Den största. De säger det som om det gällde Muhammad Ali. De säger det inte för att markera gentemot andra premiärministrar i allmänhet – Thatcher jämförs aldrig med någonting »i allmänhet« – utan för att förtydliga att hon var större än Churchill. För att inte tala om alla andra ledare genom tiderna utanför de brittiska öarna. Nej, för anhängarna tronar Thatcher ensam där uppe. Den som älskar Thatcher ser inga andra; det är en ytterst monogam besatthet.

Är det en blind kärlek? Det är påfallande hur åsikterna går i sär om kvinnans utseende. Belackarna, som till exempel den gamla Labourledaren Niel Kinnock, har sagt sig »rysa« inför hennes uppenbarelse. Nära medarbetare och andra män vars mer eller mindre motvilliga respekt hon vann uttrycker sig i stället ungefär som François Mitterand, som mumlade att hon hade »Caligulas ögon och Marilyn Monroes läppar«.

Ibland är det med Thatcher och bildade britter som med urbana amerikaner och countrymusik. Säger man till fel New York-bo att man älskar country möts man av blickar som om man just bedyrat sin kärlek till reklamjinglar för Kentucky Fried Chicken; förklarar man för fel britt att man beundrade Thatcher när man såg henne på tv under uppväxten utsätts man närmast för hot om våld. Med sina många och djupt rotade klasskoder är britterna förstås bättre på att genomskåda hennes successiva förvandlingar, från grosshandlardotter och lantis till drottninglik härskare. För många britter, inte minst på högerkanten, är och förblir hon ett slags högoktanigare Maud Olofsson – en ettrig uppkomling i avsaknad av bildning, finess och diskretion. Där vi svenskar kanske hör en BBC-engelska vacker som en gnistrande vintergryning hör många britter bara en inskränkt tjatkärring från landet.

Läser man redogörelser av dem som arbetade under henne (ingen arbetade »med« henne) framträder också bilden av en storpolitikens Steve Jobs. En tvättäkta nörd som någonstans under tonåren började rusta sig mot hela världen och mer eller mindre valde att bli obstinat, elak och envis – egentligen omöjlig att ha i ledande ställning. Fast naturligtvis ännu värre att ha någon annanstans.

Det är egentligen förvånansvärt få folkvalda ledare som med rätta beskrivs som »konfrontationspolitiker«. Olof Palme hade, precis som Thatcher, en förmåga att fullkomligt välta omkull den lyssnare som höll med om det som sas medan andra fylldes av mer och mer ogillande för vare stavelse. De allra flesta, däribland så vitt skilda politiker som Tony Blair, Angela Merkel, Hillary Clinton och Göran Persson, bemödade sig i grund och botten om att nå ut och övertyga åtminstone några från motståndarlägret. Det ligger ju i ­demokratins och röstmaximeringens natur. Intressant med Thatcher är att hon röstmaximerade genom att stryka mothårs. Stora delar av arbetarklassen röstade på henne av personliga skäl, av skäl som hade med karaktär och trovärdighet att göra. De visste att premiärministern menade varje ord hon yttrade. Tidigare och senare har borgerliga företrädare alltid argumenterat utefter att det de vill göra kanske kan tyckas märkligt och känslokallt men att det är ett nödvändigt ont. Thatcher såg inget ont i det hon ville göra. Hon såg det som ett nödvändigt gott. Hon stod för sina övertygelser, och inte nog med det: hon låtsades aldrig att hon inte ville pulvrisera motståndarna. Ord som »tränga tillbaka«, »slå undan«, till och med »krossa« förekom ständigt i hennes tal. Så förlorade hon efter att ha blivit Tory-ledare heller aldrig ett val. Självförtroende inger förtroende.

Hur gör man en film om denna människa? Hur gör man överhuvudtaget film om ett helt liv? De flesta livsödesfilmer har en avslagen känsla som påminner om gamla tiders tv-produktioner. De blir en historie­lektion varvad med amatörpsykologiska betraktelser. Först när filmskaparen lyckas göra ett bra urval – lyckas välja bort saker, inte minst – kan det bli riktigt bra. Man måste ta en viss dramatisk situation till utgångspunkt. Det duger inte att börja från början med de obligatoriska uppväxtscenerna och sedan tugga sig igenom höjdpunkter och katastrofer. Eller?

I »Järnladyn« uppfinner manusförfattaren Abi Morgan och regissören Phyllida Lloyd det klassiska receptet på nytt. Nuläget i berättelsen är Thatchers ålderdom. I den första scenen irrar en halvdement, bräcklig liten Thatcher omkring i en närbutik. Lokalen drunknar i någon syd­asiatisk rapmusik och lysrören skänker alltihop en air av råkallt bårhus. Thatcher tar sig fram till kassan och möts av en irriterad svart man som suckar över hennes ostadighet när han ska förbi henne. Hon förfärar sig över mjölkpriset. Hon betalar.

Scenen är fruktansvärt effektiv. Det beror förstås på att vi vet att den anonyma tanten i affären en gång var världens mäktigaste kvinna. Vi vet det, men kunderna och expediten har inte tid att känna igen henne. En kort stund senare etableras än en gång hur vilse Thatcher blivit i vår tid när hennes assistents mobiltelefon dränker ett helt rum med sin skvalande musiksignal. Thatcher stirrar på den larmande tingesten men vägrar att säga något; vägrar att bekräfta assistentens fördomar. Den som en gång lett ett helt folk har ingen lust att ertappas som eftersläntrare.

Genom tillbakablickar får vi sedan följa Thatchers karriär och livsval. I vanliga fall skulle jag ha svårt för ett sådant upplägg; det är uttjatat och långtifrån det mest effektiva sättet att bygga upp en berättelse som inte får tappa i fart. Men Phyllida Lloyd har en så osviklig känsla för det sant dramatiska att hon väver ihop alltsammans i ett aldrig avstannande mäktigt hjul, där vart och ett av naven blir olika teman som ständigt upprepas och förstärks. Bombdådet mot de konservativas partikongress i Brighton där Thatcher och hennes make nästan strök med; hennes framträdanden under de gladiatorspelsartade Prime Minister’s Question-stunderna i parlamentet; hennes beslut att ge order om sänkningen av det argentinska örlogsfartyget Belgrano; en bilfärd där ursinnigt fackföreningsfolk bankar på rutorna och vrålar att hon är ett monster, ett monster, ett monster!

Att Lloyd har sin bakgrund inom opera och musikal är en sällsam lyckträff: hon vet hur man sliter tag i våra känslor och stegvis för oss exakt dit hon vill. Klippningen är lika skicklig, och inte minst användandet av dokumentära bilder har aldrig varit bättre. Musiksättningen, i all sin variation från Thomas Newmans nyskrivna, nyktra alster till rasande punklåtar, tar verkligen andan ur en. Detta är filmen Lloyd sattes till världen för att göra.

Och då har jag inte ens nämnt Meryl Streep. Förmodligen beror det på att hennes förvandling är så total att man närmast glömmer bort hennes existens. Förr har jag alltid nickat pliktskyldigt när någon påtalat Streeps fantastiska karriär, men fortsättningsvis blir det jag som leder hyllningskören. Prestationen förtas inte det minsta av att hon verkar ha haft riktigt roligt under arbetet, snarare tvärtom. Streep har släppt in Thatchers ande och låtit sig hänföras av kvinnans elaka charm och eleganta okuvlighet. Mot slutet av filmen, när Thatcher befinner sig på en bankett medan hennes parlamentariker drar i gång den i alla bemärkelser blodfattiga statskuppen, är det som om symbiosen mellan Thatcher och drottning Elisabeth I blir fullkomlig. Hon glider fram genom salarna likt ett evigt drottningväsen som aldrig, aldrig kan besegras, vad än medelmåttorna företar sig. Och i stället för att bedrövas av kontrasten när vi återvänder till nuets Thatcher, ensam och skröplig vid sin diskbänk, överrumplas vi helt och hållet av den skönhet som kan uppstå av en enda människas livslånga trots.

Somliga lär hata filmen. De kommer hävda att Lloyd förhärligar en makthungrig, känslokall och fanatisk människa och glömmer offren för hennes politik. Men det enda filmen förhärligar är dramatiken och storslagenheten i varje människas liv. Den tar inte ställning för eller emot Thatchers gärning; den gestaltar hennes liv, hennes ensamhet, hennes skräck och kärlek.

Margaret Thatcher fortsätter att fascinera och Phyllida Lloyds mästerverk lär inte mildra vår besatthet av denna folkvalda envåldshärskare, denna inkonsekventa tvärsäkerhetsmaskin, denna konservativa traditionskrossare, denna kallblodiga idealist, denna majestätiska haterska. Om det finns en saknad efter henne måste den också bero på vår vanföreställning om kalla krigets 1980-tal som en enklare, svartvitare och därmed tryggare tid. Vi har en människa att tacka mer än någon annan för den inbillningen, och vi glömmer henne aldrig.

»Järnladyn«, med Maryl Streep i huvudrollen, har premiär den 3 februari.

Här kan du läsa en Intervju med manusförfattaren bakom »Järnladyn«.

Fakta | Andra Thatcherskildringar

Filmer och tv:
»The Long Walk to Finchley« (2008) BBC-serie om Thatchers väg till makten. Följdes av »Margaret« (2009) som handlar om de sista åren och slutet av karriären.

»Tracking Down Maggie: The Unofficial Biography of Margaret Thatcher« (1994). Vass dokumentär av Nick Broomfield som jagar Thatcher, men aldrig får tag ihenne.

»The Falklands Play« (1986), BBC-drama som inte sändes förrän 2002 eftersom det ansågs för känsligt genom sin pro-Thatcher-bild.

»Splitting image«, brittisk tv-satir med dockor. Thatcher-dockan hade en av huvudrollerna genom hela 1980-talet.

Låtar:
Elton John: »Merry Christmas Maggie Thatcher« (»We all celebrate today ’cause it’s one day closer to your death«).
Morrisey: »Margaret On The Guillotine«.
Sinéad O’Connor: »Black Boys On Mopeds« (»England’s the home of police who kill black boys on mopeds«).

Det enorma problemet med ordet konservativ är förstås att det är kopplat så starkt till rörelser i tid. Därför hette det i början av 1990-talet att »konservativa krafter« i Sovjetunionen ville vrida klockan tillbaka till kommunismen – konservatismens ideologiska ärkefiende. Därför heter det i dag att »konservativa krafter i Teheran« vill skynda på utvecklingen av kärnvapen – en vild, oförsiktig linje som rubbar maktbalansen i Mellanöstern och riskerar att leda till storkrig i hela regionen. Och därför heter det i amerikanska sammanhang att de allra ivrigaste förespråkarna för den europeiska upplysningen och de amerikanska revolutions­idealen är de »äkta« konservativa. Det som på 1700-talet var det allra radikalaste och liberalaste har alltså mognat och stelnat, tills allt som återstår är ett nostalgiskt tillbakablickande mot en svunnen tid. De liberala revolutionsåren, med alla dess enorma framsteg och mardrömslika avarter, föranledde Edmund Burke att formulera konservatismens urkund. I dag omhuldas det mesta som Burke förfasade sig över av konservatismens förkämpar.

Förvirringen är magnifik. Kanske klarnar det om man läser Mark Lillas artikel i senaste New York Review of Books. Lilla skiljer mellan konservativ och reaktionär, och dessutom mellan olika sorters reaktionära. Konservativa, menar Lilla, har inget emot framåtskridandet som sådant, bara det sker under ordnade former. Reaktionärer däremot vill vrida klockan tillbaka – somliga gradvis, andra genom att verka för en »apokalyps« som renar civilisationen från allt degenererat så att historien kan börja om från början. Hitler var i denna begreppsordning en apokalyptisk reaktionär. Kruxet är bara att det var i så fall Marx också – hans kommunistiska utopi var en tillbakagång till »urtillståndet« då alla levde i en härlig egendomsgemenskap utan klassmotsättningar, et cetera.

De riktigt unkna delarna av dagens amerikanska republikanska parti, det vill säga den allt större delen, samlas i dag under parollen »Ta tillbaka USA«. Det är en smått genial formulering eftersom den utan att säga det rakt ut kan tolkas som »åter till normaltillståndet – åter till en vit man i Vita huset«. Men hatet mot Barack Obama har absolut inte enbart med hans hudfärg att göra. Hatet handlar om att han är vältalig och välutbildad, om att han är intellektuellt nyfiken samtidigt som han genom sin blotta uppenbarelse tycks förebrå många av sina landsmän deras inskränkthet och tjurskalliga fastklamrande vid att inget finns att lära av andra länder. Så fort Obama försökt uppdatera systemen en aning beskylls han för att vara »socialist«. Och eftersom det inte verkar gå att bedriva politik i USA utan att lovorda det förgångna får Obama ideligen hänvisa till Roosevelts och Johnsons välfärdsbyggen. Det måste finnas något amerikanskt att peka på. Det måste ligga bakåt i tiden.

Kanske är det så man ska förstå konservatismen: i mer normala tidevarv är den ett slags välfärdssjukdom, ett ständigt närvarande grymtande om att allt skulle kunna vara mycket bättre om folk bara nöjde sig med att ha det lite sämre. I kristider blir den ett panikartat stridsrop för alla som hungrar efter att få hata i grupp. Den sansade konservatismen finns men den hörs inte. Hatet skränar högst.

Malcolm X genomgick så många faser och förvandlingar: den spinkige, arbetsskygge bokmalen Malcolm Little, den clownaktige tågförsäljaren Sandwich Red, inbrottstjuven, knarklangaren och hallicken Detroit Red – och slutligen en av ledarna för det Nation of Islam som gav honom hans bestående identitet.

Nation of Islam var på 50- och 60-talet en bisarr sekt. Religionen var ett hopkok av muslimska texter och yviga, hemsnickrade teorier om en ond vetenskapsman, Yacub, som påstods ha skapat den vita rasen för att plåga resten av mänskligheten. Ledaren Elijah Muhammad framställde sig själv som en ny profet med gudomlig direktkontakt, något som fick världens muslimer att ta avstånd ifrån honom. Ideologin var konservativ och separatistisk; USA:s svarta skulle genom gudfruktigt leverne (inte genom aktivt politiskt deltagande) uppnå sitt mål, nämligen en helt egen statsbildning. Och internt rådde den ärkepatriarkala sektens skoningslösa förtryck. Medlemmarna hetsades att dra in pengar till rörelsen, och de som inte höll måttet straffades hårt. Somliga knuffades nerför trappor, andra sprejades blinda. Några dödades.

När det gäller Malcolm X och Nation of Islam finns ett antal seglivade myter. Den första är att Malcolm skulle ha varit en modererande kraft i rörelsen, när sanningen är att han på många områden radikaliserade den ytterligare. Han var kvinnohatare, antisemit, rasist och våldsförespråkare. Han inledde samarbeten med Ku Klux Klan och det amerikanska nazistpartiet med motiveringen att de var de enda »ärliga« vita sammanslutningarna. Samtidigt omhuldade han Castros revolution på Kuba och talade sig varm för de antikoloniala strömningarna i tredje världen. Sammantaget och så här i efterhand blir det ganska tydligt att han kastade sig i famnen på precis allt som skrämde den vita medelklassamerikanen. Själva provokationen fick överskugga allt annat. Och vad är en provokation om inte det offentliga rummets vanligaste uttryck för hämndlystnad?

Det gamla amerikanska samhälle som Malcolm X hatade och ville se utplånat – med sitt Jim Crow-system och sina lynchningar, med sina skenande ojämlikheter och sin hycklande patriotism – förtjänade ofta hans hånfulla tirader. Det förklarar varför delar av hans tal kan läsas med behållning än i dag. Mindre lyckat blev det när han uttryckte skade­glädje över Kennedymordet och spydde galla över kvinnor och judar. Till slut fick Nation of Islam nog av Malcolm, vilket leder oss till ännu en kvarlevande myt: att Malcolm mot slutet av sitt korta liv bröt med sekten. Sanningen är att han blev utkastad. Han bönade och bad att få stanna kvar, och först när det misslyckades bildade han en ny organisation. 1965 mördades han på grund av falangstrider inom Nation of Islam.

Man kan bli sorgsen och desillusionerad, eller så kan man bli ännu mer imponerad av den riktiga medborgarrättsrörelsen. Dess portalfigurer fick utstå tonvis av hatfyllda angrepp från Malcolm X, inte minst när det gällde rasblandade äktenskap. De verkliga hjältarna från den tiden skakade av sig den sortens nonsens och förde kampen vidare.

Nu när stormen bedarrat är det uppenbart att Juholt har behandlats orättvist. Andra riksdagsledamöter har begått samma misstag utan att hudflängas, och hur lätt vår utrikesminister verkar komma undan de riktigt svåra frågorna ska vi inte ens prata om.

Men oavsett hur man ser på Juholts försyndelser och mediebehandling kvarstår att han verkar ha varit ett dåligt val för socialdemokraterna. Från partiledningens håll har det stönats en del om att skuggbudgetens innehåll drunknade i uppmärksamheten kring Juholtaffären, men frågan är om det inte var lika bra. De nya idéerna lär inte bli några röstmagneter.

För egen del kan jag häpet konstatera att socialdemokraterna verkar ha dragit i gång ett klasskrig mot mig personligen. Först kom förslaget om ytterligare femtusen i straffskatt på så kallade stadsjeepar. Jag betalar redan elvatusen om året i skatt för min tio år gamla jeep – fyrhjulsdrift är mer nödvändighet än lyx när snön ligger halvmeterdjup i dagar utan att plogas bort här på landet. Några dagar senare förkunnades att rot-avdraget ska halveras och att rut-avdraget (som också ska halveras) dessutom ska tas bort helt om man inte är pensionär eller har barn.

Enbart dessa tre förslag skulle under de gångna två åren ha kostat vårt hushåll omkring 135 000 kronor. Det vill säga det skulle de inte, eftersom vi inte skulle ha dragit i gång några renoveringsprojekt överhuvudtaget, inte ha bytt bil och inte ens ha kommit på tanken att anlita städhjälp två gånger i månaden. Vi har nämligen den oerhörda fräckheten att varken vara pensionärer eller barnfamilj.

Jag förespråkar absolut inte att man röstar efter plånboken. Jag ifrågasätter ständigt mina egna politiska motiv och har ofta satt en ära i att rösta emot mina egna ekonomiska intressen. Jag säger inte att ett förslag är fel bara för att det råkar drabba mig; alla förslag drabbar alltid någon, och jag kan gott ställa upp på att bli lite drabbad om det finns ett gott syfte. Min poäng är att det parti som en gång brukade gå till val på att stärka välfärden för breda löntagargrupper numera mest är en dåliga nyheter-maskin för arbetande människor med genomsnittliga inkomster.

Det fanns en gång, på 60- och 70-talen, ett parti som bedrev politik på det viset. De föreslog slopade barnbidrag, urgröpta pensioner och skrotad anställningstrygghet. De hette moderaterna och var ett femtonprocentsparti. Ett gnälligt, befängt, förvirrat parti som först sa nej till allting och sedan motvilligt anpassade sig lite halvdant när samhällsutvecklingen rusade ifrån dem; ett parti som en klar majoritet av väljarna på goda grunder misstänkte för att vilja sabotera deras privatekonomi. Så bisarrt har det alltså blivit i Sverige: de nya socialdemokraterna börjar påminna om de gamla moderaterna.

Och det är ett recept på en riktigt lång ökenvandring, med eller utan skandaler. För oss som försöker tro på kärnan i den socialdemokratiska visionen är det plågsamt att se hur världens en gång skickligaste parti nu leds av en samling fullblodsklåpare.

Hundra år tidigare, den 7 oktober 1849, dog författaren Edgar Allan Poe alldeles för ung. RAF-terroristen Ulrike Meinhof föddes den 7 oktober 1934. 7 oktober är också Heinrich Himmlers födelsedag. SS-chefen, kycklinguppfödaren och riddar­dyrkaren hade blivit 111 i dag om inte ett mindre riddarlikt självmord hunnit emellan.

Fox News-kommentatorn och gamla Iran/Contras-skurken Oliver North blir 68. (Fox News lanserades för övrigt den 7 oktober 1996). Och i dag fyller Rysslands premiärminister Vladimir Putin 59 år.

Putin har nu bekräftat det som alla, mot betydligt bättre vetande, hoppades inte skulle hända: han tänker återta presidentposten. Hans vikarie under de gångna fyra åren, Dmitrij Medvedev, har vänligheten att avlösa honom som premiärminister. Konstitutionen förbjuder någon att inneha presidentämbetet längre än två ämbetsperioder i rad. Tyvärr säger den inget om att ta timeout i fyra år och sedan göra comeback.

Efter en Zimbabweliknande valfars nästa år – komplett med tystade eller lojalt skränande medier, skrämseltaktik och »spontant huliganvåld« – har vi alltså att se fram emot Putin som president ända till 2020.

Det sägs ofta att Ryssland är instabilt och oförutsägbart, men det verkar mer handla om vår oförmåga att sluta tro på en förändring. Ryssland är nu snart lika statiskt och tungrott som Sovjetunionen under Brezjnev.

En annan sak som ofta hävdas är att Pakistan skulle vara världens farligaste land. Själv lutar jag nog mer åt kombinationen Kina och Ryssland, två länder som ständigt behöver uppfinna ideologiska motiv för sina eliters maktmonopol. Och ständigt är det nationalism, rasism och militärchauvinism som får fylla tomrummet efter kommunismen.

Putin gör inget åt de högerextrema gruppernas härjningar i Ryssland. Tvärtom underblåser han dem, precis som Kinas ledning gör så fort någon gammal gränstvist med Japan eller Sydkorea blossar upp. En gissning vore att den dagen det blir revolution i Kina eller Ryssland är det en ung, hemmaodlad ultrahöger som tar över.

På den internationella arenan gör Ryssland ofta gemensam sak med Kina, nu senast i fråga om att blockera hårdare åtgärder mot Syriens blodiga regim. Till denna klubb av diktakturförsvarare har sorgligt nog även demokratierna Indien, Sydafrika och Brasilien sällat sig.

När spridda skurkstater som Iran och Nordkorea mumlar om att ingen ska lägga sig i deras »nationella självbestämmande« är det få som lyssnar.

Men när BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) gemensamt markerar att man vill vrida klockan tillbaka till tider då staternas rättigheter var viktigare än individens får det kraftiga följdverkningar. Tillsammans utgör länderna ett ekonomiskt och geopolitiskt superblock. Två av dem har dessutom vetorätt i FN:s säkerhetsråd, och de tre övriga bedriver en intensiv kampanj för att bli permanenta medlemmar av församlingen. Globaliseringen har haft många effekter. En är att nya allianser uppstått som en dag kan bli omöjliga att stå emot.

Vår enda chans är att försöka slå in kilar i det nya maktblocket. Särskilt Brasilien borde gå att bända loss, möjligen Indien. Vad gäller Ryssland får vi nog vänta till tidigast 2024. Och hur ser landet då ut?

I dag är det femårsdagen av mordet på den ryska oppositionella journalisten Anna Politkovskaja. Skänk henne gärna en tanke. Hon dog den 7 oktober – på den dåvarande och blivande presidentens födelsedag.

Thomas Engström är författare och översättare.

Men det blev inte mitt sista bråk om krig och storpolitik. Jag vet inte hur många krogkvällar under 00-talet jag tillbringade i gräl med vänner och bekanta – värre gräl, hetsigare gräl än någonsin förr. Det var inget bra årtionde för nyanserade åsiktsutbyten. Bush tvingade fram klimatet, kan man hävda. Eller så gjorde vi det alltihop. Hade vi gått och längtat efter det?

Det var förstås inte terrorattackerna som delade oss utan USA:s reaktioner. Snart utkristalliserade sig en tredelad skala: ingen seriös människa var emot insatsen i Afghanistan, många var emot kriget i Irak och alla var emot Guantánamo och tortyren. Första och sista punkten vållade alltså inte några egentliga bråk. Men Irak.

Kusligt hur vår generation fick sitt eget »var var du när Kennedy mördades«-ögonblick och sedan sitt eget Vietnamkrig. Kusligt hur fel alla hade – både de som förespråkade ett militärt ingripande och de som reflexmässigt hävdade att våld alltid förvärrar allt. Kusligt, inte minst, hur länge sedan det börjar kännas. Det är som att ha en tredjedel av sitt liv på väg in i historieböckerna.

Och det är därför man möjligen kan se hur de texterna en vacker dag kommer att skrivas. Kriget mot terrorismen var en följd av kalla kriget slut, när USA:s enda mäktiga fiende försvann. Dessför­innan hade motståndare till USA:s dominans sökt sig till Sovjetblocket. I brist på mäktiga allierade tog de nu saken i egna händer. I grund och botten är det samma mekanik som nu driver den arabiska våren: de breda massorna har insett att de enda som kan rädda dem från förtryck och isolering är de själva.

De arabiska diktaturernas propaganda smittade länge av sig också på oss i väst. Det är som om vi först nu, när våra grannar i söder och sydöst riskerar sina liv för frihet och värdighet, verkligen förstår att de vill detsamma som vi. Det är som om vi först nu ser deras ansikten.

Den arabiska våren är alltså en av spikarna i kistan för den korta, mörka medeltid vi genomlevt under det gångna decenniet. Usama bin Ladins död är en annan. Den tredje, vill jag i alla fall hoppas, är massmördaren i Norge – bin Ladins spegelbild i förvriden verklighetsuppfattning och förgiftat hat. Hur många orkar nu lyssna till den sortens predikanter? Hur många vill i praktiken uppleva ett krig mellan civilisationerna? Hur många är sjuka nog att orka upprätthålla den meningslösa paranoian? Till och med Danmark verkar ha sansat sig, av de senaste opinionsundersökningarna att döma. Tolerans och generositet kanske inte kommer naturligt för människan, den kanske måste läras in. Och inget är så ­pedagogiskt som exempel på vad motsatsen för med sig.

I våras reste jag med flickvän och vänner till Marocko. De två värsta agitatorerna i sällskapet (ja, jag var den ena) fick i förväg stränga tillsägelser att inte prata politik med varandra. Vi åtlydde detta, med ett undantag: en kväll satt vi ensamma kvar när de andra gått och lagt sig. Plötsligt kunde vi, i dunklet på en takterrass i jämnhöjd med närmaste minaret, se varandras ansikten – och föra ett samtal som vuxna människor. Det var värt det.

Thomas Engström är författare och översättare.

Jag pratar alltså om Molnet, ett koncept som Microsoft började tjata om för flera år sedan utan att någon tänkte mycket mer på det. Men i dagarna har Apple, som annars brukar ha bättre känsla för vad folk faktiskt vill ha, lanserat sin version: Icloud. Blotta uttrycket är svindlande vagt, och dessutom smått obehagligt för oss med höjdskräck och mardrömmar om att ramla ur flygplan. Men värst av allt är att vagheten verkar vara medveten. Avsedd.

När en tillverkare går ut och säger att det man åstadkommit »på sikt kan bli vad som helst« är det dags att dra öronen åt sig. Säg att man läser en bilannons; om payoffen är att bilen »kommer att utvecklas helt efter användarens behov och på sikt vet vi ingenting om hur det ska sluta«. Köper man den bilen? Nej, det gör man inte. I bästa fall skakar man trött på huvudet och bläddrar vidare tills man hittar en annons för en riktig bil. En bil där det hela slutar med att man stänger av motorn och drar åt handbromsen.

Vad är Molnet? Enligt Apple och de andra drakarna är Molnet ett sätt att befria våra hårddiskar från programvara. I stället för att installera program på datorn och sedan dubbelklicka på ikonen för att starta det ska vi surfa in på en jättelik webbplats där alla tänkbara program väntar oss.

Vän av bestående ordning kan då invända följande. För det första finns det milt uttryckt inte alltid en snabb, stadig internetuppkoppling på plats. Och om man befinner sig utomlands kostar det som bekant miljarder att så mycket som kolla mejlen på mobilen. Folk har till exempel börjat ladda ner stadskartor i förväg innan de ger sig av till resmålet; detta för att slippa den svindyra uppkopplingskostnad per sekund som tillkommer när man använder Google Maps. Den lyxen – att det hela är nedladdat och klart, stabilt och pålitligt och färdigbetalt – finns redan när det gäller våra datorer. Eller den har funnits, vill säga. Frågan är hur det kommer att se ut om tio år.

För det andra kommer programmen som sådana att vara mindre, sämre och fulare i webbversion. Man måste logga in, med allt vad det innebär av fler lösenord att hålla reda på och de vanliga kötiderna på servrarna som gör att man får vänta i minuter innan programmet startar. Det blir en fördröjning mellan tangentnedslag och text på skärmen, något som kommer att driva en till vansinne om man är van vid ett hederligt ord­behandlingsprogram. Och det kommer inte gå att ställa in utseende och annat på programmen i den utsträckning som nu är möjligt (jämför bara hur Scrivener, Photoshop och till och med Word går att skräddarsy in i minsta detalj med de hårdnackat statiska Gmail och Facebook).

Det är trist att Apple har låtit sig dras med i detta trams. Någon måste ha fått panik inför tanken på att hamna efter i den så kallade utvecklingen. Uppenbart är att Molnet mest handlar om att jättarna vill ta kontroll över programmen, minska risken för piratkopiering och, sist och långtifrån minst, ta betalt i mängder av små doser – vilket på sikt innebär att vi får betala betydligt mer än nu. Ingen verkar ha ägnat en tanke åt kunderna. Min förhoppning är att de flesta besvarar frågan vi aldrig fick genom att tjurigt stanna nere på jorden.

Det är tyvärr även jag, ska jag erkänna. Tyvärr? Ja, av två anledningar. För det förs­ta tyder mitt intresse på en omogen fascination för politiken som spel och kamp, snarare än som ideologiskt uttryck. För det andra blir man nästan alltid besviken på böckerna. Det man får är oftast inget mer än falsettartade försök till självrättfärdigande, ett tragiskt försök att klamra sig fast vid uppmärksamheten. Ridån har gått ner, men än ekar monologen i den nedsläckta salongen.

Säg det med en bok
Till att börja med kan man undra varför det alltid måste bli en bok av allting nuförtiden. Vad hände med gamla hederliga presskonferenser, eller med att kravla upp i tv-sofforna och lätta sitt hjärta? De alltmer snabbproducerade fackböckerna är som evighetslånga debattsidor. När den tyska socialdemokraten och riksbanksledamoten Thilo Sarrazin häromåret ville berätta att han tröttnat på invandrarna gjorde han det självfallet i bokform (i den kontroversiella »Tyskland avskaffar sig självt«).

Böcker väcker uppståndelse. Utan en bok är man en nolla, säger Carrie Bradshaws förläggare i »Sex and the City«. Och biografier, fackböckernas egen lyxgenre, förvandlar dessutom det upplevda till en berättelse. Detta trots att karriären – till och med karriärens höjdpunkter – mest bestått av den ena krångliga dagen på jobbet efter den andra. Att göra narrativ av sitt liv är trevligt. Det är därför folk tycker att det är roligt att bli frälsta, och att gå i psykoterapi: för att det laddar det diffusa jaget och den förvirrande tillvaron med mening, riktning, betydelse; med startpunkter och vändpunkter och tydliga slut. »Min väg, mina val«, som Göran Perssons självbiografi heter. Det är mer behagligt för egot att sätta en sådan titel (och den säljer förmodligen bättre) än »Allt som hamnade på mitt skrivbord och hur jobbigt det var hela tiden«. Astrologins horoskop gör samma sak fast i omvänd ordning – det här kommer att hända dig framöver och det blir så oändligt spännande.

… och säg det själv!
Men varför måste politikern, om det nu nödvändigtvis ska bli en bok, skriva den själv? Många använder förstås spökskrivare, men det är en annan sak; politikern står själv angiven som författare och talar både till formen och ansvaret med egen röst. Varför inte samarbeta med en journalist, som står angiven som bokens författare och som självständigt kan upplysa läsaren om när han anser att intervjuobjektet är trovärdigt eller inte? Den som tagit sig igenom Göran Perssons memoarer vet att Erik Fichtelius tv-dokumentär »Ordförande Persson« ger en mycket bättre bild av såväl personen som skeendena. Ett annat exempel på när en journalist får sköta föreställningen är Bob Woodwards trilogi om kriget mot terrorismen. När Woodward i ömsom aggressiva, ömsom fåfängesmekande intervjuer lockar fram utsagor från George W. Bush, Donald Rumsfeld, Condoleezza Rice och Colin Powell vet man som läsare att man hamnar oändligt mycket närmare sanningen än i deras respektive egna böcker. Men jag-formen är för svår att motstå, både för makthavaren själv och för förlagen. Det blir rakare (i meningen mer lättläst). Och läsaren bjuds på en känsla av att sitta i timslånga, privata samtal med en berömd människa.

Minnena och sanningen
Den största lockelsen med att ge ut sina maktmemoarer i eget namn är självfallet att man tar befäl över historieskrivningen. Politiker avtvingas tiosekunderssvar på extremt svåra frågor, så det kanske inte är mer än rimligt att de slutligen får tala till punkt. Ibland fungerar det. Carl Bildts »Uppdrag fred«, om arbetet i Bosnien, var verkligen klargörande och tillförde ett fängslande inifrånperspektiv. Ibland fungerar det lite för bra: »Tredje riket inifrån«, av Hitlers arkitekt och rustningsminister Albert Speer, gav den välartikulerade gangstern möjlighet att nästan rentvå sig själv.

De flesta politikerbiografier hamnar någonstans mittemellan: inte särskilt lärorika, ändå ganska harmlösa. Under ytan på det till synes harmlösa kan det dock dölja sig nog så många faror.

I Tony Blairs ojämna memoarer finns en passage där premiärministern drar sig undan på det anrika lantstället Chequers för att samla tankarna inför beslutet om Irakkriget. Som av en händelse (!) börjar han bläddra i Neville Chamberlains gamla dagböcker från tiden för den katastrofala Münchenöverenskommelsen 1938. Det Blair upptäcker kommer som en chock för honom. Chamberlain, visar det sig, var inte alls så naiv som eftervärlden utmålat honom. Han begrep mycket väl att Hitler var ondskefull och opålitlig. Men drömmen om att slippa ett storkrig övervann allt. Blair vet såklart vad han sysslar med. Han får läsaren att tänka på Chamberlain, vilket gör att läsaren automatiskt tänker »eftergiftspolitik«. Sedan strös ett försoningens skimmer över alltsammans: det var inget fel på Chamberlain, man kan ändå förstå honom … Men den gamle får stå där med skammen av sitt misstag. Blair tänker inte göra om det. Hux flux: klart han bestämmer sig för att invadera Irak.

Detta är en variant av det klassiska retoriska knepet att inleda ett tal med orden »Jag är ingen stor talare«. Man iscensätter en kontrast. Man manipulerar åhöraren till att fixera blicken vid en svaghet och visar sedan upp sin oerhörda styrka och sunda beslutsamhet. Margaret Thatchers beskrivning av Falklandskriget i memoarvolymen »Åren på Downing Street« går också ut på att teckna bilden av ledaren som först chockad och plågad (av Argentinas aggressiva beteende och USA:s svekfullhet) och därefter samlad och kraftfull. Det är som om hon upprepar tricket från den valrörelse hon senare seglade igenom efter att kriget var vunnet. Hon gör samma sak med striden mot fackföreningarna. Åratal av arbetsrättsliga regelbråk – hemska kravaller varvade med byråkratiska nålstick i ryggen – blir i Thatchers minnen en heroisk kamp av Tolkienartade proportioner.

Varje bokstav ett hjärtslag
Ändå är Thatcher ytterst läsvärd. Precis som i fallet Barack Obama är hennes böcker genuina och uppriktiga i själva tonfallet och stilen (vilket är imponerande med tanke på att hennes memoarer, till skillnad från Obamas, skrevs efter maktinnehavet och typiskt sett borde vara mycket mer ursäktande, krumbuktande och överslätande; mer »statsmannamässiga«, som omskrivningen brukar lyda). »Jag vill inte tapetsera över sprickorna«, skriver Thatcher. »Jag vill bli kvitt sprickorna. Jag vill bygga om grunden.« Att läsa henne är att känna hennes hjärta slå. När hon inleder ett kapitel med att benämna kommunistblocket som »de förslavade nationerna i öst« vet man var hon står, och hur noga hon är med att formulera motsättningarna exakt som hon ser dem. Politiker som är begåvade författare – Thatcher, Obama och nu senast till allas förvåning den republikanske senatorn Scott Brown – tillför faktiskt ett dramatiskt mervärde med sina böcker. De ger beundrarna en djupare förståelse för idolens värv och väsen, och belackarna något hederligt att ta spjärn emot. De memoarer där texten är ett direkt utflöde av författarens elektriska intellekt snarare än trötta sentimentalitet är fantastiska, inte bara som historiska dokument utan som levande, pulserande delar av politiken själv.

Men sådana verk är sällsynta. Det räcker inte att vara öppenhjärtlig om man brister intellektuellt, som Sarah Palins båda böcker demonstrerar. Omvänt kan man ha ett strålande intellekt men ändå förstöra sin egen text med präktigheter och helgarderingar, som Hillary Clintons memoarer gör tydligt. För att skriva en riktigt bra bok krävs en kombination av egenskaper som ytterst få politiker kommer i närheten av.

Farväl till politiken
Nej, det är inte många politiker som är goda författare. I Sverige har Per Ahlmark, Olof Palme och Carl Bildt stundtals varit begåvade med skärpa och glöd, men annars ser det klent ut. I Thomas Bodströms nya, omtalade bok »Inifrån« varvas som väntat träfödda formuleringar (»Såväl tillsättande som avsättande av personer berörde också tjänstemännen på departementet«) med talspråkliga satsradningar. Han befäster intrycket av skarpsynt men lättuttråkad. Hundratals ämnen avhandlas, de flesta snabbt och yvigt.

Litterär begåvning och stilistisk omsorg får man leta efter någon annanstans. Men Bodström har annat att erbjuda, och lyckas ganska väl i sitt uppsåt. Han verkar mena allvar med att lämna politiken, och skriver därför uppriktigt och okonstlat om sina erfarenheter. Någonting i tilltalet, i varvandet av naket skvaller med berättelser om utstuderad mediemanipulation, gör att man lyssnar. Det är inte min sorts bok, men vad gör det. Det är en bok som skiter i vilket. Blotta ansatsen är värd viss respekt, unik som den är i en allt fegare genre.

Världens 10 bästa politiska biografier

– enligt Thomas Engström

A Thousand Days – John F. Kennedy in the White House
Författare: Arthur M. Schlesinger Jr

Albert Speer och sanningen
Författare: Gitta Sereny

Min far hade en dröm
Författare: Barack Obama

Åren på Downing Street
Författare: Margaret Thatcher

Andra världskriget
Författare: Winston Churchill

President Nixon – Alone in the White House
Författare: Richard Reeves

Han som brann för världen
Författare: Samantha Power

There Is No Alternative – Why Margaret Thatcher Matters
Författare: Claire Berlinski

Min väg till makten
Författare: Margaret Thatcher

The Bridge – The Life and Rise of Barack Obama
Författare: David Remnick

– Åka och fixa grejer?, avbryter flickvännen. Du menar åka och shoppa.

Så jag pressar henne på klarhet. Kan en hobby inte rymma konsumtion? Det kan inte vara själva kärnan i upplevelsen, svarar hon. Och en hobby är inte en hobby om den ingår i ens jobb (vilket gör att tidningsläsandet faller bort). Och en hobby är inte en hobby om den är en plikt (vilket gör att städning och träning och grövre trädgårdsarbete faller bort). Det är tydligen ingen barnlek, det här med att ta sig en hobby.

Kallsvett utbryter. Inte för att någon har sagt det rakt ut, men att bli beskylld för att inte ha en hobby är naturligtvis att bli beskylld för att inte vara en riktig människa. Att inte ha mognat till en balanserad, mångfacetterad, livsglad person med insikten att lek för lekens egen skull är någonting heligt för själslivet, någonting moraliskt högtstående. I ett trängt läge utbrister jag till flickvännen och en vän:

– Jag har ingen personlighet. Jag har bara … reaktionsmönster.

Det tas emot som en rolighet. Det skrattas hjärtligt, et cetera. Associationer till filmerna »Rain Man« och »Awakenings«, förstås, men framför allt upplägget med en grälsjuk, obstinat och bekräftelsetörstande man i häpen avsaknad av självkännedom. I takt med det ofantliga skrattandet inser jag i alla fall två saker. (1) Det är fortfarande roligt att få folk att skratta, och (2) ingen förstår vad jag säger.

Det är bara det att de flesta tyvärr förstår precis vad jag säger. Att inte ha någon hobby – och därmed ingen personlighet i egentligen mening – är en åkomma jag delar med miljoner. För vad ska man göra om man hyser minsta obehag inför tanken på att ensam, när ingen annan ser och för glädjens egen glädje, gräva ner sig i fullkomligt nonsensbeteende? Och vad skulle det vara – samla på suddgummin? Bygga modellstridsvagnar? Göra en hårförlängning?

Intermezzot med hobbydiskussionen ger upphov till en smärre livskris som inte blir det minsta bättre av att jag börjar titta på psykobabbeldramat »In Treat­ment«. En vän till mig berättade att när han tog körkort så hörde han den likgiltiga Gudsrösten från Bonniers trafikskola dygnet runt, i alla tänkbara situationer: »Du närmar dig en halvlång snabbköpskö med inslag av kupongtuggare och mjölkmissbrukare – varför har du inte företräde?« Jag börjar förstå honom, för själv hör jag nu terapeuten Paul (Gabriel Byrne) bemöta och ifrågasätta varje halvdunkel tanke som ids söka ta form i mitt personlighetsbefriade medvetande. Jag kanske tänker att jag nog borde köra en sväng och tvätta bilen. »Det är intressant att du ofta tänker på att köra bil när du väntar på ett viktigt besked«, säger Paul och lutar sig fram. »Följde du ofta med din mamma och handlade när du var liten?« Jag kanske tänker att det är hög tid att organisera mina foton i iPhoto. »Vet du«, säger Paul mellan de irländska tandraderna, »det finns teorier som säger att behov av organisering alltid är som starkast när jagkänslan är som svagast. Vad har du själv för tankar om det?«

Ja vad fan tror du, svarar jag då. Och inser att min nyvunna ambition att utveckla en rik och hel personlighet alldeles uppenbart riskerar att skrämma bort mig ännu längre från mig själv. Ge mig ett halvår till så är jag så fjärran att jag kan börja precisionsbomba det där jaget med förarlösa plan.

Det råder nämligen monopol på el i Sverige. Inget har förändrats i och med den så kallade avregleringen; det är fortfarande samma aktörer som äger »nätet«, vad det nu är för något (stolparna? själva trådarna?). Visst kan man byta elleverantör, eller producent kanske man ska säga, men nätavgifterna slipper man inte ifrån. I Skåne är det i allmänhet Eon som håvar in dessa statligt sanktionerade beskyddar­pengar.

Vattenfall har haft det tufft på sistone. Till exempel har man pungat ut med fallskärmar i hundramiljonerkronorsklassen till tyska direktörer. Samtidigt får vi veta att Eon och Vattenfall, två bolag med likartad aptit för utlandsäventyrlighet, under kommande år vill höja sina fasta avgifter här hemma. Med 30 procent. Myndigheten som har till uppdrag att övervaka utsugningen, Energimarknadsinspektionen, har själv varit pådrivande i utvecklingen och gick häromveckan ut och talade om exakt vilka aktörer, däribland Eon, som borde höja avgifterna. Javisst. Energimarknadsinspektionen menar att det finns si och så mycket »utrymme« för sådana höjningar. Man undrar var det där utrymmet befinner sig, exakt. I folks nettoinkomster efter skatt? I realiserbara tillgångar, kanske – folk kan ju alltid sälja bilen eller katterna eller frugans smycken eller sina organ.

Utrymmet. Det är suggestivt att tänka sig: som ett vakuum i väntan på att fyllas ut. Någonstans på Energimarknadsinspektionen vars lokaler vi betalar sitter flickor och gossar vars löner vi betalar och räknar på utrymmen. De har formler, förstås. De har någon form av ideologi som forskats fram – gissa vem som betalat – och som nu omsätts i praktiken. Eller »borde« omsättas i praktiken, då. För utrymmet är ju inte riktigt fyllt än.

Och sedan är det förstås det där med sponsorutgifterna. Det går knappt att slå på en sportsändning på tv nuförtiden utan att mötas av den förhatliga röda Eon-loggan, som hos bolagets kunder inger ungefär samma obehag som krono­fogdens eller CSN:s loggor. Det kostar förstås pengar det också, precis som fallskärmarna och bonus­avtalen. När USA invaderade Irak släppte man flygblad med en bild av Saddam Hussein och texten »Han skor sig medan ni lever i armod«. Ungefär denna effekt uppnår Eon med att ösa reklampengar över etern. Är det verkligen ingen på företaget som inser det?

Regeringen, som sitter ohotad på grund av bristen på kompetent opposition, verkar nu har vaknat lite ifråga om SJ och Banverket och vintertågtrafiken. Kanske börjar man också ana sig till det gigantiska missnöjet med elpriserna. Men det skulle jag inte svära på. Avregleringen av elmarknaden är ett marknadsliberalt högprestigeprojekt; den måste helt enkelt fungera. Troligast är att man kommer lappa och laga lite i systemet och hoppas på det bästa.

Det lär inte räcka. Frågan är om det inte måste till någon form av fack­liknande åtgärder för att knäcka bolagen. Det finns nog inga riktigt lagliga tillväga­gångssätt. Men så vackert det vore om samtliga svenska hushåll samordnat vägrade att betala nästa januariräkning.