grepp än som journalistik. Det har ju trots allt hänt förr: »Oil« av Upton Sinclair, »Vredens druvor« av John Steinbeck och »Markens gröda« av Hamsun – alla bär de ett ekonomiskt skifte i berättelsen. Den mest eleganta beskrivningen av Detroits uppgång och förfall har faktiskt författaren Jeffrey Eugenides skapat som en fond i romanen »Middlesex«.

Just berättelsen om Detroit är den del av »Avgrunden« som är extra plågsam att läsa. För om en stad av den kalibern kan förtvina kan det hända var som helst. Och vilka blir då de platser som har blomstrat under nollnolltalet men som om femtio år kommer att ligga lika öde? Nokiabyggnaderna i Espoo? Saabfabriken i Trollhättan? Eller Facebookhallarna i Luleå?

Så har Saab lyckats bli bortgift till slut. Företaget, som i ett par år skapat fler tidningsrubriker än bilar, är på väg att bli en del av de kinesiska företagen Youngman och Pang Da.

Men det är inga vita riddare med skinande rustningar som tar sig an den stukade biltillverkaren. Tvärtom. Youngman sålde förra året bara 40 000 bilar och är med en marknadsandel på 0,2 procent inte ens i närheten av Kinas största bilföre­tag. Pang Da är ingen biltillverkare alls, utan endast en återförsäljare – som ett kinesiskt Bilia.

Och det är just de två företagens begränsade storlek som gjort dem så intresserade av affären. Redan för fem år sedan försökte Youngman komma åt Saab, avslöjade vd:n Pang Qingnian i samband med sitt Sverigebesök i veckan.

Orsaken är inte främst Saabs varumärke, designen eller någon annan av de faktorer som brukar nämnas när kinesiska företag kniper åt sig europeiska tillgångar. Så förklarades exempelvis Geelys köp av Volvo.

Den främsta anledningen till att Youngman och Pang Da vill ha Saab verkar i stället vara den utslagningsprocess som just nu pågår på den kinesiska bilmarknaden. Det hundratal biltillverkare som kämpar om de kinesiska konsumenterna är alldeles för många, anser den kinesiska regeringen. De nationella politikerna och dess planeringsorgan vill därför sätta i gång ett förlopp som går ut på att större företag köper upp mindre tillverkare.

– Varken Youngman eller Pang Da finns med på listan som överlevare. De ser Saab­affären som ett sätt att hamna på den där listan, säger Ari Kokko, professor vid Handelshögskolan i Köpenhamn och chef för forskningscentrumet International Business and Emerging Markets.

Tanken är att centralregeringen, eller snarare dess planeringsorgan The National Development and Reform Commission, NDRC, ska ta intryck av att de två företagen har en stark internationell närvaro. Sedan en tid tillbaka säljer Pang Da dessutom Subarus bilar i Kina.

– Utan internationella kopplingar kan de här företagen inte finnas. De kämpar i uppförsbacke.

Den kinesiska bilmarknaden påminner om en guldrusch. Förra året såldes 18 miljoner fordon i landet och året innan dess tog en sekellång era slut när USA inte längre var det land i världen där det säljs flest bilar.

Alla vill vara med. General Motors har ett samarbete med SAIC, Nissan arbetar med Dongfeng och Volkswagen med FAW, för att bara nämna några av de stora. Dessutom finns en undervegetation av lokala och regionala tillverkare.

– Bilmarknaden i Kina är mycket fragmenterad. Och flera varumärken är helt okända för en bredare allmänhet, säger Philip Nordenström, ansvarig för Kinakontoret på Applied Value Group, en konsultfirma inom bland annat bilbranschen, en gång startad inom Stenbecksfären.

Viljan att finnas i Kina är förståelig. I relation till landets BNP finns det än så länge få bilar. Dessutom har den kinesiska regeringen aviserat en mängd motorvägsprojekt; 2 000 mil ska byggas till 2025. Till skillnad från i resten av världen efterfrågar kineserna också allt större bilar, vilket brukar generera större vinster hos bilföre­tagen.

Potentialen är enorm, men affärsklimatet är inte helt lättnavigerat. Så sent som för några år sedan stämde General Motors sin kinesiska konkurrent Chery. Det kinesiska företaget hade, enligt GM, helt sonika kopierat en av GM:s modeller och dessutom använt en ommålad GM-bil i ett krocktest för att få bättre resultat.

Till stor del påminner situationen i Kina om hur det såg ut i USA i början av förra seklet. Även då fanns det flera hundra biltillverkare med varierande kvalitet. Men enligt skolböcker för ekonomisk utveckling är det en fas som så småningom ersätts av en annan.

– Just nu finns det många inhemska bilar som kostar 50 000 kronor och uppåt. De är funktionella, rullar och ser snygga ut. Men de skulle inte klara europeiska säkerhets- eller miljökrav. Det är så här det brukar se ut i början, men snart kommer kinesernas preferenser att bli skarpare, säger Ari Kokko.

I västerländska ekonomier har utslagningen av företag skett mer eller mindre naturligt, genom att olönsamma företag antingen lagts ned eller köpts upp av större. Problemet i Kina är att billiga lån ger bilföretagen konstgjord andning. Därför tvingas staten rensa upp i floran.

– Det behövs en konsolidering för att skapa lönsamhet, säger Philip Norden­ström.

Men det är ett arbete som kan ta lång tid. Många företag stöttas av sina lokala och regionala politiker och när kinesiska politiker tidigare har försökt trimma stålindustrin har det inte gått som planerat; fortfarande finns hundratals olika stålföretag i landet.

– Man kan säga att Kina fungerar lite som EU. Om Bryssel säger åt oss i Sverige att vi inte ska göra bilar är det inte säkert att vi gör som de säger, säger Martin Ekström, styrelseledamot på Applied Value Group med ansvar för metallindustri.

Saab har till sist gått samma väg som Volvo, uppköpt av ett relativt litet kinesiskt bilföretag men som en bricka i ett spel om vilka som ska tillåtas vara kvar på världens viktigaste bilmarknad.

Det är inte nödvändigtvis en dålig sits, menar Ari Kokko.

– Det positiva med det här är att Volvo är extremt viktigt för Geely. På samma sätt kan man hoppas att Youngman och Pang Da kommer att kunna vårda Saab.

För Saab finns en hel del hinder kvar. Saabs tidigare ägare General Motors kan fortfarande dra i handbromsen om man vill hindra ytterligare ett bilmärke att kila in sig på en marknad där man redan har två samriskföretag igång. Dessutom kan NDRC stoppa affären.

Ändå återstår den svåraste frågan. Varför skulle två kinesiska företag lyckas staga upp Saab, ett bilmärke med dokumenterad oförmåga att gå med vinst? Den frågan har Ari Kokko inget definitivt svar på.

– Det finns stora frågetecken kvar. Men Saab är ju inte riktigt i en position där man kan välja och vraka.

Fakta | Investerar miljarder

I måndags presenterade Saab en plan för omorganisation av bolaget för Vänersborgs tingsrätt. Huuvddelen i planen är en investering från de kinesiska bolagen Youngman och Pang Da. Enligt pressreleasen från Saab har de båda bolagen »uttryckt sin ambition« att erbjuda 50 miljoner euro (cirka 450 miljoner kronor) för att finansiera Saab under omorganisationen.

Investeringen från de kinesiska bolagen är dock villkorat godkännande »från alla berörda parter«. De kinesiska investerarna kommer, enligt planen, också att erbjuda »minst« 600 miljoner euro (5,4 miljarder kronor) för att »starta om produktionen, betala bolagets klara och förfallna skulder och för att finansiera verksamheten för perioden 2012–2013«.

Hårda fakta om vem som exakt köper vad i affären har, vad Fokus kunnat utläsa, ännu inte offentliggjorts. Liksom exakt hur ägandet kommer att se ut mellan de respektive kinesiska bolagen eller vilka personer som kommer att besätta de ledande posterna.

Grafik | Trångt om saligheten

Kinas största biltillverkare samt Youngman, Saabs nya ägare.
(Klicka för att förstora grafiken)

Carlsson, Persson, Sahlin och nu Juholt. Partiledarna på Sveavägen kommer och går medan kommunalrådet på August Palms plats sitter kvar.

Åtalad, stundtals utskälld, till och med beskjuten, har Ilmar Reepalu blivit under de sjutton år som gått sedan han 1994 valdes till kommunstyrelsens ordförande. Men Malmöborna har gett honom sitt förtroende. År efter år. Vid senaste kommunalvalet tog Reepalu hem 35 procent av rösterna, att jämföra med de 29 procent som socialdemokraterna fick av samma Malmöväljare i riksdagsvalet.

Hur östgöten, attackdykaren och arkitekten Reepalu blev en av Sveriges populäraste socialdemokrater beror nästan uteslutande på kommunens mytologi. Resten av Sverige kan historien: förött av den krisande tillverkningsindustrins härjningar valde Malmö en ny väg, skaffade högskola, bro, nytt lyxområde vid vattnet, järnvägstunnel, nytt bibliotek, två nya arenor och lockade till sig falafelätande ungdomar som i sin tur lockade till sig nya ungdomar.

Huvudperson i den historien är tveklöst Ilmar Reepalu. Det var han som köpte loss den enorma hamnmarken från Investor. Det var han som sålde kommunens aktier i Sydkraft för att få kontantinsatsen till Citytunneln. Det är han, som tack vare sina kontakter inom SKL, näringslivet och andra maktcentrum, kommer att fixa nästa stora satsning i Malmö. Hoppas många i alla fall. Ilmar Reepalu själv har berättat för lokaltidningarna att han är sugen på att dra en linje av Köpenhamns tunnelbana över sundet.

– Vi gör väl ett bra jobb hela partiet, men man ska inte sticka under stol med att Ilmar är en otroligt populär person, säger arbetarekommunens vice ordförande Frida Trollmyr.

Men på en punkt har det nya Malmö inte kapat banden med det gamla Malmö. Liksom förr omnänms staden ofta som brottsdrabbad. »Sveriges Chicago«, som kvällstidningarna kallade staden på 70- och 80-talen, delar inte bara blåsigheten med sin amerikanska förlaga.

Det är förvisso inte helt rättvisande. Antalet anmälda brott per invånare är lägre än i Stockholm men ett par stadsdelar sticker ut ordentligt när polisen gör sina trygghetsundersökningar. I centrum, Södra innerstaden, Rosengård och Fosie är otryggheten störst och kanske är det därför Malmö upplevs som det gör. Till skillnad från i Stockholm, där de oroliga stadsdelarna är på betryggande avstånd från innerstaden, är allt synligt på ett annat sätt i Malmö.

Inte konstigt då att det här har blivit Ilmar Reepalus senaste strid. Han vallar journalister på Rasmusgatan, låter sig fotograferas när han för nattliga samtal med gängen, och sitter i tv och förklarar att han minsann bor i ett av de oroliga områdena, till skillnad från merparten av landets makthavare. Det är ett väldigt amerikanskt sätt att bedriva politik på, om man nu vill driva Chicagoliknelsen längre.

– Jag har uppvaktat regeringen och Beatrice Ask så länge. Jag är frustrerad. Det här är inte någon oppositionspolitik. Det här är verkligheten, säger han.

Vad vill Ilmar? Han vill ha fler poliser till Malmö, han vill ha hårdare regler för vapensmuggling och han vill att det alltid ska vara ett grovt brott att bära ett skarpladdat vapen.

Han brukar få som han vill. Hans enträgna arbete – utnötningstaktik, kan man kalla det – ger nästan alltid resultat. Det var så här han till sist lyckades få staten att betala merparten av Citytunneln under Malmö. Göran Persson vill inte ha den, riksdagens revisorer hade dömt ut projektet och Banverket hade sagt nej. Men Ilmar fick sin tunnel likt ett barn som lyckats bryta ner sina föräldrar utanför leksaksaffären.

Så långt allting väl således. Men så kom han på det där om temporära medborgarskap.

Idén gick ut på att nyblivna medborgare kanske avhåller sig från grova brott om de vet att deras medborgarskap kan dras tillbaka. Så om man inför en prövotid, som för körkort, tänkte Ilmar, kunde man nog stävja mycket grov brottslighet.

Det är ett trubbigt förslag. Även om man accepterar premissen att det skulle vara avskräckande finns en mängd praktiska invändningar. Den främsta är att det redan finns en prövotid i Sverige, men den ligger före naturaliseringen. Ett annat problem, som tre forskare på Malmö högskola uppmärksammat, är att många länder inte tillåter dubbla medborgarskap. Det skulle alltså inte finnas något land att utvisa de här personerna till.

Så varför började Ilmar Reepalu prata om det här? Och varför fortsätter han att prata om det?

Den illvilliga förklaringen är att han letar nya väljare. Sverigedemokraterna får trots allt var tionde röst i staden och att döma av kommentarer på nätet och i brev till kommunen är det här ett uppskattat förslag inom vissa grupper. Det påminner om några av teorierna kring Ilmar Reepalus Israelkritiska uttalanden vintern 2009. Då sades det att han var ute efter de muslimska väljarnas gunst.

En mer välvillig tolkning går ut på att Ilmar Reepalu är genuint frustrerad. Det är i alla fall så hans lokala partikamrater ser på saken.

– Uppenbarligen tror han att det är ett sätt att lösa problemet, säger Christine Axelsson, ordförande i Malmö arbetare-kommun.

Om den kommentaren andas avstånd är det ingen slump. För i den här frågan får han inget stöd underifrån. Flera av partiets kommunalråd och andra politiskt aktiva har gått ut och berättat vilken dålig idé det här är.

– Många tar illa vid sig, säger Frida Trollmyr. Man reagerar på att man naggar medborgarskapet i kanten.

Först Israelaffären och sedan det här – har Ilmar Reepalu förlorat sin politiska kompass? Sydsvenskanskribenten Per Svensson, som i dagarna kommer ut med boken »Malmö – världens svenskaste stad« har en teori om hur den annars så proffsige politikern lyckas snärja in sig i den här typen av frågor. Han hittar förklaringen i Reepalus ungdomsår då den röde Reepalu bosatte sig i Göteborgsstadsdelen Haga och av ideologiska skäl vägrade rita en bensinmack.

»I den hårdföre och pragmatiske resultatpolitikern bor fortfarande en 70-tals-proggare«, skriver Per Svensson, »formad av en tid då man skulle tänka i svart och vitt, i kollektiva identiteter, imperialisterna och folket, de onda och de goda.«

Det är en förklaring som går att applicera på nästan hela Reepalus karriär: Malmö mot världen, Malmö mot resten av Sverige.

Och det var ju precis en sådan person som Malmö behövde när resten av landet hade gett upp hoppet om Sveriges tredje största stad. För pratar man lite längre med de kritiska Malmösossarna säger de gärna att medborgarskapsaffären »inte var någon stor grej«, att det ändå är bra att det är någon i partiet som vågar tänka nytt.

– All heder åt Ilmar. Han ligger alltid i framkanten och vill testa nya idéer, säger Frida Trollmyr.

Största hotet mot Reepalus maktställning är snarare hans ålder. För tre veckor sedan fyllde han 68 år – tvångspensionär så att säga. Partikolleger säger att han nog inte ställer upp i nästa val. Men födelsedagsbarnet själv verkar omåttligt pigg på att fortsätta.

– Jag är vald för den här mandatperioden och sitter tiden ut. Sedan är alla bollar uppe i luften igen.

Kanske hinner Sveavägen än en gång byta ledare medan kommunalrådet på August Palms plats sitter kvar.

»De fromsinta …«, sade oljemiljonären Jean Paul Getty en gång, »skall ärva jorden, men inte dess mineralrättigheter.«

Det var länge sedan, men Gettys ord har länge fungerat som en sammanfattning för den olje- och gruv­industri som världsekonomin är så beroende av.

I efterkrigstidens Stockholm, långt från dåtidens borrtorn och gasflammor, fanns det en tonåring som lyssnade till Gettys karga beskrivning. I förorten Äppelviken plöjde Adolf H Lundin flera böcker om denne världens rikaste man, men också om andra oljeentreprenörer. Det var berättelser om förmögenheter. Oljeförmögenheter. Men också berättelser om smutsiga affärer, juridiska balansgångar och etiska övertramp. »Landets största skurkar«, hade president Theodore Roosevelt kallat oljemiljonärerna.

John D Rockefeller, Henry Flagler och Henry Rogers – Adolf Lundin ville veta allt om oljemännen.

Han ville bli en av dem.

Det är svårt att hitta ett oljebolag utan klibbiga händer. Shell, BP, Exxon Mobil, Elf – alla har de skapat svarta rubriker i den ofta hänsynslösa jakt som oljeletande innebär.

Men få av dem har i så stor utsträckning haft risktagande som bärande affärsidé. Inte på samma sätt som Lundingruppen, som nu är en av Sveriges högst värderade bolagssfärer med ett sammanlagt börsvärde på över 85 miljarder kronor. Lundinfamiljens ägarandel, via olika stiftelser, uppgår till 18,8 miljarder.

Mest lukrativa har företagsförsäljningarna varit. De senaste åren har man sålt Tanganyika Oil till Sinopec, Red Back Mining till Kinross och Alumbrera-fyndigheten till Rio Algom och North Limited – samtliga till ett pris som är minst tio gånger högre än vad Lundingruppen själva lagt in i bolagen.

Men i takt med framgångarna har medie­uppmärksamheten vuxit. Och det har slungat in Sveriges utrikesminister Carl Bildt, som tidigare satt i styrelserna för gruppens bolag Lundin Petroleum och Vostok Nafta, i en allvarlig förtroendekris.

Men vår historia om Lundinföretagen har inte hunnit fram till Carl Bildt än. För än så länge är Adolf Lundin en romantiserande tonåring, Nordsjön inte mer än ett kallt hav och Skandinavien en vit fläck på oljekartan.

Men Lundin har bestämt sig. Han ska bli en oljeman. På Kungliga Tekniska Högskolan läser han till bergsingenjör och efter examen och intensivt jobb­sökande per brev får han napp hos oljebolaget Shell.

Hans första jobb i Colombia går inget vidare. Flera misslyckade provborrningar ger honom öknamnet Saltvatten-Lundin och Adolf kommer hem med inget mer än en papegoja. Till hans stora glädje kan fågeln säga meningen »Jag har en grön uniform men jag är liberal«. Papegojan delar därmed Lundins politiska uppfattning: Lundin har i tal senare hyllat Margaret Thatchers och Ronald Reagans »suveräna agerande under 1980-talet«. Lundin har även donerat över en halv miljon kronor i dagens penningvärde till Reagans presidentkampanj.

De första borrningarna må ha misslyckats, men under sina första stapplande år i arbetslivet lyckas Adolf Lundin bygga upp ett ansenligt kontaktnät i det svenska näringslivet. Han gifter sig med Eva Wehtje, barnbarn till cementkungen Ernst Wehtje, han arbetar en tid för Axel och Bo Ax:son Johnson och får starka band till Wallenbergfamiljen genom Evas systers äktenskap med Marc Wallenberg. Adolf Lundin omnämns till och med som ett slags mentor åt Marcus »Husky« Wallenberg.

I slutet av 1960-talet kommer till slut de ekonomiska framgångarna. Efter att ha blivit ett namn i kanadensiska aktiemäklarkretsar lyckas han 1969 göra ett riktigt klipp genom aktier i bolaget AEX, som hittar stora fyndigheter av bly, koppar och zink.

Nu har han ett startkapital. Och tre år senare kommer ett tillfälle där Adolf för första gången kan utnyttja sin vilja att balansera på den juridiska och etiska gränsen, att kasta av sig den där fromsintheten som Getty talat om.

Utanför Qatars kust i Persiska viken får Lundin och hans medhjälpare nys om ett lovande fält. De börjar förhandla med emiren av Qatar och parterna verkar överens. Ändå händer ingenting, tills Adolf Lundin förstår att emiren väntar sig en muta. När Adolf frågar sin advokat i New York om han får sticka till emiren pengar får advokaten ett vredesutbrott. Någon muta får han absolut inte ge.

Då bestämmer sig Adolf för att ingå ett vad med emiren: en miljon dollar på att det regnar i morgon.

»Något regn föll förstås inte, men vi var båda nöjda ändå«, berättar Adolf Lundin i sin auktoriserade biografi av journalisten (numera Lundinanställde) Robert Eriksson. »Emiren fick en miljon dollar och jag fick min första oljekoncession«.

Adolf Lundin hade blivit en oljeman.

Han hittar ingen olja i fältet – däremot gas. Mycket gas. Lundins område utanför Qatar visar sig vara det största gasfältet utanför den kommunistiska världen. Adolf säljer med stor vinst och bygger vidare på sitt imperium. Ändå dröjer det över tio år innan svenska medier får upp ögonen för den svenske entreprenören.

Arkivens första klipp är från mars 1984. I ett kort telegram från Associated Press och Dow Jones, återgivet i Dagens Industri, berättas att »den svenske affärsmannen« Adolf Lundin fått tillstånd att leta olja i Oman.

Apartheidregimens Sydafrika och Mobutus Kongo följer. Listan över verksamhetsländer ser snart ut som en kopia av de listor som utrikesdepartementet utfärdar över platser som inte bör besökas.

Än i dag är riskvilligheten och det till synes skamlösa samarbetet med diktaturer bärande i Lundinföretagen. Adolf Lundin brukade själv använda uttrycket »When the going gets tough, the tough get going«. På bolagens hemsidor och i utskick till aktieägarna sammanfattas affärsidén med »No guts no glory«. Gruppens nisch verkar vara att överstiga de hinder som andra företag av olika anledningar inte vågar forcera. Därmed blir man ensam om mycket olja, gas och mineraler.

»Det främsta hindret för utvecklingen av nya tillgångar är inte geologi«, skriver energiexperten Daniel Yergin, författare till oljeboken »The Prize« från 1991, »utan vad som händer ovanför marken«.

Och Lundinföretagen förstår vad som händer ovanför marken. I årsredovisningen för 1998 beskriver Adolf Lundin företaget som en motsvarighet till militärvärldens »superrörliga attackenheter«.

Lönsamheten är hög. Vinsten på investerat kapital uppgår stundtals till flera hundra procent och Adolf Lundin blir hjälteförklarad av en lojal skara svenska investerare som blir allt rikare.

Fördelen gentemot oljejättarna är tydlig: Lundin är snabbare och inte lika tyngt av etiska krav. De amerikanska företagen, säger Adolf, är »slavar« under olika människorätts- och miljöorganisationer.

Det är den här företagskulturen Carl Bildt träder in i år 2000.

Carl Bildt och Adolf Lundin träffas i Genève när Bildt är stationerad där på grund av sina uppdrag på Balkan. Bildt känner Adolfs bror – den militäre spionen Bertil – sedan tidigare, och tycke uppstår när han träffar den i staden verksamme Adolf.

Varför Lundingruppen vill få in Bildt är inte så underligt. Internationella kontakter är hårdvaluta i oljevärlden och den förre statsministerns »geopolitiska blick« nämns också som en anledning.

Varför Bildt vill in i Lundingruppen är svårare att svara på. Sfärens rykte kan inte vara en hemlighet för honom. Kanske lockas han av spänningen, kanske lockas han av pengarna, kanske tror han inte att han kommer att arbeta som svensk politiker igen.

Lundingruppen kör på i samma spår med Bildt ombord. I oktober 2002 hamnar gruppen på en svart lista över företag som FN anser håller på att plundra Kongo på sina naturtillgångar. Adolf Lundin svarar att »det hade varit värre om vi inte stått med där« eftersom listan är »nästan som att läsa en who’s who in mining.«

Samtidigt pågår en generationsväxling i sfären. Under de här åren flyttas makten i företagen gradvis över till sönerna Ian och Lukas. När Adolf börjar behandlas för leukemi 2003 frånträder han de flesta av sina uppdrag. Ordförandeposten i Vostok Nafta är det enda han hänger kvar i till sin död i september 2006.

Bara en månad senare läser den nyvalde statsministern Fredrik Reinfeldt upp ett oväntat namn i riksdagens talarstol. Den förre moderatledaren och statsministern Carl Bildt har tilldelats en andra akt i den svenska politiken. Nu som utrikesminister.

Bildts samröre med Lundin blir en följetong utan slut. Runt honom faller andra ministrar för svart hemhjälp, obetalda tv-licenser och påstådda sexköp. Men varken Bildts optioner, en utredning om eventuella folkrättsbrott begångna i Sudan eller de två tillfångatagna journalisterna i Etiopien tycks kunna peta bort honom från Arvfurstens palats.

Det är ett problem för Bildt, men ett än större problem för Lundingruppen. Bildt jobbar ju inte kvar för oss, utbrister företagens talespersoner gång på gång.

Det är förgäves. Lundinföretagen har tack vare Carl Bildts mediala dragningskraft för evigt fått rollen som det svenska näringslivets svarta får. Det spelar ingen roll att Lundin Petroleum så sent som i veckan hittade ett oljefält som kommer att flöda i 50 år – i stabila, demokratiska Norge av alla ställen. Detta i en tid då allt större del av gruppens intäkter kommer från länder som just Norge, Malaysia och Nederländerna.

På ett sätt är det ironiskt. Lundinsfären har i decennier kommit helskinnade genom märkliga ersättningar, svartlistningar och samröre med diktatorer.

Men det var först när man hamnade i samma strålkastarljus som Carl Bildt som det blev riktigt allvarligt.

Läs mer: intervju med Ian Lundin

Fakta | Lundins två kriser

Internationella åklagar­kammaren utreder om någon svensk medborgare kan ha gjort sig skyldig till folkrättsbrott i Sudan, där ett Lundinbolag tidigare ägde oljetillgångar. Åklagaren har inte ens nämnt att det är Lundinbolaget som utreds, men att utredningen startade på grund av en rapport som kritiserade ett Lundinbolag.

De svenska fängslade frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson ska ha varit i sydöstra Etiopien bland annat för att undersöka Lundingruppens intressen. Africa Oil bedriver just nu prospektering efter olja och gas i området, där det i praktiken råder inbördeskrig mot statsledningen.

Fakta | Lundingruppen

Energi
Shamaran Petroleum
Letar olja i Kurdistan.
Börsvärde: 1 695 mkr.
Ägarandel: 18,7%.

Lundin Petroleum
Utvinner olja och gas, samt prospekterar, i Kongo, Frankrike, Indonesien, Irland, Malaysia, Nederländerna, Norge, Ryssland, Tunisien och Vietnam.
Börsvärde: 45 000 mkr.
Ägarandel: 30%.

Blackpearl Resources
Letar och utvinner olja i Kanada.
Börsvärde: 8 150 mkr.
Ägarandel: 8,1%.

Africa Oil
Letar olja i Kenya, Etiopien, Mali och Somalia via delägande i Horn Petroleum.
Börsvärde: 1 956 mkr.
Ägarandel: 7%.

Horn Petroleum
Letar olja och gas i Somalia.
Börsvärde: 489 mkr.
Ägarandel: 7,3%.

Denison Mines
Bryter och letar efter uran i Kanada, Zambia och Mongoliet.
Börsvärde: 3 130 mkr.
Ägarandel: 9,1%.

Etrion Corp
Driver solenergiparker i Italien
Börsvärde: 750 mkr.
Ägarandel: 24,6%.

Vostok Nafta
Investmentbolag som investerar bland annat i jordbruksmark och olja i Ryssland och dess grannländer.
Börsvärde: 2 600 mkr.
Ägarandel: 27,7%.

Gruvor
Atacama Minerals
Bryter jod, svavel och nitrat i norra Chile.
Börsvärde: 554 mkr.
Ägarandel: 19,2%.

Ngex Resources
Letar guld och koppar i Kanada, Argentina, Chile, Eritrea och Kongo.
Börsvärde: 2 478 mkr.
Ägarandel: 19,2%.

Fortress Minerals
Prospekteringsbolag Har tidigare letat guld i Ryssland.
Börsvärde: 398 mkr.
Ägarandel: 39%.

Lucara Diamond
Letar och bryter diamanter i Botswana och Leshoto.
Börsvärde: 1 989 mkr.
Ägarandel: 16%.

Lundin Mining
Bryter koppar, zink, bly och nickel i Sverige, Portugal, Spanien och Irland, samt koppar och kobolt i Kongo.
Börsvärde: 16 300 mkr.
Ägarandel: 11,5%.

Bolagens totala börsvärde: 85 488 mkr.
Värde Lundins ägarandel: 18 769 mkr.

Siffrorna är i några fall omräknade från kanadadollar, enligt kursen 6,52. Ägarandelen är Lundin-stiftelsernas. Innehåller inte ev. privat ägande av enskilda familjemedlemmar, som dock ska vara »maximalt någon tiondel«.

Källa: Lundingruppen.

Hur har ni upplevt beskrivningen av företagsgruppen under de senaste veckorna?

– Jag följer det inte personligen, men jag hör så klart att det varit en hel del negativ uppmärksamhet i media. Just nu är jag mest fokuserad på Lundin Petroleums succé i Norge. Det fynd vi har gjort där kommer att flytta vårt företag till en helt ny kategori, från ett mellanstort till ett stort oljeföretag.

Hur ser ni på att göra affärer med regimer av den typ som finns i Etiopien?

– Vår syn är ganska enkel. Först och främst tittar vi på de tekniska förutsättningarna, sedan på hur omgivningen är. Vi försöker ha en positiv inverkan där vi är verksamma, vi arbetar alltid med samhällsuppbyggnad på lokal nivå och försöker bidra till att skapa en fredlig närmiljö.

Har ni då försökt hjälpa de fängslade svenskarna genom era kontakter?

– Det är ingenting vi kan påverka. Folk tror ibland att vi är väldigt inflytelserika, men vi är egentligen bara ingenjörer. Det här är ett känsligt ämne, inte minst eftersom det handlar om nationell säkerhet och rubriceras som terrorism. Så det här bör skötas mellan de berörda regeringarna. Men personligen hoppas jag givetvis att de båda ska släppas fria.

Varför ville dåvarande Lundin Oil ha med Carl Bildt i styrelsen?

– Han tillförde en ny vinkel, ett globalt perspektiv som vi inte hade förut. Han var en väldigt användbar styrelsemedlem och gav oss vägvisning. Vilken styrelse som helst behöver en sådan person, och särskilt ett företag som Lundin Petroleum.

Har ni hört något från åklagaren i utredningen om folkrättsbrott i Sudan?

– Ingenting alls. Vi har hört rykten om en förundersökning, men vi har inte blivit kontaktade. Skulle vi bli det kommer vi att vara helt öppna och totalt samarbetsvilliga.

Läs mer: Lundins – oljekungar i etikens gränsland

Fokus har i en serie artiklar berättat om de hårda domar som utdelats för köp av främst mefedron och MDPV, och om att Högsta domstolen i somras kritiserade landets tings- och hovrätter för att de gjorde ”schablonartade” och ”onyanserade” bedömningar. Kritiken gick bland annat ut på att det i stort sett bara var mängden och arten narkotika som spelade roll. Att de dömda var unga, tidigare ostraffade, var i en beroendeställning eller självmedicinerade eller kunde uppvisa andra förmildrande uppgifter vägdes inte in.

Dessutom uttryckte HD oro för att bedömningen av narkotikans farlighet inte var tillräckligt vetenskaplig. Som Fokus senare berättade hade åklagarens expert Jonas Hartelius i stor utsträckning använt uppgifter från Wikipedia och Flashback när han utfört sina farlighetsbedömningar.

Enligt HD krävdes ”en radikal omläggning av domstolspraxis”. Så har det också blivit. På bara några månader har ett tiotal narkotikadömda fått sänkta straff av flera hovrätter – men också av Högsta domstolen, som tagit upp ytterligare några fall. För en kvinna i tjugoårsåldern innebar det att hennes tioåriga fängelsedom suddades ut och hon försattes på fri fot.
Men för andra är det för sent. De domar som vunnit laga kraft går inte att överklaga till Högsta domstolen. Om man haft oturen att ställas inför rätta före sommaren stod enda hoppet till regeringen och justitieminister Beatrice Ask.

Och nu har alltså regeringen kommit fram till att det inte blir någon benådning. Beslutet fattades vid ett regeringssammanträde den 29 september

Hur Beatrice Ask resonerat vill hon inte kommentera. Men i riksdagen har narkotikahärvan skapat engagemang – dock inte för de dömda. I en motion daterad 3 oktober hänvisar moderaten Margareta B Kjellin till Fokus artiklar, men vill att straffen återigen ska röra sig uppåt. ”Sänks straffskalan minskar utrymmet för vård”, skriver hon. ”Möjligheterna att förändra beteende och bryta drogmissbruk minskar.”

För 35-årige Jens, som Fokus tidigare porträtterat, blir det i så fall mycket tid för vård. Han dömdes till 4,5 års fängelse för att ha köpt centralstimulerande preparat på nätet för några tusen kronor. Som ett ödets ironi fick han nyss ett annat centralstimulerande preparat levererat till fängelset. Det var Jens läkare som skrev ut det mot hans ADHD.