Vad betyder det för jämställdheten i Sverige att inget av partierna nu driver frågan om kvoterad föräldraledighet?

– Det kommer att betyda mycket eftersom det är en tydlig och enkel åtgärd som skulle ge en knuff i rätt riktning. Det finns en bild av att det är ett fritt val för föräldrar att bestämma vem som ska vara hemma medan vi i själva verket är fast i normer som styr mamman att vara hemma avsevärt längre än pappan.

Varför tror du att inget parti driver de här frågorna?

– På grund av det jämna opinionsläget har de rödgröna närmat sig alliansens politik och fått nedprioritera den här ­frågan. Det säger något om tidsandan, vi lever i en nykonservativ tid där feminismen är mer eller mindre skambelagd och vi har en jämställdhetsminister som inte vill kalla sig feminist.

Kan man inte driva jämställdhetsfrågor utan att beteckna sig själv som feminist?

– Nej, om man inte vågar kalla sig feminist har man inte tillgodogjort sig maktanalysen av samhället. Jag fattar inte varför någon inte vill förknippas med ett begrepp som bygger på kunskap och fakta. Annars skulle man lika gärna kunna anamma kristdemokraternas så kallade jämställdhetspolitik som går ut på att ha piga och vårdnadsbidrag.

Finns det några andra politiska åtgärder som skulle kunna öka jämställdheten i Sverige?

– Åh, en massa. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är skamliga och lönebildningen i offentlig sektor konsekvent diskriminerande. En annan, mer akut fråga handlar om våldet mot kvinnor i Sverige och hela världen som alla kvinnor, inte bara de utsatta, måste förhålla sig till.

Har feminismen en backlash i Sverige?

– Ja. Den härskande retoriken bygger på stark individualism där var och en får fixa sin egen jämställdhet, typ »jamen bli jämställd då«. Då drar man ner frågan på en privat nivå och förbiser att det handlar om strukturer och system med följden att många kvinnor skambelägger sig själva för att de inte lyckas levas speciellt jämställt i praktiken.

Du var på väg in i Fi men avstod för att partipolitik inte är din grej – varför inte?

– Det verkar skittråkigt och jättejobbigt att sitta i riksdagen och gå på utskott, förhandlingar och möten. Jag skriver hellre böcker.

I en intervju nyligen uttryckte du förvåning över att din bok Bitterfittan hade lästs av kvinnor i en välbärgad Stockholmsförort. På vilket sätt tycker du att feministiska frågor hänger ihop med klass?

– Jag har en vänster-maktanalys och blev förvånad över att fruarna i Saltsjöbaden inte bara läste Bitterfittan, utan även tyckte om den och kände igen sig. Men det är klart att könsorättvisor finns i överklassen också.

Kan det vara en generationsfråga – eller lever dagens unga män fortfarande på en räkmacka?

– Nja, det är fortfarande kvinnorna som tar huvudansvaret för hem och barn och som drabbas av ohälsa på grund av dubbelarbete. Dagens unga män kommer tyvärr att vara de som faktiskt får de höga positionerna och lönerna.

Du skriver förord till nyutgåvan av Erica Jongs »Rädd att flyga« som kommer senare i höst. Vad har boken betytt för dig, varför den är relevant idag?

– För att den handlar om en kvinna som försöker ta makten över sitt liv och hitta sitt hjärta – hon bryter upp från »lydig fru« till »älskarinna på rymmen«. Men också för att den är väldigt rolig och befriande och inspirerar läsaren till egna uppror.

Hur har den feministiska debatten förändrats om 10-15 år?

– Just nu finns det inget som tyder på att den skulle kunna utvecklas i positiv riktning. Jag häpnar gång på gång över den låga nivån på debatten – det är personangrepp, medievänliga catfights och positionering som dominerar diskussionen. Synd.

Detta har hänt

Maria Sveland slog igenom stort 2007 med debatt-romanen »Bitterfittan«. Hennes senaste bok »Att springa«, om två tonårsflickors utsatthet och vänskap, fortsätter på temat jämställdhet. Jämställdhetsfrågan har inte varit någon stridsfråga i val­rörelsen och i tisdags stod det klart att de rödgröna avstår från att göra kvoterad föräldraförsäkring till en valfråga. Vänsterpartiet går dock fortfarande till val på att den ska individualiseras.

När den nya terminen nu inleds är över tio procent av landets dryga en miljon grundskoleelever inskrivna vid en friskola. Bland landets gymnasister går var femte elev i friskola. Under sommaren har debatten kring friskolorna tidvis varit våldsam, men få ifrågasätter i dag deras existens.

Den kanske främste arkitekten bakom den svenska friskolemodellen är Per Magnus »Peje« Emilsson som tidigt ifrågasatte kommunernas monopol på skolpengarna. Som ordförande i Fria Moderata Studentförbundet och kampanjledare 1970 intog han en naturlig plats i fyrtiotalistmoderaternas maktcentrum som senare fick namnet »Bunkern« trots att han lämnade politiken för det privata näringslivet, redan 1973.

Peje Emilsson grundade en av Sveriges numera största pr-byråer, Kreab. Han var spinn-doktor innan ordet var uppfunnet. Som engagerad pappa med barn i skolåldern började han driva frågan om valfrihet och gemensamt finansierade friskolor i Sverige under tidigt 1980-tal.

– Som ordförande i föräldraföreningen i Enskilda gymnasiet kunde jag se vilka svåra villkor privata skolor hade. Där hade en engagerad rektor lyckats rycka upp en privatskola med stora problem, fått upp resultaten och förbättrat undervisningen dramatiskt. Det visade vilka möjligheter egen drivkraft öppnar upp, säger han.

Då förknippades friskolor med den handfull exklusiva privatskolor avsedda för barn till den svenska noblessen, men ett lokalt uppror i Dalarna ändrade på den saken. I Drevdagen i Älvdalen meddelade kommunen strax före skolstart 1983 att skolan skulle läggas ned och hänvisade i stället till den kommunala skolan i Idre, 2,5 mil bort. En sexårig strejk där man drev byskolan med hjälp av donationer och en landsomfattande debatt tog vid. Drevdagen gjorde friskolan till en angelägenhet för den breda allmänheten. 1989 blev den landets första friskola men 2007 fick den läggas ner på grund av vikande elevunderlag.

I Drevdagen och i snart sagt varje debatt och sammanhang där skolans form och innehåll diskuterades försökte Peje Emilsson delta och framföra sina idéer. Han pratade med kommunpolitiker, lära­re, skolpolitiker och, förstås, med den innersta moderata kärnan, som han fortfarande stod nära.

– Men det var egentligen inte någon stor ideologisk fråga, åtminstone inte efter Drevdagen. De som var svårast var kommunpolitikerna: att övertyga dem på glesbygden om att det inte skulle leda till avflyttning och att få moderater i Danderyd eller Lidingö att inse att andra kunde sköta en skola lika bra som de, säger han.

Under ett internt arbete frågade han moderata politiker vad de ansåg var de viktigaste anledningarna till en reform; billigare skolgång, bättre resultat eller möjligheten att välja.

– Bara var femte angav valmöjligheten som den främsta anledningen – vilket i själva verket är den enda! Får du bara valmöjlighet och konkurrens kommer bättre resultat och effektivare resursanvändning automatiskt, säger han.

Skoldebatten sveptes med i den våg av liberalisering som sköljde över landet under 1980-talet. Ingen gick opåverkad och det var den socialdemokratiska regeringen som först luckrade upp skolpolitiken genom att införa konkurrens mellan kommunala gymnasieskolor. När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 deklarerade Carl Bildt att »en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken« skulle bli en av regeringens huvuduppgifter.

Men när friskolereformen skulle genomföras blottades en spricka mellan de borgerliga partierna. Moderaterna ville huvudsakligen underlätta för den bråkdel av landets skolor som var privata. Kristdemokraterna var för en liberalisering som skulle möjliggöra kristna skolor. Folkpartiet ville värna Waldorfskolorna, men motsatte sig samtidigt konfessionella skolor som krockade med deras syn på tolerans och jämställdhet. Centerpartiet var emot friskolor och befarade att byskolor skulle rationaliseras bort. Drevdagen var helt avgörande för att de skulle acceptera reformen.

I opposition har socialdemokraterna traditionellt motsatt sig en liberalisering, men under 1980-talet delades även de i frågan. På ena sidan talade Olof Palme om »Kentucky Fried Children« när han skällde på den privata förskolan Pysslingen, på den andra sidan fanns Kjell-Olof Feldt som var positiv till valfrihet.

– Socialdemokraterna bjöd på passivt motstånd men tyckte nog att friskolereformen var för liten och obetydlig. Sedan överlevde reformen för att den blev för viktig – det gick inte att riva upp den, tror Odd Eiken, statssekreterare i Bildts regering.

Friskolereformen genomfördes alltså, och motståndarna blidkades med hjälp av ett antal principer. För det första, lika villkor: ersättningen till de fristående skolorna skulle uppgå till snittkostnaden för en elev i den kommunala skolan. För det andra, kvalitetssäkring: standard och innehåll i undervisningen måste stämma överens med utbildningsplanen. För det tredje, bort med överklasstämpeln: privata avgifter skulle bort.

Reformen gled igenom och när socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1994 fanns det ingen som ville riva upp den, i stället utvidgades den.

Nästan tjugo år senare är friskolan en naturlig del av det svenska skolväsendet, Göran Persson lär ha kallat sig själv arkitekt bakom den svenska friskolan och Kjell-Olof Feldt är ordförande i Friskolornas Riksförbund. Peje Emilsson, som följde upp reformen med att starta ett av Sveriges största friskoleföretag, Kunskapsskolan, är nöjd. Han följer den senaste debatten om vinstutdelning med intresse.

– Det är få förunnat att kunna starta skolor med donerade pengar. För att nå ut brett måste en finansiär ha möjlighet att få tillbaka sina satsade pengar, säger Peje Emilson.

Så berättar han om Kunskapsskolans expansion utomlands, i London, New York och till och med projekt i Indien.

– Och varför ska man inte kunna dra valfriheten ett steg till och ta med sig skolpengen till New Dehli? Men den yttersta drömmen handlar om att ta den svenska modellen till tredje världen. Tänk vilka möjligheter!

Under processen m veckans nyhetsjobb har jag läst en del superintressanta och för artikeln helt ointressanta artiklar om lärare.

Så, vill ni veta hur man hittar de bästa lärarna, läs den här artikeln av Malcolm Gladwell. Där får du jämförelser med talangscouter inom såväl amerikansk fotboll som finansbranschen. Utgångspunkten är att bra lärare är den i särklass viktigaste komponenten för att få upp resultaten i en skola. Enda sättet att hitta de bästa lärarna är att utvärdera dem när de väl har börjat undervisa – inte att höja krav osv för inträde på Lärarhögskolan. Sedan ska elevernas resultat testas regelbundet – inte för att se hur bra de är utan för att se hur bra läraren är.

Om ni stället vill fördjupa er i det skolpolitiska klimatet i Bloombergs New York kan ni läsa denna. Där är det värsta kriget mellan facket o politiska ledningen och som vanligt i staterna blir det rättssak av tvisterna. I min mening är artikeln lite väl kritisk mot de lärare som hamnat i The Rubber Room – karantän för lärare som anklagas för inkompetens eller övergrepp på elever…

Min reflektion är att många lärare borde ägna sig åt självrannsakan innan de söker till yrket. Till att börja med kan man fråga sig: Gillar jag barn och ungdomar? Om svaret är ”Nej, i allmänhet blir jag lätt irriterad på bortskämda snorungar och får tunghäfta av truliga ungdomar” – som för övrigt skulle bli mitt svar – så bör man avstå.

Hur kan man förebygga att personer på så höga positioner i samhället begår brott?

– Det är förstås ingen enkel sak. De försök som har gjorts att förklara Göran Lindbergs beteende handlar om att han är en dubbelnatur. Även om inte psykologi är mitt expertområde så tycker jag att vi kan dra en viktig lärdom av detta, nämligen att den här sortens brottslighet kan förekomma även där man minst anar det.

Hur då?

– Vi har alla en bild av hur en våldtäktsman är, ser ut och uppför sig. Det finns ett motstånd hos alla – även hos dem som är satta att utreda brott – att vanliga, skötsamma personer skulle kunna begå sexuella övergrepp.

Hur kunde det gå så långt innan någon reagerade?

– Det är ju väldigt förvånande att han har kunnat dölja detta. Han lär ha haft kontakt med ganska många män och kvinnor på olika håll i landet och om någon av dem förstod vem han var är det märkligt att de inte anmälde det – fast det handlar förstås om att dölja egen brottslighet. Men han tycks ha varit en psykopat med god förmåga att manipulera folk. Med tanke på hans arbete är det ännu värre.

Hur menar du?

– Jo, det är förstås viktigt att en person som utreder brott har förmågan att känna empati och sätta sig in i hur andra känner – det hade inte Göran Lindberg. Inom rättsväsendet ska inte fel personer kunna hamna på så tunga poster.

Tänker du på någon sorts screening, eller hur skulle det gå till?

– Ja, man borde i alla fall försöka få en djupare psykologisk förståelse för folk i de här positionerna. Jag vet inte hur psykologisk profilering fungerar men vid chefsrekrytering kan man ibland bortse från saker som hade kunnat upptäckas. Man kan ha i åtanke att personer i chefspositioner oftare än folk i allmänhet faktiskt är psykopater.

Göran Lindberg har gett uttryck för en mer liberal inställning till sexköp, att det inte borde vara förbjudet. Hur går det ihop med rättsskipning och brottsbekämpande verksamhet?

– Det är en grundförutsättning att en brottsutredare själv är lojal med sin uppgift. Men det är en hel del män inom rättsväsendet som ifrågasätter förbudet mot sexköp. Jag tycker att man ska respektera demokratiskt fattade beslut. Vi har till exempel en märklig situation där en domare i Högsta domstolen är fälld för sexköp och ändå får behålla sin tjänst.

Vad innebär det för allmänhetens förtroende för rättsväsendet?

– Det är klart att det undergräver förtroendet. Därför är det extra viktigt att ingen ska kunna få intrycket att Göran Lindberg inte skulle behandlas som vem som helst.

Hur ser du på de beslut som fattats av åklagare och domstol när det gäller sekretess och lyckta dörrar?

– Det var viktigt att häva delar av sekretessen – det hade annars kunnat göda den misstro som redan finns. Åklagarens beslut att sekretessbelägga hela utredningen var väl att ta i. Det känns som ett utslag av det obehag som många män känner inför sexualbrott – det är en massa snusk som inte ska ut i offentlighetens ljus.

Vad tror du kommer att hända med polisens jämställdhetsarbete nu?

– Jag hoppas att det pågår ett intensivt jämställdhetsarbete. Polishögskolan har fått en kvinnlig rektor som nog ser över var arbetet kan förstärkas och det antas allt fler kvinnor till polisutbildningen. All forskning visar att en jämn könsfördelning leder till bättre verksamhet på alla områden.

Kommer den här processen att förändra synen på sexualbrott?

– Kanske kan det bidra till att allmänheten ser vilken form av utnyttjande sexualbrott handlar om – det är inte kul, det finns ingen glans över detta.

Detta har hänt

I veckan inleddes rättegången mot förre länspolismästaren Göran Lindberg som står åtalad på 23 punkter, bland annat för en grov våldtäkt, tre våldtäkter och tio fall av koppleri. Göran Lindberg var tidigare länspolismästare i Uppsala och rektor vid Polishögskolan i Solna.

Läs även Anders Sundelins porträtt av Göran Lindberg.

Hur har du lyckats pricka in vartenda nummer?

– Ja, det är faktiskt märkligt. Jag är bara sjuk på jul och när jag är ledig.

Hur har de här åren varit?

– Väldigt roliga och intressanta. Genomgående har jag haft himla kul. Varje gång är det lika spännande att börja lägga ansiktsfärgen – jag håller på med det just nu faktiskt. På Anna Blomberg.

Hur går det till när du ritar?

– Först tar jag bilder, helst själv på plats men om det inte fungerar får jag leta bilder på nätet och skriva ut. Sedan väljer jag ut ett foto att teckna av. ­Ibland får jag komplettera med fler ­foton där man ser vissa detaljer bättre.

Vilka är de trevligaste luncher du varit med på?

– Annette Kullenberg var väldigt skojig. Peter Wolodarski mycket trevlig. Lunchen med Ann-Sofi von Otter blev lång och trevlig. Sigrid Kahle var intressant och hade mycket att berätta.

Var var maten godast?

– Lunchen på Lux med Jan Guillou var mycket god.

Var var maten sämst?

– Åh, jag minns inte. Men jag ­föredrar Riche och Gondolen framför ­vego-caféer.

Vilket porträtt är du mest nöjd med?

– Stefan Ingves, Jeanette Bonnier, Georg Riedel, och Torgny Lindgren.

Vem var svårast att rita?

– Alla bleka, blonda. Lena Endre till exempel. Och Bodil Malmsten. Personer med starka färger är mycket lättare – Alexander Bard till exempel.

Har du någon drömlunch:?

– Kronprinsessan Victoria kanske. Jag har ritat henne i ett annat sammanhang – hon sitter festklädd på ett utedass och har sina förfäder på väggen bredvid som stirrar på henne.

Sillsanningar

Ovärderlig kunskap inför sillsäsongen är bland annat att kunna skillnaden mellan sill och strömming.

1 Frågan om sill eller strömming har geografisk betingelse. Fångas fisken norr om Kristianopel i nordöstra Blekinge kallas den strömming. Fångas den längre söderut och på västkusten kallas den sill. Regeln är att ju lägre salthalt, desto mindre fisk. Ju längre norrut i Östersjön man kommer desto längre blir huvudet, antalet ryggkotor ökar och fetthalten minskar.

2 Sillen leker i de flesta fall både höst och vår. Den samlas i mycket stora stim, leken sker över sand-, grus- eller stenbotten på ett djup mellan 0,5 och 100 m, intill kustens grundvatten eller ute vid bankar i havet. Rommen sjunker till botten, och kläcks efter en till tre veckor beroende på vattentemperatur, ju varmare, desto fortare. Vid drygt tre månaders ålder börjar ynglet likna den vuxna sillen, men först vid tre års ålder är den fullvuxen, 18–25 cm.

3 Sillen är den vanligaste fiskarten på jorden. I Sverige har fångsten varierat genom åren. Först skedde en tillbakagång på 1970-talet men i början av 2000-talet gjordes rekordfångster och numera ligger fångsten på runt 200 000 ton årligen.

Franssons favoriter

Radioprofilen och sill­entusiasten Karin Fransson från programmet »Meny« äter sill varje dag, alltid hemmagjord, aldrig på burk. Hon behöver det. Till sillen serveras med fördel ett kallt, friskt öl och hemkryddat brännvin – gärna kummin eller färska örter som timjan eller basilika från köksträdgården. Till den gravade strömmingen fungerar även en inte alltför knastertorr Riesling eller ett gott rosévin. Här några favoriter på midsommarbuffén.

1. Klassisk löksill med mycket lök och kryddpeppar. Kan varieras med olika löksorter – gul, röd, silver eller vårlök. Pynta med mycket färsk lök i tunna skivor på toppen vid servering. Kan också plocka upp filéerna (som alltid ska läggas in hela och skäras vackert vid servering) ur lagen och klicka på krämig sås av gräddfil, majonnäs och vitlök.

2. Gravad strömming i basilikasås. När fileerna fått ligga i ättikslag över natten, lägg ned dem i mixad sås av färsk basilika, vitlök, majonnäs och crème fraiche. Kan med fördel serveras tillsammans med en sallad caprese av solmogna tomater, mozza­rella och basilika och en ciabatta till.

3. Stekt inlagd strömming på knäckebröd.

4. Matjessill är ett måste till midsommar. Ska serveras med väl brynt smör, tunt hyvlad prästost och generöst med gräslök. Gräddfil vid sidan av.

Silla snacket

Se här ett par ordspråk och talesätt att briljera med vid sillbuffén.

»Att kalla sill för fisk är att lura folk.«

»Ännu kan vår Herre ge sill åt göte­borgarn.«

»Skall det vara gille, sa’ käringen, så låt oss steka den andra sillen med.«

»April, april, din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill.«

»Lipa som en sill.«

»Sillmjölke« (vekling)

»Sillstrypare« (fiskare eller göteborgare)

»Sillpackare« (buss- och spårvagnskonduktör).

»Att stå som packad sill i en tunna.«

»Som en död sill« (lat eller livlös person, dock vid liv)

»Den ger jag inte många ruttna sillar för.«

»Det blev ingen sill av den makrillen.« (önskan gick ej i uppfyllelse).

»En skön sill.« (vacker jungfru)

Och slutligen, till deckarläsaren i hängmatta: engelskans »red herring« är ett villospår.

Sillstoff

Närings- och energivärde per 100 g sill/strömming

Energi: 965 kj

Kcal: 230

Protein: 15,2 g

Fett: 14 g

Fettkvalitet i %:
Mättat: 23,1 %
Enkelmättat: 46,5 %
Fleromättat: 26,5 %

Fördelat på:
Omega-3-fett: 24,8 %
Omega-6-fett: 1,7 %

Fettlösliga vitaminer: A, D

B-vitaminer: B12, niacin, pantotensyra

Källa: Svenskfisk.se

Vilket lag håller du på?

– Inget egentligen, men jag tror att Brasilien vinner. Deras match mot Nordkorea i veckan var bäst hittills under mästerskapet – roligt spel. En annan möjlighet är Holland. Sämst hittills är förstås oljudet på läktarna. Men jag förespråkar inte ett förbud mot vuvuzelan på arenorna – det är ju deras tradition och det är härligt att det är fullsatt och hög stämning på matcherna.

Vilka blir följderna av det här mästerskapet för Sydafrika?

– Man har nog överdrivna förväntningar på landslaget men på det stora hela verkar sydafrikanerna ha klarat uppgiften bra och jag tror att evenemanget kan stärka deras självförtroende. På lite längre sikt kommer det att vara positivt för fotbollen i både Sydafrika och resten av kontinenten.

Vad tycker du om de svenska tränarinsatserna?

– Det är en fantastisk prestation att man har lyckats ympa in ett nytt spelsystem på bara ett par veckor. Det visar vilken hög standard vi har på tränarna i Sverige.

Här i Sverige stundar val i september och socialdemokraterna går in med ovanligt låga opinions­siffror i valrörelsen. Hur är stämningen i partiet egentligen?

– Uppåt måste jag säga. Både bland valarbetare och ute på gator och torg där jag rör mig mycket är det god stämning och många kommer fram och vill heja. En del är uppretade på arbetslöshetssituationen men då brukar jag säga att om vi ska kunna ändra på den saken måste ni ge oss chansen.

Hur påverkar det faktum att det är så jämnt mellan blocken?

– Jag tror att det blir väldigt tajt. Oavsett hur opinionssiffrorna ser ut gäller det att vara ödmjuk inför valdagen. Övermod är farligt, för det kommer att kunna ändras in i det sista.

Kommer du att ha någon formell roll i valrörelsen?

– Nej, men jag kommer att vara aktiv med dörrknackning och vara ute och prata med folk. Jag lämnar riksdagen nu, jag har varit med så länge och det är dags att lämna plats för andra. Det är viktigt med föryngring. Jag och Nikos Papadoupolus lämnar plats för två nya – 23-åriga Emilia Bjuggren och 72-åriga Sven Britton. Det är bra att fylla på med både unga och gamla med skilda erfarenheter.

Bara varannan socialdemokratisk väljare tror på Mona Sahlin som statsminister – hur ser du på det?

– Det är en kombination av att hon är kvinna, det finns många som tycker att det känns ovant, och att hon är en omstridd person som har varit med länge i politiken. Jag har stött henne från början och jag anser att hon har goda förutsättningar att leda det rödgröna samarbetet, men det är först när hon kommer i regeringsställning som hon kommer att kunna omvärderas för det hon faktiskt gör och inte bara för vad hon har gjort tidigare.

Vad säger du om riksdagens partiledardebatt i veckan?

– Vi var oerhört taggade. Debatt­klimatet inför valet är hårt, lite på gränsen ibland. Möjligen kan det bli lite för mycket pajkastning.

Läget i svensk ekonomi ser lite olika ut beroende på vem man frågar – vilken är din bedömning?

– Vi gick in i den här mandatperioden med överskott i de offentliga finanserna. Sedan dess har den nuvarande regeringen försämrat svensk ekonomi ungefär lika mycket som regeringarna i Grekland och Spanien. Det offentliga underskottet har minskat med 5–6 procent från ett par procent plus till ett par procent minus.

Du har motionerat flitigt i riksdagen om riktade insatser till jazzmusiken – varför ska just den musikformen få ökade statliga bidrag?

– Jag gillar jazz. Det är en genre som inte får det stöd den förtjänar. I likhet med opera finns det ingen kommersiell bas men de båda skiljer sig genom att opera får mellan 30 och 40 gånger mer statligt stöd. Jag tycker att det borde löna sig att vara jazzmusiker.

Detta har hänt

Fotbolls-VM i Sydafrika har – utöver diskussioner om prestationer och domslut – väckt frågan om det sydafrikanska blåsinstrumentet vuvuzelans vara eller icke vara på arenorna. I veckan hölls den sista partiledardebatten i riksdagen före sommaren. Bosse Ringholm var finansminister 1999–2004 och därefter vice statsminister fram till socialdemokraternas valförlust 2006. Sedan dess har han varit ledamot i riksdagen.

Martin Kindgren försvann som en gasell, Lasse Grafström susade förbi överraskande snabbt, Martin Ahlqvist höll väntat topptempo, Anna älgade ifatt ganska raskt, Daniel tog det lite soft.

Själv höll jag på att dö efter halva, ville bara lägga av, trodde jag låg sist och plågade mig genom sista biten. Förstår inte hur 3,8 km kunde vara så långt.

Men jag kom ju inte sist! Resultatet då: Kindgren låg i tätklungan när han plötsligt fick en sträckning och tvingades bryta. Lasse dundrade in på 18.01 (och hade kommit under 18 om han fattat att man skulle springa sista 50 metrarna – men ni vet han är ju skåning, inte så lätt). Martin A på 18.23, Anna 19.23 och jag kämpade in på 20.13, Daniel 24.21.

Fokus bästa tre kom på 21:a plats, men med tanke på att Anna och jag kom på 12:e resp 15:e plats bland brudarna gäller det bara att mobilisera en tjej till t nästa år – då jädrar!

Mitt bland uteserveringar och nybakade studenter ekar plötsligt flera skarpa skott genom luften. Folk tar skydd i panik, blodiga förs från platsen i bilar och ett stort polisuppbåd inkallas. Bara ett par timmar senare inträffar en ny skottlossning. Resultatet: tre skadade på sjukhus, varav en allvarligt, och några dagar sitter tre personer häktade.

Skottlossning på öppen gata i Sverige sker väldigt sällan. I Malmö har det under det senaste året inträffat vid upprepade tillfällen och staden har mer än någon annan kommit att förknippas med grova, gängrelaterade våldsbrott.

Här brottas polisen med åtminstone en handfull mer eller mindre uttalade gängbildningar som skiljer sig från de traditionella mc-gängen.
Den nya generationens kriminella gäng har lösare, mer flexibel struktur, ofta med rötter i andra länder. Hit hör till exempel den danska importen Black Cobras som tagit sig hit via Malmö och etablerat sig norrut i landet. I Malmö finns också vad polisen kallar K- och M-falangen, grupperingar kring en eller ett par centrala figurer där lojalitet, heder och respekt är kittet.

Mats Attin, kriminalkommissarie och inre befäl vid Malmöpolisen, tycker att den stora skillnaden i Malmö i dag jämfört med tidigare är att folk som känner sig hotade bär med sig vapen – ofta skjutvapen.

– Folk har alltid bråkat. Men på grund av konflikter i omvärlden, till exempel i forna Jugoslavien, finns det numera massa vapen i omlopp. Så länge som det svenska rättsväsendet inte ser mer allvarligt på detta kommer förekomsten och användningen av vapen bara att öka, säger han.

Så varför just Malmö? Närheten till kontinenten och Danmark brukar slentrianmässigt framföras som en förklaring. Men Malmö utmärks av flera andra saker. För det första finns socialt utsatta bostadsområden, som Rosengård, nära stadskärnan.

– Områden med många unga och barn, många med låg socioekonomisk status, är ett problem. Det genererar brott var området än ligger, men i Malmö blir det extra synligt eftersom områdena ligger mitt i stan, säger kriminologen Robert Andersson vid Växjö universitet.

För det andra handlar det om självuppfattning. Enligt Robert Andersson ryms våldsbrottsligheten fortfarande inom den normala variationen. Under en tjugoårsperiod har Skåne län enligt statistik från Brottsförebyggande rådet legat konstant på mellan två och tre anmälningar för dödligt våld per 100 000 invånare, vilket kan jämföras med Göteborg som haft samma siffror eller Stockholm som legat på mellan tre och fyra anmälningar. Robert Andersson menar att det i stället är den mediala bilden av Malmö som avviker – och den känsla det har gett.

– Skåningarna är rädda. Genomgående för alla trygghetsundersökningar är att folk i Skåne upplever att de lever i en våldsam miljö – vilket inte är sant, säger han.

Blodigt år i Malmö

Under det senaste året har flera mord och mord­försök i Malmö satts i samband med gäng.

14 augusti 2009
Den yngre av bröderna som polisen anser är centrala i M-falangen skjuts till döds. 24-åring från K-falangen åtalad.

10 oktober 2009
En 20-årig kvinna och en 22-årig man skjuts. Kvinnan dör, medan mannen, med kopplingar till gängbrotts­lighet, klarar sig trots skott i huvudet.

6 december 2009
47-årig man skjuts ihjäl vid en gångtunnel. Pappan till den utpekade ledaren för K-falangen har varit häktad, är nu fri, men ännu misstänkt.

31 januari 2010
K-ledarens storebror skjuts ihjäl på Stortorget i Malmö. Två centrala män i M-falangen har suttit häktade efter att ha pekats ut av ett vittne.

17 mars 2010
En 21-åring blir beskjuten i sin bil. Troligen har skytten tagit fel, för han avbryter attacken när han fått syn på 21-åringens ansikte.

17 april 2010
En 24-åring i M-falangen skjuts ner, men överlever.

4 maj 2010
En hagelsvärm avlossas mot en lägenhetsdörr i centrala Malmö. Skottet knyts av polisen till Black Cobra.

28 maj 2010
En 33-åring, vittne i rättegången mot en ledande medlem i gänget Black Cobra, skjuts i benen.

9 juni 2010
Två personer skjuts vid ett växlingskontor i vad som misstänks vara en uppgörelse med koppling till Black Cobras. Senare samma kväll skjuts ytterligare en person. Tre personer häktade: en 42-åring som sköt, en 29-åring och en 22-åring misstänkta för grovt olaga tvång. Dessutom ligger en person svårt skadad på sjukhus misstänkt för grovt olaga tvång.

16 juni 2010
En person skottskadas i centrala Malmö.

Vuvuzelan ligger som både en ljudmatta i var mans teverum och femma på twitters tio-lista över aktuella ämnen. Bäst hittills är Annika Lantz som genomförde halva sitt program med partytuta i bakgrunden som den arme side-kicken fick blåsa i tills han – nästan – svimmade. Förbud eller inte känns som årets mest existentiella fråga. Som redaktör Ahlqvist sa ”Hörni, kan ni vara lite lugna på läktarna nu när vi kommer hit för att spela fotboll”. Istället är det filter som gäller – BBC håller på och fixar det och här finns vuvuzelafilter för den som vill… Eller flyt med och släpp loss själv (Guardians idiot-guide…)

Fokus artikel om opinionsläget i Sverige inför riksdagsvalet handlar om att socialdemokraterna förlorar på att det är jämnt mellan blocken. Det gäller att pricka in formtoppen till valet.

Saken var bara att det var lite dålig tajming på vår pressläggning. Igår – alltså dagen före den så hett efterlängtade SCB-mätningen som skulle facit på partiernas insatser under ”lilla valrörelsen”. Och det är klart, enligt Murphys förträffliga lag så visar deras resultat inte alls att det är speciellt jämnt mellan blocken, vilket var tesen i vår artikel. Så kan det gå – det går inte att förutspå dessa slagiga opinionsmätningar.

Men två små påpekanden.

För det första är SCB:s mätningar förvisso bättre och mer tillförlitliga än alla andra tillsammans, men som den statliga myndighet SCB är så mal kvarnarna långsamt; den 16 maj hade 70 procent av  intervjuerna genomförts och det var i början av den rödgröna nedförsbacke som andra opinionsinstitut mätt upp.

För det andra så handlar artikeln mycket om sossarnas tapp i opinionen – och det fortsätter. Från mätningen i november har s backat med 3,6 procent och ligger nu på blygsamma 33,8. Det kan fortfarande verka demoraliserande på landets största parti att man backar i mätning efter mätning.

Vad innebär det att opinions­läget mellan blocken är utjämnat inför valet i höst? Snittet för de mätningar som gjorts av bland annat Synovate, Novus, Sifo och Demo­skop under maj och juni ger blocken ungefär 47 procent var. Härutöver kom SCB:s mätning på torsdagen som visade att socialdemokraterna fortsätter att tappa, även om de rödgröna har ett tydligt övertag.

Det brukar heta att svenska val är jämna, men det är inte nödvändigtvis fallet. Till exempel vann socialdemokraterna tre val i följd 1994, 1998 och 2002 med betryggande marginal med hjälp av sina samarbetspartier.

Däremot tenderar ställningen mellan de stora partierna att utjämnas ju närmare valdagen kommer.

Därför är det lite förvånande att utjämningen mellan blocken kommer redan nu. Historiskt sett tappar socialdemokraterna ofta mot slutet av valrörelser.

– Generellt behöver socialdemokraterna lite mer fallhöjd än de andra. Eftersom de är så stora tenderar de att falla relativt mycket i valspurten, säger valforskaren Henrik Oscarsson vid Göteborgs universitet.

Att socialdemokraterna börjar sjunka redan nu ser därför många borgerliga före­trädare som avgörande.

Samtidigt har historiska lärdomar och gamla sanningar om hur opinioner brukar utvecklas visat sig stämma allt sämre på senare tid. 2007 gav statsvetaren ­Sören Holmberg stalltipset att »regeringen Reinfeldt är rökt« på grund av oppositionens »ointagliga försprång«. Sedan dess har opinionsläget förändrats kraftigt flera gånger. Dels efter två internationella ekonomiska kriser som gynnat regeringen, dels efter inrikespolitiska debatter om ­a-kassa och sjukförsäkring som gynnat oppositionen. Mandatperioden har utmärkts av rekordstora omsvängningar på ett sätt som saknar historisk motsvarighet.

– De här snabba skiftningarna i opinionen liknar ingenting av det vi sett tidigare, säger statsvetaren Peter Esaiasson vid Göteborgs universitet.

Väljarkårens beteende har också förändrats, vilket påverkar förutsättningarna för opinionsinstituten. Väljarna är idag mer otrogna, mer osäkra och mer rörliga än tidigare och de tenderar i någon mån att sätta regeringskompetens och egenintresse före politisk ideologi.

– Det är helt klart svårare att göra mätningar i dag jämfört med för tio år sedan, men det innebär inte att kvaliteten på undersökningarna generellt är sämre, säger Synovates opinionsanalytiker Nicklas Källebring.

I ett jämnt läge blir tajmingen extra viktig. Alla partier strävar efter att presentera populära förslag eller föra upp nya sakfrågor på agendan, men allra helst så nära inpå valet som möjligt. Små åtgärder med små effekter kan få stor betydelse, och små rörelser i endera riktningen kan avgöra valet.

– Det finns en tendens att vänta allt längre in i valrörelsen med nyheter, eftersom det gäller att hamna på snacktoppen under sista valveckan av rätt anledning, säger Henric Oskarsson.

På tre månader kan alltså mycket hinna hända och kanske är det bättre för social­demokraterna att tappa nu än att göra det i slutspurten. Men går man på de historiska lärdomarna kommer det bli svårt för socialdemokraterna att vända skutan – vilket partierna vet.

Fredrik Reinfeldt väljer att tona ned det utjämnade opinionsläget, men det hindrar inte att tusentals borgerliga valarbetare går runt med ett leende på läpparna. Regeringspartierna får positiv skjuts och lättare att entusiasmera sina valarbetare. Samtidigt demoraliseras socialdemokraterna och får svårare att känna medvind.

På det skoningslösa sättet påverkar omsvängningen partierna – oavsett om väljarkåren inte beter sig på samma sätt som förut. Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan får anstränga sig för att se potentialen i situationen.

– Vi ser det som en utmaning. Förmågan att mobilisera sina väljare kommer att bli avgörande i det här valet, säger han.

När jag i veckan pratade m professor Tamar Hermann i Palestina resonerade hon kring Israels rätt att borda fartyget på internationellt vatten. Hon citerade folkrättsexperter som ansåg att det var Israels rättighet att stoppa fartyg som närmar sig Israel eftersom landet befinner sig i ”state of enmity” .

I Svenskan skriver mina gamla professorer i Uppsala om saken – först Ove Bring som säger att Israel bröt mot folkrätten, sedan Göran Lysén att de inte gjorde det.

En efter en firas soldaterna ned i gryningsljuset till ett av Ship to Gazas fartyg. De landar mitt i en hop uppretade aktivister som slår ner dem med påkar och stolar. Där slutar klippen från det israeliska försvarsdepartementet. Blodbadet som sedan följer, med ett tiotal döda aktivister och noll israeliska förluster, finns mindre information om. Operationen som skulle strypa hjälpsändningen till Gaza slutade med mänsklig tragedi och omvärldens fördömanden.

Utifrån framstår Israels handlande som irrationellt och obegripligt. Inifrån landet kommer också hätska utfall om den fumliga hanteringen, men den kritiken skiljer sig från internationella fördömanden på en viktig punkt: i Israel är det få eller ingen som ifrågasätter attacken. Det som kritiseras är i stället beslutsformer och verkställandet. Israels rätt till självförsvar står oemotsagd och fredsaktivisterna tiger still. Peace Now, den fredsrörelse som 1982 samlade 400 000 i protest mot kriget i Libanon, kunde till exempel inte ställa sig bakom det hundratal som i måndags protesterade mot Israels attack mot Ship to Gaza.

– Invändningar mot insatsen uppfattas som väldigt opatriotiska. Hanteringen var dålig och dum men det finns ingen som tycker att det var fel att stoppa skeppen, snarare är det nationell samling som gäller, säger professorn i statsvetenskap Tamar Hermann vid Open University of Israel.

Israel är bäst i världen på nationell samling. Som en ö av ekonomiskt välstånd och demokrati i ett hav av fientligt inställda grannländer av varierande odemokratiska valörer är attack bästa försvar och uppslutning kring ledarskapet främsta reaktion när landet utmanas. Men under de senaste fem åren, och i synnerhet de sista månaderna, har det skett en radikalisering av israelisk politik. I ljuset av detta är hanteringen av Ship to Gaza inte förvånande.

– Det är uppenbart att Israel under de senaste åren i allt högre utsträckning kommit att välja kraftfulla åtgärder och folkopinionen står helt bakom det. Nationell säkerhet är långt viktigare än omvärldens gillande, säger Tamar Hermann.

Skiftet mot en alltmer oförsonlig inställning som skett de senaste åren kan spåras tillbaka till flera händelser, både inom och utanför landet. I början av 2000-talet var de moderata, kompromissvilliga krafterna på frammarsch i Israel.

Under Ehud Baraks regering lämnade Israel södra Libanon och inledde fredsförhandlingar med PLO. Hans efterträdare Ariel Sharon gick från hök till duva när han ledde uttåget från Gazaremsan år 2005. Men efter Sharons stroke 2006 följde flera händelser som ändrade riktning på israelisk politik.

Det är ett antal händelser både från Israel och dess fiender som successivt har gett ett strängare tonläge och en eskalering av konflikten i regionen.

• Hamas valseger i januari 2006: den efterföljande isoleringen, och blockaden som inleddes året därpå var inte enbart i Israels intressen, utan också en eftergift för bland annat Egypten, vars ledning är skarpt Hamaskritisk.

• Kidnappningen av den israeliske soldaten Gilad Shalit i juni 2006: inledde offensiven och användes som förevändning för blockaden av Gaza. Har också hetsat upp den inhemska opinionen i Israel.

• Kriget i Libanon 2006: ledde till alienering från omvärlden.

• Raketattackerna mot Israel från Gaza som eskalerade i november 2008: ledde till Gazakriget.

• Gazakriget nyåret 2008–2009: fördömdes kraftigt av omvärlden.

Dessa händelser trappade upp motsättningarna i regionen och gav nya villkor och förutsättningar för inrikespolitiken i Israel. Förra året blev det dött lopp mellan de två största partierna, mittens Kadima och högerpartiet Likud som fick 28 respektive 27 säten i det 120-hövdade knesset.

Det gav möjlighet för partier som det religiöst ultraortodoxa Shas och höger­extrema Yisrael Beytenu att spela ut de större mot varandra. Kadimas ledare Tzipi Livni vägrade kohandla och i stället blev det den gamla högermannen Benjamin Netanyahu, som på 1990-talet blockerade fredsförhandlingarna med PLO, som fick bilda en koalition tillsammans med Shas, Yisrael Beytenu och Arbetarpartiet.

– Det är en utstuderad högerregering, trots att Arbetarpartiet ingår i den, säger Isabell Schierenbeck som är statsvetare vid Göteborgs universitet.

Arbetarpartiet har tidigare ingått i koalition med högerpartier, men aldrig med de extremistiska partier som de nu ska samsas med. Partiledaren Ehud Barak som alltså var den som bröt dödläget i fredsförhandlingarna i slutet av 1990-talet, är nu den som toppar försvarsdepartementet och ingick i det ökända kabinett som fattade det kritiserade beslutet om hur Ship to Gaza skulle hanteras.

Den marginellt balanserande effekt som Arbetarpartiet skulle kunna få i regeringen vägs upp av det ultraortodoxa Shas och nationalistiska Yisrale Beytenu som båda lutar kraftigt åt höger. Yisrael Beytenus ledare Avigdor Lieberman är i dag utrikesminister. Han ska förvisso inte ha haft något direkt inflytande över hanteringen av Ship to Gaza men hans plats i regeringen har lett till en mer intolerant inställning till en rad personer och grupperingar.

– Bara genom att befinna sig i regeringsställning har Lieberman kunnat styra politiken högerut och ge högerfalangen i Likud större manöverutrymme, säger Isabell Schierenbeck och konstaterar att Ariel Sharons politik framstår som mitt­orienterad i jämförelse med Benjamin Netanyahus.

På senare tid har flera lagförslag lagts fram som går högerut. Till exempel vill regeringen försämra palestinska fångars villkor så länge som inte Gilad Shalit friges och i vintras antogs flera förslag som syftade till att begränsa det civila samhället och yttrandefriheten.

– Regeringen har trappat upp det senaste halvåret. Det handlar till exempel om att hindra israeliska organisationer från att rapportera brott mot mänskliga rättigheter, säger Linda Öhman vid organisationen Kvinna till kvinna i Jerusalem.

Mark LeVine, historieprofessor och Israelkännare vid University of California, beskriver Israel som ett land i upplösning där Ship to Gaza bara är ett uttryck för dålig planering och amatörmässighet som alltmer kommit att känneteckna israelisk politik. Att korruptionen i landet ökar och att armén har förlorat kontrollen över bosättarna är ytterligare tecken på detta. I stället för demokratiska medel använder Israel allt oftare våld för att slå ned motstånd och oppositionella.

– Det är den frätande effekten av många års ockupation som har undergrävt kompetensen hos folk i strategiskt ledande positioner. De håller på att tappa greppet, säger Mark LeVine.

Symptomatiskt för patriotismen och lojaliteten i landet var att det var Kadimas ledare Tzipi Livni efter attacken mot Ship to Gaza försökte gjuta olja på vågorna i israelisk och internationell medan den sittande regeringen befann sig i pr-koma. Annars för oppositionen en tynande tillvaro och vänsterrörelsen är marginaliserad.

Den politiska högervridningen är alltså inte en slump. Attacken mot Ship to Gaza inträffar i ett sammanhang där hela det israeliska samhället har styrt mot ökad nationalism och främlingskap inför omvärlden. Hårdför bosättarpolitik och anti­arabiska strömningar har blivit legio.

– Det nya är att det har tagit så radikala former och att politiken domineras fullständigt av hoten från omvärlden. Landet lider av hybris samtidigt som det är starkt präglat av främlingskap där man ser hela omvärlden som fientligt inställd till Israel, säger författaren och debattören Göran Rosenberg.

I Israel härskar uppfattningen att omvärldens bristande förståelse är det främsta problemet: det handlar om omvärldens naiva syn på Hamas, om att Israel straffas för sin öppenhet och yttrandefrihet och om att Israel pekas ut för fel och brister och väntas leva upp till en som inget annat land väntas göra – åtminstone inte i regionen.

– Israeler känner i allmänhet stor besvikelse på omvärlden. De befinner sig bortom rätten att bli förstådda, säger islamologen Eli Göndör vid Lunds universitet.

Han nämner som exempel att den humanitära situationen i Gaza utpekas som en katastrof medan läget i Egypten, bara kilometer därifrån, inte kommenteras över huvud taget trots att det är mycket värre.

Den aktuella hanteringen av Ship to Gaza lär bara spä på den här motsättningen mellan Israel och omvärlden. Det land som nu är mest aktuellt är Turkiet, som hade flest medborgare på det skepp som attackerades med dödligt våld. Redan Gazakriget innebar en vändning för relationerna till Turkiet som var Israels enda allierade i närområdet. Relationerna hade börjat försämras redan när Tayyip Erdogans islamistiska parti vann makten 2003 men kriget i Gaza ledde till öppna motsättningar. Erdogan, som trodde att han vunnit Israels förtroende, kände sig sviken och skällde ut president Shimon Peres inför hela världen vid World Economic Forum i Davos.

Att det var den turkiska hjälporganisationen IHH som organiserade Ship to Gaza kan ha haft betydelse för Israels drastiska metoder. IHH har status som konsultativ medlem i FN:s Ekonomiska och sociala råd, men bland andra svenska Försvarshögskolan har satt organisationen i samband med islamistiska terrororganisationer.

– Det var förklaringen till att Israel beslutade att genomföra insatsen på det här sättet. Turkiet har blivit som ett rött skynke för Israel, säger Eli Göndör.

Om Israel har råd att äventyra relationerna till Turkiet borde förhållandet till USA vara betydligt viktigare. Israel är helt beroende av att relationerna till USA är goda, men sedan Barack Obama tillträdde har förhållandet varit frostigt. När vice presidenten Joe Biden under sitt besök i Israel i mars överraskades av nyheten om tusentals nya bosättningar i Östra Jerusalem förvärrades saken ytterligare. För att tina upp relationerna hade den amerikanska administrationen i veckan riggat samtal med Netanyahu i Vita huset (som skulle följas av samtal med palestiniernas Mahmoud Abbas nästa vecka) men det ställdes in efter attacken mot Gaza-konvojen.

– Men reaktionerna på Ship to Gaza kommer uppenbarligen inte förändra något i grunden. Israel kan strunta i USA eftersom de vet att det är för smärtsamt för amerikanerna att omvärdera det här förhållandet, säger Mark LeVine vid University of California.

Trots den stora uppståndelse som insatsen mot Ship to Gaza-konvojen lett till tror samtliga experter som Fokus talat med att de politiska följderna kommer bli begränsade. Opinionen mot blockaden av Gaza lär tillta – det visar redan Egyptens eftergift och öppnande av sin del av blockaden. Omvärlden kan öka trycket på Israel att följa FN-resolutioner och konventioner om mänskliga rättigheter, men samtidigt finns inget reellt alternativ än att fortsätta ge stöd åt Israel.

Om USA och Europa skulle ta handen från Israel, vem skulle då bekämpa Hamas och andra terroristorganisationer i området?

Fakta | Politiska nyckelspelare

Den nya regeringen som tillträdde 2009 innebär ett steg till höger. Här är några av de viktigaste spelarna i Israels politiska utveckling de senaste åren.

Benjamin Netanyahu
Nu: Premiärminister och partiledare för Likud. Högerpolitiker som fått utrymme högerut tack vare extrema koalitionspartner. Efter amerikanska påtryckningar uttalade Netanyahu förra sommaren för första gången stöd för en tvåstatslösning.

Tidigare: Premiärminister 1996–1999, utrikes- respektive finansminister och allmän torped i Sharons regering 2002–2005 men lämnade regeringen i protest mot tillbakadragandet från Gaza.

Tzipi Livni
Nu: Oppositionsledare för Kadima. Betraktas som moderat och främsta förespråkare för tvåstatslösning. Rykte som ren och fri från korrution.

Tidigare: Jordbruks- och migrationsminister under Sharon. Utrikes- och justititeminister under Ehud Olmert.

Ehud Barak
Nu: Försvarsminister. Partiledare för Arbetarpartiet. Gått från duva till hök och ledde Gazakriget nyåret 2008–2009.

Tidigare: Premiärminister 1999–2001 och tidgare minister i Shimon Peres regering på 1990-talet. Ledde tillbakadragandet från Södra Libanon 2000 och inledde fredsförhandlingar med PLO som sedan strandade. Avgick 2001 men återkom till politiken 2005.

Avigdor Lieberman
Nu: Utrikesminister och partiledare för det högerextrema Yisrael Beitenu. Nationalism, politisk inkorrekthet och antiarabism som främsta kännemärke. Förespråkar tuff linje gentemot Palestinska myndigheten men accepterar tvåstatslösning.

Tidigare: Startade partiet Yisrael Beitenu 1999 vars främsta stöd finns i den växande gruppen ryska immigranter.

Ariel Sharon
Nu: Koma efter massiv stroke 2006.

Tidigare: Premiärminister 2001–2006, minister i flera regeringar innan dess och ledare för Likudpartiet 2000. Hök som förordade de första israeliska bosättningarna på Västbanken och Gaza. Sedan vände han om och ledde tillbakadragandet från Gaza 2005, men de motsättningar som blev följden gjorde att han lämnade Likud och bildade Kadima.

Nu när jag kravlat mig upp ur den dy som är israelisk politik ska jag stänka av mig lite länkar och tips på allt som finns att läsa om detta, utöver den artikel jag skrivit om saken

Flera israeliska medier är på engelska – bra för oss som inte är så slängda i hebreiska. Haaretz kommer ofta upp i svenska medier – det kan vara bra att veta att den är relativt kritisk mot ledningen i landet. Ledare uppmanar hävning blockad,  Gideon Levy ironisk och upprörd, försvar av insatsen men inte genomförandet, skäll på dem som fattade beslutet m rolig rubrik, och nyhetsversionen

Ynet är lite mer mainstream och poppis nyhetsförmedlare. Här stark patriotism, utskåpning av hanteringen, pr-fiasko, krav på Ehud Baraks avgång.

Internationella medier förstås: bbc om händelseförloppet, om Netanyahus kommentar, Al Jazeera om Israels underskattning av reaktionerna och om den israeliska opinionen, Economist om omvärldens reaktioner och om hur israeliska försvarsmakten en gång i världen kunde kombinera ”fearlessness, excellence in performance, and scrupulous respect for human life”. Och så lite äldre bakgrund i New Yorker om USA-Israel och Gaza samt en aktuell  kommentar. Och så mkt intressant om USA-Israel i N.Y. Review of Books

Några av de intervjuade i min artikel förekommer på andra ställen också:

- Mark LeVine har skrivit i Al Jazeera för ett tag sedan

- Eli Göndör intervjuades i Dagen i tisdags och i Studio igår, onsdag

- Tamar Hermann kom m en bok om fredsrörelsen i våras