För ett par år sedan var de tre välutbildade, arbetslösa unga killar som försökte sig på utmaningen att fylla två skilda behov: äldrevårdens brist på social samvaro och ungas svårighet att få fotfäste på arbetsmarknaden. I dag har deras företag Ung Omsorg blivit en tillgång i äldreomsorgen på flera håll i landet och 550 ungdomar arbetar ett par timmar varje helg med att göra livet enklare, roligare och stimulerande för tusentals gamla på äldreboende – och för sig själva.

– Det är lite som i filmen »Kan du vissla Johanna«, säger en av grundarna Arvid Morin.

Han anspelar på boken och filmen med samma namn där Berra önskar sig en låtsasmorfar och hittar honom i Nils på ett ålderdomshem.

Ung Omsorg är ett så kallat gasellföretag – ungt, snabbväxande och jobbskapande. Ordet »gasellföretag« förknippar kanske många med affärspress, okända företag och innovativa affärsidéer. Men om man tror att gasellföretag inte angår den breda allmänheten är det helt fel. I själva verket spelar gasellföretagen en omistlig roll i skapandet av nya arbeten.

Internationell forskning har sedan 1990-talet undersökt hur de snabbväxande företagen ser ut och hur de påverkar sysselsättningen i olika länder, med slutsatsen att det är de snabbast växande företagen som skapar lejonparten av alla nya arbetstillfällen.

Nu har Dan Johansson på Ratio i samarbete med Karl Wennberg på Handelshögskolan genomfört en studie där man tittat närmare på vilken arbetskraft gasellföretagen efterfrågar och anställer. Resultaten – som ännu är preliminära – förvånade dem själva. I studien ingick företag inom kunskapsintensiva branscher – som högteknologi, konsult, vård och skola – och slutsatsen var att företagens anställningsmönster skiljde sig markant från andras.

– Där vi förväntat oss att gasellföretag skulle anställa specifik personal med hög utbildning och lång arbetslivserfarenhet så fann vi i stället att de anställer unga, utrikesfödda, lågutbildade och arbetslösa, säger Karl Wennberg.

Gasellföretagen ger sålunda personer med svag postition på arbetsmarknaden inträde och jobb. Karl Wennberg tror att den företagsekonomiska förklaringen kan vara att de snabbväxande företagen vill expandera snabbare än de har råd till. För att möjliggöra fortsatt tillväxt söker de då tillgänglig och överkomlig arbetskraft, gärna generalister med bred kompetens och utvecklingspotential.

– Därför anställer man folk som saknar en optimal profil och utbildar dem internt. Det blir billigast så, tror han.

Forskningen kring gasellföretagen är relativt ny, men oavsett hur man definierar och avgränsar begreppet är slutsatsen klar: de är väldigt viktiga för tillväxten av arbetstillfällen.

– Den snabbast växande procenten av alla företag verkar skapa nästan 100 procent av nettotillväxten av nya jobb, säger Dan Johansson vid Ratio.

Han har tillsammans med Magnus Henrekson, tidigare vid Handelshögskolan i Stock­holm, sammanställt ett tjugotal internationella studier som avhandlat frågan om gasellföretagens betydelse vid skapandet av nya arbeten. Studier från 2000-talet från Finland, Västtyskland, Kanada och USA drar alla samma slutsats: snabbväxande företag (mellan 1 och 5 procent av de snabbaste) skapar från »merparten« till »alla« nya arbetstillfällen.

Andra slutsatser som kan dras av forskningen är att gasellföretagen är:

1. Relativt unga

Åldern har betydelse för dynamiken i företaget. Det är de unga, nybildade företagen som växer snabbt, expanderar och anställer folk. Enligt en amerikansk undersökning från Kauffman Foundation kommer i princip alla nya arbeten sedan 1980 från företag som är yngre än fem år.  I det avseendet ligger Sverige inte särskilt bra till, mycket på grund av den traditionella företagsstrukturen med relativt få, stora företag och relativt få nyetableringar, få snabbväxande företag och få avvecklingar.

– Sverige verkar ha ganska dålig dynamik jämfört med till exempel USA. Här krävs det inte så mycket för att hamna bland den snabbast växande procenten, säger Dan Johansson.

2. Varierande storlek

Storleken har inte avgörande betydelse för om företaget växer snabbt eller inte. De små företagen är klart överrepresenterade bland gasellerna, men de stora så kallade supergasellerna kan vara nog så viktiga när det gäller jobbskapande i absoluta termer.

3. Olika sektorer, men generellt

inte högteknologiskt avancerade

De snabbväxande företagen är inte nödvändigtvis så innovativa och högteknologiskt avancerade som många gärna vill tro. Tvärtom finns de inom alla sektorer, men tjänstebranschen utpekas i flera studier som särskilt viktig. Forskarna Per Davidsson och Frédéric Delmar har identifierat företagstjänster, utbildning och vård som särskilt viktiga sektorer i Sverige.

En färsk amerikansk undersökning som tittade på finanskrisens effekter på arbetsmarknaden pekar också i riktningen att det är de lågkvalificerade jobben som växer snabbast. Även om studien inte fokuserade specifikt på snabbväxande företag, visade den att den lågavlönade sektorn, som stod för 23 procent av alla förlorade arbetstillfällen, under det senaste året kunde räkna in 49 procent av jobbtillväxten.

Gasellföretagen är alltså avgörande för personer som behöver få fotfäste på arbetsmarknaden, men också för landets ekonomi.

Varför är du en bättre kandidat än Åsa Romson?

– Jag tycker att miljöpartiet har potential att växa mer och jag tror att jag skulle vara en bra person att leda det arbetet. Utan direkta jämförelser med Åsa Romson vill jag gärna framhålla min breda erfarenhet, både av politik på olika nivåer och av många olika politiska sakfrågor. Dessutom är jag bra på att kommunicera, har bra driv och är resultatinriktad.

Vilket stöd har du inom partiet?

– Jag upplever att jag har stort stöd även om jag fattar att det är de som stödjer mig som jag hör mest ifrån. Det är förstås en fördel att vara valberedningens förslag men jag upplever att stödet för mig är spritt över hela landet och att många lokala avdelningar är splittrade. Mitt stöd är störst bland personer som bejakar de senaste årens utveckling mot ett bredare parti.

Vilka reaktioner har du fått på din kandidatur?

– Många i partiet tycker att jag ska fullfölja min kandidatur och att det är kongressen som ska fatta det här beslutet. Min bedömning är att folk inte är ljumma till mig som kandidat, utan antingen för eller emot. Jag har många supportrar men också många motståndare.

Vilken är din relation till Gustav Fridolin?

– Den är god. Vi kom in i riksdagen samtidigt och har arbetat en hel del tillsammans. Jag sympatiserar med hans idéer om att bredda partiet.

Gustav Fridolin sa nyligen att hans förhoppning är att miljöpartiet ska gå till val som »ett av de tre stora politiska alternativen i Sverige«. Hur väl överensstämmer det med din inställning?

– Det är lite tidigt att uttala sig om eventuella samarbeten, men eftersom vi är landets tredje största parti är det naturligt att vi står på egna ben. Nu vill jag gärna se hur socialdemokraterna utvecklas, det är ändå det parti som ligger närmast oss. Jag är öppen för samarbeten med andra partier, men jag tror inte på att inleda något formellt samarbete inför nästa val som vi gjorde förra året. Snarare att vi väntar tills efteråt när vi har sett valresultatet.

Hur ser du på utsikterna för ett blocköverskridande samarbete?

– Även om jag inte ser några direkta tecken på att det skulle aktualiseras är jag i grunden positiv till att bryta upp blockpolitiken. Men att miljöpartiet skulle bli ett femte alliansparti i nuläget känns helt uteslutet.

Du var den som i veckan presenterade miljöpartiets budgetförslag där ni har ändrat inställning i ett par frågor – koldioxidskatt, rut-avdrag, förmögenhetsskatt. Är det ett strategiskt kliv mot mitten?

– Delar i vår politik har tidigare varit resultaten av kompromisser i det rödgröna samarbetet och nu när vi har släppt dem finns behovet att formulera vår egen politik. Jag skulle säga att det snarare är ett pragmatiskt sätt att utforma vår politik efter läget i samhället.

Du har rest runt en del i landet under budgetarbetet. Vilken inställning har miljöpartisterna där ute till rut-avdraget?

– Det är tydligt att många har svängt i den frågan jämfört med hur det var för ett par år sedan. Nu verkar de flesta vara för, men det är fortfarande en väldigt laddad fråga som splittrar folk både inom och utanför partiet.

Vad händer med miljöpartiets gamla profilfråga friåret?

– Min inställning i den frågan är att vi inte bara ska driva lagstiftning om sänkt arbetstid utan öka flexibiliteten och ge folk större möjlighet att hitta balansen i livet. Det kan till exempel handla om att man arbetar mindre under tiden som småbarnsförälder.

Hur ser du på attacken mot Anders Wallner?

– Händelsen var helt fruktansvärd men det verkar inte ha haft med hans politiska verksamhet att göra, vilket var skönt att höra. Det är tragiskt att det förekommer den typen av brutalt våld. Nu är jag bara glad att han är på benen och mår bra efter omständigheterna.

Detta har hänt

Vid miljöpartiets kongress den 21–22 maj kommer två nya språkrör att väljas. Miljöpartiets budget presenterades i veckan med satsningar på klimat, jobb och trygghet. Partiet ger grönt ljus för rut-avdraget men vill stoppa regeringens femte jobbskatteavdrag och ytterligare sänkta skatter för högavlönade. I helgen knivskars miljöpartiets kandidat till ny partisekreterare Anders Wallner vid ett rånförsök i Stockholms tunnelbana.

Vilken är din definition av en arbetare?

– Ursprungligen handlade det om alla löntagare och det fanns egentligen ingen uppdelning mellan olika grupper. I dag är det annorlunda så för mig handlar det i grunden om vilken ställning man har i produktionen – en arbetare är underordnad och har inte så mycket makt och inflytande.

Och arbetarklass?

– Det enkla vore att säga att alla arbetare tillsammans utgör arbetarklassen men så är det inte. Det handlar mer om hur man känner sig och definierar sig själv. Arbetarklass är ett politiskt begrepp som innebär att man ser att man har makt och möjlighet att påverka sin situation och sina villkor.

Det är fler som betraktar sig som arbetare än som arbetarklass. Vad beror det på?

– Antingen är det ett politiskt avståndstagande eller så handlar det om att de inte känner att de kan påverka sina villkor.

Vilket är LO:s ansvar för att folk känner så?

– Jag tror att det finns en otydlighet kring begreppet arbetarklass som gör att vissa tar avstånd. Det finns de – till exempel Åsa Linderborg – som menar att arbetarklassen består av alla som har en svag ställning i samhället – arbetslösa, unga, invandrare, visstidsanställda och så vidare. Det gör inte begreppet attraktivt. Arbetarklassen är större än så.

Förr i tiden var det populärt att vara arbetarklass. Numera tycks det vara finare i teorin än i praktiken. Folk definierar sig hellre som medelklass. Varför är det så?

– Förr var det enklare, då fanns det en tydlig motsättning mellan arbetarklass och överklass. I dag har medelklass kommit in i bilden, ett nyare begrepp som handlar mer om ekonomisk frihet. Medelklass och arbetarklass är inte varandras motsatser utan överlappar och går in i varandra. Därmed finns det inte samma tydliga motsättning. Förr fanns kamp och stolthet hos arbetarklassen där man såg vikten av att verka för kollektivets bästa. I dag har det skett en avpolitisering där individen sätts i centrum.

Skiftet tycks inte ha skett så mycket från en klass till en annan utan från ett kön till ett annat. Är det en del i begreppsförvirringen – att det var enklare att ställa blåställ mot kostymer, än kvinnor mot män?

– Kanske. Män definierar sig som arbetarklass medan kvinnor i större utsträckning definierar sig som arbetare. Det kan hänga ihop med den traditionella bilden av arbetarklassen som manlig och kopplad till industriproduktion.

Betyder det att LO har misslyckats med att få med sig kvinnorna i den rörelse som är arbetarklassens?

– En förklaring kan vara att kvinnor arbetar i yrken som är mer blandade, till skillnad från den traditionella industriarbetaren som jobbade i en homogen miljö. När arbetsplatsens gemenskap går över klass- och yrkesgränser får man svårare att se arbetarklassens gemensamma mål. Dessutom har kvinnor svagare organisering på vissa områden, som inom privata tjänstesektorn.

Hur kommer det sig att LO-kvinnor fortfarande har klart lägre lön – 88 procent av männens?

– När jag började på det här jobbet sa man »Ja, kvinnolönerna är en jätteviktig fråga men vi har inga instrument för att komma till rätta med det«. Så jag och LO har ägnat mycket arbete åt att minska löneskillnaderna – gör vi inte det är vi inte trovärdiga.

Hur länge dröjer det innan LO-kvinnorna har kommit ikapp LO-männens löner?

– Om vi lyckas ta steg för steg i varje lönerörelse skulle vi kanske lyckas på tio år. Men vi kan aldrig luta oss tillbaka eftersom de mansdominerade sektorerna har en löneglidning och lokal lönesättning som inte finns i den kvinnodominerade tjänstesektorn.

Finns det en känsla av att man förmins­kar frågan om arbetare och arbetarklass genom att i stället definiera det som ett kvinnoproblem?

– När jag började arbeta fackligt ställdes normen – mannen – mot de andra, alltså invandrare, handikappade och kvinnor. Jag är trött på att halva befolkningen betraktas som en avvikelse från normen. Samtidigt har arbetarrörelsens styrka alltid varit att de stora och starka drar med sig de andra.

Men så brukar det inte se ut när det är lönerörelse. Då brukar mansdominerade och kvinnodominerade fack ställas mot varandra?

– Det må vara den mediala bilden men så här är det inte – vi har gemensamma krav och gemensamma planer.

Skulle det vara tänkbart med ett helt kvinnligt fackförbund?

– Det finns i Danmark men jag tror inte att de har lyckats bättre än vi. Det finns ju förbund som är övervägande kvinnligt dominerade. Men jag tror aldrig att offentliga verksamheter kommer att kunna ta ut större lönehöjningar utan samordning – det skulle inte accepteras av andra. Hela systemet bygger på att man kommer överens inom LO-familjen.

Den här diskussionen och begreppsförvirringen kring arbetare och arbetarklass – är det bra eller dåligt för LO?

– Om det finns en förvirring och osäkerhet är det bra att frågan kommer upp på bordet. Arbetarklass ska handla om stolthet och tillhörighet. Jag är och kommer alltid att känna mig som arbetarklass även om jag har både makt och generösa villkor. Det är känslan av delaktighet och kamp som är grundläggande.

Hur kommer det sig att du började fundera på den här frågan?

– Den har jag varit på under tio års tid. Det grundar sig i ett ideologiskt ifrågasättande: Varför ska staten ta medborgarnas pengar för att stoppa dem i sin egen spargris?

Många hävdar att överskottsmålet är en av anledningarna till att Sverige faktiskt har goda finanser. Vad säger du till dem?

– Överskottet gör att finanserna blir bättre men det innebär inte att välfärden ökar för folket. Det var ett akut läge när målet infördes efter 1990-talskrisen. Överskottsmålet är ingen garant för att ekonomin ska gå bra. I den senaste krisen drabbades Sverige hårdare än de flesta länder mätt i produktions- och sysselsättningsminskning. Däremot fick vi ingen statsfinansiell kris, det var framför allt länder med stora bytesbalansunderskott som fick det.

Men om det nu inträffar en allvarlig ekonomisk kris igen – är det inte bättre att ha ett statligt sparkapital än att inte ha det?

– Jo, men frågan är hur stort det ska vara. Nu har det gått för långt. Även om vi skulle få enorma budgetunderskott på 10 procent under två år, så skulle vi hamna under EU:s krav på hur stor statsskulden får vara. Vi har i dagsläget överskott på både pengar och arbetskraft, och det är orimligt att betala av på statsskulden i stället för att satsa på nödvändiga investeringar som infrastruktur, bostadsbyggen eller klimat och miljö.

Du låter ju som en vänsterpartist. Är du bekväm i det sällskapet?

– Jag tycker att man ska fråga sig var pengarna gör störst nytta. Staten ska inte ta in mer pengar än den behöver. Om det blir pengar över ska de gå tillbaka till medborgarna i form av sänkta skatter. Men även den som är liberal kan tycka att staten har åtaganden som den måste sköta.

Du var den som först började diskutera rut-avdraget i Almedalen för arton år sedan. Det tog fjorton år men det blev verklighet. När kommer det att hända något med överskottsmålet?

– Jag tror att det kommer gå mycket snabbare – den erbjuder sådana frestelser att det mesta pekar på att det sker före nästa val. Socialdemokraterna lär vara först ut, för den nya partiledningen har inte bundit fast sig. De kan utlova höjda ersättningar och populära investeringar utan att behöva höja skatterna.

Hur kommer den debatten att låta?

– Socialdemokraterna kommer att anklaga regeringen för passivitet medan Anders Borg och regeringen målar in sig i ett hörn.

Vilka andra partier kommer att svänga?

– Det är i första hand moderaterna som har surrat fast sig vid masten i den här frågan. De andra vinner på att ifrågasätta den. Hittills har moderaterna haft hela uppsidan av den här politiken.

Finns det några likheter mellan frågan om rut-avdraget och överskottsmålet?

– Ja, de är båda ideologiska. Ifråga om rut-avdraget gick skiljelinjen mellan höger och vänster, och signalerade ett samhälle som vänstern inte ville ha. Ifråga om överskottsmålet går skiljelinjen i stället mellan folket och den politiska makten.

Ska du bli moderaternas svar på Kjell-Olof Feldt – en avgången nagel i ögat på maktpartiet?

– Det är jag redan. Och det känns okej att jämföras med honom. Det måste finnas en vital debatt där man prövar, granskar och ifrågasätter makten.

Du slutade i riksdagen i protest mot att makt flyttats från riksdagen till regeringen. I samband med valet ändrades maktfördelningen till fördel för riksdagen. Ångrar du dig?

– Nej. Jag fick åtta spännande år i riksdagen men nu är det skönt att få tänka fritt, det får man inte i riksdagen.

Detta har hänt

Den socialdemokratiska regeringen införde överskottsmålet 2000. Målet är att den offentliga sektorns finansiella sparande, det vill säga inkomster minus utgifter, ska motsvara 1 procent av bruttonationalprodukten (BNP) över en konjunkturcykel. Anne-Marie Pålsson är docent i nationalekonomi, moderat och tidigare riksdagsledamot. Hennes argumentation för skattelättnader för huhållsnära tjänster ledde till att rut-avdraget infördes 2007. Hennes bok »Överskott till överdrift« ges ut av Timbro.

Hur mycket vi än intalar oss att vi lånar jorden av våra barn så har varje generation i modern tid ägnat sig åt att roffa åt sig så mycket det bara går av naturresurserna som finns att tillgå. Det är i grunden vad energipolitiken världen över går ut på.

I veckan röstade riks­dagen åter om uranbrytning i Sverige. Uran är oumbärlig i kärnkraftproduktionen men trots att ämnet finns i Sverige importeras det på grund av den skada på miljön som ­uranbrytningen innebär.

Vissa råvaror biter sig fast i kraftproduktionen trots folkligt motstånd, medan andra har förtvivlat svårt att slå sig in på marknaden.

Häromveckan, till exempel, hade Newsweek en artikel om skiffergas och andra okonventionella energikällor. Det finns, åtminstone i forskar­världen, alternativ till olja och uran.

Det just nu hetaste drömämnet heter torium. Döpt efter den nordiska guden Tor pekas det ut som lösningen på alla kraftproblem. Men trots att nobelpristagaren Carlo Rubbia vid det europeiska kärnforskningscentret hävdar att den billiga, rena och säkra metallen lätt skulle kunna ersätta uran i kärnkraftsproduktionen har torium förblivit ett wild card i energipolitiken.

Det är udda, eftersom torium är ett mycket vanligt förekommande ämne, enligt forskarna. Särskilt uppe hos oss i norr. Får den än så länge toriumsvaga lobbyn som den vill kan alltså nya moln torna upp sig för de samer som i veckan firade segern i renbetesmålet i Högsta domstolen.

Om markägarna var beredda att riskera fyra miljoner i rättegångskostnader för markytan i Norrbotten får samerna hoppas att ingen tipsar dem om att det kan finnas torium under den.

Vad har du för bild av den svenska ­skolan?

– Att det finns fog för att säga att resultaten av elevers kunskaper har blivit sämre. Skolan har inte tillräckligt hög kvalitet i sin verksamhet och den har misslyckats med målet att erbjuda likvärdig undervisning till alla.

Vem bär ansvar för den här utvecklingen?

– Det är framför allt huvudmännens ansvar, alltså kommunerna och friskolorna, att se till att kvalitet och resultat ligger på en acceptabel nivå. Men även staten har en viktig roll.

Vad ska du göra åt det faktum att elevernas resultat blivit sämre?

– Skolverket har en viktig uppgift i utvärderingen, styrningen och normeringen. Jag brinner för att vi med de här verktygen ska få en skola med bättre resultat, större likvärdighet och högre kvalitet. Det är möjligt att förbättra resultaten!

Regeringen har sjösatt en rad reformer som kommer träda i kraft under året. Hur kommer det att märkas i skolan?

– Nya läroplaner, nya kursplaner, lärarlegitimation, det kommer mycket nytt. Jag är inställd på att göra mitt bästa för att se till att regeringens beslut verkställs på bästa sätt för att därigenom få bättre resultat i skolan.

I en uppmärksammad artikelserie i Dagens Nyheter har Maciej Zaremba belyst några av problemen i svensk skola. Vad tycker du om den?

– Jag tror inte att någon kan läsa artiklarna utan att bli starkt berörd. Skolverket kan inte på något sätt acceptera att elever med olika bakgrund eller förutsättningar skulle förväntas få olika resultat. För mig skulle det vara helt oacceptabelt.

Hur förklarar du de försämrade kunskaperna hos skoleleverna?

– Det finns många svar som handlar om lärarrekrytering, ledarskap, arbetssätt och metoder. Ett delsvar är att det – åtminstone i vissa ämnen – handlar om att pojkar presterar sämre än flickor. Jag tror att det handlar delvis om att man har lägre förväntningar på pojkar och utgår ifrån att de ligger lite efter flickorna i utveckling.

Lärarutbildningen har kritiserats en hel del – och lärares bristande kompetens. Hur ser du på det?

– Det är ett område som reformerats mycket. Jag har noterat att Högskoleverket på senare år har varit stränga i sin syn på vilka lärosäten som får bedriva lärarutbildning – något jag tycker är alldeles utmärkt. Man hör ofta att lärarna inte får lära sig att undervisa och det är något jag ofta hör från andra akademiska yrken – att det är så otroligt viktigt att lära sig hantverket.

Har det varit för låga inträdeskrav på utbildningen för svenska lärare?

– Det finns i alla falla tydliga tecken på att lärarutbildningen inte har varit tillräckligt attraktiv. Det är flera hundra år sedan Adam Smith lanserade sin tes om lönens betydelse, och den gäller fortfarande. Det finns absolut en koppling mellan förekomsten av kompetenta personer och en god belöning för utfört arbete.

Ska man höja kraven på svenska lärare?

– Ja, vi har inget annat val. Vi måste få en bättre utbildning och vi måste göra läraryrket mer attraktivt. Jag har svårt att förstå varför inte skolhuvudmännen satsar stort på positiv rekrytering. Det handlar inte bara om lön utan om arbetsmiljö och inflytande – men nu halkar jag in i min roll som Saco-ordförande.

Betyg är en av de återkommande frågeställningarna inom skolpolitiken. Vad tycker du i den frågan?

– Betyg är viktigt och ett bra sätt att förutspå hur det ska gå för elever längre fram i utbildningen. Jag oroas över att betygen stiger medan resultaten sjunker. Risken är att betygen tappar sitt värde och att folk väljer skola efter betyg, inte efter kvalitet och kunskap.

Detta har hänt

Debatten om skolan rasar i medierna. Är skolan på dekis – och vems är i så fall felet? Artiklarna har i sin tur orsakat en motreaktion i sociala medier, kallad »Skollyftet«. I veckans budgetdebatt hängde finansminister Anders Borg på och lovade bättre premiering av duktiga lärare. Förra veckan utsågs Saco:s ordförande Anna Ekström till Skolverkets nya generaldirektör. Hon tillträder den 23 maj.

»Med ett nej i september kommer vi att få leva med ökad instabilitet och ett urholkat förtroende.« Så skrev dåvarande utrikesminister Anna Lindh och Ericssons dåvarande vd Carl-Henric Svanberg i en debattartikel inför folkomröstningen om euron 2003. I dag är tonen en annan, både inom politik och näringsliv.

Förra året blåste det ekonomisk kuling över Europa, vilket gjorde att skuldsatta och stabila länder drev allt längre isär. Eurozonens stabilitet och överlevnadsförmåga ifrågasattes och euromotståndarna i Sverige slog sig för bröstet och kunde hävda att den hotbild de målat upp blivit verklighet. Så hur är läget i dag egentligen? Har Sverige tagit klivet från sedvanlig vi-får-se-skepsis till kommer-inte-på-fråga-kallsinne och hur gick det i så fall till?

Klart är att skuldkrisen inom EU lagt en blöt filt över euroförespråkarnas argument. Förvisso kunde inte finanskrisen skyllas på den gemensamma valutan, den hade andra orsaker. Däremot kunde den efterföljande skuldkrisen kopplas till euron genom att introduktionen av den gemensamma valutan i vissa länder innebar att de gick från höga ränte- och inflationsnivåer till låg inflation och låg ränta när euron infördes.

Det var inte så mycket konjunkturläget som gick i otakt inom eurozonen som den ekonomiska strukturen där bostadspriserna på sina håll blåstes upp, kostnadsläget steg och ekonomin gick i spinn. När finanskrisen övergick till lågkonjunktur blottades skuldsättningen hos stater och banker och utan räntevapnet fick många länder svårt att hantera läget. Så i viss mån fick eurons belackare rätt när de varnade för riskerna med att avhända sig penningpolitiken till ett gemensamt EU-organ.

Svenska företagares inställning till euron har varit övervägande positiv sedan folkomröstningen, men skiftat en del på senare år. Toppen nåddes strax efter finanskrisen. I januari 2009 var 70 procent positiva till euron, men sedan dess har opinionen vänt. I veckan visade SEB:s företagarbarometer att stödet för euron sjunkit till en bottennotering på 43 procent för en svensk anslutning, 39 procent emot.

Enligt Lars Jagrén, chefekonom vid branschorganisationen Företagarna, beror förändringarna dels på osäkerheten som präglar eurozonen och dess framtid, dels på Sveriges ekonomiska styrka och den starka kronan. Till skillnad från de svenska exportjättarna så är de flesta småföretagen i Sverige importföretag som tjänar på en stark krona. På Företagarna har man ändå som politiskt mål att Sverige bör införa den gemensamma valutan i framtiden eftersom det skulle underlätta för företagen att slippa ständiga kursförändringar.

Det kan Åke Bergh, koncernchef för det småländska trävaruföretaget Bergs Timber, vittna om. Han tycker att det vore naturligt att införa euron i Sverige på sikt.

– Valutaskiftet innebär ett ständigt osäkerhetsmoment och det gör det väldigt krångligt i räkenskaperna, säger han.

För en annan företagare, Tom Sarin vid Komatsu Forest i Umeå, handlar det både om förnuft och känsla. Han var tidigare för att införa euron i Sverige men den ekonomiska krisen har fått honom att ändra sig – om än motvilligt.

– Personligen är jag för euron, men om jag sätter på mig företagarhatten så tror jag att kronan hjälpte oss ordentligt under konjunkturnedgången. Nu är det nog bäst att behålla den en tid framöver, säger han.

Så medan eurons motståndare så firar retoriska triumfer ligger ja-sidan lågt. Visst går det fortfarande att föra fram fördelar med att delta i samarbetet – lägre transaktionskostnader, ökad handel, större investeringar, mindre osäkerhet och bättre förutsägbarhet – men med den pågående eurokrisen är det inte så svårt att hitta motargument.

Det finns också sakliga invändningar mot ja-sidan. Ökad tillväxt är till exempel ett löfte som fördes fram av euroanhängarna, men som inte visat sig ha någon koppling till den gemensamma valutan. Ett annat exempel är att ja-sidan underskattade risken för assymetriska störningar – alltså att ekonomierna utvecklas olika inom olika länder inom samarbetet.

Sveriges meste EMU-utredare, Lars Calmfors, har genom åren dragit olika slutsatser i valutafrågan men i grunden för han samma resonemang, nämligen att de ekonomiska argumenten för eller emot väger jämnt medan de politiska fördelarna gör att Sverige borde anta euron på sikt. I dagsläget tycker han att det är rimligt att avvakta utvecklingen av statsskuldskrisen.

– Det är tur att frågan saknar politisk aktualitet, säger han.

Det finns fler som anser att Sverige på sikt bör anta euron. För ekonomiprofessorn Harry Flam är det fortfarande de ekonomiska argumenten i form av lägre transaktionskostnader, ökad handel och ökade investeringar som överväger nackdelarna med en gemensam penningpolitik.

– Man tar den goda utvecklingen i Sverige, och framför allt det penningpolitiska argumentet, till intäkt för att det är bättre att stå utanför. Men det stämmer inte, för våra räntenivåer har i princip varit desamma som Europeiska centralbankens, säger han.

Ser man till historien styrs opinionen i Sverige huvudsakligen av den ekonomiska utvecklingen – går det dåligt för Sverige är man öppen inför ökad integration med omvärlden, går det bra är man det inte. När svenskarna röstade ja till EU hade vi just genomgått den värsta krisen i modern historia. När vi röstade nej till euron var läget hyfsat stabilt även om vi hade it-implosionen bakom oss. I dagsläget ligger Sverige bra till jämfört med en labil eurozon, och det är den huvudsakliga orsaken till den allt kyligare opinionen.

Läs mer:

SEB:s företagarbarometer (ladda ner pdf).

Anna Lindh och Carl-Henric Svanbergs debattartikel inför folkomröstningen om euron 2003 (ladda ner pdf).

Minns Skandia. Miljarderna som betalades ut i bonusprogrammen Sharetracker och Wealth­builder, mångmiljonrenoveringarna av lägenheter på Strandvägen i Stockholm som sedan överläts på chefernas anhöriga och en aktiekurs som rasade från 250 till 26 kronor på ett par år. Företagets chefer ställdes upp på rad och brottsutredning inleddes, men till sist var det bara en personalchef som kunde fällas för trolöshet mot huvudman. Inte ens skattebrott kunde styrkas och när Lars-Eric Petersson friades 2007 tillerkändes han i stället 22 miljoner i innestående lön, pension och ränta.

Eller ta uppståndelsen kring ABB:s pensionsutbetalningar på 1,4 miljarder kronor till Percy Barnevik och Göran Lindahl. Saken ledde till en förundersökning i Schweiz, men efter flera år lades den ned eftersom åklagaren inte kunde visa att företaget lidit skada av utbetalningarna.

Indignationen i kölvattnet av affärerna i Skandia och ABB i början av 2000-talet var stor och upprivande, men det bestående avtrycket i folkminnet blev en stilla suck över de rättsliga påföljder som mer eller mindre uteblev.

I dag är situationen annorlunda. Bara under de senaste månaderna hotas minst två av näringslivets tolvtaggare av åtal i två olika rättsprocesser. Finansvärldens uppstickarbank har likviderats och brottsutredning pågår. Även om ingen vet hur de rättsliga processerna slutar den här gången, så är signalen från de rättsvårdande myndigheterna tydligare än på länge: Ingen går säker.

Först byggmagnaten Erik Paulsson som har dragits in i korruptionshärvan kring byggandet av den nya nationalarenan i Solna. Beslut om åtal kommer att fattas inom kort av riksenheten mot korruption, men Erik Paulsson, huvudägare i bolag som Fabege och Peab, tillhör den närmaste kretsen av möjliga misstänkta och har själv uppgett att »vi har slutdelgivits förundersökningen«.

Sedan en av näringslivets mäktigaste silverryggar. Företagsledaren och styrelseproffset Lars Westerberg, som slöt ett hemligt avtal med Vattenfalls vd Lars G Josefsson om tolv extra miljoner när den senare fick sparken, men ändå inte. Avtalet avslöjades häromveckan när Westerberg fick sparken av ägaren staten i form av minister Peter Norman.

Efter avslöjandet inledde Riksenheten mot korruption tämligen omgående en utredning om grov trolöshet mot huvudman. Vem som faktiskt blir föremål för utredning är fortfarande oklart, men mycket talar för att Lars Westerberg är den som mest står i skottgluggen.

Slutligen investmentbanken HQ som förra sommaren, efter huvudlöst risktagande och otillräcklig kontroll, förlorade greppet om riskerna och de galopperande förlusterna. Finansinspektionen tog till sitt skarpaste vapen och drog tillbaka tillståndet, varefter banken likviderades. Därefter har processen övergått till brottsutredning där Ekobrottsmyndigheten, EBM, utreder om någon gjort sig skyldig till brott. Banken har själv pekat ut tradingchefen Fredrik Crafoord men för den breda allmänheten är det styrelseordföranden Mats Qviberg som bär det moraliska ansvaret för haveriet.

Det är ett par olika myndigheter som har tuffat till sig i förhållande till näringslivets stora makthavare. En av dem som på senare tid verkar ha fått stärkt självförtroende och agerat mot de allra mäktigaste är Riksenheten mot korruption, en handfull erfarna åklagare som riktat in sig på mutbrott och angränsande brottslighet. På deras bord ligger både utredningen om Vattenfall och om national­arenan.

– Det är inte främmande för oss att granska företeelser som sker inom näringslivets toppar. Jag tycker att vi har fått ett tydligare mandat att bekämpa korruption eftersom det har blivit ett mycket större fokus på företeelsen och dess baksidor, säger Gunnar Stetler, överåklagare och chef vid enheten.

Ekobrottsmyndigheten, EBM, har stretat i motvind i flera år. Här ägnar man sig i huvudsak åt skatte- och bokföringsbrott, medan de uppmärksammade insidermålen är försvinnande få och samtidigt väldigt svåra att bevisa. Just nu har alltså EBM fått HQ på sitt bord och ska utreda om någon har gjort sig skyldig till svindleri eller bokföringsbrott. En framgång skulle dessutom innebära en revansch efter kritiken för oförmågan att sätta dit Cevianmannen och hans medåtalade. HQ-fallet innebär också ett steg uppåt för EBM när det gäller måltavlor. Från lägre placerat finansfolk som berikat sig med handel vid sidan av deras vanliga verksamhet, till att nu gå på några av näringslivets mest profilerade figurer och utreda eventuell brottslighet i deras drift av bolaget.

En annan myndighet i blickfånget som vässat klorna är Finansinspektionen. Den har under de senaste åren blivit allt tydligare i sina ingripanden och frågan är om det hade varit tänkbart för ett par år sedan att ingripa mot en etablerad bank på det vis man gjorde mot HQ Bank förra året.

– Vi är inte intresserade av att skaffa oss vänner utan att se till att regelverket efterföljs. Vi kanske måste vara lite mer obekväma, säger Per Håkansson vid Finansinspektionen.
Det förändrade läget har flera förklaringar. Till att börja med handlar det om omständigheter. På finansmarknadens område satte finanskrisen 2008 strålkastarljuset på brister i systemet, vilket gjorde att trycket ökade på en del myndigheter. Även om behovet av strikta regler, god uppföljning och kännbara sanktioner fanns redan före krisen så blev de tydligare efter.

– Krisen blottade behovet av målmedvetna, beslutsamma myndigheter som kan, vill och vågar använda de verktyg som finns när det sker regelöverträdelser, säger Per Håkansson.
En annan förklaring är att det är själva uppmärksamheten som genererar flitigare myndigheter. Med ökad uppmärksamhet skärps kraven på resultat. Gunnar Stetler har märkt av ett ökat fokus på korruption de senaste åren, vilket gett myndigheten ett tydligare mandat.

– Det handlar om en större medvetenhet om korruptiva beteenden och de nackdelar det medför i både offentlig och privat verksamhet, säger han.

Skillnaden jämfört med tidigare handlar också om att myndigheterna riktar in sig på själva toppen. Det är de feta katterna som är i blickfånget, inte hantlangarna längre ner i näringskedjan. Nu handlar det också om maktmissbruk snarare är fiffel för egen vinning. Ekobrottsmyndighetens utredning av HQ har inte kommit så långt att det står klart vilket ansvar styrelsen och Mats Qviberg själv har för händelserna, men det är alltså själva driften av företaget som är det intressanta.

Allmänt säger man från Ekobrottsmyndigheten att det finns en uttalad vilja att sätta dit de stora makthavarna, men att bevisläget ofta är svårt.

– Det är klart att vi har som ambition att nå så högt upp som möjligt i hierarkin, det är ju där det verkliga ansvaret vilar. Men bevissvårigheterna växer ju längre från den synliga transaktionen man kommer, säger chefsåklagare Kent Madstedt vid Ekobrottsmyndigheten.

Alla håller dock inte med om att utvecklingen har gått i riktning mot tuffare, mer handlingskraftiga ingripanden från myndigheterna. Forskaren vid Handelshögskolan i Stockholm och tidigare ekonomijournalisten Sophie Nachemson tycker att det tvärtom har blivit svårare för myndigheterna att ingripa. Hon menar att Sverige sedan inträdet i EU har rört sig mot det anglikanska systemet med större detaljstyrning och fler regleringar. Det har minskat utrymmet för den svenska traditionen med självsanering.

– Det har bildats ett vakuum mellan det nya och det gamla systemet. Samtidigt som man ställer högre krav har myndigheterna haft svårt att hänga med. Dessutom har vi mycket högre beviskrav i Sverige vilket gör det ännu svårare för myndigheterna. Vid företagsförvärv måste till exempel amerikanska företag kunna visa att de inte varit försumliga, säger hon.

Men de flesta tycks vara överens om att det har inträffat ett skifte där det råder en skärpt inställning. Därför bör frågan ställas om detta kan knytas till någon viss person, vem är i så fall den nya sheriffen i stan? De enskilda myndighetscheferna kan i viss mån ta åt sig äran, men frågan är om inte svaret står att finna i ett allmänt skärpt tonläge från regeringskansliet.

Nu handlar det i stor utsträckning om rättsvårdande myndigheter som tar anslag och order från justitiedepartmentet, men förändringen kommer snarare från finansdepartementet. Klart är att finansminister Anders Borg hade en väldigt tydlig, snudd på populistisk, marknadskritisk röst under finanskrisen där han myntade begrepp som att »vi ser ett flockbeteende på marknaden, en vargflock«.

Klart är också att den relativt nye ­finansmarknadsministern Peter Norman och hans statssekreterare Erik Thedéen med bakgrund som vd på Sjunde AP-fonden respektive börschef har ett annat förhållande till näringslivet än många andra politiker. När Lars Westerberg hamnade i blåsväder röt Peter Norman ifrån med att »det här är helt oacceptabelt« och sparkade ordföranden på stående fot.

Fakta | Utredningarna

Nationalarenan Riksenheten mot korruption i bygget av nationalarenan i Solna. Bland de sex personer som slutdelgivits förundersökningen ingår med största sannolikhet Peabs grundare Erik Paulsson som också sitter i Arenabolagets styrelse. Läs även Lisa Bergmans reportage om muthärvan kring nationalarenan.

Vattenfall Styrelseordföranden Lars Westerberg gav förre vd Lars G Josefsson tolv extra miljoner i avgångsvederlag. Riksenheten mot korruption har inlett förundersökning om trolöshet mot huvudman.

HQ Bank Efter att banken tappat kontrollen över risktagande och förluster förra sommaren tvingade Finansinspektionen banken i likvidation. I stormens öga satt Mats Qviberg. Ekobrottsmyndigheten utreder bokföringsbrott och svindleri.

Tjugo stycken har det blivit sedan andra världskriget. Långtidsutredningar alltså, den kremlologiska beteckning på utredningen av i princip allt som kan hjälpa svenska regeringar att fatta kloka ekonomiska beslut på längre sikt.

Hur lång sikt beror lite på. Den har med metodologisk utveckling blivit allt längre – från ett par år i mitten av förra seklet till ett par decennier i början av 2000-talet. Men i den senaste utredningen fick långsiktigheten stå tillbaka en aning.

Vad som också fått stå tillbaka är frågan om vem som går i gång på själva begreppet långtidsutredning och hur bra man har varit på att föra ut utredningarnas resultat. Någon som funderat på att byta till ett sexigare namn? Nja, enligt departementsrådet Fredrik Bystedt på finans­departementet är man snarare inne på motsatsen.

– Vi har inte övervägt att skydda namnet, men vi märker att det är väldigt etablerat och att många vill använda det.

Nå. Vad man än tycker om den aggressiva marknadsföringen så kan man konstatera att den senaste utredningen innehåller en rad spännande fakta. Visste ni till exempel att Sverige är det land i OECD som har störst skillnad mellan svenskar och invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden? Eller att svenskar har OECD:s högsta medelålder – närma­re 30 år – när det gäller att plocka ut högskoleexamen? På forskning följer så radikala förslag om att reformera både anställningsskydd, studiemedelssystem, lönebildning, skatter och arbetslöshetsförsäkring.

Det vore intressant att se vart alla dessa förslag tar vägen. En dammsamlande hylla på finansdepartementet kanske.

Vad har du att säga om avslöjandet om Lars G Josefssons ersättning?

– Det är typiskt. När man har ett regelverk framför sig som man inte gillar så struntar man i det och kör runt i stället. Man blir så förbannad när detta händer gång på gång på gång.

Så du menar att det här inte är ett särfall?

– Det är så här det går till. Samtidigt som Investor i flera år har gått sämre än index, så har vd:n Börje Ekholm kvitterat ut 199 miljoner i lön, bonus, pension och vinstdelning sedan 2005. Och förra året gick inte ABB speciellt bra men vd:n Joseph Hogan fick ändå 45 miljoner, varav hälften var bonus. Man sätter sina egna regler, ser till sig själv och ersättningarna har ingen koppling till prestation eller hur det går för företaget.

Vi har ju haft ersättningsskandaler i både ABB och Skandia, med långdragna debatter som följd. Varför fortsätter toppcheferna att ge varandra dessa belopp, varför blir det ingen förändring?

– För att det går. Man kommer undan med det. Aktieägarna fortsätter att köpa aktier och bolagsstämmorna fortsätter att godkänna styrelser och upplägg. Både finansmarknadsministern Peter Norman och Martin Andersson på Finansinspektionen konstaterar – lite inlindat – att toppdirektörerna skiter i bonusreglerna.

Om nu toppcheferna, mellan skål och vägg, struntar i vad allmänheten anser om detta – finns det inte någon skämsfaktor att ta hänsyn till?

– Nej. Visst kan det verka förvånande att det inte finns någon moralkänsla men i de här kretsarna är det ingen som funderar kring moralfrågor, om rim och reson. Man skrattar lite åt indignationsdebatten och puffar varann i sidan. Sedan inspireras man av varandra och av fantasivederlagen i USA. De här människorna behöver ju inte pengarna men det finns en föreställning om att man ska ha godset, pensionen och ett kapital på 400 miljoner på banken som bekräftelse, för självkänslans skull.

Finns det någon inom näringslivet som pekar på en annan väg?

– Ja, det är det anonyma ägandet som är bekymret inom svenskt näringsliv. Med starka, tydliga ägare, ofta familjerelaterade, håller man rent framför egen dörr. Titta på H&M, Lundberg, Schörling eller Johnsonkoncernen. De har alla en annan inställning till ersättningar.

Hur tror du småföretagare i Sverige uppfattar den här typen av fallskärmar och bonusavtal?

– De befinner sig i ett annat universum. Det är klart att det är stötande för hårt arbetande människor att se detta medan de själva gnetar med blanketter om prel-skatt, moms och arbetsgivaravgifter.

Inom bankväsendet har försöken att begränsa rörliga ersättningar mest lett till ökade fasta ersättningar och stora pensionsavsättningar. Hur ser du på det?

– Det är naivt att tro att man kan reglera eller skatta bort ersättningsnivåerna – man hittar bara på nya sätt att kompensera sig på. Frågan är kanske varför bankfolket själva anser att de är så extremt värdefulla.

Din förklaring?

– De sitter på pengarna. Med ett stadigt flöde av kontanter så anser man att man ska ha del av det.

Ny lagstiftning?

– Nej, den finns redan. Däremot borde man införa vassare sanktionsmöjligheter. Sätt till exempel kraftiga böter på varje feldefinierad gubbe (red anm: som borde kategoriseras som »risk-hanterare« och därmed få begränsad eller uppskjuten bonus). Pengar svider alltid.

Vad skulle krävas för att hejda belöningsutvecklingen? Handlar det om att ge aktieägare större insyn och inflytande?

– Det kokar ned till konsumentmakten. Folk måste klä sin medvetenhet och vrede i handling – lämna banken, flytta pengarna, avstå från aktierna, försöka gå till en annan leverantör av den produkt man vill ha.

Detta har hänt

Förra fredagen tvingades Lars Westerberg lämna sin post som ordförande i statligt ägda Vattenfalls styrelse. Huvudorsaken var att Westerberg godkänt ett slags fallskärmsavtal till förre vd:n Lars G Josefsson, utan att ägaren staten informerades och trots att Josefsson formellt sett inte fick sparken. I onsdags beslutade Riksenheten mot korruption att inleda en förundersökning om saken.

Lysistrate gjorde det med sina grekiska systrar för att få slut på Peloponnesiska kriget redan för 2 400 år sedan. I höstas försökte den flamländska politikern Marleen Temmerman med samma sak för att få till stånd en regering, men hittills har hotet om sexstrejk klingat ohört. Nio månader efter parlamentsvalen den 13 juni förra året har Belgien numera världsrekordet i antal dagar utan regering – 269 i dag, fredag.

Nu är inte sexstrejk det största bekymret i ett land som brottas med en gigantisk statsskuld och, än mer akut, en fackrörelse som hotar att lamslå Bryssel inför EU-toppmötet den 24–25 mars. Den största fackföreningen FGTB har förklarat att man ska »visa beslutsamhet och slå till med kraft« genom att barrikadera alla bilvägar in till huvudstaden, stänga av tåg, tunnelbanor och spårvagnar och blockera flygplatsen.

På dagordningen inför toppmötet står ett nytt försök att tackla eurokrisen. Protesterna riktas framför allt emot det fransk-tyska förslaget om en konkurrenspakt som går ut på att sätta press på skuldsatta länder, bland annat genom att gradvis höja pensionsåldern och stoppa löneökningar inom offentlig sektor.

Samtidigt jobbar den belgiska expeditionsregeringen på, för trots att den formellt inte får lägga förslag så har den genom ett särskilt bemyndigande från kungen möjlighet att regera som förut.

– Belgarna har ett väldigt pragmatiskt förhållande till detta. Man skulle aldrig låta den politiska osäkerheten påverka situationen i stort i landet, säger Steven Vanneste, ekonomisk rådgivare vid BNP Paribas Fortis i Bryssel.

Pragmatismen är belgarnas räddning. Många har varnat för att det politiska dödläget kan försämra ekonomin radikalt, med en statsskuld som är lika stor som den belgiska bruttonationalprodukten, tredje störst i EU efter Italien och Grekland.

Före jul hotade kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s med en nedgradering av Belgien om inte den politiska situationen stabiliseras de närmaste månaderna, och i april ska stora delar av statsskulden förhandlas om. I januari, i samband med en massflykt från stats­obligationer från skuldsatta länder, steg räntan på belgiska statsobliga­tioner kraftigt. Det innebar att investerare krävde att få mer betalt för att låna ut till belgiska staten, närmare bestämt 1,39 procent mer än om de lånade ut till Tyskland. I nuläget ligger den 10-åriga belgiska statsobligationen på 1,08 procent över den tyska, vilket är över snittet i EU.

Men trots den stora statsskulden ligger budgetunderskottet bara strax under måttliga 5 procent. Arbetslösheten är runt 8 procent, vilket är bra jämfört med övriga EU. De belgiska hushållens sparande är högt och täcker både statens och bolagens skuldsättning, vilket innebär att belåningen kan finansieras av belgarna själva. Den belgiska banksektorn har en stor exponering mot irländska och italienska banker men den har halverats sedan finanskrisens inledning.

Belgiens ekonomiska tillväxt på 2,1 procent för 2010 är bland de bästa i Europa och det sprider stor optimism bland både hushåll och företag som ser positivt på framtiden.

– Det osäkra politiska läget påverkar knappt ekonomin i landet. Här går de ekonomiska mekanismerna på autopilot, säger Steven Vanneste.

Det är inte första gången som regeringsbildningen drar ut på tiden i Belgien. Den förra regeringen sinkades av ministeravhopp och krav på ytterligare reformer ända tills den föll förra våren. Nu är det samma krav på ökad regionalisering som hindrar bildandet av en ny regering. Landets numera största – och i Flandern helt dominerande – parti, det separatistiska Nyflamländska Alliansen, N-VA, blockerar sedan valet all form av regeringsbildning innan man har kommit överens om ett reformprogram som tillmötesgår deras krav.

Bakgrunden är en lång historia om ett land som inte är ett land utan en produkt som vuxit fram efter stormakternas behag. Under en period från den belgiska frigörelsen 1830 fram till mitten av 1900-talet höll landet ihop hyfsat väl, men sedan 1960-talet har splittringen bara ökat. Belgien har reformerats gång på gång i syfte att ge regionerna större inflytande på bekostnad av den federala staten.

– Belgien är en konstgjord stat som definieras av vad den inte är. En buffertzon som varken är Frankrike eller Nederländerna, säger David Rennie på The Economist som under många år bevakade Belgien på plats.

Belgiens problem under efterkrigstiden är att man trodde att EU skulle lösa landets identitetsproblem. I ett federalt Europa skulle regionerna bli viktiga och nationalstaterna skulle förlora betydelse, vilket skulle passa Belgien perfekt och dölja landets problem. I stället blev det tvärtom och det är därför Belgiens problem kommer upp till ytan.

I dag består Belgien av tre regioner: Flandern, Vallonien och Bryssel. Ungefär 60 procent av befolkningen bor i Flandern, ett mini-Holland med hög produktivitet, en viktig hamn i Antwerpen och rik befolkning som tröttnat på att sponsra sin slöa make i söder.

Den slöa maken är det fransktalande Vallonien, med fordom rika industriområden som numera bebos av fattiga, arbetslösa och många invandrare från gamla fransktalande kolonier. De två makarna lever numera alltmer separata liv med egna kulturer, politiker, valregioner, tvprogram, tidningar, utbildnings­system och vattentäta skott mellan sovrummen.

Bryssel är den tredje regionen, EU:s informella huvudstad och magnet för administration och näringsliv. Staden är också barnet som båda vill ha vid en skilsmässa – utan den skulle en separation antagligen redan ha ägt rum. Eller inte. För om Bryssel är barnet som båda makar vill ha så är statsskulden bortbytingen som ingen vill ha. »Belgarna har 342 miljarder anledningar att hålla ihop«, skrev nyhetsbyrån Bloomberg nyligen med hänvisning till antalet euro i statsskuld. Hur tungt det än blir att finansiera den rödblinkande statsskulden så kan den paradoxalt nog bli de belgiska federalisternas bästa vän.

 Vid drottning Victorias begravning i januari 1901 intog en stilig, mörk herre en framträdande plats i följet, men bara några timmar senare hade han förskjutits från noblessen och avskedats från sin tjänst vid hovet.

Mannen var den indiske muslimen Abdul Karim, drottningens närmaste vän och förtrogna under hennes sista år i livet. Han kom som en »gåva från Indien« för att servera vid drottningens guldjubileum 1887 och på bara ett år hade han blivit en mäktig figur inom hovet där han undervisade drottningen i urdu och indisk politik varje dag.

Det brittiska imperiet låg på sin absoluta formtopp och drottningen var en ambitiös elev. Även om det inte finns belägg för sexuella förbindelser mellan de tu var förhållandet mycket intimt, enligt författaren Shrabani Basu som hittat tidigare opublicerade dagböcker och brev. Det var Karim drottningen vände sig till först i alla frågor och trots hans enkla, borgerliga bakgrund hade han tillträde till de mest exklusiva kretsarna och slutna rummen vid hovet.

Drottning Victoria hade ett par år tidigare retat omgivning­en med sitt förhållande med den skotske betjänten John Brown (som filmades i »Mrs Brown« från 1997). Men med Karim var indignationen omåttlig.

Efter drottningens död förvandlades Abdul Karim till paria. Han glömdes bort och hon fick det eftermäle alla förknippar med den viktorianska eran: sträng moralism och kyskhet.

Sveriges genom tiderna värsta seriemördare finns i Malmö. En nittonårig beredskapsarbetare dömdes 1979 för elva mord och sexton mordförsök som han begick under ett par månader vid långvården på Malmö Östra sjukhus i slutet av sjuttiotalet. Med hjälp av starkt frätande rengöringsmedel förgiftade han minst 24 personer som dog i svår andnöd, ofta med kemiskt doftande fradga sipprande ur munnen. Under utredningen erkände han 27 mord och 15 mordförsök »för att han ville förkorta deras lidande« men i delar av fallen kunde man inte utesluta att patienterna dött av naturliga orsaker.

Nu tycks samma stad återigen ha drabbats av en seriemördare. En 39-åring som tros ligga bakom en serie dödliga skjutningar i Malmö under flera år tillbaka häktades före jul misstänkt för mord och mordförsök. Med förra veckans uppdatering av brottskatalogen är han i dagsläget misstänkt för tre mord och tio mordförsök. Han utreds för ytterligare fyra skjutningar, varav en med dödlig utgång. Och ännu är utredningen bara halvvägs.

En seriemördare definieras av den amerikanska federala polisen FBI som en person som uppsåtligen dödar minst två personer vid lika många, separata tillfällen. Både Sture Bergwall och beredskapsarbetaren från Malmö stämmer in på den definitionen. John Ausonius får också betraktas som en seriemördare även om han misslyckades med de flesta av sina försök. Men Malmöskytten misstänks för betydligt fler mord och mordförsök än den »första Lasermannen«, som sköt ihjäl en och skadade ytterligare tio personer när han satte skräck i Stockholms invandrare i början av 1990-talet. En annan som dömts för flera mord är Mattias Flink, men han betecknas inte som seriemördare eftersom han begick sina mord i snabb följd vid ett och samma tillfälle. Det är alltså få personer i svensk kriminalhistoria som kan mäta sig med den misstänkte Malmöskytten. Skulle det visa sig att Sture Bergwall är oskyldig till fler mord som han är dömd för, återstår så bara beredskapsarbetaren som kan mäta sig med den man som nu utreds för brott i Malmö.

Kopplingen till lasermannen John Ausonius gjordes när Malmös serieskytt under början av hösten intensifierade attackerna och när gemensamma mönster blev allt tydligare. Vid flera skott användes samma vapen. Flera offer attackerades när de väntade vid en busshållsplats. Flera hade vad polisen betecknar som »invandrarbakgrund«. Hypotesen om en serieskytt växte sig allt starkare, och till slut ringade polisen in en ensamstående man i västra Malmö med vapenlicens och anknytning till flera av brottsplatserna. Hittills uttalar sig inte polisen om eventuella motiv bakom gärningarna, men samtliga offer utom ett hade enligt polisen invandrarbakgrund.

Det faktum att en del av offren hade kriminell bakgrund – enligt polisen handlar det om drygt vart tredje – kan ha förlett polisen att tro att en del av skotten var del av gänguppgörelser. Däremot tror man inte att det innebär någon minskning av gängbrottsligheten.

– Efter gripandet har vi sett en radikal minskning av skottlossningarna på offentliga platser i Malmö, men det har troligen flyttat inomhus. Det är antagligen den höga polisnärvaron och vårt brottsförebyggande arbete som har haft en lugnande effekt på gängvåldet, säger utredaren Göran Landvall vid Serieskytts-kommissionen i Malmö.

Men mycket återstår fortfarande av utredningen och den misstänkte i Malmö förnekar fortfarande till alla brott. Enligt Göran Landvall har gärningsmannen under förhör hittills svarat i stil med »solen skiner i dag« men han verkar inte psykiskt sjuk.

– Mitt intryck är att han vet vad han gör –och vad han har gjort, säger Landvall.

Fakta | De värsta mördarna

Sture Bergwall (Thomas Quick): Dömd för sju mord. Tidigare dömd och, efter resning, för ytterligare ett.
John Ausonius: Dömd för ett mord, nio mordförsök.
Mattias Flinck: Dömd för sju mord, tre mordförsök.
»Beredskapsarbetaren«: Dömd för elva mord och sexton mordförsök (till sluten psykiatrisk vård, numera frigiven).
39-åringen: Misstänkt för tre mord, tio mordförsök. Utreds för ytterligare tre försök och ett mord.