Innehåll och form. Hårdvara och mjukvara. Systemskiften, resetknappar, minne.

Jag funderar på metaforer. Förra året bytte jag från pc till mac, och gradvis har min irritation över macens opraktiska operativsystem ökat så att den är nästan lika stor som min avsky för Windows brukade vara. På samma sätt har min avsmak inför våra borgerliga partier vuxit sedan de kom till makten, så att jag sedan länge tycker lika eller mer illa om dem än vad jag vagt minns att jag en gång tyckte om den senaste socialdemokratiska regeringen.

Men vad är det jag ogillar och ogillade? Är det innehållet eller formen? Hårdvaran eller mjukvaran? Jag är ingen seriös politisk kommentator. Saker som förmodligen är mycket komplicerade framstår i mina ögon som mycket enkla. Av en vald regering och ett samhälle vill jag ha sådana småsaker som ekonomisk rationalitet och ett visst mått av värdighet. Att man aldrig får vare sig det ena eller andra tenderar att hänga samman, och det enda man får som kompensation är det där som kallas ideologi.

Ovärdigt är till exempel Sveriges akut sammanfallande järnvägssystem. Och om den avgudade Borg hade minsta lust att fixa det så skulle nu vara ett bra tillfälle att så att säga uppdatera hårdvaran, när Sverige kan låna pengar till lägre ränta än inflationen. (Vilket förstås även påtalats av många som kan mer om sådant än jag, till exempel Konjunkturinstitutet.) Eller om man kanske skulle ha lust att lösa bostadsbristen i städerna, vad vet jag. Men Borg väljer, likt en gång Ceausescu, att i stället ha avbetalning av statsskulden som övergripande vision. Trots att den redan är rekordlåg. Låt hellre befolkningen öka sina skulder med pengar lånade till högre räntor för att kunna slåss om de få bostäder som finns …

Och det här med utförsäljning av äldrevård och annat. När både forskning och logik och en rad av skandaler säger att det varken blir billigare eller bättre. Är det värdigt? Eller rationellt?

Varför är allt en trasa? Varför känns det i princip välmående Sverige år 2012 som ett sådant pajasland? Det hjälper förstås inte att jag precis råkade se YouTube-klippet där herr Reinfeldt talar om att vanligt folk ska slippa se folk med »drog­ögon mitt i ansiktet«. Eller att fru Reinfeldt ger metaintervjuer om att hon visst ger intervjuer, även om hon fortfarande inte svarar på frågor om politiken.

Lärarkåren ska, i stället för vettiga löner och en mindre usel utbildning, få fina låtsaslegitimationer av ett bemanningsföretag. Kunde inte lika gärna Proffice leverera ministrar också?

Socialdemokratin hade i bättre dagar något IBM-aktigt över sig: tråkigt och klumpigt, men gediget och förutsägbart. Jag vet inte vad alliansen är. Knappast Apple. Kvalitetskänslan är lika stor som i någon plastig ipadkopia från Sydostasien. En sak har de dock gemensamt med en äkta ipad: deras affärsidé är inte bara att erbjuda ett system som lockar till sig köpare, utan också ett system som är väldigt svårt att byta tillbaka från. Det är lätt att sälja ut allmän egendom till underpris, men svårt att köpa tillbaka den. Som någon påpekade: det finns lagar som skyddar privat egendom från nyckfull statlig expropriering, men inte motsvarande skydd åt andra hållet.

Antagligen är jag korkad som inte begriper det förträffliga i den förda politiken. Men i så fall önskar jag att någon ansvarig skulle förklara den för mig, med argument snarare än slogans. Och nästa gång jag byter dator ska jag, utan större förhoppningar, testa Linux. Operativsystemens svar på miljöpartiet?

Kära virtuella läsare. Jag vet att jag tidigare har uppvisat vissa ludditiska tendenser. Emellertid är jag inte fullständigt främmande för tekniska framsteg. För att bevisa det köpte jag till slut – vad? vad? undrar ni, är det en platt-tv? en bakmaskin? en abakus? ett solur? – nej, en e-boksläsare är det. Eller om läsplatta möjligen är det rätta ordet. En sådan där platt grej som är gjord för läsning i varierande ljusförhållanden, i alla fall. Till skillnad från platta grejer som är gjorda för att man ska spela Angry Birds och kolla Facebook var femte minut.

I princip en bra grej, alltså. Tänker jag som nyligen packade ner ett par tusen böcker i lådor och blev påmind om hur tunga och skrymmande och dammiga och i många fall irrelevanta de är. Och vars rese­bibliotek för tillfället utgörs av fyra kilo Stagnelius, plus Lidners samlade verk i en något plottrig duodesutgåva från 1836.

Grundlig research visade att den modell som allmänt framhålls som den bästa är Sony PRS-T1. I vart fall om man inte vill köpa en Kindle, och det vill man inte, eftersom man då bara kan läsa böcker köpta från Amazon – ett företag vars maffialiknande metoder för marknads­dominans får Bonniers monopolsträvanden att framstå som affärslekar i sandlådan. En PRS-T1 (kunde de inte kommit på ett klatschigare namn? Sony Proust? Sony Prosit?) fick det bli.

Och … i stort sett så gillar jag den. Det är en på många sätt imponerande liten ­apparat, om än knappast designad av någon som brukar läsa böcker. En bokläsare skulle knappast ha byggt in ett irriterande klickljud i blädderknapparna. Eller ha tillverkat prylen i blank plast snarare än matt. För att inte säga något om den ­genomusla programvaran som den levereras med.

Men att läsa går bra. I vart fall mycket bättre än att läsa på en datorskärm. Som att läsa en tryckt bok, fast utan papper, är det ju inte. Det är som att läsa en stencil­publikation från sjuttiotalet, fast utan papper. Det vill säga: grådaskigt, med för små marginaler, inga avstavningar …

Inget av detta är ändå huvudproblemet. Huvudproblemet är att hantera bokjävlarna. Endast med möda lyckas jag handla lite engelsk underhållningslitteratur. (Iain M Banks om ni undrar. Jag gillar space opera.) Om man först tvingas registrera allehanda personuppgifter och godkänna oläsbara avtal, bara för att till slut få beskedet att »boken av rättighetsskäl inte får säljas i din geografiska zon« eller dylikt, så är det just det slags förnedrande upplevelse som får en att tänka att man nästa gång bara hämtar den från Pirate Bay i stället. Särskilt som man inte kan kolla i förväg om boken är full av felaktiga styckebrytningar. Vilket den ofta verkar vara.

Bättre gick det när jag struntade i butiker och tiggde till mig svenska titlar från några förlagskontakter. Igenkänningsfaktorn i Kerstin Ekmans »Grand final i skojarbranschen« minskade inte av e-läsning. (Köp den i julklapp till alla författare du känner.) Och jag har inga problem med att göra digitala hundöron i Isobel Hadley-Kamptz troligen fåfänga försök att bringa förnuft till liberalismen. (»Frihet och fruktan« är titeln. Köp den i julklapp till alla politiker du känner.)

Redan med bara ett dussintal titlar är mitt e-bibliotek tyvärr hopplöst rörigt. Går det verkligen inte att sortera på författarens efternamn?

Hur som haver: e-böcker är en fantastisk uppfinning. Jag rekommenderar dem varmt till alla som även gärna ägnar en ledig söndag åt att installera ett nytt grafikkort eller få en nätverksrouter att fungera.

Om jag går och duschar nu, kommer EU att finnas kvar när jag kommer tillbaka? Nej, nej, inte eurokrisen nu igen, säger ni! Och okej då. Jag håller tyst, satsar lite sparpengar på att börsen kommer att falla på nytt, och går vidare. Det finns trots allt värre saker.

Förflackningen av det svenska språket, till exempel. Mitt särskilda irritationsmoment för tillfället (och med »för tillfället« menar jag de senaste sisådär tre åren) är att folk tycker sig kunna ersätta alla svenska prepositioner med »på«. Att man sedan länge sagt »läsa på ett universitet« i stället för »läsa vid ett universitet« må vara, även om det i efterhand kan ses som det första olycksbådande steget in i en grammatisk twilightzone. Och ingen kan väl ha undgått att märka att det numera överallt på nätet heter »kommentarer på något« och inte »kommentarer till något«.

Problemets fulla vidd slog mig emellertid under en presentation av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle under (inte på!) Almedalsveckan häromåret. SNS är som ni vet alltså den där institutionen som nyligen fick kalla fötter efter att deras forskare i en rapport vågade hävda att privatiserad och konkurrensutsatt offentlig verksamhet inte är gudagivet jättebra … vilket, som av en händelse, var innan det bland annat avslöjades att vårdbolaget Carema av allt att döma inte var långt ifrån att börja tillverka lampskärmar av sina gamlingar om det hade kunnat få några extra skattekronor att rassla in på kontot på Caymanöarna … på ett ungefär (och för att använda »på« korrekt några gånger). I alla fall: som den företrädare för ett klassiskt incitamentstänkande jag är, var jag förstås bara där för att få gratis lunch. Men som bekant finns det inga gratis luncher. I den pliktskyldiga presentation av SNS som muntligen beledsagade denna buffé kunde jag inte undgå att notera vissa märkligheter. »Undersöka konsekvenser på [ett eller annat]«, sade nationalekonomen. Och strax därefter: »presentera tankar och ideér på [vad det nu var]«.

Sedan dess förföljs jag av prepositionen »på«, som långsamt verkar tränga undan alldeles utmärkta prepositioner som »av«, »om«, »kring« och »för«. »Miljardkostnad på norska terrorbrott« var en särskilt störande rubrik som för ett par veckor sedan toppade SvD:s nätsida.

Hörru – säger ni antagligen nu – din preskriptivistiska stofil, ska inte folk få prata som de vill utan att du ska komma med sura invändningar på dem? Och är inte detta förenklade pidginsvenska prepositionsbruk rent av väldigt praktiskt?

Ja, det kan tyckas så (svarar jag, samtidigt som jag försöker anlägga minen hos betjänten som öppnar dörren till Draculas slott). Men bara kortsiktigt. Språkvetenskapen antyder nämligen att om det muntliga språkbruket raderar ut en betydelsebärande faktor ur språket, så kommer den förr eller senare att återvända ur graven i en annan skepnad. Och vad är typiskt för språk som är fattiga på prepositioner? Jo, de är rika på kasus! Med andra ord finns det en risk att det käckt kasusfattiga svenska språket om tusen år har förvandlats till något i stil med finska eller ungerska. Och det vill ni väl inte? Va?

Ni ser: vad jag sysslar med är inget mindre än att försöka förebygga en lingvistisk zombiekatastrof. Och om nu någon även kunde förhindra att drachman eller d-marken återvänder från de döda … Men nä, det är antagligen för mycket att hoppas på. Om ni undrar så har jag inte gått och duschat än.

Previously in Fokus: Jag värvades som krönikör med uppdrag att skriva om »vad som helst«, så länge som jag höll en viss stilistisk nivå och deadlines. Jag skrev abstrakt om abstraktion. Jag freestylade lite om snöröjning och toaletter. Jag skrev en riktigt bra krönika om mr Darcy och Mubarak och en rätt dålig om ordkunskap. Jag skrev snyggt men tomt om Grekland. Med mera. Senast hade jag tänkt skriva om valutahandel, men snabbskrev i stället en krönika om att jag hatar internet och inte vill ha respons, som blev något slags internethit och genererade stora mängder av mestadels märkligt entusiastisk respons.

Den här krönikan ska handla om gentrifiering, tror jag. Fast jag har inte bråttom med att komma till saken. Jag börjar så smått inse att jag verkligen kan skriva vad som helst här. Till exempel att jag är avundsjuk på de andra som delar detta utrymme. På Thomas för att han har ett temperament, på Katarina för att hon har ett ämne, och på Johanna för att hon är så professionell. Just nu har jag svårt att ens hålla deadline, för att jag ägnat för mycket tid åt att skriva om Tranströmer för en spanskspråkig tidskrift. (Och med anledning av det funderat på den tranströmerska tillförsiktens förhållande till efterkrigstidens svenska välfärdsoptimism. Om ett kilo väger 700 gram, är det efter skatt, eller?)

Dessutom har jag flyttat till Berlin. Det har också tagit tid. Tio år eller så.

Ovan nämnda krönikörer har för övrigt åsikter. När jag själv ger uttryck för åsikter måste jag ofta först leva mig in i rollen av någon som har åsikter – tänka efter: »Om jag var en sån som tyckte något, vad skulle jag tycka då?« Måste jag till exempel bry mig om Juholts bostadsbidrag? Min moraliska kompass är en aning rostig, men jag har en bra estetisk. Jag tycker att det tyder på god smak att Juholt bor i den fina och ännu inte komplett gentrifierade femtiotalsförorten Västertorp. Ett lite tranströmerskt ställe, tänker jag; dock för närvarande hotat av bostadsrättsombildarideologer. Beträffande vår (eller oljebolagens?) utrikesminister Bildt har jag länge hävdat att han på heltid borde göra det han är bäst på: att skriva memoarer.

Ändå tycker jag att jag är en bättre kulturskribent än många andra. Jag kan exempelvis skilja på »varken« och »vare sig«, och generaliserar aldrig om »medelklassen«.

Sa jag att jag flyttat till Berlin? Det är hemskt klichémässigt, därtill dåligt tajmat, eftersom Berlin slutligen börjar bli dyrt. I min tillfälligt hyrda lägenhet i hippa stadsdelen Neukölln inser jag att jag fysiskt landat mitt i en gentrifieringsdebatt. På ett skyltfönster på andra sidan gatan står det »hipsters from the US not welcome« och på ett elskåp: »Gentrify this!«

Man kan raljera över detta, precis som man kan raljera över dem som idealiserar Berlins kulturliv. Kulturen är beroende av att konstnärer lockats hit av låga hyror; de låga hyrorna är beroende av hög arbetslöshet och låga inkomster för folk med vanliga jobb. Berlin är en hårt subventionerad stad – om amerikaner med pengar vill flytta hit, har den verkligen råd att tacka nej? Samtidigt finns det en högst rimlig rädsla för att den logiska slutpunkten är något i stil med Stockholm: sterilt, segregerat, stereotypt och svindyrt.

Gentrifiering är en direkt följd av vissa grundläggande ekonomiska principer. De kan inte upphävas, men de kan bromsas politiskt. I vart fall behöver man inte, som alliansen gör i Stockholm, aktivt driva på dem. Någon mer bestämd åsikt än så har jag inte.

Här är jag, i alla fall. Allt jag har att hålla är en viss stilistisk nivå. Samt deadlines.

Om man som skribent i dag vill skapa upprörda reaktioner hos en bred publik bör man kritisera deras medievanor. Av allt jag skrivit har inget orsakat så många upprörda reaktioner som när jag skrivit om varför jag inte gillar tv.

Upprörda reaktioner gillar jag inte heller. Ja, frågan är om jag gillar reaktioner alls. Det är nog det som är ämnet för denna krönika. Min bästa tid som skribent var när Expressen ännu köpte in texter utan att publicera dem. Jag skrev en bokrecension och sedan hände alltid något efemärt dagsaktuellt som upptog allt utrymme. Betalt fick jag ändå, men utan att behöva utsätta mig för ressentiment från vare sig recenserade författare eller sådana kvällstidningsläsare som hatar att man använder ord som  »ressentiment«. Alla inblandade var nöjda.

Tv må vara en öm tå, men inte längre den allra heligaste kon. Heligast är numera internet. Jag hatar internet.

I högstadiet skrev jag en uppsats om vad internet var för något och att det var framtiden. Detta var innan webben var uppfunnen, och innan gemene man hade en ­e-postadress. Senare hade jag under några år landets troligen mest kommenterade litteraturblogg. Jag kollar min rss-läsare ofta. Jag försöker smälta in på Twitter, trots att det emokarriäristiska nätverkande-genom-självutlämnande som råder där egentligen känns mig rätt främmande. Så jag vet vad jag pratar om. Jag hatar internet på samma sätt som en narkoman hatar sin drog eller som man kan hata även ett välbetalt arbete.

Om bloggar och Facebook hade funnits när jag var liten hade jag troligen aldrig läst så många böcker. Än mindre skrivit några. Men kanske hade jag varit lyckligare? Fått fler vänner? Jag vet inte. Lycka är ändå överskattat.

Allt detta gäller bara människor som jag. Det är fritt fram för andra att älska internet. Men de som bygger en karriär på att älska internet, borde oftare komma ihåg att det också finns personer som jag. För vilka interaktivitet inte bara är problematiskt distraherande, utan ibland direkt destruktivt. I debatten om kommentarsfält som nyligen rasade hävdade nätevangelisterna att problemet var att journalisterna själva inte deltog i dem. De har en poäng, men förutom att det av praktiska skäl vore orealistiskt, så bortser det från att journalister även kan vara som jag. Det vill säga, när folk avsiktligt missförstår mig och hånar mig, så tar jag faktiskt illa vid mig. Och även beröm gör mig illa till mods.

Det enda sättet som jag i längden kan upprätthålla både min integritet som skribent och min psykiska hälsa på är därmed att i görligaste mån undvika att ta reda på vad folk tycker om det jag skriver. Jag stängde min blogg och läser numera aldrig kommentarer till mina artiklar. (Men tack Agnes som kommenterade min förra krönika. Jag blev informerad om din uppskattning, men vågade inte svara.)

Det är förstås inget unikt med nätkommentarer. Allt som kan sägas om kommentarsfältstroll kan även tillämpas på somliga kultursidesdebattörer. Ibland blir jag tvungen att läsa de senare, men inte oftare än att jag kan hantera det med enbart övergående obehag.

Interaktivitet, respons, tvåvägskommunikation har ett egenvärde. Men frånvaron av allt det har också ett egenvärde. Och det finns skäl att tänka igenom var vi vill ha det ena och var vi vill ha det andra, och i vilken balans vi vill ha dem. Själv vill jag helst vara i fred i ett rum och skriva poesi. Men det är alltid någon som ringer på dörren, bildligt talat.

Och, ja, tyck vad ni vill om detta. Jag kommer ändå inte att svara er.

Människan är ett djur som, när något händer, gärna vill ha en förklaring till varför det händer. Sommaren som nu tycks vara slut har varit mer händelserik än vad någon vettig människa kan ha önskat, men någon riktigt bra säsong för förklaringar har det inte varit. Det finns på en gång för få och för många. För människan är ett djur som, när något händer, gärna vill ha en förklaring till varför det händer.

En norsk terrorist påminde oss om att det går att urskillningslöst mörda i en fix idés namn likaväl som i en annans, och demonstrerade (beroende på vilken sorts förklaringar man vill ha) faran med såväl stora mängder konstgödsel som stora mängder kommentarsfältsdynga i händerna på en viss sorts person. I princip visste vi det innan, väl? Jag hoppas åtminstone det. Men det är förstås något helt annat och mycket värre att veta det i praktiken.

Och i resten av världen: syriska massakrer, engelska kravaller, svältkatastrof på Afrikas horn, en internationell ekonomisk kris av historiska proportioner, ett europeiskt politiskt system som i sin oförmåga att hantera denna kris bara bräcks av det rent häpnadsväckande dysfunktionella politiska systemet i USA, med mera som jag för tillfället har glömt. (Hur går det egentligen med de där reaktorhärdarna i Japan?) Plus en väderlek med allt fler »Melancholia«-artade inslag. Långtidsprognos för västerlandet: fortsatt ostadigt, med risk för klasskrig. Och nej, utsikten att under kommande år få läsa allt om ett nytt kungligt spädbarn är inte något som kompenserar för något av detta. Apropå inget så läste jag precis i tidningen att avverkningen av Amazonas accelererar.

Det är klart att en förklaring vore på sin plats.

Varför dog 77 personer på Utöya och i Oslo? På grund av en enskild galning eller på grund av en ideologi som fått spridas oemotsagd och som även respektabla personer flirtat med? Ja, det ena utesluter inte det andra. Men det är alltid talande att se vilka som föredrar den ena förklaringen framför den andra.

Varför brann butiker i London? På grund av en hoper kriminella slynglar som ville stjäla tv-apparater eller på grund av ett klassamhälle som systematiskt missgynnat vissa grupper? Ja, det ena utesluter inte det andra, och så vidare.

Varför rasar världens börser? På grund av att utsikterna för världsekonomin verkligen är usla, eller på grund av att folk i största allmänhet agerar lika rationellt som påtända lämlar? Ja, det ena utesluter inte det andra. Men det är fascinerande att se ekonomipressen fyllas av magiskt tänkande och post hoc-felslut i sina försök att ge läsarna de förklaringar som läsarna efterfrågar.

I min senaste krönika före sommaren befann jag mig i Grekland och skrev att känslan av apokalyps inte riktigt ville infinna sig. Jag tar igen det nu. Och att i ett sammanhang som detta komma dragande med mina egna bekymmer (hur lyckas sälja min lägenhet och finna äkta kärlek?) och glädjeämnen (får ­beundrarbrev; tittar i ett anfall av politisk ­eskapism på »Vita huset« hundra år efter alla andra; har inte förlorat pengar på aktier; har en ny fin dator) vore just en sådan futtighet som man kan vänta sig av någon som jag. Som om det inte vore illa nog att försöka göra generaliserande poänger av oerhörda tragedier. Men vad kan jag annars göra? Också jag letar förklaringar. Också jag försöker finna rum för allt som händer inom min egen världsbild. Att jag inte riktigt lyckas är förmodligen både bra och dåligt.

Staden sluttar brant nedåt. Jag sitter i skuggan på terrassen utanför mitt rum och vandrar utför sluttningen med blicken i stället för med fötterna. Solen, som hela dagen har lyst på ett emfatiskt men aldrig empatiskt vis, är på väg ned. Jag börjar kunna se igen vad jag lojt skriver på laptopskärmen. Och bortom skärmen: trädgården, husen, vattnet. Långt därute möts Egeiska havet och himlen i en behagligt vag horisont, som tycks utlova ett inte allt för abrupt slut på världen.

Grekland. Medan IMF och ECB agerar kör i en grekisk ekonomisk tragedi råkar jag befinna mig på stipendievistelse i Svenska Huset i Kavála, i den nordöstra delen av landet – en plats för forskare och författare och andra av de på en gång priviligierade och utsatta yrkesgrupper som samhället brukar ge almosor med ena handen och örfilar med andra. Fordom donerat av något så allmännyttigt som Svenska Tobaks­bolaget.

Jag försöker alltså skriva. Och om inte skriva så åtminstone läsa. Jag läser till exempel Sofokles »Antigone« i Hjalmar Gullbergs översättning, detta evigt aktuella drama om konflikten mellan samhälle och samvete. Mynt hade på Sofokles tid ganska nyligen införts i Grekland, och jag fäster mig vid ett litet utbrott som Thebes härskare Kreon har i dramat, där han ger uttryck för den konservativa synen på pengars omvandlande kraft:

Det värsta påfund som i samhällslivet
på jorden kommit upp är penningen.
Den välter städer kull och jagar folket
från hus och hem. Den undervisar skickligt
i konsten att förvandla hedersmän
till usla verktyg åt det snöda guldet.
Den leder människor på brottets bana
och lär dem skändlighet av alla slag.

Vilket förstås är sant alltihop, om än inte hela sanningen. Pengar är så för­rädiskt abstrakta. Centmynten som tynger min plånbok säger mig inget om eurons eller Europas framtid.

Emellertid ska domens dag komma »som en tjuv om natten«, om man får tro vad Paulus skrev i sitt första brev till församlingen i Thessaloniki. Det vill säga utan varning för dem som inte är vakna. När jag på väg hit övernattade på ett billigt hotell i Thessaloniki fanns det åtskilligt som kunde hålla en vaken: trafiken, grannarnas högljudda sexliv… Men bortsett från vad jag hör om Lars von Trier och någon pastor i USA få tecken på apokalyps.

Här förfaller och byggs hus med till synes ungefär samma hastighet. Timjan blommar. Kyrkklockorna ringer. Trädgårdens skator och magra gatukatter är inbegripna i ett evigt högljutt krig där ingendera verkar göra några nämnvärda framsteg. Grönsaksbilar passerar med sina högtalarutrop: »Tomater, gurkor, aubergine, potatis…« Jag lever på färska grönsaker, kaffe och billig retsina – oklart om detta bör betraktas som ett nedskalat program eller en stimulansåtgärd – men finner det enklare att handla allt på den lokala filialen av multinationella Carrefour.

Vad händer egentligen? Om jag inte ser något spår alls av den grekiska ekonomiska krisen, så måste det vara för att jag inte vet var jag ska titta. Är jag för nära eller för långt ifrån? Var kan jag egentligen få tag på senaste numret av The Economist i den här stan?

Men jag gitter inte forska i saken. Sätter mig på terrassen igen med ett glas vin och en bok i stället. Tittar ut över havet som glittrar på samma sätt som på Paulus tid eller Sofokles eller Kreons. Skjuter, precis som resten av världen brukar göra, upp världens alla problem till senare och domens eventuella dag till tidigast i morgon.

Att ha tråkigt är inte, som man skulle kunna tro, enbart avsaknaden av att ha roligt. Det finns sysslor vars aktivt och intensivt utstrålade tråkighet vida överstiger den tid för nöjen man faktiskt förlorar på att utföra dem. Ja, man förlorar i allmänhet mycket mer tid på att med dåligt samvete tänka att man borde utföra dessa sysslor än vad man förlorar på att ta itu med dem. Åtminstone är det så för mig och många av oss.

Att deklarera är ett typiskt exempel. Efter att jag i veckor skjutit upp ifyllandet av årets självdeklaration visade det sig att det gick på under en halvtimme. Mycket tack vare att mitt bokföringsprogram gjorde det mesta jobbet, så att jag även i år exempelvis slapp ta reda på vad positiv och negativ räntefördelning egentligen är för något. Men jag vann även extra tid på att posta blanketterna i ett vanligt kuvert, i stället för att ens försöka installera en e-legitimation på datorn.

Och med det avklarat kunde jag återgå till något roligare, nämligen att läsa en av årets mest emotsedda böcker: »The Pale King« av David Foster Wallace. Denna postuma och oavslutade roman råkar handla om blankettgranskare och skatterevisorer på en filial till det amerikanska skatteverket i en trist avkrok av Illinois. Om ett sådant romanämne på ytan inte verkar särskilt underhållande, så är det som det ska vara. Det vill säga: ytlig underhållning är det inte meningen att det ska vara.

Wallace begick självmord för tre år sedan. Han var fyrtiosex år gammal vid sin död, och hade förutom stilbildande novellsamlingar och reportage bland annat hunnit skriva den jättelika kult­romanen »Infinite Jest«. Den sistnämnda är bland mycket annat en fruktansvärt underhållande allegori över den amerikanska samtidens beroende av, tja, allt som genom lättköpt behovstillfredsställelse kan vara beroendeframkallande. Men framför allt då just underhållning.

Med oöverträffad intelligens skildrade Wallace en informationsöverlastad era och dess specifika former av ensamhet. Men han ville inte nöja sig med att bara beskriva eller skriva satir över ett tillstånd, utan också försöka visa på positiva alternativ. »The Pale King« skulle bli det mest ambitiösa försöket till det. Och även postumt lyckas Wallace med perfekt timing träffa en samtida smärtpunkt. För hur många artiklar har jag inte skummat på sistone om vår förlorade förmåga till koncentration och till att ha tråkigt? Om vårt beroende av internetstimuli och mobiltelefoner? Och har jag inte hittat dessa artiklar medan jag egentligen borde ha gjort något helt annat vid datorn? Hur många gånger under skrivandet av den här korta texten har jag inte kollat mejl, Facebook, Twitter, RSS-flöde?

»The Pale King« är en hyllning till förmågan att stå ut med det tråkiga och koncentrationskrävande. Och en hyllning till ett otidsenligt och pliktmedvetet självuppoffrande, till en vardaglig heroism som aldrig kommer att belönas med offentlig uppmärksamhet. Författaren själv måste i samma anda ha lagt ned en heroisk mängd arbete på att researcha detaljer i det amerikanska skattesystemet. Med ett resultat som är koncentrationskrävande, men inte tråkigt.

Wallace fascinerar även när han inte lyckas med vad han försöker göra, just eftersom han alltid försöker göra något svårare än vad han skulle ha kunnat komma undan med. I likhet med sina bästa romanfigurer väljer han bort enkla utvägar. Därför är han en av dem jag beundrar allra mest inom den genre som Skatteverket på min F-skattesedel benämner »litterärt och konstnärligt skapande (även frilansjournalistverksamhet)«.

 »Jag hade suttit uppe och märkt ord hela natten, om ingen märker dem försvinner de.« Så skrev jag för ett decennium sedan i min debutbok. När jag nu tittar på formuleringen igen gillar jag den fortfarande. Men jag ser genast att jag skulle vilja ändra ordföljden, så att meningen börjar: »Jag hade suttit uppe hela natten och märkt ord…« För att det skulle göra rytmen bättre. Kanske verkar det likgiltigt för någon annan, men för mig kunde inget vara viktigare än ett sådant petigt hantverk.

De senaste veckorna har jag ägnat mig åt något så absurt som att marknadsföra en sonettsamling. Jag har ingen aning om ifall folk kommer att vilja läsa dikter bara för att man framför dem hos Malou i TV4, men det är i alla fall värt ett försök. Men är det något som aldrig kommer särskilt nära i författarintervjuer så är det det mest konkreta och mest väsentliga. Orden! Deras ordning! Liksom knappast någon av alla positiva recensioner nämner något alls om allt det i boken som jag är mest stolt över. Att märka ord är en ensam syssla.

När man skriver tidningsartiklar har man inte tid att vara lika petig. Men i grunden är skrivhantverket detsamma. Att använda ovanliga ord bara för att de är ovanliga är dumt. Men det vore sorgligt att aldrig få använda ovanliga ord, när deras betydelsenyanser är exaktare än alternativen eller när de gör en formulering mer pregnant. Själsdöd tidningsprosa finns det nog av och den gör världen grå som pappersmassa.

På DN:s webbsajt kunde man i veckan som vanligt testa sin ordkunskap med frågorna från årets högskoleprov. På sidan med facit framgår det även hur stor andel av dem som svarat som har haft rätt på varje enskilt ord. Talande nog är »outsourcing« ett ord som fler känner till än exempelvis »behjälplig« och »progressiv«. Jag tänker roat att till och med Jan Björklund förmodligen vet vad det betyder.

Sedan läser jag i samma tidning ­Maciej Zarembas reportage från Tolv­åkerskolan i Kävlinge och det kommunala skräckvälde som råder över dess lärare och elever. Och jag är inte lika road längre. Säga vad man vill om Björklund och hans försök att medelst stenhård fernissa hålla samman den svenska skolan. Det var i alla fall inte han som hade sönder den från början.

Och jag får svårare än någonsin att avhålla mig från att skriva en bitter och hatisk tirad om svensk utbildningspolitik, sådan den tar sig praktiskt uttryck från första klass till universitetsnivå. Men för det första tycker jag inte riktigt att jag har rätt att göra det. Jag känner visserligen en personlig vrede över hur detta utbildningssystem reducerat mina möjligheter. Men jag vet ju också att det finns otaliga andra med långt värre erfarenheter av svensk skola än jag. Och det har ju gått bra för mig. På ett eller annat håll har jag hittat orden och nu vaktar jag över dem. Så jag försöker tala om det i stället.

För det andra – vad skulle det tjäna till att också jag pratade om skolan? Alla som inte byggt en karriär på att påstå motsatsen vet redan att den är katastrofdrabbad. Och med mindre än att man outsourcear hela klabbet till Finland lär det inte under vår livstid gå att förändra det i grunden. Trots de enskilda kompetenta och heroiska lärare som ger sig in i den pedagogiska härdsmältan för att rädda de barn som räddas kan.

Själv försöker jag alltså rädda orden.

I den bästa av världar skulle utbildningspolitiken vara så bra att det inte behövdes någon kulturpolitik. I en värld mycket långt därifrån fortsätter jag att försöka skriva. Vare sig någon annan därute märker mina ord eller ej.

Slavoj Žižek, den speedade slovenske kändisfilosofen, har i ett av sina mer minnesvärda resonemang analyserat europeiska toaletter. Traditionella tyska sådana, där avföringen hamnar på en liten platå för inspektion innan den sköljs bort, speglar enligt honom en reflexiv filosofisk tradition. Franska toaletter, där allt försvinner så kvickt som möjligt, är däremot typiskt för en revolutionär kultur. Anglosaxiska (liksom svenska) toaletter utgör slutligen ett pragmatiskt mellanting. Så länge det är på detta vis, menar Žižek, är allt tal om ideologiernas död förhastat.

Resonemanget undergrävs något av att åtminstone den traditionella tyska toaletten är på väg att bli ovanligare även i Tyskland. Saknad av lika få, förmodar jag, som de som saknar den tyska filosofiska idealismen. Hur som helst kommer jag att tänka på Žižeks dasshegelska analys när jag undersöker utbudet av toaletter i en svensk VVS-affärs webbkatalog. Ideologi eller ej, vad jag har att välja mellan är ett stort antal svenska modeller i olika prisklasser som alla förefaller ungefär likadana.

Ändå tänker jag att det måste finnas skillnader. Jag känner en plikt att informera mig, en plikt att fatta ett aktivt val, eller åtminstone att skaffa mig illusionen av ett aktivt val. Det sistnämnda hade varit lättare om jag fått välja bort klassiska tyska modeller och gärna även japanska, sådana som sprutar vatten och pratar med en. Och ja, om inte annat så är detta evinnerliga varuväljande naturligtvis ideologi, en beklagligt dominerande sådan. I det stora hela avskyr jag valfrihet. Jag önskar att jag snarare än i en bostadsrätt hade bott i en hyresrätt där en fastighetsskötare hade kommit och bytt ut toafanskapet mot en ny toalett utan närmare specifikationer. Men just det var ett val jag inte hade.

Varenda gång jag befunnit mig på en krog i Stockholm den senaste månaden har personerna vid bordet bredvid pratat om val av köksinredning, val av polska hantverkare, et cetera. Det är långt ifrån någon ny iakttagelse, men vi lever i ett samhälle där folk snarare än att skapa nya grejer lägger all energi på att riva ut gamla och välja ut andra att byta dem mot. På toppen av en labil världsekonomi och i mitten av en trolig bostadsbubbla ägnar man sig åt att slå ut mellanväggar. I förbigående sagt är ett samhälle utan mellanväggar även ett samhälle där man uppenbarligen inte behöver vare sig plats för bokhyllor eller »ett eget rum«, och vem vill leva i ett sådant? Jag får känslan av att befinna mig på ett sjunkande skepp, med öppen planlösning. På Titanic hade man nog varit glad över fler rejäla mellanväggar.

Min gamla toalett fungerar för övrigt utmärkt. Den har visserligen ingen spolknapp längre, så jag var tvungen att ta av locket. För att spola drar man nu i en gul plastgrej. Men det är en detalj. Ingen gäst värd att besöka mitt hem skulle ha synpunkter.

Anordningen är i bekvämlighet och hygien överlägsen dem som många kungar genom årtusenden stått ut med. Nej, skälet till att byta ut den är att jag överväger att flytta. Och jag byter hellre toalett på eget initiativ än förnedras av att få nödvändigheten av det påpekat av en parasitisk mäklare. (Nämnde jag att jag önskar att jag bodde i en hyresrätt?)

Jaja. Jag kollar på en prisjämförelse­sajt och väljer den toalett som flest andra har valt. Så mycket för individualism. Valfrihet är ändå bara en halv frihet. Riktig frihet handlar om att kunna göra det oväntade, eller kanske göra ingenting alls. Men inte om att välja mellan färdiga kommersiella alternativ. Toalettklotter har mer med frihet att göra än vad badrumsrenovering har.

Det är inte alltid lätt att hålla isär saker. Jag blev ombedd att skriva ett efterord till en nyöversättning av »Stolthet och fördom« av Jane Austen. Ett lika roligt som svårt uppdrag. För vad ska man säga om världens mest populära klassiker? Jag kunde knappast säga något smart som ingen sagt förut. Jag kunde inte övertrumfa de mest hängivna fansen i entusiasm. Jag kunde möjligen vara mycket personlig, men det är inte riktigt min grej.

Min läsning av Austen komplicerades snart av att jag började blanda samman systrarna Bennets relationsproblem med mina egna. I synnerhet då Elizabeths förhållande till den evigt beundrade mr Darcy. Och jag började tänka: Är jag inte rätt lik Darcy? Vi brukar båda bli uppfattade som mer arroganta än vad vi egentligen är. Ingen av oss gillar att prata i onödan. Att vara mycket personlig är inte hans grej heller.

Jag luftade dessa idéer i bekantskapskretsen. Darcy visade sig vara kontroversiell. »En av litteraturens attraktivaste män«, sade A. »Och störigaste«, sade B. »Det finns tyvärr ingen motsättning mellan störighet och attraktionskraft«, replikerade A. »The original tråkmåns«, menade C. De egenskaper som, tillsammans med en rejäl förmögenhet, gör Darcy spännande i en georgiansk salong kan tyvärr i nutiden uppfattas som ren social inkompetens. Hon som (förutom jag) var orsaken till mina egna relationsproblem var inget stort fan av Darcy. Däremot hade hon en del att säga om »Stolthet och fördoms« lockelse på moderna kvinnor. För kan det inte framstå som om livet i all dess obehagliga ofrihet då var lättare att hantera? Inte för att målen – att bli lyckligt gift – var enklare att uppnå, men för att man åtminstone visste vad målen var.

Men som så många andra konservativa lockelser är det förstås en nostalgi efter något som inte är ett reellt alternativ. Och det slumpade sig som så att jag samtidigt även fastnade i webbrapporteringen från upproret i Egypten – något som gjorde mig ovanligt upprymd. Fast kring sekelskiftet 1800 som jag var, gick mina tankar till den upprymdhet som franska revolutionen orsakade runt om i Europa.

Den gången fick pessimisterna rätt – det som kom efter kungadömet var värre än kungadömet. Edmund Burke hyllas fortfarande som den moderna konservatismens fader för sin negativa prognos. Men att skuldbelägga folket för revolutionen och dess konsekvenser är djupt bristfälligt. I en korrupt förtryckar­stat med utsugen befolkning står valet inte i längden mellan revolution och status quo. Valet står mellan revolution och frivilliga reformer från härskarens sida i god tid innan revolutionen börjar. Ludvig XVI valde fel, liksom Mubarak.

Kant menade att franska revolutionen var ett framsteg för mänskligheten mindre för dess faktiska resultat än för den effekt den hade på människors sinnen, även utanför Frankrike. Och hur den egyptiska revolutionen än slutar så har den redan upptänt hopp. Den har redan visat att förändring åtminstone är möjlig.

Franska revolutionen präglade Jane Austens ungdom, och det är svårt att tänka sig hennes blandning av konservatism och radikalitet utan den och dess intellektuella svallvågor. »Stolthet och fördom« är en roman om yttrande­frihet i det lilla. Ska Elizabeth Bennets subversiva frispråkighet kväsas eller ges utrymme? Mr Darcy är en symbol för den traditionella ordningen. Elizabeth är den som reformerar den. Att Darcy trots allt visar sig vara öppen för förändringar är hans storhet. Jag hoppas att jag också är det.

Ingen snöflinga är en annan lik, sägs det, men när man traskat runt i ett monotont monokromt Vinterstockholm några månader känns denna omskrutna individualitet en aning bortkastad. Det är vackert, förstås, så länge det inte töar, vilket det i skrivande stund dessvärre har börjat göra. Och då vackrare i min lilla förort än i centrum, där trafiken och ett varmare mikroklimat snabbt förvandlar allt till brungrått slask, likt, låt oss säga, ett borgerligt parti med smältande opinionssiffror. Men är det praktiskt?

Från mitt fönster kan jag se en låda med vägsand. Den är mer än halvt begraven under ett berg av snö som kommunala plogar flyttat från vägen till trottoaren. Gående får klara sig bäst de kan bland bilarna. Det ska dock medges att en del av bilarna också är begravda i snöberg. Och till och med jag måste medge att massvis med snö och svinaktig kyla är trevligare än enbart svinaktig kyla. De få solstrålar som förekommer vintertid får på detta sätt åtminstone en chans att reflekteras.

Ändå framstår det som ofattbart att folk en gång i tiden liksom av misstag lyckades migrera hit ända från Afrika. Visserligen över en oherrans massa ­generationer, där var och en var missnöjd med sina grannar eller den neolitiska bostadsmarknaden eller något. De som tog sig ända hit och grundade den svenska folkstammen måste med andra ord ha haft gener som hårt selekterats på missnöje.

Själv konstaterar jag att jag än en gång har misslyckats med att lämna landet. Det har jag annars för avsikt att göra varje vinter. Absolut inget hindrar mig, egentligen. (»Egentligen«, detta lömska ord.) Men jag har inte klarat av det mer än sammanlagt en gång de senaste femton åren. Dålig exekutiv förmåga, skulle en psykolog nog kalla det. Om mina gener hade varit tillräckligt pursvenska så hade jag väl tagit mig i kragen och fortsatt norrut. Till Täby eller så. Men tyvärr är jag halvdansk, och det vet ju alla att folk så långt söderut äro lata och odugliga till allt arbete som inte huvudsakligen består av långa pauser för att dricka Hof.

Ett tag kunde man hoppas på att växthuseffekten åtminstone skulle få positiva bieffekter på den svenska vintern, men så verkar ju inte vara fallet. Jag vet knappast något om klimatforskning. Den lämnar jag, till skillnad från trosvissa ideologer och konspirationsteoretiker, hellre åt klimatforskare. Däremot har jag läst igenom Christina Wargentins sällsynt tråkiga dagbok. Christina Wargentin var dotter till Pehr Wargentin, som var astronom och statistiker och bland annat har en krater på månen uppkallad efter sig. Mellan 1771 och 1825 förde hon dagbok, mest om vädret. En gång skrev hon om att ett rykte om jordens förestående undergång hade fått stora folkhopar att samlas i Observatoriebacken. Hur nu det skulle kunna tänkas hjälpa.

De två senaste vintrarna kunde Christina ha känt igen sig, ty för första gången har de återigen varit lika kalla i Stockholm som de brukade vara under sjuttonhundratalet. På bilder från den tiden bär folk gigantiska vargskinnspälsar över sina andra kläder. Jag har förgäves letat i second hand-butikerna. Uppvärmningen av husen har förstås blivit bättre sedan dess, om än högst marginellt i just min bostadsrätt. Hur det är med transporterna vill jag låta vara osagt. Vintertid kunde man förr åka släde överallt, inklusive till Åland och Finland. Töperioderna var värre, då varken släde, vagn eller båt riktigt fungerade. I dag har vi ju, ehum, tåg. Och motorfordon, ett tag till, så länge oljan räcker.

Men, ja. Nog med snömos. Ska ut och göra snöänglar nu, innan allt har hunnit smälta.

»Det är synd om människorna«, säger guden Indras dotter som bekant i Strindbergs »Ett drömspel«. Häromdagen var jag och såg den senaste uppsättningen av pjäsen, på Stockholms mest kreativa teater, Teater Moment i Gubbängen. Jag har sett åtskilliga hyllade (och även snäppet bättre) föreställningar på Moment, men jag har aldrig sett salongen så fullsatt. För att locka det kulturintresserade borgerskapet till förorten krävdes uppenbarligen just »Ett drömspel« – en pjäs som händelsevis skildrar borgerskapet och dess ideal som ytterst ömkansvärda.

Men varför är det synd om människorna? Är det för att de inte får som de vill, eller för att de inte kan vilja det de får? Jag har senaste veckan hört flera tycka synd om Mona Sahlin för att hon inte får bli statsminister. Det är dock ett öde hon inte precis är ensam om i befolkningen. Alltså: Är det inte snarare synd om Mona Sahlin för att hon så gärna ville bli statsminister? I åratal har hon, som officeren i drömspelet, gått med rosor i handen och väntat… (Om Fredrik Reinfeldt aldrig fått bli statsminister, så kunde vi tyckt synd om honom på samma sätt. Han har ju velat det så gärna att han till och med bytt ut sina åsikter för att bli det. Vad skulle återstått av honom egentligen, utom den ledsna minen?)

När vår förre ­arbetsmarknadsminister för en vecka sedan avslöjats ljuga om sin nya sysselsättning i Stanford, skrev Expressens ledarskribent Johannes Forssberg på Twitter: »Tycker f.ö lite synd om Totto Littorin, vars plötsliga förlust av nåd är av episka proportioner. Nu misslyckas han även i flykten.« Men om det är synd om Littorin så är det väl snarare för att han inte förlorade all nåd med en gång. Hade mediedrevet haft ork nog att driva bort honom från ministerposten redan då hans första cv-förfalskning avslöjades, hade både han och svenska folket besparats förnedringsshowen kring hans skilsmässa och eventuella sexköp. Eller: om det är synd om Littorin, så är det för att han så prompt verkar vilja vara något han inte är. Att inte kunna nöja sig med att vara minister, utan dessutom dra till med en utländsk examen som inte håller för granskning. Att inte kunna nöja sig med en lugn skattefinansierad vistelse i USA, utan dessutom gå ut i pressen och påstå att man ska »gästforska«. Om Littorin har någon litterär kvalitet, någon potential som sorglig rollfigur, så är det detta (som det ser ut) märkligt malplacerade mindervärdeskomplex.

Naturligtvis är det, i det stora hela, inte det minsta synd om välförsörjda men något misslyckade karriärpolitiker. Lika lite som det är synd om kungen för att folk stör älgjakten med att skriva böcker. Lika lite som det är synd om diverse vindsvånings­journalister eller nyblivne riksdags­gossen Anton Abele för att folk skrattar åt dem på nätet.

Det finns alltid andra som har det värre. Det visste Strindberg också. Efter att han i »Ett drömspel« suggestivt skildrat medelklassens eländen, så relativiserar han alltihop genom att föra in två kolbärare – och för dem är tillvaron betydligt plågsammare. I Moments uppsättning har avsnittet bytts ut mot visning av bilder från ett indiskt slumområde, där bland annat kläder tillverkas för försäljning i våra billighetsbutiker. Det är inte kvällens största teaterögonblick. Men det är sant.

Något av det fina med »Ett drömspel« är att pjäsen kringgår tragedins vanliga lagar, där det som lockar oss till medlidande är en människa som har något och förlorar det, inte en som aldrig haft något. Vilket händelsevis också är medie­uppmärksamhetens lagar. Och ännu ett skäl till att det är synd om ­människorna.

Jag brukar påstå att jag aldrig haft några planer på att bli författare. Mot detta talar exempelvis ett vagt minne av att jag som kanske fjortonåring slog vad om att jag någon gång skulle få Nobelpriset i litteratur. Jag påminns om detta både odrägliga och totalt orealistiska påfund så här i litteraturprissäsongen. Och jag påminns om hur svårt det är rent generellt att skilja oegennyttiga konstnärliga strävanden från vanlig världslig äregirighet.

För effekten av utmärkelser, även smärre, är inte alltid alltigenom uppbygglig. När jag för två år sedan var nominerad till Augustpriset förvarnades jag av andra som varit nominerade om fenomenet att man plötsligt börjar tro att man ska få priset, trots att man egentligen vet bättre. Och det stämde. Nog visste jag att det fanns en eller två givna vinnarkandidater, och att jag inte var en av dem. Men när jag satt i salongen på den ökänt ökentrista Augustgalan och vinnaren skulle tillkännages, så väntade jag mig ändå på något vis att det skulle vara jag. Vilket det så klart inte var. Med en underlig blandning av besvikelse och vad-var-det-jag-sa som resultat.

Även om man inte själv är inblandad, så är det svårt att behandla litterära priser på ett nyanserat sätt. Om de leder till att man talar mer om litteratur, så är det bra. Om de däremot leder till att man talar om Ladbrokes-odds i stället för litteratur, så är det dåligt. Augustpriset är, i första och sista hand, ett pris som bokbranschen delar ut till bokbranschen. Eller åtminstone dess större aktörer. Vilka de inblandade författarna råkar vara är ur det perspektivet en bisak.

Samtidigt är det svårt att inte glädjas åt exempelvis årets lyckade skönlitterära nomineringar. Om favorittippade Sigrid Combüchen får en stor julklappspublik så vore det ytterst välförtjänt. Hon skriver i »Spill« en beundransvärt precis och aldrig publikfriande prosa. Hennes Stockholmsskildring skulle kunna tävla med Strindbergs, trots eller tack vare att den (till skillnad från så många andras) inte försöker göra just det. Min personliga favorit är annars Peter Törnqvists uppväxtskildring »Kioskvridning 140 grader«, som (vid sidan av Karl Johan Nilssons tyvärr ej nominerade »Död åt Karl Johan Nilsson«) är det roligaste jag läst på svenska på evigheter. Och Johan Jönsons brutala självuppgörelse i »Livdikt« borde inte betraktas som inkvoterad esoterisk poesi – mestadels skriven på prosa kunde boken snarare med fördel kastas in i Knausgård- och Norén-manegen. Och så vidare.

Jag vet inte exakt vilka psykologiska effekter Nobelpriset skapar hos dem som faktiskt har en chans att få det, men jag har mycket lätt att föreställa mig att Mario Vargas Llosa sedan decennier tillbaka å ena sidan rationellt givit upp hoppet och å andra sidan väntat sig det där telefonsamtalet varje oktober. Vad han i vart fall knappast kan ha väntat sig var reaktionerna i svenska media, där åtskilligt vänsterfolk tyvärr demonstrerade att de inte kunde hantera detta pris mer vuxet än åtskilligt högerfolk hanterade priserna till Pinter och Jelinek.

Överhuvudtaget tycks folk för det första utgå från den förvånansvärt naiva föreställningen att ett pris som delas ut en gång om året av människor (och alltså inte änglar eller algoritmer) någonsin skulle kunna vara totalt rättvist och göra alla nöjda. För det andra tycks de ha behov att tro att varje avsteg från den perfekta rättvisan är ett tecken på en dold agenda. För egen del finner jag det svårt att föreställa mig att folk med så förenklad världsuppfattning någonsin kan ha läst och förstått en bra roman.

En gång i tiden, som skolbarn, spelade jag schack i en schackklubb. Jag var väl medelbra. Lite för lat. Jag slutade spela när det började krävas för mycket träning för att hålla jämna steg med mina generationskamrater. Kanske insåg jag också att även om jag var intelligent, så var jag inte tillräckligt intelligent för att bli riktigt bra på schack. Något senare gav jag även upp planerna på att bli matematiker.

För att vinna i schack bör man kunna tänka fler drag framåt än motståndaren. Att koncentrera sig på det är utmattande, och det är frustrerande att nå gränsen för hur långt man kan tänka. Man anar något som är strax utom räckhåll, men som försvinner i ett töcken av mental otillräcklighet. Är man pigg, så är töcknet längre bort. Är man trött, så är det nära.

För vissa är det frestande att betrakta världen som ett schackparti. Men världen, vår värld, är snarare väl representerad av sitt nya favoritspel Texas Hold’em – denna populära pokervariant där det, något hårdraget, gäller att minimera betydelsen av själva korten genom att manipulera motspelarnas föreställningar om dem. Det kräver också intelligens, men det töcken den stöter emot är dubbelt töcknigt genom att handla om psykologi snarare än drag på ett verkligt bräde.

Vilket spel man än spelar är allt detta lockande: att tänka ett steg längre, att ta ett steg bakåt, eller att tolka »au second degré« som man säger med ett franskt uttryck som betecknar ironi och lite till… Varje debatt kan förvandlas till en debatt om debatten. Eller som det akademiska skämtet lyder: »Everything you can do, I can do meta.«

Men det är också skrämmande om den påtagliga världen försvinner i töcknet. Och om vi i stället för något mer närande och närvarande serveras ett spunnet socker av alltmer avlägsna data.

Expressen skröt i förra veckan med att tidningens upplaga minskar mindre än Aftonbladets upplaga minskar. Kul för Expressen! Nästan lika kul som när den amerikanska regeringen förra året försökte presentera det som en god nyhet att ökningstakten i arbetslösheten minskade. Det vill säga, gillar man inte de absoluta talen, så jämför man derivatan. Gillar man inte derivatan, så jämför man andraderivatan. Och så skulle man kunna fortsätta.

John Maynard Keynes gör på ett känt ställe i »The General Theory of Employment, Interest and Money« (1936) en jämförelse mellan aktiemarknaden och en då aktuell tidningstävling där man skulle välja de sex vackraste ansiktena av hundra. Men kruxet var att för att vinna skulle man välja dem som flest andra valt. Och det gäller då »inte att välja dem som, så vitt man kan bedöma, verkligen är vackrast, eller ens dem som den genomsnittliga åsikten uppriktigt håller för vackrast. Vi har nått den tredje nivå där vi viger vår intelligens åt att förutsäga vad den genomsnittliga åsikten förväntar sig att den genomsnittliga åsikten ska vara. Och det finns vissa, tror jag, som ägnar sig åt de fjärde, femte och högre nivåerna.«

De beteenden som Keynes varnar för, som leder investerares fokus bort från verkliga företags verkliga verksamheter, har som bekant bara accelererat sedan dess. Världen tycks bli alltmer abstrakt.

Och i en alltmer speedat abstrakt värld är det inte förvånande om de som förlorat i alla dessa spel väljer att tro på sådant som kanske inte är rationellt, men som åtminstone ser enkelt ut. Hur bemöter vi dem? Utom genom att föra metadebatter om hur debatten ska föras? Av någon anledning tror jag inte att det kommer att fungera med vare sig ett strategiskt bondeoffer eller med att syna och höja insatsen.