Bort med det!

Populärkultur och debattörer som med stilistisk briljans och coolness var emot allt, utan att vara för något. De kommer inte att kunna hålla på längre, spådde allvarliga män. Efter terrorattackerna mot World Trade Center och Pentagon var det inte längre möjligt att småle, eller att menande och ironiskt nicka – i stället för att bry sig.

USA hade skapat en kultur där man ständigt flinar men där en lugn genomträngande sorg hade krupit in i människors liv, menade Jedediah Purdy i sin bok om ironi från 1999. Inget togs på allvar längre och Purdy kritiserade allt från tv-serien »Seinfeldt« till David Letterman och »South Park«. Ironin var en vägran att tro på att det finns djup eller uppriktighet i mänskliga relationer. I stället för tanken att vi alla har ett sant jag som vi på olika sätt kämpar för att uttrycka bygger det på föreställningen att vi inte är något annat än spinn och poser.

Inget betyder längre något. Och det gör ont.

Efter den elfte september sa Vanity Fair att detta inte längre var en möjlig hållning. Verkligheten hade med all önskvärd dödlighet slagit mot den amerikanska kulturen. Varför hatar någon oss så mycket?

I Claire Messuds roman »The Emperor’s Children« ser välutbildade, begåvade och förvirrade trettioåringar tornen rasa och inser i panik att idéer inte enbart är bollar för intellektuell lek. I någons huvud hade den vansinniga tanken att köra två flygplan in i World Trade Center skapats. Denna idé spillde nu ut i den verkliga världen inför deras ögon. Om den mänskliga fantasin kunde skapa dettta spektakulära men fasansfullt verkliga terrordåd, då måste den mänskliga fantasin spela roll. Även i verkligheten.

Inte bara som en lek och ett yeah whatever.

Många hoppades att det skulle bli ett slut på detta efter den 11 september. Samtidigt såg andra mer oroväckande tendenser i den där plötsliga viljan att återvända till allt »som var på riktigt« i USA.

Susan Faludi beskrev i »The Terror Dream: Fear and Fantasy in Post 9/11 America« hur det amerikanska samhället föll tillbaka i historiska myter om manliga hjältar och kvinnliga offer.

USA börjar i en saga om manlighet. Myten om den unge hjälten (George Washington) som leder ett uppror mot den elake gamle fadern (England), dödar honom och själv blir far till ett nytt land. Myter om manlighet har alltid spelat en stor roll i amerikansk politik och den 11 september 2001 slog upp ett sår ur nationens barndom, menar hon. Om kvinnor som tillfångatogs av urbefolkningarna – och om manlig skam över att inte ha kunnat försvara dem.

Susan Faludi beskriver hur berättelser om modiga män började framkallas redan på morgonen den 12 september.  »Heroes are needed, so heroes get made«, sjöng Bruce Springsteen på skivan »Magic«. Det var en ursprunglig myt om manligt och kvinnligt som reste sig ur ruinerna av World Trade Center, menade Faludi.  I Springsteens berättelse fanns däremot en trollkarl som medvetet manipulerade fram vissa känslor hos befolkningen. Tillsammans frammanade det ett tragiskt hybris.

På morgonen den 11 september 2001 var världens mäktigaste land i fred. Solen sken över Manhattan. Staden som aldrig sover var på väg till jobbet. Den amerikanska ekonomin hade börjat återhämta sig efter it-bubblan och världens största ekonomi hade överskott i statsfinanserna.

Tio år senare är situationen en annan. Två krig, 90 000 miljarder­ kronor i underskott, förfallande infrastruktur, massarbetslöshet och ett politiskt system som verkar oförmöget att hantera verkligheten. Ja de kan. Men det går inte. Förra månaden skapades inte ett enda jobb netto på den amerikanska arbetsmarknaden.

Många ting har dött i USA sedan den 11 september 2001. Men ironin är inte en av dem. Däremot har den förändrats. Jon Stewarts »The Daily Show« slog igenom på allvar och blev ett fenomen. Det är ironi, men det är politisk ironi. Skratten kommer inte ur en oförmåga att ta ställning. Tvärtom, Stewarts ironi föds ur ett nästan bottenlöst ursinne över vad som hände med USA under de där åren.

Som Randolph Bourne uttryckte saken redan på 1800-talet: »Det finns ironiker som  tar till ironi inte för att de inte bryr sig, utan eftersom de bryr sig för mycket.«

***

För övrigt Dagens Nyheters ledarsida tycker att facken borde ta ansvar för eurokrisen och ställa lägre krav på löneökningar. Men om de nu verkligen skulle ta ansvar för eurokrisen, vore det ansvarsfulla väl att kräva ännu större löneökningar? Överskottsländerna måste ju göra sitt för att korrigera de ekonomiska obalanserna. Om det nu är så vi ska resonera.

Katrine Kielos är ledarskribent på Aftonbladet och författare.

800 kvinnor som kastar sig över Juholt på nätet frammanar onekligen bilden av socialdemokraternas partiledare som en Smålands Tom Selleck. Men tyvärr visade sig historien inte stämma. Juholt hade råkat säga fel. Han hade inte fått 800 svar: han hade fått 800 matchningar. Kan det då verkligen vara en slump att partiets ekonomiska talesperson Tommy Waidelich sa ordet »missmatch« sjutton gånger i budgetdebatten?

Waidelich pratade visserligen om svensk arbetsmarknad. Men matchningar och missmatchningar verkar vara den nya ledningens melodi. Och Svenskt Näringsliv håller med. »Det är uppenbart att matchningen på arbetsmarknaden är arbetslinjens blinda fläck«, skrev Karin Ekenger och Malin Sahlén i förra veckan.

Arbetsförmedlingen vittnar om rekord i lediga jobb samtidigt som arbetslösheten är hög. Något måste vara fel. Statsministern instämmer dock inte. I Dagens Industri tyckte han att arbetsgivarna bara skulle sänka sina krav. En inställning som aldrig hade accepterats om det gällt internetdejting. Som Håkan Juholt säkert kan informera är det där med matchning en avancerad sak i den världen.

The New Yorker ägnar en stor del av sitt senaste nummer åt att beskriva hur systemen fungerar. Det var redan 1964 som Lewis Altfest snubblade över en gigantisk dator ståendes i en paviljong på värdsutställningen i New York. Apparaten var byggd för att välja ut internationella brevvänner. Du fyllde i ett frågeformulär, stoppade in det i maskinen och fick tillbaka ett kort med adress till en person som liknade dig. Där någonstans föddes idén.

I dag är ett av sex äktenskap resultatet av en matchning. Avancerade metoder för att matcha ihop människor har blivit en storindustri. Scientific Match använder dna. Företaget hävdar att metoden leder till en högre andel kvinnliga orgasmer. Hur sambandet ser ut är oklart.

Algoritmerna som används får en närmast att tänka på utvecklingen inom finanssektorn. Mäklare i svettiga vita skjortor som skriker och viftar åt siffror på stora skärmar, det existerar snart inte längre. I stället är det hypersnabba datorsystem som bedriver automatiserad masshandel baserad på avancerad matematik. Med liknande exakthet tar algoritmerna på Match.com inte bara hänsyn till vad du säger att du vill ha (blond, icke-rökande, protestant?) utan även vad ditt beteende säger om vad du vill ha.

Har du för vana att ta kontakt med mörkhåriga, rökande kato­liker, tar den in detta i sina beräkningar. Systemet letar rätt på andra som uppvisar en liknande diskrepans mellan uttalade och avslöjade preferenser. Det är helt klart en betydligt mer avancerad process än vad någon klarar av som skannar klientelet i en bar runt midnatt efter två glas vin. Men frågan är om det verkligen leder till bättre matchning.

Människor svarar på detaljerade frågor: Vilken typ av hus föredrar du, vilken rumstemperatur är mest behaglig och sover du med öppet eller stängt fönster? Företaget räknar sedan fram vem som svarat mest likt. Nu vet du i alla fall att han inte kommer att gå upp mitt i natten och stänga igen fönstret. Det må vara matchat. Men möts man verkligen bara för att man matchar?

De avancerade matchningstjänsterna ger en känsla av kontroll, och kärlek brukar oftast kräva precis det motsatta. Matchning i alla ära, men man får inte förväxla närhet med likhet.

Samtidigt har svensk arbetsmarknad nog ändå något att lära. Enligt en rapport från Riksrevisionen prioriterar Arbetsförmedlingen inte kontakt med dem som ska anställa, utan ägnar sig åt annat. Frågan är om det är så bra.

Samtidigt är jobbsökande och partnersökande två ganska olika saker. Tidningen Forbes skrev visserligen nyligen om hur processerna liknade varandra men deras påstående utgick från teorierna i dejtingbibeln »The Rules«. Och tankarna i den boken, om att den som spelar svårast vinner, de gäller nog bara för ett enda jobb.

Det som socialdemokratisk partiledare. Vi kan ju fråga Håkan Juholt.

Igen.

***

För övrigt: Protestorganisationen mot nedskärningar i Storbritannien avslöjade onekligen sin medelklassighet när den uppmanade folk att komma till demonstrationerna »utklädda till arbetare«. Där har ni ett trick som de nya moderaterna ännu inte har kommit på.

Utrikesminister Jack Straw (som för övrigt blivit kallad politisk pygmé i nämnda bok) rasade i parlamentet. Reglerna blev naturligtvis hårt kritiserade:Vad hände med yttrandefriheten? Men regeringen var ursinnig: Christopher Meyer hade varit landets ambassadör i Washington – detta var ett oacceptabelt svek.

»DC Confidential« innehöll långa och detaljerade beskrivningar av planeringen inför Irak-kriget. Å andra sidan: det som fick nästan all uppmärksamhet var Meyers beskrivning av Tony Blairs mörkblå jeans som »pungkrossande-tighta«. Sex år senare är detta i princip det enda som någon kommer ihåg från boken.

Det har onekligen varit mycket kontroversiella böcker i svensk debatt på sista tiden. Thomas Bodström har fått tidningarna att analysera enskilda formuleringar från hans memoarbok utlagda i förväg på Twitter. Och kungahuset som trodde att de kunde vända blad verkade inte tänka på att det skulle kunna komma ytterligare en bok. Kaffeflickorna och festandet i »Carl XVI Gustaf: den motvillige monarken« var en sak. I Nuri Kinos »Den svenske gudfadern« kom avslöjandena om hur kungens vänner försökt förhandla med maffian för att skydda honom.

»Det är när det på allvar börjar gå utför för en regering som alla de bra böckerna börjar komma«, sa Michael Fishwick, förlagschef på HarperCollins. »Det är som en meteoroid som kommer in i atmosfären – bitar börjar falla av.« Denna teori om bokfloder som undergångens första varningssystem skulle gå att applicera både på kungahus och svensk socialdemokrati. Även om Thomas Bodströms bok inte med den bästa vilja i världen kan kallas för »bra« – både socialdemokrati och kungahus är institutioner med sjunkande popularitetssiffror. Det är tydligen då som snasket börjar läcka.

Varför ingen har  skrivit en avslöjande insiderskildring från Ja till euro-kampanjen 2003, måste vara ett av de största mysterierna i svensk politik. Vad man än tycker i sakfrågan: Ja-kampanjen var precis det överfinansierade praktfiasko, komplett med specialgjorda euro-mazariner inköpta för mer pengar än hela nej-sidans budget, som skulle göra sig väl i bokform. Bitar från den meteoroiden borde ha börjat falla av. Men inte landade de på någon bokdisk i alla fall.

Drivkraften för att avslöja sanningen mellan hårda pärmar brukar vara att förklara hur något kunde gå så fel. Motivationen bakom att ta till pennan är ofta att lägga historien tillrätta. Tragiken är väl att alla de där detaljerna som kändes så viktiga att korrigera passerar de flesta läsare obemärkt. Det enda vi minns är de »pungkrossande« jeansen.

Vissa personer och vissa sammanhang verkar ha ett större behov av att producera sanningssägande alster. Hela 18 av Margaret Thatchers gamla ministrar skrev böcker i syfte att berätta hur det verkligen var. Det är någon sorts rekord. Precis som att Nigel Lawsons bidrag var på hela 1 100 sidor.

I Sverige har Thomas Bodström  behandlat nästan hela sin politiska karriär som underlag för att skriva böcker. Han hann inte mer än sätta foten på ett regeringssammanträde förrän han började skriva »700 dagar i Rosenbad«. Sedan kom deckarna som också byggde på upplevelser i politik och förvaltning. Anslaget har hela tiden varit detsamma: Bodström är en outsider genom vars ögon vi får se hur det verkligen går till. »Makten, myglet och politiken« har samma självbild. Bodström ser sig som en iakttagare och skildrare – inte en aktör. En stor del av hans popularitet bygger på detta.

Hur en person vars far var socialdemokratisk utrikesminister och som själv kom in i regeringen efter att ha gått på svartklubb med Pär Nuder på Fårö lyckas framställa sig som en outsider är ett mysterium. Men det har fungerat för Bodström i ett decennium. Antagligen för att han tror på det själv.

Vi behöver sannolikt både fler politiker och fler diplomater som skriver böcker. Problemet är känslan som uppstår när någon verkar ha tagit uppdraget i syfte att skriva böcker.

Det är då det känns som ett svek. Och den känslan är svår att skaka av sig.

***

Förövrigt är jag egentligen mycket mer intresserad av »Amazing Dogs: A Cabinet of Canine Curiosities« av Jan Bondeson. Ny forskning berättar hur nazisterna  under andra världskriget tränade hundar till att prata, läsa och stava. Woofen SS är avslöjandet som vi verkligen har väntat på.

Den här diabildsprojektorn är däremot inget rymdskepp, förklarar Draper. Den är en tidsmaskin. Vi sätter in våra stillbilder, projektorn snurrar runt, runt, runt och tar oss hela vägen hem igen. Genom våra minnen. Nostalgi – det bitterljuva lilla hugget i hjärtat. Att det har kraft att öppna plånböcker har reklambranschen vetat länge. Och politiken försöker också göra det.

På sin kant.

I Sverige kallar moderaterna sig visserligen för »nya«, men byggde stora delar av förra årets valrörelse på nostalgi – försökte gestalta en i mångas ögon svunnen socialdemokrati komplett med Per Albin Hansson-inspirerade affischer.

Samtidigt har Jan Björklund på sitt håll byggt nästan en hel skolpolitik runt blindkartor och Hallands åar. Lågstadiet ska läsa om hembygden, mellanstadiet om Norden och världen får vänta. Viskan, Ätran, Nissan, Lagan. Det ska vara som det var när jag var liten!

Håkan Juholt strök i sitt installationstal socialdemokratins mer nostalgiska instinkter medhårs och har dessutom deklarerat: »Domus ska heta Domus«.

Internationellt är trenden ännu tydligare.

Jag var i London i förra veckan, Labourledaren Ed Miliband satt framför en liten grupp europeiska socialdemokrater och hade stora svårigheter att förklara vad som var Labours riktning oavsett att 450 000 människor några dagar tidigare marscherat Londons gator fram i protest mot David Camerons nedskärningar. För en förvirrad europeisk socialdemokrati är tillvaron svår ändå. Men Miliband nämnde i alla fall namnet Maurice Glasman.

Glasman är en brittisk intellektuell som Miliband gillar så mycket att han har adlat honom – det är tydligen så man gör i Storbritannien. Maurice Glasman, numera alltså baron Glasman, är upphovsman till det enda trevande försök som hittills gjorts att formulera en etikett för vad som ska komma efter Tony Blair och hans New Labour. Glasman kallar det för Blue Labour. »En djupt konservativ socialdemokrati som sätter familj, religion och arbete i centrum.«

Men blå står inte bara för konservativ, utan också för en särskild sorgsenhet: »Blå på ett Miles Davis-sätt.«

Nostalgi över svunna tiders gemenskap ska mobilisera människor till en ny och öppnare socialdemokrati. Blue Labour går på köpet emot mycket av det som var progressivt med New Labour: fokus på mänskliga rättigheter, globaliseringen och feminismen. Receptet för socialdemokratin är att bli mer vänster i ekonomiska frågor och mer konservativ i värderingsfrågor.

Samma anslag har historikern Tony Judt i sin sista bok »Illa far landet«: socialdemokratin måste hitta sin framtid genom människors nostalgi över vad den en gång var. Längtan tillbaka till efterkrigstidens framgångar är vad som kan engagera en ny generation.

Nostalgi ansågs en gång i tiden vara en sjukdom. Ordet kommer ur grekiskans »nostos«: att återvända, samt »algos«: smärta. Vi har ont eftersom vi vill hem. Hem dit vi kom från, hem dit där vi en gång var älskade.

På 1600-talet myntades diagnosen för den ångest som schweiziska legosoldater kände när de levde utomlands. Andra läkare trodde att deras problem var mindre allmänmänskliga: att soldaterna helt enkelt saknade kobjällrorna uppe i Alperna.

Vetenskapen har gjort framsteg sedan dess. På senare år har forskare rentav hävdat att nostalgi kan vara hälsosamt. Studier vid universitetet i Southampton visade att det kan förbättra vårt humör och få oss att känna mer gemenskap med andra.

Politiska partier bör nog ändå komma ihåg att det är skillnad mellan att komma ihåg det förflutna – och att leva i det. Det är en sak att snurra runt, runt, runt i projektioner av gamla minnen eftersom man vill hitta hem. En annan att göra det eftersom man inte vet vad man annars skulle ta sig för.

Nej, nostalgin nuförtiden är helt enkelt inte vad den brukade vara.

***
För övrigt: Socialdemokraternas nya ekonomiska talesman Tommy Waidelich vann visserligen inte sin första debatt mot Anders Borg. Däremot lyckades han se sympatisk ut i tv på ett nervöst och förvirrat sätt. Kanske är det socialdemokraternas nya koncept. Det hjälpte ju inte hur många debatter Thomas Östros vann. Svenska folket tyckte inte han var trevlig för det.

Nuförtiden har denna roll övertagits av ekonomer. Mer eller mindre korrekt försöker de utläsa hur marknaden kan tänkas reagera på det ena eller andra förslaget som politikerna lägger fram. Alla som har följt Anders Borgs bråk med Finanspolitiska rådet vet hur känsligt det kan bli – om man inte aktar sig. Alltså först tillsätter hovekonomer och sedan hotar med att ta deras pengar när de kritiserar ens politik.

»Gud skapade ekonomer för att få astrologer att framstå som trovärdiga«, skrev John Kenneth Galbraith. Men alla som undrat hur den ekonomiska vetenskapen kan berättiga sin existens efter den här finanskrisen, kan pusta ut. I dagarna har boken »Spousonomics: Using Economics to Master Love, Marriage, and Dirty Dishes« kommit ut. Paula Szuchman och Jenny Anderson lovar att förbättra våra kärleksförhållanden med ekonomiska principer. Huruvida de kan fixa Anders Borgs relation till Lars Calmfors återstår att se.

»Spousonomics« tar upp exemplet med Howard. När Howard kommer hem på kvällen brukar han bli rosenrasande: leksaker och trehjulingar ligger och dräller överallt och Howard blir tokig. Ingenting hjälper. Tills hans fru Jen börjar applicera Spousonomics.

Människor är själviska och reagerar på incitament, säger ekonomerna. Det måste löna sig att inte bli rosenrasande, säger Spousonomics. Så Jen skapar ett incitamentssystem: om Howard inte får utbrott på tre kvällar – då har hon sex med honom. Och mycket riktigt: snart slutar Howard att bråka. Ett bevis för att ekonomisk trade-off fungerar, kvittrar Szuchman och Anderson.

Tillbaka till femtotalet, skulle någon annan kunna säga.

Problemet med ekonomiska incitament är inte att de inte fungerar. Problemet med ekonomiska incitament är att de förutom att de fungerar, även förändrar en situations hela natur.

Ekonomer brukar inte tänka på det.

De israeliska forskarna Uri Gneezy och Aldo Rustichini upptäckte att när daghem införde böter för föräldrar som lämnade sent, blev konsekvensen att föräldrarna tvärtom började lämna ännu senare. Incitamentsstrukturen förändrade relationen. Föräldrarna kände inte längre att de hade någon skyldighet mot personalen att lämna i tid. Det gick plötsligt att »köpa« sig ur pliktkänslan. Och det var inte riktigt så man hade tänkt sig.

Om direktören vet att han får miljonbonus om företaget gör vinst kommer han att anstränga sig för att göra vinst. Problemet är att han på grund av hur bonussystemet har konstruerats även kommer att börja se företaget som en snäv fråga om kortsiktig vinst. Och det kan få förödande konsekvenser.

Precis som faktumet att Jen nu har förändrat sexualiteten i sitt äktenskap till ett belöningssystem kan få förödande konsekvenser. Howard blir ett barn som måste matas med sex för att hålla sig lugn. Jens kropp blir något att använda för att hålla män på gott humör. Det är en mycket gammal berättelse – hur många ekonomiska ekvationer den än kläs upp i.

Upplägget i »Spousonomics« är inget nytt. Böcker som »Freakonomics«, »Discover Your Inner Economist«, eller varför inte: »Find a Husband after 35 Using What I Learned at Harvard Business School«, har funnits i flera år. Och »Freakonomics« har sålt i över 4 miljoner exemplar.

Bokens premiss är att marknadens logik kan förklara precis allting om människan. Med hjälp av oerhört förenklade idéer om människors beteende (som inte stämmer med någon psykologisk forskning överhuvudtaget) kan man räkna ut rubbet. Från fördelarna med vaniljglass till människolivets värde.

Nationalekonomin har sedan 1800-talet drömt om att kunna förklara samhället på samma exakta sätt som Isaac Newton en gång tycktes ha förklarat universum. (Innan även det blev komplicerat.)

Och som Newton själv uttryckte saken: »Jag kan beräkna himlakropparnas rörelser, men inte människans galenskaper.«

***
Förövrigt har den första delen av filmatiseringen av Ayn Rands »Och världen skälvde« snart premiär. Och Raj Patels sammanfattning av boken är värd att påminna om:

»Det finns två verk som kan förändra en nördig 14-årings liv: »Sagan om ringen« samt »Och världen skälvde«. Det ena är en barnslig dagdröm som kan leda till ett känslomässigt och socialt förkrympt vuxenliv där stora delar av dagen används till att försöka få verkligheten att bli mer som en fantasyroman. Det andra är en bok om orker.«

Lord Castlereagh insisterade.

Deras fejd hade fullständigt paralyserat regeringen. Hela London pratade om det. Duellen var bara ett logiskt nästa steg. Kungen meddelade att han var »förfärad« över att två seniora statsråd hade försökt döda varandra. Castlereagh sköt Canning i benet och Canning lyckades, i alla fall enligt en del källor, skjuta av knappen i Castlereaghs rock. Men ingen dog. Tack och lov.

I politiken behöver folk oftast inte sträcka sig efter pistolen. I dag räcker det med telefonen. Manövra, manipulera och baktala. John Campbells bok »Pistols at Dawn: Two Hundred Years of Political Rivalry« som börjar med Castlereagh och Canning och slutar med Tony Blair och Gordon Brown får en i alla fall att inse att det antagligen alltid har varit så här. Och att precis som i både fallet Castlereagh/Canning och Blair/Brown, där rivaliteten fanns mellan personer i samma parti – familje­grälen är alltid värst.

För vad ska man egentligen säga om de pågående socialdemokratiska palatsintrigerna? Jag blev själv indragen häromveckan. Och blev naturligtvis tvungen att erkänna. Ja, jag åt lunch med Jan Larsson, Göran Perssons före detta statssekreterare. I tre timmar. Den måndagen. Jan Larsson känner Pär Nuder. Det gör jag med. Jan Larsson känner dessutom Sten Olsson som var Pär Nuders statssekreterare på finansdepartementet. EN HEMLIG KAMPANJGRUPP FÖR PÄR NUDER, som Expressen vrålade. Ja, varför inte. Mig veterligen har Pär Nuder slutat med politik och säger nej till att bli partiledare. Men vi funderade starkt på att fakturera honom ändå. Och planerade ett nytt möte. Kom gärna förbi. Lösenordet är »köttberg«. Så, den ankan slutade i alla fall lyckligt. Vilket är mer än man vågar säga om den pågående partiledarprocessen.

Mona Sahlin tvingades bort efter att ha lett socialdemokratin till deras sämsta valresultat i modern tid. Folk ropade på förnyelse. En annan väg. Så, var befinner vi oss nu – knappt två månader senare? Jo, Aftonbladets reporter bär runt en papp­figur av Sven-Erik Österberg och frågar folk vad de tycker. Vilket är dels talande. Dels uppenbart nödvändigt. Den verklige Sven-Erik Österberg säger ju ingenting.

Om det nu är så, vilket många bedömare börjar luta åt, att Sven-Erik Österberg kan bli partiledare med Thomas Östros som ekonomisk-politisk talesperson. Hur har herrarna tänkt sig att göra socialdemokratin relevant? Partiet förlorade valet på för det första sin ekonomiska politik, för det andra sin jobbpolitik. Precis de områden som Österberg och Östros ansvarade för. Men det är klart. Sossarna testade en kvinna. Det funkade inte. Nu är hon borta och då kan man förstås lika gärna befordra killarna som formulerade hennes politik. Så låter den implicita logiken. Österberg går i alla fall inte i Pride-tåget. Vilken tur. Landsfaderpotential. Minst.

Han bor inte i Stockholm, han började som skogsarbetare och har suttit i riksdagen i 17 år. Det är den sammanlagda medierapporteringen om Sven-Erik Österberg. Tycker han något? Pratar han? Oklart.

Men vem vet. Allt det här kan förstås bara vara dimridåer. Att lyfta fram kandidater, låta dem duellera sönder varandra i medierna och sedan föra fram någon helt annan, sägs ju vara standard i socialdemokratins parallella universum. Turerna kan – för oss av mugglarblod – vara svår­begripliga.

Göran Persson sägs ha sagt att om SSU-konflikten skulle nå moderpartiet, då är det över. En hel del de senaste månaderna har tytt på att det är vad som håller på att hända. Och kanske Persson får rätt. Han har trots allt även tidigare medgett parapsykologisk kompetens. Bland annat hade han telepatisk kontakt med Anitra som statsminister. De behövde inte sms:a eller mejla varandra: »Jag vet när hon söker mig utan att jag kan förklara varför.«

Oavsett vad som just nu håller på att hända, detta är sant: när politiker börjar tro på sin egen propaganda. Kramar sina gamla antaganden. Och enbart omger sig med dem som håller med. Då är det dags att byta ledning. Ett politiskt projekt som inte förnyar sig efter ett katastrofval som detta kommer oundvikligen att irra iväg i sina egna besvärjelser – en paranoid skugga av sitt forna jag.

»Förfärligt allt det här, för folks bild av oss«, skrev den brittiske finansministern Spencer Perceval om duellen mellan Castle­reagh och Canning.

Just det.

***
För övrigt visar eurokrisen att försök att binda samman länder ekonomiskt kan leda till att de politiska motsättningarna ökar. Inte minskar.

»Därmed blir det [...] aktuellt att i lagens (diskrimineringslagen) 2 kap. 2§ ta ställning till förbud mot diskriminering enligt jantelagen och förslag till lämpliga repressalieåtgärder«.

Om en person söker ett jobb och får nej eftersom arbetsgivaren inte »unnar« honom positionen – du var för snygg, för rik, för kreativ – då ska det gå att överklaga. Lyckas man (JantO?) bevisa att det är jante­lagen som ligger bakom – då ska beslutet upphävas. Vem tror du att du är?

Den svenska avundsjukan ska bekämpas och man skulle kunna tycka att den här formen av lagstiftning sträcker de politiska tassarna lite väl långt in i det som moderater brukar kallar individens frihet. Å andra sidan: högern brukar vända sig mot att intervenera i marknaden – inte i förutsättningarna för marknaden. Finn Bengtsson tillägger mycket riktigt att jantelagen hämmar den svenska tillväxten.

Förr i tiden (för lite mer än fyra år sedan) innan moderaterna hade lärt sig att vinna val (eller sossarna glömt bort hur man gjorde, det beror på hur man ser det) brukade borgerlig­heten förklara sina eviga politiska misslyckanden med att svenskarna var hjärntvättade till att bli okritiska kollektivister. Den socialdemokratiska hegemonin hade invaggat folket i ett så djupt tvivel på sin egen förmåga att de inte trodde att de kunde överleva i ett samhälle där inte varje hus var ett ABF-hus och varje man en ombudsman. Därför röstade de på socialdemo­kraterna.

Fredrik Reinfeldt kallade i sin ungdom svenskarna för ett mentalt handikappat folk. Det var år 1993 i boken »Det sovande folket«, Sverige var sövt till beroende, hävdade den blivande statsministern. Även Finn Bengtsson påstår att jantelagen har sin ideologiska hemvist på vänstersidan. Det är en vanlig tankefigur.

Staten ska handikappa de vackra, intelligenta och begåvade. I Kurt Vonneguts novell »Harrison Bergeron« har den amerikanska konstitutionen utvecklats. Den som är vacker måste bära en mask, den som är stark måste släpa runt på vikter och implementeringen överses av handikappgeneralen Diana Moon-Glampers.

Många har läst Kurt Vonneguts berättelse som en kritik av all politik för jämlikhet. Men sagan kan precis lika gärna läsas som en satir över den förvridna syn på jämlikhet som existerade i USA under de här åren: kalla krigets paranoida mardröm om socialismens natur. Bra författare berättar alltid flera historier. Alla mardrömmar handlar om den som drömmer dem.

Fredrik Lindström brukar konstatera att det knappast finns något så svenskt som viljan att vara osvensk. Härligt spontan, uttrycka sig sådär rakt, dricka rödvin till lunch och vinner-såssarna- valet-så-flyttar-jag-minsann-utomlands. Fast det gör de aldrig (inte för att sossarna vinner val längre).

Jantelagen brukar kallas för typiskt svensk. Eller i alla fall för typiskt skandinavisk. Den formulerades av norrmannen Aksel Sandemose i romanen »En flykting korsar sitt spår« 1933. Men vi ska minsann inte tro att vi är unika!

Redan de gamla romarna beskrev mekanismen. Livius berättar hur den etruskiske kungen Tarquin den stolte en dag fick ett meddelande från sin son: Vad ska jag göra för att behålla kontrollen över mitt folk? Kungen svarade inte. I stället gick han ut i trädgården. Med sin stav slog han ner huvudet på alla de högsta vallmoblommorna. Resten lät han vara och sonen förstod. De mest framstående medborgarna måste hållas nere.

I Australien och England pratar man fortfarande om »hög vallmo-syndromet«. Majoriteten kuvar de mest begåvade för att inordna dem i sin egen inbillade medelmåttighet. Den skotska motsvarigheten till »Du ska inte tro att du är något« är »A kent yer faither«, jag kände din pappa. »Låt dina vallmor växa högt«, sa Margaret Thatcher men förde en politik som gjorde att barnfattigdomen skenade.

Man kan lagstifta bort mycket men inte människans innersta rädslor, de måste i slutändan hanteras inom varje själ. Inte ens en svensk ombudsman kan hjälpa.

Det är å andra sidan typiskt svenska att tro det.

***
För övrigt visar nya siffror att skattefusket i Sverige uppgår till 133 miljarder per år. Det är lika mycket pengar som kostnaderna för sjukförsäkringen när de var som högst. Det är skillnad på fusk och fusk. Och på folk och folk.

Mellan år 1900 och 1944 kunde man i USA rösta på en medlem av familjen Roosevelt i åtta av tolv nationella val – antingen som president eller vicepresident. Nu pratas det om att Jebb Bush (lillebror till ni-vet-vem) ska försöka bli republikanernas presidentkandidat 2012.

Sedan har vi förstås John och Robert Kennedy under kalla kriget och bröderna Tiberius och Gaius Gracchus efter de puniska krigen i den romerska senrepubliken. I bägge fall slutade det tragiskt. Vi får inte heller glömma de polska tvillingarna Lech och Jaroslaw Kaczynski. Deras mor födde fram dem i ett sönderbombat Warszawa och de blev så småningom konservativa populister i ett nytt nationalistiskt Polen – president respektive premiärminister. Lech dog i våras i en flykrasch över den ryska staden Smolensk.

Relationen till dina syskon är med stor sannolikhet den längsta du kommer att ha i ditt liv. Dina syskon kände dig oftast långt innan dina vänner ens visste att du fanns. Dina syskon kommer antagligen att finnas kvar långt efter att dina föräldrar är borta. Robert Kennedy kunde ge John Kennedy ärligare råd än någon annan. Hjälp din brors båt till stranden och du kommer själv att komma i land, som det heter i ett indiskt ordspråk. Men det är inte hela historien. Det första mordet var trots allt ett brödramord – i alla fall i den kristna traditionen.

Kain och Abel. Och sedan har det bara fortsatt: Jakob och Esau, Ray och Dave Davies i The Kinks, Barry och Robin Gibb i The Bee Gees, Liam och Noel Gallagher i Oasis … Själv var jag i England i förra veckan och bevittnade slutakten i den senaste uppslitande brödrastriden: David och Ed Miliband.

Det brittiska Labourpartiet har lyckats odla fram de två kanske mest begåvade europeiska socialdemokratiska politikerna i sin generation. Tyvärr är de bröder. Och tyvärr ställde de upp mot varandra.

Under åratal var det David Miliband som var den själv­skrivna kronprinsen. David var utrikesminister, Ed var klimatminister. När Gordon Brown avgick i våras var David Miliband favorit till att ta över. Det var något av en chock när lillebror ställde upp mot honom och chocken blev ännu större när det visade sig att lillebror lyckades vinna. David Miliband vann bland medlemmar och i parlamentsgruppen – Ed vann hos facket och det räckte. Det gick ett sus genom kongressen.

Ed Miliband har under kampanjen positionerat sig till väns­ter om sin bror. Men hittills har det mest handlat om tonfall. David Miliband bedrev en kampanj för att bli premiärminister. Ed Miliband bedrev en kampanj för att bli partiledare. Ed sägs vara bättre med människor, David är mer intellektuell. Ed Miliband har berättat om hur David som barn satt nere i köket och pratade politik med de vuxna (pappa Miliband var den kände marxistiska teoretikern Ralph Miliband). Själv brukade Ed smita upp på sitt rum för att kolla på »Dallas«. Och kanske var det härifrån han fick sin inspiration – »Dallas« handlar om två bröder som konkurrerar om makten över familjeimperiet.

David Miliband har nu lämnat partitoppen (»av den enkla anledningen att Ed är min bror« ). Storebrors politiska karriär är förstörd och lillebror ska försöka övertala den brittiska högerpressen om att han har mandat att tala för Labour – inte bara för facket. Den konservativa premiärministern David Cameron sägs ha jublat när han fick höra att det blev Ed och inte David. Regeringen skickade enligt The Guardian lyckligt hånskrattande sms till varandra. De bör nog akta sig. Ed Miliband är en mycket skicklig politiker och på mänga sätt en väldigt modern socialdemokrat. David Miliband är visserligen dubbelt så populär hos väljarna men Ed är än så länge ganska okänd.

Detta behöver med andra ord inte vara en tragedi för Labour. Däremot är det naturligtvis en tragedi för familjen.

Ed försökte skämta från talarstolen. »När jag stal Davids fotboll, blev han så arg att han förstatligade mitt leksakståg.« Men hur gärna Ed Miliband än vill – det handlar inte om leksakståg längre.

»Vad har jag gjort mot David?«, sägs han ha utbrustit när han förstod att han hade vunnit.

***
För övrigt, vad hände egentligen med forskningsfrågorna i Reinfeldts regering? Ska jobbskatteavdraget lösa även detta?

Mörkret faller, framtiden hotar, jobben försvinner, brottsligheten drabbar – baby it’s cold outside. Jämförelserna mellan dagens Europa och det tidiga trettio­talet haglar. Bankkris, arbetslöshet och främlingsfientlighet på frammarsch. Det enda som saknas är Zelda och F Scott Fitzgerald som vinglar fram mot avgrunden i charlestontakt från andra sidan Atlanten – skulle man kunna tycka.

Frankrike har börjat utvisa alla icke-franska romer. Någon juridisk process om huruvida de har begått brott finns inte. Ut med dem! Det här är en typ av romförföljelse som Europa inte har sett sedan andra världskriget. I Italien har Silvio Berlusconi kallat de papperslösa för en »ondskans armé«. Och i Tyskland publicerade en av ledarna för riksbanken i veckan en bok om att tyska folket borde skaffa sig mer lebensraum: Invandrarna håller på att ta över, vi måste tänka på genetiken! Högutbildade tyska kvinnor måste skaffa fler barn, muslimerna bli färre – annars riskerar intelligensen i samhället att utarmas, skriver Thilo Sarrazin. Tysk offentlighet kippar efter andan.
Och minns sitt trettiotal alltför väl.

Michael Burleigh hävdar däremot alltså att dagens europeiska högerextremism är annorlunda – inte bara för att den tillbringar mer tid på Twitter. Lågkonjuktur leder inte automatiskt till främlingsfientlighet, fascisterna kom till makten i Italien långt innan depressionen och det var inte främst Tysklands arbetslösa som röstade fram nazisterna. Hur obehagliga stämningarna än är i dagens Europa – det finns i alla fall inget nyligen avslutat världskrig som vi grälar om…

Samtidigt jagas vi oundvikligen av vår mörka skugga. Italienska regeringen skickar beväpnade karabinjärer mot afrikanska invandrare.

Schweiz förbjuder minareter. I Ungern patrullerar svartklädd paramilitär och i Danmark, Norge, Österrike och Frankrike växer besattheten vid allt främmande. För visst finns det något av ett samband mellan kriser och främlingsfientlighet. Benjamin Friedman visar exempelvis i »The Moral Consequences of Econonomic Growth« hur ekonomisk osäkerhet brukar sammanfalla med ökad intolerans. Det hände på 1880-talet, på 1920-talet och under 1970-talet.

Statsvetaren Andrew Gamble har en annan teori. Det är skillnad mellan USA och Europa, hävdar Gamble, våra samhällssystem är så olika. I USA får lågkonjuktur och arbetslöshet människor att ifrågasätta berättelsen om den amerikanska drömmen – att var och en kan lyckas av egen kraft. Därför brukar ekonomiska nedgångar i USA öppna möjligheter för vänstern. Franklin Delano Roosevelts »New Deal« hade aldrig varit möjlig utan den stora depressionen. I Europa är det tvärtom. Krisen drabbar den sociala sammanhållningen – den som våra välfärdsstater bygger på. Väljarna vänder sig dels högerut, dels till främlingsfientliga partier, menar Gamble.

Just den här typen av rädslor för välfärdsstatens framtid försöker Sverige­demokraterna spela på i årets svenska valrörelse. Deras reklamfilm frammanar en fantasi om en svart armé av burkor som kastar sig över de svenska pensionärernas pengar. (I själva verket skulle svensk äldrevård naturligtvis inte klara sig en dag utan alla invandrare som arbetar där, men det hör inte till i den främlingsfientliga hallu­cinationen). Att mångkulturella samhällen skulle hota välfärdsstaten, är däremot en argumentation som man kan höra även utanför rasistiska kretsar.

Alberto Allesina blev känd för sin forskning om att mindre mångkulturella samhällen hade mer omfattande välfärdsstater. Människor var mer villiga att betala skatt om pengarna bara gynnade personer från deras egen kultur, menade Allesina.

Men när den brittiske akademikern Peter Taylor Gooby gick igenom ekvationerna, då höll inte sambandet. Vad Taylor Gooby i stället hittade var ett annat: De länder som hade breda politiska partier som såg invandring som en naturlig och viktig del av dagens värld – de kunde vara både mångkulturella och upprätthålla ett omfattande stöd för välfärdsstaten. Här finns en viktig läxa även för svensk politik.

Att det helt enkelt är på partierna som allt beror. De kan hjälpa oss att hantera våra rädslor – eller så kan de spegla dem tillbaka mot oss. Och det avgör allt.

Det är något att tänka på bland alla utspel i valrörelsen.

***

För övrigt så skolkar Thomas Bodström från socialdemokraternas valkampanj och drar till USA. Sedan låter han sig fotograferas på Dunkin’ Donuts och förklarar att han minsann distansjobbar via Facebook. Det kan vara den mest bisarra incidenten hittills i valrörelsen.

Det var en gång en räv och en igelkott som var ute och promenerade. Plötsligt blev de attackerade av vargar. Räven som var begåvad med listighet, snabbhet och vighet lurade iväg vargarna över fälten. Efter en vild jakt återvände han till vägen, andfådd men fri. Igelkotten rullade däremot ihop sig till en boll. När vargarna försvunnit fortsatte han promenera. Till skillnad från räven var igelkotten bara begåvad med en sak – sina taggar. Räven kan många saker. Igelkotten kan en enda stor sak.

Filosofen Isaiah Berlins mest kända essä handlar om detta. Berlin leker med idén att tänkare kan delas in i rävar eller igelkottar.

Räven angriper varje problem på ett nytt sätt – är listig, pragmatisk och betraktar världen som komplex. Igelkottar ser däre­mot tillvaron genom en enda definierande idé. De blir enkla, tydliga och ideologiska. Platon var en igelkott. Aristoteles var en räv. Dostojevskij var en igelkott. Shakespeare var en räv.

Berlins distinktion går förstås att applicera på politik. Ronald Reagan var en igelkott, han betraktade världen genom en enda definierande idé: staten skulle hålla sig undan. »De nio farligaste orden på det engelska språket är: ’Jag kommer från regeringen och jag ska hjälpa dig.’« Denna enkla övertygelse var grundläggande för hur Reagan angrep varje situation. Oavsett om det gällde relationerna till Sovjet, arbetslösheten eller avregleringen av finansmarknaderna.

Bill Clinton är däremot en klassisk räv. Kunnig, listig, pragmatisk, intresserad av detaljer och av att hämta in kunskap från många olika håll. Clinton analyserade varje situation separat – det fanns inte en enda definierande idé som allt gick att koka ner till.

Varje klassifikation sätter ljus på något intressant. Somliga är rävar, andra är igelkottar. Det ena är inte bättre än det andra. Även våra svenska politiker går ganska lätt att placera in. Maud Olofsson är en igelkott. Göran Persson är en räv. Carl Bildt är en igelkott. Maria Wetterstrand är en räv. Wetterstrand har dessutom gjort om sitt parti från att vara igelkottar (miljöpartiet under igelkotten Birger Schlaug var onekligen en igelkott) till att bli rävar. Lars Ohly är också en räv, men en räv som låtsas vara igelkott, eftersom han leder ett parti som brukade vara igelkottar men nu liksom har tappat taggarna.

Jan Björklund är svensk politiks tydligaste igelkott. Flumskolan är hans fiende på alla områden – inte bara i skol­politiken. Sluta flumma om vindkraft – bygg kärnkraft! Sluta flumma om alliansfrihet – gå med i Nato! Jan Björklund har berättat hur mycket han beundrar Olof Palme, inte för hans åsikter men just för hans tydlighet i utrikespolitiken.
Igelkottar gillar andra igelkottar.

Fredrik Reinfeldt är däremot en räv. Men en räv som rider på en igelkott. Eller rättare sagt: en räv som rider på en igelkott som inbillar sig att den är en räv.

Anders Borg är en klassisk igelkott. Men han verkar inte medveten om det. Finansministern tror att han är en nyanserad pragmatiker som i varje situation med öppet sinne rådfrågar forskningen. Så är det inte.

Anders Borgs politiska styrka ligger i att han är en fanatiker. Borg ser världen genom en enda idé – att människan helt och hållet styrs av ekonomiska incitament. Borg är, om ni ursäktar uttrycket: ekonom. (De flesta ekonomer är igelkottar, även om det finns undantag som John Kenneth Galbraith till exempel).

En person i svensk politik som däremot nästan inte alls går att placera in är Mona Sahlin. Det är svårt att peka på vad som skulle vara hennes definierande idé. Å andra sidan är hon inte heller känd för att vara intresserad av konkreta policydetaljer och att sätta detta främst. Är hon en räv som pratar som en igelkott? Eller en igelkott med en räv bakom örat?

Jag lutar åt att hon nog ändå är en igelkott. En person som betraktar socialdemokratin som den rörelse i Sverige som av naturen står för det goda. Och att denna form av partilojalitet i hög grad definierar hennes sätt att angripa politiska problem. Men jag vet faktiskt inte

***
För övrigt I Woody Allens film »Fruar och äkta män« från 1992 blir huvudpersonen frigid eftersom hon tänker för mycket på vem i bekantskapskretsen som är en räv och vem som är en igelkott. Så det är nog bäst att akta sig.