Täcket är tunt på många håll, men det mesta av Sverige är vitt vilket innebär att ett lokalt förbud träder i kraft – mot snöbollskastning. På en del skolor är det tillåtet, men bara på avskild plats, på många är denna klassiska vinterlek totalt tabu.

Sydsvenskan undersökte regelläget i Malmös kranskommuner i fjol, två av tre grundskolor hade helförbud.  »Även om eleverna tycker att det här är jätteroligt kan vi aldrig garantera säkerheten så att ingen blir skadad«, förklarade Ann-Louise Raquette-Berlin, rektor vid Bjärehovsskolan i Bjärred, Lomma.

I Göteborg kollade tidningen Sydväst och där var det femtio-femtio. Där förbud råder hänvisas till skaderisken, faran för ögonskador. Och visst, den är definitivt större än för ett annat fenomen många skolledningar oroar sig för och varnar föräldrar för via mejl – vita skåpbilar. Gång på gång går billarmet; än här än där. Något barn säger sig ha fått erbjudande om skjuts av en man i en vit skåpbil. Ungen har rådigt avböjt, och vill nu varna mindre kloka. Dock har inget av de förnuftiga barnen någonsin noterat en nummerskylt, ej heller ansiktsdrag eller klädsel på den föregivet farlige föraren. Och det är ju inte så konstigt, för det är en vandringshistoria ungar skrämmer varandra med, den är vitt spridd i Australien och Storbritannien också. Den vita skåpbilen har kört runt i 30 år, så vuxna borde känna igen den och ta den för vad den är. Men inte.

Är man oroligt lagd blir ju snöbollskastning riktigt läskigt. Men hur stor är skaderisken egentligen? Två läkare undersökte hur många som kommit till Södersjukhusets ögonakut  vintrarna 93/94 och 94/95 när det snöade 96 dygn. Totalt kom 4 367 patienter, 20 av dem på grund av snöbollar. Pia Agervik och Anders Dolk rapporterade sitt lugnande resultat i Läkartidningen:  Bara fem av bolloffren hade skador som var mer behandlingskrävande. Ingen fick bestående synnedsättning, men en kvarstående dubbelseende.

Alltså. Risken är större med snöboll än med vitskåpbil eftersom fordonet är ett fantasifoster. Men allvarliga skador är så ytterligt sällsynta att de inte borde anföras som skäl att frysa vinterglädje.

På Klasstorpsskolan i Stockholm är snöbollskastning förstås förbjuden. Eleverna får inte heller klättra på staket och i träd eller snurra i gungorna för det är farligt. När de åker pulka, stjärtlapp eller kartong nerför slänten måste de ha hjälm. Liksom när de åker rutschbana. Med det senare skyddskravet ligger skolan i säkerhetens framkant, men hjälmtvång i pulkabacken är gängse.

Svenskarna har ersatt tron på Gud med tron på Hjälmen. Och de otrogna ska ledas in på den rätta vägen, med »Rapport« som lots. Förra fredagen meddelade man att bara tre av tio vuxna utförsåkare använder hjälm, trots att nära var femte någon gång skadat sig.

Kopplingen är konstig för rationellt tänkande varelser. Skidskadorna handlar i regel om att kors- och ledband i knäna pajar, eller ledbandet i tummen.

Snowboardåkarna gör illa handlederna när de tar emot sig. Det är en del frakturer och spruckna revben. Trasiga axlar och huvudskador är ungefär lika vanliga, står för sisådär vart tionde olycksfall vardera.

Nå, det är ju ändå en del, även om den är liten. Då är förstås frågan – hur stor nytta gör hjälmen? Curt Made, läkare vid sjukstugan i Tärnaby, har skrivit en avhandling om de 3 696 skidåkare som kom in mellan 1989 och 2007.

Antalet skador på huvudet minskade i takt med ökad hjälmanvändning, men det gällde främst enklare saker som skrapsår. De allvarliga skallskadorna och hjärnskakningarna blev inte färre.

Ja, men då gör ändå den heliga hjälmen gott, om än bara lite? Nja, det är inte så säkert, vilket visades av den siste intervjuade i »Rapport«-inslaget.

Tage Selsbo började använda hjälm sedan han krossat glasögonen och skrapat ansiktet och beskriver fördelen: »Man kan ju åka mycket fortare med hjälm än utan. Då törs man släppa på.« Och då var det ju bara att skadornas allvar tenderar att öka i takt med hastigheten.

Detta är inte en hjälmateistisk agitation, bara en vädjan om att vi vuxna svenskar ska göra rimliga riskbedömningar för oss själva och våra barn. Inte begränsa leklusta och frihet utan goda skäl.

Fotboll är en stor sport, inte minst bland unga. Hjärnskakningar är inte ovanliga där. Det kanske jag inte skulle nämnt, någon kan få en idé om ett nytt obligatoriskt skydd. Men betänk då att ishockeyspelarna har hjälm, och 160 hjärnskakningar på tusen matchtimmar. Total skadefrihet är inte meningen med livet.

Det var en gång, för inte allt för länge sedan, kommunpolitiker lät som personal överta förskolor, skolor och vårdcentraler och bara betala för inventarier.

För socialdemokrater och vänsterpartister var det inget konstigt. Man visste med sig att det var lite si och så med personalinflytandet i kommunen, nu kunde folk som trivdes med varandra få chansen och de som inte trivdes stanna i kommun. Någon profit att tala om kunde inte uppstå eftersom kommunpolitikerna såg varenda ineffektivt använd skattekrona som stöld från medborgarna.

För borgerliga politiker var det heller inte märkligt. Visserligen ansåg de att de röda politikerna var mer än lovligt naiva när de trodde att ingen kunde sköta verksamheten bättre än de röda, det kunde ju till exempel borgerliga politiker som hade medfödda management skills liksom. Så när borgerliga kommuner släppte iväg skolor och vårdcentraler, då skulle det bara skapas alternativ – men inga större vinster för företagarna.

Oavsett kulör pratade de om Beet­hoven och stråkkvartetten, den ska spelas av fyra. Går inte att rationalisera, som Baumol sa. Men var och en som arbetat i små grupper vet att det blir väldigt olika mycket gjort, och än mer varierande kvalitet, beroende på vilka som ingår och hur de kommer överens. För övrigt satte Wermlands Opera i våras upp hela Wagners »Ringen« med 50 i stället för 100 personer i orkestern utan att recensenterna klagade nämnvärt på det.

Så kom Kulturkrabaten. Lena Ström, förskolechef i Årsta, fick ta över de fyra skolor med 18 avdelningar hon basade för av Stockholms stad för 634 650 kronor 2007. Året därpå var vinsten drygt 3,2 miljoner kronor, varav 3,2 gick i utdelning till ägaren. Hon satt förstås i lilla styrelsen som fick 850 000 kronor i arvode.

Det blev rubriker. Liksom om avknoppningen av Tibble gymnasium i Täby där kammarrätten slog fast att nio miljoner kronor var ett för lågt överlåtelsebelopp. Skolan ligger centralt, har gott rykte och alltså lätt att locka elever. Marknadsvärdet är större, sa rätten och förklarade affären olaglig.

Täby och friskolan gjorde upp om en högre summa, ytterligare 6,6 miljoner. Nu har huvudägaren Maj Dellström sålt, och prislappen för hennes halva blev inte de 20 miljoner som anonyma värderare talat om när bråket var som värst, utan just hälften av köpesumman.

Tibble gymnasium har nämligen haft måttlig vinstmarginal sedan det blev fristående, som mest runt fem procent. Kulturkrabaten har tickat på. Senaste vinstmarginalen, 7,5 procent.

Avknoppningar förekommer knappt längre. Politikerna tycker det är för krångligt att bedöma vad ett rimligt marknadsvärde kan vara. I stället får de som är sugna på att starta förskolor, skolor och vårdcentraler utnyttja den relativt fria etableringsrätt som finns – och ta risken det faktiskt är att skaffa lokaler, anställa personal och hoppas lyckas övertyga tillräckligt många att våga ett blint val. Ibland slutar det med konkurs.

När vi talar om särskilt boende för äldre är det annorlunda. Där handlar det om upphandling. Kommuner, långt ifrån alla, beställer anbud. Och har dessvärre ofta haft lägsta pris som huvudkriterium.

Att Carema, Attendo, Aleris och Förenade Care har så stora andelar av den lilla del, 17 procent av omsorgen, som är upphandlad beror på att verksamheten faktiskt inte är så riskfri som politiker – åter många kulörer – nu låter antyda. Kontraktstiderna är ofta korta, vilket gör att småföretagaren (kanske anställda) inte törs ge sig in. Vinner du inte nästa omgång står du där med lånen. Ett stort företag kan ta smällen, inte ett litet.

Krascherna kommer, som i Carema. Självklart ska företag bli av med kontrakten när de inte sköter sitt åtagande, som på Koppargården i Stockholm. Men det finns en tilläggsrisk som gör det vanskligt – politik. Socialdemokraten Eva Andersson, ordförande i socialnämnden i Umeå, deklarerade att kommunen ska ta tillbaka Skräddaren från Carema när avtalet löper ut nästa år. Boendet har goda betyg i brukarundersökningar. Men det spelar ingen roll.

»Jag störs lika mycket som alla andra över att det går skattepengar till privata fickor«, motiverar Eva Andersson i Folkbladet.

Därmed var vi tillbaka i illusionen vi började i. Att kommunerna per se skulle vara bättre. Det är de inte. Inte nödvändigtvis sämre heller. Det viktiga är att ha kunskap om hur verksamheterna sköts. Tyvärr är politikerna lika bra på det som en genomsnittlig unge på nationella provet i matematik.

För övrigt hade jag tänkt skriva om socialdemokraterna. Men eftersom de nu är lika stabila som polonium 218 var det omöjligt att göra en tisdagskväll.

Mycket märkligt sker i politiken. Det mest besynnerliga är att den lagstiftade migrationspolitiken i vår demokrati bara har en enda försvarare – den sittande ministern.

Därför har också invandrar-/migrationsministrarna blivit kortvariga på jobbet.

Bland Tobias Billströms föregångare är det bara Anita Gradin (s) som härdat ut i mer än tre år. Hon satt fyra. Moderata Billström har börjat sitt sjätte tjänsteår. Och än är han flitigt synlig, även om han inte dyker upp varje gång redaktioner ringer, vilket gjorde att »Nyhetsmorgon« i TV4 förra veckan syrligt påpekade att han har en stående inbjudan.

Då gällde det 91-åriga Ganna Chyzhevska. Hon har starr, hjärtproblem och är dement. Hennes utvisningsbeslut är nu inhiberat tills Europadomstolen tittat på fallet.

Folkpartiets riksdagsnestor Barbro Westerholm har protesterat: »Om inte det här är synnerligen ömmande skäl, då har vi dragit åt alldeles för hårt.« Abir Al-Sahlani, som sitter i riksdagen för centern, var på Arlanda för att understryka sin kritik. Emma Henriksson kräver å kd:s vägnar att lagstiftningen ändras. Liksom vänsterpartiet som önskar att riksdagen tar initiativ.

Socialdemokraternas Fredrik Lundh Sammeli hängde på. Men läser man den rödgrönt samskrivna migrationspolitiken så hade den inte täckt Ganna Chyzhevskas fall. När s, mp och v ville lätta praxis talade de om barn och livshotande tillstånd. Dit kan inte demens räknas.

Alla har rätt att ändra sig. Men då måste man föra en ärlig debatt. När Ganna Chyzhevska blir så vårdkrävande att familjen inte klarar situationen, är det då givet bättre för henne att vara här på ett vårdhem där ingen förstår hennes ukrainska? För ensamma svenska dementa är det en trygghet att personalen begriper vad de säger och att de själva glimtvis inser vad som sägs.

Och det vore komplett oärligt att inte tala om kostnaderna. Det har inget med sverigedemokraterna att göra, det handlar om respekt för medborgarna. Det är självklart okej att besluta att Sverige har råd, men bara om man har gjort en gedigen uppskattning.

När Fredrik Reinfeldt till slut stödde migrationsministern med några ord tog han upp det: »Om vi ska låta människor som lever under fattigare förhållanden och har anhöriga i Sverige komma hit … då blir det mindre till skolan och mindre till sjukvården.«

Detta fick Aftonbladet att räkna och redovisa resultatet i rubriken: »Billström och Reinfeldt tog miste – på ett par miljarder«. Billström hade talat om många miljarder. Aftonbladet kom fram till 25 miljoner kronor.

Hur kan det bli så olika? För att Aftonbladet spelar idiot.

I år har 42 stycken 80-plussare sökt om att få stanna som anhöriga. Bladet har uppskattat kostnader för dem, om de hamnar i äldrevården. Varje förskolebarn begriper att få söker uppehållstillstånd när det inte går att få. Om reglerna ändras så att gamla får komma till barn i Sverige – då blir söktrycket ett helt annat.

I måndags var en annan migrationsfråga uppe i »P1 Morgon«. FN-dagen till ära fick Unicefs jurist Christina Heilborn plädera för att införliva barnkonventionen i svensk lag och ställa lagen om vård av unga över utlänningslagen. Det apropå de två små barn som tvångsomhändertagits efter att ha fått motta slag och daskar av sina föräldrar, och sedan ändå utvisats till Azerbajdzjan med far och mor.

Programledaren ställde inte den självklara frågan, och inte den deltagande moderaten Mikael Cederbratt heller: Om barnmisshandel berättigar till uppehållstillstånd, är det inte stor risk för att många fler barn kommer att få stryk?

Ett armbrott eller några knäckta revben läker sannolikt fortare än de själsliga såren efter att ha levt gömd i många år. Och sådant underjordsliv utsätter desperata föräldrar sina barn för. Det vet vi.

Så länge världens invånare lever under mycket olika villkor kommer staterna att reglera migrationen. Hur reglerna än skrivs uppstår svåra gränsfall. Debatten måste vara lika komplex som frågorna.

Annars är vi för evigt fast i den fördummande emotions­matchen mellan de självutnämnt humanitära (från vänster­partiets ledning till moderata kommunalråd) och de självutnämnda Sverigeförsvararna (sd). De ger sig på varandra, men slår mest på den stackars sate som för tillfället uppbär statsrådsarvode som migrationsminister.

Journalister, opinionsbildare och politiker – kan vi inte försöka bli lite bättre än så?

***

För övrigt bör de nu ännu nyare moderaterna, samhällsbärarna, det enda arbetarpartiet ta till sig rådet en fp-hövding en gång gav de unga entusiasterna: Gå hem och läs historia.

Håkan Juholt är uppväxt med först en, sedan två tevekanaler som ständigt sände Anslagstavlan. Han kan säkert fortfarande sjunga 1980-talets paradinslag: »Anmäl alltid ändrad inkomst, till Försäkringskassan. För din egen skull.«

Anslagstavlan, med kackiga inslag med myndighetsinformation, sänds fortfarande i SVT. Men inte lika ofta. Och framför allt finns det hundratals andra kanaler att zappa till när de börja mässa om Fastighetsmäklarnämnden, certifierade brunnsborrare och att du bör bära cykelhjälm. Om man nu inte nöjer sig med att kolla play via datorn.

Det finns ingen anledning att längta tillbaka till Anslagstavlans storhetsdagar. Men det eviga tjatandet inskärpte en sak, du som medborgare har ansvar för att känna till lagar och regler.

Som barn av Anslagstavlan borde Håkan Juholt veta att det är hans sak att hålla koll på reglerna för ersättning för övernattningslägenhet för lantisledamöter, alltså alla som bor fem mil bortom riksdagen. Det går inte att langa in papper och lägga ansvaret för uttolkningen av familjeförhållandena på tjänstemännen.

Men happy-go-lucky-Håkan gjorde just det. Sen måste han ha haft en rejäl semester, utan att läsa tidningshögarna när han kom hem, i juni 2009. Då fick folkpartisten Anita Brodén ursäkta sig i alla medier för att hennes vuxna dotter bott i övernattningslägenheten i Stockholm och var skriven där. Brodén hade plikttroget lämnat in blanketter om sovandet och betalat en fjärdedel av hyran själv som reglerna säger. Men det var ändå inte okej, för övernattningarna ska vara enstaka och folkbokföring av anhöriga på adressen uteslutet. Vilket också socialdemokraternas gruppledare Sven-Erik Österberg fick veta. Offentligt.

Så hur kunde Håkan Juholt göra som han gjorde? Det förklarade han på sin första presskonferens sedan Aftonbladet avslöjat hyresaffären: »Det är den kostnad jag har för dubbelt boende. Den riksdagslägenhet jag hade på Lilla Nygatan var betydligt dyrare.«

I stället för att kolla reglerna gjorde hade han sin egen föreställning om dem. Eftersom hyran nu blev lägre tjänade ju skattebetalarna på saken. Alltså var det rimligt.

När Anslagstavlan inte längre präglar våra medvetanden är det allt fler gör sig sina egna föreställningar om regler. Till exempel om försörjningsstödet. Gång på gång möter jag yngre vuxna som är ursinniga över att de inte får pengar av soc för att deras sambo har hyfsad inkomst.

Så här kan det låta: » Att utblotta mig och KRÄVA att min flickvän ska betala min mat och del av hyran för sina pengar hon ska använda för sin resa ser jag som mycket sjukt.«

Denna upprördhet finns också bland unga med en borgerligt liberal livssyn. »Jag behövde ju bara pengar till lönen kom, jag sa att jag kunde låna och betala tillbaka. Men de sa att min sambo skulle betala för mig, eller att jag kunde låna av mina föräldrar. Men det är ju inte deras ansvar.«

Nej, det är det inte. Varje person är ansvarig för sin försörjning. Men försörjningsstöd, liksom bostadsbidrag, baseras på hushållets intäkter. Att sambor inte lovat att älska varandra i nöd och lust innebär inte att förhållandet bara kan baseras på lusten och att skattebetalarna ska avhjälpa den individuella nöden.

Socialsekreterare vittnar om hur de ofta möter ilska när de påpekar att stödsökande faktiskt först måste förbruka sina sparpengar. »Men va, de har jag ju fått för att ha till körkort/långresa/kontantinsats. Ska ni förstöra mitt liv?!«

Försörjningsstödet går än så länge att förklara som insatsen när alla resurser är uttömda, att det är den absolut sista utvägen. Men inte länge till. Regeringen Reinfeldt vill låta bidragstagare få behålla en del av sina löneinkomster i stället för att räkna av krona för krona, exemplet i debattartikeln i anslutning till budgeten handlade om en tusenlapp. Socialdemokraterna har hittills, här ändras ju besked i de flesta frågor fort nu, anslutit sig till idén.

Ur ingenjörssynpunkt är det en riktig incitamentsåtgärd. Men vilken uppförsbacke när de praktiska följderna ska förklaras. Två arbetskamrater med samma lön får olika nettoinkomst per timma, den ene får mer för att han har socialbidrag också.

Det krävs väldigt mycket Anslagstavla för att nöta in den förändringen. Och då ska vi minnas att Anslagstavlan inte ens funkade helt förr, åtminstone inte på Håkan Juholt.

***

För övrigt står inte en rad om Åsa Lindgren i Juholts CV på Socialdemokraternas hemsida. Där bor han i Oskarshamn med två barn. Själv har han talat om sig som sambo, särbo, delbo och kulbo. Mumbo jumbo, säger jag.

I varje tid sitter vanliga medborgare såväl som förtroendevalda och förundras och förfäras över tidigare generationers beslut. Inte låta kvinnor rösta. Låta dem rösta men inte få behålla arbetet efter giftermål.

Mäta skallar och utnämna undermåliga raser. Tvångs­sterilisera genetiskt defekta, vanartiga, oförbätterliga lösdrivare, svårt kriminella och alkoholiserade. Aga den man älskar och den man tagit som fosterbarn för pengarnas skull. Knipsa av lite i hjärnan för att bota psykiska sjukdomar. Invandringsförbud för vissa grupper. Ordningsstadgor i kommuner som förbjuder mer än tre veckors bosättning för resande och att ge dem fast bostad – glöm det.

Det är så lätt att uppröras över det mor- och farföräldragenerationen gjorde och tyckte. För att inte tala om gänget före dem. Men att i efterhand försöka ställa till rätta genom att utge skadestånd är inte väl­betänkt.

Jag gissar att kommande generationer kommer att fråga sig vad det var för ena stollar som levde runt år 2000. Vilken tro på omnipotens, de skulle inte bara fixa nu och sedan utan också förr. Och inte för att de kunde redovisa några sakliga skäl för det utan för att det kändes rätt. Emofjolls liksom.

Eller som kristdemokraten Caroline Szyber twittrade om regeringens beslut att inte betala skadestånd till omhändertagna barn som farit illa mellan 1920 och 1980: »Fel inte följa utredningen. Den ek ersättningen ett erkännande av misstag säger de berörda, deras känsla viktigast.«

Nej, känslan hos den som varit utsatt för en oförrätt kan inte vara avgörande. Om man alls – och det ska man enligt mitt förmenande inte – ska ge sig in på att kompensera historiska hemskheter med skattemedel, då måste man vara obönhörligt logisk. För det är många individer som har all känslomässig rätt att kräva upprättelse och kompensation.

De svenskar som steriliserats under direkt eller indirekt tvång fick rätt att söka ersättning. Övergreppen var fasansfulla. Men vi får inte glömma att dilemmat och det indirekta tvånget kvarstår, fast det nu handlar om p-piller eller stavar. Samhällets inställning till utvecklingsstörda kvinnors barnlängtan är minst sagt dubbel. Släktingar, omsorgspersonal och politiker tycker oftast inte att det är någon bra idé. Tvång förekommer sällan, men manipulationen för att nå avsedd effekt är inte subtil.

Tvångssteriliserade fick ersättning. Men inte tvångslobotomerade. Och räknat i antal per invånare låg Sverige i världstopp. Men till skillnad från steriliserade kunde de inte tala för sig. De blev utan här, trots att Norge givit ersättning.

Norge anförs som positivt exempel när det gäller barn som tvångsomhändertagits och fått stryk, glåpord och tvingats arbeta hårt. Processen påstås ha varit rättvis och rättssäker. Det anser inte de norrmän som blev utan, 800 av 3 400 sökande.

Det är oomtvistligt att omhändertagna farit illa. Men det är också så att barn som inte omhändertagits farit illa hos miss­brukande, psykiskt sjuka eller allmänt inadekvata föräldrar. Ibland hade det varit bättre om staten ingripit när den inte gjorde det. Dessutom, förr lämnades barn bort utan allmän­hetens inblandning. Enligt utrednings­förslaget kan de inte komma i fråga, även om de utsattes för övergrepp.

På tal om att råka illa ut genom statliga och kommunala begrepp. En bit in på 1960-talet hade kommuner ordningsstadgor som sa att den som inte hade fast bostad inte fick stanna mer än tre veckor.

Och sökte dessa zigenare och tattare, som reglerna i praktiken gällde med dåtidens terminologi, fast bostad fick de nobben. Utan bostad ingen moderspenning, inget barnbidrag, ingen ordentlig skolgång.

Utredningen om romer och resande, dagens begrepp, föreslog inte individuella skadestånd. Delvis med hänvisning till att somliga drabbade redan hade fått ersättning, för tvångssterilisering.

Det är inte rimligt att sätta livmodern före hjärnan. Det är inte rimligt att sätta den ena vanvårdade före den andra. För övrigt är livet för dagens omhändertagna ingen idyll.

Det enda vettiga är att låta politiken arbeta för nuet och framtiden. Det kommer att bli fel ibland. Men om man lägger energin på att kompensera för historiska oförrätter blir det garanterat tokigt. Oavsett om det blir en bred överenskommelse i riksdagen eller inte.

***

För övrigt tror jag att kommande generationer kommer att förundras över att det varit straffbart att vara narkotikapåverkad. Men dömda som farit verkligt illa av straffet kommer inte att få »upprättelse« av staten. Sorry, Ola.

I slutet av 1990-talet valda allt färre nior att söka till gymnasiets omvårdnadsprogram (OP). Kommunpolitikerna såg ett problem. Fler åldringar som behöver hjälp på institution ­eller hemma, fler funktionshindrade med behov av personlig assistans. Och färre utbildade för att göra jobbet. Inte bra.

Lösningen blev att locka med lappen. Kommun efter kommun lovade att de elever som väljer OP får körkort. Nåja, de måste förstås klara uppkörningen. Men gymnasieskolan stod för såväl teori- som körlektioner.

Löftena hade viss effekt. Men de förtogs något av att lappviftandet spreds. Små landsbygdskommuner lovade alla som tog studenten på hemmaplan körkort. När erbjudanden om egen bärbar dator och utrikesresor blivit standard i elevkampen hakade en del friskolor på körkortstrenden. Då fick Skolverket nog. Vad ska skolpengen egentligen gå till? Körkort eller kärnämnen?

När företaget PPS som driver Cybergymnasierna ville öppna tre nya skolor i Haninge, Huddinge och Sundbyberg där eleverna som eget val skulle kunna ta körkort för bil – officiellt hette kursen trafikkunskap – sa Skolverket nej. Det var i januari 2007.

Företaget överklagade till länsrätten som gick på myndighetens linje. Kammar­rätten höll med företaget. I november fällde Regeringsrätten det slutgiltiga avgörande. Körkortsutbildning hör bara hemma på det yrkesprogram som utbildar chaufförer. I övrigt är den »svårligen förenlig med de angivna syftena« för gymnasiet, nämligen att förbereda för högskolestudier och yrkesverksamhet, resonerade Regeringsrätten.

Därmed kunde man tro att det var slut med »gratis« körkort i skolan. Men då känner man inte svenska kommuner. Går det att hitta sätt att runda lagar och förordningar prövar de smitvägen. Utan att be om lov. Här kommer några exempel på hur det låtit när niorna i våras skulle välja gymnasieprogram. (OP är numera omdöpt till VO, vård och omsorg). Hur som helst.

»Som student på Vård- och omsorgsprogrammet kan du under det tredje läsåret ta körkort. Kommunen står för kostnaden med 10 000 kronor per student«, försäkrar Staffansgymnasiet i Söderhamn.

Det lika kommunala gymnasiet i Hultsfred meddelar kort och gott att »Körkort för personbil ingår i utbildningen« på VO. I Kristinehamn erbjuds teorin samt åtta körlektioner. I Osby tio körlektioner.

Skolstaden i Helsingborg uttrycker sig, liksom flera andra kommuner, något vagare med hänsyn till domstolsavgörandet: »vi ger dig också möjlighet till en del av din körkortsutbildning.« Då talar vi fortfarande VO.

Frigymnasiet Carl Wahren som startar i Hallstavik i höst, om elevantalet räcker, ger alla chansen. På hemsidan förklarar man också indirekt hur man resonerar när man rundar domstolsutslaget. Lektionerna hålls på kvällar, helger och lov. Sålunda ingår de inte i den vanliga undervisningen som ger poäng, utan är mera som en fritidsaktivitet ordnad av skolan.

Wahren understryker att skolan inte bekostar B-körkortet villkorslöst. Bara de elever som »följer sin studieplan till fullo« får förmånen.  (Wahren-gymnasiet är i sig en intressant konstruktion. Till hälften ägs den av rektor, till andra hälften av ett riskkapitalbolag där Roslagens sparbank och kommunala Roslagsbostäder är delägare. Friskolan är således delvis kommunägd. Vilket kanske inte är så konstigt när statliga Lernia driver tio skolor, däribland Åby travgymnasium.)

Vi har alltså statliga beslut i högsta rätt och av ansvarig myndighet, Skolinspektionen, om att körkortsutbildning inte har i gymnasiet att göra, utom för chaufförer. Vi har kommuner som bekostar samma utbildningar för andra elever, fast det formellt sker på fritiden. Det är en demoraliserande röra.

Nu måste utbildningsdepartementet och SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, enas om hur det ska vara. Det finns skäl för att låta körkortsutbildning ingå i VO-programmet – många kommuner ger bara tillsvidareanställning i hemtjänst och äldreomsorg åt den som har lappen. Det finns goda argument emot – för en massa jobb inom vitt skilda yrken är körkort också ett krav. Varför ska då just VO-elever få förmånen?

Jag ser mer som talar emot körkortsutbildning än för. Men viktigast är att sätta stopp för anarkin, som dessutom har nackdelen att nior och gymnasieelever uppfattar politiker som godtyckligt orättvisa.

***

För övrigt kan Fotbollförbundets beslut att dela ut böter för kränkande ramsor mot domaren endast överträffas i fjantighet av det häfte med godkända nidutrop och visor jag antar måste produceras.

Den som är dömd och har tagit sitt straff – betalt böter, burit fotboja, gjort samhällstjänst, suttit i fängelse – har därmed sonat sitt brott. Han har rätt att börja på ny kula som andra.

Detta är en grundbult i ett civiliserat samhälle. Eller snarare var. Sedan 1 januari 2001 måste alla som erbjuds arbete inom förskola, fritids och grundskola lämna in ett registerutdrag från polisen. I skolutdraget framgår inte alla domar utan de som gäller mord, dråp, grov misshandel, grovt rån, sexualbrott och barnpornografi. Avsikten är att skydda barnen.

Skolverket gjorde en uppföljning år 2003. Då hade skolorna fått in 200 000 register­utdrag; 122 personer var dömda för något av brotten, över hälften för grov misshandel. Om lagen fått avsedd effekt – att förhindra sexuella övergrepp – var oklart. Sådana anmäldes även efter att registerkontrollen infördes.

Därefter har lagen utvidgats. Den om­fattar praktikanter i förskolor och skolor, personal vid särskilda boenden för barn, personal i handikappomsorg för barn. Dessutom ska försäkringsförmedlare lämna in registerutdrag, de får inte vara dömda för förmögenhetsbrott eller allvarlig ekonomisk brottslighet.

Här är det alltså riksdagen som bestämt att registerutdrag måste visas. Men därutöver kräver allt fler arbetsgivare utdrag för säkerhets skull. År 2006 tillsatte regeringen Göran Persson därför en utredning om integritetsskydd i arbetslivet. I maj 2009 var jobbet klart. Utredaren Cathrine Lilja Hansson, till vardags ordförande i Arbetsdomstolen, vill införa ett förbud för arbetsgivare att kräva utdrag ur belastningsregistret om det inte finns lagstöd för åtgärden.

»Det är ett allmänt intresse att en person efter ett avtjänat straff ska kunna verka i samhället på samma premisser som andra«, slog utredaren fast.

De fackliga organisationerna instämde. Arbetsgivarna invände däremot.

»Det försvårar för arbetsgivare att fatta välgrundade anställningsbeslut,« argumenterade Svenskt Näringsliv. När efterfrågan på registerutdrag ökat beror det på ett behov, inte ett missbruk, och »syftet är typiskt sett inte att slaviskt sålla bort« folk utan det är »en pusselbit bland många«.

Jag önskar att Svenskt Näringsliv hade fog för sina ord.

Medan regeringen har grubblat har utdragskrävandet ökat ytterligare. Barn- och äldreminister Maria Larsson (kd) har visat intresse för att också föra in äldreomsorgen i lagstiftningen.

Ännu går det kräva papper som man vill, vilket verklighetens kommuner ofta gör. I borgerliga Uppsala måste all personal inom vård och omsorg, också i den som upphandlats av privata företag, visa registerutdrag.

»Om någon snattat som ung är det inte ett hinder. Men har man gjort sig skyldig till grov stöld och bedrägeri är det inte aktuellt att anställa. Det är brott med tydliga uppsåt, säger personalchefen Pelle Bultmark.

Har det då blivit färre stölder från de äldre? Inget vet. Uppsala kommun har inte följt upp beslutet.

I Sigtuna, styrt av socialdemokraterna, miljöpartiet och centerpartiet, är det hårdare bandage. Där får man inte jobba med handikappade och äldre om man under de senaste tre åren dömts för rattfylla, narkotikainnehav, stöld eller snatteri, sexuellt ofredande, misshandel eller brott som gett fängelsestraff.

Det finns ingen faktisk anledning i form av en ökad tjuvnad. »Det är en diskussion som pågått för att andra kommuner har det så«, förklarar Edit Bjurdamm, som chefar över omsorgen, för tidningen Sigtunabygden.

I Halmstad kräver det kommunala bostadsbolaget HFAB att alla entreprenörer lämnar registerutdrag för sina anställda. Den som dömts för trafikbrott kan få jobba, men inte den som fällts för stöld eller inbrott. Påbudet om registerutdrag kom inte för att hyresgästerna i de 10 000 lägenheterna klagat på hantverkarna. Utan för att det låter som ett sätt att skapa trygghet, ett förebyggande arbete.

Men varför stanna där? Varför inte vräka alla som döms, oavsett för vad, för säkerhets skull. Så kan de dömda leva i särskilda läger i skogen, Kulbon, och utföra Fas3-arbeten eftersom ingen annan ändå anställer dem.

Eller så kan vi återgå till civilisationen. Den verkar dessvärre kräva att integriteten i arbetslivet skyddas i lag. Och det bråds­kar. Annars har vi snart vant oss vid den nybrutala seden att döma folk för livet. Utan att diskutera principer och effekter, utan bara för att det låter säkrast så. Och sen sitter vi där och undrar var tilliten tog vägen.

***

För övrigt bör poliser och politiker ägna sig åt annat än att analysera rap-, rock- och poptexter. Att ställa in en fritidsspelning i Växjö med hänvisning till innehållet är lika dumt som att ställa in en dansföreställning på Kulturhuset i Stockholm.

Det är mycket våldtäkt nu. Rättegång mot ytterligare en serieförgripande ung man, denna gång i Örebro. Assangefallet rullar på. Rykten om gruppvåldtäkt på småflickor i Husbybadet med åtföljande äggkastning mot flyktingboende och affischattack på Aftonbladets chefredaktörs bostad.

Det goda i det hemska är att den som vill får gedigen information om sexualbrottslagstiftningen. Men frågan är hur mycket nytta det är till vardags.

En vanlig tidningsvecka finns en notis om polisanmälan om våldtäkt, en notis om åtal för våldtäkt, som inte alltid följs upp av att domen redovisas. Beskrivningarna av händelseförloppet är sällan detaljerade, det vore snaskigt och integritetskränkande.

Alltså gör läsaren sin bild. Står det våldtäkt är det våldtäkt; någon har blivit penetrerad vaginalt, analt eller oralt. Med våld eller allvarligt hot om våld. Ordet är entydigt. Lagstiftningen säger annat. Enligt sexualbrottslagen kan frivilliga samlag klassas som våldtäkt om ena parten inte fyllt 15 år och den andra är åtminstone ett par tre år äldre. Grovt tafsande, som när en vuxen tränare smekte en 9-årings kön i fem, tio minuter, bedöms som våldtäkt.

Inget fel i att den som begår övergrepp mot barn får höga straff, i paritet med våldtäkt mot vuxna. Men det hade gått att göra utan att begå våld på språket. Man hade kunnat skärpa straffsatserna för övergrepp på och utnyttjande av barn.

Det underliga är att riksdagen inte diskuterade de problem som uppstår när man genom politiskt beslut försöker ändra innebörden av ett gammalt och tydligt ord. Sexbrottslagen antogs i största enighet 2005. Sedan dess har många människor fått vrångbilder i hjärnan. Även den mest lagkloka ser en våldtäkt framför sig när det står våldtäkt i tidningen, för de reella våldtäkterna av barn har ju inte försvunnit för att riksdagen valt att ge andra övergrepp samma beteckning.

Våra förtroendevalda, lagstiftarna, har i bästa välmening bidragit till att skapa förvirring, förvirring som bidrar till att nätsajter som Politiskt inkorrekt och Fria Tider kan sprida rykten om gruppvåldtäkt i Husbybadet när polisanmälan handlar om ofredande.

Ledande sverigedemokrater kan länka dit utan att skämmas ögonen ur sig, för med någon dags försening kommer försvaret – andra tafsare har blivit våldäktsdömda.

Sveriges riksdag är inte ensam om att inte ta språket på allvar. Högsta domstolen i Storbritannien har nyligen begått samma misstag. Domarna kom fram till att det var dags att vidga innebörden av »domestic violence«, våld i hemmet, eftersom attityderna till hur dåligt uppförande man kan acceptera har förändrats.

Brittisk lagstiftning säger att den som saknar bostad för att den lämnat hemmet på grund av våld har rätt att få en ny bostad av kommunen. I januari beslöt Högsta domstolen att en kvinna som aldrig blivit misshandlad, inte heller utsatts för hot om våld ändå hade rätt att få en bostad eftersom maken skällt ut henne inför de två döttrarna och inte givit henne tillräckligt med hushållspengar.

Rättens ordförande, lady Hale, förklarade att termen våld numera också måste innefatta annat än fysiska övergrepp. Lord Brown hade en mängd invändningar till exempel: »Också med den bästa viljan i världen har jag svårt att acceptera att det skulle finnas samma akuta behov av ny bostad för den som är utsatt för psykologiska övergrepp.« Men Brown vek sig, trots sina många allvarliga invändningar för han »känner« inte tillräckligt starkt för saken.

Samma fel igen. Attityder förändras, men människors tolkning av orden gör det inte i samma takt. Skriv »våld i hemmet« och läsaren ser blåmärken, sår, spruckna revben och benbrott framför sig. Med en utvidgad definition uppstår vrångbilder, som i bästa fall bara ger upphov till missförstånd, i andra fall till kränkande ryktesspridning.

Etablerat ordbruk sitter i. Många försök görs att förändra det. Men det faller ofta platt. I de flesta fall spelar det ingen roll.

Sopgubbarna gråter knappast för att 1970-talsersättningen sanitetstekniker inte slog igenom. Städarna fejar även om de inte kallas lokalvårdare; hälsningar, småprat och lön betyder mer än yrkesbenämningen. I riksdagen pratas fortfarande om dagis och daghem trots att det ska heta allmän förskola och förskola och vi alla förväntas veta skillnaden.

Det är något för lagstiftare och lagfarna att betänka. Ändra gärna straffsatser, men var oerhört försiktig med att försöka ändra innebörden i vedertagna begrepp. Det straffar sig.

***

För övrigt är det underligt att inte några sd-sympatisörer startat den prenumererade sajten Dagens Polisanmälningar, med total och oredigerad rapportering. De tycks ju tro att det finns en marknad.

Andas djupt. Lugna andetag. Inte ägna 4 300 tecken åt att punkt för punkt gå igenom precis hur abderitiska/debila/imbecilla de två lärarfacken är och har varit. Vara konstruktiv. Se framåt. Ge förslag.

Men hur i helvete tänkte Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas riksförbund, när hon skrev debattartikeln på nätsajten Newsmill i måndags?

»Svensk skola brottas med stora problem. Det är dock helt fel att skuldbelägga lärarna för detta«, skriver Fjelkner.

Amenherrejävlajösses. Inte ens centerpartiet kommer på idén att skylla hela valförlusten på moderaterna. Och det handlar inte om att skuldbelägga. Det handlar om att lärarna måste ta sin del av ansvaret för den ständigt sjunkande kunskapsnivån hos eleverna.

Den som inte ser och diskuterar sitt ansvar får aldrig respekt. Varken av elever, föräldrar eller politiker.

Lärarfacken kan förstås fortsätta skylla på rikspolitiska reformer som kommunaliseringen och gamla läroplaner, på kommunalpolitiska besparingar och hemska nya arbetstider. Visst har politiska beslut spelat roll. Men det har den pedagogiska praktiken också gjort. Och den har lärarna utvecklat.

Fjelkner gläds åt att det blåser nya vindar i skolpolitiken: »det är tillåtet att lärarna ställer högre krav på eleverna.«

Ursäkta mig. Det har aldrig varit förbjudet. Det har heller inte fattats några politiska beslut om att elever som är funktionella analfabeter ska få godkänt i svenska. Det är lärarna själva som sänkt kraven. Ingen annan.

Andas lugnt var det. Praktiska tips.

1. Erkänn ert ansvar.

2. Se till att lärarutbildningen blir bra. När lärarstudenterna kommer ut på skolorna för praktik och arbetsplatsförlagd utbildning eller vad det för tillfället heter – ställ höga krav. Skicka tillbaka den som inte håller måttet, säg att studenten är välkommen tillbaka när lärarutbildarna lyckats bibringa nödig kunskap. Lärarfacken har inte tagit sitt ansvar här tidigare. Det är dags nu. Annars fortsätter den sorgliga nedåtspiralen.

3. Gå in för individuell lönesättning. På allvar. Med stora löneskillnader. Tala med sjuksköterskorna, de har lyckats förflytta hela kårens position med den taktiken. Metta Fjelkner hävdar på Newsmill att arbetsgivarna måste höja lönerna med 10 000 kronor i månaden. Glöm det. Genast. En yrkeskår som stadigt och kraftigt försämrat sina prestationer kan aldrig få en löneökning på 37,5 procent som tack. Men på nästan varje skola finns ett eller ett par ess. Eleverna, kollegorna och rektor vet precis vilka de är; lärarna som får eleverna att se glädjen och säkerheten det ger att ha förstått det krångliga, som får eleverna att nöta de tradigheter som krävs för att sedan stå stabilt på en svindlande höjd. Essen ska ha 10 000, kanske 15 000 kronor mer i månaden. Andra får använda dem som hävstång senare. Att det finns individuella topplöner räcker för att locka till lärarutbildningen. Möjligheten finns. Det är ju inte varje civilekonom som tjänar multum, eller civilingenjör. Fråga bara dem som jobbar på kommunkontoret.

4. Diskutera föräldrarnas ansvar. I stället för att i debattartiklar och intervjuer för tusentolfte gången mala om kommunalisering och nedskärningar, skriv och prata till föräldrarna. Ni får garanterat sitta i tv-soffor och lokalradiostudior och prata om att föräldrar måste bli bättre på fostran för att ni ska få tid att lära ut. Föräldrar ska lära barn att inte hojta rätt ut och kräva reaktion. Föräldrarna har inte rätt att kräva att lärarna ska avge rapporter för vilka andra ungar deras barn haft kontakt med varje dag under veckan för att utröna om barnet är utanför. Bara många och långa offentliga samtal kan ändra attityderna. Prata. Ni får lättare att göra ert riktiga och viktiga arbete.

5. Följ forskningen. Sprid rönen. Ett entydigt resultat är att svaga elever lyckas bättre om undervisningen och skoldagen är tydligt strukturerad och andelen individuellt arbete liten. Den som är svagbegåvad eller lever i kaos hemma, i värsta fall både och, behöver få komma till ordning och känna att det finns gemensamt fokus. Och vilken tonåring som helst som mest intresserar sig för relationer behöver fasta ramar.

6. Tänk kritiskt och självkritiskt. Det är ett av målen för eleverna. Gäller även lärare.

Låt stå. Puuuh.

***
För övrigt liknar socialdemokraternas ledarval inte alls en dokusåpa. I sådana vill ju folk synas. Här handlar det i stället om att ducka för kamerorna, som bankrånare, eller sabba dem, som fortkörare.

När riksdagsledamöter ska dra till med något riktigt dräpande i debatten anklagar de motståndaren för att generalisera. Det är debattförstörande. Och dumt. Utan generaliseringar skulle vi leva i kaos. Att kategorisera är att göra världen begriplig och möjlig att diskutera.

Vi börjar omedvetet och omedelbart. Med språket. Verb i imperfekt verkar sluta med -de eller -te: hittade, lekte, skärde och sovde. Att avhända sig saker är svårt på flera språk: gedde, gebte, gived. Med tiden noterar barn att äldre personer inte säger så, och byter till starka böjningar.

Med stigande ålder generaliserar vi medvetet. När jag var fyra år kom jag på vilka människor som var snälla och vilka som inte var det. Trevliga personer hade tjocka läppar, dumma människor hade smala läppar. Mamma skrattade länge. Hon frågade om pappa och farmor och jag fattade att jag sorterat fullständigt fel.

Det blev ett memento. Jag gör läpptestet på egna och andras utsagor. Är det en rimlig generalisering eller helt bort i tok?

I fjol skrev sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson om »massinvandringen från muslimska länder« vilken skulle vara »vårt största utländska hot sedan andra världskriget«. Läpptest på den.

I Sverige bor 60 000 människor som är födda i Iran. Om dem kan man generalisera. De har flyttat från Iran för att de för alla mattor i Isfahan inte vill leva i en islamsk teokrati. Oavsett om de en gång var shah-anhängare eller marxister.

Ett vanligt motiv, jämte hopp om bättre ekonomi att söka sig till Sverige har just varit att rädda sig undan våld från grupper som agerar i Allahs namn. I Irak, Afghanistan och Somalia. Några som kommit är kristna, andra sekulära muslimer.

Självfallet finns det aktivt troende muslimer också. Men få gör en ortodox tolkning av islam. De som därtill stödjer terrorism i Allahs namn är ännu färre. Säpo uppskattar att det handlar om 200 personer i Sverige.

Efter bomben på Bryggargatan var flera sverigedemokrater snabba på tangenterna. Alexandra Brunell, sekreterare hos Jimmie Åkesson, twittrade: »Är det nu man får säga ›vad var det jag sa‹? #äntligen.« Partisekreterare Björn Söder noterade: »Det var bara en tidsfråga innan det som hänt i Sthlm skulle hända. Vi i SD har varnat för detta under flera år …«

Inte riktigt. Självmordsterroristen Taimour Abdulwahab var bosatt i England sista tredjedelen av sitt liv. Där blev han islamist. En generalisering utifrån dådet enligt SD:s logik blir att utvandringen från Sverige är vårt största utländska hot. Den faller på också läpptestet.

Men terrorist var han. Även om många på twitter och bloggar relativiserar utan ände: »Gryningspyromanen, varför kallas han inte för terrorist? Måste man vara muslim för att få det epitetet i Sverige?«

Nej. De som mördade den jugoslaviske ambassadören och ockuperade konsulatet i Göteborg 1971 var kroatiska, katolska separatister. De sju släpptes ur fängelset 1972 efter att tre kamrater kapat ett flygplan mellan Göteborg och Stockholm och hotat att döda de 86 passagerarna. Terroristerna fick skjuts till Spanien, samt en halv miljon kronor i reskassa.

Därefter fick vi en terroristlag. Som användes när Röda armé-fraktionen ockuperat tyska ambassaden i Stockholm och dödat två tjänstemän. Två av terroristerna dog efter att en sprängladdning gått av.

En flitigt vidareskickad notering lyder: »Vithyad man skjuter dussintals i Malmö = ensam galning. Mörkhyad man dödar sig själv i #sthlmbomb = terrorist.«

Skytten i Malmö är häktad för ett mord och fem mordförsök. Hur som, varför skillnad? För att vi har en vedertagen användning av begreppet terrorist, till den hör att gärningspersonen har ett uttalat ideologiskt program samt anknytning till en rörelse som förespråkar våld.

Flera debattörer menar att Abdulwahab bara var en förvirrad man. »Du säger terrorist. Polisen utreder terroristbrott. Om jag säger ›psykiskt sjuk‹ – vad säger du då?«

Omöjligt att avgöra, det går inte att psykundersöka lik. Några terrorister är sannolikt labila. Men rakt inte alla. Det handlar om människor med stark ideologisk övertygelse som valt våld som metod för att driva igenom sin vilja. Även när de har barn, som RAF-arna Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof. Och Taimour Abdulwahab.

Terrorism går inte att utrota. Men för att begränsa den, som allt annat elände, gäller det att analysera, generalisera och ständigt göra läpptestet: Är resonemanget rimligt? Att förklara varje terrorist psyksjuk leder lika fel som tron att terrorism stoppas med europeiskt inreseförbud för muslimer.

***
För övrigt behöver ingen göra kaos med socialdemokraterna. Det gör de så bra själva. Glädjande att riksdagsgruppen ännu står upp mot FRA-lagen och Morgan Johansson.

Som utomstående stirrar man förundrat på pressmeddelandet om socialdemokraternas krisarbete. 52 personer, majoriteten män, ska i fyra grupper komma fram till »tydliga rekommendationer och förslag till åtgärder«.

När kom jättegrupper någonsin fram till något radikalt? Konsensus mellan landstingsråden i Stockholms län – Ilija Batljan och Dag Larsson – är otänkbart. Här talar vi inte skilda världar utan olika solsystem. Men båda herrarna finns i gruppen som ska göra den politiska analysen.

Men det finns hjälp att få. Lösningen stavas läxbok, alla medlemmar som vill diskutera socialdemokraternas framtida politik bör läsa Tony Blairs memoarer. I studiecirkel genom ABF eller alldeles på egen hand.

Genom att ta omvägen över New Labour blir det lättare att diskutera politikens inriktning utan att gå ner sig i ersättningsprocent och skattetariffer.

Blair anser att Labour dör utan stöd av den aspirerande arbetar- och medelklassen. De som sliter och släpar för att få större hus, fler semestrar på bättre hotell och bra skolor för barnen ska känna att Labour är där för dem. Inte att arbetarpartiet ser ner på dem som krassa och osolidariska materialister.

Mona Sahlin ska i lugn och ro kunna vila ut hos Liza Marklund i Marbella och i Thailand. Hon är värd sin Louis Vitton-väska – så länge socialdemokraterna anser att människor som strävar efter Mauritius och märkesväskor, och arbetar hårt för att för att nå målen, inte har skitdrömmar.

Tony Blair och New Labouriterna gick till val på lag och ordning, bättre kunskaper i skolan, kortare vårdköer och kontrollerad immigration. (Resultaten blev så där, men det är en annan sak. Ambitionen fanns.) Samt på löftet om att Inte Höja Skatter.

Om socialdemokraterna åtminstone till en del delar Tony Blairs analys – vad kan de göra?

På skolans område går det inte att pekpinna Jan Björklund. Det är bara att tugga i sig betyg i sexan och sluta tramsa om reglering av vinster. I stället kan man ta grundskolan från bondesamhället till moderna tider.

Halvera sommarlovet, skippa höst- och vinterlov, förläng påsklovet. Fler, men inte längre, skoldagar ger tid för kunskapsinhämtning med repetition och för idrott nästan varje dag.

Barnen lär sig mer. Föräldrarna slipper lovångest och kan dra ner på skjutsande till en del av fritidsaktiviteterna som görs för motionens skull. Lärarna får en riktigt rejäl lönehöjning för ferieförlusten.

I Sverige är och bör arbetslösheten vara en fråga. I stället för att höja ersättningarna kan man införa en kompetensförsäkring för, säg, 33-plussare. Den som mister jobbet får studera ett år med a-kassa, på yrkesvux eller högskola, för att kunna ställa om.

Åldersgränsen bör ligga så högt att unga vuxna väljer att studera med lån.

New Labour införde ASBO (Anti-Social Behaviour Order), som den nya högeregeringen gör, och döper, om. Bot på rot, kunde det heta på svenska. Människor som uppför sig hotfullt på stan, trakasserar grannar eller vandaliserar, får domstolsbeslut på att de måste skärpa sig. När de återfaller blir det böter. Marsch pannkaka till bankomaten. Eller till föräldrarna om det handlar om yngre delinkventer.

ASBO-lagen har varit måttligt effektiv. Den representerar inte höjden av rättssäkerhet, men det gör inte socialdemokraternas hittillsvarande rättspolitik heller. Britterna tycker trots allt att den är bättre än inget.

Om socialdemokraterna väljer Blairs bana i migrationspolitiken skulle det i Sverige innebära fler uppehållstillstånd på grund av flyktingförklaring, färre med motiveringen »skyddsbehov«. Och framför allt att hålla på lag och ordning, personer som nekats – eller aldrig sökt – uppehållstillstånd ska spåras upp och avvisas.

En uppstramning, som i huvudsak betyder att hålla på det som redan gäller, minskar misstänksamheten. Få svenskar är emot invandrare, fler misstror den invandringspolitik de inte förstår. Vadå papperslösa? Det handlar om illegala migranter.

Blairs väg är inte den enda vägen. Den var den tredje. När Gordon Brown tog över slutade den vara så New och valförlusten var ett faktum. Hans merit var att vara världens bästa finansminister och den är svårsåld när budgetunderskottet skenar.

Socialdemokraterna kan förstås studera på tyska också. För SPD (tyska socialdemokraterna) är slutsatsen av valfiaskot (23,3 procent) högre bidrag och högre skatter. Den förmögenhetsskatt Thomas Östros nu flyr från vill SPD återinföra.

***
För övrigt beror pensionärsfjäsket i politiken inte bara på att de är många, lär jag mig. »En genomsnittlig rottweiler på speed är mycket mer vänligt sinnad än en pensionär som är oschysst behandlad, eller snarare tror sig vara det«, skriver Tony Blair.

Ett historiskt val. Jo men visst. Alla val är historiska. De står där i böckerna. Första gången en sittande borgerlig regering blev omvald, sägs det. Men de borgerliga (som då befann sig någonstans till vänster om Lars Ohlys nuvarande position) vann 1976 och 1979. Vid båda tillfällena tillträdde centerns Thorbjörn Fälldin som statsminister. Även om det var kludd emellan.

Vår nyss avslutade valrörelse kännetecknades av mittenextremism. Då blir det bisarra detaljer som fastnar. För mig är 2010 butlervalet.
Det var inte betjänten som låg bakom att socialdemokraterna gjorde ett brakdåligt val. Han hade förmodligen en viss betydelse i Stockholmsregionen och bland DN-läsarna runt om i landet, som haft förmånen att läsa debattartikeln 16 augusti.

För de flesta traditionella s-väljare i riket fanns det annat att hänga upp sig på. Samarbete med de gamla kommunister partiet alltid bekämpat, i fullmäktige och på arbetsplatser. Samarbete med miljömupparna som vill döda basindustrin, Bruks(s)veriges sista bastioner, genom kärnkraftsavveckling. Mona Sahlin.

Men jag kan inte släppa butlern. För i den debatten visade Stockholms socialdemokrater två fatala fel: dels nollkoll på hur vardagen gestaltar sig, dels en obegränsad omhändertagandelusta.

I texten av Ilija Batljan, förste landstingskandidat, och Carin Jämtin, först på listan till Stockholms kommun, fanns flera förslag som skulle ge mer tid för medborgarna att älska och skratta. Allt via tjänster knutna till tunnelbanan. Den mest beramade formulerades:

»Din allt-i-allo – butlerliknande tjänster i kollektivtrafiken för att få hjälp att uträtta ärenden, likt conciergeservice på många större flygplatser.«

Min första tanke var att Carin Jämtin som biståndsminister, måste ha åkt för ofta i superduper-extra-executive class på flyget. Där kan det finnas värdinnor som fixar bord på fullbokade stjärnkrogar och musikaler, som köper strumpbyxor när maskorna gått och ordnar huvudvärkstabletter.

Men Ilija Batljan förklarade att de tänkte på Malmö Aviation, som samarbetar med jamesservice som erbjuder butler för 400 kronor i timmen.
Dessutom ville duon införa kosthjälp. Stockholmarna skulle hämta sina förbeställda, kylda matkassar vid t-banestationen på hemvägen. Men hallå! Varför asa påsar när man sedan it-yran kunnat beställa maten hem till dörren? Den tjänsten utnyttjar Stockholms arbetarekommuns ordförande Veronica Palm, Coop förstås, meddelar hon på twitter.

Bredband i t-banan och på pendeltågen skulle göra att studenter kunde läsa och tjänstemän skulle kunna jobba under restiden. Á la bonne heure. Men då gäller det att få sittplats.

Så var det kemtvätt vid stationerna: »Din tvätt – lämna din smutsiga tvätt på stationen på morgonen och hämta din rena tvätt på vägen hem från jobbet.«

Det finns redan tvättinrättningar i många stationsnära lägen. Men varken nu eller i framtiden kommer småbarnsföräldrar att släpa kisslakan, kräkströjor och allmänt nerfläckade plagg dit. Det blir för jobbigt. Och för dyrt.

Hur i himmelens namn har social­demokraterna hamnat i yttre drömrymden? Tja, det korta svaret är Sture Nordh.

Som TCO-ordförande har den tidigare s-statssekreteraren lanserat begreppet livspusslet, och dessutom varumärkes-registrerat det oegentliga eländet. För det handlar inte om pussel över livet; utom om veckovardagen, möjligen några år. Det handlar om att göra karriär samtidigt som man motionerar, umgås skrikfritt med vuxenvänner och har småbarn. Och så ska kärlekslivet in och släkten och skjutsning till alla aktiviteter efter skola och fritids som anses vara bra för barnen.

Här borde det naturliga valet för en politiker vara att säga: det är inte vårt bord. Livet är långt, småbarnstiden kort. Kära medborgare, prioritera. Vi ska se till att förskolan och skolan ger bättre kunskap, vi ska se till att kollektivtrafiken funkar – men resten, kära medborgare, får du fixa själv.

Efter valnederlaget skulle man tro att stockholmssossarna kommit på bättre tankar. Men inte. Veronica Palm pläderar för att förskolepersonalen ska utrusta barnen med lucianattlinnen och galonkläder. Samt föräldrarna med middagsmat, om de så önskar.

Butlern går igen. Eller om det nu är husan. Men någon piga är det förstås inte fråga om.

Undrar just vad bruks- och skogssossarna säger om det ­spöket.

***
För övrigt bör sverigedemokraterna bemötas med artighet i riksdagen. Om de råkar lägga ett rimligt förslag ska det behandlas i positiv anda. På goda grunder kommer sd att ha 96 procent, med folkligt mandat, emot sig i nästan alla frågor. Korrekthet är alltid bättre demonstrationspolitik.

Ända sedan regeringen Reinfeldt införde jobbskatteavdraget har en del pensionärer känt sig förfördelade eftersom de inte arbetar och följaktligen inte får dra av. Och det är folk som levt stora delar av sitt liv med ett skattesystem som gav oändliga avdragsmöjligheter; en tid då många hade som hobby att finna på fiffiga avdrag enligt principen går det så går det.

Inte konstigt att dessa pensionärer och deras organiserade talespersoner i PRO och SPF protesterar.

Det är en verklighet som alla partier har att hantera. I våras gjorde socialdemokraterna det genom en kampanj. »Det ska löna sig att ha arbetat«, löd rubriken som uppfyllde mer än halva annonsen.

Jag häpnade. Vet ingen i s-ledningen hur pensionssystemet fungerar? Vet de inte hur det låter när pensionerade arbetarkvinnor pratar? Det finns nämligen en annan verklighet. Samtidigt.

I helgen stod jag i Expressens valstuga vid Sergels torg några timmar. Pratade med ett par dussin människor om ditt och datt. Det fanns bara en fråga som kom upp om och om igen: Var finns miljöpartiets valstuga? Nåja, den kom upp denna vecka.

Det var bara två som ville prata pensioner. En gammal undersköterska och en tidigare hemsamarit. En på lördagen och en på söndagen. De var upprörda. Inte över »pensionärsskatten« som bristen på jobbavdrag för människor som inte jobbar kommit att kallas. De var arga på politiker och pensionärsföreträdare som talar om pension som uppskjuten lön och säger att det ska löna sig att ha arbetat. Trots att de slitit och släpat i hela sitt liv får de just inte ut mer i pension än de som aldrig lönearbetat, eller gjort det i mycket lägre grad än de själva.

Nä, de ville inte ta ifrån vänner och släktingar som skött man och barn på heltid deras inkomst. De eminenta damerna hade förståelse för att vi har en garantipension som ger alla som bott i Sverige eller inom EU/EES i 40 år efter fyllda 25 en inkomst som går att överleva på med viss marginal. Hur skulle det se ut om mer än varannan äldre kvinna skulle behöva gå till socialen?

I december fick drygt 1,8 miljoner svenskar ålderspension. 760 000 av dem hade inte arbetat ihop tillräckligt med pensionspoäng för att komma över den lägsta nivå alla får. De omfattas därför av garantipensionen, som i år ger en ensamstående 6 316 kronor i månaden efter skatt.

Därtill fick nästan 14 000 personer äldreförsörjningsstöd, det går till dem som inte uppfyller bosättningskravet. Oftast invandrare. Det ger i år ensamstående 4 786 kronor i månaden.

65-plussare med små inkomster kan få bostadsbidrag med upp till 93 procent av hyran. Det finns ett normaltak för ensamstående om 5 000 kronor, och ett extra tillägg som kan täcka upp till 6 200 kronor.

Bostadsbidraget måste man söka för att få. Många med liten pension låter bli. I fjol fick 260 000 pensionärer hyreshjälp. I snitt drygt 2 000 kronor i månaden.

Mina damer hade inget att invända mot detta. I sak. Men de vill inte höra det glada utropet »det ska löna sig att ha arbetat«. Då börjar de räkna och ser att de bara får någon hundralapp mer i månaden än den som aldrig arbetat och har hög hyra. Och själva har de alltid bott smått och billigt för att det ska gå ihop sig.

Ingen av dem frågade efter sänkt skatt. Undersköterskan önskade hellre hyreslägenheter med dans, kortspel och vin för pigga pensionärer. Insatslägenhet har hon inte råd med. Och de seniorboenden som byggs är bostadsrätter.

Hemsamariten bekymrade sig över bristen på jobb, inte minst för de unga. Utbildning är nog bra, men många ungdomar är inte motiverade och andra har redan läst länge. De måste få jobb, få in pliktrutiner och lära sig samarbeta med människor i olika åldrar.

Damerna var som vi väljare är mest. Vi tycker bra om somliga politiska förslag, håller andra för underliga och några för direkt dumma. Men det som får oss att tappa förtroende är när våra företrädare inte vet hur verkligheten ser ut. Som när de inte ser alla dessa äldre, främst kvinnor, vars långa lönearbete knappt har lönat sig. Åtminstone inte när det kommer till pensionen.

Regeringspartierna hade dittills hållit sig från den falska retoriken. Men i måndags visade det sig att moderaternas tidigare genomtänkta lånande av socialdemokratiska fraser slagit över i kleptomani. På DNDebatt lovade partiledarna pensionärerna sänkt skatt för »det ska också löna sig att ha arbetat«.

Må de inleda behandling innan vi får en borgerlig butler.

***
För övrigt säger sig Ilija Batljan, s i Stockholms län, vilja värna medelklassen lika ofta som Fredrik Reinfeldt säger sig värna välfärden. Jag saknar ord – adjektiv. Mittig, mittigare, mittigast. Kan det va nåt?