Du ska hem till människor som serverar torskrygg och gris­kind som om det inte vore något särskilt med det och vill svettigt visa att även du har koll på vad som gäller inom den gastronomiska världen. Så du plockar upp en flaska som tydligt skriker Amarone på etiketten. Då förstår värden åtminstone att du inte snålat.

De senaste fem åren har försäljningen av Valipolicella-viner över hundralappen, som främst är Amarone, tredubblats. 1,8 miljoner flaskor köper svenskarna under ett år. Det är trehundratusen fler än de champagneflaskor som säljs.

En ökad försäljning är nödvändigtvis inte bra för ett märke som vill vara exklusivt. För ett tiotal år sedan var Rioja det finaste inom vinvärlden. Med populariteten kom en överproduktion och snart förknippades Rioja med vilket rödtjut som helst. Samma sak håller på att hända med Amarone.

Amaroneviner har tidigare varit ett riktigt hantverk att framställa. Vinets djupa, mäktiga smak kommer från att druvorna torkas innan de pressas. Det blir självklart mindre saft att pressa ur varje druva, vilket ger en exklusivare produkt. När produktionen ökat från nio miljoner flaskor till sexton miljoner på bara några år måste processen effektiviseras och har blivit mer industriell. Vilket, enligt sörplande vinexperter, ger sämre viner.

De klassiska vinproducenterna i Italien förstod vad som höll på att hända och bildade för ett år sedan en elitklubb för tolv Amaroneproducenter, The Amarone Families, som fick skriva under ett manifest. Vinet ska lagras i minst 30 månader, ha en alkoholhalt på minst 15 procent och självklart komma från den lilla Valpolicella-regionen.

Så nästa gång du blir bjuden på griskindsmiddag så se till att flaskan har ett sigill med ett sirligt »A«. Annars riskerar du att få en näsrynkning som om du halade fram en bib Castillo de Gredos.

Vad är en schlager?

– Begreppet kom från tyskan på 1920-talet och var beteckningen på en låt som slog an hos en bred publik. På 1950-talet var schlagern mer mossig musik jämfört med den nya rocken. Sedan var det Ingela »Pling« Forsmans låtar i schlagerfestivalen. I dag är schlager mer ett fenomen med glitter, glamour och fest.

Hur har schlagern och Melodifestivalen kunnat hänga med under så lång tid?

– Man har anpassat tävlingen efter samtiden. Den har blivit mer som en dokusåpa, med vinnare och förlorare varje vecka, tårar, drama och lycka. Genom telefonomröstningar har tävlingen börjat reflektera folkets smak, förr tillhörde låtarna en genre som bara hördes en gång om året.

Är schlager fulkultur?

– Schlager har alltid varit populärkulturens hötorgskonst. Det är banala texter och enkel musik som till sin natur är totalt kommersiell. Nu har den blivit kult och på så sätt fått ett högre värde. Man kan kokettera med att man gillar schlager. Många tycker fortfarande att det är skitmusik, men det är ju kul!

Är det verkligen en melodifestival, betyder inte framträdandet lika mycket som musiken?

– Framträdandet spelar otroligt stor roll. Jag satt med i juryn en gång för länge sedan. Då fick vi bara lyssna på låtarna först. Jag tyckte »Juliette och Jonathan« med Lotta Engberg var en jättesöt låt, men framförandet drog ned den. Låtarna glömmer man nästan bort, det är mycket vad de har på sig och hur de rör sig.

Vilken är tidernas bästa schlager?

– Jag tycker »Jennie, Jennie« med Lasse Berghagen är en fantastiskt fin låt. Text och melodi hänger fint ihop och den sätter sig i kroppen. En snyggt ihopsnickrad, typisk schlager är ”Fångad av en stormvind” med Carola. En skuttig upptempolåt, med snygg höjning, bra stick och refräng och en vinnande gest på slutet.

EU:s svarta fårskock fick ytterligare en medlem när kommissionen för en vecka sedan beslutade att genomföra en rättslig granskning av Ungerns eventuella fördragsförbrytelser.

Att Ungern skulle stå inför sådana anklagelser kunde få förutspå vid EU:s utvidgning 2004 och 2007. Bulgariens och Rumäniens demokratiska problem kommer knappast som någon överraskning, men Ungern sågs som ett av de länder som skulle integreras enklast.

– Ungern var efter murens fall ett av föregångsländerna för utvecklingen av marknadsekonomi och demokrati, säger Andreas Bågenholm, statsvetare vid Göte­borgs universitet med Östeuropa som specialitet.

Men demokratin har klart försämrats i Ungern sedan EU-tillträdet. I stället har demokratin i Estland, Lettland, Slovenien och Polen utvecklats starkast.

– Polen har haft en otroligt stark tillväxt i flera år. Landet genomförde tidigt grundläggande reformer som gett resultat, säger Jakub Swiecicki, östeuropeisk expert vid Utrikespolitiska institutet.

I Polen sattes demokratin verkligen på prov under 2010. Den 10 april kraschade ett plan vid Smolensks flygplats i västra Ryssland. Bland de 96 döda fanns Polens president, hans hustru och flera högt uppsatta militärer. Det som riskerade att utlösa en politisk kris blev i stället ett bevis för att Polens demokrati cementerats. I juni hölls ett nytt presidentval.

Slovenien var redan från början det rikaste och mest välmående landet, vilket de har lyckats hålla i. De baltiska staterna drabbades hårt av den ekonomiska krisen, men tog sig igenom den med kraftiga besparingar. Fortfarande finns vissa problem med korruption, men länderna har också en ganska hög internetpenetration bland befolkningen, och särskilt i Lettland har så kallade »whistleblower«-sajter, liknande Wikileaks, fått stort genomslag.

I Ungern har utvecklingen alltså gått åt rakt motsatt håll. Efter murens fall gick omdaningen mot marknadsekonomi och demokrati smidigt. Utländska investerare sökte sig till landet och de första fria valen genomfördes 1990. De, precis som Estland, Polen, Tjeckien och Slovenien, inledde förhandlingar med EU utan att behöva genomföra några reformer innan. Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien och Slovakien fick alla krav de var tvungna att uppfylla innan diskussionerna kunde börja.

Ungerns socialistiska parti hade länge makten, men 2009 blev premiärministern inspelad när han sa att han ljugit om landets ekonomi för att vinna valet. Gatorna fylldes av förbannade medborgare. Vid valet 2010 var socialistpartiet utspelat, det nationalkonservativa partiet Fidesz vann tre-fjärdedelar av platserna i parlamentet.

– Det är den högsta röstandel som ett parti fått vid ett demokratiskt val under efterkrigstiden. Tidigare misskötsel från den korrupta regeringen var det som bäddade för en så enorm seger, säger Andreas Bågenholm.

Också det extremnationalistiska partiet Jobbik, som använt hård retorik mot Ungerns romska minoritet, gjorde ett mycket bra val. Fidesz har genom sin stora majoritet möjligheten att på egen hand driva igenom lagförändringar, till och med grundlagsändringar.

Den möjligheten har de tagit till vara på. Sedan maj 2010 har de bland annat försvagat rättssystemet, avskaffat Budgetary Council vars uppgift var att oberoende granska landets budget, förändrat val­lagarna till fördel för sittande partier, samt klubbat igenom en ny medielag som gör att alla medier måste söka tillstånd vart femte år. Enligt rapporten ­»Nations in Transit 2011«, av den oberoende organisationen för demokrati Freedom House, har landet fått sämre demokratibetyg inom områdena­ civil­samhälle, oberoende media, demokratiskt styre, rättssystemets oberoende och korruption.

Landets bristande demokrati och ekonomiska kris avspeglar sig också på medborgarnas tro på demokratiskt styre. Mellan 2006 och 2010 har förtroendet för demokratin sjunkit i nästan alla de nya EU-länderna, näst mest i Ungern. Det visar en ny rapport från European Bank for Reconstruction and Development. Bulgarien var det enda nya EU-landet där förtroendet inte sjunkit, men där var förtroendet väldigt lågt från början.

Bulgarien och Rumänien är de två fattigaste länderna i EU, och också de som precis som Ungern har mer rejäla demokratiska problem. De blev EU-medlemmar först 2007, eftersom de var tvungna att visa resultat av det arbete de genomförde mot korruption och organiserad brottslighet.

– Rumäniens och Bulgariens medlemskap har många i efterhand sett som ett misstag. Det gick för snabbt. De skulle ha behövt komma i mål med sitt arbete innan de blev medlemmar. Nu finns det inte längre några påtryckningsmedel, säger Andreas Bågenholm.

Länderna har haft fortsatta problem. Båda klassas som semi-konsoliderade demokratier av Freedom House, mycket på grund av den höga graden korruption.

I Rumänien finns dessutom stora brister inom medielandskapet. Mediemakten är koncentrerad till tre män. Alla har tydliga politiska intressen, två av dem var tidigare medlemmar av rumänska säkerhetspolisen Securitate, alla tre har åtalats för pengatvätt och en av dem för att ha organiserat ett kriminellt gäng.

I Bulgarien är hot och våld mot journalister vanligt. En dödades under sändning med ett hammarslag mot huvudet. Under förra året ökade också de nationalistiska strömningarna. Det högerextrema riksdagspartiet Ataka organiserade flera våldsamma demonstrationer riktade mot muslimer och romer.

Samtidigt måste man ha perspektivet att det bara gått drygt tjugo år sedan de nya EU-medlemmarna påbörjade sitt demokratiseringsarbete. Rumänien och Bulgarien hade det hårdaste kommunistiska styret, och många av politikerna satt kvar vid makten även efter murens fall. Det är inte konstigt att deras utveckling gått långsammare. Att Ungern gått tillbaka de senaste fem åren var mer överraskande.

– Möjligtvis hade man kunnat se att det finns en viss nationalistisk tradition i landet, säger Andreas Bågenholm.

EU:s kritik tror han riskerar att bara underblåsa de här strömningarna än mer.

– Det komplicerade är att utomståendes kritik kan användas som bevis för att alla andra är emot oss och på så sätt bekräfta de nationella krafterna. Jag tror att EU måste gå fram försiktigt för att inte folket ska sluta upp än mer kring den sittande ­regeringen.

Fakta | Kritik mot nya lagar

EU-kommissionen har inlett en process för att granska om Ungerns nya konstitution bryter mot EU:s lagar. Den nya konstitutionen inskränker centralbankens makt, tvingar äldre domare att lämna sina ämbeten och minskar oberoendet för datagranskningsinspektionen.

Det har hörts röster, bland annat från Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström, att Ungern kan berövas sin rösträtt i EU.

Från veckans finansministermöte kom också en formell varning att Fidesz inte jobbat tillräckligt effektivt för att minska Ungerns budgetunderskott.

Hon ser ganska triumferande ut, Metta Fjelkner, ordföranden i Lärarnas Riksförbund, i den filmade intervjun som ligger på förbundets hemsida. De har kämpat för det här sedan 1992 säger hon, »en seger« för förbundet. Nu ska lärarna äntligen få en yrkeslegitimation. Förhoppningarna för vad en sådan ska medföra är stora. Det ska öka statusen för lärarna, i längden höja lönerna och förbättra skolmiljön för eleverna. Läraryrket ska bli en profession jämte advokat och läkare, och äntligen få den status det förtjänar.

Tongångarna låter liknande från Jan Björklund. Nu ska den svenska skolan styras upp och legitimationen ska ge läraryrket betydligt högre status. I den statliga utredning som ligger till grund för beslutet står också att den kan öka yrkets status och bidra till att fler engagerade och motiverade studenter söker sig till yrket.

Det finns de som tror annorlunda.

– Jag tror att man har för höga förhoppningar kring legitimationen. Det låter som att lärarnas status kommer att öka genom ett trollslag, säger Peter Lilja, doktorand i pedagogik med inriktning mot lärares professionalisering vid Malmö högskola.

Han tror att lärarnas status kan komma att öka i framtiden, men då beror det inte på att de blivit legitimerade.

– Det beror snarare på vad som händer härnäst. Det krävs att allmänheten i stort, media och politiker visar ett större förtroende för lärarna. En papperslapp ger ingen status – fråga sjuksköterskorna.

Ja, för sjuksköterska är också ett legitimerat yrke. Precis som dietist, arbetsterapeut, elektriker och barnmorska. Inte direkt några högstatusyrken med höga löner, med undantag för elektriker som är ett av de bäst betalda LO-yrkena.

Lena Haglund, ordförande för förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, skrattar när hon får frågan om yrkeslegitimationer höjt lönerna eller yrkets status sedan införandet 1999.

– Nej, nej, den har inte gjort någonting med våra löner! Inget alls! Status är svårt att säga. Kanske får du en viss statuts av legitimationen, men det finns många yrken utan legitimation som har status. Det viktigaste med legitimationen är i vilket fall att patienterna vet att de möter en person med en viss kompetens.

På Vårdförbundet, som organiserar sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor, låter det på samma sätt.

– Vi kan absolut inte dra någon slutsats att yrkena har fått ett högre värde efter legitimationen. Inte på något sätt. Varken när det gäller löner eller hur många som söker sig till yrket, säger Kerstin Persson, chefsförhandlare.

De senaste i raden att legitimeras var biomedicinska analytiker 2006. De hade kämpat för det länge, mest för att få en kvalitetsstämpel på sitt arbete, men också med förväntningar om en högre status.

– Visst fanns det en förhoppning att en tydlighet i kvaliteten skulle innebära ett likhetstecken med högre status. Men det finns det inget som tyder på, säger Kerstin Persson.

De yrken som hade hög status före legitimering, har det också efter. Men en legitimation verkar i sig inte vara en garant för att klättra några pinnhål.

Trots det eftersträvar många yrkesgrupper att legitimeras. I alla fall den välutbildade delen.

– Det kan ses som en professionell strategi. Med legitimation möjliggörs bättre kontroll av yrkesgruppen, som kan minskas för att bli mer exklusiv. Man skaffar sig ett yrkesmonopol som bygger på ett kunskapsmonopol. Idealt får man ha yrket för sig själv, så att säga, säger Thomas Brante, professor i sociologi vid Lunds universitet och verksam i nätverket för professionsforskning.

Myndigheterna ställer vissa krav för att legitimera till exempel en lärare. De måste ha en högskoleexamen, och gått bredvid ett år som lärling. Det är bara de legitimerade lärarna som får sätta betyg och tillsvidareanställas. För staten blir det ett sätt att kontrollera och säkerställa kvaliteten på de yrkesverksamma.

– Ur ett samhälleligt perspektiv kan yrkeslegitimation vara ett bra sätt att garantera kompetensen inom vissa typer av praktiker, säger Thomas Brante.

Ofta handlar det om yrken som anses viktiga, svåra eller ibland förenade med risk. Vilka som får legitimationberor dels på statens intressen, men också på yrkets egna strävanden att professionaliseras. genom legitimation. Professioner är yrken som vilar på vetenskaplig grund som har ett högt förtroende och stor autonomi att styra över sitt jobb. Nu har detta med professionalisering, legitimation och självständighet luckrats upp. Mäklare kan knappast ses som ett vetenskapsbaserat yrke och lärare styrs extremt mycket av staten och kommunerna. I stort sett alla grupper med yrkeslegitimation har fått det efter flera års påtryckningar.

– De har lyckats i sin kamp för att nå monopolstatus. Samtidigt kan ju vi som medborgare tycka att det känns vettigt att de här personerna kan sin sak. Vi vill helst att en legitimerad elektriker kopplar ledningarna i våra hem, säger Thomas Brante.

En yrkesgrupp som länge velat legitimeras är socionomerna. Ända sedan 1958 då deras akademikerförbund bildades har frågan funnits på dagordningen. I början av 1990-talet fick de avslag på sin ansökan och i en efterföljande offentlig utredning stod det att Socialstyrelsen ansåg att det är fel att använda legitimationen som instrument för att höja en yrkesgrupps status eller att skapa ett statligt auktoriserat och sannolikt verksamt marknadsföringsverktyg. Något som regeringen nu verkar vara mer öppen inför.

– De är ju väldigt måna om att locka bättre studenter till lärarutbildningen. Det är absolut en ambition för regeringen att öka yrkets attraktivitet, sedan tror jag inte att det är den enda, säger Peter Lilja vid Malmö högskola.

För man ska inte glömma bort att det även ligger politik bakom de här besluten. Det är inte en slump att det är först nu, då den svenska skolan granskas i sömmarna och rasar i internationella rankningar, som legitimationen genomförs.

– Det är så klart viktigt att få kontroll över resultaten. Inte minst genom att införa behörighetskrav skaffar man sig makten över vilka lärare som får arbeta i skolan, säger Peter Lilja.

Huruvida lärarlegitimationen kommer få de effekter lärarförbunden och regeringen önskar återstår att se. Det har hittills inte börjat så bra. Under veckan har Dagens Nyheter skrivit om att Skolverket tagit hjälp av bemanningsföretaget Proffice för att granska ansökningarna. Nyutexaminerade akademiker utan tidigare erfarenhet har bestämt om en ansökan ska godkännas eller ej. Ibland har det blivit fel. Så pass fel att flera lärare fått behörighet att undervisa i ämnen de inte kan. Metta Fjelkner verkar inte längre lika triumferande när hon intervjuas av tidningen: »Det är fullständigt oacceptabelt. På det här sättet riskerar hela legitimationen att urholkas.«

Flera av Sveriges mest kända riskkapitalister fick avsluta året med en ovälkommen julklapp från Skatteverket. Sexton högt uppsatta, tidigare och nuvarande, chefer på IK Investment upptaxerades med nästan två miljarder kronor. Den allra största andelen landade på en av grundarna, Björn Savén, som krävs på svindlande 875 miljoner kronor.

Enligt Skatteverket har cheferna inte redovisat pengar de plockat ut för så kallat »carried interest«, en sorts bonus inom riskkapitalbolagen som delas ut vid en lyckad affär. Skatteverket menar nu att det ska beskattas som arbetsinkomst.

Tvister om vad som ska räknas som ­arbetsinkomst och vad som ska räknas som ­kapitalinkomst är vanliga. För hög­inkomsttagare gör det stor skillnad. Skatte­satsen för kapitalinkomst ligger på 25 procent, för lön 55 procent. Det utgör många miljoners differens i skattekostnad. Generellt sett finns det många sätt för skatte­betalare att tolka skattelagstiftningen.

– Absolut finns det delar som skulle behöva tydliggöras mer. Men vi försöker också att informera om våra ställnings­taganden på vår hemsida och i diskussioner med skatterådgivare, säger Margareta Nyström, verksamhetsutvecklare och beställare av de insatser som granskar skatte­upplägg.

Höginkomsttagare vet naturligtvis att ett medvetet skattearbete kan spara dem miljoner och det är vanligt att ta hjälp av skattekonsulter hos banker eller revisions- och konsultföretag. Världens största revisionsbolag är Pwc. De bistår både företag och privatpersoner för att minska deras skattekostnader.

– Alla drivs av att göra rätt. Men olika handlingsalternativ inom de givna ramar som finns kan ge olika skattemässiga utfall, säger Roger Gavelin, partner vid skatte­avdelningen på Pwc.

Han betonar att de naturligtvis följer alla regler som finns, men menar att man ska vara medveten om att skrivna regler kan tolkas på olika sätt.

– Av medierapporteringen är det lätt att tro att all skattehantering är något lömskt. Men när det finns olika sätt att göra rätt, varför inte välja dem som är mest gynnsamma, säger Roger Gavelin.

Problemet med de mest gynnsamma sätten är att även om det inte strider mot lagen att nyttja dem så är de ofta inte vad lagstiftarna hade i åtanke när de skrev lagen. Det ligger i Skatteverkets uppgift att upptäcka just de här luckorna.

– Mycket av vårt arbete sker retroaktivt, men vi försöker att upptäcka upplägg tidigare nu. Det är något vi arbetar väldigt aktivt med, för att minska processer och merarbete både för oss och för företagen, säger Margareta Nyström på Skatteverket.

Under 2011 har fokus legat på att granska bonusar och incitamentsprogram för personer på ledande positioner och ­kapitalstarka personer, och att granska dem som bosatt sig utomlands. Just att nyttja internationella skatteregler har traditionellt sett varit ett populärt sätt att undvika svensk skatt. Enligt bedömningar från Skatteverket handlar det om 46 miljarder skattekronor som försvinner utomlands varje år, ungefär en tredjedel av det totala skattefelet.

Det kan då till exempel vara att personer skrivit sig utomlands trots att de bor i Sverige, eller att de fördelar tillgångar till utländska stiftelser där pengarna i själva verket går till grundaren, och att placera tillgångar i skatteparadis som Jersey och Schweiz för att slippa betala skatt på dem. Under 2011 har dock informationsutbytesavtal skrivits under med 36 skatteparadis, vilket minskat möjligheten att gömma undan pengar i andra länder. Däremot finns fortfarande möjligheten att teckna personal­optioner, betala ut styrelsearvoden till utländska dotterbolag och ha olika pensionsförsäkringsupplägg. Även om Skatteverket förhindrar existerande upplägg, så dyker det alltid upp nya sätt.

– Det handlar om förändringar av upplägg, inte helt nya. Vi har nu börjat sortera in beslut kring identifierade upplägg i en katalog för att lättare och tydligare kunna jämföra dem och upptäcka förändringar, säger Margareta Nyström.

I det aktuella fallet med »carried interest« i IK Investment är det heller inte helt klart hur de ska beskattas. Ett liknande fall togs upp redan 2010 med ett annat stort riskkapitalbolag, Nordic Capital. Då beslutade skattenämnden delvis i favör för bolaget. Carried interest skulle beskattas som kapitalinkomst, inte arbetsinkomst. Skatteverket överklagade och fallet ligger nu hos förvaltningsrätten där inget beslut ännu tagits.

– En skillnad mot IK Investment är att de inte har redovisat inkomsterna från carried interest överhuvudtaget, säger Göran Haglund, regionsamordnare för riskkapital­bolagsgranskningen i Stockholm.

Den här gången höll också skattenämnden med Skatteverket.

– När det gäller IK Investment handlar det primärt om att inkomsterna från carried interest ska beskattas här i Sverige, säger Göran Haglund.

Miljarderna ska betalas in senast 26 januari, men IK Investment har sagt att de kommer att överklaga kraven. Enligt Göran Haglund är reglerna i det här fallet inte otydliga.

– Det grundläggande är att man skiljer på arbetsinkomster och kapitalinkomster. Ersättning för arbetsprestationer ska beskattas som lön. Skatteverkets bedömning är att carried interest är en ersättning för det arbete som de anställda i IK Investment har utfört.

Fakta | Ola Rollén

Vd för det svenska bolaget Hexagon AB som nu krävs på 35 miljoner i skatt. Enligt Skatteverket bor Rollén i Sverige och är vd för ett svenskt företag, medan Rollén menar att han är bosatt i Storbritannien och har ingått två anställningsavtal med ett Hexagonbolag i Storbritannien och ett i Hongkong. Genom att lönen betalats ut via Hongkong har det blivit helt skattefria pengar.

Fakta | Björn Savén

Grundaren av Sveriges första riskkapitalbolag IK Investment har upptaxerats med nära två miljarder kronor. Björn Savén själv ska betala 875 miljoner kronor i skatt. Anledningen är att han fått så kallade carried interest-inkomster, vilket är en sorts vinstutdelning vid lyckade affärer.

Plötsligt väcktes den slumrande FRA-debatten till liv igen. Den 8 december, tre dagar före årsdagen av bombdåden i Stockholm 2010, skickade justitieminister Beatrice Ask ut en 50-sidig promemoria om att signalspaningen vid Försvarets radioanstalt, FRA, bör utökas. Nu ska inte bara regeringen och Försvarsmakten få beställa signalspaning av FRA i ärenden som rör nationell säkerhet, utan även Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen.

Beatrice Ask själv ryckte på axlarna och kallade förslaget en »minimalistisk lösning«. Men i veckan höjdes kritiska röster. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg uttryckte stark kritik mot att den »vanliga« polisen föreslås få tillgång till signalspaning över telefon- och datanätet. I Svenska Dagbladet rasade Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser, över att justitieministern öppnar för »total övervakning«, innan han fortsatte: »Vi kan inte vinna mot fienden genom att bli som dem.«

»Fienden« i världens skurkstater har dock all anledning att känna oro, men knappast över justitiedepartementets tilltag. Samtidigt som Beatrice Ask skickar ut förslag om att skärpa övervakningen av medborgarna finansierar biståndsminister Gunilla Carlsson nämligen en programvara som ska omöjliggöra statlig avlyssning. Hittills har biståndsmyndigheten Sida gått in med fem miljoner kronor till utvecklingen av Tor, grundad av amerikanske forskaren och Wikileaks-tales­mannen Jacob Appelbaum. Summan, utbetald genom Sidas budget för demokratirörelser och nätaktivism, gör svenska staten till en av projektets huvudfinansiärer. Utrikesdepartementet försvarar finansieringen:

– Det blir ingen demokrati utan demokrater, och då behövs också stöd till de internetaktivister som gör deras verksamhet möjlig, sa statssekreterare Hanna Hellqvist till SVT för några veckor sedan.

Tor är inget sedvanligt krypteringsverktyg, utan ett anonymiseringsverktyg. När användaren ansluter sig till Tors nätverk, bestående av tusentals servrar runt om i världen, omöjliggörs den typ av övervakning som den ökända säkerhetspolisen i, säg, Syrien – eller FRA – använder sig av.

– Tor och andra tekniker skulle absolut kunna stoppa FRA:s signalspaning, konstaterar Marcin de Kaminski, »nätforskare« och doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet, och fortsätter:

– Det är ingen nyhet att departementen inte arbetar samordnat, men det är problematiskt. Utrikesdepartementet jobbar progressivt när det gäller nätet och mänskliga rättigheter, men justitiedepartementet tycks sätta sig på tvären gång på gång. Man kan tycka att samma frihetsvurmande strategi borde gälla utrikes som inrikes. Ska regeringen bli upprörd över vad som händer i andra delar av världen borde de sopa rent under mattan här hemma också.

Oppositionen tycks inte engagera sig särskilt mycket i den en gång så heta FRA-frågan. Men det finns undantag. Riksdagsledamoten Maria Ferm (mp) sitter i justitieutskottet och tycker att utökad signalspaning är »helt fel väg att gå«. Hon upprörs dessutom över de olika signalerna departementen skickar ut:

– Det är någon form av hyckleri om man i Sverige hela tiden gör det lättare att övervaka, och sedan visar på att man vill göra det motsatta i andra länder. Det blir väldigt märkligt när man inte lever efter de regler som sätts upp för andra länder.

Fotnot: Fokus har förgäves sökt justitieminister Beatrice Ask, biståndsminister Gunilla Carlsson och statssekreterare Hanna Hellqvist för en kommentar.

Fakta | FRA-lagen

Den omdiskuterade FRA-lagen antogs med minsta möjliga marginal 2008. Innan dess fick Försvarets radioanstalt enbart spana efter radiotrafik. Med den nya lagen gavs FRA tillåtelse att spana i datatrafik som passerar Sveriges gränser via kabel.

Linoleumgolvet är grönmelerat. Ett på samma gång lugnande som oroande golv. De flesta som sitter i det här väntrummet, på hudkliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, stirrar ned på just detta golv. Att sitta här går mest ut på att undvika att möta någon annans blick, tyst andas in den unkna luften tills någon av de förbihastande vita rockarna stannar upp, ser ned på ett papper och ropar ut ens namn. Sedan i maj i år har här suttit många traumatiserade patienter. Människor som för flera år sedan fick ett lugnande besked från sin hudläkare att det där oroande födelsemärket inte var något att tänka på. Människor som nu fått reda på att det visst var något att bry sig om, att det var det värsta man kan tänka sig. Cancer. I maj berättade Sahlgrenska att en av sjukhusets patologer missbedömt 27 hudcancerprover. I september stod det klart att det var 58 stycken. Två månader senare är det 117. En av dem har avlidit. Deras prover har granskats av en pensionerad patolog som jobbat extra på sjukhuset. Han har systematiskt placerat prover fel på den gråskala som används för att diagnosticera hudcancer, utan att det upptäckts av kollegorna på patologiavdelningen eller cheferna. Här på hudkliniken är hudläkarna tyvärr inte förvånade över att det kunnat hända.

Till vardags är John Paoli en av de vita rockar som fladdrar runt i hudklinikens slitna korridorer, men vi ses på ett café en söndagseftermiddag då han klätt sig i en storrutig skjorta. De mejl vi skickat före intervjun har gått via hans privata adress. »För säkerhets skull.« Att John Paoli är frispråkig är i och för sig inget som kan förvåna sjukhusets ledning. Han har gjort väsen av sig i flera år.

Precis när våren blev till sommar 2007 blev John Paoli färdig specialistläkare efter fem års ST-tjänst på Sahlgrenska. Han var en framstående ST-läkare och redan innan han fick sin titel hade han fått ta över ansvaret för hudcancer- och kirurgverksamheten på hudkliniken. En del av jobbet var att se över rutiner kring diagnostik, behandling och prevention för de patienter som har hudcancer. Här ingick förstås insyn i den patologiska verksamheten. Som John Paoli uttrycker det:

– Patologin är ju egentligen vårt facit.

För att ta det från grunden. En patolog är en specia­listutbildad läkare som granskar cell- och vävnadsprover. Det är också patologen som genomför obduktioner. Största delen av arbetstiden går åt till att granska prover med misstänkt cancer. Patologerna har en spetskompetens, till exempel neuropatologer som är bäst på hjärnan eller hudpatologer som kan hudsjukdomar bäst. När det gäller att diagnosticera just hudcancer så börjar det med en klinisk bedömning av hudläkaren. Anser han eller hon det som ett misstänkt melanom tas ett prov som skickas till patologiavdelningen. En patolog granskar provet i mikroskop och bedömer det utifrån en gråskala som går från svart till vitt. Det finns inga exakta mått för hur prover ska placera sig på den här skalan, utan det är upp till varje enskild patolog att utifrån sin kunskap och erfarenhet bedöma provet. Svaret avgör sedan vilken behandling hudläkaren sätter in.

Ganska snart efter att John Paoli tillträtt reagerade han och hans hudläkarkollegor på att svaren från patologiavdelningen var undermåliga.

– Det kändes som att det fanns en »veckans diagnos«. De var dessutom väldigt otydliga, det var mer en beskrivning av vad de såg. Det var som att jag skulle säga till en patient »jag vet inte vad du har för sjukdom, men jag ser att du har röda utslag«.

När hudläkarna tittade närmare på provsvaren konstaterade de att svaren kommer från patologer som inte är specialiserade på hud. John Paoli tyckte det var konstigt och kontaktade hudpatologerna. Han fick reda på att Mats Wolving, verksamhetschef för patologiavdelningen, hade beslutat att alla patologer oavsett specialitet ska kunna granska alla prover, helt enkelt för att det fanns allt för många prover att granska per patolog. Men situationen visade sig snart problematisk. Patologerna klagade, hudläkarna klagade och provsvaren blev sämre. Patologiavdelningen kom till rätta med problemet genom att bilda ett särskilt team under ledning av en av hudpatologerna, som skulle granska alla hudprover. Det fungerade i ungefär ett halvår, sedan blev arbetsbelastningen för hård och svarstiderna för cancerprover kunde dröja uppemot åtta veckor. Det är lång tid för en nervös patient.

John Paoli, som precis utsetts till biträdande verksamhetschef för hudkliniken, försökte att ta kontakt med Mats Wolving. Han ringde men fick inget svar. Tillsammans med hudklinikens verksamhetschef, Ann-Marie Wennberg, skrev han mejl. Men de fick inte heller den här gången något svar. Våren 2009 gick John Paoli till Ann-Marie Wennbergs kontor och sa att de måste ordna det här före sommarledigheten, för att kunna komma på rätt köl till hösten. Hon föreslog att de skulle skicka ett formellt brev. Nästa dag hade John Paoli knattrat ned ett kort brev där han uttryckte tacksamhet mot hudteamet och förståelse för att det är ont om resurser, men att de ansåg att svarstiderna blivit för långa när det gäller misstänkt cancer och att patientsäkerheten hotades. Inget svar.

När hösten kom hade den ena av Sahlgrenskas hudpatologer sagt upp sig, enligt John Paoli för att »patologerna inte får syssla med det de är bra på«. Han och Ann-Marie Wennberg skickade ytterligare ett brev till patologavdelningen och nu skickade de även en kopia till Mats Wolvings chef. Den här gången var brevet längre och tonen inte lika förstående. De uttryckte sin stora oro för hur kvaliteten på just hudcancerproverna kunde komma att försämras, att de inte hade förtroende för de patologer som skulle bedöma proverna och att de begär att kvaliteten på hudpatologin ska säkerställas. Återigen inget svar. Under hösten gick Sahlgrenskas sista hudpatolog i pension. Sedan dess har de inte haft någon ny. I stället har patologer som inte haft hud som specialitet fått bedöma hudproverna. De mest komplicerade fallen skulle skickas iväg för extern granskning av hudpatologer. Något som ett par år senare visade sig inte ha fungerat särskilt väl.

Att få tag i nya patologer att anställa är inte helt lätt. Det finns inte så många. En rapport från Cancerfonden 2010 visar att behovet av nya patologer är stort. I Sverige finns knappt 200 utbildade patologer. För att täcka behovet krävs ytterligare 100 stycken. Patologavdelningen i Göteborg uppskattar att de skulle behöva mellan 11 till 13 fler patologer för att kunna göra ett fullgott arbete. Västra Götalandsregionen är de som granskar flest prover i landet, nästan 100 000 varje år, men ligger bara på tredje plats när det gäller antal patologer, 26,7 tjänster. Om fem år uppskattar de att de till och med har färre patologer än nu. Bristen beror dels på att specialistutbildningarna för några år sedan lades på is, eftersom det ansågs att efterfrågan saknades, dels på att det inte är ett högstatusyrke inom läkarkåren.

Bristen på patologer märkte John Paoli av än tydligare när han i september 2009 tillträdde som verksamhetschef för hudkliniken. Han märkte ganska snart att jobbet inte passade honom över huvud taget. Sex veckor efter att han tillträtt sa han upp sig. När den nya verksamhetschefen tillträdde välkomnades han av John Paoli som sa att han måste göra något åt situationen på patologen. Läkarmöte efter läkarmöte påpekade han att chefen måste ta tag i saken. Till slut avbröt verksamhetschefen honom och sa: »Bevisa det! Bevisa att något är fel på patologen.«

Under 2010 drev John Paoli därför en egen kampanj. Han uppmanade sina kollegor att skriva rapport på varenda avvikelse de upplevde med provsvaren från patologavdelningen. Han talade med dem på möten, skickade ut mejl och stoppade dem i korridorerna.

– I princip fick jag övertyga mina kollegor att nu är det viktigt. Nu, grabbar och tjejer, nu måste vi rapportera varenda liten grej.

På knappt ett år samlades dussintals avvikelserapporter och två anmälningar enligt lex Maria in.

Innan dokumenten hade presenterats för ledningen sökte två patologer, som tittat på gamla hudprover för att fördjupa sina kunskaper inom ämnet, upp John Paoli. Det var en vecka i början av maj i år som de hade upptäckt att ett av proverna verkade konstigt. Det stämde inte överens med den diagnos som patologen hade satt. De kollade på fler prover av samma patolog och upptäckte prov efter prov som bedömts felaktigt.

– Jag tänkte bara, fan att ledningen och Mats Wolving inte kan lyssna! Hade de lyssnat på oss 2009 hade många missade fall kunnat undvikas. Vissa har frågat om det inte kändes skönt att ha rätt. Jag kände mig egentligen mest äcklad för att man kan leka med folks hälsa på det här sättet.

En förmiddag i mitten av maj ringde telefonen hos David Milton i Angered. Han stod i vardagsrummet, belamrat av saker från olika länder i Europa där han bott, till vänster om den kolafärgade sammetsfåtölj som är lika fin som när den köptes på 1970-talet i Paris. Det enda han sa innan han återigen lade på luren var upprepade »okej«. Sedan ringde han sin fru. Någon från Sahlgrenska hade ringt och sagt att födelsemärket han tog bort för två år sedan hade visat tecken på cancer. De hade bedömt fel. Han var tvungen att komma in och göra ett nytt test. Men han behövde inte betala för det. Allt kändes bara helt overkligt.

David Milton försöker alltid att se positivt på saker och ting. Han är född i Storbritannien men har ett sinne som en klassisk go gubbe från Göteborg. Det hjälpte inte nu. Nu var han chockad. Ledsen. Förbannad. Inte ens en ursäkt fick han från mannen som ringde upp.

– Det är klart att de veckor som följde efter telefonsamtalet var … ja du kan ju bara tänka dig. Kommer jag överleva eller kommer jag att dö? För jag är inte redo att ta vägen någonstans riktigt än.

Det var David Milton själv som sökte upp läkare för att kolla födelsemärket på ryggen. Han växte upp på Mallorca och som liten grabb låg han ofta på magen vid havet för att fiska krabbor. Självklart utan solkräm. Så han var själv uppmärksam på hudförändringar, särskilt på ryggen. Den här fläcken såg mörkare ut än vanligt och var stor som en lillfingersnagel. Läkaren på Carlanderska sjukhuset höll med om att den såg misstänkt ut, skar bort den och skickade till patologen på Sahlgrenska. En knapp månad senare fick han beskedet att den inte visade några tecken på cancer. I den villfarelsen levde han i två år. Den här majkvällen låg David Milton i sängen bredvid sin fru och funderade på om hon snart skulle ligga här ensam.

– Vi är så väldigt nära varandra. Att förlora den andra vore som att delas på mitten. Det var det enda jag kunde tänka på.

Morgonen efter försökte han att se nyktert på saken. Han hade varit hos läkaren i god tid, de hade skurit bort det med god marginal, han hade inte sett någonting underligt efter det. Om tre dagar hade han en tid för ny provtagning. Den verkliga ilskan växte fram först när han förstod att det var många som delade hans öde.

– Jag förstår att man kan göra misstag. Men jag förstår inte hur man kan göra så här många misstag! Utan att någon stoppar det. Då måste man sätta ned foten och säga »det här är kriminellt«.

Onsdagen den 18 maj kallade Sahlgrenska till presskonferens under ledning av chefläkare Mats Tullberg. Han var där för att meddela att de provsvar som de två patologerna kollade på i utbildningssyfte mycket riktigt visade sig vara felaktiga. En 67-årig, pensionerad patolog som hoppat in som timvikarie hade systematiskt placerat åtminstone 27 hudprover fel på gråskalan för vad som är hudcancer. Prover som visat på förstadium till eller fullt utvecklad cancer hade han bedömt som godartade förändringar. Sjukhuset sa att de meddelat de drabbade och skickat iväg 2 500 av patologens prover för extern granskning av experter i Storbritannien. De uteslöt inte att det kunde finnas fler prover som bedömts felaktigt. Den pensionerade patologen sas upp med omedelbar verkan.

När skandalen på Sahlgrenska briserade uppmärksammades en patolog från en annan del av landet i medierna. Även här handlade det om en pensionerad man som fortsatt att frilansa på olika sjukhus. Han har fällts för sex missade cancerdiagnoser i Kiruna, Åby, Vadstena, på Norrlands universitetssjukhus och Universitetssjukhuset i Linköping. Det är fyra fall av missad hudcancer, en missad prostatacancer och en missad livmoderscancer. Två av patienterna har dött. Kvinnan med livmoderscancern dog några månader efter att patologen tittat på hennes prov. Hon var 57 år. Det är inte säkert att en korrekt diagnos räddat henne. Men hon hade kunnat få rätt behandling och omvårdnad. En man med hudcancer avled efter att behandlingen av sjukdomen fördröjts 14 månader. Han var 59 år.

Under 2010 gjorde Socialstyrelsen en utredning av patologen på grund av de sex lex Maria-anmälningarna han fått från Norrland och Linköping. De konstaterade att hans »agerande tyder på oskicklighet i yrkesutövningen« och att »felen kan inte betraktas som ringa«. Han har trots tidigare kritik från Socialstyrelsen fortsatt att arbeta på samma sätt och bland annat eftergranskat sina egna prover, något som självklart en annan läkare bör göra. Han har vidare kommit med åsikter om andra läkares eftergranskning efter lex Maria-anmälningarna »på ett sätt som antyder arrogans«. Socialstyrelsen ålade honom en treårig prövotid under vilken de kan utöva tillsyn på hans arbete. Ett par månader efter kom beslut i ett ärende där det konstaterades att patologen missat ett fall av hudcancer. I mars i år inkom ännu en lex Maria-anmälan där samme patolog vid tre olika prover, under fyra år, missat en patients prostatacancer.

Ett av sjukhusen som patologen verkat vid, Universitetssjukhuset i Linköping, har haft problem med fler feldiagnosticeringar under åren. Det går inte att söka på ett särskilt klassificeringsnummer bland Socialstyrelsens lex Maria-anmälningar, men en sökning på ordet patolog bör enligt registratorn få fram de flesta. I Linköping handlar det om sex fall från 2009 och framåt, förutom de fem fall som rörde samme patolog. Socialstyrelsen har uppfattat att det är problem i Linköping, och har planerat en översyn i snart ett år. I december kommer den till slut att bli av.

Sammanlagt kan Socialstyrelsen plocka fram 38 lex Maria-anmälningar från de fem senaste åren. I Linköping är det alltså elva stycken, Labmedicin Skåne har sex stycken, Sahlgrenska fyra stycken och Hallands sjukhus tre stycken. Sedan är det några enstaka på ett antal sjukhus.

Att det finns problem inom patologin är känt sedan länge. I början av året, innan skandalerna var ett faktum, gav regeringen Marie Beckman Suurküla i uppdrag att utreda patologin i Sverige. Bakgrunden var en offentlig utredning från 2009 kring cancervården där en enkätundersökning visade att landstinget upplevde det väldigt svårt att rekrytera patologer vilket förlängde vårdkedjan för cancerpatienter. Marie Beckman Suurküla är tidigare chef för Akademiska sjukhuset i Uppsala. När hon slutade där flyttade hon och maken till sommarhuset på västkusten och tänkte lugnt och stilla gå i pension. Åka till Frankrike när andan föll på. Sedan fick hon erbjudande om att bli rektor för Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg. Och sedan kom förfrågan från socialdepartementet om hon ville leda utredningen över patologin. När hon tar emot på sitt enorma kontor med utsikt över hamnen verkar hon trots allt nöjd med att fortsätta jobba ett tag till. Hon ler mycket, gestikulerar stort och illustrerar citationstecken med hela händerna. I Uppsala upplevde hon själv bristen på patologer.

– Vi hade ett jätteproblem med den frågan. Jag var där och pratade flera gånger, för vi hade allt för få patologer.

Samtidigt som det varit svårt att rekrytera till patologiyrket har arbetsuppgifterna ökat. Ungefär 20 procents högre arbetsbörda på fem år. Med ny teknik kan man göra betydligt utförligare tester av proverna. Genom att gå ned på cell- eller till och med molekylnivå går det att avgöra vilken behandling som har bäst effekt på just den enskilde patienten. Det tar förstås längre tid. Samtidigt har behovet av patologer inte fyllts på i samma takt.

– Det finns många patologer i sjuttioårsåldern. Sedan finns det ett gäng unga som kommit under de senaste åren. Men däremellan är det ett glapp. För ganska många år sedan stoppades vidareutbildningar för att vi hade nog med läkare. Det är det beslutet som vi skördar nu. Just de hade behövts för att finnas på plats som stöd åt de unga.

Det är vanligt att ta in hyrläkare och timanställda för att hinna med alla prover som måste granskas. Det var fallet för både patologen på Sahlgrenska och patologen i Linköping. På flera ställen finns det också chans till extraersättning för den ordinarie personalen om de granskar fler prover. Som normalt räknas 2 200 prover per år. För dem som ligger i ordentligt kan det bli uppemot 10 000 fler prover per år. Och en extrainkomst på ungefär en miljon kronor.

– Det är en väldigt negativ arbetsmiljöspiral, som inte är acceptabel. Samtidigt kanske extraersättningar är den bästa kortsiktiga lösningen i vissa landsting.

Att det skulle innebära att prover granskas mindre noggrant tror Marie Beckman Suurküla inte.

– Så länge de får sitta ostört och kommer in i ett bra flöde så bör de kontrollera proverna korrekt.

Ett av de stora problemen som lyftes upp i rapporten från Cancerfonden är att tillgången på patologer ser väldigt olika ut på olika ställen i landet. Flest finns det i Västerbotten med 23 600 invånare per patolog, minst antal i Gävleborg där det är 129 500.

– Det här är en patientsäkerhetsfråga i högsta grad. Det är inte jämnt fördelat med patologer över landet, inte på det sättet det borde vara för att man ska kunna förvänta sig en jämlik vård.

I Västra Götalandsregionen går det 54 300 invånare på en patolog. Sedan skandalen på Sahlgrenska har Marie Beckman Suurküla än mer insett hur viktigt det är att patologin förbättras. På morgonen har hon lyssnat på lokalradion där en man som fått reda på att han faktiskt hade cancer intervjuats.

– När jag hörde honom så undrar jag hur de tänker runt patientfrågorna. Man måste kunna begära av all diagnostik att den är 100 procent korrekt. Det är för mycket som står på spel.

Det visar sig att det är just David Milton som hon hört på morgonradion. Han berättar, medan han gör i ordning espresso enligt schweiziskt manér med både mjölk och grädde, att han är riktigt förbannad nu. I radion sa han att det värsta är att det hela hade kunnat undvikas eftersom det fanns signaler på att allt inte stod rätt till. En vecka tidigare skrev han ett brev som han tänkte skicka ut till medierna för att ge sin syn på allt som hänt. I stället träffas vi nu och pratar om det.

Efter det chockerande samtalet i maj gick det gans­ka snabbt tills han fick sitt nya provsvar. Det visade att han inte hade några spår av hudcancer kvar.

– Hoppas jag i alla fall. De kan ju ha strulat till det igen, säger han och skrattar.

Under sommaren har han förfasats alltmer över de rapporter som kommer ut i medierna. I september kommer det första resultatet från eftergranskningen i Storbritannien. Antalet felbedömda prov stiger till 58 stycken. Då bestämmer han sig för att göra en anmälan om fel i vården till Socialstyrelsen.

– Man måste stå upp för sina rättigheter. Man måste göra det för att något ska kunna förändras. Om det inte blir några konsekvenser, inga straff, så kommer det att ske igen och igen.

Han bär kaffet in till vardagsrummet där han för knappt ett halvår sedan fick det chockerande samtalet. BBC News står på. De visar bilder från rättegången mot Michael Jacksons läkare som precis dömts till fängelse.

– Han döms för vållande till annans död. Det här är precis samma sak. Patologen och de kollegor som täckt upp för honom borde åtminstone få sina läkarlicenser indragna.

David Milton har än så länge inte polisanmält den pensionerade patologen. Skulle han, eller någon av de andra patienterna, välja att göra det så kan en förundersökning inledas. Åklagarmyndigheten har tidigare uttalat sig om att det i så fall snarare skulle röra sig om tjänstefel. David Milton tycker inte att Sahlgrenska har tagit tillräckligt mycket ansvar för vad som har hänt.

– Jag vill se att någonting verkligen sker. Att läkaren får stå till svars för vad han gjort. Att de går ut med en ordentlig ursäkt till dem som drabbats. Och egentligen att vi, speciellt de som är värre drabbade än jag, får en ordentlig ersättning. I slutändan, helt enkelt förhind­ra att det händer igen.

I oktober presenterade Sahlgrenska en så kallad händelseanalys som sammanställts av bland annat hudläkare och patologer som är anställda på sjukhuset. Det är något som varje vårdinrättning måste göra vid en lex Maria-anmälan. I den har de själva identifierat de bakomliggande problemen och vilka åtgärder som kan sättas in för att det inte ska hända igen. De har listat elva punkter som avgörande för att det här kunde ske. Flera av punkterna pekar på bristande rutiner och att rutiner som fanns inte följts av den pensionerade patologen.

Ett av de största problemen är att det inte funnits sätt att fånga upp dem som gör misstag. Det finns inget datorsystem som kan varna vid feldiagnosticeringar, eller någon katalogisering där proverna kan jämföras mot varandra. Ett annat problem är att rutinerna vid eftergranskningar har varit otydliga. Om en läkare som skickat prov till patologen får ett provsvar som inte stämmer överens med den kliniska bedömning som läkaren gjort kan han eller hon begära eftergranskning. Begäran ska då skickas till verksamhetschefen. I många fall har den i stället skickats tillbaka till den patolog som granskat provet den första gången. För att en eftergranskning ska fungera bör naturligtvis en annan patolog utföra den.

Det har den pensionerade patologen inte brytt sig om. En patolog har själv ansvar för att han eller hon konsulterar kollegor vid prov som är för komplicerade för att de ska bedöma dem själva. I det här fallet har den pensionerade patologen inte haft den självinsikt som krävs. I stället har han placerat proverna så mycket fel på gråskalan att de bedömts som godartade, trots att de i själva fallet visade tecken på cancer. Till skillnad från andra cancerformer så finns inga dokument med riktlinjer för att bedöma hudprover. I händelseanalysen föreslås att sådana ska tas fram. Ett grundläggande problem på patologiavdelningen som lyfts fram i analysen är att arbetsbelastningen är mycket hög, vilket kan påverka kvaliteten på provsvaren.

Sahlgrenskas talesperson kring patologskandalen har varit chefläkare Mats Tullberg. Han har i intervju efter intervju sagt att det som hänt är oacceptabelt och att de nu arbetar så snabbt de kan med att ta hand om de patienter som drabbats. Vi möts dagen efter att händelseanalysen sammanställts och skickats in till Socialstyrelsen. Han är lite försenad och måste torka pannan och äta ett äpple innan vi börjar.

– Det är väldigt viktigt att vi beklagar och ber om ursäkt för det som hänt. Vi tar detta på stort allvar och tar ansvar för att det inte ska hända igen.

Hur det kunde hända från början, utan att det upptäcktes, har han däremot inte riktigt något svar på innan Socialstyrelsens utredning är klar. Trots att det påtalats från bland annat hudkliniken att de uppfattat problem med diagnostiken från patologen.

– Uppfattningen inom patologen har varit att kvali­te­ten hållits. Den aktuella händelsen visar att det funnits problem. De har arbetat för att förstärka och öka bemanningen utan att riktigt lyckas.

Så det har funnits olika uppfattningar, menar du? Patologen har inte ansett sig ha problem, medan hudkliniken har gjort det?

– Ja, det kan man säga. Det finns ett ansvar från båda håll att ta fasta på de signaler som kommer. De brev och anmälningar som figurerat från hudkliniken känner de inte att de fått ett riktigt bra svar på. Det är något vi får ta med oss; att det är viktigt att ta sådana här signaler på allvar.

Han säger också att ledningen är beredd att avsätta resurser för att komma till rätta med problemen på patologiavdelningen, bland annat den låga bemanningen. Detta även om Sahlgrenska länge haft en obalanserad ekonomi och besparingskrav över sig. De senaste åren har verksamheten gått back med ungefär 100 miljoner kronor per år. 2009 gick de faktiskt plus 100 miljoner kronor, efter nedskärningar motsvarade det 270 miljoner kronor. 2010 låg effektiviseringskravet på 380 miljoner kronor.

Utsikten från Mats Wolvings kontor är inte direkt imponerande. Har man fönster åt rätt håll på Sahlgrenska kan man se ut över Botaniska trädgårdens täta lövskog, eller bort emot kolonilottsområdet vid Medicinarebacken. Mats Wolving ser in i en tegelvägg. Han verkar trött och inte så sugen på att prata med fler journalister. Men han suckar att han förstår att en journalists uppgift är att misstro. Det har varit en del skriverier om just Mats Wolving i de lokala medierna. Han är trots allt ansvarig chef för patologiavdelningen. Stämningen inom verksamheten har varit ganska låg sedan maj.

– Det är klart att det lägger lite sordin när en kollega plötsligt hamnar under blåslampan. Det är olustigt när en person man suttit och pratat med i kafferummet hängs ut som åtminstone kusin till hin håle. Samtidigt kan jag väl se att man pekar på viktiga saker som vi borde varit medvetna om.

Sedan i maj har de haft mycket extraarbete att ta hand om. När den pensionerade patologen sas upp i maj förlorade de ännu en arbetskraft i den redan underbemannade verksamheten. Plus då att han givit dem alldeles för många prover att eftergranska. Väntetiden för att få provsvar från patologen har varit extra lång i sommar. Uppemot trettio arbetsdagar som mest.

– Det är inte en verksamhet som man direkt kan känna sig stolt över. Jag är stolt över mina medarbetare som jobbar som bara den, men förutsättningarna för att göra ett riktigt bra jobb finns inte.

Det håller han med om att det inte har funnits på länge. När breven från hudkliniken kom till honom för två år sedan som påpekade de bristande diagnoserna, menar han att han inte svarade för att det var ju ingenting som han själv inte var medveten om.

– Det är inte okänt att vår bemanning är klen och att det finns ont om utbildade patologer i Sverige och att vi saknade en hudspecialist. Att de då skriver till mig och kräver att jag genast ska riva ut beställningstalongen längst bak i katalogen och beställa en ny hudpatolog ungefär. Det är bara orimligt.

De ville väl påpeka sin oro.

– Det oroade oss också. Men vi försöker att få den här verksamheten att fungera med minimala tillgångar.

Nu har han rekryterat nya medarbetare, åtminstone tre är på väg från utlandet. Sedan ska han försöka att bygga upp system som kan fånga upp om en patolog gör felaktiga bedömningar. Ett förslag i händelseanalysen är att göra stickprover som patologerna sedan kan samlas och diskutera kring. Men det har Mats Wolving motsatt sig.

– Chansen att hitta den här typen av fel genom att göra stickprover är enormt liten. Det här är trots allt sällanfynd. Att då bygga in en grundläggande misstro i vår verksamhet, där jag signalerar att jag inte litar på att mina medarbetare kan göra de enklaste diagnoser, är inte den rätta vägen. Vi ska diskutera fall med varandra, men det gör vi redan.

Men, det var väl just det som inte fungerade i det här fallet?

– Då kan man uppleva att förtroendet missbrukats i det här fallet, men då får man fundera över om det är rätt att bygga in en konstitutionell misstro för det? Vi kommer att ha fler obligatoriska diskussioner kring vad som är ett normalt prov och inte. Det ställer sig alla mycket positiva till.

Trots att det i händelseanalysen framkommit att det varit bristande rutiner som orsakat de missade diagnoserna har Sahlgrenska inte några planer på att granska någon annan patologs prover.

– Jag har ingen anledning att tro att alla sitter och gör den här typen av systematiska avsteg från våra rutiner. Man ska lämna ifrån sig prover som man är osäker på. Det här är duktiga, ansvarsfulla, högutbildade, erfarna människor. Jag har ingen anledning att tro att alla gör fel.

I Göteborgs-Posten har hudläkare uttalat sig om att de kräver Mats Wolvings avgång. De menar att han misskött sitt jobb så grovt att han inte kan sitta kvar. Han själv känner ett visst ansvar för vad som hänt.

– Någonstans hade jag kunnat sätta mig direkt vid mitt tillträde 2008 och infört de här sakerna vi ska införa nu. Men man har ju ändå utgångspunkten att man tar över en fungerande verksamhet. Det kräver att jag hade sett signalerna redan då.

Jag tänker på breven du fick med indikationer om att hudkliniken var oroliga för kvaliteten på provsvaren.

– De var oroliga för något jag var medveten om. Kopplingen till att jag för den sakens skull skulle granska den här specifika patologen finns inte.

Vad känner du för ansvar för att de här sakerna hänt inom din verksamhet?

– Formellt är jag naturligtvis ansvarig för vad som hänt. Och det kan man hantera på olika sätt. Antingen kan jag sluta, eller så kan jag se det här som ett redskap för att kunna förbättra verksamheten. Jag är väl den tjurskalliga sorten, men jag vill få det här att fungera.

Den 18 november presenterades fler resultat från eftergranskningen av proverna i Storbritannien. Antalet missade cancerfall mer än fördubblades till 117 stycken. Det är 59 nya personer som återigen måste gå igenom ångesten att vänta på ett provsvar. Den här gången med vetskapen att om provet är positivt så har cancern kunnat spridas under flera år. Tolv av de nytillkomna proverna visade på fullt utvecklad cancer redan vid det ursprungliga provtillfället. Sahlgrenska meddelar också att det är mellan 20 och 30 prover som skickats tillbaka till Storbritannien för att de misstänker att de faktiskt visar på cancer. Samma dag publiceras en debattartikel i Göteborgs-Posten av en av hudläkarna på hudkliniken. Hon skriver att det har dröjt innan de fått reda på vilka de nya drabbade är och att de dessutom hittat ett nytt felbedömt cancerprov från en annan patolog.

Kollegan John Paoli är inte ett dugg förvånad över att det dyker upp nya missar.

– Om man haft råd att granska fler patologers svar, åtminstone då och då, så tror jag inte att det skulle vara tio svar av tio som stämmer. Långt ifrån. När vi samlade in avvikelserapporter var det även andra som hade fel. Hudpatologin är inte så lätt som vissa tror.

Han återkommer hela tiden till att det här inte bara handlar om en enskild patologs fel. Det är större än så. Det handlar om ett ledningsproblem.

– De har struntat i att behålla spetskompetens. De har struntat i att lyssna på oss som jobbar i verksamheten. Vi är ett specialistsjukhus. Har de ont om pengar får de gå ut och säga att kvaliteten kommer sänkas. Då är man åtminstone ärlig.

I dagarna kommer de sista patienter vars prover blivit eftergranskade i Storbritannien att kontaktas. Den 14 december ska Socialstyrelsen ha ett möte med Universitetssjukhuset i Linköping för att diskutera problemen på patologiavdelningen där. I mars kommer Marie Beckman Suurküla lämna in sin rapport om hur patologin kan stärkas i Sverige. Och någon gång under nästa år kommer Socialstyrelsen att vara klara med sitt utlåtande om lex Maria-anmälan på Sahlgrenska. Det kommer att ta en del tid, för de måste få tag i specialister som återigen kan gå igenom proverna. Dessutom är det 117 prover att titta på. Men det svåraste blir att få tag i en patolog som kan ge expertutlåtande utan att vara partisk. De flesta känner varandra. De är ju inte så många.

Detta har hänt

•Den 18 maj kommer det fram att en patolog på Sahlgrenska missbedömt åtminstone 27 hudcancerprover.

•2 500 av patologens prover skickas till Storbritannien för eftergranskning.

•Den 19 september konstateras 58 fel­bedömda prover.

•Den 18 november är det 117 stycken. Sahlgrenska flaggar för att det kan bli fler.

Just nu håller en av Sveriges största vårdskandaler på att rullas upp. Och det är inte Carema jag syftar på. Den 18 maj i år hölls en presskonferens på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg där chefläkare Mats Tullberg tillkännagav att en pensionerad patolog som jobbat extra på sjukhuset missbedömt 27 hudcancerprover. Patologen hade bedömt dem som ofarliga när de i själva verket visade tecken på förstadie till cancer, eller i vissa fall fullt utvecklad cancer. Sedan dess har skandalen växt sig allt större och obehagligare.

De 2 500 prover som patologen bedömt som ofarliga under de senaste fem åren skickades till Storbritannien för eftergranskning. Löpande rapporter har kommit från de brittiska experterna. I september ökande antalet missade cancerdiagnoser till 58 stycken. Två månader senare var det 117. Idag kom beskedet att ytterligare 31 prover var felbedömda.

148 lugnande provsvar har meddelats till oroliga patienter. Patienter som nu får beskedet att de faktiskt hade cancer. Cancer som nu kan ha spridits under upp till fem år. Hittills har en av dem avlidit.

Imorgon kommer nya numret av Fokus ut. Där kan ni läsa om problemen inom den svenska patologin som varit kända i åratal, och ni får historien bakom cancerskandalen på Sahlgrenska. Kanske hade den kunnat förhindras för flera år sedan.

»I Finland har man fått bort nästan allt svartarbete från den här branschen. Om nivån på betalningen gör att det blir liten skillnad mellan svart och vitt, då tror jag att de flesta väljer att betala vitt.«

Så sa Maud Olofsson till Svenska Dagbladet på julafton 2007, ett knappt halvår efter att rut-avdraget, som gav privatpersoner möjlighet att dra av kostnader för hushållsnära tjänster, införts. Ett av ­huvudargumenten var att den stora svarta marknaden inom städsektorn skulle utplånas och bli vit. När Maud Olofsson intervjuades hade 2 000 svenskar sökt avdrag. Tre och ett halvt år senare, bara under maj 2011, var antalet uppe i 119 000.

Men tillväxten i marknaden för vita tjänster har inte inneburit att den svarta marknaden konkurrerats ut. Det visar den nya rapporten »Bland Rolexklockor och smutsiga trosor: om skattereduktioner och segmentering på den svenska hushållstjänstemarknaden« från Institutet för Framtidsstudier (IFFS). Snarare har de båda marknaderna fortsatt att samverka.

Rapporten, som fokuserar på företag som erbjuder hushållsnära tjänster, visar att nästan hälften av de tillfrågade har upplevt konkurrens från den svarta marknaden.

Siffrorna från IFFS kan jämföras med Skatteverkets rapport »Om rut och rot och vitt och svart« som kom för ett par månader sedan. Den visar att av dem som nu använder sig av rut-avdrag är det bara 6 procent, eller cirka 14 000 hushåll, som ­tidigare köpte samma tjänster svart.

En undersökning från 2005 uppskattade att 147 000 hushåll köpte hushållsnära tjänster svart. Det betyder att den nya vita marknaden bara lockat en tiondel av de kunder som tidigare köpte svart.

Samtidigt har moderaterna haft affischer och flygblad om att »svarta jobb har blivit vita« och centerpartiet har kallat det för en lyckad satsning som »städat upp den svarta branschen«.

– Det man ser är ett spektrum från helt svarta aktörer till helt vita aktörer. Och däremellan finns det en massa olika konstellationer. Så har det väl alltid varit, och så är det fortfarande. Det är ingenting som rut-avdraget har förändrat, säger Anna Gavanas, den forskare som står bakom IFFS studie.

Enligt henne är det fortfarande vanligt med gråzoner inom städbranschen. Flera av de intervjuade vittnar om att de har en vit anställning samtidigt som de ibland jobbar svart vid sidan av och att det är vanligt att man startar sitt företag svart men sedan glider över i alltmer vit verksamhet. De berättar också att det inte är ovanligt att kunder hör sig för om de kan få betala svart i stället. Över en tredjedel av företagarna har haft kunder som föredragit att betala informellt.

Ett skäl för kunderna att betala svart är givetvis att det fortfarande är billigare. Enligt uppskattningar betalar kunden i genomsnitt 175 kronor per städtimme efter rut-avdraget. Det är runt 40 kronor över det svarta priset, även om det antagligen går att finna företag som är beredda att göra det för en betydligt billigare peng.

Skatteverkets undersökning bekräftar att 11 procent av de tillfrågade kunderna säger att de alltid skulle välja det billigaste alternativet, oavsett om det är svart eller vit arbetskraft. Att 90 procent av de svarta köparna inte ändrat sitt beteende trots rut-avdraget har också med förtroende och vana att göra. Beslutet att släppa in en annan människa i sitt hem kräver att man litar på den personen och ett sådant förtroende tar tid att bygga upp.

– Mycket av den här marknaden sker inom sociala nätverk, man får tips om en städerska av sin granne. Det sker också i människors privata hem vilket gör att det är en mycket svårreglerad bransch, säger Anna Gavanas.

Socialdemokraterna bildades som ett arbetarparti. Ett systemkritiskt, snudd på revolutionärt parti som skulle göra upp med det gamla, med adeln, kyrkan, kapitalismen och kungahuset.

Men på 1930-talet insåg partiledningen att de behövde locka även näringslivet och klassiska högerväljare för att skapa det statsbärande parti de hade ambitionen att bli, och tonade ned sin vänsterbakgrund. Mönstret känns igen från dagens moderater. För att få makten måste man erbjuda ett alternativ, men för att hålla sig kvar vid den är det klokt att visa att man bygger vidare på tidigare traditioner.

I kulturskribenten och historikern Åsa Linderborgs doktorsavhandling om socialdemokraternas historieskrivning kom hon fram till att det var just det partiet insåg.

– På 1930-talet ville socialdemokratin visa att de var ett parti som alla, inklusive näringslivet, kunde lita på. Det kunde de inte göra genom att framställa sig som alltför bångstyriga, säger Åsa Linderborg.

Så i stället för att som tidigare lyfta fram upprorsmakare som Nils Dacke som förebilder började politikerna att tala om riksbyggaren Gustav Vasa. En man som byggde upp Sverige, precis som det socialdemokratiska partiet skulle göra. Tidigare hade de betonat upprorslustan som ett framträdande drag bland svenskarna, men nu var det i stället samarbetsviljan som poängterades. Och istället för att som tidigare trycka på att det demokratiska genombrottet i Sverige kom med socialdemokraterna sa man nu att man byggde vidare på en demokratisk tradition sedan vikingatiden.

På många sätt liknar det vad moderaterna gör i dag. Nyligen sa Fredrik Reinfeldts statssekreterare Per Schlingman till Fokus att Sverige aldrig har varit ett socialdemokratiskt land. Han och resten av partiet vill nu beskriva svenskarna som klassiska individualister. I det nya partiprogrammet står det att man ska »bygga Sverige vidare på de värderingar som många känner igen som typiskt svenska«.

– För socialdemokraterna var det här ett sätt att närma sig näringslivet. Nu är det ett sätt för moderaterna att sträcka ut en hand mot socialdemokraternas väljare, säger Åsa Linderborg.

Socialdemokraterna lyckades onekligen. Under i stort sett den resterande delen av 1900-talet har de haft monopol på att skriva den politiska historien och för den stora allmänheten har den setts som en sanning.

– Det var först när deras historiska ställning upphörde för kanske tjugo år sedan som man började ifrågasätta deras historiebeskrivning. Det var till exempel först då man på ett annat sätt började ifrågasätta den svenska neutraliteten och samarbetet med Nato under kalla kriget, säger Kjell Östberg, historiker vid Södertörns högskola.

Han menar att en anledning till att socialdemokraterna varit så framgångsrika med sin historieskrivning är att de, till skillnad från exempelvis moderaterna, har stått för värden som i dag är de allmänt accepterade – ökad jämlikhet, lika rösträtt och en utbredd välfärd.

Numera sysslar socialdemokraterna inte med historieskrivning på samma sätt. Det är något ett parti satsar på när det är framgångsrikt och enigt. Att skriva sin historia är också att skriva sin nutid och då måste man veta vilka frågor, beslut och personer man ska lyfta fram för att stärka sina nuvarande ställningstaganden. Som Åsa Linderborg uttrycker det:

– Socialdemokraterna kan inte skriva historia om EU-inträde, privatiseringar och förlorade val. Det är omöjligt.

Läs mer: Propagandaministerns plan

Författare har blivit sådana kändisar man råkar säga hej till på stan för att man tror att det är en bekant. Dels för att de medialiserats, dels för att allt fler skriver romaner om sig själva. Som läsare är det ibland svårt att skilja fiktion från person.

En problematik som fördjupas i Kerstin Ekmans nya roman »Grand final i skojarbranschen«. Här har den fula, begåvade Babba Andersson kommit överens med den vackra, behagliga Lillemor Troj om att hon ska stå som författare till de böcker som i själva verket Babba har skrivit. Efter en sextioårig, gemensam karriär skriver Babba en »självbiografi« i Lillemor Trojs namn där bluffen ska avslöjas. Jobbigt läge för Lillemor.

Hur ska hon tackla de subjektiva sanningar som Babba vräker ur sig om henne?

Vem har egentligen rätt att teckna någon annans historia? Som journalist gör man det hela tiden. Och många av dem som avbildas känner sig säkert orättvist behandlade, precis som romanens Lillemor. Men trots att kungen var lika nervös när »Den ofrivillige monarken« kom ut och Julian Assange lika förbannad när hans självbiografi för ett par veckor sedan släpptes mot hans vilja, så hör det till det journalistiska uppdraget att skriva även det som inte är bekvämt.

Det intressanta är att skönlitteraturen bjuder på helt andra och betydligt friare ramar. Här kan även totalt okända människor plötsligt återfinna sig själva i en bok. De alltmer populära autofiktiva romanerna berättar ju inte bara författarens historia, utan även om gamla kärlekar, släktingar och klasskamrater. I Karl Ove Knausgårds »Min kamp« får läsarna ta del av ett explicit, av sorg och besvikelse färgat, porträtt av hans alkoholiserade och döda pappa. Författaren har fått kritik för det och visst är det problematiskt att hans far inte kunnat säga något om bilden som målas upp av honom. Samtidigt är det tydligt att det är just Karl Ove Knausgårds personliga upplevelse av sin far.

Lillemor Troj hoppas i romanen att läsarna ska vara tillräckligt kritiska för att förstå just det här – att porträttet av henne aldrig kan bli annat än en tvådimensionell klippdocka där någon annan valt kläderna. Det är också här Kerstin Ekman utmanar oss läsare. För ytterligare en knorr i romanen är att hon låter Lillemor Troj likna sig själv. Jag som läsare får hela tiden ifrågasätta mig själv, för att inte tro att det här i sin tur är en självbiografi. När Kerstin Ekman sedan dyker upp i SVT:s »Babel« klädd exakt som Lillemor i bokens inledande meningar blir jag alldeles förvirrad. Det är det som är så briljant.

När den nya Iphone-modellen nu lanseras dyker erbjudandena upp. Många kunder tecknar nya abonnemang för att kunna köpa en ny telefon på avbetalning. Det är så bolagen paketerar produkten, som blir allt mer lönsam.

Svenskar lägger allt mer pengar på mobiltelefoni. Den senaste mätningen från Post- och telestyrelsen (PTS) visar att vi under förra året ringde, sms:ade och surfade för 25,2 miljarder kronor på mobilerna. Det var en ökning med 14 procent från året innan. Orsaken till den stora intäktsökningen kan du se på alla nedböjda nackar i Stockholms tunnelbana. Smartphones. Sedan deras intåg på marknaden har mobilsurfandet ökat rejält och genererat pengar till operatörerna.

Och allt pekar på att mobilkonsumtionen kommer fortsätta öka. Enligt undersökningen »Hushållens medievanor 2011« från Institutet för reklam- och medie­statistik lägger vi i år i genomsnitt 2 600 kronor om året. Till det kan också tilläggas alla de som använder kontantkort och den tredjedel av hushållen som får abonnemang betalda av sitt jobb.

Samtidigt visar en undersökning från EU-kommissionen att svenskarna är de inom EU som är mest missnöjda med mobiltelefonin. Även Svenskt Kvalitetsindex kan intyga att det är många sura miner bland mobilkunderna. Enligt Svenskt Kvalitetsindex har kundnöjdheten sjunkit de senaste åren, både bland privat- och företagskunder.

– Det beror främst på att hanteringen av konsumenternas klagomål är bedrövlig. Att det kommer in många klagomål behöver i sig inte vara dåligt om man hanterar dem på rätt sätt. Men här är det icke godkänt, säger Johan Parmler, vd på Svenskt Kvalitetsindex.

Överlag ligger kundnöjdheten inom telekomsektorn lägre än i andra branscher. Just mobiltelefonsidan är en av de delar som drar ned nöjdheten. Kunderna upplever att de bemöts med skepsis när de framför sina klagomål och att ansvaret för felet läggs på dem själva.

Branschen har alltid haft svårt att charma sina kunder. I början av 2000-talet tillsatte operatörerna tillsammans med organsiationen IT & Telekomföretagen en utredning för att se hur de kunde förbättra relationen till kunderna.

Lösningen blev Konsumenternas tele, tv och internetbyrå (KTIB) som skulle finansieras av mobiloperatörerna själva, men där även Konsumentverket och PTS har representanter i styrelsen och ordförandeposten. Tanken var att nöjdare kunder skulle öka företagens lönsamhet. KTIB är den instans dit flest konsumenter vänder sig med klagomål inom telekomområdet. Förra året tog de emot 2 310 ärenden som gällde mobilmarknaden. I år har det varit ungefär samma utveckling, med 1 500 klagomål hittills. Även Konsumentverket och PTS tar emot klagomål. Enligt Konsumentverkets statistik ligger telekombranschen på klagotoppens tredje plats. Sammantaget blir det, med reservation för att några klagomål kan ha kommit in till flera instanser, i genomsnitt tolv fall om dagen.

– Det stora problemet i branschen är alla de diskussioner och utfästelser som förekommer innan kunderna skriver under att avtal. Ofta handlar klagomålen om att kunden tycker sig ha blivit lovad någonting som sedan inte följs upp i avtalet. Har du det då inte på pränt ligger du som konsument pyrt till om det prövas juridiskt, säger Mattias Grafström, vd på KTIB.

I många fall handlar det om bristande täckning – att kunden köpt en mobiltelefon sedan inte kan användas på lantstället för att det råkar ligga i operatörens radioskugga. Eller också att kunderna tror att de ska få en gratis telefon, som sedan visar sig vara på avbetalning.

– Ibland tycker jag att operatörerna binder ris åt sin egen rygg. De borde inte lova mer inför försäljningen än vad de kan hålla. Men kunderna borde också ta sitt ansvar och läsa igenom avtalen. En sak man kan vara säker på är att ett företag inte vill ge bort saker gratis, säger Mattias Grafström.

Frågan är hur många konsumenter som tar sig tiden att läsa igenom ett flera sidor långt avtal med liten skrift och många klausuler när de står i butiken.

– Tyvärr tror jag att det är väldigt få som gör det. Man kanske heller inte behöver läsa precis allt, men man bör vara noga med till exempel bindningstid, uppsägningstid och avgifter. Ställ de frågor som är viktiga för dig. Och se gärna till att få skriftliga svar, säger Mattias Grafström.

Just bland avgifterna döljer sig en annan inkomstkälla för operatörerna som få kunder känner till, enligt PTS Individundersökning från 2010. Många operatörer har numera en fast minutkostnad. Det innebär att den som ringer får betala för en hel minuts samtal trots att det bara pågick i fem sekunder. Kanske kan det låta som småpengar, men nu finns det 12,6 miljoner aktiva abonnemang och kontantkort i Sverige och om det åtminstone rings ett samtal varje dag från dem som inte avslutas exakt på minuten blir det en ansenlig summa pengar som dras utan att kunden egentligen får någon valuta för dem.

De fyra största mobiloperatörerna i Sverige, Telia Sonera, Tele2/Comviq, Telenor och Tre, har haft en god utveckling de senaste åren. 2010 hade Telia Sonera ett resultat före skatt på 29 miljarder kronor, Tele2 nästan 7 miljarder kronor och norska Telenor gjorde en vinst före skatt på 25 miljarder kronor. Tre, som tidigare har kämpat med förluster, gjorde under första halvåret 2011 en vinst före skatt på nästan en miljard kronor. Samtliga har gjort miljardvinster jämfört med tidigare år.*

Men vinster kan vara flyktiga.

– Kundnöjdheten visar på ett tydligt samband med kundernas lojalitet med företaget. Mindre nöjda kunder har så klart större benägenhet att byta operatör, säger Johan Parmler.

* Bolagen är internationella och deras vinster kommer inte bara från verksamheten i Sverige.

Grafik | Många missnöjda kunder

(Klicka på grafiken för att förstora)

Vad tycker du om serien?

– Jag tycker det första programmet var roligt och gulligt. Innan jag såg det var jag lite tveksam, för jag var rädd för vilken ton man skulle ha. Jag trodde att det skulle vara mer raljant än vad det var.

Vad var det som gjorde att du inte uppfattade det som raljant?

– Jag tycker att det var på de medverkandes egna villkor. Programmet var med glimten i ögat och humorn var väldigt tydlig. Det var olika typer av par och deras kärlek, bortanför det pråliga och bling-blingiga bröllopet, var väldigt fint skildrad.

Vilken detalj kunde du mest känna igen dig i?

– Jag kunde känna igen mig i miljöerna och att bröllopet är något stort och viktigt. Men på mitt bröllop hade vi kanske hundra pioner, inte 14 000 rosor.

Det har varit en del diskussioner kring programmet – hur uppfattar du att det togs emot?

– På Facebook fylldes mitt flöde av kommentarer och diskussioner, främst från syrianer och assyrier som bor i Södertälje. Där fanns det starka motreaktioner mot programmet – de tyckte det var skämmigt och pinsamt. De var rädda att alla syrianer skulle dras över en kam efter det här.

Fanns det några överdrifter eller stereo­typer som kändes onödiga?

– Nej, det var det jag befarade innan. Jag tycker det framgick att programledaren hade självdistans, han var rolig och hade ett eget språk. De som var med drev med alla fördomar som finns och med sig själva.

Tror du att det här programmet motverkar eller skapar fördomar?

– Både och. Det beror på hur öppen tittaren är inför att få sin bild utmanad och hur väl tittarna förstår att alla är olika även om man har samma bakgrund. Men, det är just det här som är kärnan i diskussionen inom gruppen. För mig är det inget problem för jag känner inte att jag behöver stå till svars för vad folk gör i programmet. Vissa människor kanske tar det här som en sann skildring av en hel grupp människor, men då tror de också att alla bönder är som i »Bonde söker fru«.

En av Aftonbladets tv-krönikörer skriver att hans första, som han själv säger fördomsfulla, tanke innan han såg programmet var att »Räcker det inte att visa serien lokalt över Södertälje?«. Vad tänker du om det?

– Att det var väl en otroligt onödig kommentar. Det här är ändå en stor grupp på över 100 000 människor i hela Sverige. Men det är bra att han är medveten om sina fördomar och förhoppningsvis tänkte han om efter programmet.

Du kommer själv från Södertälje, som serien kretsar mycket kring, och den mediala bilden av staden och de assyriska/syrianska grupperna där har ofta präglats av våld och brottslighet. Håller du med om det och har den bilden i så fall varit skev?

– Jag håller med om att det är den bilden som många har och den stämmer ju inte. Förhoppningsvis kan den här serien förmedla en annan bild. Det är människor som jobbar, tjänar pengar, köper hus, gifter sig, drömmer och reser. Som har ett helt vanligt liv.

En helt annan, något allvarligare, fråga. Hur skulle du säga att diskussionen går bland svenska assyrier/syrianer om situationen i Syrien?

– Det handlar just nu om vilken sida som vinner slaget om bilden av vad det är som egentligen händer. Vissa säger att det pågår ingenting alls, att allt är riggat. Andra förmedlar en bild där släktingar blivit skjutna och att det pågår stora demonstrationer. Jag upplever det som att man befinner sig väldigt långt ifrån varandra.

Fotbollslaget Syrianska ligger på kvalplats i allsvenskan inför sista omgången. Kommer de att klara sig kvar?

– Jag hoppas det!

Detta har hänt

Serien »Mitt stora feta syrianska bröllop« kommer att sändas i åtta delar i TV 3. Tittarna får följa syrianska par i och omkring Södertälje som lägger otroliga summor på att ha ett fantastiskt bröllop. Reaktionerna har varit många och skilda. På programmets hemsida finns allt från hyllningar, till kritik om att det skulle vara vinklat och framställa assyrier/syrianer i dålig dager.

Det var i Sidi Bouzid allt startade. Tunisiens jasminrevolution, som inspirerade den arabiska vårens revolter, inleddes efter att Mohamed Bouazizi den 17 december tände eld på sig själv framför en myndighetsbyggnad i hemstaden. President Ben Ali var den första diktatorn att falla då han den 14 januari gick i landsflykt.

Under de nio månader som passerat har euforin över att vara fria övergått i uppgivenhet. Övergångsregeringen har inte kommit med så snabba lösningar som demonstranterna hoppats, gamla politiker klamrar sig fast vid makten och arbetslösheten ökar. Sysslolösa människor samlas på gatorna i Sidi Bouzid och demonstrationer blossar upp med jämna mellanrum. Frustrationen kulminerade när valet, som först skulle hållas i slutet av juli, sköts upp tre månader. Under en demonstration i staden sköts en 14-årig pojke ihjäl.

På söndag den 23 oktober ska de första demokratiska valen efter den arabiska våren hållas i Tunisien. Folket uttrycker glädje över att få gå och rösta, men bara hälften av tunisierna har registrerat sig. Många känner förvirring inför processen. Sedan revolutionen har runt hundra olika partier bildats och det är svårt för väljarna att veta vilka alternativen är. Om folket inte märker någon förbättring efter valet talar Sidi Bouzids ung­domar om att starta en ny revolution.