Få svenska artister är så omhuldade, ikoniserade och samtidigt så svåra att komma in på livet, som Joakim Thåström.

Den motvillige ikonen skapades av andras blickar, med start i Stockholmsförorten Rågsved. Det var i 1970-talets slut. Det var Thåström, Gurra och Fjodor. Deras Ebba Grön slog uppåt, aldrig neråt, spelade för publiken och inga andra. Rakt in i solar plexus. Till riffen av »Häng Gud« delade de ut Svenska kyrkans utträdesansökningar till publiken. De hatade borgerligheten, kungahuset och samhället.

»Vi var trötta på tunnelbanan / hade spel på monotonin / Dom här döda sovstäderna / där folk inte rör en min / Vi ville bara ha ett plejs för såna som oss / Vi ville bara ha nånting för oss«

»We’re Only in it for the Drugs No. 1«, 1979

De sjöng om hur det var för dem och deras kompisar, just då. Ebba Grön blev snabbt representanter för »den nya vågen«, punken och förorten. Men Thåström, Gurra och Fjodor ville varken definiera vad de höll på med, vara representanter för något, eller att bandet skulle bli för stort och kommersiellt.

De kämpade emot. Spelade ofta gratis på ställen som de gillade. Vägrade Musikförbundets stora rockgala om inte reklamskyltarna togs bort. Skickade upp sina fulla kompisar för att ta emot den Rockbjörn de vann.

När låten »Mental istid« från Ebba Gröns andra album »Kärlek & uppror« hamnade på Svensktoppen reagerade de mest med skam.

– Man har ju alltid tyckt att den listan är ett stort skämt och så hamnade man där själv, sa Thåström till Aftonbladet.

Under en av Ebba Gröns sista turnéer insåg bandmedlemmarna att idoldyrkan hade tagit överhanden. På en spelning på Uppsala nation, som skildras av Håkan Lahger i den gamla rocktidningen Schlager, fick Thåström nog. Irriterad klev han ut på scenen för extranumren:

– Den här sista låten tillägnar vi oss själv. »Vad ska du bli«, vad ska du bli, nya Noice?, sa han till publiken.

Noice slogs om samma fans som Gyllene Tider och beundrades som popidoler. Punkarna ansåg dem vara mesiga. Ebba Gröns uppbrott handlade om just det. När de 1983, på toppen av sin popularitet, bestämde sig för att lägga ner, var det enligt deras skivproducent Peter Yngen för att de hade tröttnat på att vara popidoler. »Kampen går vidare«, står det i Ebba Gröns avskedstelegram. Och 25-årige Thåström meddelade i samma veva att han skulle lägga av helt med musiken när han blev trettio.

– Det kan jag säga, för det gör ju alla. Det är tråkigt med musiker som blir patetiska. Och det fanns faktiskt en risk för att Ebba Grön skulle bli det, sa han till Aftonbladet.

»Du köper din väg till himlen / Kan du inte byta ut ditt liv, så byt kanal / Lyckan byts ut lika lätt som ideal«

»Alla vill till himlen«, 1989

Sedan startade Thåström Imperiet. Först var det bara en förlängning av Ebba Grön, med vissa nya medlemmar och inslag av vit soul. Publiken ropade högljutt efter Ebba Grön-låtar men bandet vägrade. Så blev det hittig 80-talspop med trummaskin och vidare till ganska pretentiös rockmusik. På scen var de storslagna, turnéerna rena segertåg. På plattorna lyckades bandet inte riktigt få till samma energi. Men med tolkningarna av Bellmans »Märk hur vår skugga« och Taubes »Ballad om briggen Blue Bird av Hull«, var de omöjliga att undgå – de spred sig till den breda massan.

– Själva grejen med att sjunga Taube och Bellman var bara att göra tvärtom mot vad folk förväntade sig. Vi trodde inte att det skulle sälja något alls. Vi spelade in dem på en eftermiddag … Sedan fick låtarna ett enormt genomslag och det blev ju lite jobbigt. Jag har aldrig velat vara någon jävla Bellman-sångare, sa Thåström senare till Aftonbladet.

Folklighet var aldrig något han eftersträvade – tvärtom. Ändå hamrade sig Imperiet vidare, ända in i den svenska folksjälen.

Redan under Ebba Gröns tid låg ett kraftigt fokus på Thåströms persona. Under Imperiets tid blev det ännu större. År 1986 fick de en Rockbjörn för bästa band, och Thåström fick också en egen för bästa manliga artist. Det gillade han inte, eftersom Imperiet var ett band. De andra hämtade priserna utan honom.

Trots det gick han solo när Imperiet lade ner efter sex framgångsrika år.

Med hans första soloplatta »Thåström« ökade populariteten ännu mer. Han byggde vidare på de sista Imperiet-plattorna och gjorde ett ganska tidstypiskt poppigt album.

Men publikens uppskattning verkade göra Thåström frustrerad. Han hoppade av kärlekståget och följde i stället upp med den betydligt mörkare och industridoftande »Xplodera mig 2000«. Flydde till Amsterdam och bildade industribandet Peace, Love and Pitbulls.

Debutalbumet var fullständigt olyssningsbart, till och med enligt Thåström själv. De tidigare inbitna fansen ställde sig frågande till de obegripliga plattorna på engelska. Kommersiellt självmord, menade många.

Trots det stora tålamod och den envisa kärlek som många lyssnare upparbetat, var det tio svåra år med musik som stängde ute även de mest välvilliga. Och Thåström själv såg knappast någon röken av. Hoppet om en återkomst mattades av.

»Han ler mot mig, jag ler tillbaks / Jag säger nån slags artighetsfras/ Han svarar med nåt spydigt som / – Du, jag är faktiskt trött på dig / Det är en spegel som jag har«

»I en spegel som jag har«, 1989

Tiden i Amsterdam blev en flykt från det som hade varit tidigare, men också en start för något nytt.

– Jag mötte min musikaliska Gud i Amsterdam. Det kändes som jag hittade ett musikaliskt språk igen. Efter Ebba är Amsterdam-flytten det bästa jag gjort, sa han senare till hårdrockstidningen Close-Up Magazine.

Peace, Love and Pitbulls spelade på små krogar och bar sina instrument mellan ställena. De åkte på Europaturné. Få kände igen den tunna mannen med det buskiga svarta håret, men några spelningar befolkades av gamla Thåström-fans. Han flyttade sin exiltillvaro till Köpenhamn, uttryckte aversion gentemot Sverige i allmänhet, och Stockholm i synnerhet. Där kunde han inte andas.

Men Thåström kom tillbaka. I flera bemärkelser.

Efter att Peace, Love and Pitbulls splittrats sjöng Thåström för första gången på åtta år på svenska igen. Rockalbumet »Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal« (1999) blev den stora återkomsten. Den prisades som årets bästa skiva, fansen var lyriska och turnén blev en succé. Och något nytt händer. Helt plötsligt trivs Thåström med att spela gamla Ebba-klassiker på scenen, som »Staten och kapitalet« och »800 grader«.

Han följer upp med albumet »Mannen som blev en gris«, tre år senare. Det går i samma stil, en rockskiva med distade gitarrer.

»Ge dom inga nummer som jag har / säg att du inte vet / det är ett kallt krig / som dom säljer / men nånting dom vill jag ska / det är ett kallt krig / som dom säljer/ men nånting dom vill jag ska / jag vill inte ha«

»Släpp aldrig in dom«, 2002

Alla journalister har alltid försökt få honom att säga mer. En återkommande fråga är varför han tycker det är så jobbigt att bli intervjuad. En annan upprepad poäng är att Thåström inte alls är så ovänlig eller trubbig som de trodde. Han verkar ju faktiskt vara en riktigt trevlig kille. Inte alls som sitt rykte.

Thåström delar med sig av det lilla för att han måste, för att sälja skivor. Men den folkskygge artisten tycker inte om att ha en relation till media. Han portionerar ut små pusselbitar som både journalister och fans hänfört slickar i sig.

När Thåströms skivbolag MNW går i konkurs tar han chansen. Han är fri att gå vart han vill. I förhandlingarna med sitt nya bolag Universal ställer han krav – att inte behöva prata med journalister. När pressreleasen för nästa skiva dimper ner står det klart och tydligt: Thåström ger inga intervjuer.

I fortsättningen får hans musik tala. Det oväntade är att den från och med nu säger så mycket mer än tidigare.

– Jag blir aldrig nostalgisk, sa Thåström till Aftonbladet 1997.

Men skivan »Skebokvarnsv. 209« kom som ett långt brev med självbiografiskt innehåll. Bland annat med ett spår tillägnat Ebba Grön, eller The Haters som de hette i tre dagar. Där finns minnen från Rågsved och »Främling överallt« om hans far. Han har lämnat elgitarren därhän och sjunger med garden nere. På turnén blandar han ibland in lugnare Ebba-låtar som »Die Mauer« och »Tittar på tv«.

När Thåström inte känner sig tvingad att prata, säger han plötsligt mycket mer.

»Jag gick upp å försökte skriva nånting / Det är så mycket jag måste hinna med / Å mörkret kändes snällt å varmt mot min kropp / Jag såg att månen den var nästan hel / Beväpna dig med vingar, med vingar, med vingar«

»Beväpna dig med vingar«, 2011

Få ungdomsikoner åldras med värdighet. Men Thåström har inte skrivit sina memoarer, inte pratat om någon alkoholism, ensamhet eller någon svajande manlighet. Han har inte sålt sig till reklamen. Med historien i backspegeln var folkskyggheten ett mycket lyckosamt drag.

Han har lyckats bli en kultsymbol för flera generationer, som alla hävdar att han är just deras. När allt inte är berättat, eller ältat, är det lättare att fylla bilden av en ikon med eget innehåll. Vare sig det är 50-talister eller 80-talister så projiceras just deras ungdomsångest och revolt på honom.

Med de senaste tre albumen bevisar han sin förmåga att förvalta förtroendet. För såväl 50- som 20-åringarna trängs framför scenkanten. Nostalgi blandat med ett genialt­ kompositörskap och textförfattande får det resultatet.

Tidigare har Thåström sagt att de bra giggen kommer han inte ihåg. Det skapas en minnesförlust när energin och koncentrationen tar över. Det hände ofta med Ebba Grön, ibland med Imperiet och även med Peace, Love and Pitbulls. I SVT:s Thåström-dokumentär som sändes i januari berättar han att samma sak hände på Way Out West-spelningen i somras.

Han verkar inte vara färdig än på ett tag. Fast man vet aldrig, om vi älskar honom för mycket kanske han flyr.

Den 15 februari släpptes Thåströms nya album »Beväpna dig med vingar«. 26 februari drar vårens turné i gång som inleds med fyra utsålda spelningar på Cirkus i Stockholm.

Intervjucitaten är hämtade från antologin »Thåström – Stå aldrig still«, med samlade reportage, intervjuer och artiklar.

Fakta | Joakim »Pimme« Thåström

Född: 20 mars 1957.
Bor: Stockholm.
Familj: Tillsammans med skådespelaren Amanda Ooms, som han tidigare hade ett tioårigt förhållande med under 1980-talet. Har två barn från två andra relationer, dottern Jenoa och sonen Bob. Har även tidigare haft ett förhållande med artisten och skådespelaren Regina Lund.
Kuriosa: Hans nya skiva är tillägnad »A«.

I strid ström börjar människor fylla nöjespalatset Nalen i Stockholm. Många hälsar med igenkännande leenden. Kramar delas ut. Ett band står uppställt på scenen. En kvinna med ett headset ropar till ljudfolket längst bak i lokalen:

– Hörrni, första låten loopar inte.

På båda sidorna om scenen hänger två stora plasmaskärmar med budskapet: »Worship«. Bandet slår an första tonen. Publikens myller lägger sig.

Lovsången som följer är mer rockkonsert än gudstjänst. Men det är Jesus och ingen annan som är föremål för diggandet. En film rullar på skärmarna. Det är snabba klipp mellan olika personer som berättar om sin tro. En av dem är en blond tjej med ett brett leende. Hon heter Zandra Andersson och är i publiken den här söndagskvällen. Hon fnittrar till när videosekvensen med henne dyker upp. Det är tre år sedan hon första gången följde med en kompis hit. I dag är Hillsong Church Stockholm en stor del av hennes liv, och många andras.

Varje söndag håller Hillsong Church Stockholm tre gudstjänster i Nalens lokaler, och de är i startgroparna till en fjärde. Nästan tusen personer med en medelålder runt tjugofem brukar dyka upp. En besöksstatistik som många samfund kan betrakta med avund. Hillsong Church Stockholm är en frikyrka som teologiskt tillhör pingströrelsen och drivs med stöd och ledarskap från moderkyrkan Hillsong Church i Sydney, Australien. Majoriteten som söker sig hit saknar en kristen bakgrund, berättar pastorn Andreas Nielsen som startade kyrkan år 2006:

– Uppenbarligen fyller vi ett behov. Vi tror på och försöker presentera en gud som är för människor och som vill hjälpa oss, inte en gud som är arg och försöker peka på våra fel. Vi vill vara en kyrka som alla är välkomna till. Varje söndag är det männi­skor som väljer att påbörja en egen relation med Gud.

År 2005 höll en av Tysklands ledande filosofer, Jürgen Habermas, som länge hävdat att religion inte hör hemma i det moderna samhället, ett tal där han plötsligt bytte ståndpunkt. Talet kom att bli startskottet i en bredare europeisk diskussion om religionens återkomst.

Habermas hävdade att religion har slutat vara en privatsak. Att den tar politiska anspråk och driver kultur- och värdefrågor. Religionen är här för att stanna, sa han, och måste därför betraktas som en deltagare i samhällsdebatten. Här i Sverige har bland annat statsvetaren Marie Demker argumenterat för en liknande tes, att 2000-talet kommer att bli religionens århundrade.

Teorin om sekulariseringen formulerades på 1960-talet av ledande religionssociologer, bland andra Peter Berger. Kort sammanfattat innebär den att ju modernare ett samhälle blir, ju mindre betyder religionen för allt fler människor. Modernitet och religion är varandras motsatser. Det är ett förhållande som länge sågs som självklart. Men riktigt så enkelt är det inte. Dagens sociologer talar snarare om att sekulariseringen i Europa har varit unik sett till övriga delar av världen.

När det gäller Sverige ligger det kanske till och med något i det som Habermas och Demker spådde; att intresset för religion snarare håller på att öka. När staten och Svenska kyrkan år 2000 gick skilda vägen öppnades religionsmarknaden upp för fler aktörer. Magnus Hagevi, docent i statsvetenskap på Linnéuniversitetet, menar att det lett till ett större sug efter andlig tillfredsställelse.

– När det inte finns några normer om hur man borde göra eller några religiösa måsten i skolan och intresset får råda fritt, ökar efterfrågan. Det finns nu mer pluralism i utbudet i Sverige. Det här stimulerar religiositeten, säger han.

Sekulariseringen av det svenska samhället verkar ha avstannat. Fler talar nu om en religiös förändring. Magnus Hagevi går så långt som att påstå att det svenska samhället genomgår en sakralisering – att religionen betyder alltmer för allt fler människor.

Hans studier av data från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar på ett litet men ökande intresse för religion i de yngre generationerna. Det handlar inte om stora tal, men resultatet är häpnadsväckande.

Det är inte bara de allra äldsta som är intresserade av religionen. De som är födda på 1960-talet eller senare är precis lika intresserade. De unga och de äldsta håller ihop.

I stället är det generationen däremellen som sticker ut. De kallas »raketgenerationen«, födda 1945–1960, och är den första sekulära generationen. De uppfostrades med religiösa normer i hemmet och i skolan. Men många uppfattade religionen som tvingande och bröt med sitt religiösa arv. Deras ointresse och avståndstagande kan vara en av delförklaringarna till de senare generationernas religiösa uppsving. Raketgenerationens barn kunde närma sig religionen mer förutsättningslöst.

Johan Lindahl är just ett sådant raketbarn. Han är 36 år, bor i Stockholm, arbetar på en mediebyrå och är uppvuxen i en helt vanlig sekulär familj. De senaste praktiserande kristna i släkten var hans mammas morföräldrar. Förra året tog Johan Lindahl steget och konverterade till katolska kyrkan. Vägen dit handlade främst om en jakt på kunskap.

Under studietiden i Växjö var han med i Fria moderata studentförbundet. Där väcktes hans intresse för politik och filosofi. Den ideologiska debatten var intensiv i förbundet, och taket var högt. När han flyttade till Stockholm efter studierna upphörde det där. Han tänkte inte några djupare tankar, utan fokuserade på att jobba och ha kul.

I mitten på 2000-talet återfann Johan Lindahl den politiska debatten, den här gången i bloggosfären. Han började gå igenom »ismerna«, för att sedan avfärda dem en efter en. Materialismen kan omöjligt fungera, inte den radikala darwinismen heller. Så där höll han på.

– Världen kan inte förklaras på något tillfredsställande sätt utan att se till en transcendent och metafysisk verklighet, vilken till slut landade i en gudsuppfattning, säger han.

De tänkare som han identifierade sig med och kom till samma slutsatser som var alla katoliker. Han blev övertygad om kristendomen, om att en speciell händelse hade skett i världen, och det var den katolska kyrkan som hade tolkat skeendet på bäst sätt.

– Det var inte direkt någon uppenbarelse eller möte med något andligt för mig, men själva konverteringen var väldigt speciell, nästan som att fria till någon. Man binder sig ju för livet.

Det var inte ett alternativ att behålla sin tro privat, att inte konvertera till kyrkan.

– Missionen är central inom kristendomen. Man behöver ju inte gå runt med ett plakat, men det är viktigt att manifestera sin tro utåt och vara en förebild, utan att för den skull tvinga något på någon annan.

Det egna valet är centralt, och här ser forskare en förändring. Det har blivit viktigare att manifestera det aktiva valet och att tron kan ses som något som inte går emot modernitet, beskriver Mia Lövheim, som är professor i religionssociologi vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet:

– Man försöker hitta en tro som stämmer överens med ens egna värderingar, som går att förena med ungdomskultur och majoritetssamhället.

Hon menar att Hillsong Church har träffat rätt när det gäller den utvecklingen. För även om de yngre generationerna har nått upp till de äldstas nivå angående religionens status, har det inte per automatik inneburit att antalet gudstjänstbesök har ökat, eller att samfunden fått betydligt fler medlemmar. Snarare fortsätter siffrorna att sjunka hos många. Hillsong Church har däremot lyckats gå tvärt emot den trenden.

– Det stämmer med de här tendenserna. Hillsongs tydliggörande av de religiösa värdena och gemenskap i förening med nutida ideal, det aktiva valet och värderingar som ändå bygger på den religiösa kärnan. Hillssongs kyrka är inte politisk utan hjälper till med att få ihop livet med religionen som en del av livspusslet. Sedan har pingströrelsen alltid varit tidiga med att använda nya medier. De utrycker sin religion på det sättet; med vittnesbörd, ord och bild, säger hon.

I det postmoderna samhällets krav på identitetsskapande har religionen snarare blivit ett hjälpmedel att uttrycka sin identitet med, än självklart förknippat med något som man måste göra uppror mot. De brittiska religionssociologerna Linda Woodhead och Paul Heelas beskriver en auktoritetsförskjutning. Från de traditionella auktoriteterna som stat, religion, kyrka till individen. I stället för att identiteten tolkas utifrån vilka roller en människa har, handlar det i högre grad om att vara sann mot sig själv.

– Jag tror att det här skiftet av auktoritet är viktigt för att förstå ungas intresse för religion eller religiositet. Förr var normalläget att vara religiös och man hade möjligheten att välja bort det. I västerländska samhällen i dag är normalläget att inte vara religiös. Det är ett tillgängligt val för människor, säger Marta Axner, präst och doktorand i religionssociologi i Uppsala.

Religionens återkomst kan också handla om att den egentligen aldrig har försvunnit. Den har bara inte varit tillräckligt synlig.

Sveriges religiösa karta har ritats om. Men vad som har hänt är inte bara ett ökat utbud, utan att den svenska majoritetsreligionen blivit synliggjord i mötet med andra religioner. Ta skolavslutningarna som exempel. Numera poängterar Skolverket att de ska vara icke-konfessionella. Det får inte förekomma några religiösa inslag, som bön eller predikan. Tidigare leddes skolavslutningar av en religiös företrädare i en religiös byggnad och det sjöngs religiösa sånger. Nu har de tysta, självklara, religiösa inslagen synliggjorts. Andra står kanske på tur. Sveriges kung, till exempel, har fortfarande kravet på sig att vara medlem i Svenska kyrkan. Och trots att svenska staten ska vara neutral till religion finns det fortfarande en lag som reglerar Svenska kyrkan, och en annan som reglerar resterande samfund.

– I länder i norra Europa som präglats av en majoritetskyrka så har man inte riktigt uppfattat många saker som religion, även när de har uppträtt som just det. Men när man i den pluralistiska och sekulariserade situationen fortsätter att uppträda på samma sätt blir de tydligare och mer ifrågasatta. Gränserna är inte så självklara mellan religion och tradition, säger Anders Sjöborg, teologie doktor och forskare i religionssociologi vid Uppsala universitet.

Religionen verkar ha funnits med hela tiden även i ett av de länder som räknas som de mest sekulariserade i världen. Det som händer just nu är att vi är i ett stadium av förändring. Bilden av religionen som en privat angelägenhet börjar ifrågasättas, menar Mia Lövheim:

– Det är väldigt intressant eftersom det här är den största förändringen sedan mitten av förra seklet. Och det beror på att andra erfarenheter av religion nu existerar i det svenska samhället. Vi står i ett läge där vi försöker definiera vad religion är och vad som ska vara gränserna för den.

Attityderna i samhället och inom de religiösa grupperna är inne i en förändringsvåg. Och den största utmaningen verka ligga i hur vi ska leva med religion i ett samhälle som kanske inte var så sekulärt som vi trodde från början.

Typiskt nog tar Tomas Ander, chefredaktör för den kristna nyhetstidningen Inblick, till ett bibelcitat för att mana till sänkt tonläge i striden inom kristdemokraterna. »Om ni biter och sliter i varandra, är det fara värt att ni gör slut på varandra,« citerar han ur Paulus brev till galaterna i en debattartikel i SvD.

Det går att förstå hans farhågor.

Det här är läget: Vi har ett parti som ligger stadigt under riksdagsspärren i opinionsmätningarna, men ändå rymmer flera olika falanger med olika åsiktsriktningar. En sparkad minister med revanschlusta som utmanar om partiledarposten. Grupperingar som i en ohelig allians gått ihop i en intern opposition för att störta den sittande ledaren. En frikyrka som driver en kampanjsajt med avgångskrav. En stabschef som under pseudonymen »Ove Tove« attackerar sin chefs utmanare på internet.

Splittringen är ett faktum. Och den pågår i offentligheten. Vi måste gå tillbaka över tjugo år i partiets historia för att hitta något liknande.

På 1980-talet tog kristdemokraterna till ett okonventionellt grepp. Partiet var långt ifrån en riksdagsplats och var i desperat behov av medlemmar och väljare. Alf Svensson hade tidigt insett vikten av att synas i media. En strategi arbetades fram: kändisar var nyckelordet. Bland andra agerade Eva Rydberg som dragplåster och affischnamn.

Men en av nyrekryteringarna slog tillbaka mot partiet. Värvningen av den legendariske klimatkämpen Björn Gillberg kom att leda till en stormig maktkamp.

Efter att kristdemokraterna beslutat om teknisk valsamverkan med centerpartiet började Björn Gillberg att bråka. Han ansåg att kristdemokraterna försökte ta sig in i riksdagen bakvägen, genom att segla under falsk flagg. Gillberg var ute efter makt, började mobilisera anhängare och en splittring uppstod. De krävde att Alf Svensson skulle avgå. Alf Svensson vann den striden och Gillberg hoppade av partiet.

Hittills har just den maktkampen ansetts som den största inom kristdemokraterna. Det här är inte ett parti som är vant vid ledarbyten. Alf Svensson satt legendariska 31 år. Hans kronprins Göran Hägglund tog över utan något vidare debacle. Utrymmen för personstrider på den nivån har inte riktigt funnits. Tills nu, vill säga.

Om det inte hade varit för socialdemokraternas långdragna kris, hade nog större fokus legat på att ett av regeringspartierna genomgår den största krisen i dess historia. Ett parti som tre andra partier är beroende av för att hålla sig kvar i regeringsställning vid nästa val.

Hur kunde det bli så här?

Pastorsonen Alf Svensson tog över som partiledare i Kristdemokratisk samling 1973, efter den första ledaren Birger Ekstedts död. På affischer inför valet samma år var budskapet »Nu kommer Alf Svensson«. Resultatet hamnade dock fortfarande långt under riksdagsspärren. Alf Svensson inledde arbetet med att bredda partiet och göra det rumsrent, för att nå den åtråvärda platsen i Sveriges riksdag.

Kristdemokraternas grund vilar i pingströrelsen. I början av partiets historia sjöngs det andliga sånger och bads på mötena. För Alf Svensson bestod utmaningen i att separera partiet från församlingarna. Han propagerade för att partimöten skulle hållas i andra möteslokaler än församlingshem. Han poängterade att kristdemokraterna skulle vara ett parti och inte en kyrka.

Det var många gånger han stötte på motstånd i kursomläggningen. Partiets båda namnbyten och uppmjukningen av abortmotståndet är två exempel. Men Alf Svenssons arbete blev lyckosamt. I det borgerliga segervalet 1991 fick partiet 7 procent av riksdagsrösterna. 18 års gnet hade gett resultat. Men den kristna trosrörelsen, också kallade konfessionella, fortsatte kritisera den liberala utvecklingen av partiet.

Kristdemokraterna tog 1997 slutligen ställning för att det var kvinnans rätt att välja abort. Motreaktionen blev stark. I riksdagsvalet året efter kryssade sig »Ja till Livet«-ordföranden Mikael Oscarsson sig in i riksdagen för kristdemokraterna efter en lyckad personvalskampanj. Men Alf Svensson ställde ett ultimatum i ett enskilt samtal: antingen fick Mikael Oscarsson sitta kvar som ordförande för abortmotståndarlobbyn, eller så var han välkommen till sin plats i riksdagen. Han valde det senare.

Alf Svensson lyckades genomföra sin förändringsprocess mycket på grund av sin auktoritära ledargestalt. Han kunde balansera grupperingarna, men hade även hårda nypor.

– Alf Svensson är den som egentligen varit hårdast mot de mer sakrala inom partiet, trots det är han mer eller mindre hyllad av dem i dag, säger en källa inom kd.

Andra menar att Alf Svensson egentligen inte lade så mycket möda på att bemöta sina kritiker utan lät dem hållas, men att hans ställning var så stark att de inte hade något att hämta. Det fanns en stark ledarlojalitet inom kristdemokraterna och Alf Svensson fick något av en nestors- ­eller pastorsroll. Det kan inte ha varit lätt att axla den manteln.

Bland de kristdemokrater som Fokus har talat med om partiets nuvarande kris tar många upp ledarskapet som ett av huvudproblemen. Göran Hägglund är inte den där pastorsliknande ledaren som många i partiet är vana med och vill ha.

Även om Göran Hägglund tidigt blev Alf Svenssons adept lyckades inte åldermannens stjärnglans stråla av sig på kronprinsen. Hägglund har utsatts för ständig kritik av de konfessionella. Gruppen består egentligen inte av så många, men de är högljudda och har genom historien som sagt varit ganska bråkiga. Göran Hägglund har inte hanterat sina kritiker på samma sätt som sin föregångare. Dels på grund av sin mildare, mer undfallande ledarstil. Dels på grund av hans sätt att tillrättavisa sina meningsmotståndare – när han väl har gjorde det – vilket har kritiserats.

Därtill har Hägglund haft fler uppgifter som Alf Svensson aldrig behövde bekymra sig om. Hägglund har främst varit upptagen med att vara socialminister.

– Han har viftat bort den konfessionella falangen, inte fört samtal, dialog eller hittat en samsyn. Kristdemokraternas plats i en mer liberal regering har också minskat möjligheten att prata om den här falangens frågor, säger statsvetaren Jenny Madestam.

De konfessionella ser en tydligare ledargestalt i Mats Odell. Han har en mer auktoritär utstrålning och kan peka med hela handen, förslagsvis från predikostolen. De hoppas förmodligen få mer gehör för sina moralkonservativa frågor, vilket är tveksamt då det hittills inte har varit områden som Mats Odell har drivit tidigare.

– Det finns de som försöker att måla upp att jag skulle föra in någon slags kristen höger, någon slags moralkonservatism som skulle snäva in partiet. Då har vi ju inte en chans. Då är vi ju ute ur det här huset innan vi har avslutat valrörelsen, sa Mats Odell på en presskonferens i riksdagen i höstas.

Han har suttit i toppen lika länge som Göran Hägglund och varit delansvarig för den väg som partiet har tagit. Förmodligen handlar det nu mer om Mats Odells personlighet som lockar snarare än det politiska innehållet, menar Jenny Madestam:

– De vill att han ska komma som en frälsare och rädda partiet.

Ingvar Svensson, mångårig riksdagsledamot för kd men numera pensionerad, säger att det handlar om ett ömsesidigt utnyttjande:

– Mats Odell vill ha makt, och de konfessionella drivs av ett missnöje mot Göran Hägglund.

Alf Svensson försökte skilja på politiken och religionen, men inte heller under Göran Hägglunds ledning har bilden av ett parti som blandar samma dessa två försvunnit. Trots att retoriken har förändrats under Hägglunds ledning. Han talar betydligt mindre om kristendomen än sin föregångare.

Framtidsgruppens eftervalsanalys poängterar problemet flera gånger och föreslår bland annat: »Inslag av exempelvis kyrkokultur kan på sina håll skymma det politiska arbetet. Alla som företräder partiet måste dock uttrycka sig så att det inte råder något tvivel om skillnaden mellan exempelvis ett församlingsengagemang och politiskt arbete.« Det har till och med diskuterats om ytterligare ett namnbyte, där »krist« skulle tas bort. Många kristdemokrater som Fokus talat med är också frustrerade över att partiet framstår som för fokuserat på underlivsfrågor, homofobiskt och bakåtsträvande.

Men om nu både Göran Hägglund och många av medlemmarna ser det här som ett problem, varför inte göra sig av med den falang som talar mest högljutt om dessa frågor och motsätter sig moderniseringen av partiets profil?

– Det skulle medlemsmässigt klart bli lugnare om den här grupperingen inom partiet inte fanns. Ett annat alternativ skulle vara att Göran Hägglund avgår och partiet väljer att bli den svenska Tea Party-rörelsen. Men jag tror inte att det finns något underlag för det, säger Jenny Madestam.

Vad som har hänt den här gången är att de konfessionella har fått förstärkning av en annan falang, som i så fall skulle kunna borga för en sådan högervriden inriktning.

Det handlar om de nykonservativa. En grupp med bland andra den tidigare KDU-ordföranden Charlie Weimers, som stärkt sitt inflytande de senaste åren. Den är inte särskilt kristen, utan vill snarare göra upp med partiets hbt-motstånd. De kan liknas vid moderater på 1970- och 80-talen, med frågor som starkt försvar, låg beskattning och frihet för familjen. De ser möjligheten till en mer högervriden politik, främst på det ekonomiska området, med Mats Odell vid rodret.

Kristdemokraternas existens är nog inte avhängig vem som vinner ledarstriden nu i helgen. Den största utmaningen är att lyckas läka partiet, för att i sin tur kunna berättiga sin existens. För varför behövs egentligen kristdemokraterna? Frågan från krisrapporten efter valet väntar fortfarande på sitt svar.

Fakta | Avgörs på lördag

Fredagen den 27 januari inleder kd sina kommun- och landstingsdagar i Västerås. Dagen efter håller partiet ett extra riksting, där ordföranden Göran Hägglund utmanas av partiets vice ordförande Mats Odell om partiledarposten.

Den senaste månadens kaninkidnappningar har skakat den lilla Värmlandsorten Säffle. Någon går helt sonika runt på nätterna och rövar bort barnens kaniner ur burarna i villaträdgårdarna. Elva fall har rapporterats – och polisen står handfallen. Det finns ingenting att gå på, inte ens spåren i nysnön har gett något, meddelar polisen på orten.

Också Gotland har drabbats av brottslingar med siktet inställt på djur. Där handlade det om grisar som försvann under julmånaden. Vakthavande befäl Björn Tannfelt på Gotlandspolisen uttryckte bekymrat: »Det verkar vara någon epidemi av julskinkor på drift.«

Antalet anmälningar om djurbrott har ökat de senaste åren. Djurens beskyddare nummer ett, den gnagarintresserade Carin Götblad, länspolismästare i Stockholm, har länge stridit för att få upp djurbrotten på dagordningen. I år fick det resultat – den första svenska djurpolisgruppen skapades i Stockholm, till vilken Carin Götblad, enligt citat, »har samlat de bästa poliserna«. Oklart är vilka brott som bortprioriteras, men satsningen kan behövas. För det finns ett samband mellan djurplågeri och grövre brottslighet. Djurplågartendenser är en tydlig signal om att en person kan bära på psykopatiska drag.

Djurpolissatsningen har också börjat sprida sig till resten av Sveriges polislän. Ett distrikt som ännu inte har hoppat på tåget är dock Värmland. Ett råd är att göra det. För vem vet vad kaninkidnapparen härnäst kan hitta på?

Ungefär som en blandning av lever och njure. Så beskriver Cayenne Ekjordh smaken av moderkaka.

– Mentalt skrek jag inombords, men jag tänkte att jag måste våga smaka, säger hon.

Cayenne Ekjordh arbetar som hem­förlossningsbarnmorska och erbjuder alltid sina patienter moderkakan för återhämtning. Det var på 1970-talet som hon hörde talas om människor i Kalifornien som åt sin moderkaka efter förlossningen.

Nu har trenden återigen fått ett uppsving, också den här gången i USA. Boomen kan till stor del tillskrivas en kvinna som heter Jodi Selander. Efter att ha lidit av depressioner, fick hon under sin andra graviditet höra av en akupunktör att äta moderkaka efter förlossningen kunde motverka förlossningsdepression. Vid födseln av sin dotter provade hon. Det fungerade så bra att hon efter det gjorde det till sitt uppdrag att sprida ordet.

Jodi Selander grundade 2006 föreningen Placenta Benefits i Las Vegas. Hon ger kurser, säljer kit för att omvandla moderkakan till pillerkapslar och t-shirts med älska moderkakan-budskap, driver placenta­benefits.info och twittrar från kontot ­@placentalady.

Fler har hakat på. Det finns de som till exempel erbjuder servicen att komma hem till nyblivna föräldrar och tillaga moderkaks­middagar.

Moderkakan förekommer inom olika kulturella riter hos människan. Men att det numera delas recept mellan medelklassfamiljer i Brooklyn är ändå något nytt. Faktum är att alla däggdjur äter moder­kakan efter att ha fött sina ungar. Även djur som till vardags är vegetarianer, som till exempel kor.

– Djur har inte ett intellekt där de värderar om den där moderkakan är bra eller inte. Den innehåller hormoner och järn. Det är ju så naturen har tänkt sig. Förmodligen behövs den för att hjälpa kvinnan att återhämta sig, säger Cayenne Ekjordh.

Återhämtning är enligt förespråkarna den största fördelen. Den ska även kunna motverka barnlöshet, depression och andra sjukdomar. Från vetenskapen sida har dock inte några medicinska verkningar kunnat bevisas. Även om tanken på att kalasa på sina egna förlossningsrester kan verka hårresande och av vissa liknas vid kannibalism, så är det inte olagligt på något sätt. Från svenska lasarett är det helt okej att ta med sig sin moderkaka hem om man frågar.

Tips | Tillagningsmetoder

Tre sätt att inmundiga moderkaka:

•Mixa rå tillsammans med rödbetssaft.

•Torka och inkapsla till piller.

•Gör en stuvning tillsammans med grönsaker.

Utanför fönstret dalar vinterns första snöflingor i ljuset från gatlyktorna. Joakim Lindén ställer sig upprört upp. Hoppar nästan.

– Ni fick ju dra ut på tiden, det är inte rättvist!

– Ja, men ni fick ju dagisfrågor, svarar Emma Milder Borg, som lugnt sitter kvar vid bordet där sju personer uppdelade i tre lag har samlats runt Trivial Pursuits spelplan, pepparkakor och glögg.

– Men vinn på fusk ni, säger Joakim Lindén.

– Jag har inget att skämmas för, kontrar Jonas Hullegard.

Stämningen lugnar sig. Senare handlar en fråga om varför vinnaren i maraton under de olympiska spelen 1904 diskades.

– Han tog en genväg? föreslår Hampus Lindqvist.

Svaret meddelas: han liftade med sin manager.

Emma är känd för sin vinnarskalle, men hon håller tillbaka en aning inför de relativt nya bekantskaperna. Anton, Joakim, Hampus och Jonas är också de frekventa sällskapsspelare. Så sent som för ett par dagar sedan avslutade de en utekväll med ett parti Med andra ord.

– I Trivial Pursuit och andra frågespel får man användning av sin allmänbildning och all annan fakta man lyckats komma ihåg. Och man får nytta av onödiga kunskaper som är totalt meningslösa, som att fotbolls VM -94 hölls i USA, säger Jonas.

Frågesport har varit en trend de senaste 30 åren och fascinationen fortsätter. Det räcker med att fördjupa sig i »På spåret«-vurmen eller tittarsiffrorna för det dagligt sända »Vem vet mest?« på SVT för att inse det.

För 30 år sedan kom Trivial Pursuit, en modern klassiker och en viktig punkt i sällskapsspelens historia. Sedan dess har det amerikanska spelföretaget Hasbro lanserat ett otal varianter på TP för att fortsätta hålla sig på toppen. I år har de valt att gå tillbaka till grundkonceptet och gav för ett par månader sedan ut det ursprungliga spelet, men med uppdaterade frågor. Ett smart grepp i rådande retrovänliga tider. I USA och Storbritannien har Monopol och Risk kommit ut i nyutgåvor som de såg ut på 30-talet, i träaskar och allt.

Spelens högtid är vintern. Då sker 80 procent av sällskapsspelens försäljning. Vi samlas i mörkret kring bordet, spelplanen och värmeljusen.

Så var det också i december år 1979, när kanadensarna Chris Haney och Scott Abbott satt och spelade ett parti scrabble. ­Haney arbetade vid tillfället som bildredaktör på the Montreol Gazette och Abbot var sportjournalist på Canadian Press.

Där och då kom de båda journalisterna på en egen spelidé. De första pusselbitarna lades för Trivial Pursuit. Spelkonstruktörerna, som snabbt fick anslutning av Chris bror John, satsade alla sina besparingar och till en början såldes vartenda spel med förlust. Abbot och bröderna Chaney försökte samla in pengar till lanseringen genom att erbjuda vänner och kollegor andelar i bolaget. Många sa nej – något de ångrade bittert i efterhand. För till slut fick ett stort leksaksföretag nys om dem och köpte rättigheterna att marknadsföra och publicera spelet.

Fem år senare hade TP sålt i 20 miljoner exemplar. I dag ligger siffran på 100 miljoner, spelet har översatts till drygt 20 språk och finns i över 30 länder. En otrolig framgångssaga som också skildrats i dokumentären »A Million to One – Trivial Pursuit« av Susan Ferrier. Hon var en av dem som i ett tidigt skede gick in med en summa pengar och blev tusenfalt belönad.

Människan har i princip alltid spelat spel. Det började redan på Afrikas slätter för hundra tusen år sedan, när vi försökte förutspå framtiden. Våra förfäder kastade föremål och beroende på hur de ordnade sig på marken berättade de huruvida det skulle komma regn eller om jaktlyckan skulle bestå.

Schamanernas religiösa och magiska ­ritualer utvecklades till att människor slog vad om hur föremålen skulle falla – hasardspelen föddes.

Journalisten och historikern Björn Höglund skildrar i sin bok »Alla spelar spel« ett antal sällskapsspel som lika gärna hade kunnat uppfinnas i dag men som har flera tusen år på nacken. Ett av de populäraste spelen i Egypten var kapplöpningsspelet Senet som bland annat hittats i Tutankhamuns grav.

Det indiska spelet Pachsi som speglade den buddistiska världsbilden är föregångaren till Fia med knuff.

Vissa spel kom till för att uppmärksamma människor på de religiösa lärorna, medan exempelvis schack (Indien på 500-talet) användes för att drilla i militär taktik och strategi.

På 1700-talet spred sig spelandet till en bredare allmänhet. Industrialismen gav möjlighet för massproduktion, och den växande och köpkraftiga medelklassen var en viktig målgrupp.

Nästa genombrott kom vid mitten av 1900-talet. Efter krisåren fanns en ny optimism och det stora fokuset låg på familjen. Nu kunde trenderna spridas snabbare tack vare medierna och de unga kom att bli en köpstark målgrupp. USA:s populärkultur var förebilden. Många tv-program omvandlades snabbt till sällskapsspel.

I Sverige skulle folkhemsdrömmarna gå i uppfyllelse. Samhällets framåtskridande avspeglades tydligt i sällskapsspelen. ­Moderniseringen av lägenheterna, med kylskåp, centralvärme, vattenklosetter och radiogrammofon, följde med i spelet »Sätta bo«. Där handlade det om att samla ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa ett hus och fylla det med innehåll som tydligt markerade ekonomisk framgång. Tre veckors lagstadgad semester och förkortad arbetsvecka under 1950-talet, gav svenskarna mer fritid. De nya spelen hade namn som Bilcamping och Medelhavs-resan.

Spelexperten Dan Glimne menar att vi kan lära mycket om vår samtid från spelen.

– De har sociala och politiska dimensioner. Litteraturhistorien är självklar för människor att känna till. Spelhistorien speglar samhället lika mycket, men den kunskapen har inte folk. Det tycker jag är synd, säger han.

Men varför spelar människan ständigt spel? Driften finns helt enkelt i våra gener. Den naturliga instinkten kan märkas hos alla däggdjur, förklarar Ioannis Tsoukalas, socialantropolog på Stockholms universitet. Ungarnas lek och tävlan om vem som är starkast, de vuxna djurens kamp om mat och sexuella partners.

Viljan till spel och tävling har sociologiska och psykologiska aspekter.

– I mötet med andra uppstår en sorts tävling och förhandlingar av olika slag. Vi väljer hur vi ska presentera oss i ett visst sammanhang, döljer vissa saker och visar upp andra för att få ut det mesta av mötena. Om man accepterar den teorin så förstår man att mycket i vårt liv har spelmomentet i sig, säger Ioannis Tsoukalas.

En psykologisk förklaringsmodell till spelandets ständiga närvaro är att människan får utlopp för aggressivitet, svartsjuka och tävlingslusta, fast under kontrollerade former. Sällskapsspelandet blir en reningsprocess, eller en katarsis, som de gamla grekerna sa.

– Man kan säga att hela livet är ett spel, sammanfattar Ioannis Tsoukalas.

Häri går det att spåra orsaken till att vi vill briljera över våra vänner. Kunskap är som bekant en statusmarkör, vilket kan vara en av förklaringarna till att Trivial Pursuit blivit en sådan succé. Besserwisser-mentaliteten blev också skickligt uppfångad av dansken Jesper Bülow som med hjälp av det amerikanska spelföretaget Mattel lanserade frågesportspelet Bezzer­wizzer 2008. Det blev utsett till »Årets vuxenspel« året efter av Sveriges Leksakshandlares riksförbund.

I år har Popkult lanserats, beskrivet som »ett Trivial Pursuit med bara de rosa frågorna«. Här finns de nördigaste av de nördiga populärkulturella frågorna. Alexander Kandiloros, som ligger bakom Popkult, insåg att han och vännerna spelade alltmer och upplevde att det var ett fint sätt att umgås. Men att han ville skapa en egen variant.

Och visst verkar det som om spelkvällarna har kommit tillbaka. Inte bara för att det är vinter och kallt, utan också som ett tecken i en tid där det signalerar status att slänga ut tv:n till förmån för radion. En oberoende undersökning på uppdrag av spelföretaget Alga bekräftar bilden; nästan 70 procent av 20–29-åringarna spelar sällskapsspel med sina vänner. Till den ­åldersgruppen hör också spelarna för kvällen.

De har druckit upp glöggen, samlat ihop plupparna och kommer till samma slutsats.

– Jag tror att sällskapsspelen har fått en revival, eller så är det vi som har fyllt 25 år som har fått det, säger det vinnande lagets Anton.

– Ja, men jag spelar ändå bara de gamla vanliga, säger Joakim, den något missnöjda förloraren. Som ändå var nära.

Två av de tre lagen lyckades fylla tårtorna, det var bara kapplöpningen mot mitten som skiljde dem åt.

När Emma Milder Borg kommer hem lägger hon upp en bild av sin fullbordade plupptårta på Facebook, och gottar sig i vinsten. Hon får genast en inbjudan till revansch-match.

Fakta | Julefrid är speletid

De tio bästa sällskapsspelen enligt Fokus. Förutom Trivial Pursuit.

•Kort. Kan varieras i all oändlighet och anpassas till spelarnas mognads- eller begåvningsnivå. Säkra kort: plump, poker, skitgubbe, apa och president, bridge.

• Alfapet. Det heter ju Scrabble numera men det låter så töntigt och Wordfeud i all ära – i sällskapsspel sitter man tillsammans och klurar ord. Tips för julfriden: låt generositet och snabbhet gå före strategi och optimering

•Jenga. Kul men plågsamt nervdrama i plockepinn-form fast med lite större klossar som formar ett torn som blir högre och rangligare för varje varv.

•Bräde. Spelet som hittades i regalskeppet Vasa, och som sägs ha givit upphov till uttryck som »jag blev brädad av någon« och »att komma på kant med någon«. Spelas på backgammon-bräde, men är roligare och mer taktiskt avancerat.

•Risk. Slå tärningar, flytta arméer och bli osams med dina vänner i ­kampen om världsherravälde. Klassiskt strategispel för den krigiskt lagde.

•Tabu. På tid beskriva så många ord som möjligt för dina lagkamrater. Kruxet är att de mest självklara beskrivningarna är tabu.

•Yatzy. Enkelt och genialt tärningsspel som är fullt uthärdligt även om medspelarna är minderåriga med begränsad intellektuell kapacitet. Lär alla barn att räkna plus och gånger – åtminstone 1–6. Dessutom minimalt med utrustning.

•Rappakalja. Vansinnigt spel där det gäller att veta eller gissa betydelsen av ett svårt ord, samtidigt som man hittar på en felaktig betydelse att lura på medspelarna. Ordbajsarfest och prestigeparad.

•Monopol. Det finns en anledning till att Mono­pol är det mest sålda sällskapsspelet genom åren. Intresset för handel och uthyrning med
tomter och fastigheter har knappast dalat.

•Pictionary. Utlopp för konstnärs­ambitionerna samtidigt som ­associationsförmågan testas till fullo. Allt under tidspress.

Det finns en klassisk busringnings-sketch från 1973 med göteborgskomikern Kalle Sändare. Han ringer en kinesisk restaurang för att boka ett julbord. Språkförbistring och det omöjliga i tanken att äta något så svenskt som julbord på en kinakrog var själva skämtet.

Humor är ju precis som prinskorvar en färskvara, och att lyssna på sketchen i dag lockar knappast fram några skratt. I dag är tanken om ett kinesiskt julbord allt annat än absurd.

Kanske har svenskarna, om inte tröttnat på den klassiska julmaten i alla fall lärt sig att mer än fyra jultallrikar med liknande innehåll under två veckor kan bli lite väl mycket av det goda. De alternativa julborden poppar upp som ljusugnsbröd i dopparegrytan. Och de blir allt populärare. Enligt julbordsförmedlingsbolaget Julbordsmäklarna har de alternativa borden ökat lavinartat.

Reklammannen Lars Pansáre tar åt sig äran.

– Du pratar med mannen som dragit i gång alternativa julbord i Sverige, säger han.

För tio år sedan började han att marknadsföra andra bord än de klassiskt svenska. Responsen var inte positiv, alla gillade inte konkurrensen. Men i dag är det alltså fullt möjligt att äta annat än skinka, grisfötter och lutfisk under julbords-kategorin. Många vegetarianer är nog tacksamma över den utvecklingen.

– Populärast är skaldjursbufféer, vegetariska, medelhavsorienterade och de asiatiska varianterna som är lite mer »fine dining«. Egentligen handlar det bara om en om­paketering, men i och med att allt fler fler går på flera julbord så finns det utrymme för de här alternativen, säger Lars Pansáre, projektledare för Bokajulbord.nu.

I trendkänsliga Malmö hittar du exempelvis ett »crossover«-julbord med veganalternativ på restaurangen Volym vid Möllevångstorget i Malmö. Den som vill ha en upplevelse utöver maten går till den libanesiska restaurangen Sahara Dining & Bar i Stockholm.

Tillsammans med julbordet som här består av en mezebuffé får matgästen även njuta av magdans. Det är dock oklart om dansarna har några tomteluvor på sig.

Juryns motivering: »Christopher Kullenberg representerar en rörelse som tagit kampen för yttrandefrihet och öppenhet till den digitala världen. Genom nätverket Telecomix har Kullenberg bidragit till att göra nätaktivismen till en demokratirörelse, som verkar både genom opinionsbildning och med konkreta aktiva insatser, speciellt under den arabiska våren.«

– Det är väldigt roligt att nätaktivismen genom den här utmärkelsen får ett verkligt erkännande, säger Christopher Kullenberg själv.

Utmärkelsen Årets svensk delas sedan 2006 ut av nyhetsmagasinet Fokus. Första året gick priset till Masoud och Shahnaz Garakoei för deras exceptionella civilkurage när de vägrade låta sig utpressas av mc-maffian. 2007 belönades kommunalrådet i Haparanda, Sven-Erik Bucht, för att han lyckades vända utvecklingen i sin kommun från utflyttning till expansion och framtidstro. 2008 mottog Anita Dorazio priset för sitt uthålliga, engagerade och målmedvetna arbete för flyktingars rättigheter. 2009 gick utnämningen till professor Johan Rockström för att han gjort vetenskapen om människans påverkan på naturen begriplig. Förra året belönades artisten Robin Carlsson (Robyn) för att hon genom sitt medvetna konstnärskap blivit en förebild för många.

Frågor om priset besvaras av Martin Ahlquist, chefredaktör för Fokus och juryns ordförande. 073-9409301.

Läs hela reportaget om Christopher Kullenberg.

Här hittar du bilder på Christopher Kullenberg, ange fotograf Sara Holmgren/Fokus
- lågupplösta (Klicka på länken för att ladda ner alla bilder)
- högupplösta: (klicka på bilden för att ladda ner)

Omslaget

Juryn

Årets svensk-juryn består av Martin Ahlquist (ordf), Sven-Olof Bodenfors, Margareta Garpe, Erik Blix, Kajsa Bergqvist, och -Annika Åhnberg (ej på bild).

– Vi breddar oss i den ideologiska basen. Nationalismen ger inte svar på alla frågor, sa Jimmie Åkesson.

– Med socialkonservatismen befäster vi oss som ett mittenparti. Vi blandar vänster och höger, sa Richard Jomshof, skolpolitisk talesman.

– Det är klart att debatten kommer att kretsa kring principprogrammet på landsdagarna. Men vi är eniga, det finns ingen röd tråd i kritiken, sa Jimmie Åkesson.

Det var fyra kostymklädda sverigedemokratiska partitoppar som presenterade handlingarna inför helgens landsdagar, partiets första kongress sedan det kom in i riksdagen. Vid podiet i riksdagens pressrum stod Kent Ekeroth, Jimmie Åkesson, Linus Bylund och Richard Jomshof. De drog förslagen till ny kriminalpolitik, arbetsmarknad och skola. Invandringen nämndes i en bisats till skolpolitiken. Vårdnadsbidraget förklarades vara en prioriterad fråga.

Två punkter hade redan vållat debatt. Dels hur mycket pengar lokalavdelningarna i framtiden ska betala till rikspartiet – det brukar partier bråka om – dels förslaget att partiet ska sluta ha nationalismen som huvudideologi. Det händer att partier grälar om sådant också, men det är inte så vanligt i sverigedemokraterna, och inte på det här sättet.

Åtta dagar före presskonferensen hade ungdomsförbundet gjort ett utspel. Förbundsordförande Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne hade då krävt i Aftonbladet att moderpartiet skulle godkänna en palestinsk stat med hänvisning till partiets nationalistiska princip – varje folk har rätt till sin egen nation. Sverigedemokraterna hade nyligen röstat emot palestiniernas begäran om att bli medlemmar i FN.

»Partiet har fått en form av villkorslös pro-Israelstämpel på sig som rimmar illa med de egentliga åsikterna i medlems- och väljarkåren. Detta på grund av ett fåtal före­trädares högljudda personliga agenda«, skrev Kasselstrand och Hahne.

Kritiken tog skruv. Med »fåtal företrädare« avsågs antagligen Kent Ekeroth och Björn Söder, den internationella sekreteraren och partisekreteraren. Ekeroth blev uppenbart provocerad. Han jämförde ungdomsförbundets beskrivning av Israel med nazistiska partiet Nationalsocialistisk front.

Nu handlade utspelet från ungdomsförbundarna om något mer. De senaste åren har sverigedemokraterna blivit alltmer kritiska mot muslimer och hos Israel funnit en allierad i den kampen. Den här proisraeliska politiken har setts som paria inom vit makt-rörelsen, som nu berömde ungdomsförbundet.

För utspelet handlar inte bara om själva sakfrågan, Israel och ett palestinskt territorium, utan också om att poängtera partiets nationalistiska hållning. SDU ställer sig mot partiets ideologiska omskrivning, säger Alex Bengtsson, reporter på tidningen Expo:

– Lika mycket som det är en provokation mot de proisraeliska i partiledningen är det ett slagträ i debatten om nationalism och socialkonservatism.

Men det är inte bara det. Utspelet är också historiskt. För första gången har sverigedemokraternas ungdomsförbund markerat självständighet gentemot partiet och gått emot det i en känslig fråga. I detta unga parti – där partiledningen nyss varit tonåriga aktivister själva och karriärvägarna är korta – håller ungdomspartiet på att få en helt ny roll.

1 november 1998. Skånegänget Jimmie Åkesson, Björn Söder och Richard Jomshof körde genom ett grådaskigt Sverige upp till Stockholm. Ingen fara för halka, termometern höll sig fortfarande en bra bit över nollstrecket, men det föll ett lätt regn. I Medborgarhuset på Södermalm mötte de Jimmy Windeskog. Där och då bildade de ungdomsförbundet.

Mötet var kontroversiellt. Några år tidigare hade ett försök med att skapa ett ungdomsförbund inletts under Robert Vesterlunds ledning – sedermera känd nazist som figurerade i utredningen av mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg. Men efter en total ideologisk kantring influerad av skinnskallar och högerextrema hade partiet beslutat att lägga ner verksamheten.

Partiledningen var inte särskilt glad över att släppa ungdomarna fria igen, men partiledaren Mikael Jansson lät sig övertalas med argumentet att om samma sak hände igen så skulle ungdomsförbundet förbjudas att använda sig av partinamnet. Så de unga männen klubbade igenom ett program, valde Jimmy Windeskog till ordförande och Jimmie Åkesson till vice.

Skånegänget hade också samma ambition som Mikael Jansson, att göra sverigedemokraterna mer rumsrent. Jimmy Windeskog var dock inte en passande kugge i det hjulet. Hans koppling till vit makt-rörelsen blev ett välkänt faktum när han bland annat heilade på en partisammankomst och gjorde rasistiska uttalande mot en partikollega som adopterat barn. Tio år senare blev Jimmy Windeskog till slut utesluten och gick över till nationaldemokraterna.

Jimmie Åkesson tog över ungdomsförbundet år 2000. Han hade inte så stort fokus på förbundet då. Tre år tidigare – som 18-åring – hade han tagit plats som suppleant i sverigedemokraternas partistyrelse, partiet och SDU var egentligen en och samma organisation. Alla jobbade för att få rikspartiet att fungera. Ungdomsförbundet hade man för att »alla andra partier hade det«.

Därför behövde Jimmie Åkesson och hans krets aldrig använda SDU som en plattform för att göra karriär – de var redan långt uppe i partihierarkin. Så fort någon visade framfötterna sögs de upp av toppen. SDU kritiserade aldrig, och hade inga konflikter med partiet. Martin Kinnunen, som blev ordförande efter att Jimmie Åkesson tagit ett snabbt kliv upp till partiledarposten 2005, säger att de blev sammansvetsade av det sociala stigmat:

– Vi hade motståndare i alla partier, motdemonstranter, i media och problem med att hyra lokaler. Det har inte varit meningsfullt att inte jobba gemensamt för att bryta ner det hårda motståndet.

Egentligen var det inte förrän Erik Almqvist tog över ordförandeskapet 2007 som ungdomsförbundet började få en riktig funktion. Han drog bland annat igång en torgmötesturné mot svenskfientlighet. SDU fick en mer aktivistisk inriktning och medlemsantalet ökade. Men Erik Almqvist blev också uppmärksammad i P1-programmet »Kaliber« som avslöjade att det spelades vit makt-musik på en konferensresa till Tallinn. I dag är Almqvist riksdagsledamot och föreslås ingå i den nya partistyrelsen.

Med på skandalresan till Tallinn var också William Petzäll, som skolades till ordförande men bara hann vara det i några månader. Efter att ha blivit omhändertagen av polisen för fylleri den 6 februari i år avgick han. Petzäll lämnade ett förbund som hade vuxit markant men som var i organisatorisk röra efter en obefintlig överlämning. Vice ordförande Gustav Kasselstrand klev in och började nysta upp trasslet. Han ritade upp en strategi byggd på tre områden: politisering, decentralisering och mer utåtriktad verksamhet. SDU hade anklagats för att vara ett »Stureplansförbund«. Nu var det dags för en mer seriös profil, ansåg han.

I uppehållsrummet är det som om tiden stått stilla i femton år. De slitna väggarna pryds av det lokala hockeylagets matchtröja och filmaffischer. På tv-skärmen presenteras dagens lunchrätt: fisk och potatis med remouladsås.

På bordet längs kortsidan radar Jonas Andersson och hans två följeslagare upp sig bakom pennor, flyers och informationsblad. De kommer från det nystartade distriktet i Östergötland och ska prata med gymnasieeleverna på Berzeliusskolan i Linköping.

Unga killar kommer och går i flock och antalet tjejer som tittar in i rummet går att räkna på ena handen. Slutligen vågar en ung kvinna med slöja sig fram till bordet, efter att strukit runt kring ingången med sina kompisar.

– Varför gillar ni inte invandrare, frågar hon.

– Jo det gör vi visst det, svarar Jonas Andersson.

– Men ni vill ju inte att de ska komma hit, säger hon.

– Jodå, men vi vill kraftigt begränsa invandringen, svarar Jonas Andersson.

Han är distriktsordförande, ersättare i SDU:s förbundsstyrelse och var redan engagerad i partiet när han fick uppdraget att starta ungdomsverksamheten. Han är lugn och låter sig sällan provoceras. En duktig retoriker.

När en vänsterkille, som tydligt deklarerar att han tycker om att prata politik även med dem han inte delar åsikter med, undrar varför sverigedemokraterna ska byta till socialkonservatism som huvudideologi, säger Jonas:

– Nationalismen svarar inte på alla frågor, vi måste bredda oss.

Distriktet i Östergötland är inte det enda nya för i år. Också i Värmland har en distriktsverksamhet etablerats och Jönköping har fått en ny lokalavdelning. Till exempel. En stor del av förbundets framsteg kan tillskrivas den nuvarande ordföranden.

Gustav Kasselstrand föddes år 1987 i Valdemarsvik, där han växte upp bland knappt 3 000 andra invånare. Utbildning vid Handelshögskolan i Göteborg – kandidatexamen i nationalekonomi med inriktning finansiell ekonomi. Det var här han kom i kontakt med sverigedemokraterna. Han klättrade snabbt och blev andre vice ordförande i partidistriktet i Göteborg och kampanjorganisatör i valrörelsen 2010.

Som färsk ordförande för ungdomsförbundet har han stora planer. Ett av de strategiska besluten har varit ökad närvaro bland unga – alltså just det som Jonas Andersson i Östergötland gör på Berzeliusskolan. Ett annat är ökad självständighet – vilket kan verka paradoxalt med tanke på var Kasselstrand jobbar.

Sedan årsskiftet har Kasselstrand sin arbetsplats i riksdagen. Han är politisk sekreterare med ansvar för partiets ekonomiska politik. En stor del av SDU:s förbundsstyrelse, och dess valberedning, arbetar faktiskt i riksdagen. Till exempel är vice ordförande och pressekreteraren, 19-årige William Hahne, även pressekreterare för rikspartiet. Kassören Charlott Qvick, 24 år, arbetar som politisk sekreterare med socialpolitik, och sitter också i kommunfullmäktige i hemstaden Kristianstad.

Så ser det inte ut i de andra riksdagspartierna. Visst rekryterar de också medarbetare från sina ungdomsförbund, men knappast i den omfattning och i så unga år som i sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna är ett parti där man kan göra snabb karriär, och ungdomsförbundet är fortfarande väldigt tätt sammanbyggt med moderpartiet.

Men just det vill Kasselstrand ändra på.

Med framgång kommer ett bättre självförtroende. Nu vill ungdomsförbundet hävda sitt egenvärde och därmed öka sin makt över partiet. Gustav Kasselstrand förklarar att målet är att vara det ena av två ben som den sverigedemokratiska rörelsen vilar på.

I höstas uppmanade också partisekreterare Björn Söder förbundet att verka som en intern opposition. Men när de nu faktiskt gör det, som med debattartikeln om Palestina, är tongångarna inte lika positiva.

– En del av den retoriken känns igen från grupper med tveksam gränsdragning mot extremism. Det är tråkigt att de har en sådan skarp retorik i en sådan känslig fråga. Jag ser inte att SDU ska ha som självändamål att bejaka sin självständighet och gå mot moderpartiet i olika frågor. Min huvudsyn är att ungdomsförbundet ska hjälpa partiet på alla sätt, säger Jimmie Åkesson.

Men Gustav Kasselstrand förbereder redan nästa steg. Han vill inte tona ner nationalismen till förmån för socialkonservatismen. Tillsammans med David Lång i partistyrelsen har han reserverat sig mot ändringen.

– Att det faktiskt finns åsiktsskillnader i partistyrelsen har inte uppmärksammats, påpekar Kasselstrand, och fortsätter:

– På sikt ser jag en fara med att nationalismen tonas ned i och med att vi då kan få in socialkonservativa utan fallenhet för nationalismen, som till exempel kristdemokrater.

Jimmie Åkesson och resten av partitoppen försöker skruva ner tonläget i debatten om principprogrammet. De säger att det mest handlar om en symbolfråga. Några enskilda kritiker bland partiets traditionalister.

Men med ungdomsförbundets nya inriktning kan partiets maktstruktur faktiskt vara på väg att förändras. Remisstiden för principprogrammet var kort, bara drygt två veckor. Det är vanskligt för en partiledning som ofta anklagas för toppstyrning. Och som börjar utmanas underifrån.

Hela frågan om nationalism eller socialkonservatism kan ses som en lek med ord inspirerad av nya moderaterna. Sådana symboliska utspel mår bra av viss kritik inifrån. Det leder till uppmärksamhet och pr-tricket flyger.

Men frågan är om inte partiet har missbedömt gräsrötterna den här gången. Ett så pass stort avsteg från partiets kärna kan skrämma fler än dem som anklagas för att vara traditionalister. Det handlar fortfarande om ett parti vars ungdomsförbund i höstas bjöd in jämnåriga politiker från italienska La Destras, ett parti som samarbetade med förintelseförnekare så sent som under 2008. Och enligt Expos granskning från i våras har var femte SDU-medlem kopplingar till vit makt-rörelsen. Nu ser ungdomsförbundets strategi för ökad självständighet ut att sammanfalla med traditionalisternas agenda. Där den interna kritiken tidigare har formulerats av enskilda avhoppare kan den i framtiden vila på en mer professionell plattform med bättre organisation.

I sin iver att bli ett mer konventionellt parti är det möjligt att Jimmie Åkesson och Skånegänget glömmer bort sin egen historia. Mikael Janssons rädsla för att släppa de unga fria i slutet av 1990-talet visade sig vara befogad. Nu bryter sig de unga loss – vare sig Jimmie Åkesson vill det eller inte.

Fakta | Möts i Göteborg

Sverigedemokraternas landsdagar pågår 25-27 november i Göteborg. Bland annat ska förslaget till nytt principprogram klubbas igenom. Medlemmarna ska även ta ställning till förslaget om ny partistyrelse.

Tidigare SDU-ordföranden

Gustav Kasselstrands företrädare på posten är en brokig skara mer eller mindre framgångsrika politiker.

Robert Vesterlund – ordförande 1993–1994
Lämnade SDU och blev senare redaktör för nationalsocialistiska Info-14. Dömd för ett flertal brott.

Jimmy Windeskog – ordförande 1998–2000
Återbildade SDU. Uteslöts senare ur SD och gick med i Nationaldemokraterna.

Jimmie Åkesson – ordförande 2000–2005
En av grundarna till nya SDU. Gick direkt till partiledarposten år 2005.

Martin Kinnunen – ordförande 2005–2007
Blev efter ordförandeskapet kansli­sekreterare för riksorganisationen. Nu partiets pressansvarige.

Erik Almqvist – ordförande 2007–2010
Var tidigare medlem i LUF. I dag riksdagsledamot och föreslås sitta i nya partistyrelsen.

William Petzäll – ordförande 2010–2011
Ordförande i endast två månader. Lämnade partiet efter missbruksproblem. Nu politisk vilde i riksdagen.

I mars förra året mottog MTV:s reporter James Montgomery ett brunt kuvert signerat endast med sitt namn. Inget frimärke, ingen returadress.

Han öppnade nyfiket. Ut föll en blond hårtofs, en bit balsaträ, en pappersremsa med en rebus bestående av ett antal djur, och frågan: »Says what?« Det var obegripligt. Han kände igen rebusdjuren från gruppen Iamamiwhoamis musikfilmer som hade lanserats på Youtube. Men vilka stod bakom den pseudonymen?

Länge hade Iamamiwhoamis suggestiva korta videoklipp med elektronisk musik förbryllat journalister. I en av videorna, titulerad »9.1.13.669321018«, älskar den svartmålade frontpersonen med ett träd. Det enda som avtecknar sig mot det mörka ansiktet är hennes blonda hårsvall och ljusrosa slickande tunga. När två tredjedelar av filmen har passerat dyker en skissad uggla fram.

Ryktet om detta hemlighetsfulla spreds via bloggar och medier. Filmerna blev succéer.

En video som läggs upp på Youtube kan bli en snackis och ge den ofta okända artisten uppmärksamhet. I dag är förloppet ingen ovanligt. Men det var inte länge sedan tv och främst MTV var den huvudsakliga distributionskanalen för musikvideor och därmed kunde deklarera vad som var inne för stunden. Den självklara underhållningen och bakgrundsmusiken på hemmafesten.

För 30 år sedan, mer exakt en minut efter midnatt den 21 augusti 1981, hade MTV premiär i USA. Äran att inleda hade popgruppen The Buggles med den passande videon och låten »Video Killed the Radio Star«.

Kanalen var dock förbehållen vit rockmusik. Det dröjde ända till mitten av 1980-talet innan MTV accepterade svart musik, efter att Michael Jacksons skivbolag hotat med att dra in all sin musik om inte »Billie Jean« fick visas. Orsaken till både Michael Jacksons och Madonnas respektive succéer som artister kan delvis förklaras med deras smarta användning av musikvideomediet under MTV:s guld­ålder i början och mitten av 1980-talet.

Sedan dess har nästan alla artister använt sig av musikvideor. Det finns främst tre olika typer: den konsertbaserade, kollaget och den konceptorienterade. Konsertbaserad består som namnet antyder av bilder från spelningar, kollaget är just ett hopkok med svag röd tråd. Men högst konstnärlig status har alltid koncept­videon haft.

Den hade sin storhetstid på 1980-talet parallellt med MTV:s guldår. Typiskt för genren är ett visuellt koncept som bärande idé. Som exempel kan nämnas John Fogertys »The Old Man Down the Road« från 1985. I en och samma sekvens följer kameran en sladd tillhörande en elgitarr genom olika scener.

I början av 1990-talet stagnerade musik­videon som konstnärlig genre. Kritik om likriktning, feghet och kommersialism präglade branschen. Men i slutet av decenniet, efter att teknikutvecklingen gjort ordentliga framsteg, började ett gäng nya kreativa regissörer göra avtryck. Konceptvideon kom tillbaka.

I spetsen gick bland andra Michel Gondry, Spike Jonze och svenska Jonas Åkerlund, som fick sitt internationella genombrott 1998 med Madonnas »Ray of Light«. Det var konstnärernas renässans. En viktig markering blev den uppsamlande dvd-serien »The Director’s Series« från 2003 med verk av Spike Jonze, Chris Cunningham och Michel Gondry.

Men samtidigt som musikvideons status och konstnärliga seriositet höjdes, sänktes MTV:s ställning. Kanalen började prioritera ner musiken till förmån för tv-serier. Allt blev lite mer städat och musikvideon fick hitta alternativa vägar. När MTV firade 20-årsjubileum 2001 skrev Henrik Arvidsson i Dagens Nyheter: »Den uppkäftiga tonåringen som skrek ›fuck you‹ åt hela samhället har tagit på sig en kostym, klippt sig och skaffat ett riktigt jobb.«

Den svenska stjärnregissören Jonas Åkerlund förutspådde tidigt den oundvikliga utvecklingen. Och såg fram emot den. Under 2001 uttryckte han i Dagens Industri: »Det äckliga MTV-monopolet måste brytas. Det ska inte göras genom tv utan via nätet.«

Och så blev det. Förra året lades den en gång så stolta svenska musikkanalen ZTV ned. Tidigare samma år kom MTV till insikt om vad publiken begripit långt tidigare och tog bort meningen »Music Television« från logotypen. Samtidigt slog Lady Gaga rekord på Youtube över mest sedda musikvideo med fler än 180 miljoner visningar. Skiftet hade slutligen hamrats in.

Även om själva musikvideon aldrig inneburit reella pengar, har den varit tätt sammankopplad med skivförsäljningen. Skivbolagen visste hur de skulle förhålla sig till tv-kanaler med fast tablå som sände rakt in i målgruppens vardagsrum.

När det handlar om något så mång­dimensionellt som internet är svaret inte lika givet.

Frågan är vad skiftet har betytt för musik­videons form och funktion? »Mediet är budskapet«, som massmedieteoretikern Marshall McLuhan sa. Många spådde musikvideons död i och med att tv byttes ut mot internet som kanal. Snarare har den fått ett uppsving, och utbudet har breddats.

Filmaren Dagny Veinberg, som bland annat producerat årets Pridefestivalvideor, beskriver en betydelsefull brytpunkt i och med att det inte längre är produktionsbolagen eller skivbolagen som bestämmer vad publiken lyssnar på.

– Vem som helst kan nå fram. Samtidigt hänger massmedia inte riktigt med. Det finns ingen som recenserar vad som händer på Youtube i dag, påpekar hon.

Närheten mellan sändare och mottagare har vissa tagit väl vara på. Otaliga är de hyllningsvideor till artister som producerats av fans. Den svenska hiphop-gruppen Looptroop utannonserade en tävling på sin hemsida för sina fans där den bästa videon sedan publicerades. Den elektroniska musikgruppen Koop slutade att göra videor för att de ansåg att ingen brydde sig längre. Samtidigt märkte de att fans producerade videor med nästan lika många visningar på Youtube som deras egna.

Videobudgeten har gått från att ligga på fem till femton procent av den totala artistbudgeten till att i dag handla om maximalt en procent. Små resurser begränsar möjligheterna men kan också vara en kreativ katalysator. Svenska indieartisten Promise and the Monster klippte helt sonika ihop ett antal polska konstfilmer och släppte till sin nya singel. Samtidigt som små och medelstora artisters musikvideobudgetar är minimala, om de ens finns, gjorde Lady Gaga i år världens genom tiderna dyraste musikvideo till sin låt »Judas«. Produktionskostnaden var över 10 miljoner dollar. Beastie Boys och Kanye West har prioriterat upp videon på respektive håll. Båda har släppt halvtimmeslånga filmer och gett ut som specialutgåvor.

Men fortfarande handlar det om att någon ska få tillbaka pengarna i slutändan. Eftersom det inte går att sälja skivor på samma sätt i dag, har bolagen tvingats leta alternativa vägar. När det gäller musikvideor stavas det samarbeten. Det kan handla om att videon spelas in på ett hotell som får synas, eller att produkter visas upp för att få ihop budgeten. Jonas Åkerlund ser trenden, och tror att den kommer fortsätta växa.

– Jag tror att den unga generationen artister har ett öppet sinne på ett helt annat sätt. En skivrelease kommer alltid att lanseras ihop med något annat. Det är samarbeten som är framtiden, att hitta tillfällen där alla är nöjda.

Jonas Åkerlund känner sig hemma i det nya klimatet. Under en lång tid upplevde han arbetet som meningslöst, berättar han. Antingen visades inte videorna eller så var han för hårt styrd i sin producentroll. Nu har han fått arbetslusten tillbaka.

– Det finns ju en hel uppsjö av yngre artister som har fötts på nätet. De skiter i normerna och hur det förväntas vara. Jag håller med, innehållsmässigt kan man strunta i det gamla. Jag har alltid varit dålig på att göra säljvideor, men kom tidigt på hur man kunde väcka uppmärksamhet. För mig personligen passar det syftet mycket bättre, säger han.

Och vad gäller Iamamiwhoami, vars musikvideor snarare kan beskrivas som musiksatta konstverk, gav den virala kampanjen resultat. På årets slutsålda Way Out West-festival i Göteborg hade de sin första konsert och vid Grammis-galan blev de tilldelade priset för »Årets Innovatör«. Just nu har deras videor visats drygt nio miljoner gånger. Det har också kommit fram att det är en krets personer runt svenska artisten Jonna Lee som är Iamamiwhoami.

Innan musikjournalisten James Montgomery hade fått klarhet i vem som stod bakom projektet, bönade och bad han dem i ett öppet brev att ge sig tillkänna: »Jag försummar mitt jobb, kollar in er Youtube-kanal femton gånger om dagen, spenderar nätterna med att koka ihop osannolika teorier om vilka ni är och försöka lösa era bisarra numeriska koder. Det börjar bli ohälsosamt. Och det behöver få ett slut.«

Musikvideon fick precis det genomslag den önskade.

Fakta | Europe Music Awards

Trots MTV:s nedprioritering av musikvideor håller de fast vid sin gala-tradition. MTV Europe Music Awards etablerades 1994. Årets gala äger rum i Belfast, Irland, den 6 november. Robyn, Veronica Maggio, Eric Amarillo, Mohombi och Swedish House Mafia är nominerade i kategorin Bästa svenska artist.

»Fröken Julie« är ju en av Sverige mest uppsatta pjäser, hur gör man något eget?

– Det handlar om vad jag ser i den här texten, att vara trogen en vision men våga tolka den ur mitt eget perspektiv. Jag är en 47-årig kvinna med barn och då tolkar jag den på det här sättet.

Vad har Strindberg att säga om vår tid?

– För mig handlar »Fröken Julie« om tre människor och om hur svårt det är att nå varandra. Könsrollerna och klasskillnaderna ligger som ett filter mellan människor, som ett hinder för att mötas. Julie är för mig i dag tjejen som skär sig för att det gör så ont där inne. Jag flyttade fram den i tiden till 1938. Precis som då lever vi en osäker tid.

Många identifierar Jean med Mikael Persbrandt – hur är din version av honom?

– Det är viktigt att få in en känslighet hos Jean. Annars är det lätt att han blir den nästan pinsamma mansstereotypen. Jean är ju precis lika mycket ett offer. Vi har pratat mycket om det som har hänt med upploppen i London, den här fullständiga aggressionen över »varför har de allt, och inte jag?«. Det är på något sätt den bakgrunden som gör att han har svårt att möta Julie på samma villkor.

Vad tycker du om Strindbergs kvinnosyn?

– Om jag skulle diskutera kvinnosyn med Strindberg skulle jag nog bli tokig. Ibland känns det som om han till viss del identifierade sig med Julie. Man märker att han skriver utifrån sina känslor och att han var frustrerad över kvinnor. Visst kan man gå armkrok med Strindberg, såsom många vill, men då blir det ofta tuffa kvinnoporträtt som jag har svårt att stå bakom.

Vad menar du med att gå i armkrok?

– Man älskar att hylla det manliga geniet i vår bransch. Och Strindberg var ett av våra första konstnärliga genier som man gärna vill anknyta till. Ordet genier är knepigt att ta hand om, man vill gärna hänga sin hatt på rätt knopp. Men jag tycker att man kan tolka hans verk som ändå är fantastiska.

Du har tidigare regisserat film, det här är din regidebut inom teatern. Är det någon skillnad?

– Jättestor. Inom teatern är det en mycket längre process och man måste jobba med att grundlägga på ett helt annat sätt. Som filmregissör har jag den totala makten. Skådepelarna behöver egentligen inte riktigt veta vad jag gör och när jag sitter i klipprummet kan jag göra vad jag vill med filmen. När det handlar om teater är det skådespelarna som bär pjäsen.

Hur är din regimetod?

– Jag har en vision om vad jag vill berätta och hoppas att jag är den sortens regissör jag själv tycker om, den som vet vad den vill. Pjäsen sätts ju upp på den stora scenen på Stadsteatern som många är livrädda för, men jag är dumdristigt nog inte så nervös eftersom jag har spelat så mycket på den innan. Jag har massor att lära, är väldigt otålig men har en fantastisk regi­assistent som håller tillbaka mig ibland.

Du har ju själv spelat fröken Julie två gånger – vad är det för Julie vi får se i din uppsättning?

– Vi får se en tjej som söker. Julie vill egentligen vara den vackra Kristin, någon som är trygg i sin kvinnlighet. Hon vet inte vem hon är. Julies mamma försökte vända på könsrollerna och hennes pappa har inte gett henne kärlek. Det är ett sorgespel, men kan också ge oss kraft.

Det är övervägande manliga regissörer. Finns det en förväntning du måste kämpa mot?

– Nej, det som är viktigt är att jag har erfarenhet. Vi lever i en sådan enormt mansdominerad värld, då är det viktigt att vi står på oss och berättar från vårt perspektiv: Vad tänker Helena? Jag behöver inte behaga någon kritiker. Om man känner att man vill behaga, kan man inte berätta från sitt perspektiv.

Du har provat det mesta, vad vill du göra härnäst?

– Nu ska jag ju vara skådespelare i »Linje lusta« som har premiär i december. Det blir även en till film med Colin, men sedan planerar jag att regissera en film igen nästa höst. Jag blandar gärna regi och skådespeleri, det är drömmen.

Detta har hänt

Stockholms stadsteater smygstartar Strindbergsåret med »Fröken Julie« – August Strindbergs relationsdrama från 1889. Nadja Mirmiran spelar Julie, Björn Bengtsson spelar Jean, och som Kristin får publiken se Sofi Helleday.
Nästa år är det 100 år sedan August Strindberg dog, och det kommer att präglas av en mängd aktiviteter med utgångspunkt i hans gärning.

Efter 40 år vid makten lämnar han efter sig ett splittrat land med pyrande konflikter. Nathalie Besèr skrev tidigare i höstas om hur Libyens nya ledare börjar om från noll. Aron Lund beskrev de nya stridslinjerna i stamsamhället.

Det är den 3 oktober i USA, en dag som för landets abortmotståndare är känd som Pro-Life Memorial Day. Utanför kapitoleum­byggnaden i Washington DC har »Ja till livet«-aktivister samlats för sin årliga protest mot domstolsbeslutet Roe versus Wade, som 1973 i praktiken legaliserade abort i USA.

Ett par kilometer norrut i Washington, på ett hotell vid Dupont Circle, står komikern och tv-producenten Lizz Winstead och underhåller ett rum fullsatt av ledare från den amerikanska progressiva rörelsen. Det är ett par hundra hbt-aktivister, miljökämpar, feminister, människorättsorganisationer, fackförbund och organisationer för svarta och latinamerikaner, som utgör vänsterfalangen av det demokratiska partiet.

Winstead försöker förklara för dem hur de kan använda humor för att stärka sin politiska agenda.

– Humor är något vi använder när vi är frustrerade. Och vi har varit frustrerade ganska länge.

Hon möts av jubel och skratt. USA:s progressiva rörelses årliga sammankomst är en konferens som i år går under rubriken »Take Back the American Dream«. Winstead är inte bara här som underhållare, utan är även konferencier för den årliga prisutdelningen till progressiva aktivister.

Lizz Winstead har gått från att använda politik som verktyg för komedi, till att använda komedi som verktyg för politisk aktivism.

– Från början var min enda ambition som komiker att få folk att skratta. Men eftersom vår politik och vår media har utvecklats på det sätt det har gjort så har jag börjat använda humor som ett verktyg för att ta itu med saken. För att engagera folk, för att skapa förändring. Det har varit förvånansvärt effektivt, säger hon.

Lizz Winstead är 50 år gammal, men ser ut som en typisk Brooklyn-hipster i sitt Patti Smith-hår, skinnjacka, jeans och boots.

Hon grundade komediprogrammet »The Daily Show« 1996 och blev även manus­chef för programmet, en sällsynt position för kvinnor i den mansdominerade komedibranschen. Detta var tre år innan Tina Fey blev uppmärksammad som den första kvinnliga manuschefen på »Saturday Night Live«.

Winstead fick idén till »The Daily Show« redan 1991, när hon såg tv-nyheternas bevakning av Gulfkriget. I en intervju då sa hon att många tv-kanaler »verkade lägga mer pengar på grafik än på research, det känns oroväckande och det känns som något man borde ta itu med som komiker«.

Efter att ha sparkat den första programledaren för »The Daily Show«, Craig Kilborn (när han sa i en intervju att Winstead »förmodligen skulle suga av mig om jag bad henne«), tillsatte Winstead sin kompis Jon Stewart som programledare, vilket blev början på programmets storhetstid. Det skadade inte heller att George W Bush blev president strax därpå, vilket försåg programmet med tacksamt satirmaterial för den mestadels unga och liberala målgruppen.

I dag är showen ett av de mest framgångsrika komediprogrammen i USA:s historia. Den har sänts i 15 år, med sammanlagt mer än 2 000 avsnitt och har vunnit 16 Emmy-priser. Enligt flera undersökningar bland unga amerikaner är »The Daily Show« en av de främsta källorna för nyheter, vilket såväl Stewart som Winstead dock främst tycker är oroväckande.

– Vi är de enda som effektivt granskar dem som granskar, säger Winstead.

Trots den enorma succén för programmet har Winstead mestadels hållit en låg profil. Hon har länge varit politiskt aktiv och var med och startade den nu nedlagda radiokanalen Air America, vars målsättning var att bli ett progressivt alternativ till den konservativa dominansen i amerikansk radio.

Men först under det senaste året har hon blivit aktivist på heltid. Beslutet kom efter republikanernas stora framgångar i kongressvalet 2010, när partiet intensifierade sina attacker på aborträttigheterna i USA.

– Jag såg deras politik som en attack på kvinnors frihet. Så jag bestämde mig för att åka ut i landet, jag och mina två hundar, och göra uppträdanden för att informera folk om hotet mot kvinnors rättigheter.

Det konkreta målet var att dra in pengar till organisationen Planned Parenthood, som tillhandahåller preventivmedel och sexualupplysning.

– När republikanerna började attackera Planned Parenthood kände jag mig hjälplös. Jag visste inte vad jag skulle kunna göra. Sen insåg jag att okej, jag kan göra komedi, jag kan uppträda – det är det jag är bra på. Och de behöver varje dollar de kan få för att klara av alla stämningar och politiska attacker de utsätts för just nu, säger Winstead.

Resultatet blev en turné från kust till kust i USA, där hon uppträdde i 25 olika städer och drog in stora donationer till Planned Parenthood – en majoritet kom från unga amerikaner, under 30. Hon har dokumenterat sin verksamhet i en bok som kommer ut i början av nästa år.

Winstead lyckades även skapa ett nätverk av mestadels kvinnliga aktivister över hela landet, som i dag kämpar för att bibehålla aborträttigheterna i USA. Längs vägen fick hon en mer central roll som opinionsbildare i den progressiva rörelsen.

Hotet mot aborträttigheterna kan tyckas anakronistiskt i dagens USA. Men trots att unga amerikaner är liberala, jämfört med tidigare generationer, har motståndet mot abort inte minskat de senaste decennierna. Enligt vissa mätningar har det snarare ökat. Enligt abortmotståndarnas aktivister finns det en rad förklaringar till det. Dels har man lyckats flytta debatten från att handla om huruvida abort ska vara lagligt överhuvudtaget, till att handla om sena aborter, som är mer kontroversiella. Dels har ny teknologi skapat en informationsvärld som konservativa aktivister använt skickligt för att sprida sina idéer.

Framför allt har många konservativa politiker, i synnerhet på delstatsnivå, gått på offensiven när det gäller abortfrågor de senaste åren. Den republikanska majoritetsledaren i representanthuset, Eric Cantor, har sagt att kampen mot abort »är högst upp på agendan« för partiet.

Herman Cain, en av de mer populära republikanska presidentkandidaterna, har gett spridning åt en populär teori bland abortmotståndare: att Planned Parenthood startades av vita rasister, för att minska antalet svarta i USA. I ett tal i början av oktober sa Cain: »De ville inte ta itu med problem som fattigdom och analfabetism, så de började döda svarta bäbisar i stället.«

I South Dakota, en av de delstater där det är i stort sett är omöjligt att göra abort i dag, arbetar den republikanska majoriteten för att få igenom en lag som kategoriserar alla aborter som mord, vilket i praktiken skulle innebära att en läkare som utför en abort kan dömas till dödsstraff. I Pennsylvania vill en republikansk kongressledamot ge läkare rätten att prioritera det ofödda barnets liv framför mammans, vid livshotande graviditeter. Presidentkandidaten Rick Perry har som guvernör i Texas också arbetat för att försvåra för aborter i delstaten.

Den progressiva aktivismen i reaktion på detta verkar ha gett resultat. I april gav demokraterna i kongressen ovillkorligt stöd till Planned Parenthood, då republikanerna ville strypa organisationens statliga ­finansiering. I den budgetdebatt som hotade att lamslå hela den amerikanska statsapparaten lyckades demokraterna i allra sista stund rädda budgetposten för Planned Parenthood. Ett beslut som progressiva aktivister som Winstead i viss mån kan ta åt sig äran för.

Som politisk aktivist har Winstead tagit ett tydligt kliv bort från den image Jon Stewart försöker skapa, som en neutral komiker som skojar lika mycket om båda sidor. Jon Stewart, hans kollega Stephen Colbert och större delen av 2000-talets våg av politisk satir växte delvis fram som en reaktion på konservativ politik, men det var även en reaktion på vad man såg som en dåligt fungerande nyhetsjournalistik, i synnerhet i tv-nyhetskanaler. Winstead har till stor del lämnat underhållningsbranschen för att sluta sig till en tydligt ideologisk falang i amerikansk politik.

Senare på kvällen den 3 oktober i Washington är Winstead värd för en komedishow, där ett gäng salongsberusade unga liberaler skämtar och skrattar åt dagsaktuell politik. Winstead uppträder tillsammans med en komedigrupp som kallas Laughing Liberally, med andra vänsterliberala komiker som Katie Halper (som även är skribent för Huffington Post) och Baratunde Thurston (som till vardags sitter i The Onions redaktion). Tillsammans illustrerar de hur humor blivit ett slags terapi för besvikna eller frustrerade demokrater i Washington.

Winstead möts av en spontan hyllningskör när hon håller sin monolog, som är en blandning av humor och genuin ils­ka mot det hon ser som en oroväckande konservativ våg.

Efteråt förklarar hon varför hon tror att just humor har en sådan kraft att väcka politiskt engagemang.

– Om någon kan få dig att skratta så börjar du – på något sätt – lita på den personen. Man känner plötsligt att man har något gemensamt. I en tid då det är få som har förtroende för politiker och journalister, är komedi en bra metod för att få folk att lita på dig.

Varför fick Riccardo Muti priset?

– Muti har en väldigt stark position och samtidigt som han har jobbat för de stora orkestrarna varit en innovatör och jobbat för utveckling. Han såg till att Verdi-operor som inte spelats på evigheter kom tillbaka till La Scala. Muti har även arbetat för att unga ska få tillgång till klassisk musik och bland annat lett en ungdomsorkester i Nairobi.

Hur tycker du att priset tas emot?

– Jag har en känsla av att det nu fått ett fäste i världen. Många fler internationella journalister har uppmärksammat det. Nu har man förstått att det här är världens största musikpris. Ingen annan prissumma är så här stor.

Varför är det så mycket pengar, en miljon dollar?

– Priset går till de här etablerade personerna för att de ska bidra till en utveckling av den klassiska musiken. Muti har verkligen möjlighet till det.

Har vi någon ny Birgit Nilsson på gång?

– Birgit Nilsson var unik, men vi har en bra återväxt när det gäller svenska sångare som även sjunger på de stora internationella husen, det är det viktigaste.

Ingvar Wixell dog ju i veckan, hur stor var han?

– Han var stor. Han var även folklig för att han var med i andra musikaliska evenemang, som i Melodifestivalen. Inom operan betraktades han som en av de främsta Verdi-sångarna. Han var min första stora operaidol, och den starkaste förebilden under min studietid. Det var något fantastiskt med hans röst – naturlig och enkel – samtidigt som den hade fantastisk nerv och uttryck.

Hur har försöken att finna ny publik fallit ut?

– Det är ett ständigt arbete att hitta nya publikgrupper, både här i Sverige och internationellt. Vi har en bra barnverksamhet och tycker att man ska börja med barnen i tidig ålder. Det är dock intressant att se vilka operor den yngre publiken vill se. Man kan tro att det ska vara något modernt eller nyskrivet, men många gånger är det de riktigt traditionella operorna. Till exempel en »Tosca«, den romantiska tidens musik. Det är fantastiskt hur operapubliken bara blir större och större. De digitala sändningarna från Metropolitan som sänds på Folkets bio drar fulla hus. Det finns ett starkt intresse.

Vilken opera rekommenderar du för en nybörjare?

– »Carmen« och »Bohème«. Därför att det är rollgestalter som du kan känna igen dig själv i, här och nu. »La bohème« är lika med unga studenter i dag. »Carmen« är för mig kvinnan som finns i alla läger, som drar personer till sig utan att man kanske vet varför. Svartsjukan leder så tragiskt långt att hon blir mördad. Det läser du i tidningen i dag.

Vad tycker du är viktigast, musiken eller librettot?

– Både och. Det är klart att musiken för mig är grunden är till all opera. Men texten är ändå det vi ska förmedla. Jag tycker ändå inte att man som publik måste förstå varenda textrad eller ord, ibland räcker den otroligt starka upplevelsen av musiken.

Varje biljett på Operan i Stockholm subventioneras av staten med cirka 1 900 kronor per styck. Varför ska operan subventioneras så mycket?

– Den är väldigt dyr att producera. Stor orkester, kör och många solister. I USA bygger det på privata donationer, sponsring och mecenater. Det finns en trygghet i att vi har ett statligt stöd, vilket vi är väldigt glada över. Vi har därmed också uppdraget att se till att hela Sveriges befolkning får ta del av Kungliga Operan. Om vi hade haft det som i USA hade också vårt skattesystem sett annorlunda ut, sådana gåvor hade varit avdragsgilla också här. Det är det inte i dag och det tycker jag är fel.

Varför dör alla i slutet av operor?

– Haha, det är en bra fråga. Det kanske har att göra med att de som skrev på den tiden behövde något dramatiskt. Men som Lill Lindfors sa: »Varför dör de så fruktansvärt långsamt?« Men det finns även glada och lyckliga slut – som i Rossinis »Askungen«. Där dör ingen!

Detta har hänt

Först 2008, tre år efter att operasångerskan Birgit Nilsson dog, fick omvärlden reda på att hon hade instiftat ett pris på en miljon dollar. Kriterierna är någon som satt starka avtryck i operavärlden, varit en trotjänare och konstarten trogen. Genom ett brev som hon skrev före sin död förmedlade hon vem som skulle bli den första pristagaren – Plácido Domingo. I år utsåg en jury pristagaren – italienska Riccardo Muti.

Först 40 minuter in på Göran Hägglunds tal på kristdemokraternas riksting i somras kom de riktigt varma ovationerna. Men publiken gladde sig egentligen inte mest över vad Göran Hägglund faktiskt sa, utan åt att han tog i när han tillrättavisade sina kritiker.

Bristen på handlingskraft ligger bakom diskussionerna om kristdemokraternas partiledare, då som nu. Hägglund kritiseras ömsom för att inte vara tillräckligt inkluderande och lyssnande, ömsom för att lyssna för mycket på för många. Alliansens minsta parti har inte fått igenom sina krav, och opinionssiffrorna ligger oftare under riksdagsspärren än över. Partifolket har goda skäl att vara nervösa.

Förra fredagen krävde 19 kristdemokrater Göran Hägglunds avgång. Inget konstigt i det. Det märkliga var att två falanger i partiet, den kristna högern och de marknadsliberala nykonservativa, förenat sig i gemensam sak. Två distrikt som nominerade partiets andre vice ordförande Mats Odell, som antog utmaningen om partiledarposten.

Frågan är vilken av falangerna, som har väldigt skilda politiska ståndpunkter, som skulle få mest gehör hos Odell om han skulle gå vinnande ur striden. De nykonservativa önskar en breddning av partiet som de hoppas att Mats Odell skulle kunna genomföra. Det finns en längtan efter en traditionell högerpolitik på det ekonomiska området och Mats Odell hyllas bland annat av en grupp som bytt parti från moderaterna till kristdemokraterna.

Inom partiet finns en förvåning över att Odell även omhuldas av den konfessionella falangen, eftersom han inte är känd för att driva moralkonservativa frågor. Det kan handla om att de känner sig tryggare med pingstvännen Mats Odell, eller att de inte har någon stark kandidat. Inom falangen finns riksdagsledamoten Annelie Enochson som är en av dem som drivit frågan om ett partiledarbyte. »För tio år sedan hade vi en partiledare som svarade ja på frågan om Jesus kan gå på vattnet. I dag är det nog bara Mats Odell som vågar stå för det«, sa hon till Svenska Dagbladet i somras.

– Vi vill ha ett visionärt inkluderande ledarskap, det tror vi att Mats Odell kan göra bättre än Göran Hägglund, säger Annelie Enochson i dag.

Få av dem som Fokus talat med tror dock att Odell skulle gå den kristna högern till mötes. Många är trötta på de fördomar som finns om partiet som fundamentalistiska abortmotståndare och homofober, och skulle önska att partiledningen tog i med hårdhandskarna mot sådana utspel.

– Jag är väldigt orolig för hur bilden av partiet skulle påverkas om Hägglund får avgå. Risken är stor att det utåt uppfattas som om de mer konfessionella och moralkonservativa har vunnit en strid. Det vore mycket olyckligt och det är ett av flera argument för att behålla Hägglund som partiledare, säger Erik Slottner, vice gruppledare i Stockholms stadshus.

Frågan är vad Mats Odell skulle kunna tillföra som förnyare. Han har länge haft en topposition inom partiet och varit delansvarig för politiken som förts under nedgången. Det som skulle kunna hända till Odells fördel är att fler inom kristdemokraterna som vill se en högervridning av politiken sällar sig till upprorsskaran. Men en källa inom partiet menar att det finns en beröringsskräck för att ställa sig på samma planhalva som den kristna högern.

Göran Hägglund har fortfarande siffrorna på sin sida. Frågan är om han orkar hålla ut till nästa riksting den 28 januari. Och även om han då vinner: Har han något riktigt mandat kvar?