Det är ingen självklarhet att på kort varsel lyckas boka ett bord på Riche. Men när hovmästaren på den exklusiva citykrogen förstår att det ska göras en intervju, och vem som ska intervjuas, blir allt lätt:

– Gunilla Herlitz, det namnet är en dörröppnare!

När Dagens Nyheters chefredaktör och verkställande direktör ett par dagar senare kliver in i matsalen blir hon följaktligen hjärtligt omklappad av källarmästaren Anders Timell.

I Marieberg, på andra sidan city, ligger DN:s och Expressens gemensamma restaurang Två Drakar. Få svenska journalister torde äta så dåligt som de som jobbar på de båda tidningarna; Två Drakar är en konkret manifestation av dålig matlagning. I sin Iphone har Gunilla Herlitz mms från Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, med rysliga bilder på tallrikar, fulla eller halvt avätna.

– Både DN och Expressen har försökt få bort dem, men det är mer komplicerat än man kan tro, säger Gunilla Herlitz och syftar på det internationella storköksföretag som driver restaurangen i DN-skrapans bottenvåning och som mirakulöst nog får fortsätta driva sin verksamhet år ut och år in.

Annat har däremot ändrats snabbt. Sedan senhösten 2009 har hon lyckats med det som hennes tre föregångare inte klarat; hon har vänt 00-talets kurva av stora ekonomiska förluster till en vinst förra året på drygt 140 miljoner kronor.

Hur gjorde hon det?

Här skulle hon kunna ta chansen att teckna sitt eget hjälteporträtt, men i stället ser hon frågande ut och säger, med ett tonfall som antyder att svaret är självklart och frågan därför lite dum:

– Åh, det var faktiskt inte särskilt svårt!

Det är sannolikt det här draget som Gunilla Herlitz chef Jonas Bonnier, vd och koncernchef i Bonnier AB, pratar om när han säger att han aldrig har mött en lika intuitivt säker person. Nyligen gjorde han henne till styrelseordförande i dominerande men ekonomiskt snedseglande Sydsvenskan, där samma kur som på DN är att vänta.

DN har hon hårdtrimmat genom att skära kostnader. Det betydde bland annat att göra sig av med folk. Hon har gått fram med en rättfram hårdhet som fått luttrade murvlar att gråta öppet och stämningen att sjunka till botten (då ska man betänka att den på grund av svag ekonomi och lynnigt ledarskap inte heller var på topp tidigare).

Gunilla Herlitz ser lite trött ut, verkar inte gärna vilja prata om det som har varit. För nu blåser det andra vindar, det har blivit roligt på DN, tidningen blöder inte längre pengar och i höst väntar den största omgörningen på ett par decennier. Förutom ny design startas en ny Stockholmsbilaga medan ekonomimaterialet flyttas in i huvudtidningen.

Hon avfärdar påståenden om att hennes dubbla roll som redaktör och direktör skulle göra henne till en publicistisk lättviktare, jämfört med (manliga) ikoner som Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz.

– Det är en annan tid nu, det handlar inte om att skriva själv eller inte, utan om att göra det möjligt för andra att skriva.

Tidigt deklarerade hon en publicistisk vision vilande på tre ben; opinions-, utrikes- och kulturmaterial. Under hennes korta tid på tidningen har månadsbilagan DN Världen dragit i gång och reportern Michael Winiarski har fått Stora journalistpriset för sin rapportering från Haiti – faktum som hon sätter som eleganta fjädrar i hatten.

– Jag har extremt roligt nu, det här är mitt drömjobb, säger hon och tillägger att hon tänker stanna längre än tidningens senaste fem chefredaktörer – Anders Mellbourne, Joachim Berner, Hans Bergström, Jan Wifstrand och Thorbjörn Larsson – som haft jobbet i snitt tre år var.

Samtidigt finns det en utbredd förväntan om att hon ska försvinna när städuppdraget är utfört, att hon då ersätts av någon som kan bli älskad och entusiastiskt följd av den nya slimmade redaktionen. Att vara både bödel och frälsare verkar ogörligt, och det är ingen överdrift att påstå att Gunilla Herlitz är en chef som många tycker illa om.

– Jag vet inte vem du har talat med, men de som tycker så är knappast kvar på tidningen längre.

Det där frågande ansiktsuttrycket igen.

Rösterna, som faktiskt kommer inifrån redaktionen, talar om en icke-kommunicerande chefredaktör som många är rädda för, som odlat en kultur där opponenter gör sig omöjliga och hamnar i kylan. Och framför allt talar de om att själva oron och förödmjukelsen som fötts när Herlitz gått med kvasten, verkar ha varit en del av hennes syfte vid sidan av de ekonomiska besparingarna.

Kanske är det därför som få DN-medarbetare som ombeds beskriva henne, tycks kunna låta bli att nämna hennes sätt att klä sig. Att prata om hur chefen klär sig, kan vara ett effektivt sätt att förminska henne.

I ett mejl några dagar efter intervjun skriver hon:

»Jag känner ingen oro om människor i min omgivning har åsikter min klädsel, det finns ändå en sådan självklar auktoritet i min yrkesroll att jag är säker på att bli tagen på allvar. Grå och försiktig vill jag i alla fall inte vara. Min äldsta dotter som har en mer klassisk klädstil brukar, när hon inte tycker om mitt klädval, säga att: Ja mamma, du syns i alla fall när du kommer in i ett rum.« 

Vid niotiden på kvällen den 13 april postade Carin Jämtin en fråga till sina vänner på Facebook: »Vad betyder ordet arbetare i nutidens vokabulär?« Efter ett par timmar hade hon fått ett tjugotal svar, och nästa förmiddag fanns där ytterligare tio, tillsammans med sju käcka tummen upp.

Vissa kommentarer var tvärsäkra, några avfärdade begreppet helt, medan ett par av hennes vänner var uppenbart entusiastiska över hur intressant frågan var. Eric Sundström, chefredaktör på vänstersajten Dagens Arena, bidrog med en fyndig distinktion: arbetarna duschar efter jobbet, tjänstemännen duschar före.

En gång i tiden var svaret självklart. Arbetare gick i blåställ, tjänstemän jobbade på kontor och bar skjorta och slips. Det var en ganska enkel och överskådlig terräng som en grupp sociologer från Uppsala universitet tog sig an i slutet av 1940-talet. Deras undersökning »Människan i industrisamhället« handlade om att undersöka värderingar och levnadsförhållanden hos de anställda på LM Ericsson, SKF och AB Pump-Separator (Alfa Laval) i Katrineholm. Studien var sin tids dyraste samhällsvetenskapliga projekt och intresset för resultaten stort. För arbetarrörelsen var frågor om trivsel, arbetsmiljö och rationaliseringarnas konsekvenser viktiga.

Arbetsgivarna hoppades å sin sida att sociologernas iakttagelser och enkätfrågor kunde leda till åtgärder för att stoppa den stora rörligheten på arbetsmarknaden. I näringslivet testades olika metoder för att minska omsättningen bland de anställda, vid skiftet mellan 1940- och 50-tal satt till exempel i alla svenska fabriker en affisch med en bild på en känguruskuttande arbetare och texten: »Hoppa inte från jobb till jobb. ›Hopp-Jerka‹ lär sig inget yrke ordentligt, han får svårt att få bra jobb längre fram och ovana vid maskiner ökar risken för olycksfall i arbetet«.

Sociologernas undersökning gjordes med samhällets bästa i fokus. I inledningen till rapporten skrev författarna: »Få uppgifter kunna te sig mera angelägna än att söka skaffa fram verklig kunskap om gruppbildningarna på arbetsplatsen och de åsikter och känslor som besjäla dessa… därför att det är av avgörande betydelse för hela vår framtid, att dessa grupper fungerar och producerar.«

Vid den här tiden pågick en intensiv debatt om förhållandena i den svenska industrin. En av de mest aktiva debattörerna var den före detta textilindustriarbetaren Folke Fridell som romandebuterat i mitten av 1940-talet med »Tack för mig – grottekvarn« och därefter i snabb takt kommit ut med flera böcker där arbetarnas villkor skildrades mycket kritiskt. Stig Dagerman tillhörde också dem som ifrågasatte »tomtebolyckans teoretiker« och hävdade att dessa »morrar över varje ansats till tvivel på och kritik mot den moderna tillvarons form av lycka.« Journalisten och debattören Ivar Ivre – senare en av svensk televisions första producenter – ansåg å andra sidan att missnöjet på svenska arbetsplatser var författarnas fel och att de litterära skildringarna av industrin ledde till förutfattade meningar om förhållandena där. »Redan från början har denna arbetare suggererats till vantrivsel.«

De mörka skildringarna av industriarbetet gillades inte heller av fackföreningsrörelsen, som ansåg att den moderna arbetaren hade alla tänkbara möjligheter att påverka sin situation på arbetsplatsen.

Trots de kritiska beskrivningarna av förhållandena i den framväxande industrin var stämningen i fabrikstäta Katrineholm laddad med optimism. Stadens ledning hade »gått före och visar vägen hur ett välordnat samhälle av i dag skall byggas för att alla ska känna trivsel«, slog lokaltidningen Katrineholms-Kuriren fast i en artikel apropå kommunens planer att bygga ett nytt vattenreningsverk. Det var modernitet och framtidsanda och staden växte »med amerikansk fart«, som en annan tidning skrev.

En av sociologernas frågor löd: »Vilken klass anser Ni att Ni själv tillhör?« Svaren var entydiga; arbetarklassen var gänget som de flesta ville vara en del av. En majoritet av undersökningens verkstadsarbetare sa att de tillhörde arbetarklassen, medan bara några få procent svarade att de var medelklass.

Av tjänstemännen svarade drygt hälften att de såg sig som arbetarklass. Begreppet arbetarklass var attraktivt, lättbegripligt och hade en positiv klang, besläktat med moderniteten och framväxten av ett nytt land.

Om Carin Jämtin hade haft en Facebook-kanal som skickade hennes fråga tillbaka till Katrineholm för 60 år sedan så hade mottagarna blivit lätt förbryllade.

En stor del av industriarbetarna tyckte att deras arbetsmiljö var dålig och många intervjusvar andades oro över den fysiska säkerheten på jobbet. Men att så många fäste arbetarklassetiketten på sig själva hängde trots det inte ihop med en gemensam upplevelse av att leva i ett kollektivt elände och maktlöshet. Tvärtom.

»Vilken klass anser Ni har det största inflytandet i Sverige?«, var en annan av sociologernas frågor. Svaren pekade åt ett bestämt håll: det var arbetarklassen som hade störst inflytande. Till och med en majoritet av de arbetare och tjänstemän som inte identifierade sig med arbetarklassen utan med medelklassen, pekade på arbetarna när de skulle säga vilken klass som var mäktigast.

När en ny kull sociologer i slutet av 1980-talet begav sig till fabrikerna i Katrineholm och upprepade samma frågor, hade arbetaren tappat sin lyskraft och magnetism. Fyra decennier efter den första studien var medelklassen den grupp som många arbetare och en absolut majoritet av tjänstemännen identifierade sig med. Och frågan om vilka som hade makten i samhället visade att arbetarklassens tid som maktspelare var förbi. En majoritet av de tillfrågade i Katrineholm ansåg att makten hade förskjutits. Men inte till medelklassen, utan vidare uppåt, till en odefinierad överklass.

Arbetarens bäst före-datum var passerat och övertygelsen om att äga makt hade övergått i känslan av vanmakt.

Det här var för drygt 20 år sedan.

Nu stryks åter finskjortorna inför 1 maj, arbetarens dag. Det är möjligt att röda fanor och eldiga tal hos några kommer att mana fram känslan av att allt är som förr. Men i själva verket har LO under många år tappat medlemmar, socialdemokraterna befinner sig närmare den politiska marginalen än de någonsin varit och regeringen leds av en höger som kallar sig arbetarparti.

Moderaterna genomgick sin retoriska metamorfos efter Fredrik Reinfeldts tillträde som partiledare 2003. Tjänstemännen Anders Borg, Ulrica Schenström och Per Schlingmann tvättade bort stämpeln som ett parti för den bättre bemedlade klassen. Schlingmanns efterträdare på partisekreterarposten Sofia Arkelsten sätter likhetstecken mellan ordet arbetare och förvärvsarbetare, enligt Svensk Ordbok »verksam med (yrkes)arbete i syfte att tjäna pengar vanl. i mots. till att arbeta i hemmet«.

Kort och gott: arbetare är var och en som jobbar och ordet har inget med position och utsatthet på arbetsmarknaden att göra.

Sofia Arkelsten var tidigare miljöpolitisk talesperson för sitt parti, och påpekar att hon i den rollen haft mycket kontakt med den samhällsgrupp som i SCB:s statistik kategoriseras som »bönder«, men i det moderna Sverige likaväl kan kallas »företagare«.

– Det är viktigt att man utvecklar begreppen. För oss, och för varje politiskt parti, måste den stora utmaningen vara att hela tiden förnya sig för att vara relevant för väljarna, säger hon.

I moderaternas berättelse om Sverige delar alla människor som har jobb ungefär samma intressen och strävanden och bildar tillsammans en gigantisk medelklass. Men Sofia Arkelsten är inte så pigg på ordet »klass«. Hon lånar ett uttryck som Fredrik Reinfeldt brukar använda när hon säger att hennes parti varit tydligt med att »skära samhället på andra sätt«.

– Vi talar om förvärvsarbetande, om unga, om LO- och TCO-grupperna, de offentligt anställda, vi ser olika grupperingar som är relevanta för oss och vår politik.

I en radiointervju för sex år sedan fick journalisten Ebba von Sydow – då profilerad modebloggare och knuten till Expressen – frågan om vilken klass hon tillhör. Hon svarade med självklarhet att hon tillhör arbetarklassen, eftersom hennes föräldrar, pappan skeppsmäklare och mamman läkare, jobbade mycket, och hon själv hade arbetsveckor på över 60 timmar.

Uttalandet retade upp socialdemokraternas dåvarande partisekreterare Marita Ulvskog.

– Om man har en pappa som är skeppsmäklare och en mamma som är läkare, då är man inte arbetarklass, fräste hon vid en presskonferens.

Men det var sannolikt inte många andra som reagerade så starkt. Carin Jämtin säger till exempel att hon bara vagt minns Ebba von Sydows uttalande och att hon inte tänkte något särskilt om det. Enligt henne är arbetare ett föråldrat begrepp som fungerar när man syftar på en industriarbetande man, men som skapar förvirring om man talar om en undersköterska eller ett butiksbiträde.

Att språket och begreppen inte har ändrat betydelse i takt med tiden har inneburit att socialdemokraterna pratat för lite om enskilda gruppers utsatthet, tror Carin Jämtin.

– Vi har kanske inte utvecklat orden vidare.

Så vad ska man fylla begreppet arbetare med 2011? Carin Jämtin berättar entusiastiskt om Facebook-frågan som hon ställt med anledning av den här intervjun.

– Det var jätteintressant. »Att man inte äger företaget«, var nog vad de flesta sa att det betydde. Och om det är vad man menar med arbetare, då är det ju inget klassbegrepp, utan ett relationsbegrepp, vad man har för relation på arbetsmarknaden.

Andra skulle säga att det låter som en klassiskt marxistisk beskrivning av den struktur som ligger till grund för klassamhället.

– I och för sig. Men i så fall är ju en arbetare också en ganska högt uppsatt, välavlönad bankanställd, eller en chef som inte äger optioner i företaget. Och inte den som jag tror att de flesta tänker på: en ganska utnyttjad person som jobbar hårt med låg lön.

På den politiska scenen finns alltså arbetaren i två tappningar:

Den person som Carin Jämtin talar om men som är svårare att identifiera i dag än i Katrineholm på 1950-talet.

Och Ebba von Sydow-varianten, där ordet beskriver en människa som har ett jobb, men inte säger något om arbetets villkor.

Båda definitionerna är naturligtvis ideologiskt präglade.

Den ena bottnar i övertygelsen om att skillnaderna mellan människor beror på strukturella ojämlikheter som innebär att alla inte har samma förutsättningar för karriär, bra lön och generösa villkor. Den andra bygger på synen att skillnaderna är utslag av enskilda individers varierande ambition, förmåga och val.

Med borgerlig regering och en krisande arbetarrörelse är det knappast någon tvekan om vilken definition som dominerar. Men trots att socialdemokrater kommer att sjunga »Arbetets söner« och tåga under röda fanor på söndag, är partiets egen historia ironiskt nog också en del av förklaringen till arbetarklassens marginalisering. Att själva begreppet arbetare eroderat och förlorat sin gamla innebörd och attraktionskraft beror till stor del på att partiet tidigt började undvika det, i sin strävan att bygga ett folkhem för alla klasser.

– Efter kriget har det egentligen inte funnits någon socialdemokratisk ledarperson som pratat om arbetarklassen. Visst används ordet då och då, men det förekommer knappast som ett levande begrepp, säger Jonas Hinnfors, professor i statskunskap vid Göteborgs universitet, som forskar kring socialdemokratins utveckling och framtid.

Partiet insåg redan på 1950-talet att det var tjänstemännen och inte arbetarna som skulle vara framtidens växande klass. Det fjärmade sig därför från arbetarklassbegreppet av strategiska skäl, för att inte uppfattas som ett val för en bestämd grupp, utan för hela folket. Ett vägval som valtaktiskt blev mycket framgångsrikt, men som nu rekylerat.

I sin doktorsavhandling »Socialdemokraterna skriver historia« berör Åsa Linderborg förklaringarna till partiets ängsliga förhållande till klassbegreppet. Ett av de skäl hon nämner är att partiet har färgats av uppfattningen att det inte längre finns några klasser. Hon refererar till Göran Greider, som i sin bok »Arbetarklassens återkomst« hävdar att arbetarna både i bokstavlig mening och som begrepp, förpassats ur samhällsdebatten med just det argumentet. En »ideologisk härskarteknik«, för att eliminera ett tänkande som annars blottlägger maktstrukturerna i samhället.

– Om ingen offentlig person, framför allt ingen inom arbetarrörelsen, använder ordet och läser in en ideologisk betydelse, då blir det allt svårare att ta det till sig, säger Göran Greider.

Han använder gärna sitt eget begrepp »Amelin-syndromet« – efter konstnären Albin Amelin, vänsterman som skapade detaljrika och industriromantiska verk – för att beskriva utvecklingen. Problemet, menar Göran Greider, är att man i så stor utsträckning associerar arbetarklassbegreppet till 1935 års modell; och den industriarbetaren har varit i avtagande sedan 1968, medan tjänstesektorerna har vuxit. Då uppstår Amelin-syndromet: när bilden inte längre stämmer – när man inte ser arbetare med unikaboxar vid industriporten – då drar man också slutsatsen att arbetarklassen är borta.

– Arbetarklassen blir alltmer osynliggjord och maktlös eftersom ingen för dess talan – man talar bara om medelklassen. Och den nya arbetarklassen är mycket tystare, därför att den nya arbetaren är kvinna, säger Anneli Jordahl, journalist och författare som har närmat sig arbetarklassbegreppet i sin bok »Klass – är du fin nog« (hon är dessutom bosatt i Katrineholm sedan några år).

Det finns också annat stöd för påståendet att arbetaren för en alltmer undanskymd tillvaro i den politiska diskussionen. Om man räknar hur många gånger begreppet arbetarklass använts i riksdagens kammare visar sig en rejäl förändring. Riksdagsåret 1979/80 hördes det trettiofem gånger. 2009/10 uttalades det bara tio gånger.

Men även om arbetarklassen blivit mindre osynlig i debatten syns den i litteraturen. Romanen »Yarden«, författaren Kristian Lundbergs personliga berättelse om att göra en omvänd klassresa och börja försörja sig på tillfälliga jobb i Malmö hamn, är ett exempel. Precis en sådan klassresa som en allt större del av medelklassen nu börjat oroa sig för att tvingas göra, hävdar Anneli Jordahl.

– Medelklassens barn är inte längre garanterade att följa i föräldrarnas fotspår, utan det är en klass som är på väg att proletariseras, säger hon.

Här ligger kanske förklaringen till resultatet i den tredje delen i undersökningen »Röster om facket och jobbet«, som LO publicerade 2007. Den visade att en växande andel, 44 procent, av kvinnorna i tjänstemännens fackliga organisation TCO faktiskt såg sig som arbetare. I de kvinnotäta TCO-facken Vårdförbundet och Lärarförbundet var andelen tjänstemannakvinnor med arbetaridentitet ännu större: 66 respektive 51 procent.

Vad betyder egentligen det här? Är de arbetare i Ebba von Sydow-tappningen, det vill säga bara människor med jobb? Eller har de valt att identifiera sig med ordet för att uttrycka något om sin arbetssituation?

Vårdförbundets förbundssekreterare Eva-Lisa Krabbe lutar åt det senare. Trots att den akademiska nivån sedan 1980-talet har höjts kraftigt hos de sjuksköterskor som hennes förbund organiserar, har de proletariserats på det sätt som Anneli Jordahl beskriver.

– Att de kallar sig arbetare kan vara uttryck för att deras arbetssituation länge inneburit att de inte kunnat se sig som självständiga tjänstemän.

Med det resonemanget är en arbetare inte någon som har en viss arbetsuppgift, men däremot en viss arbetssituation. Och även tjänstemän kan tycka att de befinner sig i den sitsen. Eva-Lisa Krabbe pekar på krympande autonomi bland sjuksköters­korna, en kollektivisering och en växande känsla av utbytbarhet.

Sociologen Björn Ohlsson vid Göteborgs universitet beskrev häromåret motsvarande utveckling i sin avhandling »Vi som stannade på Volvo«, där han följt en grupp äldre verkstadsarbetare på fabriken i Torslanda. För ett par decennier sedan var det vanligare med »socioteknisk« organisation av arbetet. Det betydde till exempel att de anställda roterade mellan olika uppgifter i produktionen, för att minska monotoni och risk för arbetsskador. Men rationaliseringar och en ändrad maktbalans mellan anställda och arbetsgivare har lett till en återgång till löpande band-principen. Det har inneburit att flera i gruppen som Björn Ohlson följde sa att deras arbete blivit mindre kvalificerat och därför mindre stimulerande.

Samtidigt som en ny grupp ser sig som arbetare, är det inte med samma stolthet som för femtio år sedan då de var en kraft att räkna med, som med god fart strävade uppåt och framåt.

Att tillhöra en klass som har tappat makt och inte syns i det politiska samtalet, är förstås inte lika lockande.

– Jag tror inte så många vill kalla sig arbetarklass i dag, säger Elisabeth Lilja, en av den nya tidens arbetare i Katrineholm.

Hon hade jobbat som städerska i drygt 20 år när hennes arbetsgivare, kommunen, bestämde sig för att lägga ut alla städtjänster på entreprenad. Trots protester från Elisabeth Lilja och hennes kolleger genomfördes förändringen och i höstas fick hon därför byta till ett annat kommunalt jobb, som skolvaktmästare.

– När jag hör ordet arbetare tänker jag på hårt arbetande krakar som knappt lyckades hålla näsan ovan vattenlinjen. Så ser det inte ut i dag. Nu kan man se en ensamstående mamma som är arbetslös och går på socialbidrag, men ändå har värsta mobiltelefonen. Ingen vill räknas som fattig, utan alla ska ha de senaste telefonerna och senaste dojorna, och oftast har de det, hur det nu går till, säger hon.

I Katrineholms grannkommun Vingåker var textilindustrin till för några decennier sedan en viktig näring. I de gamla fabriksbyggnaderna säljs i dag exklusiva märkeskläder till lågpris. Medan 1950-talets arbetare vidareutbildade sig för att kunna byta blåställ mot kostym, kan vem som helst i dag köpa biljett till klassresan genom att shoppa.

Det här intresserar till exempel analysföretaget Kairos Future, som har skrivit rapporten »Klassamhällets återkomst«. Titeln brukar provocera seminariebesökare, men den syftar inte på klass i social mening. I den samhällsbild som Kairos Future målar upp är det i stället konsumtionsmönstren som delar in människor i olika klasser, vilket liknar moderaternas sätt att definiera. Det handlar om att skära samhället på ett annat sätt, som Sofia Arkelsten uttrycker det.

Men om man skär på det traditionella viset, vilken bild av 2000-talets Sverige tonar egentligen fram då? Frågan ställdes häromåret av sociologerna Mattias Bengtsson och Tomas Berglund samt statsvetaren Maria Oskarsson vid Göteborgs universitet, i forskningsprojektet »Social klass och politiska attityder«. Svaret presenteras i boken »En fråga om klass – levnadsförhållanden, livsstil, politik«, som publicerades i höstas och handlar om vad som faktiskt skiljer arbetare från tjänstemän (grupperna i det här fallet definierade utifrån sin utbildning). Resultatet falsifierar alla föreställningar om att klass skulle sakna betydelse i dagens Sverige, menar forskarna. Två av deras exempel:

Tjänstemän är mindre oroliga än arbetare över karriärmöjligheter och anställningstrygghet.

Tjänstemännen som är mycket nöjda med livet är nästan dubbelt så många som de arbetare som säger att de är det.

Göteborgsforskarnas resultat ligger i linje med den så kallade Marmot-rapporten, som initierades av WHO och påvisade hur social klass och status på arbetsmarknaden har ett tydligt och tätt samband med ohälsa och ökad dödlighet.

Så i någon mening finns ändå den där arbetsklassen, men i en annan skepnad.

Arbetaren i 1950-talets Katrineholmsstudie var lätt att identifiera. Han (för det var en han) bar blåställ och tillhörde en homogen grupp som kunde berätta om dålig arbetsmiljö och faror i jobbet – men också om den starka övertygelsen om en alltmer dräglig framtid. Han bar på färska minnen av det samhälle industriarbetet var sprunget ur: i Sörmland fanns det statare, lantarbetare i stark beroendeställning till sina arbetsgivare, på jordbruken ända fram till mitten av 1940-talet.

När vi i tjugonde århundradets Sverige vänder blicken bakåt ser vi i stället rekordåren, välfärden och tryggheten. Det är en bländande bild som gör det svårt att få syn på den splittrade grupp som är släkt med 1950-talets män i blåkläder.

I dag är utsatthet den nämnare som självklart förenar grupper från många håll: kvinnliga TCO-anslutna akademiker inom vården, unga vuxna med svag förankring på arbetsmarknaden, utomeuropeiska invandrare som generellt befinner sig i löneligans botten och är överrepresenterade på de allt fler tidsbegränsade anställningarna och i den växande bemanningsbranschen. Och så självklart LO-medlemmarna, de traditionella arbetarna där ingen grupp har en snittlön som överstiger de drygt 26 000 kronor per månad som är medelnivån för alla svenska arbetstagare. Allra längst ner i den LO-gruppen finns de kvinnodominerade områdena handel, hotell, restaurang, skola, barn- och äldreomsorg där medellönerna ligger på under 20 000 kronor per månad.

De som går och demonstrerar för arbetarklassen i helgen borde alltså representera allt från tjänstemän med universitetsutbildning till springvikarier i krogbranschen och invandrare som jobbar på kommunala vårdhem. Frågan är om de verkligen representerar alla dem, om någon överhuvudtaget kan företräda en så brokig samling. Att få alla dessa grupper att rymmas i begreppet »arbetare« är så svårt att man till och med kan lockas att ta hjälp av vännerna på Facebook.

Ett dygn efter att Carin Jämtin postat sin fråga konstaterade hon i en kommentar att hon fått ”massor av intressant” respons. Ingen verkade tycka att det var konstigt att partisekreteraren i Socialdemokratiska arbetarepartiet behövde be om hjälp med att reda ut vad ordet egentligen står för.

Läs intervju med Wanja Lundby-Wedin om arbetarbegreppet här.

När de körde genom det kuperade landskapet vid gränsen mot Serbien stängde de alla luckor och stod på så mycket det bara gick. Den finkalibriga elden ploppade som popcorn mot plåten. Många av soldaterna levde i ungdomlig förvissning om att vara osårbara, men i situationer som dessa slog dödsångesten alltid till.

Den 26-årige löjtnanten Pontus Hübinette kände också skräcken. Han hoppades att beskjutningen skulle gå över snabbt och att ingen någonstans där ute siktade på dem med ett raketgevär. Som ställföreträdande plutonchef var han ansvarig för de gråtande tjugotvååringarna. Han bet ihop och koncentrerade sig på dem i stället för faran utanför.

De nio månaderna som han under 2001 tillbringade utanför Pristina vid Kosovos gräns mot Serbien var intensiva. Såren från Balkankriget låg fortfarande vidöppna och en del av vardagen för den svenska skyttebataljonen gick ut på att skydda serbisk befolkning från kosovoalbansk hämnd. Flyktingarna var många och det fanns en nöd som han aldrig tidigare hade upplevt. Gränsen mellan fritid och arbete suddades ut – varför skulle han och de andra svenskarna tillåta sig att vila när de som bodde runt förläggningen hade det så svårt? Det var ju för deras skull och inte för sin egen, som de kommit dit.

När han flera år senare fick frågan om det var någon särskild händelse som för livet bet sig fast i hans minne, skulle han svara att sådana inträffade hela tiden.

En tid efter att han återvänt till Sverige dök hans bild upp på utlandsstyrkans värvningsaffischer; 190 centimeter lång, nästan 100 kilo tung, triatlet och aktiv i den krävande och kontroversiellt våldsamma kampsporten mixed martial arts, MMA.

Skämtsamt brukade han säga att om hans motståndare inte hade börjat blöda av något annat, så gav han dem en dansk skalle över ett ögonbryn eller på näsan. Då kroknade de.

Förvånat tittade han på bilden där han står i uniform och skyddsväst och tänkte att det var synd att han inte fått möjlighet att ta betalt för att ställa upp som Försvarsmaktens omslagspojke.

Pontus Hübinette föddes i Uddevalla 1975. Pappa Edvard var dekoratör på Domus, mamma Ingalill textade bytiksskyltar på Epa. Han var sex år när familjen flyttade till Långserud, sex mil väster om Karlstad intill E18 mot Oslo. De slog sig ner i huset där hans morföräldrar bott. Mamman började jobba som hemsamarit och pappans utsikter att hitta ett nytt jobb som dekoratör var inte särskilt stora. När pannan i huset behövde bytas ut och familjen ringde efter den lokala rörmokaren, slutade det med att han erbjöds delägarskap i rörfirman. Han hade aldrig ägnat sig åt sådant, men gick parallellt med sin äldre kompanjon och tog så småningom över hela verksamheten.

Edvard Hübinette var född och uppvuxen i Göteborg men älskade naturen och att jaga. Hans filosofi var att Pontus skulle lära sig tidigt, ta ur, flå och stycka djuren, vänja sig vid allt som tillhör jakten.

I det böljande landskapet väster om Byälven sköt han sin första hare när han var sex år, och sina första älgar när han var nio. Han fångade minkar och rävar, flådde dem och sålde skinnen. Och han fick betalt för varje råtta som han sköt med sitt luftgevär.

Om han hade några yrkesfantasier så handlade de om jakt och natur, att bli jägmästare kanske, eller skogvaktare. Men efter el och teleteknisk linje på gymnasiet i Åmål och ett påbyggnadsår i Munkfors, fick han jobb som elektriker på en såg i Värmlands Nysäter. Med stigande känsla av vantrivsel och leda betraktade han sågverksarbetare som gick och vände plankor och hade gjort det i fyrtio år. Så när det var dags för honom att göra militärtjänsten kom den som en befrielse.

Han hamnade som plutonsbefäl på artilleriregementet A9 i Kristinehamn. Möjligheten att sedan starta en militär karriär var ingenting han hade reflekterat över. Hemifrån fanns inga sådana förväntningar, tvärtom. Pappan var inte så intresserad, hans lumpartid var snarare som hämtad ur filmen »Repmånad« med Lasse Åberg. Och mamma Ingalill var direkt emot tanken.

Men under året i lumpen förstod Pontus Hübinette att en ny möjlighet faktiskt hade öppnats. Han sökte till officersutbildningen och blev antagen.

I det militära fanns det han saknat på sågverket; frihetskänslan, möjligheten att vistas mycket i skog och mark. Han kände igen djuren, träden, växterna, visste vad de hette, kunde till och med rabbla namnen på latin. På övningar ute i skogen, när det kunde bli mycket väntande, roade han sig med att fingranska omgivningarna för att se vad han hittade. Ibland kunde intresset väcka omgivningens förvåning, som långt senare när en officer inspekterade en skjutövning som Pontus Hübinette ledde. När han kom dit slogs han av hur tyst och lugnt det var. Soldaterna hade lagt ifrån sig sina vapen och kröp omkring på alla fyra och letade efter en ovanlig skalbagge som deras befäl fått syn på.

Det var inte minst intresset för och kunskapen om djur och natur som gjorde att han rekommenderades att söka sig till Försvarets överlevnadsskola i Karlsborg. Första steget var att gå den grundläggande instruktörsutbildningen. Tre veckor på sommaren och två veckor på vintern då man blir utsatt i skogen med dålig utrustning, för lite kläder och utan mat, och ska hålla sig undan från sina förföljare. Sommarveckorna var tuffast; yr av hunger och trötthet gällde det att hela tiden hålla sig i rörelse för att inte bli upptäckt. Trots kölden var vinterveckorna i nordligaste Norrland lättare, då gick det att hålla sig gömd i en bivack.

Så småningom fick han fästa överlevnadsskolans märke på ärmen: Försvarsmaktens svärd, Fågel Fenix som reser sig ur en eld, Polstjärnan för förmågan att hålla rätt riktning och en polarblå rand runtom som symbol för den stränga köld man klarar av att utstå.

Som instruktör började han själv lära militär personal från alla vapenslag att klara sig på egen hand bakom fiendens linjer. Kunskaperna spänner från praktiska färdigheter som hur man bygger vindskydd, över mer teoretisk kännedom om vilka växter som är ätbara, till metoder för att hålla sig gömd och att klara sig undan spårhundar. Grundutbildningen pågår i elva dygn och deltagarna kommer från hela Försvarsmakten. Stridsflygarna klagade mest, gnällde över att det var primitivt. »Men om det är en överlevnadskurs trodde de väl inte att de skulle få sitta inomhus och spela tv-spel!«, tänkte Pontus Hübinette.

Det var överlevnadsskolan som ledde honom till Afghanistan där Sverige och Tyskland turas om att bemanna en post som »rescue officer« vid den tyska basen Camp Marmal utanför Mazar-e-Sharif. Positionen innebär att man förser den militära ledningen med expertkunskap i en situation då soldater måste undsättas.

En tanke med utlandstjänsten var att under tiden spara så mycket pengar som möjligt och lägga alltihop på huset som han köpt ett par år tidigare. Inte för att man tjänar så värst mycket, men han skulle få ett utlandstillägg och knappt göra av med några pengar alls, så det skulle ändå bli en hacka.

Hemma fanns flickvännen som han inlett ett förhållande med bara tre månader tidigare – trots att det stred mot de rekommendationer soldater får inför sin utlandstjänst. De satt i styrelsen för Karlsborgs jaktvårdskrets, hade känt varandra i ett par år och även om inga planer var tydligt uttalade så fanns där ett löfte och en förhoppning om en seriös fortsättning.

Pontus Hübinette landade på flygplatsen i Mazar-e-Sharif i början av juli 2007. När flygplansdörren öppnades slog torr hetta och den distinkta doften av mänskliga exkrementer emot honom, men det som fick honom att reagera starkast var själva den tyska förläggningen. Mest av allt påminde den honom en småstad i Bayern befolkad av tjockisar i uniform som drack öl och blev småpackade framåt kvällen. Han tänkte att det var precis som i Kosovo 2001 då många av de svenska soldaterna ofta fick hjälpas i säng för att de var stupfulla, trots att regeln var att aldrig dricka mer än två öl.

Själv tänkte han inte röra någon som helst alkohol, av respekt för sitt uppdrag och för de människor det är tänkt att soldaterna ska hjälpa.
Han konstaterade direkt att det fanns mycket arbete att göra. Det fanns brister i rutinerna och han fick intrycket av att hans företrädare gått omkring och latat sig utan att ta jobbet på allvar. Hans egen inställning var att när en åker hem ska nästa kunna ta över direkt, utan avbrott i verksamheten, och på en gång påbörjade han arbetet med att försöka få ordning på alla papper och pärmar.

Men snart blev tillvaron alltmer stillsam och han fick mindre att göra. Han tillbringade en hel del tid i gymmet och löptränade på slingan inne på förläggningen men kände sig ändå mer och mer rastlös. En tur utanför förläggningen tillsammans med en svensk militärpolis kom som ett välkommet avbrott. Målet var ett möte på svensk-finska Camp Northern Lights en knapp mil bort.

På förmiddagen den första augusti 2007 satte han sig i passagerarsätet i en sandfärgad Land Rover Defender och rullade ut från Camp Marmal. Det finns två rutter mellan förläggningarna; en genom Mazar-e-Sharif och en i öknen. Pontus Hübinette hade ännu inte varit inne i staden så de bestämde sig för att välja den vägen ut, och att ta den andra vägen tillbaka. De rullade iväg på det dammiga gruset norr om lägret, svängde strax in på den asfalterade vägen runt flygplatsen och kom till slut fram till Route 5, Afghanistans asfalterade och hårt trafikerade pulsåder, en gång byggd av ryska invasionstrupper.

Efter en kvart körde de om två lastbilar. Nålen på Land Roverns hastighetsmätare pendlade mellan 70 och 80 när en man klev ut i vägen ett kort stycke längre fram. I stället för att sänka farten styrde militärpolisen vid ratten åt vänster, för att passera framför fotgängaren. Mannen fortsatte gå och för att undvika en kollision girade föraren skarpt åt höger, fortfarande i samma hastighet, och fick sladd; först åt ena hållet, sedan ett kraftigt kast åt det andra. När bilen kanat på tvären ett stycke utanför körbanan voltade den och blev liggande på taket.

Innan han knäppte loss bilbältet och kravlade ut ur vraket frågade den 29-årige föraren om den storvuxne soldaten i passagerarsätet var okej. Han fick ett ja till svar, och väntade sig att han också skulle komma ut. Men Pontus Hübinette satt kvar inne i den havererade Land Rovern.

Några afghaner hjälpte till att vända bilen från taket till sidan och en amerikansk soldat kröp in och satte en stödkrage om hans nacke. Föraren noterade att han var vid medvetande och verkade lugn. Han frågade om Pontus kunde känna sina ben. Nej, det kunde han inte.

Han petade honom i magen och upprepade frågan. Samma svar.

»Det gör mig väldigt orolig«, skrev militärpolisen tre månader senare i sin redogörelse för olyckan.

Ett par timmar efter att Land Rovern voltat intill Route 5 i utkanten av Mazar-e-Sharif nådde olycksbudet Långserud i Värmland. Ingalill Hübinette hade blivit änka ett år tidigare och bestämt sig för att lämna huset där familjen bott sedan barnen var små. I sällskap med Lucas, den yngre av de två sönerna, befann hon sig i sin nya lägenhet som hon kommande natt skulle sova i för första gången.

Då ringde telefonen.

Ett knappt dygn senare strålade Ingalill och Lucas samman med en god vän till Pontus och Pontus flickvän som de bara träffat någon enstaka gång tidigare. Pontus kom till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg samma eftermiddag.

Det första hans anhöriga tvingades göra var att identifiera honom. Hans plånbok med id-kort fanns i uniformen, men den hade ingen letat efter. Och »dödsbrickan« med personuppgifter som alla soldater bär i en kedja kring halsen, fyller en funktion i den militära sjukvårdsapparaten men har ingen betydelse i landstinget.

Efter sex dygn visade Pontus Hübinette de först tecknen på att vara vid medvetande. Han tryckte en läkares hand och blinkade som svar på en fråga, men det dröjde nästan tre månader innan han var helt vaken. Det kändes som att återfå medvetandet efter en hård kväll på krogen. De insikter som långsamt letade sig in i hans hjärna var hur svårt det var att andas på egen hand, att han bara orkade hålla sig vaken några få minuter åt gången för att sedan åter falla i sömn. Framför allt märkte han att han förlorat kontrollen över sin kropp.

Själva olyckan mindes han ingenting av.

Än visste ingen exakt hur allvarlig hans skada var. Bara att han brutit nacken.

Hans lillebror Lucas blev uppringd av en hel rad läkare, jurister och chefer inom Försvarsmakten. De sa att de ville etablera en första kontakt eftersom, försäkrade de, den framtida relationen skulle bli tät, intensiv och långvarig. Trots det infann sig en känsla hos Pontus och hans anhöriga av att vara lämnade i sticket. Visst bekostade Försvarsmakten resor, hotellrum och hyrbil, men var fanns den person som hans mamma, bror och flickvän kunde ringa, som hade koll på läget, och som kanske till och med själv tog kontakt då och då bara för att höra hur det var med dem?

Pontus Hübinette demonstrerade sitt missnöje när arméinspektören, den tvåstjärniga generalen Berndt Grundevik, kom på besök på sjukhuset för att tilldela honom en utmärkelse. Arméns högste chef fick nobben, Pontus ville inte ta emot någon medalj.

– Man behöver ingen medalj för att man har skadat sig, man behöver hjälp.

Sten Tolgfors kom också och hälsade på, men Pontus prioriterade en avtalad tid hos sjukhusets fotvård.

Kanske var försvarsministern där för att prata om Sveriges förmåga att ta hand om sina militära veteraner. Ungefär ett år senare luftade han i alla fall sina tankar i en debattartikel i DN:

»… trots mer än 60 år av insatser för freden har Sverige inte haft någon samlad veteransoldatpolitik till stöd för dem som gjort och gör insatser. Eller tydligare uttryckt, stödet från staten till dem som valt att ta risker för att värna andra, har brustit.«

Pontus Hübinettes erfarenhet är en provkarta på det Sten Tolgfors skriver. På punkt efter punkt har samhället – kommun, landsting, Försvarsmakten, var för sig eller gemensamt – misslyckats med att ge honom bästa möjliga vård och omsorg. Ett exempel:

Under våren 2008, när han flyttats från Göteborg till Kärnsjukhuset i Skövde, fick han återkommande urinvägsinfektioner eftersom ingen kunde tappa honom på urin under hans permissioner. Det hade skurit sig så i relationen mellan Karlsborgs kommun och landstinget, att Försvarsmakten tvingades medla mellan de två parterna. Ärendet anmäldes till Patientnämnden som pekade ut kommunen som ansvarig, men vid det laget hade Pontus redan tillbringat några dagar på intensiven på grund av den blodförgiftning han drabbats av på grund av de ständiga infektionerna.

Vissa frågor dyker ständigt upp i protokollen från de möten där han själv diskuterar sin situation med folk från landsting och kommun. Det verkar exempelvis vara väldigt svårt att ordna så att en dietist hjälper honom med hans kost, att en sjukgymnast ger honom regelbunden träning och att han får rätt tekniska hjälpmedel. Under en vistelse på ett rehabcenter för ryggmärgsskadade i somras fick han prova en röststyrd dator som gjorde det möjligt för honom att ringa, sms:a, mejla, surfa, tända och släcka lampor och slå på och av tv:n. Hårdvara och mjukvara går att köpa via internet och få levererat hem inom ett par dagar, men om datorn formellt ska betraktas som hjälpmedel är han hänvisad till Västra Götalandsregionens centralt fastställda lista över tillgänglig utrustning. Där finns ingen dator som påminner om den han provade i somras. Vill han ha en sådan måste han betala med egna pengar.

Mycket kring Pontus Hübinettes situation handlar om pengar.

Vem står för nödvändiga ombyggnader för att han ska kunna bo kvar i sitt hus? Och vem betalar hans bil? Han har en handikappanpassad Chrysler, men att ta sig in i och ut ur den är krångligt och obekvämt. Idealet vore en bil så rymlig att Pontus själv kan köra in och ut med sin Permobil. Efter omfattande efterforskning konstaterade Lucas att den funktionen går att få om man köper en VW-buss och sedan låter bygga om den.

Pris för bussen: drygt fyra hundra tusen kronor. Pris för ombyggnaden: nästan en miljon.

Bilen är nyss levererad, betald med pengar från en tidigare skadeersättning. Men är det verkligen till sådant de pengarna ska gå? Eller ska Pontus Hübinette förvänta sig att Försvarsmakten, som enligt lagen förmodas hjälpa honom att leva ett liv av så hög kvalitet som möjligt, betalar? Eller är det från Försäkringskassan pengarna ska komma? Det är ju ändå därifrån bilstöd i vanliga fall betalas ut till personer med funktionsnedsättning.

Och Kammarkollegiet, vad gör de? Där försäkras Försvarsmaktens fordon vilket borde göra Kammarkollegiet till en part att räkna med när det gäller skaderelaterade kostnader. Varje månad görs därför en redovisning av de timmar som ett pensionerat par arbetar i och omkring Pontus hus. De hjälper även till med transporter och inköp. Vissa månader uppgår kostnaden till mer än tio tusen kronor. Redovisningarna har i drygt tre års tid skickats till Kammarkollegiet – som hittills svarat med komplett tystnad, och inga pengar har betalats ut.

– Jag är ingen aggressiv person, men under det senaste året har jag blivit argare och argare, säger Pontus bror Lucas som ett par gånger i veckan kör de tjugofem milen mellan hemmet i Värmland och Karlsborg. I Pontus hall står en stor postlåda märkt »Lucas« där broderns räkningar och all annan korrespondens om hans situation läggs.

Det är detta kritiken mot Försvarsmakten handlar om: allt jobb, alla dessa timmar av ringande mellan olika instanser som hänvisar till varandra, tjänstemän som nyss har gått på lunch eller åkt på tjänsteresa, allt detta kunde arbetsgivaren ha hjälpt till med.

I dag får varje soldat som skadas en kontaktperson på Försvarsmaktens centrala personalavdelning i Stockholm, som hjälper till med praktiska frågor. Men den rutinen, som blir lagstadgad vid årsskiftet, fanns inte när Pontus skadade sig 2007.

När han legat på Sahlgrenska i Göteborg i tre månader åkte Lucas, som också är yrkesofficer, till Afghanistan. I slutet av tjänstgöringsperioden ett halvår senare skrev han ett brev till Försvarsmaktens operativa insatsledning. Han berättade om de hektiska dagarna efter olyckan då jurister, läkare och olika chefer hörde av sig för att etablera en första kontakt eftersom den, försäkrade de, därefter skulle bli intensiv och långvarig. »Vart tog dessa människor vägen«, frågade han, pekade ut oklarheter kring Pontus rehabilitering och efterlyste ett ansvarstagande från Försvarsmaktens sida. »Det är först nu, efter sex månader i Afghanistan, som jag känner att jag kanske inte borde ha fullföljt min tjänstgöring. Tänk om någon av mina 40 soldater skulle skadas allvarligt i ett missionsområde? Skulle jag med gott samvete kunna säga att de blir väl omhändertagna när de kommer hem till Sverige?«

I stort sett samtliga specialistofficerare som åker till Afghanistan har utbildats av Lucas Hübinette i stridsteknik. På markstridsskolans mäss i Kvarn utanför Linköping har han satt upp allt som hittills skrivits om hans brors situation.

– Det kan de läsa innan de åker iväg, så får de något att tänka på!

Efter svåra olyckor brukar försvaret tillsätta interna haveriutredningar. En sådan konstaterade hösten 2008 att olycksbilen, den sandfärgade Land Rovern, varit i extremt dåligt skick när den rullade ut från Camp Marmal den där onsdagen i augusti 2007.

Ungefär samtidigt som rapporten offentliggjordes kom krav på att utreda ett annat haveri, nämligen det kring Pontus Hübinette. Arméns taktiska stab, som leder den svenska militära aktiviteten i Afghanistan, formulerade det så här i en skrivelse:

»… detta är ett principiellt viktigt pilotfall, där resultatet är avgörande för att såväl organisationen som enskilda arbetstagare och anhöriga skall kunna känna sig trygga …«

Ändå dröjde det till i våras innan en kommission tillsattes, efter påtryckningar från Officersförbundet. De sju ledamöternas uppdrag är att kartlägga hur försvaret och civila samhällsinstanser hanterat fallet Pontus Hübinette. Deras arbete, som är omgärdat av sträng sekretess, ska resultera i en rapport som skulle ha kommit före jul men är försenad till slutet av februari.

Många, inte minst Pontus Hübinette, väntar med intresse på de slutsatser och rekommendationer som kommissionen kommer att presentera. Att förbättra situationen för skadad militär personal med behov av långvarig rehabilitering, är en central punkt i den nya veteransoldatpolitik som träder i kraft vid årsskiftet. Anpassningen hänger ihop med att Sverige har tagit de sista stegen bort från ett värnpliktsförsvar till en yrkesarmé. Under de närmaste åren ska det anställas 16 000 personer som är beredda att åka till oroshärdar ute i världen. För att lyckas med rekryteringen måste Försvarsmakten framstå som en attraktiv arbetsgivare som bryr sig om sina anställda och deras anhöriga. Som tar ansvar för dem som skadas, oavsett om det är i trafiken – i snitt inträffar det en allvarlig bilolycka per år i den svenska utlandsstyrkan – eller i strid.

Men frågan är om Försvarsmakten fullt ut begripit vad den nya rollen ställer för krav. I den veteransoldatpolitik som nu förverkligas ingår skärpta krav på Försvarsmaktens uppföljning och ansvar för skadade soldater. Men på Högkvarteret på Gärdet i Stockholm verkar inte aktiviteten vara särskilt febril. Överstelöjtnant Bertil Starfelt, som ska redovisa nya former för det långsiktiga medicinska omhändertagandet, medger till exempel i slutet av oktober att han ännu inte tänkt så mycket på saken.

– Det är bara att erkänna, jag kanske har en bättre uppfattning om detta lite längre fram.

En annan nyhet tillföljd av politiken är en ny förtjänstmedalj till soldater som skadats i utlandstjänst. Pontus Hübinette fnyser:

– Ska man ge folk medalj för att de har arbetat?

Åkrarna som breder ut sig runt hans röda trähus är täckta av snö. Han har nävarna bandagerade vid pedalerna på handcykeln som står på en bänk framför honom i köket. Varje dag cyklar han så i en halvtimme, och sedan lika lång stund med fötterna. Drar pedalerna varv efter varv samtidigt som han sitter med blicken stadigt fixerad vid en punkt någonstans i allt det vita utanför fönstret. Nära jakttornet som reser sig ur skogspartiet på andra sidan den stora öppna ytan, syns ofta vilt.

På kylskåpets gavel intill sitter veckans matsedel, och en påminnelse till hans sex assistenter om att han vill raka sig varje morgon. Någon av dem finns i hans närhet under dygnets alla timmar. Deras schema är skrivet på en whiteboard på väggen. Där står också om det händer något särskilt i veckan, som att Pontus varje onsdag vill lyssna på radioprogrammet »Mammas nya kille« klockan halv fem på eftermiddagen. Och där hänger inbjudningskortet till K3:s fest på Karlsborgs fästning. Den arrangeras traditionsenligt den 4 december varje år för att högtidlighålla segern över danskarna vid det blodiga slaget vid Lund 1676.

När Pontus Hübinette kommer in i salen i sällskap med assistenten Lotta, är han klädd i stor mässdräkt, den militära motsvarigheten till frack; mörkblå uniformsjacka, byxor med revär, skjorta, fluga, vita handskar och skärmmössa. En fest i uniform är som andra fester, med skillnaden att det är lite mer omständligt att klä på sig, säger Pontus Hübinette.

Gamla vänner som är där uppträder som de alltid har gjort. Vissa andra, som han inte alls känner väl, verkar spända och måna om att vara vänliga och göra ett gott intryck. Förutom de tre stjärnorna på axelklaffarna som visar att han är kapten i armén, bär han till skillnad från många övriga på festen inga utmärkelser. Han säger att han tycker att sådana symboler är lite löjliga. Det har hänt att han gått på fester i uniform och fäst Guldgrodan och Baddaren på bröstet och skrutit om att simmärkena är snäppet svårare att få än kustjägarnas treudd.
Pontus Hübinette går på festen, trots att han är kritisk mot kolleger som krökar och blir tjocka när de tjänstgör utomlands, och trots Försvarsmaktens agerande efter hans olycka. Han säger att han själv står för allt som hans uniform ska symbolisera; ansvaret för att klara det som förväntas, att ha styrkan och kraften att göra sitt jobb bra. Att alla andra inte står för samma sak är inget han kan hjälpa.

Han säger att handcyklingen är tråkig, att han har suttit så där tusentals gånger och att han ändå förväntas göra samma sak igen och igen och igen.

– Det är lite åldringsvård över det hela, det verkar som att man har svårt att förstå att det finns patienter som vill fortsätta leva.

I höstas fyllde han 35 och han vill ha variation. Det jobbiga är att allt är så mycket trögare nu än förr, vad han än vill göra tar det så mycket längre tid.

– Förr kunde man bara komma på att nu vill jag dra till Göteborg och så hoppade man in i bilen och åkte. Nu ska det pratas en massa först och man ska se vilka assistenter som kan åka med. Och så måste man kolla hotell; finns det hiss, vad är det för säng? Allt är bedrövligt krångligt.

När han är färdig med cyklingen får han åter på sig ställningen med Permobilens manöverpanel, som hänger från hans axlar. Han kör den genom att manövrera en skinnklädd joystick med hakan. För att lindra den kroniska smärtan i ryggen sitter han helst ganska långt tillbakalutad.

Det är bara att köpa läget, säger Pontus Hübinette.

– Det är ingen idé att tänka på hur livet kunde ha varit. Nu är det så här. Vad jag än tycker kommer det inte att förändras.

Om han var frisk och ställdes inför möjligheten att göra utlandstjänst, vore hans val självklart.

Försvarsmaktens omslagspojke skulle stanna hemma.

Säpo ska flytta. Området i Solna där en ny fastighet ska stå färdig 2013 heter Ingenting.

En passande plats för Sveriges hemligaste poliser, som hämtad från förr, när Säpochefen och hans mannar månade om en låg offentlig profil och ytterst motvilligt syntes i mediala sammanhang.

Det är skillnad nu. När Anders Daniels­son beskriver sina arbetsuppgifter handlar det mycket om kontaktskapande, möten och administrativt ansvar och ganska lite om konkret polisarbete. Han pratar med politiker, journalister, företrädare för olika kretsar i samhället, han träffar till exempel representanter för muslimska församlingar i Stockholmsområdet en gång om året. Men operativt, nej, han har inte ens inloggningar till Säpos databaser. De gånger han verkligen träder in i det löpande arbetet kan det handla om att använda sitt veto i ett känsligt beslut.

– Säg att vi ska värva en uppgiftslämnare, till exempel en utländsk diplomat, då är det jag som fäller avgörandet.

Säpo förvandlar tjänstemän på andra länders ambassader till spioner – detaljer, tack! Nej, där tar det förstås stopp.

Det första Anders Danielsson gjorde när han blev Säpochef för tre år sedan var att betona vikten av öppenhet, och sedan dess har mycket möda ägnats åt att slipa på profilen inför en omvärld som vant sig vid föreställningen om en grinig, kommunisthatande och småsmusslande hemlig poliskår.

– Myterna om oss beror nog på att vi har varit för slutna. Men det är klart att det är skillnad på kalla kriget och i dag.

Anders Danielsson bjuder på pytt Bellman med stekt ägg och rödbetor i en liten matsal högst upp i polishuset på Kungsholmen. Han lägger obekymrat för sig på tallriken, beskriver sig som »maratonfreak« och lär träna sig kvitt stekflottet. Han tvingades ställa in Göteborgsvarvet och Broloppet över Öresund på grund av förkylning, men tränar nu för halvmaraton i Köpenhamn och Lidingöloppet i september. Tid på milen: runt 45 minuter, mer än väl godkänt för en 56-åring.

Den nya öppenheten är sympatisk, men har den andra syften än att ge duktighetspoäng till Säpo och Anders Danielsson? Han lägger ned besticken och svarar med lite skärpa att det handlar om att bygga förtroende, att Säpo är en myndighet som ingen ringer till och anmäler brott utan på egen hand måste hitta all brottslighet.

– Kan vi då bygga upp förtroende hos allmänheten, organisationer och politiska institutioner, då ökar vår förmåga väsentligt, för då får vi information och kontakter och en förståelse för att vi inte har befogenheter som är extraordinära, att vi inte har egna regler.

I våras presenterade SOM-institutet vid Göteborgs universitet sin årliga undersökning av folkets förtroende för olika samhällsinstitutioner. 38 procent av dem som svarat sa sig ha stort eller ganska stort förtroende för Säkerhetspolisen.

Men det betyder ju att 62 procent inte har så stort förtroende – är det verkligen så bra?

Anders Danielsson lägger ner besticken igen och svarar lite otåligt att det intressanta är att sätta siffran i relation till annat som medborgarna säger sig ha lägre förtroende för: regeringen, riksdagen, kungahuset, dagspressen, Svenska kyrkan, bankerna, storföretagen, försvaret, kommunstyrelserna, de politiska partier­na, EU-kommissionen, de fackliga organisationerna, Europaparlamentet.

– Målsättningen är att komma högre på listan, för visst kan vi bli ännu bättre. Genom att fortsätta att vara öppna.

På sitt skrivbord har han ett utkast till en »värdegrund«. Men kan verkligen några ord ha praktisk betydelse? Jo, Anders Danielsson tycker det. På sitt förra jobb, som polismästare i Skåne, tog han initiativ till en formulering som löd: »Vi arbetar för ett tryggare Skåne – vad kan jag stå till tjänst med?«

– Utan att jag hade sagt något började de i växeln svara: »Polisen Skåne, vad kan jag stå till tjänst med?«, säger Anders Danielsson nöjt.

Den övriga, öppna polisen antog nyligen en värdegrund fångad i tre ord: »tillgänglighet, effektivitet och professionalism«. Anders Danielsson gör ingen hemlighet av att han tycker att systerorganisationen ståtar med ord som klingar ganska ihåligt.

– De får inte precis håret att resa sig på mig. För mig är en värdegrund snarare ord som »solidaritet«, »moral« och »allas lika värde«. Det är klart att vi ska vara effektiva, vad ska vi annars vara? Ineffektiva?

Lite mindre effektiv tycker Anders Danielsson att den svenska underrättelseverksamheten blev när Säpo förlorade möjligheten att beställa egen signalspaning från Försvarets radioanstalt (FRA). Förändringen har sin bakgrund i FRA-lagen, som i december förra året bland annat gav FRA befogenhet att spana i nättrafiken över Sveriges gränser, men bara med regeringen och försvaret som beställare, inte Säpo. Efter kritiken har en utredning av Säpos tillgång till egen signalspaning aviserats av justitieminister Beatrice Ask.

– Sverige framstår som väldigt annorlunda i världen med en säkerhetstjänst som saknar tillgång till egen signalspaning. Hotet mot oss kommer främst utifrån, från främmande stater, och då måste vi kunna se in i de länderna.

Kulturbyråkraterna i Skåne, Västra Götaland, Halland, Norrbotten och på Gotland kan knappast se fram emot en särskilt vilsam sommar i år. De är i full färd med att realisera den nya nationella kultur­politik som blir [[Lena Adelsohn Lilje­roth|Lena Adelsohn Lilje­roths]] främsta arv till eftervärlden. När hon i en mer eller mindre avlägsen framtid lämnar sitt jobb kommer hon att gå till historien som den minister som gjort djupast avtryck i kulturpolitiken på flera decennier.

Ett av hennes mer spektakulära brott med den gamla politiken är att decentralisera hanteringen av de statliga pengarna till kulturen. Mer makt ute i landet, mer regional särart, mindre likriktning med karbonkopierade lågbudgetversioner av stor­städernas institutioner.

Så är det i alla fall tänkt.

Omfördelningen av pengarna är ett fundament i den borgerliga kulturpolitik som det tagit regeringen nästan hela mandat­perioden att mejsla fram, och som nu ska realiseras i sprintertempo.

Det är därför sommaren blir så hektisk i de delar av landet som har pekats ut som kulturpolitiska pionjärer, årgång 2010. Om mindre än ett halvår är det meningen att den så kallade koffertmodellen (KOLL) – alla pengar nedösta på ett och samma ställe – ska tas i bruk där. Men redan i mitten av augusti måste kulturkanslierna i de fem regionerna i detalj ha klart för sig vad de ska göra med innehållet i sina koffertar.

För kulturbyråkraterna betyder det här problem. Sedan i vintras jobbar de mot en deadline nästa årsskifte som kommer rusande emot dem. Det gäller att få kommunernas tjänstemän och politiker att fatta galoppen, liksom de offentligt finansierade institutionerna.

För att inte tala om det fria kulturlivet, med alla från bildningsförbunden till högprofessionella konsthallar, teatergrupper och danskompanier. Alla ska med.

Men de regioner som i realtid ska utföra experimentet har inte fått några verktyg att arbeta med. Det finns till exempel ännu inget formellt underlag som slår fast vilka krav de ska leva upp till när de till hösten äskar statliga pengar. De är tvungna att staka ut en väg utan karta ­eller kompass.

Det är förvånande att den symboliskt radikala förändringen av kulturpolitiken tillåts ske i så högt tempo och på lite lösa boliner. Regionala misslyckanden kan vändas emot den moderatledda regeringen, varje tillstymmelse till missnöje kan underblåsa opinionen i en fråga som man investerat mycket prestige i.

De tröttkörda kulturbyråkraterna må var sommarens förlorare i den här historien. Om de misslyckas på grund av de dåliga förutsättningar de fått kan höstens förlorare mycket väl heta Lena Adelsohn Liljeroth.

Tuva Novotny

Det händer att hennes kompisar ruskar om henne och påminner om det stora i att vara med i en film och ha Julia Roberts som motspelerska.

– Nej, jag drar inga växlar på det, »Jalla Jalla« kan vara en lika viktig karriärmässig dörröppnare som en Hollywood-film.

Filmen heter »Kärleken, lyckan och meningen med livet« och Tuva Novotny påpekar att det inte är hennes internationella debut. Under de senaste åren har hon arbetat mycket i Norge och Danmark, där hon också är bosatt.

I Sverige kommer hon att vara i högsta grad närvarande under hösten, med bärande roller i Kjell Sundvalls »Bröderna Karlsson« och Othmar Karims »För kärleken«. Och senare i sommar sänds premiäravsnittet av den norska tv-serien »Dag«, ett beckmörkt men komiskt drama om parterapi där hon förutom att spela en av rollerna också har regisserat enstaka scener.

»För kärleken« har premiär den 9 juli, »Bröderna Karlsson« den 30 juli och »Kärleken, lyckan och meningen med livet« den 1 oktober.

Karl Ove Knausgård

Han hade nyligen flyttat från Norge till Sverige när han började skriva berättelsen om sig själv. Så småningom skickade han 1 100 manussidor till sitt förlag, som svarade att de gärna ville ge ut hans historia uppdelad på tolv böcker.

Karl Ove Knausgårds romansvit »Min kamp« blev något mer blygsam; den fjärde delen kom på norska i våras, den femte ges ut senare i sommar och avslutningen dyker upp till vintern. Stor uppståndelse i Norge och nu väntar Sverige och världen – böckerna är sålda till tolv länder.

Tidigare har han ovilligt lämnat ifrån sig det han skrivit – följaktligen gick det många år mellan hans två föregående böcker. Nu tvingar utgivningstempot honom att vara mindre självkritisk och hindrar honom från att fly tangentbordet – vilket också är en prövning.

– Egentligen vill man ju skriva något stort, som Hamlet. I stället skriver jag om mitt eget liv, allt blir så litet och därför kan det vara svårt att hålla ut.

Första delen av »Min kamp« kommer ut på svenska i september.

Robyn

Det var en annan tid i mitten av 1990-talet när hon lanserades som ett tonårigt underbarn. Att musikindustrins mest grundläggande villkor sedan dess har förändrats har många upplevt som ett hot. Andra, som Robyn, har i stället sett nya möjligheter.

– Internet har gjort musikintresset mer organiskt och som artist behöver man inte följa gamla mönster.

Beslutet att under året släppa ytterligare två album efter »Body Talk Pt. 1« som kom i mitten av juni, bottnar i att gammal branschlogik – som hade inneburit ett enda album följt av minst ett par års turnerande – har upphört att gälla. Robyn gör som hon vill. Och Sverige – och världen – kommer att fortsätta prata om henne i många månader framöver.

»Body Talk Pt 2« släpps i höst.

Andra skivsläpp att vänta på:
Håkan Hellström, Veronica Maggio, Carl-Johan Vallgren, Britta Persson.

Bill Skarsgård

Bill Skarsgård är ännu ett skarpskuret skådespelaransikte i klanen Skarsgård, efter pappa Stellan och bröderna Alexander och Gustaf. Han spelar huvudrollen i »Himlen är oskyldigt blå«, som höjer sig skyhögt över allt regissören Hannes Holm gjort tidigare. Och i Andreas Öhmans stillsamt komiska och sensationellt lyckade lågbudgetdrama »I rymden finns inga känslor« spelar han 18-årige Simon som lider av Aspergers syndrom. Efter nyår har dessutom filmatiseringen av Marianne Fredrikssons roman »Simon och ekarna« premiär, där Bill Skarsgård gör ännu en huvudroll.

– För ett och ett halvt år sedan skulle jag ha tackat ja till huvudrollen i vilken film som helst, och hade därför kunnat hamna i riktigt dåliga sammanhang. Men så dyker det upp tre verkligt bra manus. Jag har haft en väldig tur.

»I rymden finns inga känslor« har premiär den 3 september, »Himlen är oskyldigt blå« den 15 oktober och ­»Simon och ekarna« den 11 mars 2011.

Maria Sveland

När hon var tonåring brukade hon och hennes kompisar leta blottare i Stadsparken i Örebro. De skrek och jagade, gubbarna blev generade och sprang därifrån. Mötet med en blottare, »rabarbermannen«, är startpunkten i romanen »Att springa«, en historia om vänskap men framför allt en berättelse om övergrepp och om kvinnors utsatthet.

–Jag är förbannad över hur samhället systematiskt kränker barn. Vi har en bra sexuallagstiftning som inte används fullt ut.

Samtidigt som »Att springa« är på väg att släppas fortsätter Maria Svelands debutbok »Bitterfittan« att leva sitt eget liv som giftig kil in i kärnfamiljens fundament. Hon har en växande internationell publik och snart släpps boken i England och USA.

»Att springa« kommer ut i september.

Andra böcker att vänta på:
»Skulle jag dö under andra himlar« av Johannes Anyuru (augusti), »Kolka« av Bengt Ohlssons (oktober), »Den drunknade« av Therese Bohman (augusti).

Annika Norlin

Hon börjar alltid gråta när hon spelar »Allt som är ditt« live. Låttexten handlar om ett övergrepp och en kvinnas hämnd, och hon märker alltid vilka i publiken som själva har varit i närheten av sådant. Efteråt kommer de ofta fram till henne och berättar.

Låten fanns med på Annika Norlins album från 2007 som hon gav ut under namnet Säkert! (som hon kallar sig när hon sjunger på svenska, och Hello Saferide när hon sjunger på engelska), som förde henne nära den riktigt breda publiken.

Trots det följdes framgången av tankar på att lägga artistlivet bakom sig, en fantasi hon haft efter varje album.

– Jag har börjat förstå att jag fungerar så; det är så jobbigt att spela in en skiva och jag måste tillåta mig att tänka på att pensionen finns i änden av tunneln.

Albumet »Facit« med Annika Norlin/Säkert! släpps den 15 september och singeln »Fredrik« i början av augusti.

Othman Karim

Han har regisserat »För kärleken«, om människors uppblåsta tillit till regelsystem och den ondska som ofrivilligt kan födas ur den. Tätt, thrillerartat och stundtals rörande, med Hollywood-stjärnan Danny Glover i bärande roll.

En av filmens centrala händelser – en stoppad överföring av pengar till en sjuk släkting – inträffade för några år sedan i verkligheten. Deras efternamn fanns på en terrorlista och pengarna som Othman Karim och hans syskon skickade till sin pappa i Uganda låstes av amerikanska myndigheter.

–Det kan låta banalt och larvigt, men om jag kan få publiken att för en sekund tänka till och känna något, då har jag uppnått något viktigt.

»För kärleken« har premiär den 9 juli.

Andra filmer att vänta på:
»Puss« av Johan Kling (20 augusti); »Cornelis« av Amir Chamdin (12 november); »Svinalängorna« av Pernilla August (10 december); »Sound of Noise« av Ola Simonsson och Johannes Stjärne Nilsson (29 december).

Daniel Birnbaum

Att Moderna museet får en ny chef är en stor händelse i den svenska konstvärlden, alla håller andan, vad ska hända?

Daniel Birnbaum har inte ens hunnit ha ett ordentligt möte med museets personal och säger diplomatiskt att det inte finns någon anledning att fundera på att uppfinna hjulet på nytt, »museet är i bra skick«.

Hans företrädare har genom decennierna lagt mycket energi på att bygga upp en samling med starkt fokus på Europa och Nordamerika. Daniel Birnbaum vill gärna få möjlighet att bygga samlingen i andra väderstreck, med konst från Kina, Burma, Brasilien, Tyskland.

– Det är vad som skulle krävas för att göra Moderna museets samling superrelevant för framtiden.

Daniel Birnbaum tillträder tjänsten som chef för Moderna museet i oktober.

Sofia Jupither

I vinter blir hon snudd på historisk när hon regisserar Jane Bowles pjäs »I Lusthuset« på Dramatens stora scen – en plats dit kvinnliga regissörer historiskt bara haft tillträde när de regisserat barn- och familjeföreställningar. Men en vuxenpjäs, dessutom skriven av en kvinna – nej, det har nästan aldrig hänt.

Innan dess sätter hon upp Lars Noréns nyskrivna drama »Skalv« på en teater där Norén själv är konstnärlig ledare. Det låter tufft att ha författaren själv kikandes över axeln.

– Inte alls, säger Sofia Jupither som sedan debuten 2001 är förknippad med en annan skandinavisk världsdramatiker, norrmannen Jon Fosse vars pjäser hon återvänt till flera gånger under åren.

– Vi trivs bra med varandra, och nu verkar det som att Lars Norén och jag fungerar bra också. Så det artar sig!

»Skalv« har premiär på Folkteatern i Göteborg den 11 september och »I Lusthuset« går upp på Dramaten i Stockholm den 19 februari 2011.

Andra scenhändelser att vänta på:
»Gertrud« i regi av Thorsten Flinck (Gröna lunds-teatern, september), operaversionen av »Dancer in the Dark« (Norrlandsoperan, oktober), Harry Martinsons »Aniara« med musik av Kleerup (Stockholms Stadsteater, oktober).

Jag minns fortfarande de allra första serie­stripparna i DN med Assar, den dystre figuren som vandrar genom storstadens gator i sökandet efter något slags rättvisa, något slags ordning och konsekvens i en värld som verkar vilja ont. Ulf Lundkvists teckningar flödade över av svart tusch och, som det verkade, en ohämmad öppenhet för alla infall som kunde tänkas uppstå vid skrivbordet.

Assar blev en snackis (även om detta utspann sig vid den lyckliga tid då just det förfärliga ordet ännu inte tagits i bruk); den upprättgående korven på två ben, de grinigt gistna tanterna och de talande hundarna blev samtalsämnen vid bardiskar och middagsbord. Det fanns inte ett kylskåp tillhörande en 25-åring i Stockholms innerstad, där det inte satt en handfull Assar-strippar.

Nu fyller Assar och hans grannar i Nollberga 20 år. Så gott som dagligen sedan 1990 har de synts på Dagens Nyheters serie­sida där Ulf Lundkvist har publicerat mer än 6 000 seriestrippar. Den tecknade korven har blivit en del av ett samtida svenskt kulturarv.

Kort efter att Dagens Nyheters nya chefredaktör Gunilla Herlitz i höstas anlänt till tidningsborgen i Marieberg sipprade nyheten ut att den nya chef­redaktören sagt upp kontraktet med Ulf Lundkvist. Assar skulle bort.

Planen väckte givetvis protester. Blixtsnabbt bildades Facebookgruppen »Vi som vill ha Assar kvar i DN« och den som håller koll på tidningens seriesida har kunnat konstatera att protesten lönade sig.

Assar är kvar.

När han nu fyller 20 år bläddrar jag i innehållet i den »startpåse« för Assar-nybörjare, som finns att köpa på den jubileumsutställning som startar i helgen på Seriegalleriet i Stockholm. Jag är förvisso inte nybörjare, men det är många år sedan Nollberga upphörde att vara en plats där jag alltid stannar till en stund medan jag äter frukost.

I påsen finns »Så började det – 118 strippar från 1990« som slungar mig tillbaka i tiden. Sedan läser jag »Assar och Roy«, det allra senaste i raden av album med återpublicerade strippar från DN, och slås av hur imponerande konsekvent Ulf Lundkvist har varit under de två decennierna med Assar; det röriga, till synes oordnat slumpartade, för att inte säga slarviga, är uppenbart genomtänkt. Annars hade bågen mellan de allra första bildrutorna och de senaste, inte gått att spänna så självklart och stringent.

Under några timmar i läsfåtöljen påminns jag om att »Assar« är en briljant satir om ett medialiserat samhälles absurditet. Nu står det väl inte på förrän det är dags för hajpat prinsessbröllop i byn.

Skulle kunna bli hur sjaskigt och kul som helst.

Utställningen »Assar 20 år« öppnar i morgon, lördag, på Seriegalleriet, St Paulsgatan 14 i Stockholm. Pågår till den 18 augusti.

»Assar och Roy«, som kom ut för drygt en månad sedan, är det senaste i raden av hittills 14 seriealbum (Nisses Böcker).

För bara ett halvt sekel sedan var svenskarna ett folk som till betydande del bodde på landet och försörjde sig på att bruka jorden och skogen. Det är inget man gärna känns vid, utan något som döljs bakom en tunn fernissa av global varumärkeskultur och tokshopping. Inom humorn har besvärjelsen mot våra bonniga rötter aldrig varit så tydlig som i de referensskämt som gjorde Killinggänget till kungar av komedi för tio, femton år sedan.

Men kanske håller beröringsskräcken på att gå över. Kanske är den nya Åsa-Nisse-filmen, i regi av Fredrik Boklund och med Kjell Bergqvist i huvudrollen, ett tecken på det – vi kommer att bli varse när den har premiär senare i år.

Däremot är tv-serien »Ingen bor i skogen« ett klockrent exempel på något nytt, en intellektuell buskis som inte drar sig för att knyta släktbanden med vårt fula förflutna. Bakom serien ligger den Umeå-baserade humorgruppen Klungan, uppmärksammad för programmet »Mammas nya kille« i P3, och för sina hyllade föreställningar »Jag är en fågel nu« och »Det är vi som är hemgiften«.

Seriens universum utgörs av fyrkantiga kuber utan öppningar mot omvärlden, vare sig till skog eller ändlösa vidder av gränslös visdom. En värld lika isolerad som den vi trodde att vi hade lämnat bakom oss.

Samtidigt kan man se valet av inramning som en stillsamt skruvad kommentar till en samtid som i teorin är mer upplyst än någon annan historisk period, men där informationsöver­flödet gör oss blinda för annat än just den störtflod av intryck vi på egen hand väljer att ta in.

Det vi inte har valt att lägga in i våra RSS-flöden, Twitter-kanaler och bokmärkesrader, det finns inte. Vi har större möjligheter än någonsin att ostört nörda loss i vårt inkrökta drömmande. Precis som Mikal Hjort, den kvarglömde medlemmen av en sedan länge utdöd subkultur, eller Hans »Geggan« Nordin med sin besynnerliga och okontrollerbara inre vrede. (Båda karaktärerna ohyggligt säkert gestaltade av Mattias Fransson.)

Klungans slutna rum är ett mikrokosmos som både liknar vår egen värld och de svunna samhällen där våra bonnläppar till förfäder höll till.
Och är man inte intresserad av att grubbla på detta, så kan man nöja sig med att »Ingen bor i skogen« är fasligt skojig tv.

Första delen av »Ingen bor i skogen« sänds i SVT2 i dag måndag klockan 21.30.

En mordutredare vid namn Martin Beck presenterade sig för allra första gången i romanen »Roseanna«. Året var 1965 och ingen kunde rimligen ana att den 33-årige kriminalkommissarien skulle stå modell för en monstruöst oöverskådlig rad rolltolkningar; sedan början av 90-talet har det gjorts närmare 35 filmer för tv eller bio med Beck som huvudperson.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö födde ett monster, uppenbarligen i stånd att tillsammans med sentida fiktiva poliskolleger som Van Veeteren, Winter och Wallander ta upp hur mycket utrymme som helst. Den svenska aptiten för polisiär spänning ställer inga stora krav på omväxling. Så länge snutarna är buttra, introverta och helst män står vi upp och gör vågen i bänkrader och läsfåtöljer.

Följaktligen händer nu det oundvikliga – nu kommer parodierna. Det är förstås helt logiskt: poliser och alla andra yrkesmänniskor i uniform är komiska, i synnerhet om de också tycker att det är viktigt med auktoriteter och disciplin. Och framför allt har Sverige nått en kritisk massa; det krävs annan energi än polisiär spänning, humor till exempel.

»Kommissarie Späck« är den första delen i en serie som driver med kriminal­genren i allmänhet och Beck-filmerna i synnerhet, byggd kring den ständigt ätande titelfiguren (Leif André), den vrångsinte spanaren Grünvald Karlsson (Johan Hedenberg) och den sexiga och skarpsinniga kollegan Irene Snusk (Cecilia Frode).

Till raden av hyggligt kreddiga skådespelare kan läggas Kjell Bergqvist, Katarina Ewerlöf och Per Morberg (i filmens mest tacksamma roll, som Späcks yppiga, kvinnliga chef). Och makabert men småkul: Harald Hamrell, regissör till ett tiotal Beck-filmer, spelar sig själv och blir bestialiskt mördad i filmens inledning.

Det här är inte det cineastiska lyckokast som kommer att berika filmkonsten och göra Sverige klokare. Tanken är snarare att den ska få oss att skratta i sommar – i synnerhet den yngre publiken. (Följaktligen klippte produktionsbolaget om den när filmcensuren först satte åldersgränsen till 15 år – antagligen lite äldre än den målgrupp man i första hand hade i åtanke.)

Men humor är som bekant något relativt. Långfilmsdebuterande regissören Fredde Granberg tycks ha hårdpluggat Bröderna Farrelly (som bland annat gjort »Dum & Dummare«, »Mina, jag & Irene« och »Kingpin«) och förlitar sig följaktligen på att långt över gränsen-skämt, kladd och äckel ska göra jobbet.

Tveksamt om det räcker hela vägen den här gången. Eller mer korrekt: det räcker absolut. Och det blir över.

Subtiliteter är inte Fredde Granbergs (eller Bröderna Farrellys) grej.

Men »Kommissarie Späck« är ändå starten på en ny filmvåg.

»Kommissarie Späck« har premiär den här veckan.

Det fanns en tid då Moderna ­museet i Stockholm var en het plats i konstvärlden. Sverige var världens rikaste och mest progressiva land, och i de gamla exercislokalerna på Skeppsholmen satt den själv­säkre och snabbfotade museichefen Pontus Hultén. Han hade fått en rejäl påse pengar av staten för att bygga upp en anslående samling 1900-talskonst.

Hultén gav sig ut på köprunda, han handlade Picasso, Giacometti och Dalí och satte samman utställningen »Önskemuseet« år 1963. Han tog initiativ till utställningar som »Rörelse i konsten« och »Hon«, som bestod av en 28 meter lång och 8 meter hög, ihålig kvinnokropp av Niki de Saint Phalle. Entré genom vaginan, en mjölkbar i högra bröstet och ett planetarium med bilder av Vintergatan i det vänstra. I hennes hjärta satt en tv-tittande robot, i filmsalen, belägen i ena armen, projicerades en film med Greta Garbo på vita duken och i ena benet låg ett konstgalleri som visade repliker på gamla mästares verk.

Det här är sådant som lite äldre stockholmare pratar om än i dag. Pontus Hulténs 1960-tal var en fin tid.

Det var då han byggde det internationella anseende som skulle komma att föra honom själv till Paris, Los Angeles, Basel, Bonn, Venedig. Han startade och drev nya djärva och prestigeladdade konstinstitutioner. En man från vårt lilla avlägsna och provinsiella hörn av världen, satte ihop konstutställningar och slog en hel värld med häpnad – maken till karriär hade aldrig tidigare skådats från svensk horisont.

Senare skulle fler svenskar följa hans spår ut i stora vida konstvärlden. Lars Nittve tog vägen via Danmark och London, till sin nuvarande position som chef för Moderna museet i Stockholm. Sune Nordgren tog också en sväng till Storbritannien och hamnade så småningom i Norge. Och Daniel Birnbaum, som i höst tillträder jobbet som chef för Moderna museet i Stockholm, har slagit sig ned i Tyskland och gjort intryck genom prestigeuppdraget att leda konstbiennalen i Venedig förra året.

Men Pontus Hultén var först, han var urfadern som alla efterföljare måste förhålla sig till.

Nej, det där sista håller åtminstone inte Sune Nordgren med om.

– Han kanske betyder något för en sådan som Lars (Nittve), men jag kommer inte från Stockholm, jag sprang inte på Moderna museet när jag var liten på 1960-talet, utan jag åkte till Louisiana i Danmark.

Efter sin internationella chefskarriär är Nordgren nu bland annat ansvarig för konst- och designcentret Vandalorum i Värnamo i Småland. Oavsett hans uppfattning om Pontus Hulténs betydelse är det småländska uppdraget något som knyter dem tätt samman. Det var Pontus Hultén som på 1990-talet, långt innan Sune Nordgren trädde in i bilden, kom på det märkliga namnet Vandalorum. Och tack vare sin vänskap med den världskände Pompidou-arkitekten Renzo Piano fick han denne att göra de detaljerade skisser som ligger till grund för de byggnader som just nu håller på att byggas.

Utan Pontus Hulténs inblandning skulle visionen om Vandalorum knappast ha varit på väg att förverkligas i dag.

Men Sune Nordgren tycker att det är dags att sluta blicka bakåt. Med tillsättandet av Daniel Birnbaum som chef för ­Moderna museet blir det ett slut på »Hultén-traumat«, hävdar han.

– Lars (Nittve) kommer att vara den sista chefen för Moderna museet som refererar till Pontus Hultén.

Daniel Birnbaum motsäger Sune Nordgren genom att både villigt och förtjust prata om Pontus Hultén.

– Han har absolut betytt mycket för mig, inte så mycket för att han är svensk, utan för det han gjort för själv idén om vad en utställning kan vara.

Tack vare den gamle museimannen hade Daniel Birnbaums karriär till och med kunnat ta en helt annan vändning för ett par decennier sedan. När han var i 25-årsåldern blev han uppmanad av ett bokförlag att kontakta Pontus Hultén, som då var verksam i Bonn. Förhoppningen var att kontakten skulle kunna leda till något slags biografi över den i bokform annars märkvärdigt lite omskrivne museimannen.

Han ringde upp och fick ett svar som han tolkade som ett nej.

– Jag föreslog en serie intervjuer och han svarade att jag var välkommen till Bonn på fredag, men att vi sedan fick se. I min föreställningsvärld fanns inte att man kunde resa så långt på så lösa grunder, jag förstod inte att svaret var ett slags klartecken utan ringde till förlaget och sade att det inte skulle bli något.

I höst får han i stället förvalta den konstsamling Pontus Hultén lade grunden till under sin uppsluppna köprunda på 1960-talet. En av de fem, tio viktigaste samlingarna i Europa, anser Daniel Birnbaum.

Men det finns en omständighet kring samlingen som på senare år har framhållits som en av Moderna museets svagheter: av alla verk som Pontus Hultén köpte in och visade upp på utställningen »Önskemuseet«, fanns inte ett enda av en kvinnlig konstnär.

I en intervju publicerad 1994 i den sedan länge avsomnade konsttidskriften Material fick han en fråga om sin generations mansfixering och den manliga dominansen på Moderna museet. »Det är klart att kvinnorna är underrepresenterade, men samtidigt kan jag inte se att fördelningen 50/50 skulle medföra något positivt«, svarade Pontus Hultén.

Resultatet av den attityden blev att Moderna museets högt ansedda samling bjuder på en väldigt enögd berättelse om 1900-talets konst.

– Det fattas viktiga kvinnliga namn för att berätta en komplett historia. Men jag skulle tro att Moderna museet är en av världens mest jämställda institutioner vad gäller utställningsprogram just nu, säger Daniel Birnbaum.

Till slut blev obalansen mellan manliga och kvinnliga konstnärer så besvärande att något måste göras. Frågan hamnade i Lars Nittves knä och för fyra år sedan initierade han kampanjen »Önskemuseet 2« som skulle hyfsa till arvet efter Pontus Hultén. I en debattartikel i DN äskade han ett extra statligt anslag på 50 miljoner kronor, för att kunna komplettera museets samling med kvinnliga 1900-talskonst­närer. När kampanjen sammanfattades förra året kunde en belåten Nittve konstatera att staten i och för sig bara bidrog med fem miljoner, men att museet sammanlagt skrapat ihop nästan 45 miljoner kronor, vilket gjort det möjligt att köpa in ett femtontal verk av konstnärer som Lee Lozano, Barbara Kruger och Louise Bourgeois.

Vad Lars Nittve tycker om att städa upp i Pontus Hulténs fotspår får vi inte veta, eftersom han avböjt att medverka i den här artikeln.

Det är inte bara 1960-talets ensidiga inköp som har ställt till det en smula för honom. Målningen »Blumengarten (Utenwarf)« som funnits i museets samling sedan mitten av 1960-talet har också hållit honom sysselsatt. Verket av den tyske expressionisten Emil Nolde köptes på auktion av Pontus Hultén men den ursprunglige ägaren var en tysk-judisk affärsman som under nazitiden blev bestulen på alla sina ägodelar.

Det är svårbegripligt hur en konstkunnig person som Pontus Hultén bara två årtionden efter den moderna historiens största konstplundring, kunde köpa en tavla målad av en tysk konstnär, utan att vara säker på verkets ursprung.

När ägarens arvingar i början av 2000-talet gjorde anspråk på målningen trodde de att det skulle bli en relativt enkel process, eftersom Sverige har skrivit under de så kallade Washington-principerna, som slår fast hur återbördande av stulen konst ska hanteras. Men Moderna museet ville inte släppa »Blumengarten«, värderad till flera tiotals miljoner kronor, och processen blev utdragen. Museets agerande drog till sig häpet och förfärat internationellt intresse och en irriterad Lars Nittve fräste i kapp med espressomaskinen på hans spatiösa tjänsterum.

Det dröjde till förra året innan arvingarna och museet gjorde upp och han slutligen kunde kliva ut ur den långa skugga som Pontus Hultén kastat över honom och museet.

»Homo museus«

Förlagan:

Pontus Hultén. Flyttade efter sina 15 år som chef för Moderna museet i Stockholm till Paris i början av 1970-talet och ledde bygget och starten av Pompidou-centret. Tillbringade sedan några år i Los Angeles, där han grundade och startade Museum of Contemporary Art. Var därefter verksam i Venedig, Bonn och Basel. Död 2006, 82 år gammal.

Kopiorna:

Sune Nordgren. Hade varit chef för Malmö konsthall i sex år när han i slutet av 1990-talet fick uppdraget att förvandla en gammal fabrik till Baltic Centre for Contemporary Art i arbetarstaden Gateshead i England. Blev sedan chef för Nasjonalgalleriet i Oslo, med uppdrag att slå samman flera norska museer. Slutade efter hård kritik, bland annat för att ha flyttat på målningar av Edvard Munch. Leder nu Kivik Art Center och Vandalorum i Värnamo. 62 år.

Lars Nittve. Blev chef för Rooseum i Danmark efter några år som chef för Rooseum i Malmö på 1990-talet. Blev därefter ansvarig för inrättandet av museet Tate Modern i en gammal kraftstation i London, som invigdes år 2000. Sedan 2001 chef för Moderna museet i Stockholm, där han jobbade som försteintendent i slutet av 1980-talet. Avgår i höst. 56 år gammal.

Daniel Birnbaum. I slutet av 1990-talet chef för Iaspis, det svenska utbytesprogrammet för konstnärer. Blev 2001 rektor för en konsthögskola i Frankfurt, Städelschule. Har inte varit verksam vid något museum. Ledde förra året konst­biennalen i Venedig och placerade sig på fjärde plats på tidskriften Art Reviews rankning av den internationella samtidskonstens mest inflytelserika personer. Tillträder i höst som chef för Moderna museet i Stockholm. 46 år gammal.

Under loppet av någon timme uppgraderar jag mitt kundkort hos ett av de stora bensinbolagen, går med i en skobutikkedjas kundklubb och knyter tätare band med min livsmedelshandlare genom att öppna konto i dennes bank.

Marknadsavdelningarna på de företag jag lovar min trohet lever högt på att granska mina inköp. Jag inbillar mig att de kittlas av att lägga det där pusslet; att blicka in i de mest nedsläckta hörnen av min vardag och med växande säkerhet veta att jag inte kommer att tacka nej till det de erbjuder nästa gång.

Bilderna här intill kittlar på samma sätt.

De porträtterade människorna visste inte om att de blev fotograferade. De kastade ett snabbt öga mot ett skyltfönster med spegelglas och mötte sin egen blick. Där innanför satt fotografen Moa Karlberg med sin kamera och fångade ansiktsuttryck som aldrig annars syns på bild.
Avväpnade skärvor från en annan del av samma vardag som oavbrutet pumpas in i butikskedjornas kunddatabaser.

Moa Karlberg ville åt människors »spegelblick« och var tvungen att sätta sig över känslan av att begå ett slags övergrepp; det hon vill ha av de förbipasserade skulle hon aldrig få om de varit medvetna om att hon satt där.

– Som dokumentärfotograf strävar man efter att ta så naturliga bilder som möjligt, men det går aldrig att få sådana här bilder ens om man har följt en person länge, säger hon.

Hon beskriver sitt tilltag som att hon har bestulit människorna, att hon kan ha passerat gränsen för deras integritet.

Just där, mellan enskilda individer, går i dag frontlinjen i striden om den personliga integriteten. Storebrorssamhället, där stora staten utgör hotet, har ersatts av ett Lillebrorssamhälle där det är vi medborgare som kränker varandra.

Detta åtminstone enligt Storebror själv, i skepnad av den statliga Integritetsskyddskommittén som för två år sedan lämnade sitt betänkande till regeringen.

Det finns en stor ironi i kommitténs påstående: samtidigt som ledamöterna arbetade – 2004–2008 – förberedde samhället nya lagar som ger möjlighet till signalspaning i kablar (FRA-lagen), privat copyright-spaning understödd av domstol (Ipred) samt en ännu hårdare kontroll av upphovsrätt (den veckoaktuella, helt icke-transparanta Acta-överenskommelsen).

Medan man utgav sig för att måna om oss enskilda medborgare, skaffade sig alltså samhället nya redskap för att göra intrång i vår integritet.

I ljuset av det är det ironiskt att det enda konkreta lagförslag som den statliga kommittén presterade går ut på att göra det straffbart för personer att smygfotografera andra personer i icke-offentliga miljöer.

Inte nog med att folk piratladdar film och musik på nätet, de lägger ut oönskade bilder på grannar och klasskamrater också.

Storebror pekar följaktligen dubbelt anklagande på Lillebror:

Du ägnar dig åt skumrask på nätet och därför får du din egen integritet beskuren.

Och:

Du kränker din nästas integritet och ska straffas för det.

Men även om lagförslaget går igenom kommer det att fortsätta vara tillåtet att i smyg ta bilder på människor som promenerar på en trottoar eftersom trottoaren är en offentlig plats. Däremot finns det farhågor om att lagstiftningen skulle sprida en missuppfattning hos allmänheten om ett fotoförbud, vilket inte minst skulle försvåra fotojournalisters arbete.

Lillebror kan ju som bekant vara lite petig när det kommer till integriteten. För inte så länge sedan var det bloggbävningar och Twitter-skred – FRA, Ipred och Acta har som bekant inte passerat okommenterat och utan protester. Men när »Ekot« häromveckan undersökte vad som ligger svenska folket varmast om hjärtat i valrörelsen, var det bara en procent av de svarande som framhöll integritetsfrågor.

Så trots att han då och då framkallar kalla kårar hos oss, lär Storebror få fortsätta hållas. Precis som vår andra, mindre offentliga bror som vi inte bara frivilligt utan också glatt göder med ständigt uppdaterad information om oss själva.

För det är inte bara i min plånbok bunten av plastkort blir allt tjockare. Enligt en färsk avhandling är 80 procent av den vuxna befolkningen i USA och Storbritannien ansluten till något slags lojalitetsklubb. Exakt hur det ser ut i Sverige är inte känt, men Ica har 4,2 miljoner medlemmar, Ikea drygt två miljoner, SJ omkring en halv miljon och Åhléns nästan en miljon.

Vi älskar och hatar att blotta oss.

Moa Karlberg

Med »Ser dig se mig« har Moa Karlberg redan vunnit Årets porträttberättelse vid Årets bild-galan tidigare i år. Fokus är första tidning att publicera bilderna som har vernissage i maj på Galleri Kontrast i Stockholm 8–29 maj.

För femton år sedan stoppades en stor studie från Världshälsoorganisationen (WHO) som framhöll att kokabladen – råmaterialet vid framställning av kokain – är ofarliga för människors psyke och fysik. Resultaten passade inte ihop med det faktum att kokan sedan början av 60-talet finns med på FN:s lista över de farligaste narkotiska preparaten, och att USA använt den klassificeringen som förevändning i sitt »krig mot knarket« som pågått sedan tidigt 80-tal.

Studien, som härom året till slut läckte ut på sajten Wikileaks, fungerar som hävstång i journalisterna Lasse Wierups och Erik de la Regueras berättelse om kokainets väg från Sydamerika till resten av världen. En kvardröjande insikt av deras bok är hur godtyckligt stater och regeringar förhåller sig till fakta. En ändrad syn på kokan skulle ha omöjliggjort fortsatta skövlingar av colombianska bönders odlingar. Vilket i sin tur skulle ha fått USA:s sittande president att tappa ansiktet inför medelklassväljare som förväntar sig hårdhandskar i kampen mot samhällshotet.

Följaktligen kan »kriget« fortgå, med tusentals släckta liv, samhällen slagna i spillror, men helt utebliven effekt.

Sedan millennieskiftet har USA plöjt ner totalt närmare tio miljarder dollar i sin tröstlösa kamp. Hur skulle de pengarna ha kunnat användas på ett mer konstruktivt sätt? Wierup och de la Reguera gör ingen glasklar analys, men de pekar på kokans felaktiga rykte och konstaterar att bladen i stället skulle kunna vara en legal exportprodukt. »Kanske kan Sverige verka för att EU under ordnade former börjar importera kokaté, så att odlarna inte behöver sälja så mycket av sin produktion till kokainproducenterna.«

Så idealistiska formuleringar kan avfärdas som naiva. Men hellre naiv än oärlig och oupplyst.

Om den amerikanska kampen mot kokainet vilar på en lögn, så bygger den svenska narkotikapolitiken på okunskap. Narkotikakommittén ledd av s-politikern [[Anneli Hulthén]], i dag kommunalråd i Göteborg, som i slutet av 90-talet utredde svensk narkotikapolitik, avslöjade i sitt betänkande att man inte brytt sig om aktuell akademisk forskning kring missbruk och samhällets åtgärder.

En röd tråd genom det material kommittén ratat var upptäckter som tydde på att Sveriges repressiva linje rent av var skadlig.

Men när betänkandet landade hos dåvarande socialministern Lars Engqvist handlade inte hans avfärdande om denna uppenbara försumlighet. Utan om att kommittén dristat sig till kritik mot svårigheten att föra narkotikapolitisk debatt i landet och – faktiskt – ifrågasatte hårda tag som bästa metoden i kampen mot narkotikan.
 
»Kokain – Drogen som fick medelklassen att börjar knarka och länder att falla samman« (Norstedts) av Lasse Wierup och Erik de la Reguera är ute nu.

Det är något med byråkrati och författande. Franz Kafka var tjänsteman på en försäkringskassa. Ragnar Thoursie gav ut ett par böcker som ung, vigde sedan sitt yrkesliv åt Ams innan han pensionerades och återvände till skrivandet. Och UD-tjänstemannen Diana Janse fick nyligen beröm för sin debutbok »En del av mitt hjärta lämnar jag kvar« om Afghanistan, skriven parallellt med hennes tillvaro som diplomat i Kabul.

Här är ännu en välskrivande byråkrat: Gullan. Den anonyma skribenten bakom bloggen Totalstyrelsen presenterar sig som byrådirektör och har tagit namnet på Snobbens förnumstiga och orädda vän som pseudonym.

Gullan är inte ensam om att skriva om myndigheters inre liv. Den försvars­politiska bloggaren »Wiseman« – troligen själv militär – har blivit en informell opinionsbildare. Folkpartisten Jesper Svensson bloggar inifrån Skatteverket. Och tjänstemannen »Observer« skrev till helt nyligen från sin plats på Försäkringskassan (nu har han eller hon tyvärr bytt jobb).

Men Gullan klår dem alla i välskrivande. Hon (eller han?) berättar om tillståndet i den myndighet som har direkt inflytande över välfärdsfundament som socialtjänst och sjukvård och där det nyligen har gjorts en genomgripande omorganisation. Det är vasst, elegant och underhållande – givande läsning trots att man som utomstående inte kan identifiera många av Gullans karaktärer, förutom general­direktör Lars-Erik Holm i Elake Måns skepnad. Hon beskriver en »fablernas värld« med lågt i tak, där en liten grupp styr och ställer medan de flesta befinner sig i ett vakuum fjärran beslut och inflytande.

Dessutom, konstaterar Gullan indignerat, pågår allt detta utan att vi journalister intresserar oss särskilt mycket: »Det som journalisterna inte är intresserade av finns inte. Det som du och jag ser och som de inte förstår har inget värde.«

Gullan har nog rätt i det. I traditionella medier finns det för få berättelser om svenska myndigheters och företags inre liv, berättade från golvnivån. Men varför håller sig bloggarna på sådant avstånd från traditionella medier? Kanske är det för att Sverige i hög grad saknar den »whistle blower«-kultur som på andra håll leder till avslöjanden? (Hypotetisk fråga: Skulle någon källa i Försvarshögkvarteret ha läckt videosekvensen på iranier som mejas ner, om den filmats från en svensk helikopter? Knappast.)

Inte för att vårt civilkurage är sämre, utan för att vi sätter stor tilltro till offentlig öppenhet och demokratisk renhårighet och, antagligen, är skeptiska till journalister.

Och det är bekvämare att blogga, i synnerhet att göra det anonymt; man slipper få sina motiv och sin trovärdighet i ifrågasatt.

Det är svårt att föreställa sig att den person som har förvandlat världen till en intim samtalssalong är en introvert och blyg 33-åring från St Louis, Missouri. Han kunde knappast föreställa sig att nästan 20 miljoner människor så snabbt skulle börja använda hans internetapplikation, som bygger på möjligheten att skicka och ta emot korta textmeddelanden (max 140 tecken), »tweetar«.

Medan du har läst så här långt i den här artikeln har det skickats nästan 5 000 tweetar. Och sedan tjänsten startade 2007 har det skickats fler än tio miljarder.

Men än återstår det svåraste för Jack Dorsey: att omsätta Twitters framgång i ekonomiska intäkter.

Idén till Twitter kom från ingenstans. Jack Dorsey lärde sig programmering på ett lokalt college utan att sticka ut som särskilt begåvad. I hans pojkrum stod en IBM-dator.

– Jag använde den mest till flygsimulator-spel och »Sim City«, säger han.

Medan andra pojkar i hans ålder drömde om att bli brandmän, tänkte han själv inte på annat än taxibilar. Redan som tonåring utvecklade han ett system som gjorde det möjligt för chaufförer från samma bolag att kommunicera med varandra via sms.

Twitter var (nästan) fött.

Det som saknades var en central funktion. Jack Dorsey, som var hängiven användare av datornätverket America Online (AOL), drömde om att göra innovationen tillgänglig för alla sina vänner.

Genombrottet kom när han träffade Biz Stone; tillsammans skrev de på två veckor koden till Twitter. Snart fick de sällskap av Evan Williams, jordbrukarson från Nebraska, som för programmeringens skull övergivit tanken på att själv odla spannmål.

Till en början hade de tre kompanjonerna svårt att enas om vad deras tjänst skulle heta. Den döptes först till Status, bytte sedan namn till Twitch, så småningom till Twttr och slutligen till Twitter (engelska för »kvitter«).

Riskkapitalister har villigt satsat pengar i projektet: 82 miljoner dollar under 2008, 35 miljoner till och med september 2009. Företaget Benchmark Capital, som tidigare investerat i auktionssajten Ebay, och Insight Venture Partners, som har USA:s tidigare finansminister Robert Rubin som rådgivare, har gått med på att spela spelet.

Från början verkade Twitter dömt att sluta sina dagar på samma kyrkogård som andra mikroblogg-tjänster. Men i slutet av 2009 hände det avgörande: Microsoft och Google slöt avtal med Twitter värda 10 respektive 15 miljoner dollar, för att göra viktiga tweetar tillgängliga på sina sökmotorer.

Tack vare den nätta intäkten blev 2009 ett vinstgivande år för företaget.

Twitter har värderats till mer än en halv miljard dollar, men Jack Dorsey har ingen brådska att sälja.

– Om fem år kommer vi fortfarande att vara oberoende, hävdar han.

Den som har till uppgift att ge Twitter verkliga intäkter är Dick Costello, som i höstas rekryterades från Google till posten som operativ chef. Inom kort förväntas han presentera en nyhet som går ut på att användarna av Twitter ska exponeras för reklam, baserad på de sökningar de gjort i systemet. Alltså i stort sett samma princip som Googles framgång bygger på.

Men företagen är redan närvarande i Twitter; datortillverkaren Dell informerar om nya modeller och mjukvarutillverkaren Adobe upplyser om nya program. Ett universitet i Shanghai ger kurser i engelska och konsultföretaget KPMG, läskedryckstillverkaren Pepsi och it-företaget Wipro använder systemet för att annonsera ut lediga jobb. Och i sina senaste modeller har fordonstillverkaren Ford till och med installerat en radio som läser upp delar av Twitter-flödet för bilföraren.

Jack Dorsey, som för drygt ett år sedan lämnade över den operativa ledningen till Evan Williams och numer är företagets ordförande, delar sin tid mellan San Francisco där företaget har sitt huvudkontor, och New York (kontoret på Manhattan har utsikt mot Empire State Building). Han har investerat i en mängd företag, till exempel Foursquare (webbplats för mobilen med tips på sevärdheter i en stad) och Ustream (har utvecklat en teknik för att sända video i hög upplösning). Men framför allt har Dorsey skapat bolaget Square, vars idé är att förmedla handel med varor och tjänster mellan privatpersoner genom en kreditkortsläsare integrerad i en Iphone.

Den politiska roll som twitter skulle spela var oväntad. Förra sommarens iranska protester mot att Mahmoud Ahmadinejad blev omvald som landets president, organiserades till stor del av mikrobloggare. Så sent som i mitten av februari ingick Dorsey i en delegation från USA som besökte Moskva för att diskutera hur Rysslands och USA:s folk kan föras närmare varandra tack vare sociala medier. Sex månader tidigare var han i Bagdad och predikade samma sak.

Men det är knappast tal om någon politisk karriär för Jack Dorsey. Drömmen är snarare att närma sig en teleoperatör och att utveckla en Twitter-telefon, anpassad för hans meddelandesystem.

Mardrömmen är att en dag likna Father McKenzie i »Eleanor Rigby«, prästen i hans favoritlåt av Beatles, som predikar utan att någon lyssnar.
Men det är knappast troligt att skaparen av världens största samtalssalong hamnar i den situationen.

Översättning och bearbetning: Thord Eriksson

Här hittar du Fokus på Twitter.

Konstnären Kjartan Slettemark klädde ut sig till pudel, häcklade makten och placerade sig rätt långt från Ikeas strömlinje­formade affischsortiment och Lennart Jirlows lingonstilleben. När kulturjournalisten Martin Aagard recenserade en biografi över honom i Aftonbladet för någon månad sedan avslutade han med några formuleringar om den offentliga ersättning som en liten klick kulturarbetare varje månad kvitterar ut: »Om Kjartan inte fått konstnärslön skulle han troligen aldrig kunnat försörja sig, och svensk konst skulle berövats sin största anarkist och hippie någonsin.«

Det väckte liv i nätets mest förbittrade och sedvanligt anonyma artikelkommentatorer. »Deras kladd kan ju vem som helst göra! Patetiskt bort med lönen«, skrev »Lang«, 30 år, medan »BlackSabbath«, 110 år, krävde »en skattereform bums som inte ger en spänn till konsten och lägger ned Konstfack nu«.

Det är inte orimligt att diskutera varför ett fåtal ska få pengar för att skapa konst, men det var inte många kommentarer som handlade om just det. De flesta rymde i stället essensen av ett kulturförakt som aldrig tidigare varit mer spritt än nu.

Hur blev det så? Började det med Norén och morden i Malexander? Med Anna Odells konstkupp och läkaren David Eberhards hätska utfall? Eller är förklaringen mer komplex och psykologisk – bottnar det i maktlöshet inför ekonomisk kris och klimathot?

Föraktet blev åter väldigt synligt när DN:s ledning nyligen tillkännagav planen att radikalt avlöva tidningens kultur­redaktion. 40 procents nedskärning – djupare hugg än på andra delar av redaktionen – har mest bemötts med munter skadeglädje.

Sköra skönandar har aldrig haft en självklar plats i offentlighetens skarpaste ljus, men nu har likgiltigheten övergått i trängande lust att slå de jävlarna på käften.

I partipolitiken var kd snabbast att försöka utnyttja vindkantringen. Någon strateg kom på att det finns opinionspoäng att vinna på att utmåla den kulturella »elit« som konsumerar skum konceptkonst som fienden. Samtidigt skruvar höger­alliansens regering friskt i kulturens olika penningflöden. Oron är till exempel stor bland svenska småtidskrifter efter bud om att bara de som enbart skriver om konstarterna – och skippar opinionsbildande mos – kan komma i fråga för statliga pengar. Och nästa vecka ger regeringen slutligt besked om konstnärslönerna. Inget talar för annat än att Lena Adelsohn Liljeroth skrotar dem för gott.

Plats för mer klang och jubel. Helt i linje med tidsandan.

Regeringens proposition om konstnärslöner lämnas till riksdagen på tisdag.