Han kom, han talade, han segrade. Grabben från landet, den nye folklige, otippade, oerfarne s-ledaren höll ett gripande tal, enade partiet. Plötslig syntes målet att gå ikapp moderaterna inom räckhåll.

Det var tio månader sedan och han hette Håkan Juholt .

Men Stefan Löfven är ingen Juholt. För det första har han något som hans tre närmaste företrädare saknade. Han är ödmjuk. Hans installationstal var en övning i att täcka upp alla sina svaga punkter. Och socialdemokratin måste ödmjuka sig i dag, erkänna sina fel, be om förlåtelse.

Han är också genuin. Naturligtvis kommer moderaterna, som jobbat så hårt på att vara Allmänintresset, stämpla Löfven, den första fackpampen i modern tid som blivit partiledare, som Särintresset. Men pratet om Det Nya Arbetarpartiet kommer kännas ganska fånigt när Löfven kommer med sitt svetsaggregat.

Men svarar Löfven därför på de dilemman socialdemokraterna står inför: Hur återtar vi ekonomisk trovärdighet och regeringsduglighet från moderaterna? Hur återfår vi mittenväljarna och den urbana medelklassen?

Vissa tror återigen att det som efterfrågas är »traditionell« socialdemokratisk politik. Det är det inte. Partiet har nu prövat att inte bryta med traditionerna under tre olika ledare, med tre helt olika profiler. Ingendera har fungerat.

Det påstås ibland att traditionalisterna på landsbygden övergett socialdemokraterna. Statistiken visar tvärtom: det är bara traditionalisterna som är kvar nu, alla andra måste Löfven återerövra. Att han älskar Modo räcker inte när han ska värva på Södermalm och Möllevångstorget. Och han själv har ingen ekonomisk kompetens som räcker mot Anders Borg, hur respekterad han än må vara i storindustrin. Den måste han rekrytera i ett parti som dränerats på sina skarpaste hjärnor.

Det är därför inte självklart att detta är profeten som kan leda tio procent medelklassväljare på en ny resa tillbaka från Borg och Fridolin. Som kolumnisten Thomas Friedman sa om Obama: »We have seen the man, now please give us the man with the plan.« Eller som Reinfeldt redan börjat antyda: Löfven är väl trevlig, men vad vill han?

Frågan är om Löfven själv vet.

Å ena sidan står Löfven för modiga ting som skett i svensk fackföreningsrörelse. Under krisen accepterade han radikala lönesänkningar för att bibehålla jobben. Under förre Metallbasen Göran Johnsson var han med om Industriavtalet som burit industrins konkurrenskraft. Till skillnad från Borg har Löfven antytt att arbetsrätten kunde vara mer flexibel, med starkare skyddsnät, som i Danmark. Hans enda och främsta kritik av det egna partiet i sitt installationstal handlade om jobbpolitiken.

Å andra sidan har han varit osynlig i samhällsdebatten, även jämfört med andra fackledare. När han tagit bladet från munnen har han inte framstått som någon förnyare – snarast en statsplanerare som med »aktiv industripolitik« står beredd att öppna statlig akutmottagning för allt från Saab till kärnkraften. Han har aldrig, som Göran Johnsson, varit någon intellektuell ledare.

Mona Sahlin dröjde tills det var för sent innan hon kom ut som reformator. Frågan är hur länge Löfven dröjer. När Leif Pagrotsky till höst lägger fram skattestrategin måste det åtminstone finnas någon form av plan. Annars kommer alliansen med rätta påminna om att den gamla politiken inte gav jobb och inte minskade utanförskapet.

Moderaternas dilemma är att deras egen skatte- och bidragssänkarlinje visserligen minskat utanförskapet, men inte tillräckligt, samtidigt som krisen nu tvingar upp arbetslösheten. Och moderaterna har lika lite ny politik att erbjuda som socialdemokraterna.

Allt tycks tvärtom samverka för att förlama Reinfeldt: Minoritetsställningen och oviljan att approchera miljöpartiet. Den nymoderata generationens inlärda förakt för visioner och ideologi. Eurokrisen och besserwisserbehovet mot övriga alliansbröder. De internationella hyllningarna och de förrädiskt höga opinionssiffrorna. En enda liten bakdörr har Borg öppnat för att reformera arbetsmarknaden genom trepartssamtalen med näringslivet och facket – men från dessa lär Löfven få löpande insideinformation.

Egentligen är det suveräna statsbärande partiet därför extremt sårbart. En sittande anka som Löfven skulle kunna avlossa skott efter skott mot. Om han vågade ladda bössan det vill säga. Och om alliansen inte börjar röra på sig.

FÖR ÖVRIGT ett råd till de föräldrar som inte gillar att friskolor och kommunala skolor annonserar: Välj bort dem, om ni tror att just reklamen försämrar resurserna per elev.

Att uttrycka beundran för Margaret Thatcher är i dag nästan ett lika stort felsteg för en svensk politiker som att kalla sig kommunist, där avbön regelmässigt avkrävs inom 24 timmar. Så allmänt förkastad och förringad är Järnladyn att hennes namn nästan spottas ut. När hennes liv nu snart går upp på bio, gestaltat av Meryl Streep, kommer säkert kritiker förfasas över att porträttet är alltför inkännande och okritiskt.

Men om du nu likt undertecknad är en god socialliberal så ber jag dig, när du läser dessa rader dryga 30 år efter Thatchers makttillträde, att inte falla för Thatcherhatets fördomar.

Som ofta påpekas var Storbritannien före Thatcher ett land lamslaget av strejker, 18-procentig inflation och prisregleringar och statliga monopol– som fick kalla på IMF för att klara sin kris. Utan Thatcher hade Storbritannien mycket väl kunnat likna Grekland mer än Tyskland i dag.

Men det som inte nämns lika ofta är att nästan allt Thatcher stod för ekonomiskt, som hon hatades för då, tar vi för självklart i dag. Ingen i dag tror att inflation över 10 procent fungerar. Ingen, inte ens Juholt, tror att all telefoni kan levereras av ett statligt televerksmonopol, eller att alla flygbiljetter måste skrivas ut dyrt hos ett statsägt flygbolag. Ingen tror att priser på basvaror och energi kan kontrolleras planekonomiskt eller att företag måste ansöka hos staten om att få ta lån i en bank. För att citera Tony Blairs chefsstrateg Peter Mandelson: »Vi är alla thatcherister i dag«. Thatcher är en av få politiker som inte bara förvaltat utan verkligen förändrat sin tid, med ett sammanhängande ideologiskt och rationellt budskap.

I brist på att ha vunnit de verkliga striderna har den brittiska vänstern dock vunnit eftermälet. Vandringsmyterna om Thatcher är seglivade. Hon, som växte upp i enkel medelklass och föraktade lat överklass, utmålas som representant för överheten. Tvärtemot vad många tror privatiserade hon inte järnvägarna och var inte alls benägen att dra ned på vård och utbildning (med undantag för vad hon ansåg vara elitismens och marxismens Oxford och Cambridge).

Två favoritexempel mot Thatcher är kolgruvestrejkerna och Falklandskriget.

De naiva karlakarlarna i kolgruvefacket som bryts ned av bobbypolisernas batonger har dramatiserats otaliga gånger i brittisk films underbara paradgenre, depressiv socialrealism. Bakgrunden var dock denna. Kolgruvorna hölls öppna med massiva subventioner. De omoderna gruvorna förstörde arbetarnas lungor med koldamm och koleldningen spydde ut klimatförstörande koldioxid och försurande svaveldioxid . Gruvfacket NUM dominerades av en vänsterextrem minoritet, vars ledare Arthur Scargill gladeligen tog emot stora checkar från Muammar Khadaffi och Sovjet. NUM hade med en kombination av generalstrejker och attacker på strejkbrytare fått regering efter regering på knä. Thatcher vägrade ge vika, slopade subventionerna, började stänga olönsamma gruvor och ersätta kolet med Nordsjögas. Utsläppen rasade.

Falklandskriget har skapat en ännu märkligare mytbildning. »Kriget med Argentina« som byggde på »militaristiska nationalistiska stämningar« som det hette på SVT nyligen.

Den 2 april 1982 försökte den blod­besudlade argentinska juntan skyla över en katastrofal ekonomisk politik genom att helt opåkallat invadera Falklandsöarna, 460 km utanför landet kust, befolkade av generationer av britter och brittiska får (minst lika infödda som argentinarna i sitt land). Mot USA:s vilja, som ville hålla generalerna om ryggen, svarade Thatcher med en militärinsats som på tre månader befriade Falklandsöarna. Juntan föll och Argentina har varit demokratiskt sedan dess. Vad exakt är problemet med det?

Thatcher ska inte skönmålas. Hon hade i sanning dåliga sidor, som hennes stenåldersinställning till integration och regionalt självstyre. Hon kallade ANC för terrorister och drack te med Chiles (lika blodbesudlade) diktator Augusto Pinochet.

Men jämför med hur vi talar om Olof Palme, en annan hård retoriker som också hade alltför stort överseende med diktaturer i tredje världen, men som till skillnad från Thatcher fick fel om nästan alla delar av den ekonomiska politiken. Eller jämför med Churchill, som var alkoholist, en ganska usel marinminister och finansminister, ohejdad kolonialist gällande Indien och mycket mera, men som vi utan omsvep förlåter och omfamnar då han faktiskt räddade världen.

Kanske är det just detta med en stark dominant kvinna, utan minsta flisa av offermentalitet, och inte som förväntat (Gro Harlem Brundtland, Hillary Clinton) på vänsterkanten. Det är för mycket, ett slags förräderi mot normen.

Men nästa gång någon nämner Thatcher, fnys inte åt henne, så god social­liberal du är.

Det var vintern 1990 och jag satt och väntade i ett kontor efter att som 19-årig journalist ha besökt Skoda-verken, det klassiska verkstadsföretaget som efter decennier av kommunism såg ut som något hämtat ur Dickens och letade efter västerländskt företag som ville köpa upp det.

I ett hörn stod en gammal TV-apparat, där president Vaclav Havel gav en längre intervju. Jag kan inte mer än något enstaka ord tjeckiska och förstod inte vad han sa, men kroppsspråket gick inte att ta miste på. Han såg precis ut som man förväntar sig av en skygg och nervös författare eller poet, lite darrig, lite stakande, väldigt försiktig och omtänksam i hela sin framtoning. Som jag minns det, men det kan vara fel, kedjerökte han genom hela intervjun. Jag tänkte: hur ska det gå?

Bara några månader tidigare hade folket genom fredliga massprotester fällt en skoningslöst totalitär (om än inte särskilt blodtörstig) regim. Det är lite svårt att tro idag, när turisterna väller fram över Karlbron i Prag och in i de flotta butikerna och caféerna, när tjeckiska politiker högljutt protesterar mot Bryssel, att detta för bara tjugo år sedan var Östeuropas mest grådaskiga, kuvade, detaljreglerade, kompakt planekonomiska land. 1990 var 90 procent av ekonomin statsägd och planekonomiskt styrd. De oliktänkandes varje telefonsamtal och rörelse följdes av Säkerhetspolisens StB:s hejdukar.

Allt detta låg nu i denne lågmälde mans händer. Sammetsrevolutionens slagord var ”Havel na Hrad!”, ”Havel till Slottet”, Slottet på kullen ovanför Prag var presidentpalatset där den brutale Husak regerat. Hösten 1989 flyttade Havel från fängelset där han satts efter en demontration till att bli folkledare till att väljas till landets högste ledare.

Mycket blev inte heller så lyckat. Medan Havel ineffektivt försökte skapa förbrödring mellan de båda folken, tjecker och slovaker, så drev den burduse slovakiske nationalisten och ex-boxaren Vladimir Meciar snabbt sin landsända ut ur Tjeckoslovakien. Havel fick väljas om till tjeckisk president istället.

Tjeckien, före andra världskriget Europas rikaste och mest tekniskt avancerade nation, förebilden för den tyska industrin, blev aldrig riktigt lika dynamiskt efter murens fall som exempelvis fattiga Polen eller Baltikum. Reformerna drog ut på tiden och mycket av traditionerna från före kriget återupplivades aldrig. Havel var ointresserad av ekonomi och makten i landet gled ganska snart över till den sluge och betydligt mindre trivsamme finansministern Vaclav Klaus, som till slut blev Havels efterträdare som president. Klaus kom att projecera en helt annan bild av Tjeckien; EU-skeptisk, surt konservativt småborgerlig.

Men jag minns än idag hur den medelålders kontoristen i kontoret tittade på Havel på TV:n den där kalla dagen i Plzen.

- Javisst, sa hon, på knackig engelska, han ser inte ut som en president, kanske är han inte det egentligen heller, men han är så mycket bättre än man kan förstå.

Havel var symbolen för allt det bästa i Tjeckien, och i hela Östeuropa. Bildningen, det fullständigt naturligt filosofiska och intellektuella anslaget, en alldeles överväldigande känsla av civilisation som inga brutala och förgrovade kommunister kunde banka ur tjeckerna och östeuropéerna. Nationalismen och alla de känslokalla hatiska instinkterna som maffiastyret och angiverisamhälle odlat hos folket kom att sluka delar av Östeuropa; inte minst Balkan och Ryssland. Men i det gamla Centraleuropa segrade ändå kulturen, tack vare ledare som Havel.

Varför behövde regimen slänga en pjäsförfattare och filosofiskt lagd borgarson i fängelse trots att han inte organiserade någon? Därför att det Havel skrev en dag skulle komma att störta dem.

Charta 77, den lilla dissidentgrupp som Havel var med om att skapa 1977 blev grunden för folkrörelsen Medborgarforum som blev regeringsparti 1989, och som var grunden för återupplivandet av både socialdemokrater, höger och liberaler som styrt landet sedan befrielsen.

Havel var egentligen vänster och lite skeptisk till kapitalismen. Han bjöd in rockband till presidentslottet och åkte rullskridskor i korridorerna. När hans folkkära fru Olga dog gifte han om sig med en tjugo år yngre blond skådespelerska. Han levde helt enkelt som en tjeckisk kulturstjärna.

Men som kultiverad person var han samtidigt alltid mycket rimlig. Han upprepade att Tjeckien måste bli ett vanligt, tråkigt land där folk inte behövde bry sig om politikerna. Han kom lite motvilligt att presidera över en av de mest marknadsliberala omvälvningarna i landets historia. Med den genomgode Havel som förespråkare kunde inte de mest cyniska politikerna inom EU eller NATO neka östeuropéerna medlemskap. De nya medlemsländerna, med Havel som moralisk ledstjärna, kom i sin tur att bli engagerade för de förtryckta i andra diktaturer i Europa, och längre bort.

Det finaste han skrev handlade om sanningen. Han beskrev hur lögnen upprätthålls, sällan med våld och mord, oftast bara med antydningar om dina och dina barns karriärmöjligheter och ställning, små byråkratiska nålstick. Men hur än lögnen odlas, upprepas och bevakas, så kommer alltid behovet av sanning finnas kvar i våra hjärtan. Och när väl sanningen sägs av någon, när vi slutar vara rädda och ser varandra, så kan hela systemet raseras över en natt.

Sannolikt har några av de som nu störtat diktaturerna i Arabvärlden läst Havel, säkert har Moncef Marzouki, den intellektuelle neurologen som just blivit Tunisiens förste demokratiske president, gjort det. Ännu fler borde göra det. Om ni kan, sök upp någon av hans böcker eller skrifter, på antikvariat eller på nätet. Orden står sig lika starka idag som de gjorde då, november 1989.

På ytan ser klimatmötet i Durban, Syd­afrika, ut som Hollywoodfilmens kumbayayadröm om världssamfundet: kineser i mörk kostym glider förbi en ring av amerikanska aktivister med benen i kors på golvet alltmedan Indiens sariklädda förhandlare glatt samspråkar med en afrikansk minister i traditionell dräkt.

Men att något inte är som det ska anar man så fort någon av dessa mötesdeltagare öppnar munnen. De pratar ett obegripligt språk som bara avlägset liknar engelska: »Vi brinner för KP2 mer än LCA, för CDM, REDD och LULUCF!« . Aktivisterna bär inte t-shirts med »Rädda klimatet« eller ens »Stoppa kapitalismen« utan »I love KP« (Jag älskar Kyotoavtalet).

T-shirten »I love KP« handlar om det paragrafrytteri som dominerat mötet; om man ska eller inte ska dumpa Kyotoavtalet från 1992. Enligt Kyotoavtalet tvingas bara rika länder minska utsläppen. Delar av miljörörelsen har därför gjort Kyoto till en symbolfråga: de rika ska minska sina utsläpp, inte de fattiga! Men till »fattiga« räknas enligt Kyoto Argentina, Qatar och en rad andra som inte alls är värst fattiga. Dit räknas också Kina, som i dag är världens största utsläppare. USA och Japan vägrar skriva på Kyoto och tillsammans står de som står utanför för 85 procent av utsläppen. Samma bråk dominerade Köpenhamnsmötet 2009. Där blev det inget avtal men ett löfte att minska utsläppen lite grann. Nu ska alla till 2015 förbereda ett nytt avtal som gäller efter 2020, kanske.

Trots att bara ett dussin länder står för nästan alla utsläpp gäller dessutom principen att alla ska vara med. Det är lite som om Fiji, Luxemburg och Oman skulle varit med och diskuterat och godkänt nedrustningsavtalen mellan USA och Sovjet.

En viktig sak i Durban är att av­talen verkligen ska gälla, vara »juridiskt bindande« som Kyotoavtalet varit. Men varken Kyoto eller ett kanske-kanske-avtal i framtiden är lagligt kopplat till någon konkret åtgärd.

Kanada skrev under Kyotoavtalet men bröt mot det flagrant. Ändå är en stolt ­kanadensisk miljöminister i Durban och låtsas som det regnar (det är 30 grader och sol). Efter Köpenhamn, trots den djupa­ globala krisen, steg världens utsläpp 2010 till sin högsta nivå någonsin.

Särskilt tragiskt är det eftersom klimatfrågan inte alls är särskilt svår. Utsläpparna måste betala för den skada de åsamkar klimatet så att det inte längre lönar sig att bränna fossilbränslen. Tvärte­mot vad man ofta tror är det inte så dyrt. Fossilenergi står för 2–5 procent av de största utsläpparnas konsumtion. Det kostar några få procent av BNP att byta energi, mycket mindre än finanskrisen, utspritt över lång tid. Sverige har visat att det går. Med koldioixidskatt och bioeldad fjärrvärme fick vi ned utsläppen med 12 procent samtidigt som ekonomin växte 50 procent.

Här finns en skatt som inte snedvrider konkurrens, som skatt på arbete och kapital, utan rättar till ett kostsamt problem. Enligt beräkningar kan det täcka 5–25 procent av skuldökningarna under krisen.

Bisarrt nog handlar diskussionen i Durban om motsatsen. Eftersom förhandlingarna om utsläppsminskningarna har låst sig, pratas det mest om hur rika länder i stället kan ge fattiga pengar för att klara det varmare klimatet. Pengar man inte har råd med på grund av skuldkrisen.

Men om det är så billigt, enkelt och bra för statsfinanserna, varför gör då länderna ingenting? Därför att det blir svårt, dyrt och dåligt för finanserna för de företag som i dag ligger bakom fossilbränslen. Dessa särintressen pressar sina regeringar att invänta de andra, och påstår (felaktigt) att de annars flyttar utomlands.

Därför går det fortare om de stora utsläpparna kan enas om något konkret.

Som i EU, där vi har en utsläppsmarknad som satt pris på koldioxid. Genom att hundratusentals företag nu sitter på hundratals miljarder utsläppsrätter de köpt, går EU:s beslut att minska utsläppen inte längre att riva upp.

Marknaden jobbar i dag för större minskningar, inte mindre. I USA inför ­Kalifornien en egen utsläppsmarknad 2013. Kina förbereder också utsläppsmarknader i ledande ekonomiska regioner.

Dessa dramatiska ekonomiska händelser var i Durban förpassade till seminariesamtal i ett litet rum två kvarter bort från förhandlingarna. Tänk om själva förhandlingarna handlade om hur dessa marknader kunde kopplas till varandra och till beslut om minskade utsläpp?!

FÖR ÖVRIGT är det fortfarande ingen som vet varför nästa klimatmöte flyttats från Sydkorea till Doha, huvudstad i Qatar, som har världens högsta klimatutsläpp per ­capita. Kanske Fifa, som just gav ökenlandet ­Qatar fotbolls-VM, har något tips.

Staten och kapitalet har båda del i skandalen med Caremas äldreboende Koppargården. Alla lokalpolitiker som med darrande finger pekar »Det är inte vi, det är Carema!«, och panikstoppar upphandling, borde peka finger åt sig själva. Vanvården utfördes av Carema, men det fanns bara en beställare: politikernas ­offentliga monopol.

Borgerliga debattörer har påmint om att de 20 sämsta äldreboendena i Sverige enligt Socialstyrelsens rankning är kommunala, medan ett antal privata boenden kvalat in bland de 20 bästa. Att de före­gående vårdskandalerna var på kommunala och inte privata äldrehem. Regeringen uppdrar nu åt Socialstyrelsen att utreda om det är skillnad i kvalitet mellan privat och offentligt ägd äldreomsorg.

Men den mest relevanta frågan är hur upphandlingen sker. Upphandlar politikerna med tydliga kvalitetskrav brukar de som vunnit kontraktet leverera. Om man däremot är naiv eller inkompetent får man Koppargården.

Koppargården hade haft allvarliga problem i åratal i kommunal regi. När den till slut gick ut på entreprenad efterfrågade kommunen ingen tydlig plan för hur missförhållandena skulle rättas till, tvärtom såg man hur Carema behöll samma personal och samma strukturer. Problemen dumpades på en extern aktör.

Enligt utredningen om offentlig upphandling är det bara en fjärdedel av de offentliga upphandlingarna som följs upp. Upphandlingskompetens och efterkontroll är en del av lösningen. En annan är att införa valfrihet för äldreomsorgen i alla kommuner. Medan vi i dag kan byta vårdcentral om vi blir illa bemötta är de sängbundna och utsatta äldre i nästan alla kommuner fast i ett monopol för resten av livet.

Den äldre måste, med eller utan hjälp av anhöriga, ha möjlighet att snabbt flytta. Redan innan vanvården når Koppar­gårdens nivå måste dåliga äldreboenden straffas med att utflyttade patienter lämnar tomma sängar efter sig som gröper hål i riskkapitalbolagens vinstkalkyler. Det oberoende kvalitetsindex som Caremas vd nu förespråkar kan bli en hjälp för patienter och anhöriga när de väljer, och väljer bort.

Problemet med kapitalet då? Visst vore det underbart om bara ideella, icke vinstdrivande föreningar och stiftelser stod för alternativen till det offentliga. Men det bygger på en märklig idé om att det står idealister på kö för att förlora 10 miljoner av egna eller lånade pengar på att bygga upp en ny skola eller nytt vårdhem, med bara äran som tack.

Det bygger också på en ologisk syn på vinst och offentliga pengar. Är det förkastligt att de som är bra på att byta bajsblöjor och lära problembarn läsa och skriva får ta ut vinst, medan det är helt ok att plocka vinst ur offentliga medel om man bygger skolorna och vårdhemmen, anlägger vägen fram till dörren, säljer blöjorna och skolböckerna?

Vad är rimlig avkastning på äldreomsorg? Det bestäms ju främst av vilka kvalitetskrav politikerna ställer för pengarna, och hur mycket det kommunala alternativet kostar. Om kvaliteten brister är det det som är problemet, inte vinsten. Och om bolagen trots högre kvalitet än det kommunala ändå pressar ur 15 procent vinstmarginal borde politikerna fundera på varför det offentliga alternativet är så dyrt.

I många decennier har vi beskattat privata enskilda ägare strängeligen. Samtidigt har vi hos våra världsledande koncerner tolererat de mest exotiska skatteupplägg, som nästan halverat storbolagens faktiska beskattning. Vi har fått en världsledande finansbransch och supereffektiva riskkapitalbolag.

Därför är det riskkapitalbolagen som går in först i nya branscher, från it-bolag till vårdhem, för det är de som har pengarna. Nu lägger regeringen mycket energi på att täppa till riskkapitalbolagens gräddfiler. Men tänk om lika mycket energi som de ägnar åt vilka ägare de inte vill ha i välfärden kunde läggas på vilka ägare de faktiskt vill ha.

Hur kan vi med skattesystemet gynna det personliga ägandet? Premiera i stället för att straffa de som står med uppkavlade skjortärmar i verksamheten? Lärare och vårdpersonal som tror att de kan driva verksamheten bättre själva. Entreprenörer som brinner för sitt jobb och sina kunder. Välfärdsbranschens skurkar har nu fått sitt straff. Låt oss belöna hjältarna också.

FÖR ÖVRIGT är frågan varför alla politiker egentligen är så nöjda över att vi står utanför euron. Hade Sverige haft euron i dag hade vi likt andra euroländer med goda statsfinanser haft lägre styrränta, lägre marknadsräntor och lägre växelkurs, vilket kortsiktigt gynnat exportindustrin. Sist men inte minst hade Sverige haft inflytande över de stora besluten om Europas framtid.

På söndag utspelar sig ett politiskt drama som kommer spela en avgörande roll för Sverige, Europa och världen. Det handlar inte om EU:s stora toppmöte om eurokrisen. Inte om någon debatt mellan republikanska presidentkandidater. Knappast om Juholts senaste redovisningspiruetter.

Det handlar om valet i ett litet land på andra sidan Medelhavet: Tunisien.

Tunisien var det land som drog i gång den folkliga lavin som skulle svepa med sig hundratals miljoner människor i arabvärlden. Det var där som den tunisiske studenten och frukthandlaren Mohammed Bouazizis självbränning den 17 december 2010 väckte folkets vrede mot diktatorn Ben-Ali. Då landet var först med revolutionen är man nu också först med fria val.

Det är lite ironiskt att medan vi rapporterar om varje liten militäroffensiv mot Khadaffis sista fästen så har vi nästan helt glömt bort det som egentligen är avgörande för allt det som de frihetssträvande revolutionärerna kämpat för: demokratiska val.

Detta är det första testet på vart revolutionen är på väg. Tunisien är ett av arabvärldens mest utvecklade, mest sekulära, mest västorienterade länder utan stora etniska motsättningar. Kvinnors rättigheter är inskrivna i grundlagen och på Tunis gator är det lika vanligt med icke-beslöjade som beslöjade kvinnor. Kan inte Tunisien klara detta, då är frågan vad som händer i större och mer kaotiska länder.

Redan nu står det klart att den islamiskt konservativa rörelsen Ennahda kommer att vinna valet, med minst en fjärdedel av rösterna. Trots att revolutionen var en massrörelse så är det bara Ennahda som förmått mobilisera en gräsrotskampanj, med härdade aktivister vana att röra sig i fattigkvarteren.

De icke-islamiska partierna har samtidigt splittrats i hundratalet partilistor. De främsta av dem har knappt nått längre än till storstädernas medelklass. Under diktaturen förblev de isolerade från folket, antingen som tolererade elitpartier (PDP) eller intellektuella exilrörelser (CPR). Endast vänsterpartiet Ettakatol har synts på fältet i ett läge då många väljare ser fattigdom och orättvisa som huvudfrågor.

Å ena sidan är det en allvarlig varningsklocka för alla som hoppas på arabvärldens befrielse. Efter alla deklarationer om frihet och värdighet har de tunisiska revolutionärerna inte lärt sig det som varje ombudsman i Sverige vet: Facebook och Twitter i all ära, ett val består av att tusentals personer som knackar dörr, delar ut material, håller torgmöten och försöker skapa förtroende hos folk genom samtal. Och/eller ett tydligt genomslag i tv med ett lättfattligt budskap.

Om alla ska hålla på sitt eget lilla parti består kampanjen av generaler utan meniga, och väljarna kan inte skilja gubbarna åt i tv-soffan (även om PDP:s partiledare förvisso är en kvinna). Islamisterna blir de enda som sticker ut. Här finns tyvärr många paralleller till det som sker i Egypten. Bistånd i form av kunskap och erfarenheter om politisk organisation och samordning kan visa sig vida viktigare än pengar.

Å andra sidan erbjuder Tunisien hopp. Många islamistiska kandidater har suttit fängslade i 10–15 år. Andra, som ledaren Rached Ghannouchi, har varit i exil lika länge. Men när de nu träder fram på scenen är det med försonande budskap om tolerans och en bred koalitionsregering. Likt alla partier i Tunisien har man accepterat varannan damernas på listorna.

Med oro noterades i väst hur islamistiska ligister gav sig på en privat tunisisk tv-station som sände den tecknade filmen Persepolis av Marjaneh Satrapi, som handlar om hennes uppväxt under den iranska revolutionen. Men Ennahda tog kraftfullt avstånd från attackerna. Våldet mot kristna kopter i Egypten har också kommenterats med avsky. Förebilden är mycket tydligt Turkiets AKP, som haft majoritet sedan 2002 utan att röra landets sekulära principer eller kvinnornas ställning.

Dessutom tvingas Ennahda kompromissa. Trots sin svaga organisation ser övriga partier trots allt ut att få mer än hälften av rösterna. Rached Ghannouchi är den politiker många väljare säger sig stå längst ifrån. Något maktövertagande likt det i Iran 1979–80 tycks över huvud taget inte möjligt. Religionen får inte ens en sådan stark ställning i politiken som i Irak.

Om Egypten, Libyen, Marocko, Jemen, Jordanien och till slut även Syrien följer Tunisiens mönster kommer EU att få grannar som blir mycket mer demokratiska, stabila och fria. Men kan de frihetliga rörelserna i grannländerna dessutom lära sig något av det tunisiska valet och organisera sig lite bättre kan söndagen bli början på arabvärldens verkliga befrielse.

***

FÖR ÖVRIGT är frågan hur länge Håkan Juholt sitter kvar. Hur ska socialdemokraternas fotfolk gå till val 2014 med en statsminister­utmanare till Reinfeldt som de flesta i partiet ber om ursäkt för?

Om Håkan Juholt inte avgått när du läser detta så kommer han göra det snart. Partiledare kan inte fungera under hur förödmjukande former som helst. Problemet för Juholt är inte lägenhetsaffären i sig, utan att han inte har respekt i sitt parti.

Sahlin lämnade efter sig ett parti som förlorat de moderna väljarna i mitten och i städerna. Som tappat sin klassiska regeringsduglighet och ekonomiska trovärdighet till moderaterna. Som svar på detta valde socialdemokraterna en retrososse som gör narr av stan, har noll regeringserfarenhet och erkänt dålig koll på ekonomiska frågor. Juholts fall började redan veckorna före lägenhetsaffären, med det tragikomiska vinglandet kring oppositionens allra viktigaste dokument, skuggbudgeten, som fick ändras dagarna innan den skulle läggas fram.

Det som var tänkt att rädda Juholt var hans folklighet. Men precis som Sahlin slutade vara »Mona med folket« när hon försvarade Tobleroneköp på regeringskortet och tog timeout på Mauritius, så hann aldrig Håkan bli särskilt folklig innan han förvandlades till pampen som tog 160 000 för mycket bidrag. En och annan väljare frågar sig säkert hur en sådan som Juholt gör för att betala tillbaka så mycket pengar på 24 timmar. Sms-lån?

Många socialdemokrater tycks dock ha suttit och väntat på att få den här ångerveckan. Läckorna tycks komma inifrån partiet, precis som med Sahlins Toblerone 1995. Ingen av partiets tyngsta har försvarat ledaren i otvetydiga ordalag. Tanken att snällt förbli i opposition till 2018 var inte så lockande trots allt.

När socialdemokraterna nu tvingas välja sin tredje ledare på lika många år är frågan om man lärt sig läxan. Sist ägnades mest energi åt att bekämpa varandras falanger, »ena partiet« som det hette på sossesvenska. Många levde då kvar i övertygelsen att makten skulle gravitera tillbaka till det fornstora partiet av sig självt.

Om man denna gång också funderar lite på att vinna valet 2014 måste man börja med politiken och inte personen. 2004 skrev Fredrik Reinfeldt och Anders Borg på DN Debatt: »Vi hade fel om skatterna.« Kommentarerna var då skeptiska och sura, men grunden för en ny era hade lagts. Nya moderaterna hade offentligt och ordentligt backat från en linje som inte gett några röster. Sju år senare har skatterna sänkts till lägre nivåer än Borg-Reinfeldt 2004 fördömde.

Läxan är att det är svårare för ett ledande parti att först flytta mittpunkten i svensk politik (Juholts strategi) än att först placera sig i mitten och därifrån flytta mittpunkten åt sitt håll (gamla socialdemokraterna och nya moderaternas strategi). Socialdemokraternas väg tillbaka till mittenväljarna går därför över en »Reinfeldt på Reinfeldt«, att göra en offentlig och ordentlig avbön från den gamla linjen om bidrag, ungefär som Mona Sahlin gjorde i sitt avgångstal men aldrig som partiledare. Först då kommer Sverige lyssna. Att i stället dras stretande in i framtiden, under protest acceptera rut, rot och gamla jobbskatteavdrag, ger till slut nästan samma resultat i sak, men utan kontroll över agendan. Att reformera socialdemokraterna, mot många medlemmars vilja, kommer dock kräva ett mod och en auktoritet som både Sahlin och Juholt saknat.

Den som kan skriva nya socialdemokraternas egen avbön på DN Debatt heter kanske Mikael Damberg, Leif Pagrotsky eller Pär Nuder. Men inte heller det kommer att räcka. Det saknas inte bara en tränare och en spelstrategi utan ett helt lag. Socialdemokraterna är inte längre den maktmaskin som kan samla »the best and the brightest«. Juholt har under sin korta tid vid makten dessutom rensat ut ett stort antal av partiets skarpaste hjärnor.

Innan de väljer partiledare borde socialdemokraterna därför välja finansministerkandidat. En s-delegation borde skickas till Stockholmsbörsens port för att där på sina bara knän be börsens vd Jens Henriksson återvända till det parti där han en gång var hyllad statssekreterare. Då skulle socialdemokraterna i ett slag få en spegelbild av Anders Borg med regerings­duglighet och ekonomisk trovärdighet, som också förmår samla kloka experter kring sig. De båda är till och med goda vänner, Henriksson är gudfar till Borgs dotter. Men chansen att Henriksson tackar ja är nog mindre än att Juholt sitter kvar.

Reinfeldt kommer säkert sörja den idealmotståndare han skulle mött i valet 2014. Men i längden behöver även alliansen, och Sverige, en riktig opposition för att vara på tårna.

***

för övrigt blir det omöjligt att reda ut om staten subventionerar nya kärnreaktorer om statligt helägda Vattenfall tillåts bygga en reaktor med skattebetalarnas pengar. I synnerhet som ingen privat aktör ännu vågat satsa på att bygga.

I förra veckan kom Studieförbundet Näringsliv och Samhälle med en rapport om valfrihet i välfärden. I rubriker och kommentarer beskrevs det som om att valfrihet inte fungerat, inte givit de stora effektivitetsvinster som förespeglades. Rapporten möttes av hård kritik från liberala debattörer och trängda välfärdsföretag och skadeglad entusiasm från vänsterdebattörer i tron att de för en gångs skull fått de hjärtlösa nationalekonomerna på sin sida. En vecka senare lämnade ansvariga forskningschefen, Laura Hartman, sitt jobb. Trots att SNS bedyrade motsatsen började konspirationsteorierna om att hon fått gå på grund av rapporten.

Problemet var att få verkligen läste rapporten. Om man faktiskt läser vad forskarna skriver i sina underlag står det inte att valfriheten misslyckats. Det står två saker. Det ena är att det finns förbluffande lite data och statistik om valfrihetens effekter. Det andra är att det lilla fakta vi har snarast pekar på små förbättringar än försämringar. Allt i rapporten var i princip kända fakta. Det är ett mysterium hur detta kunde bli kanonfoder för Ung Vänster.

Missen i rapporten var inte att man gav fel svar, utan att man ställde fel fråga. »Konkurrensens konsekvenser« löd titeln – underförstått att det finns en enda valfrihet att ta ställning till.

Valfrihet är inte en privat marknad, det är en politiskt skapad marknad. Vi drar in pengarna via skattsedeln och återlämnar en summa öronmärkta pengar till medborgarna. Poängen är att valfriheten utjämnar köpkraften jämlikt för var och en, utan att som i monopol ta ifrån individen kundmakten.

Precis allt beror då på hur systemet är riggat. Malmö stadshus skulle exempelvis kunna skicka en check på 77 000 kronor hem till varje skolelev i kommunen med uppmaning att fritt välja hur man skulle utbilda sig. Det vore i sanning »valfrihet«, men en idiotisk sådan. Utfallet beror på hur man får »pengen«, hur stor den är, vilken information man får, hur man kan byta.

För att ta ett verkligt exempel: Vårdval Halland och Vårdval Stockholm handlar båda om att välja primärvård. Men i Halland har politikerna varit noga med att den vårdcentral du är ansluten till har starka ekonomiska incitament att hålla dig så frisk som möjligt. I Stockholm kommer den största intäkten per patientbesök. Föga förvånande har antalet patientbesök ökat snabbt i samband med Vårdval Stockholm, och misstanken finns att det inte bara handlar om det är lättare att träffa doktorn.

Det värsta exemplet på dåligt designad valfrihet är gymnasieskolan. Gymnasierna tävlar om elever, som i sin tur tävlar om attraktiva högskoleplatser med sina betyg. Och vem sätter dessa hett eftertraktade slutbetyg? Skolornas egna lärare. Ärkeängeln Gabriel hade inte kunnat sätta rättvisa betyg i ett sådant system. Betygsinflationen skenar med orättvisa som följd.

Här finns en enkel lösning inom räckhåll: oberoende examinatorer som sätter betygen, det som kallas modern studentexamen. Men där har utbildningsdepartementet ryggat, inför minnena av 1950-talets studentexamen. Ett annat argument är att det är dyrt. Men kostnaden kommer i slutet av en utbildning som kostat staten miljoner, och betygssättning tar också arbetstid.

Det finns enormt mycket att göra. Mikroekonomin visar hur man med enkla grepp kan undvika »skimming«, att välfärdsföretag bara skummar de mest lönsamma kunderna, eller »parking«, att bara »parkera« de mest passiva kunderna till lägsta kostnad.

Tyvärr har debatten aldrig tagit sig förbi det läge SNS-rapporten hamnade i – för eller emot valfrihet. Det som började med dagiset Pysslingen på 1980-talet och hela tiden har varit en slags medelklassens underifrånrevolt mot dåliga statliga monopol. Ingen har tagit sig an att reda ut begreppen. Även bland borgerliga väljare är det snudd på omoraliskt att tjäna pengar på vård eller dagis, till skillnad från läroböcker, mediciner och ambulanser. Entreprenörerna förväntas investera miljoner i nya skolor och vårdcentraler med äran som tack.

Socialdemokraterna exploaterar valfrihetsskepsisen och nya moderaterna håller, med undantag av Filippa Reinfeldt, mycket låg profil. Samtidigt inser alla att vi varken kan frysa läget där vi är i dag, då staten fortfarande dominerar stort som producent i alla välfärdssektorer, eller återföra välfärden i statlig ägo. Ingen tror att det offentliga utan konkurrens snabbt kommer innovera och kvalitetsförbättra. Ingen vill heller att bara de rika ska kunna välja.

Vi har inget val. Vi måste våga välja rätt valfrihet.

***

FÖR ÖVRIGT är det synd att Angeles Bermudez-Svankvist är en sådan otroligt bra och dynamisk chef för Arbetsförmedlingen. Det leder till att politikerna tror att AF klarar vad som helst och i stället för att minska kostnaden att anställa, pumpar in ständigt fler miljarder i AF:s byråkrati som enligt utvärderingarna inte förmår skapa jobb.

I Vitryssland är Aleksandr Lukasjenkos regim inne på sitt sextonde år. Diktatorn har klamrat sig fast med hjälp av subventionerad rysk gas och en skoningslös förföljelse av oliktänkande. I december i fjol slogs en av hans motkandidater till presidentposten medvetslös sedan han fredligt demonstrerat mot ännu en fuskseger för Lukasjenko. I samband med valet höjde den allsmäktige presidenten alla löner i landet dramatiskt.

Men 2011 har diktatorns bubbla spruckit. Ryssarna har tröttnat på att subventionera Lukasjenko och höjt

priset på gasen. Handelsunderskotten skenar, industrin går i stå, landet skuldsätter sig massivt. Den vitryska rubelns konstgjort höga kurs har fått panik­devalveras i maj sedan importvaror sinat. Lukasjenko har bisarrt nog meddelat att rubeln ska devalveras och kursen släppas fri inom några veckor, oklart hur. Protester har under sommaren blossat upp igen och åter slagits ned brutalt. Sveriges främsta expert på vitrysk ekonomi,

Jesper Roine på SITE-institutet, konstaterar att Lukasjenko nu är helt beroende av pengar utifrån.

Vad gör EU åt allt detta? Bojkott? Frysta tillgångar? Stöd till oppositionen? Löfte om EU-medlemskap den dag Vitryssland blir fritt?

Vi har fryst de bankkonton Lukasjenko och hans närmaste har i EU. Men annars sitter IMF som bäst och förhandlar om ett nödlån för att rädda förtryckarna i Minsk. Valutafondens klagomål handlar främst om regimens usla ekonomiska politik. Inga ultimatum har ställts om demokrati eller pressfrihet.

Men Vitryssland är kanske inte ens det största som händer just nu i Europas hjärta. I ett land åtta gånger så stort som Libyen håller en historisk frihetsrevolution på att vändas till förtryck, utan att mötas med så mycket som en axelryckning av EU. 2004 inspirerades demokratikämpar världen över av den orangea revolutionen i Ukraina. Miljondemonstrationer stoppade den kriminellt belastade premiär­ministern Viktor Janukovitj från att fuska sig till presidentposten. EU hade ett ögonblick av fulländad »soft power« när en handfull EU-ledare reste till Kiev och utan tillstymmelse till vapenskrammel övertalade regimen att släppa makten.

Men efter fem år av käbbel bland Ukrainas demokrater vann Janukovitj i fjol knappt det nya presidentvalet. Därefter har tumskruvarna börjat dras åt. Statstelevisionen hyllar åter landets vise ledare. Journalister hotas. Lokalvalen manipulerades. Samtidigt som kriget rasade som värst i Libyen satte en ukrainsk domstol oppositionsledaren Julia Tymosjenko i häkte för mycket dubiösa anklagelser om maktmissbruk kring ett gasavtal. Som en spöklik repris av Putins nedmontering av friheten i Ryssland.

Det finns fortfarande hopp. Janukovitjs parti har kollapsat i opinionsmätningarna sedan ekonomin gått i stå. Men det är bara relevant om demokratin tillåts överleva och för det behövs tryck från EU.

I stället förpassas Ukraina till notisspalterna när eurokrisen slukar all energi. Redan före Janukovitjs återkomst gjorde EU-ledare helt klart för ukrainarna att något EU-medlemskap skulle det inte

bli under deras livstid. Övriga ekonomiska samarbeten är heller inte förankrade i krav på en ukrainsk rättsstat. Janukovitj kan nu i stället välja ett frihandelsavtal med Ryssland och Kazakstan. I ryggen har han förra årets stödpaket på 15 miljarder dollar från IMF. Och nästa år kan han stoltsera som värd för fotbolls-EM tillsammans med

Polen. De incitament som en gång fanns för Ukraina att hålla kursen mot EU-­inträde har tagits bort.

Många varnar för att ett splittrat EU, utan folkligt mandat för utrikespolitiken, blir kraftlöst inför kriser i vårt närområde. Men då har det ofta handlat om hur vi saknat USA:s militärmakt. Det kan också vara så enkelt att vi inte klarar av att hantera mer än en kris i taget.

Martin Ådahl är chef för de liberala tankesmedjan Fores.

Ni vet hur det brukar låta. Finansministern eller statsministern säger att »reformutrymmet är 30 miljarder«, och nu har lyckligtvis »reformutrymmet« ökat, eller tyvärr, det har minskat. »Reformer« är på modern politiksvenska synonymt med att spendera mer pengar.

Problemet med ett sådant språkbruk är att det går emot all den ekonomiska vetenskap som finans-ministern annars brukar tala sig varm för.

Självklart är det bra med starka stats-finanser, men givet att man tycker det finns egentligen bara två skolor. Den ena tycker att vi ska föra samma finanspolitik oberoende av konjunktur och låta Riksbanken ta hand om konjunktursvängningar. Den andra tycker att även statsbudgeten ska bidra till att dämpa upp- och nedgångarna, men över tiden vara i balans eller på plus.

Båda är motsatsen till reformutrymmesretoriken: enligt den saknas det ju i dåliga tider »utrymme« och då stramar regeringen åt, medan goda tider ökar »utrymmet« för skattesänkningar eller mer utgifter. På ren nationalekonomisvenska kallas detta en procyklisk politik, att förstärka i stället för att dämpa konjunktursvängningarna.

Särskilt allvarligt har det blivit just nu, när tre faktorer samverkat.

1. Finansdepartementet har överraskats av skuldkrisens effekter och hastigt fått skriva om den lycko-kalkyl man lade i våras, plötsligt finns inget »utrymme« alls kvar.

2. Socialdemokraterna bedriver indirekt samverkan med sverigedemokraterna för att blockera regeringens skatteförslag, främst jobbskatteavdragen. Miljöpartiets nya osäkra ledning vågar samtidigt inte samarbeta om skatterna, än mindre regeringssamverka.

3. Moderaterna, i synnerhet finansdepartementet, har slut på idéer.

Den sammantagna effekten har blivit en nästan total handlingsförlamning inför krisen. När tillväxtutsikterna mer än halverats är det enda man komma på att dra tillbaka jobbskatteavdraget. Det är på ett sätt bra, då avdragets effekt klingat av och det inte har stöd i riksdagen. Men man har inte förmått ersätta jobbskatte-avdragets 17 miljarder med något annat, utan mer än halverar »reformutrymmet« från 30 till 10–15 miljarder. Som nationalekonomen Andreas Bergh påpekat motiverades jobbskatte-avdraget förut med att konjunkturen behövde stimuleras. Nu när det plötsligt blivit mycket sämre tider motiveras tillbaka-dragandet av förslaget med att konjunkturen kräver det.

Det lilla man håller fast vid är den mycket ineffektiva restaurang-momssänkningen och det minimum av tågsatsningar som ändå var akuta. Båda har det gemensamt att de har stöd i riksdagen av miljöpartiet, så att regeringen slipper visa att man är i minoritet. Summan är en åtstramning på över 15 miljarder.

När en rad ekonomer försynt påpekat att finansministern för en gång skull har helt fel har svaret blivit att vi måste värna om statsfinanserna i tider av »skuldstorm«.

Frågan är bara mot vem Sverige ska värnas. Av 27 medlemsländer i EU har Sverige, enligt prognosen, starkast budget-ställning näst (tills nyligen krisdrabbade) Ungern. Enligt OECD är Sverige och Luxemburg de enda medlemsländer som 2012 kommer att ha väldiga konjunkturjusterade budgetöverskott – det år då tillväxten dippar mest, enligt finansdepartementet. Och då hade OECD inte räknat med den senaste åtstramningen.

Eftersom även den svenska penningpolitiken tillhör världens mest hökaktiga just nu är risken att spekulanterna flyr kronan liten. Risken är i så fall större att de som flyr skuldkaoset i Europa och USA  köper kronor och driver upp kursen mer än vad som är motiverat av handeln – att kronan blir den nya schweizerfrancen.

Det betyder inte att man likt Juholt och Waidelich ska öppna upp plånboken till permanenta offentliga utgifter för att snabbt hinna ikapp Europa i underskott. Men det som varit så uppmuntrande 2010–2011 är att sysselsättningen återhämtat sig rejält efter krisen. Fram tills nu trodde Anders Borg att den trenden skulle fortsätta av sig själv. Nu vet vi att det inte blir så. Det behövs därför »utrymme« för att uppmuntra före-tagen att fortsätta våga anställa, gärna kraftiga tillfälliga arbetsgivaravgiftssänkningar för företag med under 50 anställda, som står för det mesta av sysselsättningsökningen. En mer defensiv, men på sikt nödvändig åtgärd, är att sätta många unga arbetslösa i skolbänken för att öka deras kvalifikationer. Det är förslag miljöpartiet skulle få svårt att blockera.

Dessutom är det ett ypperligt tillfälle att lösa det som fungerar dåligt på svensk arbetsmarknad: de upptrissade ingångs-lönerna som enligt beräkningar gör att tiotusentals arbetslösa inte kan anställas. Arbetsrättsreglerna som leder till att arbetsgivare i onödan ut-lasar tiotusentals anställda. De reformerna kostar ingenting annat än politiskt mod.

***

För övrigt sysselsätter nog Saab numera många fler journalister än bilarbetare.

I fredags kom ett pressmeddelande från socialförsäkringsutskottet i riksdagen om ett utskottsinitiativ att uppdra regeringen att ändra i sjukförsäkringen.

Det låter inte som någon kioskvältare direkt, inte samma dag som Maud Olofsson meddelade sin avgång.

Men läs följande två satser i pressmeddelandet, författade av utskottsrådet på saklig tjänstemannaprosa: »Bakom förslaget står S, MP, SD och V« samt »menar utskottsledamöterna från Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.«

Någon grön eller röd ledamot i utskottet borde rodna. Plötsligt står det ju där svart på vitt. I utskottet har det skapats rödgrönbrun majoritet bakom en gemensam skrivelse under ledning av Tomas Eneroth (s).

Jimmie Åkesson kallar sig gärna ansvarstagande, men i praktiken är hans strategi att synas till varje pris. När vissa mätningar nu visar att sd:s stöd håller på att falna för att de inte får lika mycket medieutrymme gäller det att klamra sig fast vid rampljuset. Bästa sättet att påminna om vågmästarrollen är att fälla regeringen i så många frågor som möjligt.

Socialdemokraterna under Håkan Juholt har å sin sida, i avsaknad av en egen ekonomisk politik, behov att på något sätt återta initiativet. Mona Sahlin som »aldrig, aldrig, aldrig« skulle samarbeta med sd är inte längre partiledare.

Det ironiska är att medan regeringen naturligen vägrar samarbeta med sd om konstruktiva förslag, är det fritt fram för s att samarbeta med sd om att förstöra politiken. Notera: det handlar inte om att uppnå något positivt, som en bättre sjukförsäkring eller bättre alternativ till Fas 3 eller jobbskatteavdraget, för då måste Sverige i praktiken byta regering. Allt man kan göra med sd är att förstöra.

Hittills har bara en omdömeslös moderat i trafikutskottet lyft luren till sverigedemokraterna (vilket man får hoppas renderade en utskällning från statsministern).

Reinfeldt själv tycks mycket väl ha förstått vad som i stället måste göras: att syna Juholts bluff.

Det ramverk socialdemokraterna nogsamt byggde upp för att få en stabil finanspolitik var medvetet gjort för att tvinga oppositionen att enas om ett motförslag eller låta regeringens budget ligga. Att tillsammans med sd rösta ned olika beståndsdelar av budgeten i utskotten är att sabotera basen för femton år av stabila statsfinanser. Det är både moralisk och ekonomisk rödgrönbrun röra.

Därför kan det knappast vara en ren slump att finansdeparte­mentet anlitat pr-byrån Kreab för att förklara det »finans­politiska ramverket« så att alla förstår. Kanske borde regeringen gå ett steg längre och lägga ett förslag om budgetens integritet, där det uttryckligen står att man inte vid sidan kan gå in och bryta ut delar av finansiering och utgifter om det på sikt kan hota budgettaken.

Men det finns en annan bluff att syna: miljöpartiets. Den nya Fridolinlinjen i mp är att allianser av alla de slag är av ondo och att partiet nu behöver vara en fritt stående kraft någonstans till vänster om mitten.

Men Sverige kan inte invänta miljöpartiets inre processer. Miljöpartiet har i praktiken ett val: antingen söka samarbete med regeringen på de många områden från arbetsmarknad, över invandringspolitiken till en offensiv klimatpolitik, där inga fundamentala motsättningar finns. Eller krypskytte tillsammans med Åkesson och Juholt i utskotten.

Internt i regeringen har några småpartier motsatt sig att regera blågrönt med mp. Dels därför att man tror att bland annat kärnkraften gör att det inte går att enas om ett program, dels därför att man fruktar att det blir mindre inflytande för de små. Det är sannolikt feltänkt, eftersom det parlamentariska läget med mp utanför tältet tvärtom ger Reinfeldt och Borg rollen som borgerliga huvudförhandlare och tränger ut småpartierna från synfältet. I ett antal frågor, som arbetsrätten och småföretagsskatter, kan de liberala borgerliga partierna dessutom söka stöd från mp gentemot m. En blågrön allians skulle framför allt garantera att oppositionen står utan regeringsalternativ 2014.

Men givet att det inte blir någon blågrön regering skulle Reinfeldt ändå kunna räcka ut handen till mp och tvinga dem att ta ställning mellan ett samarbete om grunderna för den ekonomiska politiken eller mer av rödgrönbrun röra.

***

FÖR ÖVRIGT ger Danmark oss ständiga påminnelser om hur lätt ett humanistiskt nordiskt systerland kan förfalla i grövsta populism. Landet balanserar på randen till brott mot EU:s regler och internationella konventioner. Återinförda gränskontroller, utvisning av flyktingar dömda för ringa brott och regler mot giftermål med utlänningar under 24 (utom kronprinsessan såklart).

Två berättelser ur fransk politik, den ena tragikomisk, den andra fruktansvärd.

Det var på 1980-talet. Den kortväxte runde försvarsministern stämde träff med den kända aktrisen för att »prata politik« i en bar. Och det var exakt vad de båda gjorde i flera timmar. Ministerns problem var att han var den ende i den testosteronstinna regeringen som inte lyckats samla älskarinnor. Särskilt illa var det som chefen själv, president Mitterrand, enligt legenden lägrade en villig socialistkvinna på varje våning av partihögkvarteret efter valsegern 1981. Så, för att hålla uppe skenet, bjöd han ut ett antal, som han upplevde det, sexiga kvinnor på offentliga platser.

Det är den pikanta baksidan av fransk politik. Tvärtemot vad skuldmedvetna franska journalister nu skriver har den aldrig omgärdats av något totalt tabu. Många skandaler dokumenteras i välinformerade satirtidningen Canard Enchainé. Det är bara det att ingen bryr sig. Franska kungar har haft officiella älskarinnor sedan 1400-talet. Och på många sätt är den franska allmänhetens attityd sund. Dessutom är det så vi resonerar i Sverige. Knappt någon brydde sig om Göran Perssons äktenskap.

Så den andra historien. Tristane Banon, 22-årig journalist, ska år 2002 komma i gång i yrket med en reportagebok om politiker som erkänner sina misstag. Hon intervjuar sin kompis pappa, kända socialistledaren Dominique Strauss-Kahn. »DSK« komplettera intervjun och bjuder hem Banon. Mötet går snett direkt. DSK kan inte prata om dessa känsliga frågor om hon inte håller honom handen, en hand som glider upp för armen. Snart får hon kämpa, »inte bara med knytnävsslag« för att frigöra sig. Han lyckas »haka ur behån och dra ned blixtlåset på jeansen« innan hon kan fly.

Efterspelet blir avgörande för fransk politisk historia. Inte bara för att Banons mor Anne Mansouret, socialistisk regionalpolitiker i Normandie, till slut övertygar dottern att inte stämma DSK. Mamman pratar med DSK som säger att han »fick kortslutning«. Det märkliga är vad som sedan händer i medierna. 2007 är Banon med i ett tv-program och berättar, visserligen utan namns nämnande, om ministern som försökte våldta henne. Inget händer. Ett år senare nämner hon för en journalist att det var DSK. Inget händer då heller.

Båda berättelserna ovan finns dessutom med i en bok, »Sexus Politicus«, som efter DSK-skandalen fått global uppmärksamhet. Den var den första som skrev rakt ut om franska politikers sexliv. Christophe Deloire, Le Point-journalisten som är en av författarna, har själv sagt att han blev förvånad att ingen plockade berättelsen om DSK:s våldtäktsförsök.

Ur boken framskymtar att den franska politiska sexkulturen inte alls är så oskyldig. Dels är det många journalister som har affärer med politikerna. Den kvinnliga Figaro-reportern springer ut och in till premiärminister Chiracs privata utrymme på presidentplanet under besöket i Indien. DSK har en lång affär med tv-reportern Anne Sinclair innan de båda gifter sig.

Dels hamnar franska politiker i farliga beroendesituationer. Som förre utrikesministern Dumas som fick dyra presenter av älskarinnan, som i sin tur finansierades av Taiwan som ville köpa hangarfartyg. »Sexus Politicus« inleds med följande halsbrytande berättelse: Chirac köper ovan nämnda journalist/älskarinna sidenlakan av märket Porthaud, som han själv blivit tipsad om genom att som inrikesminister läsa hemliga avlyssningar av en skådis som är ihop med en maffiaboss, som också är ihop med president Giscard, som ger henne Porthaud-lakan.

Sist men verkligen inte minst, så gör det livet surt för det växande antalet kvinnor i fransk politik och statsapparat. Över nästan alla kvinnliga ministrar har det svävat misstankar. Landets första kvinnliga premiärminister Édith Cresson var en före detta älskarinna till Mitterrand (som långt senare fick hela den EU-kommission hon satt i på fall sedan hon anställt sin tandläkare/älskare som »aids-expert«). Det är en maktkultur där eliten talar med darr på rösten om folket, men delar ut lyxvåningar och arvoden till varandra. Där allt tycks tillåtet.

Ingen förkroppsligar den som Dominique Strauss-Kahn. Han är ekonomiprofessorn som briljerar som finansminister i socialistregeringen på 1990-talet. Men samtidigt myglaren som tvingas lämna politiken en tid sedan det framkommit att han förfalskat dokument i samband med en skandal kring studentförsäkringsbolaget MNEF på 1980-talet.

På dagen är han en måttfull intellektuell som säger sanningar om fransk ekonomi. På natten, enligt Le Nouvel Observateur som dock inte vågar nämna honom vid namn, med i sexorgier på en klubb i Paris som bevakas av polisens prostitutionsrotel. På dagen chefen som ger IMF ett mänskligt ansikte. På natten chefen som har en affär med en av IMF:s toppekonomer, en ungerska som enligt redogörelsen för IMF-styrelsen kände att hon inte visste hur hon skulle avvisa honom. På vardagar den kunniga nationalekonomen som får storfinansen, skulddrabbade regeringar och stödgivare att sitta ned tillsammans. På helgen åker han till Sofitel vid Times Square.

»Jag älskar kvinnor, än sen då?« säger han till Libération i en intervju som potentiell presidentkandidat, och filosoferar sedan om att en dag kommer säkert någon betala en kvinna en halv miljon euro för att påstå att hon blivit våldtagen av DSK.

Men det är ett misstag att tro att »plus ca change, plus c’est la même chose«. Medan Chirac, Mitterrand och Giscard levde hemliga parallella liv är Sarkozys kärlekshistorier en öppen följetong i media. Och Sarkozy omger sig med starka kvinnor, som finansminister Christine Lagarde, som kan bli ny IMF-chef. Hans kvinnliga motståndare, som Ségolène Royal och Martine Aubry, tillhör en ny generation som inte längre accepterar manschauvinismen.

Ytterst framkommer också ur »Sexus Politicus« hur de franska mansgrispolitikerna på något plan förgriper sig på folkets förtroende när de ägnar så mycket tid och energi åt att jaga kjoltyg i stället för Frankrikes problem. Intressant nog är det en fransk politiker som trots författarna till »Sexus Politicus« energiska grävande, tycks varit notoriskt trogen sin Yvonne (och inte särskilt förtjust i kollegornas affärer heller). Mannen som byggde upp efterkrigs-Frankrike, Charles de Gaulle.

Martin Ådahl, chef för den liberala tankesmedjan Fores och Frankrikeexpert

Makten korrumperar, sa Lord Acton. Meningen missförstås ofta som att mäktiga män tar mutor. Enligt Acton var det moralen och idealen som bröts ned under maktutövandet. När borgerligheten nu försvarar Fas 3, slutstationen i arbetsmarknadsåtgärderna där arbetsgivare får betalt för att sysselsätta folk, så har något fundamentalt korrumperats i det borgerligheten stod för.

»Pysselsättning«, »låtsasjobb«, »förvaring«. Så brukade det heta när borgerligheten riktade sina obarmhärtiga pilar mot det mest ruttna och cyniska i den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken där de »förvarade« i bästa fall sattes på att hänga upp gardiner hos pensionärer för att inte synas i statistiken.

Borgerligheten hatade då tomma arbetsmarknadsåtgärder på goda grunder.

Redan före Anders Borg hade faktiskt borgerligheten en grundmurad tro på den ekonomiska vetenskapen, och den är entydig. Alla utvärderingar visar att arbetsmarknadsåtgärder i stor skala är ett ineffektivt sätt att sätta folk i arbete. Allra sämst är det att snabbt expandera åtgärderna eftersom kvaliteten oundvikligen blir lidande, vare sig det gäller oprofessionella coacher, ihåliga utbildningar eller förvaringsjobb.

Det var också ett av budskapen från ett internseminarium som Anders Borg höll för ett drygt år sedan med världsledande ekonomer, bland annat blivande vinnaren av Nobelpriset i ekonomi Christopher Pissarides; ju närmare åtgärderna ligger vanlig utbildning, vanliga jobb och vanligt jobbsökande – desto mer effektiva är de.

Många borgerliga politiker minns också 90-talskrisen då de administrerade en gigantisk utökning av diffusa arbetsmarknadsprogram, som sedan blev omöjliga att bromsa. En av prioriteringarna när alliansen tillträde 2006 var just att rulla tillbaka alla dessa åtgärder.

Men i mitten av finanskrisen trillade borgerligheten dit igen och planerade massiva åtgärder, den största i något OECD-land. När konjunkturen lyckligtvis vände med oväntad styrka bromsades expansionen, men inte Fas-mentaliteten.

Det heter nu att »arbetsgemenskap« är bättre än att »bara sitta hemma«. De empiriska studierna visar dock att åtgärder av Fas 3 inte ökar chansen att få riktigt jobb, snarare tvärtom. Framförallt är detta defaitismens vokabulär, där man redan bestämt sig för att ingen riktig väg finns tillbaka, just det man anklagade s för.

Regeringen har hamnat i den orimliga sitsen att samma dräpande repliker som man en gång själv använde i princip ordagrant vänds tillbaka mot en av Ylva Johansson (s).

Ty värre än det samhällsekonomiska slöseriet är korruptionen av borgerlighetens principer. Hur kan Alliansen, vars credo är att människor ständigt ska komma tillbaka och växa, hamna i ett teknokratiskt von-oben-system där människor klassas i kategorier och gradvis märks ned tills sophögen är nästa station. Hela Fas-retoriken går på tvärs mot en liberal politik där alla med arbetsförmåga ges hjälp att utifrån sina förutsättningar återgå i arbete. Att fortsätta med Fas 3 samtidigt som man inte gör mer för att sänka kostnaderna för att anställa och sänka lönetrösklarna in i jobb och praktik, det är att svika de ideal alliansen byggts på.

Fas 3 kommer nu röstas ned av en dyster samling av vänsterpartister, vilsna socialdemokrater, nostalgiska sverigedemokrater och miljöpartister.

Man kan tycka det är illa nog att de före detta rödgröna, som enligt Sahlin »aldrig, aldrig, aldrig« skulle bli beroende av sd, i denna fråga låtit sig kramas om av Sven-Erik »Ge oss Sverige tillbaka!« Sällström. Denna oheliga allians hade kunnat vara veckans huvudfråga om inte Fas 3 i sig varit så huvudlöst.

Nu finns det bara en sak att göra, en pudel där Fas 3 läggs till handlingarna.

***

För övrigt är det läge att öppna förhandlingar med mp så snart de fått nya språkrör. Argumenten mot en blågrön allians har kommit på skam. De mindre borgerliga partierna blir i själva verket ännu svagare än om de tvingats dela ministerposter med mp eftersom det i praktiken är Moderaterna med stort M som gör upp med oppositionen. Alliansen kan inte heller hoppa från tuva till tuva i riksdagen. Till skillnad från socialdemokraterna kan de inte i krislägen falla tillbaka på v.

Slutligen är det märkligt att de allra sämsta politiska idéerna ofta får namn som passat perfekt på en mörk Norén-pjäs. Vad sägs t ex om »3:12«, namnet på skattereglerna för småföretagare, så komplicerade att de blivit en 5-poängskurs i juridik. Och nu »Fas 3«, ett drama om social utslagning på väg till en scen nära dig.

I veckan kom Anders Borgs första eftervalsbudget. Det borde varit ett ögonblick av triumf. »Anders Borgs budget: Så BRA blir nästa ekonomi« löd löpsedeln på Aftonbladet (förvisso inte längre LO-ägda, men ändå) i konkurrens med Zlatan och kungafamiljen.

Men vid horisonten hopar sig de mörka molnen kring jobbskatteavdraget. Den värsta kritiken kommer inte längre från Juholt utan från allianssystrarna och marknadsorienterade ekonomiprofessorer som Magnus Henrekson och Pontus Braunerhielm. Intellektuellt närmar sig jobbskatteavdraget vägs ände.

Det har alltid varit svårt för Fredrik Reinfeldt att mer exakt förklara hur det skapar så många jobb. Varken regeringens eller andras beräkningar visar på hundratusentals utan snarare tiotusentals vunna jobb – inte på långt när nog att få en miljon i utanförskap tillbaka i arbete.

Det finns ett svagt och ett starkt argument för jobbskatteavdraget.

Det svaga argumentet är det som moderaterna alltid föredragit, skattekilsargumentet, att jobbskatteavdraget ökar skillnaden mellan att gå på bidrag och att jobba. Det har gått hem bland arbetande väljare som upplevt hur bidragsberoende grannar haft det lika bra som, eller bättre än, de själva.

Men under de fyra borgerliga åren har det argumentet underminerats. Den globala högkonjunkturen har förbytts i finanskris och alliansen har skärpt bidragssystemen. I dag finns redan ett blytungt tryck att gå från bidrag till jobb, det behövs ingen extra morot i form av nya »steg« i jobbskatteavdraget. Dessutom visar mätningar att inte ens hälften av svenskarna vet att jobbskatteavdraget existerar, än mindre hur det fungerar. Då är det svårt att se att det styr deras beslut så hårt som finansdepartementet räknar med.

Det starkare argumentet för jobbskatteavdraget är att det håller igen lönerna. Om facket genom sin makt på arbetsmarknaden kan tvinga upp lönerna, i synnerhet lägstalönerna, över den nivå där utbud och efterfrågan möter varandra, blir det färre jobb och arbetslöshet. När jobbskatteavdraget ger mer kvar i plånboken så kan det mildra lönekraven och fler kan anställas. Även på individnivå kan »reservationslönen«, den lägsta lön man är beredd att jobba för, vara lägre.

Detta argument har dock moderaterna skytt som pesten. Dels därför att de då utmålas som »lönesänkarparti« av s och LO, dels därför att det går emot deras heliga ko om den »svenska modellen«, där parterna ska göra upp på arbetsmarknaden utan att politikerna lägger sig i, utan att minsta kommatecken ändras i arbetsmarknadslagarna från 70-talet. Det är bara de allra senaste månaderna som Borg vågat nämna att ingångslönerna har effekt på arbetslösheten.

Det är synd, eftersom det är just när politikerna kopplar skattesänkningarna till lönebildningen som jobbeffekten blir som störst. Det är precis så, genom att med skattesänkningar till lågavlönade som morot tvinga mäktiga fack till återhållsamhet med lönerna, som Nederländerna nådde sin rekordlåga arbetslöshet.

Det rakaste alternativet till jobbskatteavdraget är att sänka arbetsgivaravgifterna. I nästan alla enkäter är det företagarnas förstaval för att kunna anställa fler.

Anders Borg brukar hävda att dessa företagare har fel. Det nationalekonomiska argumentet mot dem är att lönerna kommer stiga tillbaka till sin gamla jämviktsnivå och äta upp hela sänkningen av jobbskatten.

Men i praktiken kan det gå flera år mellan att arbetsgivaravgiften sänks och nästa lönebildningsrunda. Under mellantiden har sänkt arbetsgivaravgift en omedelbar jobbeffekt. Det kan avgöra hur många som efter finanskrisen hinner dras ur långtidsarbetslöshet och utanförskap innan nästa kris kommer. Dessutom finns tecken på att arbetsgivaravgifterna driver företag till att investera i kapital i stället för ny arbetskraft.

En gång i tiden brukade generationen kring Reinfeldt göra sig lustig över dåvarande partiledaren Carl Bildts »enda väg«. Frågan är hur pass enkelspårig den nya generationen själv hunnit bli efter bara en mandatperiod.

***

För övrigt har Energimarknadsinspektionen (EI) återigen missförstått sitt uppdrag när man sagt att nätmonopolens avgifter är för låga. EI är ingen Riksbank som kan ge en oberoende expertbedömning kring en variabel. EI är medborgarnas försvar mot privata monopol. Inspektionen kan anse att investeringarna och leveranstryggheten är för dålig, men aldrig att priset ska vara högre.

Håkan Juholt, fram tills för några veckor sedan en oförarglig tredjerangspolitiker, är nu alldeles på riktigt partiordförande för det som en gång var Sveriges maktapparat, i det kanske allra svåraste ögonblicket under partiets sekellånga historia.

Att Juholt faktiskt kunde lyfta sig till att hålla ett första brandtal, av den typ han i princip aldrig förr hållit i sitt liv, tog skeptikerna på sängen. Någon opinionsmätning visar att socialdemokraterna återigen är större än moderaterna, vilket numera räknas som en bedrift. Det har räckt för att skapa en liten »Juholt-effekt« på s-märkta ledarsidor. Juholt är den första partiledare sedan Palme som godkänts av Göran Greider.

Men låt oss för en kort stund minnas de ganska uppenbara orsakerna till varför socialdemokraterna för ett drygt halvår sedan gjorde sitt sämsta val i modern tid.

1. Reinfeldt och Borg har vridit det gamla s-vapnet regeringsduglighet och koll på statsfinanserna helt ur händerna på arbetarepartiet genom att framstå som ännu mer trovärdiga och ekonomiskt kunniga.

Responsen: Välj ytterligare en statsministerkandidat med låg kunskap och trovärdighet i ekonomiska frågor. Som dessutom, unikt för partiet, har noll regeringserfarenhet. Som Göran Persson påpekade, förste ledaren sedan Branting som aldrig varit minister.

2. Socialdemokraterna är på väg att bli helt utkonkurrerade i städerna, där medelklassen hellre väljer moderater och miljöpartiet. Förvisso behåller och rentav förstärker socialdemokraterna greppet om landsbygden och Norrland, men det räcker inte.

Respons: Välj en konservativ småstadsperson till ledare som gör narr av storstadsmentaliteten.

3. Socialdemokraterna har förlorat mittfältet i svensk politik, som de alltid ockuperade, till moderaterna. De har slutat förnya sig i takt med tiden. Detta var vad Mona Sahlin, när hon väl förlorat, stakade ut i sitt avskedstal.

Respons: Välj en »retro-ledare« som ägnar sitt installationstal åt att bädda in partimedlemmarna i den bekväma tanken att det traditionella egentligen är modernt. Samtidigt, rensa bort alla tunga förnyare och nytänkare från partiledningen.

4. Socialdemokraterna har saknat en begriplig politik för att skapa jobb, lämnat walkover till Borgs »arbetslinje«.

Respons: Den nye ledaren har fortfarande ingen jobbpolitik, förutom allt som ska bort (rut-avdrag, jobbskatteavdrag) och »påregleras« (vårdföretag, friskolor, elmarknaden). Hans tal var en sådan dimma av generaliseringar att Sahlin i efterhand framstår som både kameral och modig i utmanandet av partiets ombudsmannakår.

Det är nästan lite vemodigt att se gamla socialdemokraterna utveckla det Freud kallade »Todestrieb« – dödsdrift, det som förr om åren brukade känneteckna folkpartiet och Labour före Tony Blair.

S-kremlologerna påpekar att Juholt skapar harmoni genom att flytta ledarskapet närmare »tyngdpunkten« inom partiet. Problemet är att det flyttar tyngdpunkten bort från svenska folket. Partiet är fortfarande alltför upptaget av interna falanger för att förstå varför svenskarna två gånger underkänt deras avlagda politik.

Mot allt detta invänds två saker.

Det ena är Håkan Juholts lovvärda humor och självdistans (i kontrast till Reinfeldts tråkighet). Jättetrevligt, men som Göran Hägglund fått erfara räcker det inte.

Det andra är att just därför att Håkan Juholt är okänd och oprövad kan han överraska, destabilisera nya moderaterna. Men så fungerar det inte i politiken, lika lite som i någon annan bransch. Juholt är okänd men knappast oprövad efter 35 år i politiken. Han kommer inte plötsligt bli en Ingvar Carlsson, lika lite som Pelle Prestberg vid 36 kommer bli vår nye »Foppa« Forsberg (även om både Juholt och Pelle kan samla poäng).

Det finns faktiskt en kuslig parallell till fallet Juholt i tysk politik.

Efter att Angela Merkel 2005 nedkämpat Gerard Schröder (f ö ganska lik Göran Persson) började anrika SPD söka efter en efterträdare. Några kortvariga ledare senare valdes en lokal andraplansfigur. Han hotade ingen och utmärkte sig för spontanitet, fryntlighet, traditionell vänsterpolitik, inte borstmustasch men väl kransskägg. En rund man i sina bästa år. Kurt Beck, SPD-chef i Rheinland-Pfalz.

Eftersom Tyskland har täta delstatsval fick inte Beck likt Juholt njuta av sin ledarroll hela vägen till nästa allmänna val. Efter klavertramp, opinionsras och delstatsförluster avgick han två år senare. In kom SPD:s motsvarighet till Pär Nuder, Frank-Walter Steinmeier, som förlorade något mindre än väntat. I höstas visade en mätning att SPD låg jämsides med de gröna på 20 procent.

***
FÖR ÖVRIGT tycks vi i Sverige inte behöva jordbävningar för att reaktorerna ska stå stilla och vara snuddande nära haveri.