Däremot ansågs han ha visat illojalitet mot företaget genom att placera om sitt pensionskapital när han sett det undantagsvis dåliga resultatet. Detta var inte snyggt men med säkerhet inte något insiderbrott i lagens mening. Gummikungen Henry Dunker, som kontrollerade Trelleborg och Tretorn, påstås ha föredragit Konsums billigare galoscher framför det egna företagets, men han riskerade ju inget eftersom han ägde alla aktier. Var det illojalt?

Göran Tunhammar och Wanja Lundby-Wedin beviljade genom ombud sig själva ansvarsfrihet. Är någon förvånad?

Den tillträdande vd:n Ingrid Bonde har som chef för Finansinspektionen inte ingripit mot Swedbanks, SEB:s  och Nordeas ansvarslösa kreditgivning på nära 500 miljarder kronor i de baltiska länderna och den bankrutta kleptokratin Ukraina som i fjol besöktes av kungaparet åtföljda av utrikesminister Carl Bildt. Hade Finansinspektionen varit ett aktiebolag hade jag som aktieägare bestämt yrkat på vägrad ansvarsfrihet för vd.

President Obama har uppehållit sig vid den amerikanska finansinspektionens dokumenterade inkompetens. Finanskrisen var inte oundviklig, sade han vid ett möte med journalister i Vita huset 25 februari.
Skurken Bernie Madoff, som hade en familjemedlem i finansinspektionen och själv varit ordförande för Nasdaq, som numera också äger den svenska börsen, kunde under SEC:s vingar lura placerare på 50 miljarder dollar genom ett så kallat Ponzi-schema. Ett sådant bygger, liksom det tidigare svenska ATP-systemet, på att de första insättarna lyckliggörs med de senastes besparingar, tills det spricker.

Att Sveriges pensionärer förhoppningsvis inte kommer att bli medellösa är riksdagsledamoten Margit Gennsers (m) förtjänst. Hon både tog initiativet till och lyckades skapa politisk enighet kring ett bättre pensionssystem.

En annan skurk, sir Allen Stanford, adlad av Antiguas regering för sina insatser för cricketsporten, spelade i en lägre division än Madoff men lyckades ändå lura till sig 8 miljarder dollar.

Not quite cricket.

De amerikanska finansmyndigheterna medverkade till att begränsa skadeverkningarna av investmentbankerna Salomon Brothers och Bear Stearns sammanbrott. Men genom att den amerikanske finansministern Hank Paulson lät Lehman Brothers, vars vd Dick Fuld var hans dödsfiende, gå i konkurs ströps kreditflödena i hela världen. Ingen hade väntat sig att en så betydande bank kunde fallera, skrev riksbankschefen Stefan Ingves i DN den 31/12 2008.

Förlusterna hos svenska placerare och finansinstitut på Lehmans konkurs torde uppgå till flera miljarder kronor. Utebliven beskattning har därför också kostat svenska staten betydande belopp.

Carl Bildt vill lägga ned det svenska generalkonsulatet i New York. Eftersom den årliga värdestegringen på fastigheten vida överstiger driftskostnaden vore det nog en bättre affär att exempelvis dra in på utrikesministerns resor. Framför allt kunde generalkonsulatet nu bidra till statsinkomsterna genom att söka lämpliga New York-advokater som mot vinstandel är beredda att väcka talan mot amerikanska staten med krav på skadestånd för »gross negligence« i Lehman-konkursen.

Om någon får en sådan känsla inför AMF-affären så är det inte övernaturligt. Den är en repris av två tidigare affärer, också i trebokstavskombinationer, nämligen BPA och ABB.

BPA ägdes av facket och var Sveriges största arbetsgivare i byggbranschen. I dag finns det inte kvar. Företaget hade en gång blivit så stort att styrelsen fann det nödvändigt att anställa ett proffs, en man med ärliga blå ögon, som vd. Efter några år läckte det ut att proffset hade tagit för vana att låta BPA bygga och sedan till underpris sälja fastigheter till sig själv och till folk han kunde ha nytta av.

Det visade sig också att BPA köpt pensionsförsäkringar till den blåögde för samma antal kronor som AMF:s åtaganden mot Christer Elmehagen, men i ett helt annat penningvärde. Nu skulle BPA:s styrelse ge den blåögde sparken, men styrelseordföranden avled i samband med ett »nattklubbsbesök« i Estland. En fördel med kvinnliga styrelseledamöter är att deras sexualvanor sällan är livshotande.

Den svensk-schweiziska koncernen ABB presiderades av överhuvudet för Sveriges främsta finansfamilj. Det underlättade för två svenska verkställande direktörer att plocka ut var sin miljard (också det i ett annat penningvärde).

Saken hade inte upptäckts om inte en missunsam aktieägare, schweizaren Martin Ebner, kommit den på spåret. Ebner bär alltid fluga. Hade finansfamiljens överhuvud som jag haft veterinär Olsson i Tomelilla som kund hade han förstått att akta sig för »män med fluga«. Olsson sade apropå Grängesbergsbolagets vd Erland Waldenström: »En som dricker te, spelar violin och bär FLUGA – det kan aldrig bli bra!« Veterinären fick rätt. Grängesaktien blev en rysare tills Hans Wertén kunde göra ett klipp på vad som återstod av Sveriges en gång värdefullaste bolag.

Svenska direktörer påstår fortfarande mot bättre vetande att de är kolossalt efterfrågade i utlandet som förklaring till de generösa förmåner de beviljar varandra. Intresset från Schweiz är försumbart, vill jag påstå, och det gäller nog världen i övrigt också.

Det är ingen skam att försöka sälja sin arbetskraft så dyrt som möjligt. Men i moderna företag saknas oftast en motpart i form av en ägare på två ben. Motparten är andra tjänstemän, »Betalda drengar«, som ishockeyförbundets legendariske ordförande borgarrådet Helge Berglund skulle ha sagt.

Där det finns riktiga ägare, som Ingvar Kamprad, Stefan Persson eller Rausingarna, är direktörernas ersättningar modesta. Det är svårt att se något samband mellan företagets framgång och ersättningen till företagsledningen. Tetrapak, Ikea och HM har inte gjort sig kända för generositet och de är de mest framgångsrika svenska företagen i min livstid. Om en direktör hos Ingvar Kamprad lyckas få mer betalt än vad han är värd är han med säkerhet värd det!

I en profetisk bok av James Burnham från 1941 (»Direktörernas revolution«) framfördes tesen att kapitalismen var på väg att ersättas, inte av socialism utan av någon slags centralplanerad ekonomi styrd av direktörer.

Ingen mindre än George Orwell har i en essä i tidskriften Polemic behandlat Burnhams bok. Det nya samhället kommer inte att bestå av en mängd oberoende småstater utan av stora super-stater runt industriella centra i Europa, Asien och Amerika, skrev Orwell.

Hans varning för de kommande superstaterna borde stämma till eftertanke inför det stundande EU-valet.

Stora Ensos vd Jouko Karvonen säger att den svaga svenska kronan gör att han har valt att köra de svenska fabrikerna för fullt och göra neddragningarna i Finland.

I andra artiklar på nyhetsplats berättas att den undervärderade svenska kronan har gjort Stockholmsbörsen till en av årets vinnare och att den norske miljardären Olav Thons shoppingcentrum på den svenska sidan av gränsen har ökat sin försäljning explosionsartat.

Professorn i internationell ekonomi vid universitetet i Örebro, Fredrik Sjöholm, skriver på debattsidan att det gynnar svensk industri och svensk sysselsättning att kronan är kvar i tider av lågkonjunktur.

Det kunde man tycka är bra, men inte professorn som vill flytta svensk sysselsättning till Euroland genom att ersätta kronan med euron. Till skillnad från anställda i industrin riskerar professorn inte sitt jobb på grund av kostnadsläget. Att marknaden sätter priset på kronan är enligt Sjöholm protektionism och ett hot mot den fria europeiska marknaden.

Bara nackdelar med den svenska kronan ser Företagarnas vd Anna-Stina Nordmark Nilsson som i ett tidigare debattinlägg på Europaportalen den 24 september 2007 hävdade att »beräkningar« visade att Sverige under en fyraårsperiod hade gått miste om 122 miljarder kronor i utebliven export på grund av att vi inte är med i eurosamarbetet.

Anna-Stina Nordmark Nilsson sprider nu vanföreställningen att räntenivån är lägre i Euroland än i Sverige.

Men enligt Financial Times är det i Europa bara Schweiz, som inte finns med i Euroland, som har lägre räntor än Sverige. En svensk 10-årig statsobligation avkastar 2,92 procent. Räntan på en tysk motsvarande statsobligation är 3,15 procent.

Möjliga statsbankrutt-länder som Grekland och Irland måste betala kring sex procent, dubbla den svenska räntan, och det är bara Frankrike och Finland förutom Tyskland som ligger under fyra procent. Österrike som satt skägget i brevlådan i Ukraina och Ungern betalar 4,5 procent.

Även om Sverige har starka statsfinanser skulle marknaden knappast bedöma Sverige som en lägre risk än Tyskland, särskilt mot bakgrund av vår oförsiktiga exponering mot Baltikum.

Att som Företagarnas vd påstå att vi skulle haft lägre räntor inom euro-området är desinformation.

Folkpartiets ekonomisk-politiske talesman Carl B Hamilton, som också är professor, skriver att den svaga kronkursen innebär att svenska företag kan köpas upp för en spottstyver – med 26 procents rabatt – av dem som har tillgångar i euro och dollar.

Som framgår av exemp­len Stora Enso och Olav Thon pratar Hamilton i nattmössan. Den svaga kronan fördubblar många svenska exporterande och importkonkurrerande företags marginaler och innebär en kraftig höjning av deras marknadsvärden, även i dollar och euro.

Man skall inte dra för långtgående slutsatser av tillfälliga valutafluktuationer. Men en flytande valutakurs har fördelen för ett land som Sverige att anpassningen mot omvärlden inte låter vänta på sig.

Anna Stina Nordmark Nilsson far med osanning eller har inte tagit reda på fakta. Carl B Hamilton förstår inte att ett företags värde beror på dess förmåga att skapa vinster och inte hemlandets valutakurs. Sjöholm vet att euron är dålig för Sverige och därför vill han att vi ska införa den. En eurofundamentalistisk men disharmonisk treklang!

I en rapport från den 29 januari i år tar man upp följderna av några länders euroanknytning. Köpkraftskorrigerat är Irlands kostnadsläge 50 procent hög­re än den brittiske grannens. Vitsmakaren som sade att »skillnaden mellan Irland och Island bara är en bokstav och sex månader« riskerar att snart få rätt.

Turkiet och dess grannland Grekland är i en liknande situation. Båda ländernas främsta inkomstkälla är turism. Skillnaden är att Grekland på grund av den starka eurokursen har hamnat i en omöjlig konkurrenssituation. Det har  på kort tid blivit betydligt billigare att sola på de turkiska stränderna än på de grekiska.

Gavekal tar också upp Danmark som hamnat i en särskilt olycklig sits genom att inte införa euron utan i stället knyta den danska kronan till en fast kurs mot euron. För att försvara den kursen måste den danska centralbanken hålla en mycket högre räntenivå än den som råder i euroområdet. Då klarar sig Sverige bättre. Köpkraftskorrigerat ligger den danska valutan minst 20 procent för högt mot den svenska och räntenivån är nästan tre gånger högre.

Folkpartiet, som hellre följer kartan än terrängen, kräver nu att Sverige snarast skall införa euron. Men för den svenska industrin är den egna valutan en skänk från ovan som gissningsvis innebär 10 000–20 000 kronor per Volvo-bil byggd i Göteborg.

Hopplös är, däremot, situationen i de baltiska länderna som alla knutit sina valutor till euron. De baltiska regeringarna och centralbankerna upprepar nu det svenska katastrofala kronkurs­försvaret från regeringen Bildt 1991-92.

Balterna har just inget annat att sälja än sin egen arbetskraft och genom den fasta växelkursen har de prissatt sig ur marknaden. Just nu är det vare sig lätt att vara lett eller ballt att vara balt!

Tanken är att lönesänkningar skall återställa de baltiska ländernas ­konkurrenskraft. En sådan politik har inte lyckats någonstans tidigare och kommer inte heller att lyckas i Baltikum.

Däremot kommer den att leda till en social oro som kan destabilisera de baltiska länderna, vars stora rysktalande befolkningsgrupper är diskriminerade. Obama söker – uppmuntrad av »det gamla Europa« – överge USA:s konfrontationspolitik mot Ryssland. Det är bra. Skulle Nato vilja och kunna bistå balterna i en Georgien-liknande konflikt med Ryssland?

Av Riksbankens årsberättelse, framgår att banken under 2008 gjort en kursförlust på 481 miljoner kronor på lån till Lettlands Nationalbank. Riksbanken har gett sina nödkrediter i uttalat syfte att värna om den finansiella stabiliteten – även på hemmaplan, skriver DI. Men marknaden fungerar snarare så att nödkrediter ytterligare förbrukar förtroende och riskerar att dra Sverige ned i det baltiska träsket. Riksbankens och regeringens »stöd« till Baltikum gör ont värre, och därför sätts nu den svenska kronan under tryck.

De svenska skattebetalarna fick under Bildt-regeringen som bekant överta storbankernas och Riksbankens valutaförluster.
Skall historien upprepa sig?

I många europeiska länder ser bankerna med misstänksamhet på folk som vill låna pengar, till exempel i Italien är hushållen närmast skuldfria. Men europeiska banker har lurats av de värdepapperiserade produkter som de smarta pojkarna från Harvard Business School satt på marknaden. Det hade varit bättre att låna ut till de egna kunderna.

En bank får låna ut 10–20 gånger sitt egna kapital. Förlorar banken en miljard måste den alltså kräva låntagarna på 10–20 miljarder. Det får konsekvenser i den reala ekonomin.

Finanskrisen är värst i USA och Storbritannien där statsfinanserna är usla och hushållen skuldsatta över öronen. Brown, Sarkozy och Obama vill lösa problemen genom att vräka ut pengar och öka budgetunderskotten. Men fru Merkel och hennes finansminister Steinbrück ställer inte upp på keynesiansk expansion och jämförs nu med regeringen Brüning som banade väg för Hitler.

Fru Merkel har en åsiktsfrände i Anders Borg. Han kommer liksom Göran Persson från Katrineholm och vill inte förslösa arvet efter denne, nämligen starka statsfinanser. Men Borg har en reserv som kan användas för stimulans utan att belasta statsbudgeten.

Innan Sverige styrdes av visa män från Katrineholm ville socialdemokraterna införa det jugoslaviska systemet i Sverige.

»Jag är övertygad om att det ekonomiska system som byggts upp i Jugoslavien … tillhör en av vårt århundrades mest betydelsefulla sociala innovationer«, skrev till exempel professorn och s-riksdagsmannen Bo Södersten.

Löntagarfonderna, som var avsedda att etablera det jugoslaviska arbetarparadiset i Sverige, finansierades genom en avgift på företagen konstruerad av LO-ekonomen P-O Edin, och utgick från att tillgångar bara kunde stiga i värde. Samma resonemang som låg bakom Clintonadministrationens kreditlagstiftning. Det största oppositionspartiet, moderaterna, hävdade att löntagarfonderna var konfiskation.

Det är en rättsprincip att den som har utsatts för konfiskation ska få tillbaka sin egendom. Men när löntagarfondsfrågan lett till en borgerlig regering glömdes alla principer.

Så här skrev skatteminister Bo Lundgren i en proposition, undertecknad även av statsminister Carl Bildt: »De skattebetalningar som byggt upp löntagarfonderna har levererats av företagen. Det rätta vore enligt min mening att dessa återbetalas till företagen vilket emellertid av praktiska skäl inte är möjligt.«

Sedan Ny demokrati och socialdemokraterna enats om att hälften av löntagarfonderna skulle återbetalas tvingades regeringen Bildt att göra upp med Ian Wachtmeister om att skifta tillbaka en tredjedel i form av investmentbolagen Atle och Bure. Det var helt okomplicerat. Bildt och Lundgren hade således, medvetet eller ej, vilselett riksdagen.

Grovt räknat två tredjedelar av fonderna finns kvar, cirka 20 miljarder i 1992 års penningvärde. De borde Borg nu skifta tillbaka till de rätta ägarna.

Om inte är det angeläget att berörda företag väcker grupptalan mot svenska staten vid internationell domstol. Konfiskation har lång preskriptionstid – egendom som beslagtagits redan på 1930-talet restitueras nu med eller utan domstolsbeslut i flera europeiska länder.

Industriellt blev Scania-affären ett fiasko. Synergieffekterna var försumbara. Saab Automobile, som inte gått med vinst ett enda år sedan starten, tappade Scania på 18 miljarder i koncernbidrag i ett flera gånger högre penningvärde än dagens. Trots åderlåtningen, förblev Scania världsbäst.

1995 återkom Scania till börsen men kontrolleras nu av Volkswagen-Porsche sedan Investor sålt sin kontrollpost till överkurs. Hovet, som röstade ner Jacob 1969 för att inte råka i onåd hos Fursten, lever vidare.

En hjärtefråga är att det ska vara tillåtet att betala överkurs för A-aktier och det är lika viktigt för hovmännen kring Handelsbanken. Det är bäst om svenska framgångsrika företag kan ägas av människor som bor i Sverige och inte fjärrstyras från utlandet. Jag vet för jag satt i styrelsen för en utländsk banks svenska dotterbolag. Ägarens inställning var att svenskar skulle vara underhuggare. Om hovmännen hävdar att prisskillnader på olika aktieslag motverkar utländska övertaganden så är det osanning.

Hade Volkswagen varit tvunget att betala alla aktieägare samma pris som det Investor fick hade man kanske avstått från affären. Investor skodde sig på övriga aktieägare.

Det finns goda skäl att skapa regler som förhindrar en upprepning. Det hedrar Scanias vd Leif Östling att han inte sålde samtidigt som Investor. Vad kan Volkswagen-Porsche tillföra Scania? Sannolikt ingenting.

Tyska företag är auktoritärt styrda och ofta korrumperade. Siemens har till exempel bevisligen betalat minst två miljarder euro i mutor. Volkswagen mutade sina fackliga representanter med obegränsade utgiftskonton och prostituerade. Volkswagen döljer förlusterna på köpen av Scania och MAN-aktier med kreativ bokföring.

För en tid sedan tog den privatägda Schleicherkoncernen i smyg på ett bedrägligt sätt  över det börsnoterade Continental. (Ja, schleichen betyder smyga!) Porsche har genom att kringgå uppflaggningsreglerna förvärvat 74 procent av Volkswagen. Porsche har manipulerat börskursen på Volkswagen så att bolaget tidvis haft det högsta börsvärdet av alla börsbolag i världen. Volkswagenaktier med rösträtt handlas tolv gånger högre än aktier utan rösträtt men med samma rätt till utdelning. Förlusterna för placerare som sålt VW-aktier på termin eftersom de litade på Porsches utfästelse att stanna vid femtio procent  är astronomiska.

VW utgör nu mer än tjugofem procent av tyska Dax index. Förtroendet för Frankfurtbörsen är förbrukat. Det ska bli intressant att se nästa rapport från Porsche som redovisar orealiserad vinst på aktier som rörelsevinst.

Porsche kan ha skjutit sig i foten. Det är de bästa kunderna – folk i finansindustrin – som riskerar att ruineras på grund av Porsches ohederlighet. Porsche och dess dotterbolag Volkswagen har förköpt sig.

Om bubblan spricker får Leif Östling rätt – tyskarna är bra på blixtkrig men brukar förlora till slut. Låt oss hoppas att Scania sedan får svenska ägare och som är bättre an de tidigare!

Det var löjligt, skulle det visa sig, att prisa Sverige som föredöme. Men det hindrar inte vårt lands stämma i världen, Carl Bildt, att i en artikel i bland annat The Arab Times (!) skryta om sina insatser som regeringschef under den svenska krisen 1991–1994.

Eftersom krisen framför allt orsakades av Carl Bildts halsstarriga vägran att släppa den fasta växelkursen på kronan handlar det nu om att mordbrännaren stoltserar med sin skicklighet som chef för brandförsvaret.

Jag skrev i december 1991 en artikel i Aftonbladet med rubriken »Med Bildt mot Poltava«, där jag krävde att Sverige skulle släppa den fasta växelkursen. I november 1992, sedan marknadskrafterna tömt den svenska valutareserven, släpptes kronan.

Låg Bildt bakom beslutet att låta SEB växla in sina utlandslån den 19 november 1992, när kronan redan var förlorad? På den tiden var Riksbanken inte självständig utan lydde regeringen. Skattebetalarna fick överta SEB:s valutaförluster en minut före slutsignalen.

»Vi kunde ju inte låta Wallenbergarna gå omkull«, lär dåvarande finansministern Anne Wibble senare ha urskuldat sig.
Riksdagen borde tillsätta en sanningskommission med uppdrag att redovisa vad som hände.

»Varför gjorde inte England som Sverige – försvarade valutakursen in i det sista«, frågade man Englands finansminister Norman Lamont. »We used our common sense«, blev svaret.

I december 1992 kom jag igen i Aftonbladet under rubriken »Nu är vi i Poltava, Bildt!«. I artikeln kritiserade jag Riksbankens politik att inte sänka räntan sedan kronan nu fått en marknadsvärdering. På den tiden var Riksbanken inte självständig utan lydde regeringen.

Dåvarande bankministern Bo Lundgren har i sin bok »När bubblan brast«, (sidan 276) under rubriken »Högräntefällan«, redogjort för vad som hände: »När kronan väl föll fritt sänkte Riksbanken marginalräntan till 12,5 procent [...] Det var i sanning en hög ränta [...] Det innebar att den korta realräntan i Sverige var 7,5 procent – mitt i en extrem lågkonjunktur.«

Bo Lundgren sade till en av mina goda vänner att det var Bildt och Wibble som mot Lundgrens bestämda avrådan höll fast vid högräntepolitiken som knäckte många goda företag.

Claes Arvidsson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, har i en läsvärd bok  försökt redovisa vad Olof Palme ställde till. Det var inte lite, så boken blev på 580 sidor. Men den olycka som kanske kostat Sverige mest är inte redovisad. Nämligen att Palme genom sin animositet mot Bildt kom att göra denne till både partiledare och därmed senare statsminister.

Som utrikesminister gör Bildt nu bort sig i stort som smått – från att jämställa Putin med Hitler till att mobba ambassadören Lars Danielsson. Som demokrater är varken Putin eller Saakasjvili övertygande, men Georgiens president har till skillnad från sin ryske kollega uppenbarligen en skruv lös. Flera av EU:s utrikesministrar har också kraftigt tagit avstånd från Bildt.

Sverige riskerar nu att få samma relation till Ryssland som vi hade till USA under Nixons och Palmes tid. Bildts klavertramp skadar svenska intressen. Ryssland var före kommunismen vår största exportmarknad, och kan bli det igen.

Hasse och jag tackade för oss och åkte hem till Sverige. Katzenjammer måste sedan ha genomgått en moralisk metamorfos för bankens fastigheter fann snabbt till synes oförvitliga köpare. Bank für Gemeinwirtschaft ägs numer av svenska SEB.

En som fick »drin« var den svenske riksbankschefen i början av 90-talet. Carl Bildt hade som statsminister lanserat »den enda vägens politik« som framför allt innebar att marknaden inte fick påverka kursen på den svenska kronan och riksbankschefen ställde följsamt upp på galenskapen. Jag drev i tidningsartiklar och debatter kravet att marknaden skulle sätta priset och kronan tillåtas flyta. »Att låta kronan flyta, Tomas,« sa Rune Andersson i en debatt, »vore som att ge en alkoholist en morgonsup.« »Ja Rune«, sa jag, »många alkoholister skulle dö på fläcken om de inte fick sin morgonsup.«

Luxonens skapare Björn Carlsson gillade inte mina åsikter. »Det blir ingen devalvering«, väste han varje gång vi möttes. Luxonens affärsidé var bland annat att låna i hårdvaluta till låg ränta och köpa högförräntande papper från bananmonarkin Sverige.

Den 18 november 1992 åt jag middag med Jan Stenbeck och några vänner i Gröna huset. Jan ringde sina banker i Fjärran Östern. De hade stängt all handel i svenska kronor.

»I morgon håller Riksbanken stängt och kronan devalveras«, sa Jan. Men Jan fick bara delvis rätt. Var man kund i SE-banken kunde man fortfarande komma ur sina utlandslån. Strax före klockan 14.00 växlades Luxonens jumbolån. Sedan stängde Riksbanken och kronan föll som en sten. När läget var hopplöst lät riksbankschefen svenska folket stå för SE-bankens och dess kunders valutaförluster.

Vad hände med Riksbankschefen? Rannsakades han som sin föregångare baron Görtz? Nej han anställdes som rådgivare i SE-banken! Riksbanken har efter det begränsat chefernas möjligheter att ta anställning hos motparter.

Det borde också Finansinspektionen göra. Den tjänsteman som var föredragande när Carnegie dömdes till skamstraff och svensk finanshistorias högsta böter för förseelser som framstår som försumbara jämförda med dem som flutit upp i världens största banker kunde efter förrättat värv flytta till ett bättre betalt jobb hos värsta konkurrenten SEB. Det luktar illa!

Det är inte bara i Sverige som spelare byter till motståndarlaget mot lämplig transfersumma. Tysklands exkansler Gerhard Schröder. Han förtjänar respekt för att han höll Tyskland utanför USA:s fiasko i Irak. Men i nummer 34 av Der Spiegel förnekar han att han numera är anställd av ryska gasjätten Gazprom. Nonsens! I det konsortium som bygger oljeledningen mellan de en gång svenska städerna Wiborg och Greifswald och där han är ordförande är Putin ryttare och Schröder häst. Schröder beskriver Putin som en »absolut felfri« (»lupenreiner«) demokrat. Där ser man vad lite »drin« kan åstadkomma!

I alla banker i världen finns kunder som inte betalar skatt men alla banker, även de svenska, tillämpar banksekretess. Syftet är att skydda kunder mot utpressare, kidnappare och terrorister. Just en sådan ruskprick har frau Merkel valt att belöna och förse med resurser för fortsatt kriminell verksamhet. Tror någon att han nu tänker pensionera sig och hänga på Goetheinstitutet i Australien där han lär befinna sig?

Det finns länder – till exempel skurkstaten Somalia – som gör anspråk på i Sverige bosatta medborgares inkomster och bankmedel. Somalia har ännu inte förfallit till de tyska metoderna för att uppnå sina syften.

Sedan valutaregleringen avskaffades är det tillåtet för svenskar att ha bankkonton i utlandet men man är skyldig att deklarera ränteinkomster och kapital. Om man som tiotusentalet svenskar är »foreign resident« i Storbritannien, är det är fullt lagligt att inte deklarera eller skatta någonstans för de inkomster som får ligga kvar utomlands. Rimligtvis gäller de här reglerna inte bara svenskar utan också till exempel tyskar bosatta i England.

Många englandssvenskar är kunder i LGT som är en mycket kompetent bank och ligger i ett land, Liechtenstein, som till skillnad från Tyskland har en lång och oavbruten tradition som rättsstat. Med vilken rätt köper frau Merkel och den tyska regeringen uppgifter om englandssvenskarnas privata förhållanden? Hur garanterar Tyskland att inte uppgifterna går vidare till andra, och mycket farliga, orätta händer?

Förbundsrepublikens ambassadör i Stockholm kanske vänligen kan svara på de här två frågorna? I Rostock började nyligen en rättegång mot en herr Freitag som tidigare avtjänat ett längre fängelsestraff för tretton bankrån och ett fall av olaga frihetsberövande förenat med utpressning. Det sket sig för Freitag när hans mamma gick till banken och satte in 1,4 miljoner euro (13 miljoner kronor) i sedlar.

Personalen ringde polisen som gjorde husrannsakan och upptäckte att sonen fått 11 miljoner euro genom utpressning mot Liechtensteinische Landesbank. Freitags advokater kräver nu att han ska få samma behandling som LGT-tjuven mot att han lämnar över sitt material till tyska skattemyndigheter. Likabehandling är som bekant en rättsstatlig princip.

Men släpper Australien trots sina traditioner som deportationsort in en sådan här tysk till? Om inte kanske en lösning vore att ackreditera Freitag vid Förbundsrepublikens ambassad i Stockholm som kontaktperson med det svenska Skatteverket vars generaldirektör tidigare uttryckt intresse för det tyska stöldgodset och som till skillnad från sin danske motsvarighet inte tycks nogräknad vad häleri beträffar.

Liechtensteins statschef, arvprins Alois, tog efter sitt senaste besök i Tyskland tillbaka ett tidigare löfte om lån till ett tyskt museum ur familjens enastående konstsamling. Det gjorde han rätt i. Tysklands agerande mot Liechtenstein är stormaktsarrogans mot ett litet land. Så skulle Tyskland aldrig våga behandla Europas viktigaste skatteparadis, Storbritannien.

Läs mer: Om Liechtensteins banker, de stulna kontoutdragen, Tomas Fischers tidigare krönika i ämnet.  

Danmark har tackat nej. »Vi är inte hälare«, säger danskarna.

Om fru Merkel uppträtt hederligt borde hon återlämnat stöldgodset och ställt tjuven inför rätta eller utlämnat honom till Liechtenstein. Det är inte första gången som Tyskland uppträder bryskt mot Liechtenstein. Hitler hatade Liechtensteins furste vars hustru kom från en familj som lämnat judendomen och konverterat. Liechtenstein utfärdade medborgarskap för judar som kom från av Hitler kontrollerade områden och fursten avvisade alla tyska protester. När Hitler inte kom någon vart med Liechtenstein protesterade han hos schweizarna som hade gemensamt pass- och tullområde med Liechtenstein. Schweizarna gav efter.

Nu hotar fru Merkel med att Liechtenstein och Schweiz inte som planerat kan få ingå i Schengenområdet. Liechtenstein å sin sida har utfärdat en internationell arresteringsorder.

Är så kallade skatteparadis ett problem? Nej, tvärt om! Problemet är att det finns så många skattehelveten. Uppenbarligen är Tyskland ett sådant och det borde fru Merkels regering ta itu med.

De mest värdefulla svenskägda företagen Ikea, TetraPak och H&M har alla skapats under min livstid. De sysselsätter tiotusentals svenskar och skulle inte ha varit svenskgägda – och fömodligen inte ens funnits kvar – om inte ägarna använt sig av skatteparadis.

Om Tyskland är ett skattehelvete så var också Sverige, före Göran Persson, ett alldeles överdjävligt skattehelvete. När Sveriges rikaste kvinna, änka efter Astras grundare, apotekare Kistner, gick bort uppgick summan av arvs- och realisationsvinstskatt till 110 procent av dödsboets behållning. Jag skrev då en artikel om det så kallade Kistnerfallet i DN med rubriken »Ut ur Sverige i tid«.

Jag skickade först utkastet till moderaternas dåvarande talesperson i skattefrågor.

– Du får inte skriva så här, sade hon, det rör sig ju om så få människor!

– Nähä, sa jag. Då ska man väl inte kritisera dödsstraffet heller, det drabbar ju så få människor!

I dag kan en svensk företagare, tack vare Göran Persson som tog bort arvsskatten, och tack vare att den borgerliga regeringen slopade förmögenhetsskatten, hjälpligt klara sig utan skatteparadis.

Frankrikes tidigare premiärminister, Dominique de Villepin, gjorde för en tid sedan en likadan affär som fru Merkel. Av en libanesisk »affärsman« köpte han datalistor som skulle visa att hans rival Sarkozy hade svarta pengar i Luxemburg. Nu är de Villepin delgiven misstanke om allt möjligt av franska rättstjänare och listorna påstås vara förfalskade.

När jag 1967 arbetade på ambassaden i London sattes jag att besvara brev från upprörda brittiska kyrkoherdar som med posten fått grisiga broschyrer från en svensk porrfirma, tryckta på Västgötademokratens tryckeri. En engelsk »affärsman« hade sålt en lista över påstådda snuskhumrar i England. Men det visade sig vara en matrikel över anglikanska präster!

Porrfirmor må vara, men av regeringschefer som Angela Merkel och Dominique de Villepin borde man kunna kräva att de ska ha bättre vett än att göra affärer med skummisar.