När Adolf Hitler utsågs till rikskansler 1933 emigrerade författaren Thomas Manns storebror Heinrich (också han författare) med minimalt bagage – ett paraply – till Frankrike, och senare USA.

Omständigheterna var ju speciella. Annars reste borgerligheten vid den här tiden ofta med åtskilliga och skrymmande väskor, försedda med monogram, som krävde sin besättning av bärare. Det hade förstås att göra med att man var borta under längre perioder, det ordnades inga helgresor till New York och Paris i början av 1900-talet.

Sedan dess har västvärldens befolkning blivit globetrotters, och smart packning en konstart i sig. Billigare flyg har skapat en ny sorts resenärer. Res långt och ofta, men lätt, billigare och mer flexibelt. Fokusera på upplevelsen, låt dig inte hindras av bagage.

Möjligen har den lätta trenden påverkats av faktorer som lågprisflyget Ryan Airs stränga bagageregler. Grundpriset för en biljett är lågt, men det kostar 550 kronor att checka in en resväska på 15 kilo i högsäsong. Om man försöker smita igenom med den och åker fast blir det 1 320 kronor.

Den senaste veckan har bloggaren och förespråkaren för minimalism, Andrew Hyde, fått stor uppmärksamhet, bland annat i ABC Radio News. Han kallar sig »vagabond-minimalist«, och beskriver ­minimalismen som en passion som går ut på att få ut mer av livet genom att äga mind­re, därför att det tar kraft och känslomässiga resurser att förvalta prylar.

Han menar att när man väl vant sig vid att ha ett mycket litet antal ägodelar blir det helt övermäktigt att hantera en större mängd, motsvarande den som de flesta i västvärlden har.

Samtidigt blir det förstås mer pengar över till resor om man inte konsumerar så mycket. Andrew uppger på sin blogg att han just nu äger totalt 39 saker, men han är inte fascistoid i sin tolkning av hur antalet prylar ska räknas. Han har 15 grejer som han bär med sig när han reser, se listan ovan. Där räknas telefon och hörlurar som en pryl, och han räknar inte in sladdar, underkläder och strumpor eller småprylar som kaffekopp och hänglås i de 15.

Dags för snittresenären att se över packlistan, världen väntar.

Fakta | Packningslista

Ägodelar för den som lever med lätt packning

1. Ryggsäck
2. Skjorta
3. Finskjorta
4. Regnjacka
5. T-shirt
6. Joggingshorts
7. Snabbtorkande handduk
8. Ulljacka
9. Toalettväska
10. Solglasögon
11. Plånbok
12. Bärbar dator
13. Smartphone
14. Jeans
15. Joggingskor
Källa: Bloggen Extreme-minimalism (Andrew Hyde).

En »säng« av det mer exklusiva slaget är i dag mer av en kompakt lägenhet än en madrass på ben. I-pod hållare, inbyggd tv, högtalare och datorer är standard. Bolagen påpekar att vi tillbringar en tredjedel av våra liv i sängen. Med en del av dagens ­supersängar är risken dock stor att andelen stiger kraftigt, till åtminstone två tredje­delar.

Tillverkarna har liksom morfat arbetsrum, vardagsrum, sovplats och medierum. Det är egentligen bara kylskåpet som fattas, men det är nog bara en tidsfråga. Det finns helt enkelt få skäl att kliva upp, vilket osökt får en att tänka på 80-talets topp­modell Linda Evangelista, som i sin ungdom sa att det krävdes en miljon dollar för att få henne att kliva ur sängen. Vilken säng sov hon i?

Beckhams sover (oklart om det är samtidigt dock) i Vi-Spring, Tom Cruise och Katie Holmes i Hästen. Madonna, ­Kylie Minogue och Oprah Winfrey i Savoir (dock inte tillsammans). Savoir är ett nytt tillskott på den svenska marknaden. Ursprungligen tillverkades sängarna exklusivt för hotell Savoy, först 1997 började de säljas på öppna marknaden.

Många producenter aspirerar på att sälja världens dyraste sängar. Vad man kommer fram till beror på vad man jämför med. Ingredienser som guld och ebenholts höjer värdet mer än tagelstråna i Hästen, men säger ganska lite om bekvämligheten. De som satsar på själva liggkomforten räknar gärna antalet timmar det tog att bygga sängen. En Savoir tar 60–120 timmar, en Hästen 140–160 timmar. Det är förstås ett sätt att tala om vilket noggrant hantverk som ligger bakom, men också ett sätt att motivera det höga priset, vi vet alla vad hantverkare kostar.

Vilken säng man sover bäst i är förstås en smaksak. När svenska Testfakta testar sängar i den mer modesta prisklassen 6 000–22 000 kronor vinner Eken, högprofilerade Dux kommer sist. Ikea får låga betyg på bäddmadrassen, men höga på resårbotten, som ju är den tunga investeringen. Lösningen kan vara att plocka ihop en egen kombo, dyr bäddmadrass – billig botten. Genom att undvika miljonsängen ser man ju till att komma ur sängen på morgonen också.

Fakta | Världens dyraste sängar

Några av världens dyraste sängar – som är sängar och inget annat (cirka-priser, de dyrare modellerna, dubbel­säng):

•Magniflex Platina: 500 000 kr
•Savoir Bed: 400 000 kr
•Hästen Vividus: 400 000 kr
•Vi-Spring Monarch: 300 000 kr

Några av världens dyraste sängar – med mer extrema egenskaper:
•Magnetic Floating Bed: 11 mkr
Hänger fritt i luften med hjälp av industrimagneter.

•Jado Style Steel Bed: 4,6 mkr
Täckt av 24 karat guld, med blueray-spelare etc.

•Parnian Furniture Bed: 1,5 mkr
Här är träarbetet i sängramen i fokus, men all it-utrustning ingår förstås.

»Jag skriver tills berättelsen är slut.« Så sa de båda bokaktuella författarna Jonas Karlsson och Fredrik Lindström i SVT:s litteraturprogram »Babel« nyligen. De konstaterade att ingen av dem kan skriva en roman. Inte än i alla fall.

Beror det på deras bakgrund inom dramatiken? Liksom novellisten har dramatikern inte så mycket tid på sig, även om syftet med en pjäs kan vara att berätta om en hel epok, eller snarare slutet på den, som Anton Tjechov gör i »Körsbärsträdgården«. Liksom novellen måste en pjäs berättas effektivt, och samtidigt ge betraktaren utrymme mellan orden. Tjechov anses också vara den moderna novellens fader.

Korta muntliga berättelser har funnits så länge människan travat på jorden, och nedskrivna åtminstone sedan 1300-­talet, Boccaccios »Decamerone« nämns ofta som en av de första. Men den moderna novellen föddes med industrialismen och medelklassens framväxt i mitten-slutet av 1800-talet. Den red på den nya vågen av tidningar och magasin. Novellen var i sitt format perfekt att publicera i en tidning. På den tiden kunde en författare bli rik på det sättet. Scott Fitzgerald lär ha fått 4 000 dollar för en novell av Saturday Evening Post i början av 1900-talet.

Vad är då en novell? Poe definierade den som en berättelse man kan läsa klart »under en sittning«. Samtidigt kräver den en del av författaren, då han menade att varje ord måste vägas så noga att det bidrar till att bygga hela berättelsen, vars design måste vara enhetlig, stämma med, och bidra till helheten. Den nutida skotska författaren William Boyd skriver i magasinet Prospect att novellen har en mer »naturlig längd« för läsaren än romanen.

Nu vill det unga förlaget Novellix nylansera novellen i Sverige, där den länge fört en ganska undanskymd tillvaro. Fyra gånger per år, med start i år, ger det ut fyra noveller åt gången med olika författare. Väldigt olika, för att inte säga ojämna. Det roliga är att utgivningen visar genrens stora bredd. Här ryms verkligen skilda stilar.

Jens Lapidus »Heder«, som ingår i förlaget Novellix decemberutgivning, är en rak, osentimental berättelse – ett utsnitt ur livet som det ter sig för en man som just lämnat fängelset, och samtidigt summerar existensens grymma logik. Monika Fagerholms »Arielles första kärlek«, från höstutgivningen, är mer modernistisk i sin stil. Den handlar om en flicka som växer upp och till slut blir fri från en tryckande kärlek.

Kanske kan detta vara starten på en ny högkonjunktur för genren i Sverige. Ett argument för den korta formen är att den passar vår stressade tid. Men jag tror att man misstolkar, och nedvärderar, novellen om man menar att den kan klämmas in mellan några stationer på bussresan. En riktigt så kort sittning hade Poe nog inte tänkt sig.

Novellen är anspråkslös i det att den inte försöker berätta allt, som en roman, utan är en skärva, som läsaren får betrakta. Den korta berättelsen kan tyckas förrädiskt lättsmält, men det är en schimär. Om den är välskriven kräver den tid och eftertanke. Samtidigt borde kanske fler författare göra som Jonas Karlsson och Fredrik Lindström; sluta skriva när berättelsen är slut.

På Sturehof råder ingen lågkonjunktur, här är, som alltid, fullt vid lunchtid. Författaren Stig Larsson irrar omkring en stund och blir sedan sittande utanför, i rökrutan, med en öl och en cigg. Knut Ramel har beställt bord, han behöver inte uppge sitt namn till hovmästaren. Hon krusar inte, men hon vet vem han är.

Detta är mannen som skrivit en bok som är en iskall uppgörelse med finansbranschen, där han jobbat under hela sitt liv. Det är en insidesskildring av hur de stora företagsfusionerna gick till, han hänger ut alla han tycker är puckade, kolleger, kunder, affärspartners och konkurrenter. Han har publicerat interna mejl i sin bok. Jag är förvånad att han törs visa sig här, på ett av finansfolkets mest kända vattenhål.

Är inte dina kolleger vansinnigt arga?

– Nej då, men en del kunder möjligen.

Han nickar mot bordet bakom oss, där sitter den legendariska tidigare ordföranden för Swedbank, Göran Collert, han kommer fram och hälsar vänligt. Till sällskap har han Handelsbankens/Industrivärdens lika legendariska, men mindre sociala, överhuvud Tom Hedelius. Han bevärdigar inte Knut Ramel med en blick. Ramel har kallat börsbolaget Industrivärden för en gubbklubb som inte tillför något värde till aktieägarna. Han är helt oberörd av Hedelius iskyla.

– Jag har alltid skiljt på arbete och ­privatliv, mina vänner har ingenting med jobbet att göra, säger han.

Knut Ramel inspekterar intresserat min lammrygg.

– Jag ska hit i morgon med en god vän, kanske jag tar lammet då.

Som ung ville han göra något av betydelse, men gled till slut, efter utbildning på Handelshögskolan i Stockholm, en termin på läkarutbildningen, ett par år på finansmannen Anders Walls dåvarande bolag Beijerinvest, och en del missmod, mot alla odds in i bankvärlden. Men det var inte det han hade tänkt sig.

– Jag tyckte att det var vulgärt att kränga, andefattigt, ja nästan cyniskt. När jag började på bank trodde jag att jobbet handlade om nationalekonomi, men så var det ju inte.

Trots stark skepsis blev han kvar. I 30 år.

– Det var roligt, jag såg möjligheter, det här var i början på 80-talet när kapitalmarknaden avreglerades. Kundkontakterna var spännande och arbetet var väldigt självständigt. Det var som ett spel man ville vinna.

Ramel beskriver finansmarknaden som överlönsam under de här åren. Förklaringen till att det kunde bli så ligger i att kunderna själva tjänade så mycket pengar att de inte räknade så noga på vad investmentbankernas tjänster kostade. En del stora affärer blev dock inte verklighet, exempelvis lyckades Knut Ramel inte gifta bort SEB, vare sig med Swedbank eller Nordea. Wallenbergs fel, enligt Ramel. De ville inte förlora makten över »sin« bank.

– De är fjättrade vid sin historia. Tänk om det hade funnits en Jan Stenbeck där, då hade bolaget sett helt annorlunda ut.

Nu är läget i finansbranschen ett helt annat än under de gyllene åren. Eurokris och börsras över hela världen.

Vissa anser att den gamla sanningen att aktier alltid slår räntebärande placeringar på sikt inte stämmer längre?

– Frågan är om det någonsin har stämt, och hur lång bör horisonten i så fall vara? Min tvillingbror och jag fick var sitt aktiekapital när vi studerade, jag var väldigt aktiv i min förvaltning, han förhöll sig helt passiv. Efter tio år roade vi oss med att jämföra utfallet, hans kapital hade då vuxit något mer än mitt, småler Knut Ramel.

Vi diskuterar synen på arbete. Knut Ramel, som har bott många år i London och Schweiz, menar att den är luthersk i Sverige. Han hänvisar åter till sin tvillingbror, som »inte har arbetat en dag i hela sitt liv«. Brodern lever sparsamt i innerstan och läser enorma mängder böcker. Han gör det han vill.

– Men det är klart att det varit jobbigt ibland när folk frågat »vad gör du?«.

Knut har nu inte heller något avlönat arbete längre. Han ägnar sig åt sina barn, som är unga eftersom han gifte sig »sent«, som han själv säger, för tio år sedan vid 46 års ålder. Han vet inte vad han ska göra framöver, men säger att det inte blir fler böcker.

– Det här var den berättelse jag hade i mig, det är skillnad med pappa (Stig Ramel, på sin tid vd för Nobelstiftelsen), han var författare på ett helt annat sätt.

Skulle han ha gillat din bok?

– Ja jag tror han hade tyckt den var kul. Han var mer diplomatisk än jag, men orädd, helt orädd.

Vi diskuterar klass, i Storbritannien och i Sverige. Knut Ramel framhåller att »ståndcirkulationen är mycket viktig« för ett lands potential. Han menar att i Sverige har vi redan uppnått den potentialen, medan Storbritannien har en del kvar att göra. Ett av USA:s största problem på sikt är enligt Ramel den växande underklassen, och att den får fler barn än överklassen. Det hämmar tillväxten.

Hur har ditt adliga ursprung påverkat dig?

– Det har jag aldrig reflekterat över. Men andra fäster kanske vikt vid det. Möjligen påverkas man genom att man har en naturlig hemvist.

När vi skiljs åt är jag fortfarande inte helt säker på varför han skrev boken. Var det en besvärjelse inför det faktum att han inte har utfört något stort, allmännyttigt, som han drömde om som ung man utan valde mammons värld? Är boken en avbön?

Förebilden var dåvarande basketstjärnan, senare amerikanska demokratiska senatorn, Bill Bradley, som 1965–1967 spelade för Olimpia Milano. Platsen var basketplanen i skolan Liceo Massimo i Rom. Där tränade han som tonåring så ofta skolarbetet tillät. Gamla lagkamrater vittnar om hur målmedveten han var.

– Han var perfektionist, en tävlingsmänniska, definitivt en lagspelare, säger Paolo Vigevano, som spelade i samma lag som Draghi och nu är chef för elhandelsbolaget Acquirente Unico SpA, till ekonomisajten Bloomberg.

Man kan säga att Mario Draghi fortfarande är en lagspelare, som med tiden har utvecklat sitt spel. Samtidigt har insatserna ökat dramatiskt. Tillsammans med USA:s centralbankschef Ben Bernanke är han nu närmast att beteckna som det valutahandlarna på Wall Street på 1980-talet kallade »master of the universe«. De talade om de allra skickligaste aktörerna på finansmarknaden. Nu handlar det om att styra världens penningpolitik. Och rädda västvärldens ekonomi.

Han har förberett sig länge, och väl. Mario Draghi är en superakademiker. 29 år gammal disputerade han (som stipendiat) i matematik vid amerikanska MIT, Massachusetts Institute of Technology, ett av landets elituniversitet. Där arbetade han under nobelpristagarna Franco Modigliani och Robert Solow. När han sedan gick vidare till poster inom näringsliv och finans, höll han kontakten med sina akademiska rötter.

På det italienska finansdepartementet förde han på 1990-talet samman teori och verklighet i arbetet med att förbereda landet för inträdet i eurosamarbetet. Det innebar bland annat en omfattande försäljning av statliga företag, för att minska landets skulder och få ekonomin i balans. Precis det som Grekland aldrig gjorde, och uppmanas göra nu.

Faktum är att Draghi i juni 2003 publicerade en artikel tillsammans med nobelpristagaren Robert C Merton. Den heter »Transparency, Risk Management and International Financial Fragility«, och handlar delvis om hur en stat kan drabbas av ovälkomna underskott i de offentliga finanserna, och hur man med finansiella instrument kan balansera de riskerna. Det besvärliga är att detta var precis vad Goldman Sachs hjälpte Grekland att göra inför euro-inträdet; de friserade helt enkelt budgetsiffrorna för att Grekland skulle klara kraven och släppas in. Det var inte olagligt, men knappast korrekt. Denna koppling mellan Grekland, Draghi och Goldman är inte direkt – Draghi började sin tjänst på Goldman några månader efter att Grekland fått »hjälp«, men den är besvärande. Och han är uppenbart intresserad av metoderna.

Många talar om tillsättningen av Draghi som en kompromiss, det enda namn man kunde enas om efter att den tyska favoriten Axel Weber i våras tackade nej till att kandidera. Men Draghi har funnits med i diskussionen länge. Redan i november 2009 – det var ju inte okänt att Trichet skulle sluta, alla i ECB sitter på åtta år – beskrev tidningen Economist honom som en stark kandidat vid sidan av Weber. Då var Draghi, utöver sitt jobb som centralbankschef i Italien, mest känd som ordförande i G20-gruppens Financial Stability Board som jobbade med att minska finansiella risker.

Economist kallade honom för en »pålitlig teknokrat«. Det låter kanske inte så smickrande, men ska ses i ljuset av att det inte nödvändigtvis är en merit att ha varit Italiens centralbankschef. På 1970-­talet var den italienska inflationen uppe på nivåer runt 25 procent, men sedan dess har den kommit ned under fem procent, och Draghi har hållit den under fyra. För närvarande ligger den på 3,1 procent. Hök eller duva? Meningarna är delade, Financial Times menar att Draghi, med sitt rykte om att hålla inflationen i schack, är en hök. Wall Street Journals dom lyder »inte hökaktig«. Reuters anser att han har en »oklar profil«. Duvhök, kanske.

Många inom EU hoppas ändå att han ska sänka räntan ordentligt framöver, för att få i gång tillväxten, för utan den hjälper inga räddningspaket i världen. Sannolikt har han en plan. Frågan är om han kan få med sig det tunga Tyskland på tåget.

Israels centralbankschef Stanley Fischer, som undervisade vid MIT när Draghi var där, säger så här till Bloomberg:

– Mario har starka åsikter, han uttrycker dem artigt men med eftertryck. Han dunkar inte nävarna i bord eller så, men han vet vad han vill.

Han kommer aldrig att hamna i basketens Hall of Fame som sin idol Bill Bradley, men när Mario Draghi drar sig tillbaka vid 72 års ålder efter sina åtta år kommer han att ha haft en väsentligt större betydelse för världen. Oavsett om han lyckas rädda euron eller ej.

Källor: New York Times, Economist, Financial Times, Bloomberg, European Institute, Mario Draghis egna tal som chef för Italiens riksbank, hans akademiska arbeten.

Fakta | Papandreous kupp

Sin första dag på jobbet fick Mario Draghi ägna åt att stödköpa italiens-ka statsobligationer. Det hjälpte dock inte. Tioårsräntan klättrade under tisdagen över 6,3 procent. (Den trygga tyska räntan föll till 1,79 procent.) Bakslaget orsakades av utspelet från Greklands premiärminister Papandreou. När han utlyste folkomröstning om det sparpaket som klubbades förra veckan, rasade börserna och finansmarknaderna skakade. För att skapa en säkrare sits för sig själv satte han både euron och Grekland på spel. För om grekerna säger nej blir det konkurs.

Den senaste veckan har dominerats av Håkan Juholts hantering av sin privatekonomi och definition av att vara sammanboende. Om detta, och betydelsen av detta för hans parti, skriver Fokus politikredaktör Torbjörn Nilsson.

Han granskar också folkpartiet och Jan Björklund på djupet. Han går så långt att han ställer sig frågan om partiet finns.

Terese Cristiansson, som befinner sig i Afghanistan, berättar om hur svenska soldater där tvingas samarbeta med de våldsamma milisgrupper som tillsammans med lokal polis ska ta över skyddet av lokalbefolkningen. Cristansson jämför det med att Hells Angels skulle hjälpa polisen här hemma att upprätthålla lag och ordning.

Johan Anderberg analyserar höstens debatt om barnlöshet, just nu avlöser artikelserier och tv-program varandra. Det handlar om IVF, adoption eller ­surrogatmödrar, men varför denna medieboom i frågan just nu?

Anders Billing diskuterar vilket som är det verkliga problemet för de svenska bankerna i den pågående finanskrisen.

Tobias Edlund kollar hur de nya röststyrda telefonerna fungerar, och på kulturen möter vi en amerikansk ståupp-komiker som har blivit politisk aktivist.

Nästa vecka är Martin Ahlquist tillbaka här i spalten.

71 000. Så många läsare har Fokus, enligt Orvestos senaste läsarmätning, andra kvartalet 2011. Det är glädjande att allt fler läser vårt nyhetsmagasin i ett läge där det är en tuff kamp om läsarna, vilket inte minst raset för morgontidningarna visar.

Det har även i övrigt varit en händelse­rik vecka. Eurokrisen fördjupades, och Cecilia Ezaz-Nikpay berättar om hur världens mäktigaste kvinna, Angela Merkel, navigerar för att rädda euron. En ung svensk fångvaktare mördades på jobbet, hur kunde det ske? Vi frågade tidigare anstaltschefen AnnBritt Grünewald, som svarar med att citera Dostojevskij. Inom svensk politik pågår intensiva maktkamper i båda blocken. Johan Anderberg skriver om hur en helt ny kultur växer fram inom social­demokratin. Linda Eriksson berättar om hur Göran Hägglund utmanas av en 60-plussare.

Två månader efter terrordådet i Norge skickade vi dit reportern Madelene Engström Andersson och fotografen Sara Holmgren för att följa i mördarens spår.

I veckan delades Nobelprisen ut. Nils Johan Tjärnlund spekulerar därför i vilka av dagens upptäckter som kan belönas om 30 år. För så lång tid tar det ofta innan en vetenskaplig nyhet etablerats. Therese ­Eriksson undersöker något vi alla undrat – hur går det egentligen till när en litteraturpristagare vaskas fram?

Den här veckan inleder vi vår nya satsning på makthavarintervjuer. Först ut är Lars Adaktusson som har mött statsminister Fredrik Reinfeldt och Michael Steinberg tog de fina porträtten. För Adaktusson berättar Reinfeldt bland annat sanningen om sitt påstådda avhopp, sina relationer med miljöpartiet och sin syn på regeringsombildningen.

Johan Anderberg har granskat Sveriges första tankesmedja, SNS, och berättar om bakgrunden till haveriet.

Med ett bildreportage från Jemen försöker vi illustrera hur landet skiljer sig från de nordafrikanska revolutionerna.

Linda Eriksson granskar regissören Richard Hobert – en man som gynnas av filminstitutet men sågas av kritikerna.

I fredags 30 september sammanträdde riksbanksfullmäktige, som tillsätter ledamöterna i Riksbankens styrelse. Claes Lönegård berättar om deras delikata uppgift att skapa en heterogen grupp som noga väger höjd och sänkt ränta mot varandra. Det handlar minst lika mycket om politik som ekonomi.

Slutligen kan vi konstatera att tre svenska journalister fortsatt sitter fängslade i odemokratiska länder: Dawit Isaak i Eritera, och Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien.

(Chefredaktör Martin Ahlquist är tillbaka på denna plats om två veckor.)

När insåg du att den nuvarande ekonomiska krisen skulle bli så utdragen?

– Redan de första åren på 2000-talet fanns det tecken på att en extremt lätt penningpolitik i framför allt USA skulle kunna leda till en ohälsosamt hög skuldnivå.

Vad är det viktigaste för att få krisen att upphöra – finns det någon enskild förändring som skulle stabilisera finansmarknaderna?

– Det kan finnas snabba och enkla lösningar som löser dagens kris för tillfället, till exempel att aggressivt rekapitalisera banker med nytryckta pengar och/eller garantera deras skulder. Sådana åtgärder är knappast långsiktigt sunda, det återstår problem att hantera som dessutom kan växa. Annars anses allmänt de tre åtgärder som diskuteras efter helgens möte i Washington vara rimliga; en stor men kontrollerad nedskrivning av Greklands ohållbara skuldbörda i kombination med rekapitalisering av banker och en »säkerhetsmur« runt andra länder som är svajiga (med hjälp av en utvidgad EFSF, euro-områdets stödfond). Den stora utmaningen är att öka hushållens och företagens förtroende för framtiden.

Vad gör euroländernas regeringar fel?

– Det mest grundläggande felet har varit oviljan att se verkligheten som den är och sätta in tidiga åtgärder för att snabbt bryta accelererande negativa spiraler mellan banksystemen, den svagaste länken, statsfinanser och den reala ekonomin. Exempelvis var de första stresstesterna av de europeiska bankerna ett dåligt skämt.

Räcker de 440 miljarder euro som finns i räddningsfonden?

– Redan nu förefaller man vara överens om att 440 miljarder inte är tillräckligt eftersom man letar efter metoder att skapa hävstång på det beloppet. Problemet även i den här frågan är att man jobbar mot rörliga mål. Det är tyvärr sannolikt att analysen av de nuvarande kapitalbehoven är baserad på allt för optimistiska tillväxtantaganden vilket förmodligen gör att kapitalbehoven ökar med tiden.

Allt fler talar om en högre inflation som den enda vägen ut ur krisen. Tror du det stämmer?

– Min personliga uppfattning är att det är svårt att skapa inflation med permanent hög arbetslöshet och ökad pessimism bland hushåll och företag. Om vi i slutändan hamnar i inflation har vi förmodligen först passerat en period av allvarligt deflationistiska tendenser.

Många börsbolag utvecklas ju fortfarande bra – hur kan aktiekurserna ändå rasa?

– Hur börsbolagen mår i dag säger tyvärr ingenting om hur de kommer må om ett eller två år. Marknaden har på senare tid uppenbarligen bestämt sig för att de kommer må sämre. Livbolagen har uppenbarligen valt att fortsatt ha en hög andel aktier i sina portföljer.

Hur kan man som småsparare minska sin risk, till exempel skydda sitt pensionssparande?

– Det viktiga är att ta reda på risknivån i det totala pensionssparandet. Många har en väldigt hög andel aktier, ofta i volatila tillväxtmarknader. Se också över hur tjänstepensionen förvaltas och ta reda på vad som går att flytta.

Kommer krisen att förändra marknaden för pensionsförsäkringar, eller försäkringarnas utformning, framöver?

– Branschen har hittills varit väldigt duktig på att ta betalt för paketering och inte fokuserat på det väsentliga och svåra, att skapa avkastning och värde för kunden. Kunderna börjar genomskåda detta och blir alltmer medvetna om vad de köper. Och med lägre avkastning blir avgifterna än mer uppenbara.

Måste kunderna justera ned sina förväntningar på avkastningen framöver?

– Dagens pensionsportföljer har förmodligen fortfarande för hög risk som ett resultat av den extremt goda utvecklingen under 80- och 90-talen. Blir det en utdragen period av låg tillväxt på grund av den höga skuldnivån kommer avkastningen bli lägre.

Vilket ansvar har fondförvaltare att informera sina kunder om riskerna med deras sparande och investeringar?

– Branschen har en enorm pedagogisk utmaning att på ett enkelt sätt förklara begrepp som risk och avkastning. Vi har ett stort ansvar och kommer att anstränga oss till det yttersta för att vara föregångare och informera våra kunder på ett så begripligt sätt som möjligt.

Detta har hänt

Den senaste tidens globala börsras pressar de privata pensionsbolagen, som får svårt att klara sina åtaganden mot kunderna. Finansinspektionen gick i veckan ut och sa att de vill lätta på reglerna för att bolagen inte ska tvingas sälja aktier. Samtidigt spår allt fler att Grekland går i konkurs.

När EU:s ekonomiska talesman Olli Rehn besökte Aten i december var han, som den gäldenär han var, uppfordrande, men också broderligt optimistisk. Greklands arbete hade varit imponerande dittills. Rehn sa att Grekland skulle se ljuset i tunneln 2011, och tillväxten skulle bli positiv under andra halvåret. Tillväxten var ju nödvändig för att Grekland skulle kunna betala tillbaka de där lånen på 110 miljarder euro från EU och IMF.

Med de orden reste Olli Rehn sedan hem för att fira jul.

Det skulle visa sig att han och hans vänner räknat fel, väldigt fel.

Nu står det klart att Greklands BNP föll med 4,5 i stället för beräknade 4 procent förra året, och en halv procentenhet är ohyggligt mycket i en värld där man kalkylerar med tiondels och hundradels procent. Nya prognoser från den grekiska tankesmedjan IOBE pekar på att raset i år blir 3,2 procent i stället för tidigare beräknade 2,5. En avvikelse som kan mätas i många tusentals jobb. Samtidigt landar statsskulden 2010 högre än beräknat, på 10,5 i stället för 9,4 procent.

Hur kunde det bli så fel?

En del av svaret är att det statistiska underlaget som grekiska myndigheter tillhandahåller fortfarande är undermåligt, däri ligger också förklaringen till att siffrorna lätt kunnat manipuleras förut. Arbetslösheten har exempelvis bara kontrollerats månadsvis sedan 2004, innan dess fanns endast uppgifter på årsbasis. Som en jämförelse gör Sverige veckovisa uppdateringar.

Det kan också finnas andra skäl till att Grekland inte nått målen, de var kanske inte realistiska. IMF och EU har satt hårda lånevillkor, som inte bara bygger på stora nedskärningar i den offentliga sektorn, utan också ökad tillväxt och ökade skatteintäkter. Det senare är dock svårare att budgetera för än det första.

För att öka intäkterna höjer staten nu fastighetsskatten på främst dyrare fastig­heter, ökar företagens vinstskatt och planerar ny förmånsbeskattning på tjänstebilar. Höga bonusar ska beskattas med mellan 20 och 90 procent. Det får den svenska marginalskatten att blekna. I det ljuset känns även de nedjusterade tillväxtprognoserna optimistiska.

Tillväxten gynnas knappast av att man också höjer skatterna på varor som sprit, cigaretter och lyxprodukter, och momsbelägger fler produkter. Samtidigt som fler blir arbetslösa – staten sparkar folk från offentlig verksamhet som en del i sparprogrammet och sänker pensioner och löner för dem som är kvar – blir alltså det mesta dyrare, vilket kommer att bromsa konsumtionen, inte öka den.

Å ena sidan har Grekland haft låga skatter på vissa områden – till exempel momsen. Å andra sidan ligger redan vissa andra skatter på samma nivåer som övriga EU. Förra året låg Greklands genomsnittliga inkomstskatt på 45 procent, vilket är strax över EU-snittet. Bolagsskatten, 24 procent, låg också runt snittet.

Det stora problemet är inte nivåerna, utan att folk inte har betalat sina skatter. Det avhjälps inte med skattehöjningar. För vilka är egentligen förutsättningarna för att ett land av notoriska smitare ska börja betala sina skatter bara för att de höjs?

Det här vet förstås president Papandreou. Därför har han en plan. Den ska rädda hans land från den ytterligare förnedring som nu ligger i luften.

De ekonomiska bakslagen har nämligen inte gått lånehajarna på penningmarknaden förbi. Den ökade osäkerheten innebär att det blivit än dyrare för staten att låna pengar, samtidigt surrar ryktena alltmer envist om att Grekland måste få sina lån på 110 miljarder euro förlängda och villkoren ändrade. De klarar helt enkelt inte avbetalningsplanen.

Men Papandreou förnekar att lånen ska rekonstrueras. Han har en säkrare plan än höjda skatter för att öka landets inkoms­ter – han ska sälja statlig egendom.

IMF:s chef Dominique Strauss Khan har redan uppmanat honom att sälja av tillgångar för runt två miljarder euro. Men presidenten tänker nu sälja för hisnande 50 miljarder euro. Det gillar grekerna inte alls. För nu talar vi inte bara statliga bolag och fastigheter, utan infrastruktur, som tågräls, och mark. Turistparadisens stränder och klippiga, solstänkta öar.

Planen kan lyckas, på kort sikt. Men även om regeringen skulle sälja för så stora belopp så hjälper det sannolikt inte i längden. Det ger engångsintäkter och en del av skulden kan betalas, men nya fordringar kommer byggas upp om inte landets ekonomi förändras i grunden. Papandreous svårighet är att bygga en förtroendefull relation mellan stat och medborgare för att få in skatter och stärka sina institutioner, och det kan ta tid. Det är bara 37 år sedan Grekland var en diktatur, och på den tiden var det inte givet att lita på staten.

Fakta

Grekland har lånat 110 miljarder euro, varav 80 miljarder från EU och 30 från IMF.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att ställa upp?

– Det var inte så mycket att fundera på. En lagkompis till mig, Malin Moström, hade varit med tidigare, och jag har sett programmet, det verkade kul.

Har ni något gemensamt ni före detta idrottare som ställer upp?

– Ja, det är många saker som förenar oss, men det som slog mig just i vår grupp är att alla där har haft en lång och ibland lite slingrig väg. Alla som når toppen har kämpat hårt, men vi passar ihop för vi har liknande erfarenheter. Vissa av oss har exempelvis fått kämpa för vår sport, inte bara för egna framgångar. Men jag kan inte berätta deras historier, det är deras.

Vad är det ni har gemensamt då?

– Vi har hittat våra egna lösningar på problem, och vi har inte gett upp, hur omöjligt det än har sett ut.

Det verkar som om Ingemar Stenmark piskar alla, trots att han är näst äldst, 55 jämfört med Evy Palms 68 år?

– Nja, Evy utklassade ju alla när vi hängde över vattnet. Men visst, Ingemar är en otrolig tävlingsperson och människa. Det är roligt att se hur han förbereder sig, han lämnar ingenting åt slumpen. Fast det gör kanske inte jag heller … inte mycket i alla fall.

Saknar du fotbollslivet?

– Jag lever ju fortfarande med fotbollen eftersom jag är assisterande tränare i min gamla klubb Umeå IK. Jag saknar inte det vardagliga slitet, jag längtade efter att göra andra saker. När det är stora matcher rycker det i benen, men var sak har sin tid. Nu utbildar jag mig till sjukgymnast och gör praktik för närvarande. Och jag tränar ju fortfarande en hel del, har åkt mycket skidor i vinter och nu är det löpning. Jag kan göra i princip allt utom att spela fotboll, det håller inte knäna för.

Nu är det stora matcher på gång, i helgen inleds allsvenskan i damfotboll. Hur tror du det går?

– Malmö ser farliga ut, liksom Linköping och kanske även Tyresö. Vi (Umeå) hoppas ju på att vi kan få en bättre placering än fjolårets, då vi kom sjua. Vi ska diskutera upplägget nu.

Publiken har svikit damfotbollen de senaste åren, vad beror det på?

– Det krävs mer arbete i föreningarna, bättre marknadsföring. Men vi har också märkt att det är väldigt viktigt hur landslaget presterar, det har varit några år när det inte gått så bra och det märks även på de svenska arenorna. Men den trupp vi har nu tror jag kan få till det, det är ju VM i sommar. Här finns de mer erfarna som Therese Sjögren, Lotta Schelin och Caroline Seger som kan vara en trygghet för de yngre spelarna.

Har du någon kontakt med din gamla lagkamrat i Umeå IK Marta da Silva?
– Vi träffades faktiskt nyligen på träningsläger i Brasilien, och det var jätte­roligt, men det blir ju inte så ofta. Men när man spelat ihop i fem år som vi gjort och delat så mycket så har man alltid varandra kvar, även om det kan gå lång tid mellan gångerna man ses.

Har du några favoritspelare på elitnivå?

– Ja bland damerna är det ju Marta, och bland herrarna Messi i Barcelona. De är väldigt speciella båda två.

Nyligen kom Anton Hysén i Göteborgs­laget Utsikten ut som homosexuell. Hur ser du på debatten som varit kring fotbollsspelares sexuella läggning, både i Sverige och utomlands?

– Folk har väl olika läggning inom fotboll som alla andra sporter och områden. Det är lite öppnare nu och det är bra, att man kan få vara den man är och stå för det. Det var väldigt starkt av Anton Hysén, jag hoppas och tror att han blir en förebild för många, för det här handlar om att våga stå för vem man är som människa på alla möjliga sätt.

Detta har hänt

SVT sänder på söndagarna tredje säsongen av »Mästarnas Mästare«, där tidigare elitidrottsmän och kvinnor möts och tävlar mot varandra i olika grenar. I årets upplaga deltar bland andra boxaren George Scott, racerföraren Kenny Bräck, seniora löparen Evy Palm, slalomgiganten Ingemar Stenmark och fotbollsstjärnan Hanna Ljungberg. Anfallsspelaren Ljungberg, född 1979, som bland annat belönades med Diamantbollen 2002, slutade spela 2009 på grund av envisa skador.

 Det är ingen tillfällighet att vi äter den här födelsedagslunchen på Erik Lallerstedts Gondolen. Fokus lunchillustratör Jane Bark, som fyller 80 år, gillar mat. Både att äta och att laga. Senast hon åt lunch med medlemmar av redaktionen på Fokus fick hon också välja restaurang, då blev det Mathias Dahlgrens bakficka. God smak, men med måtta. Och Erik Lallerstedt har hon en relation till, eftersom hon har illustrerat matsedlarna. En fisk med vingar.

Som liten flicka var Jane ofta sjuk, så mamma lade en bräda över sängkanterna som bord, och så satt hon och ritade för att sysselsätta sig. Det fortsatte hon med när hon var frisk. Tillsammans med bästisen i stockholmsförorten Ålsten producerade tidningar, pappersdockor och annat. En dag fick de syn på ett reklamblad för kläder, med vansinnigt fula teckningar. De gjorde en ny egen version och skickade in till firman som gjorde kläderna. Chefen blev intresserad och bjöd in 15-åringarna att visa sina alster, och där någonstans kanske Jane kände möjligheterna, trots att det inte blev något uppdrag den gången.

– Min kompis pappa följde med, han tyckte vi var för unga för att gå ensamma. Men det var nog inte hans fel att vi inte fick jobbet, säger Jane Bark.

Utöver ett år på klassisk flickpension i Schweiz – »jag fick ett oväntat arv, mamma tyckte detta var ett bra sätt att spendera pengarna, och jag måste säga att jag hade väldigt roligt« – då hon knappt rörde pennor och penslar, så har hon fortsatt teckna och måla. Vid hemkomsten började hon 18 år gammal på Konstfack.

– Vi som gick på Konstfack tyckte att det var finare och mer konstnärligt än Beckmans, medan de tyckte att de hade bättre verklighetsförankring, minns hon.

Ändå kom Beckmans med tiden att ligga nära Jane Barks arbete som mode- och reklamtecknare, och hon undervisade även där under ett par år.

När valde du material och stil, var det aldrig aktuellt med olja, lera eller annat?

– På Konstfack gjorde vi ju allt möjligt, men jag gillade aldrig olja, jag tyckte det var långsamt och kladdigt. Tecknandet passade mig bättre.

Det första jobbet var på en liten reklambyrå. Vid den här tiden, på 1950- och 1960-talen, fotograferades inte annonser utan ritades i studio. När Jane Bark senare kom till DN:s tecknarstudio, som kundföretagen lade ut uppdrag på, fick hon rita H&M-annonser. Hon bläddrade i amerikanska magasin för att lära sig. Senare började hon frilansa, och jobbade en del i makens firma som formgav förpackningar.

– Jag ritade fiskar på böcklingpastejtuben, bland annat. Det var bättre betalt än att rita mode. Tidningar har alltid betalat dåligt.

Men Damernas Värld och Femina bjöd trots allt på mer glamorösa uppdrag än böcklingpastej. Med Bonniers dåvarande tidskriftsdrottning Anita Christenson reste hon på 1960-talet till Paris för att bevaka modevisningarna. Först gick de på de stora visningarna, där de valde ut vilka kläder de skulle illustrera, sedan fick de special­visningar hos de utvalda modehusen.

– Jag minns när vi var på Chanel, hon satt i trappan och skärskådade mannekängerna när de visade plaggen. Hon såg ut exakt som på bild, med hatt och allt. Jag var livrädd att inte hinna rita alla detaljer men mannekängerna stod blixtstilla tills jag var klar.

Sedan gick de hem till hotellet, som ofta var litet och låg på bakgator, och Jane Bark ritade färdigt »på skrangliga hotellbord«. Femina var roligast att jobba för av de svenska modetidningarna.

– Där rådde mer flower power-känsla, de var lite friare, och där kunde jag teckna riktiga människor, de behövde inte vara så magra och bildsköna. I Damernas Värld skulle det alltid vara så tjusigt.

Jane Bark utvecklade en egen stil, som blev definierande för 1960- och 1970-talen. Östersunds-Posten beskriver henne som »en av Sveriges främsta illustratörer genom tiderna«. Amerikanska bloggare kallar henne en »70-talsikon«. Och Malena Rydell gör i tidningen City en liknelse med en »Jane Bark-skarp« teckning.

– Jag bröt mot det gamla romantiska idealet. Jag har alltid bara gjort sådant som jag kan står för. Jag har illustrerat noveller, men bra berättelser, aldrig sådana där typ »mannen, hustrun och älskarinnan«, säger hon och fnyser till.

 Jane Bark har träffat åtskilliga kända människor ur konstnärs- och designvärlden, och har många berättelser från sina uppdrag, fester och resor. Men hon är förtegen och menar att det inte finns så mycket att tala om. Mer än en antydning.

– Vi levde i andra tider, då man inte tyckte att trohet var så viktigt. Vi tyckte att man skulle ha frihet, man kunde gå ut med någon annan utan att det var så förskräckligt. Man var öppen mot varandra, men fick förstås vara försiktig så att man inte förstörde det man hade tillsammans.

Hon blir tyst en stund. Vi avslutar måltiden. Hon dricker ur vinglaset. Vitt vin. Aldrig mer än ett glas. Hon drar på sig kappan från Gunilla Pontén. Jane Bark är alltid mycket välklädd. Alltid matchande handskar och hatt eller basker. Strikt, välskuret men med en personlig skruv. Men hon har aldrig haft en tanke på att designa eller sy kläder själv.

– Nej, jag kan inte sy … Det verkar så besvärligt.

Kändismärken

Gul tre skilling banco
Svenska »Gul tre skilling banco« (bilden ovan) är ett förmodat feltryck (det skulle ha varit grönt) som är känt i endast ett exemplar. Det är poststämplat i Kopparberg den 13 juli 1857. Bland de tidigare ägarna finns Sigmund Freud. I maj 2010 såldes märket via ett auktionshus i Genève. Köpare och pris är hemliga, men ryktena handlar om allt från 15 till 70 miljoner kronor.

I kulturen: Tre skilling banco spelar en viss roll i filmen »Charade« från 1963, där Audrey Hepburn, Cary Grant och Walter Matthau medverkar. Märket medverkar i flera deckare, som Tomas Arvidssons »Den poetiska hunden« och Jan Mårtenssons »Tre skilling banco« (1971).

Post Office-märkena från Mauritius
De så kallade Post Office-märkena från Mauritius utkom 1847 och är bland de mest omtalade och högst betalda i världen. Två typer trycktes, ett orange enpenny och en mörkblå tvåpence. De finns i närmare 30 kända exemplar, däribland två stycken på ett fortfarande välbevarat kuvert till Bordeaux. Detta kuvert såldes för över sex miljoner ­schweizerfranc 1993.

Brittiska Guyana 1 cent magenta
Den magentafärgade encentaren från den dåvarande brittiska kolonin Guyana utgiven 1856. Senast såld för mer än sju miljoner kronor. Nuvarande ägaren (enligt TT) John du Pont, amerikansk multimiljonär och filantrop, sitter sedan 1996 i fängelse för att ha mördat Dave Schultz, OS-mästare i brottning 1984.

Makulerad mamma
2001 gav Tyskland ut en serie frimärken med kända skådespelare som Greta Garbo, Charlie Chaplin och Audrey Hepburn. Hepburns son gillade dock inte att mamma porträtterades med en cigarett i munnen. Därför förstördes 14 miljoner frimärken. Fem överlevde demoleringen och blev mycket värdefulla.

Svensk historia

Bandfrimärken (1920–1938) trycktes på plåtar som böjdes till cylinderhalvor. Bland motiven fanns bland annat Stående lejon (1920–1934), Postemblem (1920–1933) och Gustav V (1921-1936).

Från 1938 trycktes märkena på den första Goebelpressen, bland annat Tre kronor (1939–1969) och Europamärken (1960–).

Årliga nobelmärken fanns 1961–2004, och rabattfrimärken 1979–1993. Julfrimärken kom 1990 och självhäftande märken 2000.

Kända filatelister

Svensk-tyska filatelisten Jakob von Uexkull. Han instiftade 1980 Right Livelihood-priset och finansierade det genom att sälja en värdefull frimärkssamling.

Finansmannen Erik Penser berättar gärna om hur han en gång i tiden spelade bort sin frimärkssamling på galoppbanan Jägersro.

Amerikanska finansmannen William Gross sålde för några år sedan en del av sin samling, bland annat en variant av världens första frimärke, Penny Black från 1840, som bara den klubbades för en miljon dollar. Vinsten gick till Läkare utan gränser.

Redarfamiljen Olsson, med Dan Sten Olsson i spetsen, investerar i frimärken. Enligt Expressen är frimärkssamlingen hustrun Jane Thornurns enskilda egendom.

»Hembygden är viktig«

Fokus frågade Per Bunnstad, kanslichef på Sveriges filatelistförbund:

Hur viktiga är stämplar? Varför?
– Många som samlar på frimärken, brev, vykort och annat är intresserade av sin hembygd och då blir det naturligt att försöka hitta orterna i området på frimärken.

Fem personliga specialiteter:
• Vykort, brev och frimärken från hembygden.
• Alla försändelser med anknytning till båten Albatross i Sverige på 1910-talet.
• Sveriges alla vackra frimärken.
• Journalistik och tidningar på brev och vykort.
• Vykort från OS i Stockholm 1912 och allt med idrott

Miljardrullning

50–70 miljarder kronor omsätts på frimärksmarknaden varje år.

30–50 miljoner frimärkssamlare beräknas finnas i världen.

Så bestäms värdet:
• Märkets skick och stämpelns skick.
• Kända händelser kopplade till märkets tema kan höja värdet för vissa samlare – som till exempel OS i Stockholm.
• Utbud och efterfrågan – populära motiv och eftersökta märken blir dyrare.
• Hela kuvert är ofta mer värda än lösa avtvättade märken.

Det begynnande inbördeskriget har köpt tid åt 250 asylsökande libyer, som sitter på olika förläggningar i Sverige i väntan på avvisning. Den 21 februari beslöt Migrationsverket att stoppa alla avvisningar till Libyen, »på grund av det aktuella säkerhetsläget«. Det var samma dag som Muhammad Khadaffi skickade upp nationellt stridsflyg för att beskjuta sin befolkning.

Sverige är Europas tredje största mottagarland av flyktingar efter Frankrike och Tyskland, men det är relativt få libyer som sökt uppehållstillstånd hittills, de senaste tre åren har det rört sig om 300–600 ansökningar per år. Elva procent har fått stanna, vilket är en lägre andel än det totala flyktingsnittet på 25–28 procent under jämförbar period. Skälen för libyerna har ofta varit »skyddsbehövande«, den sökande har ansetts riskera tortyr eller dödsstraff i hemlandet. Nu kan antalet stiga dramatiskt.

I en färsk rapport skriver Migrationsverket upp prognosen för förväntade asylansökningar från 26 000 till 34 000 per år de närmaste två åren.

»Om den libyska regimen faller kan det snabbt bli ökat tryck på den italienska kusten av migranter och flyktingar. Det kan röra sig både om de traditionella grupperna, som till exempel somalier och eritreaner som söker sig till Sverige, och libyer som flyr från situationen i den fallande staten.«

– Vi förbereder oss, vi vet ju att det kommer hända saker men vi vet inte vad. Det är tänkbart att flyktingbåtarna tar nya vägar, säger Mikael Ribbenvik, rättschef på Migrationsverket.

För närvarande utgörs flyktinggruppen från Nordafrika, utöver transitflyktingarna, främst av gästarbetare som lämnar Libyen, och unga tunisier som söker en bättre framtid i Europa.

Säkerhetsläget är ännu så osäkert att Mikael Ribbenvik inte kan svara på om de libyska flyktingar som väntas söka sig till Sverige kommer få stanna. Han betraktar inte den information som kommer från Libyen just nu som helt tillförlitlig, därför skickar Migrationsverket en egen delegation senare i vår för att rekognoscera läget. Några definitiva beslut kommer verket inte att fatta förrän det går att skapa sig en uppfattning om hur varaktiga striderna blir.

– Om det blir ett fullödigt inbördeskrig frångår vi den individuella prövningen, då kan ingen återvända, säger Mikael Ribbenvik.
Om striderna i stället mattas av kommer varje fall att prövas individuellt på vanligt sätt. De som tidigare åberopat politisk förföljelse har då inte längre någon grund för det om regimen faller. I stället kan Khadaffis anhängare söka asyl i Sverige och andra europeiska länder.

– Men då måste mottagarlandet samtidigt pröva om de sökande har brutit mot mänskliga rättigheter under sin tid vid makten, säger Hanni Mattiesen, talesperson för UNCHR i Norden.

Tuffast blir det sannolikt för de gästarbetare som kommit från länder som Bangladesh, och inte vill återvända hem, men saknar asylskäl. De ska också konkurrera med den reguljära ström av flyktingar från mellersta och södra Afrika som passerar genom Nordafrika på sin väg norrut.

Vad tänker de 250 libyska flyktingar, som för några månader sedan inte ansågs ha tillräckliga skäl att få stanna, som sitter på lånad tid i ett vinterkallt Sverige och väntar? Ironin är att trots att de knappast vill se sitt land slitas sönder av inbördeskrig skulle det kunna bli deras räddning genom att det ökar chansen att de får stanna i Sverige.

»Om några år kommer det bara att finnas fem kungar kvar i världen, den brittiska och de fyra i kortleken«. Så lär Egyptens sista kung, den festglada spelaren Farouk, som kastades ut 1952, ha sagt. Men han fick fel, på flera sätt.

Dels därför att det både i Europa, Mellanöstern och Asien fortfarande finns en del kungahus, i stater som Saudiarabien inte bara rika utan även mäktiga, dels därför att man kan argumentera för att Farouks efterföljare ofta har betett sig mer som äldre tiders kungar än moderna ledare som är ansvariga inför folket och parlamentet. De har inte respekterat de lagar de själva stiftat.

Det är i det ljuset man ska se kraven på en ny konstitution efter president Hosni Mubaraks motvilliga avgång fredagen 12 februari. Egyptens nuvarande konstitution, som skrevs 1971, är en förvånansvärt lättillgänglig och liberal text, full av skrivningar om rättigheter och demokrati. Den är på många sätt en spegel av de europeiska konstitutioner den inspirerats av, bortsett från en del religiöst präglade inslag. Den slår exempelvis fast att kvinnor ska ha samma politiska, sociala, kulturella och ekonomiska rättigheter som män (artikel 11). Där kan man vidare läsa att »Pressfrihet garanteras och censur är förbjudet« (del av artikel 208). Problemet är snarare att landets ledare inte har följt konstitutionen. De har alltid haft svårigheter att skilja den exekutiva regeringsmakten från den lagstiftande parlamentariska makten och den juridiska.

Denna oförmåga att hålla fingrarna borta, och utöva ministerstyre, skiljer dem inte från många europeiska ministrar. Mubarak var polisens överhuvud, men så är det även i exempelvis Tyskland. Skillnaden mellan Egypten och de europeiska exemplen är att övriga institutioner, parlamentet, oppositionen och pressen, i länder med en längre demokratisk historia borgar för bättre kontroll.

Men när de egyptiska ledarna överskridit lagens och konstitutionens gränser har de jagats med blåslampa av den institution som slagits hårdast för att upprätthålla de demokratiska ramarna i det egyptiska samhället, nämligen domarkåren. En av deras mest kända protester mot presidentens självsvåldiga agerande är »Domarupproret« 1969. Det var medlemmarna i den klubb, som från börjar främst var en bekväm social inrättning, där man drog sig tillbaka i djupa fåtöljer bakom tunga gardiner, som fick nog när Nasser ville tvinga dem att gå med i socialistpartiet. De vägrade, och Nasser sparkade då 100 domare under stor uppståndelse. Händelsen refereras också till som »en massaker på rättssystemet«. Sammanslutningen utvecklades sedan successivt till en regelrätt, och stark, fackklubb.

Detta uppror har följts av flera. År 2003 sa domaren Yahya al-Refai upp sig i protest mot vad han såg som att justitiedepartementet systematiskt arbetade för att försvaga och splittra domarkåren. Bland annat fick vissa gynnade och följsamma domare generösa bonusar, medan andra levde på svältlöner. Han protesterade också mot att domarna måste ge ministeriet kopior på akter med brottsmisstankar mot högt uppsatta tjänstemän eller politiker.

År 2005 var det dags igen, då samlades 2 000 domare från domarklubben i Kairo i vad BBC kallade en »aldrig tidigare skådad protest mot regeringen«. Saken gällde hur årets presidentval skulle övervakas. Domarna ville inte stå som garanter om de inte fick utföra den kontroll de fått i uppdrag genom ett domslut i högsta domstolen år 2000.

En rad talare framträdde och innebörden i vad de var »vi vägrar att vara ett verktyg i regeringens händer«. ­Mötet skulle filmas av al-Jazira, men polisen stoppade sändningen genom att arrestera tv-stationens medarbetare. Det är ett av många exempel på hur regimen brutit mot lagen om pressfrihet genom åren.

Mubarak vann som väntat valet 2005, men det uppfattades ändå som en öppning därför att reglerna för vem som får ställa upp hade luckrats upp något. Det hårda slaget kom 2007, då konstitutionen skrevs om på ett par helt avgörande punkter. En gällde övervakningen av val, Mubarak ersatte den juridiska övervakningen med en valkommitté (artikel 88) där han själv tillsatte de flesta medlemmarna. En annan viktig punkt var begränsningen av vilka partier som får verka politiskt, här infördes i konstitutionen (artikel 5) en begränsning som förbjöd all politisk verksamhet för rörelser med religiösa band. Den punkten var riktad direkt mot Muslimska brödraskapet, som hade fått 20 procent i det senaste parlamentsvalet 2005 och därmed blivit ett allt allvarligare hot.

Mubarak stärkte också ett viktigt verktyg som möjliggjort för honom och hans företrädare att ignorera lagar om individuella fri- och rättigheter, undantagslagarna som infördes 1958 första gången. Inför valet 2005 hade han lovat att lyfta den lagen, som i sin nuvarande form funnits sedan han kom till makten 1981, men han höll inte sitt löfte. I stället ­utvecklade Mubarak artikel 179 till en mer specifik anti-terroristlag, som ger staten rätt att ställa civila inför militärdomstol, och i praktiken kan användas för att arrestera all misshaglig opposition, inte bara våldsamma islamister. Mubarak stärkte också sin egen rätt att upplösa parlamentet, enligt artikel 136, som villkor står det ganska generella »om det är nödvändigt«.

Om man återtar de ändringar som gjorts i konstitutionen de senaste åren är den sannolikt ganska modern och funktionell, men en viktig förutsättning för att den ska kunna fungera är att man lyfter undantagstillståndet. Många demonstranter och oppositionella har de senaste veckorna ropat på en ny konstitution, men historien visar att det inte är där skon klämmer.

Det som krävs är fria val och att de folkvalda respekterar lagen. Rättsväsendet har spelat en historiskt viktig roll i Egypten och har nu alla chanser att göra det igen, för i praktiken har Egypten upplevt en sammetslen militärkupp. Mubarak kunde inte sitta kvar utan militärens stöd, därför gick han, och nu är det militären som styr.

Alla aktörer spelar i dag sina kort extremt försiktigt, Brödraskapet lägger ut långa skrivelser på nätet där de jämför politiskt aktiva muslimer med kristna amerikaner, men tonar ned sin organisations ambitioner. Militärledningen stryker opinionen medhårs, har lättat en aning på utegångsförbudet, samt utlovat översyn av konstitutionen och val inom sex månader (vilket i praktiken är ungefär när de skulle ha ägt rum i alla fall, i september).

Den stora frågan framöver är vilka allianser som kommer bildas, och om en ny konstitution kommer att spela en viktigare roll framöver än den gjort sedan kung Farouk gick i exil för att ägna sig åt spel och kvinnor på heltid.

Fakta | Egypten

Politisk historia
Egypten blev oberoende från Storbritannien 1922. Under det senaste halvseklet har det styrts av fyra militära presidenter, Muhammad Naguib 1953–54, Gamal Abder Naser 1954–70, Anwar Sadat 1970–81 och Hosni Mubarak 1981–201. Mubarak valdes till president fyra gånger som enda kandidat med 90 procent av rösterna. Presidentvalet 2005 var, om än omstritt, det första »friare« valet. Mubarak hade då ändrat konstitutionen så att fler kandidater hade möjlighet att ställa upp, men eftersom minst två tredjedelar av parlamentet, som domineras totalt av hans parti NDP (National Democratic Party), måste rösta för en kandidat var det svårt för oppositionen att ta sig in och han segrade även denna gång.

Samhällsbygget
Presidenten väljer en vice president, Mubarak har dock låtit posten stå obesatt under alla år. En president tillsätter regeringen, kan sparka och tillsätta ministrar, diplomater och militära befälhavare och är polisens överhuvud. Regeringen och presidenten utgör den exekutiva makten. Parlamentet består av två kammare, en lagstiftande, Folkets församling med 454 platser, och en rådgivande församling med 264 platser (den rådgivande etablerades först 1980). Den lagstiftande församlingen domineras av regeringspartiet NDP, National Democratic Party. Utöver dessa finns 28 olika regioner som styrs av lokala guvernörer.

Det rättsliga systemet ska enligt lagen stå fritt från statens överhuvud, och har slagits för att lyckas med det, men har motarbetats av presidenterna, som ofta även ignorerat domarnas beslut.