Fredrik Reinfeldt förlorar makten. Det blir den enkla slutsatsen efter en lokal opinionsmätning i Karlstad som Synovate genomfört på Fokus uppdrag.

Tittar man närmare på siffrorna avslöjar de ett superjämnt läge och en osäker valmanskår.

De rödgröna får 49,5 procent medan de borgerliga skrapar ihop 45,2 procent, om man inte tar hänsyn till fyraprocentsspärren. Anmärkningsvärt är både att socialdemokraterna ligger på en hög nivå jämfört med många undersökningar i hela landet och att moderaternas dominans i det borgerliga blocket tycks vara ännu större i Karlstad än i riket som helhet. Både centerpartiet och kristdemokrater hamnar utanför riksdagen.

Centerpartiets svaga resultat ligger dock inom felmarginalen från 4,0 procent, och partiet skulle alltså lika gärna kunna få ett resultat över fyra procent.

Kristdemokraternas siffra är däremot statistiskt säkerställd på en nivå under fyra procent. Göran Hägglund kommer inte in i riksdagen om Sverige röstar som Karlstad.

Sverigedemokraterna balanserar på fyraprocentsspärren, precis som vänsterpartiet.

– Vinnare är moderaterna och miljöpartiet som ökar. Socialdemokraterna tappar obetydligt i förhållande till den tillbakagång som nationella opinionsundersökningar pekar på, säger Nicklas Källebring, analytiker på Synovate.

Mätningen visar kanske framför allt hur osäkert läget är. 17,4 procent uppger att de är osäkra. Partiernas förmåga att mobilisera i ett Karlstad med låg valtemperatur blir avgörande, liksom kampen kring fyraprocentsspärren.

I valet 2006 röstade Karlstadborna fram en rödgrön majoritet, men var ändå de väljare som röstade mest likt riksgenomsnittet. Precis som i valet 1998 och 2002. Nicklas Källebring är dock tveksam till att Karlstadborna kommer att vara lika pricksäkra som tidigare.

– I den här mätningen avviker de bland annat när det gäller socialdemokraternas storlek, säger han.

De städer som brukar rösta nära riksgenomsnittet är ofta residensstäder med någon myndighet eller högskola. På den lista som statistikern Richard Öhrvall på Statistiska centralbyrån har tagit fram över städerna som röstade som Sverige i förra valet följs Karlstad av i tur och ordning Växjö, Norrköping, Södertälje och Halmstad.

Efter en lång dag fylld av borgerliga miljöbilspremier, envist spöregn och en krockad kampanjbuss sken solen en stund över de rödgröna partiledarna på torget i Uppsala. Åskådarna strömmade till. Stämningen steg på lastbilsflaket.

Men vad var det egentligen de sa?

Den supergröne Peter Eriksson förfasade sig över krisen i industrin. Den knallröde Lars Ohly meddelade att hans parti minsann behandlar alla människor olika.

Va?

Visst, Erikssons poäng var ju att det behövs en ny näringsminister som för en annan typ av politik för de stora industrierna och Ohlys resonemang handlade om att försvara att sjuka ska få starkare stöd från staten än friska.

Men rörde de inte bara till det? Valrörelsen i övrigt har ju inte varit ett under av tydlighet.

Först lanserade de rödgröna en ny fastighetsskatt, sedan gjorde de om förslaget. Inte bara en gång utan två.

Först sa de borgerliga att de vill sänka skatten för pensionärer, sedan berättade de att de vill sänka den ännu mer. Kanske, på sikt, om det går.

Vilken väljare kan skilja på folkpartiförslag och allianspolitik, på miljöpartiåsikter och rödgröna överenskommelser?

Nu när de båda blocken lanserar sina valmanifest är syftet att visa upp tydliga alternativ och konkreta löften. Valmanifest, brukar statsvetarna säga, är inte bara det bästa sättet att få reda på vad partierna vill göra utan ger också en ganska sann bild av vad partierna sedan gör när de får makten.

Frågan är bara om vägen fram till valmanifesten inte redan gjort väljarna alltför förvirrade för att orka lyssna.

Den här valrörelsen präglas av osäkerhet. För det första är mer än en miljon väljare osäkra i de stora opinionsinstitutens mätningar. För det andra är politikerna själva osäkra. Hetsade av medier och sin egen rädsla att förlora beter sig många politiker dummare än de faktiskt är.

Tydligast hittills är kanske socialdemokraterna i Stockholms förslag om att med politiska medel skapa vad man anser vara en mer samhällsnyttig service på tunnelbanestationerna. Egentligen var idén inte så konstig – ett klassiskt vänstersvar på livspusslet. Men uttrycket »en butler i tunnelbanan« stärkte knappast seriositeten i förslaget.

Efteråt bekräftade socialdemokraten Ilija Batljan att man varit nervös över att inte höras och synas tillräckligt. I en intervju i Aftonbladet berättade han att det var han själv personligen som sett till att ordet »butler« kom in i debattartikeln:

– Jag tyckte det var genialiskt. Att krydda en bred satsning på tjänster på kollektivtrafiken med ett så provocerande ord har gett en viktig fråga enorm uppmärksamhet.

Så tänker alltså en av socialdemokraternas mest hyllade landstingspolitiker när han ska berätta något viktigt i den här valrörelsen.

Av samma skäl har de borgerliga delat upp sitt valmanifest i små bitar för att maximalt utnyttja mediernas ständigt malande nyhetskvarnar: tre miljarder till ett jobbpaket, två och en halv till pensionärerna, fyra till ungdomsarbetslösheten.

Nu är det förstås så att valrörelser brukar präglas av mer kaos än kosmos. Men blockpolitiken slår liksom knut på sig själv den här gången och får valrörelsen att mest likna en budgetförhandling.

Alliansens utspel om ny miljöbilspremie i veckan var talande. Centerpartisten Annie Johansson utropade:
»Centerpartiet har fått med sig alliansen på en supermiljöbilspremie à 40 000 kr! Vi vill jaga utsläppen, inte bilismen.«

Det viktiga var inte att ställa det blå blocket mot det röda utan att poängtera att centerpartiet, som kämpar för sin existens i riksdagen, hade vunnit en seger mot de jättelika moderaterna.

Precis som när Göran Persson regerade med två stödpartier har vi en situation där småpartier på båda sidor om blockgränsen ropar sina förhandlingsbud så högt de kan i medierna och hoppas på bästa utfall hos sina större koalitionspartners.

Väljarna har ofta att välja mellan äpplen och päron.

Regeringens besked om det ekonomiska läget förstärkte ytterligare bilden av att åtminstone den borgerliga alliansen vill göra det här valet till en budgetförhandling. Finansminister [[Anders Borg|Anders Borgs] budskap var att det bara gick att göra en säker prognos om reformutrymmet för nästa år, 2011.

Därmed var det inte frågan om 30–40 miljarders utrymme, utan 10 miljarder. Den lilla effekten var att moderaterna framstod som sparsamma, den stora att valet förminskades till att handla om ett enda budgetår.

Båda sidor har skäl att inte vilja tala om hela nästa mandatperiod.

De rödgrönas större ekonomiska uppgörelser sträcker sig bara över två år, och vänsterpartiets Lars Ohly lyckades också få nya augustirubriker på budskapet från i våras om att han efter halva mandatperioden planerar att kräva höjda inkomstskatter.

De borgerliga å sin sida vill inte framstå som alltför besjälade skattesänkare och talar därför inte gärna konkret om att det 2014 och 2015 kan finnas gott om högkonjunkturpengar och vad man då ska använda de till.

Det enda tips väljarna kan luta sig mot är att partierna tenderar att genomföra mer än vad de föreslår i valmanifesten. Till exempel har regeringen sänkt inkomstskatten med mer än dubbelt så mycket som man lovade i förra valrörelsen.

Hittills framstår valet 2010 som skenbart enkelt. På ytan finns det två alternativ, men därunder är flodvågen av utspel lika rörig som Littorin-affären; det blir ett jävla liv en stund, men när krutröken lagt sig kan få eller ingen redogöra för vad som egentligen hände.

I våras uppskattade Statistiska centralbyrån att viljan att delta i valet 2010 var en procent starkare än i valet 2006. Håller den trenden i sig efter valmanifesten?

Journalisten Annika Lantz fångade mycket av valspurtens inledning när hon i veckan skrev på twitter:
»Dottern frågade hur mycket ’stjärnstopp’ är, och jag sa att det är lika mycket som de olika partierna vill ge till pensionärerna«.

Ibrahim Baylan

Partisekreterare (s), 38 år, Huddinge

– Jag ska leda organisationen, som är en viktig del av vår strategi. Rusta upp och peppa rörelsen. Sedan har jag ju också en egen politisk profil och är ett av våra vallokomotiv.

Vilket konfliktlinje vill ni ha?

– Vi tänker ställa ett alternativ för jobb och rättvisa mot deras politik för ökade klyftor och utslagning av cancersjuka.

Vem är landets skickligaste politiska strateg?

– Det återstår att se. Att Schlingmann är en spelteoretiker av stora mått råder det ingen tvekan om, han liknar ju politik vid hur man köper pyttipanna. Jag har alltid haft inställningen att det är verkligheten som avgör, inte ytan.

Vad har moderaterna varit skickliga på hittills?

– På att leka Följa John och låta som oss. De har gjort det Bo Lundgren ville göra, utan att prata om det.

Vilket misstag brukar ni göra i valrörelser?

– Vi orkar inte hela vägen, vi är kassa på spurter.

Vilken moderat hyser du respekt för?

– Jag gillar Sten Tolgfors. Han står för vad han tycker och är sympatisk.

Bo Krogvig

Valgeneral (s), 58, Upplands Väsby

– Min uppgift är att ta fram valstrategi och valplan och se till att de genomsyrar hela arbetet.

Vad är ert budskap?

– Vilket Sverige vill vi ha: ett land med ökade klyftor eller ett land där politikens uppgift är att sträva efter jämlikhet? Mer klyftor eller fler jobb? helt enkelt.

Blir det här ett så ideologiskt val?

– Ja, jag tror det, mer än tidigare. Det skulle nog också leda till högre valdeltagande.

Vilken konflikt vill moderaterna ha?

– De vill tona ner alla konflikter och göra det till ett val om vilken administration man ska ha. De har valt en retorik som ligger nära vår, men en praktik som ligger långt ifrån vår.

Som i förra valet?

– Ja, med den skillnaden att de har regerat i fyra år och att vi nu kan mäta dem mot sina löften. Jag tror inte att deras valium-strategi fungerar så bra faktiskt.

Vem är Sveriges skickligaste politiska strateg?

– Hur fan ska man svara? Det vet jag inte.

Vem är din förebild?

– Joe Napolitan, som skapade titeln politisk konsult, och Volker Riegel i Tyskland som var kampanjledare åt Willy Brandt och Helmut Schmidt och som har fungerat som min mentor.

Vilken moderat politiker hyser du stor respekt för?

– Nästan alla faktiskt. En som alltid varit spännande är Ulf Kristersson.

Vad är det skickligaste de har gjort hittills?

– Äh, det har inte varit särskilt bra hittills, från någon av sidorna. Varken de eller vi har varit tillräckligt bra, vi har nog dragit ner varandra.

Kommer sverigedemokraterna in i riksdagen?

– Nej.

Vilken blir valets oviktigaste fråga?

– Frågan om skatteavdrag för hundvallning, som Maud Olofsson drog upp.

Vilken är den bästa sloganen genom tiderna?

– »Better life for all« som ANC gjorde 1994. Man visade att det gällde alla, varje individ i samhället.

Alla ska med?

– Ja, fast det var inte samma sak, inte samma kontext.

Magnus Johansson

Sammankallande i arbetsutskottet (mp), 31, Eskilstuna

– Jag är sammankallande i arbetsutskottet, som också är vår valgrupp. Jag sköter valrörelsen och har det övergripande ansvaret för att allt ska flyta på i partiet utan gnissel.

Vad är det bästa i moderaternas politik?

– Man kan väl säga att det är bra att de till slut har upptäckt att det går att höja koldioxidskatten.

Vad har alliansen gjort skickligt hittills?

– Moderaterna har varit skickliga när de dragit slutsatsen att centerpartiet inte kommer kunna bryta in i de väljargrupper som har rört sig till miljöpartiet, och därför har moderaterna själva valt att formera sig och försöka stjäla de rösterna från oss.

Kommer centerpartiet in i riksdagen?

– Alliansens problem är ju att moderaterna växer sig så stora. Centerpartiet har massor av pengar, men pengar hjälper sällan i val, så ja, jag tror att de kan ramla ur.

Vilken blir det här valets oviktigaste fråga?

– Utrikespolitiken.

Vad är det tråkigaste i ditt jobb?

– Att man behöver säga exakt samma sak väldigt många gånger på väldigt många olika platser.

Paulo Silva

Stabschef (mp), 35 år, Södermalm, Stockholm

– Jag är stabschef för språkrörsstaben och samordnar arbetet med de andra rödgröna partierna. Det är få saker som inte passerar mig. Allt som är viktigt och rör språkrören har jag med att göra.

Vilket är ert viktigaste budskap?

– Att Sverige behöver moderniseras, att gifta ihop klimatomställningen med jobbpolitiken.

Vilka är ditt partis huvudmotståndare?

– Moderaterna.

Vad vill moderaterna ha för konfliktlinje?

– »Vi tar ansvar, det gör inte de andra«. Vi ska visa att det är tvärtom. Ta ungdomsarbetslösheten, där de inte visat vad de vill göra. Är det ytterligare skattesänkningar som gäller?

Vad önskar du mer av i den här valrörelsen?

– Glädje och fler enskilda medborgare som engagerar sig och tar ställning.

Vad är förutsättningarna för det?

– På den rödgröna sidan har vi ju många människor som inte är medlemmar i något parti, men som är aktiva i frivilligorganisationer av olika slag och som sympatiserar med oss snarare än med den andra sidan.

Vem är din politiska förebild?

– Antanus Mockus i Colombia är kanske ingen förebild, men jag är imponerad av hans jobb i Bogotá.

Vad har moderaterna varit skickliga på hittills?

– Deras retoriska omsvängning i förra valet. Den var skicklig eftersom det sakligt inte stämmer att de ligger i mitten, men det fick det att framstå som det.

Erik Ullenhag

Partisekreterare (fp), 37, Roslagstull

– Vi har ju ingen särskild valgeneral i vårt parti så vid sidan av mina vanliga arbetsuppgifter är det jag som också har rollen som valgeneral.

Vilket är ditt partis viktigaste budskap?

– Skola, skola, skola.

Som Tony Blair?

– Ja. Sedan tror jag att vårt mervärde är vår förmåga att höja blicken över dagsfrågorna och peka på behovet av utbildning på lång sikt i ett Sverige efter krisen.

Vilken roll kommer tv-reklam att spela i det här valet?

– Mindre roll än i Europavalet förra året. Då var det nytt, nu är det mer ett forum som alla måste vara i för att de andra är där. Det blir nog lite Siba och Elgiganten över det hela.

Vem är Sveriges skickligaste politiska strateg?

– Göran Persson var det.

Vad har de rödgröna varit skickliga på hittills?

– Socialdemokraterna är alltid skickliga på valrörelser, man ska aldrig underskatta dem. Vi tappade till exempel debatten om sjukförsäkringen i höstas. Men sedan är det ju miljöpartiet som varit skickligast, som fått en ny plattform.

Vilken socialdemokrat hyser du stor respekt för?

– Jag måste nog nämna tre: Margot Wallsröm, Jan Eliasson och Nalin Pekgul.

Hur ser du på förra valets stora oväntade händelse: dataintrånget?

– Det gjordes ett antal fel som dessutom hanterades fel när de blev kända. Det gjordes olagliga dataintrång, det var fel. Dessutom hanterades det inte tillräckligt snabbt.

Har Johan Jakobsson några uppgifter i partiet nu?

– Nej, Han är på Kreab.

Har han några konsultuppdrag för folkpartiet?

– Nej, inga uppdrag. Jag träffar honom ibland, precis som jag träffar andra äldre, kloka företrädare. Häromdagen träffade jag till exempel Torbjörn Pettersson.

Helena Dyrssen

Statssekreterare (fp), 50, Stockholm

– Jag ska i valrörelsen ha en samordnande roll i alliansen och ta tillvara folkpartiets intresse när vi förhandlar fram valmanifest och budgeten som vi ska lägga fram om vi vinner valet.

Har ni redan satt i gång med att göra budgeten?

– Ja, det är ett arbete som tar väldigt lång tid, så vi har börjat förbereda det.

Vad tycker du bäst om i socialdemokraternas politik?

– Socialdemokraterna har varit duktiga på att hantera kriser, åtgärder som är bra på sikt men tuffa i stunden. Vi har varit duktiga på att se till att kriser inte uppkommer.

Vad har de rödgröna gjort skickligt hittills?

– De har ju haft ett starkt opinionsläge som de inte riktigt har kunnat förvalta, så jag kan faktiskt inte se att de har varit så skickliga alls.

Vilken blir valets oviktigaste fråga?

– Ofta nämns utrikespolitiken, men kanske kommer den spela större roll nu eftersom socialdemokraterna har tagit in vänsterpartiet i finrummet.

Vilken socialdemokrat hyser du stor respekt för?

– Jag tycker att Urban Ahlin är en kompetent utrikespolitiker.

Henrik Ehrenberg

Stabschef, 37, Johanneshov

– Min roll är att ha fingrarna i alla syltburkar. Jag har varit med och tagit fram valplattform och kommunikationsplan och sitter i valmanifestgruppen och bestämmer reklambyrå.

Är du Göran Hägglunds närmaste rådgivare?

– Ja, men Göran har ju inte slutat tänka själv.

Vilket är ert viktigaste budskap?

– Mänskligare Sverige!

Vilken konflikt vill ni ha?

– Den om människors rätt att få göra som de vill. Och då inte individen utan främst familjens och föreningarnas rätt att vara friare.

Vad har socialdemokraterna gjort skickligt hittills?

– Jag är hyfsat imponerad av hur de hanterar skatterna. De är kloka när de lägger sig på en nivå där de vet att de som får högre skatt ändå röstar borgerligt.

Vad brukar kristdemokraterna göra för fel i valrörelse?

– Vi brukar börja för sent, vi tar inte tillvara på hela mandatperioden. En enskild fråga som inte var så smart var bensinskattesänkningen i förra valet. Där borde man ju ha kunnat räkna ut att det på lång sikt inte skulle gå att driva en sådan politik.

Vem är din politiska förebild?

– Patricio Aylwin, som blev president i Chile efter Pinochet. Han kompromissade men behöll ideologin.

Vem är Sveriges skickligaste politiska strateg?

– Per Schlingmann.

Vilket parti blir det här valets stora vinnare?

– Vi eller folkpartiet tror jag har den potentialen, plus förstås miljöpartiet. Jag tror faktiskt att miljöpartiet klarar att hålla sig på den höga nivån ända över valet.

Du dricker väldigt mycket läsk, vilken cola är godast?

– Pepsi Max.

Anna-Karin Trixe

Politiskt sakkunnig, 32, Spånga

– Jag är samordnare på samordningskansliet i regeringen, vilket innebär att jag är med och tar fram alliansens valmanifest. Dessutom ingår jag i den grupp som har skrivit partiets valplattform och ska ta fram partiets valmanifest.

Vad vill ni ha för konfliktlinje?

– Vi vill visa att välfärd måste handla om mer än bara staten. Välfärd är också att ha egna pengar i plånboken.

Vilken är er motståndare?

– Socialdemokraterna.

Vad vill de ha för konfliktlinje?

– Det verkar som att de vill spela på en oro för att välfärden inte skulle hålla måttet nu. Att tryggheten skulle ha minskat. Det bedömer jag som en strategi som är svår att lyckas med.

Vad har kristdemokraterna gjort bra i en valrörelse?

– Fastighetsskatten i förra valet var väldigt bra, som vi själva initierade och drev. Det illustrerade att vi är en unik röst som inte bara har en diskussion om vad som är en bra skattebas eller inte, utan också har en ideologisk diskussion.

Vad har kristdemokraterna gjort dåligt i valrörelser?

– Ja, vi har inte något enormt väljarstöd så det finns ju mycket kvar att göra. Allt vi gör är uppenbarligen inte bra.

Vad är det typiska för en valrörelse?

– Kaos. Ett väldigt trevligt kaos.

Vad är det här valets trend?

– Att de sociala medierna kommer att spela en större roll än tidigare.

Michael Arthursson

Kampanjledare, 52, Hässelby

– Jag är kampanjledare för det centrala och leder den operativa valledningen centralt, som består av tio personer.

Vilket är ert viktigaste budskap?

– Vi vill bygga ett Sverige som är mer företagsamt.

Vem är er motståndare?

– Oppositionen i sin helhet. För de miljöengagerade väljarna så är väl huvudkonkurrenten miljöpartiet.

Hur många väljare kommer skilja blocken på valnatten?

– 50 000 kanske.

Vad tycker du om i socialdemokraternas politik?

– Jag gillar deras känsla för social rättvisa. Även om de inte kommer med rätt lösningar har de en genuin övertygelse där.

Vem är svensk politiks skickligaste strateg?

– Per Schlingmann är duktig.

Vilken rödgrön partiledare tycker du är skickligast?

– Lasse Ohly.

Vad önskar du för yttre händelseutveckling i valrörelsen?

– Bra väder. När det är grönt och fint ute ökar känslan för värden som vi står för. Om vi kunde undvika kriser i de grenar som ligger under näringsdepartementet vore det också en fördel.

Kristina Jonäng

Chefsstrateg, 42 år, Ljungskile

– I praktiken är det att vara en rådgivare åt parti­sekreteraren. Jag har till exempel skrivit den politiska strategi som vi jobbar efter.

Vad är det viktigaste för att ni ska lyckas?

– Vi måste kunna visa att den förnyelse vi har ägnat oss åt i ett antal år hänger ihop med partiets historia och tradition.

Nämn ett historiskt misstag centerpartiet har gjort i valrörelser?

– Mycket kring kärnkraften och vissa politiska låsningar är misstag. Vi har hamnat i återvändsgränder och kärnkraften är det tydligaste exemplet.

Vem är din politisk förebild?

– Tony Blair, kanske. Eller Karin Söder.

Vilken blir valets oviktigaste fråga?

– Integritetsfrågorna har ramlat ner, jämför med hur det såg ut för några år sedan.

Jenny Lindahl Persson

Informationschef (v), 37, Högdalen.

– Jag är kampanjledare och informationschef. Jag ser till att allt valmaterial blir gjort, och hur det ska se ut. Jag har hand om partiets profil och presshanteringen.

Vilket är ert budskap?

– Världens bästa välfärd utan vinstintresse.

Vad vill ni ha för konfliktlinje?

– Vi tycker det är viktigt med distinktionen att det finns olika partier att välja på, men att den grundläggande höger-vänster-konflikten är en mycket viktig konfliktlinje i svensk politik.

Vad vill moderaterna ha för konfliktlinje?

– De försöker skrämma bort mittenväljare från det rödgröna samarbetet. Det är bra för vänsterpartiet, eftersom det ökar utrymmet för oss och skapar en tydlig motståndare i moderaterna snarare än i något annat av de borgerliga partierna. De vill ha ungefär samma konfliktlinje som vi vill.

Vem har problemformuleringsinitiativet?

– Nu handlar den politiska debatten om vem som har mest rätt eller fel om arbetslöshetssiffror, vilket man får säga är ett underbetyg till oss. Det är alliansen som tjänar på det.

Vilken moderat politiker hyser du respekt för?

– Jag tycker stundtals att Beatrice Ask är rätt okej.

Vem är Sveriges skickligaste politiska strateg?

– Göran Persson. Ofta är politiken mer tur än skicklighet, men Persson visade gång på gång stor skicklighet.

Kommer sverigedemokraterna in i riksdagen?

– Nej, det blir för mycket fokus på blockpolitiken.

Vad önskar du för yttre omständigheter i valrörelsen?

– Det som gynnar oss är ju allt det elände regeringen skapar. Men ärligt talat kan jag inte önska mer elände, bara att det uppmärksammades lite mer.

Sofia Johansson

Politisk samordnare (v), 36, Södermalm

– Jag är politisk samordnare, vilket innebär att jag jobbar med de rödgröna överenskommelserna och förbereder inför ett regeringsskifte. Jag var till exempel med och arbetade med skuggbudgeten.

Vem är den skickligaste politiska strategen?

– Om man får gå utomlands skulle jag säga Hans van Heijningen i holländska Socialistiska partiet, som fått sitt parti att växa sig riktigt stort.

Vad brukar vänsterpartiet göra för fel i valrörelser?

– Vi har en tendens att inte kunna prioritera tillräckligt hårt.

Vad är det bästa i moderaternas politik?

– Jag gillade att de förut hade en röst i integritetsfrågorna, men det har de ju inte längre.

Vem är din politiska förebild?

– CH Hermansson. När jag gick på gymnasiet var snarare Jenny Lindahl Persson min idol.

Vad är det tråkigaste i ditt arbete?

– Att alltid behöva svara i telefon när det ringer.

Vilken blir valets oviktigaste fråga?

– De ekonomiska ramverken, kanske?

Gunilla Sjöberg

Opinionsanalytiker (m), 49 år, Täby

– Jag har två uppdrag. Dels är jag ansvarig för våra opinionsanalyser, dels leder jag fältorganisationen, alltså är chef för alla våra ombudsmän.

Vad gör en opinionsanalytiker?

– Jag tar in alla mätningar som görs, analyserar dem och presenterar för partiet. Dessutom gör vi egna mätningar.

Hur mycket pengar lägger ni på egna mätningar?

– Det kan jag inte svara på.

Hur ser era mätningar ut?

– Vi frågar inte vad folk skulle rösta på utan mer vad de tycker är viktiga sakfrågor och var förtroendet finns i de frågorna. Och hur väljarna uppfattar partierna.

Vilken väljargrupp tittar du särskilt på?

– Viktigast för oss är de stora, breda väljargrupperna. Till exempel hela åldersspannet mellan 30 och 35 år. Vi växer på bredden och det är där jag håller koll.

Vilken socialdemokrat hyser du stor respekt för?

– Ingvar Carlsson.

Kommer sverige­demokraterna in i riksdagen?

– Det vill jag inte svara på.

Kommer centerpartiet in i riksdagen?

– Alla de tre andra allianspartierna kommer in. Valrörelser gynnar småpartier.

Vad är moderaterna dåliga på i valrörelser?

– Valspurter.

Var Gallup ett geni?

– Haha, han förändrade opinionsbranschen helt och hållet när han kom på statistiskt urval. Det var stort.

Per Schlingmann

Partisekreterare (m), 40, Nacka

– Jag är valledare, utsedd av partistyrelsen, och ansvarar för hela planeringen av valrörelsen. Förutom det så styr jag också alliansens koordinering.

Kommer er valrörelse styras från regeringskansliet?

– Vi kommer sitta på tre ställen, regeringen, riksdagen och partikansliet, men det operativa drivs från partikansliet. Utmaningen för oss är ju att vara lika snabbfotade som förra gången.

Hur funkar er samordning i borgerligheten?

– Dels finns ju redan en fungerande samordning i regeringskansliet som är viktig, dels har vi inrättat en kampanjstab med fyra personer som ska samordna.

Är det här ett val mellan två lag?

– Ja, hela dramaturgin kommer att gå mot det. Ju längre in i valrörelsen vi kommer desto mer blir det alliansen mot de andra.

Vilken koalition kommer vara först med sitt valmanifest?

– Det blir nog vi.

Vilken konfliktlinje vill ni ha?

– Detta är ett vägval mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Vilket val är rätt för Sverige? Mer jobb eller mer bidrag?

Vad vill socialdemokraterna ha för konfliktlinje?

– De drömmer om en valrörelsen om rättvisa, där väljarna ska ställa frågor om den politik vi har fört.

Vad har de rödgröna gjort skickligt hittills?

– De var snabbfotade i första fasen av sjukförsäkringsdebatten. Men levererade ett slarvigt politiska förslag som de fick äta upp sedan.

Vem är Sveriges skickligaste politiska strateg?

– Fredrik Reinfeldt.

Bo Krogvig sitter bakom en glasvägg på sjunde våningen och protesterar. Han är politisk konsult, just nu valgeneral hos socialdemokraterna, inhyrd på tio månader.

– Nej, säger han bryskt, vi måste städa i begreppen.

Det är fjärde gången på fem dagar en ledande partiföreträdare säger ungefär samma sak. Nämligen, att negativa kampanjer är något som handlar om person och moral, och sådana förekommer knappt i svenska valrörelser.

– Aggressiva kampanjer, däremot, som handlar om att visa vilka alternativ som finns. Sådana kampanjer ska vi ha, val är inget hångelparty där alla ska tycka om alla. Vi måste ha en ganska hög konfrontationsnivå för att öka valdeltagandet.

Han väger sin bastanta kropp fram och tillbaka i stolen, Bo Krogvig, han som är så legendarisk att de på sina håll i rörelsen betraktade valsegern som säkrad när han accepterade uppdraget att leda sitt partis valorganisation. Han är säker på sin sak och varför skulle han inte vara det, han som ägnat ett halvt liv åt valrörelser i ett dussin länder?

Kanske för att statsvetarna har en helt annan syn på saken.

Negativa kampanjer är, enligt exempelvis den ledande kampanjforskaren Peter Esaiasson, när ett parti ägnar sig åt att kritisera motståndaren, snarare än att beskriva den egna politiken. Mellan 40 och 50 procent av alla budskap, brukar Esaiasson säga, är negativa i en svensk valrörelse.

Också bland svenska folket finns en stark övertygelse om att valrörelser innehåller osakliga kampanjer och budskap. I en färsk opinionsundersökning som Synovate gjort på Fokus uppdrag svarar en fjärdedel, 26 procent, att de tror att valrörelsen kommer att bli osaklig eller mycket osaklig. Siffrorna är ungefär desamma som när samma fråga ställdes efter förra valet.

I Synovates nya undersökning får de tillfrågade också svara på om de tycker valrörelsen kommer bli intressant eller inte. Knappt hälften, 46 procent, tror att valrörelsen kommer blir intressant, medan var femte, 19 procent, svarar att den kommer bli ointressant.

Det finns alltså hyfsat stora grupper väljare som har låga förväntningar på partiernas ton i valrörelsen. Forskarnas klassiska favoritexempel på en negativ svensk kampanj är Roy Anderssons valfilm för socialdemokraterna från 1985. Varför inte testa den på Bo Krogvig? Var den negativ, enligt honom?

– Den var jag ju själv ansvarig för framtagandet av. Nej, jag tycker inte den var negativ. Inget parti eller person nämndes. Den illustrerade ett samhälle där det gått åt helvete med de mänskliga relationerna. Och den avslutades: »Varför ska vi bry oss om varandra?« Det var ju ett sätt att få i gång en ideologisk diskussion.

Naturligtvis har han rätt, Bo Krogvig, visst var filmen ideologisk. Men lik förbannat negativ. Ostridigt var det en film från socialdemokraterna som visade upp ett samhälle där folk betedde sig som svin mot varandra. En film som tveklöst sände budskapet att så här omänskligt kunde Sverige bli om socialdemokraterna inte fick makten. Ett hot om den mörka högern, även om moderaternas partinamn aldrig nämndes. Filmen var skrämselpropaganda. Underhållande sådan.

Per Schlingmann skrattar när han tar emot i sitt hörnrum i ett av riksdagens hus, som försökte han illustrera en av de så kallade sanningarna när det kommer val; att den som har roligast vinner.

Han är lång och gänglig. Fyra år äldre än när han var med och tog Fredrik Reinfeldt till statsministerposten och belönades med titlarna partisekreterare respektive Sveriges skickligaste spinndoktor. Fortfarande liknar han en iller.

Det tar en minut och ytterligare några sekunder för honom att sammanfatta hela budskapet:

– Jag vill att det här valet ska vara ett vägval mellan arbetslinjen och bidragslinjen. Mer jobb eller mer bidrag? Socialdemokraterna drömmer om en valrörelse om rättvisa, där väljarna ska ställa frågor om den politik som vi har fört. Men de kommer att misslyckas eftersom väljarna bryr sig om framtiden mer än det som hänt bakåt. Många väljare är osäkra på den ekonomiska utvecklingen, särskilt räntorna. På det sättet är de rödgrönas ekonomiska politik rena gåvan till oss, för det är så mycket en återgång till det gamla.

Vad det är han egentligen säger? Att social­demokraterna har en gammalmodig politik som bygger på mer bidrag, är ekonomiskt tvivelaktig och driver upp räntorna.

Vad är det om inte negativ kampanj? Få ord om den egna politiken, men många kritiska om motståndarens. Sakligt sett är det väl inte glasklart att de rödgrönas politik skulle driva upp några räntor, men saken spelar inte lika stor roll som bilden här.

En valrörelse avgörs mer av vilken bild av verkligheten väljarna har än hur verkligheten faktiskt är.

Till exempel tror en majoritet av medborgarna, enligt en Sifo-mätning i Svenska Dagbladet nyligen, att de rödgröna vill höja fastighetsskatten för de flesta husägare. Trots att förslaget om höjd skatt bara omfattar ungefär 15 procent av landets småhus. Men de borgerliga har lyckats sätta sin bild av verkligheten – att Mona Sahlins politik innebär skattechock – och det är den som gäller som politisk verklighet om inte de rödgröna lyckas sätta en ny bild.

I grunden handlar det om psykologi, för vi människor är inte så rationella när vi fattar politiska beslut. Vi styrs av våra känslor. Och negativa utsagor har, enligt forskarna, en förmåga att sätta sig starka i oss än positiva.

Därför funkade debatten om de »utförsäkrade« i sjukförsäkringen så bra för socialdemokratin och därför var kommunminister Mats Odells kommentar till de rödgrönas förslag om mer pengar till vård, skola och omsorg i april så effektiv.

– Det är ren tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till det svenska folket, sa Odell.

Även om rätt många tyckte att det var ohederligt att i det sammanhanget påminna om Mona Sahlins gamla kontokorts­affär fungerade attacken, eftersom ordet »tobleronepolitik« just spred känslan av att Mona Sahlin inte är att lita på när det gäller ekonomi. Det ordet skapade associationer och bilder i många väljares hjärnor, bilder om slarv, fusk, osäkerhet. Och kvickt hade de rödgröna förlorat sin chans att prata om mer pengar till kommunerna.

Logiken blir glasklar om man frågar Bo Krogvig varför negativa kampanjer är så populära i USA.

– Därför att de inte har partier där, utan mycket handlar om hur mycket pengar man kan samla in. Och negativa kampanjer är billigare än sakorienterade, eftersom det är billigare att demobilisera din motståndares väljare än att mobilisera dina egna.

Men då borde det väl vara billigare med negativa kampanjer också i Sverige?

– Jo, det kanske det är. Men det kan också leda till lägre valdeltagande.

Resursmässigt var det alltså inte så konstigt att både moderaterna och socialdemokraterna inledde det här året med varsin negativ kampanj, där motståndares brister stod mer i fokus än de egna förtjänsterna. Moderaterna om socialdemokraternas RUT-politik, socialdemokraterna om moderaternas skatt av pensionärer.

Själva vill de inte gärna säga vad som är okej eller inte, förutom att de inte gillar personangrepp.

– Vad jag tycker är ointressant. Frågan är om väljarna köper tonläget. Jag såg att Ibrahim Baylan i en kommentar hasplade ur sig att moderaterna vill slå ut alla cancersjuka. Jag tycker inte att det är ett okej påstående, men jag tror ju att väljarna upplever att det är ett tonläge som är långt bortom vad de tycker är relevant, och då blir det kontraproduktivt, säger Per Schlingmann.

Samma sak hos Bo Krogvig:

– Varför ska jag recensera dem? Det är klart att det är listigt av dem. Men jag tänker inte kritisera dem ett enda dugg för den taktik de väljer. Vi tänker svara, men med andra mynt.

Vi kan kalla det en valrörelses machoargument. Den som ger sig in i leken, får leken tåla.

På Folkborgsvägen i Norrköping ligger Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, en bastion i rött tegel som det svenska folket varje sommar söker sig till för att få svar på några av samtidens viktigaste frågor. Spricker det upp till grillen klockan sex? Ska det regna tisdag fjorton dagar.

Den svenska semestern, och dess firare, kräver kanske inga särskilda drycker, men tillförlitliga solprognoser. Brandmännen, å andra sidan, önskar nederbörd, och värst av alla är bönderna som tarvar hälften av varje och aldrig blir nöjda.

Till den här skaran av väderkverulanter sluter sig också valrörelsens politiska strateger. Växlande molnighet på valdagen vill till exempel socialdemokraterna ha för att få att hålla sina svagt mobiliserade väljargrupper borta från sommarstugorna. Regn på valdagen tycker de flesta illa om som princip. Och får man tro centerpartiets kampanjledare Michael Arthursson kan en lång, fin sommar frälsa hans krisande parti:

– Allvarligt talat så tror jag att vi gynnas av det. När det är grönt och fint ute ökar känslan för de värden som centerpartiet står för.
Exakt vilka värden han menar är oklart, men kanske bygger kalkylen på sambandet mellan den stränga vintern och centerpartiets utveckling i opinionen senaste halvåret.

Det fascinerande är att dessa professionella kampanjmakare hänger upp sig på vädret. Att driva valrörelse är ett hantverk där metoderna har förfinats i generationer. Med närmast vetenskaplig precision kan mästarna i politikens skråväsende mäta opinioner och formulera budskap. I mer än ett år har de trimmat sina organisationer. Allt ska klaffa.

Varför då bry sig om vädret? Som man inte kan göra något åt?

Just därför.

Vädret går inte att påverka. Och på någonting ska ju ångesten projiceras.

För att förstå en valrörelses kaosartade, känsloladdade mentalitet måste man tränga i de stridsrustade partikanslierna. Statsvetaren Peter Esaiasson tillåter sig i en bok, efter att ha beskrivit hundra år av valrörelser, att filosofera lite. Vad kännetecknar, frågar han, partierna i en val­rörelse? Om man ska koka ner deras beteende till en enda sak, vad är det då?

Jo, att de utvecklar paranoida drag.

Människor i partierna jagar väljare, men känner sig själva jagade. De blir rädda. Det är grunden i en valrörelses psykologi.

Den här rädslan är, om uttrycket tillåts, god. Det handlar om oron för att oskyldiga kommer att drabbas om motståndaren vinner. Att så mycket står på spel.

Men rädslan har ett uttryck som inte är lika idealistiskt, för rädda människor är farliga människor. Och i oron för att förlora tänjs gränserna och saklig debatt ersätts av smutsiga metoder och negativa kampanjer.

Dataintrånget, som präglade förra valets spurt, är ett exempel på när rädda människor agerar i en valrörelse, men också bara toppen av ett isberg. Alla politiska kampanjer är fyllda av händelser som inte syns utåt.

Hur man skriver insändare under falska namn, river ner motståndarens valaffischer, stör möten, utnyttjar regeringskansliets personal fast de inte är partianställda. Det kanske vanligaste, men också osynligaste och svåraste att avslöja, är de falska budbärarna. Hur man söker upp närstående organisationer som kan leverera attacker som partierna inte själva vill stå för, som kan beställa rapporter och undersökningar.

Som kan som LO i Örebro för ett par år sedan eller Skattebetalarnas förening i förra valet sprida en skräckbild av hur hemskt livet blir om fel parti vinner. Skräck och bild.

– Vi har alltid varit usla på skrämselkampanjer, det funkar inte på center-vänster-väljare, det går åt helvete, säger Bo Krogvig.

Det är motbilden; att val inte bara handlar om att utnyttja väljarnas oro, utan också deras längtan efter något annat, något nytt, ett hopp. Det är den typen av kampanj som alla partier helst vill associeras till utåt.

Bo Krogvig anför för sin del att socialdemokraterna står för ett hopp helt enkelt för att det är det enda de kan, för att oro handlar om att skrämma en individ medan hopp handlar om något gemensamt, och vänstern har alltid handlat om det gemensamma.

Per Schlingmann säger på sin kant att moderaterna står för hopp eftersom de talar om framtiden, att hans parti är ett ständigt förnyande parti och därmed alltid står för det nya.

Det är ganska roliga de här herrarna.

Att socialdemokraterna inte skulle spela på människors oro är rätt osannolikt. Det är trots allt ett parti som med sin unika organisation som bas i åratal skickligt beskrivit hur mycket färre lärare och sjuksköterskor det blir med moderaternas skattesänkningar. Kort sagt: människors oro för att välfärden ska raseras.
Lyssna bara på Stefan Stern – han som är Mona Sahlins närmaste rådgivare och till skillnad från Bo Krogvig eller för den delen Ibrahim Baylan sitter i socialdemokraternas politiska valledning. Han säger:

– Moderaterna vill hela tiden få det här valet att handla om en enskild skattenivå eller en fråga om person. De vill krympa perspektivet. Men det här valet handlar om ett ideologiskt vägval. Dra ut tangentens riktning för den borgerliga politiken i fyra år till – och fundera en stund på vilket Sverige vi får, vem som vinner och vem som förlorar i förlängningen. Sverige går att likna vid ett badkar där regeringen stegvis stänger av varmvattenkranarna. Vattnet är ljummet efter fyra år, men till slut blir det kallt. Vill majoriteten ha ett sådant Sverige?

Stefan Stern, den politiska strategen som rör sig fritt i socialdemokratin, visar på skillnaderna mellan blocken – aggressiv kampanj, skulle Bo Krogvig kalla det. Men Stefan Stern ägnar sig ju, precis som Per Schlingmann förut, åt att kritisera motståndaren – negativ kampanj, enligt statsvetarna.

Så att socialdemokraterna inte skulle ägna sig åt negativ kampanj är lika orimligt som att moderaterna inte skulle göra det.

Per Schlingmann talar förstås vackert om framtiden, men han kan samtidigt inte svara på vilken konkret politik alliansen vill föra nästa mandatperiod. »Fortsatt arbetslinje« är beskedet – oklart om det innebär ytterligare 80 miljarder i inkomstskattesänkningar som under den gångna mandatperioden.

I stället ägnar sig alliansen åt att försöka sänka de rödgrönas mobilisering, vilket de lyckats bra med hittills. Socialdemokraterna har sjunkit i opinionsmätningarna sedan de rödgröna presenterade sin ekonomiska politik, vilken antingen kan förklaras med att politiken är för dålig i meningen att den inte engagerade socialdemokratiska sympatisörer – en tanke som socialdemokraterna själva viftar bort – eller att det är Per Schlingmanns bild av vad den rödgröna politiken innebär som regerar.

Vänd på steken och fråga hur mycket av socialdemokraternas bild av verkligheten som tränger igenom.

De flesta ekonomer säger, till exempel, att regeringens jobbpolitik leder till att löneökningarna minskar. Det är ett vetenskapligt faktum, som moderaterna lyckas vifta bort.

I fem år har diskussionen handlat om huruvida forskarna har rätt eller inte, i stället för att handla om huruvida det är bra eller dåligt med lägre löner.

Till viss del handlar det där kanske om det som vänstern kallat det borgerliga mediemonopolet. Högern har ledar­sidorna, vänstern har facken; det är fortfarande strukturen för alla valrörelser.

Men det handlar också om hur skicklig man är på att beskriva verkligheten. Politiker ljuger inte om sina vallöften, som många väljare tror, men däremot skruvar de i alla valrörelser bilden av hur verkligheten ser ut och vad deras förslag innebär i praktiken.

Ett axplock så här långt i valrörelsen:

Både Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson har hävdat att antalet sysselsatta har ökat med 100 000 under den borgerliga regeringen, vilket inte stämmer. Sett från regeringstillträdet har sysselsättningen ökat med 35 000 personer.

Thomas Bodström har sagt att antalet civilanställda inom polisen minskat med den borgerliga regeringen, vilket inte stämmer. Leif Pagrotsky har anfört att musikskolan kostar mest i moderatstyrda kommuner, ett påstående som saknar statistiskt stöd.

Maria Wetterstrand har hävdat att folkpartiet vill ha betyg för sexåringar, vilket inte stämmer. Folkpartiet har öppnat för betygsliknande omdömen i förskolan. Den exakta skillnaden däremellan är dock oklar, varför ordkriget fortsättet.

Så där ser en valkampanj ut. Politiker ljuger inte, men frågan är i vilken utsträckning de är ärliga. Är de intellektuellt hederliga? Eller för de väljarna, och i förlängningen sig själva, bakom ljuset?

På Axevalla travbana mellan Skara och Skövde sker den här fredagen den 4 juni en historisk avtäckning. Den officiella Birgerbakelsen – skapad till Birger jarls ära och 800-åriga födelsedag – presenteras inför en kanske inte så söt- som spelsugen publik.

Jarlens bakverk, är tanken, ska nu konkurrera med Napoleons och Gustav Adolfs. Det kan tyckas otidsenligt i denna hälsans ålder, men något så trendigt som olika kombinationer av grädde och vitt socker förpackade med en känd persons namn på, är svårt att hitta.

Ta bara bröllopet, som livet på vår halvö kretsar kring. I matvarubutiken reser sig ett berg av Vickans och Dannes god­saker. Här finns en sort för varje smaklök och en förpackningsstorlek för varje plånbok – allt med kungliga emblem.

Ruljansen gynnar förstås bagarna på kort sikt. Men på lång? Går det inte inflation i bakverken?

Tydligen är en mazarin inget värd längre, om den inte har lila glasyr och då kan kallas »Bröllopsmazarin«. Och uppenbarligen duger inte prinsesstårta – en inarbetad och folkligt uppskattad vara – när prinsessan ska gifta sig, nej då krävs »Folktårtan« med vit marsipan i stället för grön.

När den rojalistiska yran blåst över och konditorerna märker att det är valår har det hela antagligen gått så långt att moderaterna presenterar en ljusblå version av den så kallade dammsugaren under namnet Reinfeldt­rullen. ­Socialdemokraterna lär, får man anta, kontra med Sahlin­bakelsen – en trekantig chokladbiskvi.

Efter att ha varit upptagen med vanligt Fokus-arbete, till exempel det här, har jag hamnat efter i arbetet med bloggen. Därför kommer här en sammanfattande samling länkar till artiklar som anknutit till ”De omänskliga”.

* Mary X Jensen har skriver två stycken, långa och väldigt bra inlägg. Först om boken och debatten om den, sedan om vad som är fult/fusk.

* Bokhora har blivit helt Weylerfierad.

* Ann Wolgers tycker, med rätta, att det saknas kvinnor i boken, en fråga som Elisabeth Thand-Ringqvist (c) tar vidare.

* Politiska möten är inga kafferep, skriver Åke Lindroth (s) i Helsingborgs Dagblad.

* Tove Lifvendahl recenserar och landar i positiva omdömen.

* Linda Norberg (m) gillar det hon läser, men hade hoppats på mer – eller ännu bättre.

* Yngve Sunesson krönikerar i Hallands Nyheter.

* Gustav Fridolin (mp) gör utspel på Svt Debatt om karriärism, och Edith Escobar (m) kommenterar vad Fridolin har sagt i en artikel i DN.

* Booky Darling anser att boken ”är SÅ bra berättad”.

* Även Eric Sundström (s) rekommenderar ”De omänskliga”.

* Svenska Politico refererar och tar samtalet om partipiska vidare.

* Jonas Sjöstedt (v) tycker att ”De omänskliga” är ”en viktig bok” och poängterar att de mekanismer som beskrivs i boken finns i alla partier.

* Bloggen Isonomia diskuterar den liberala demokratin utifrån min bok.

* Och, avslutningsvis, har boken tagits upp i SVT under programpunkten Magnus Utvik.

Klockan 16.58 bromsade regionaltåget från Stockholm in på plattform ett på Gävle station och ut steg Ulla Andersson. I ryggen hade hon hamnen, fiskeredskapsbutiken och en dagsfärsk opinionsmätning. Ännu ledde de. Det här var tre dagar före det att de rödgröna
­presenterade ett av valrörelsens viktigaste dokument – sin skuggbudget. Journalisterna hade redan börjat intervjua partiledare och representanter för de fem arbetsgrupper som utsetts för att ta fram den gemensamma politiken.

Utifrån sett såg det ut som om dessa arbetsgrupper hade gjort jobbet.

Ulla Andersson visste bättre.

Fem månader tidigare hade en dold grupp skapats kring henne och elva andra personer. Denna grupp, vars namn skiftat men enklast benämns budgetgruppen, hade egentligen bestämt allt.

I Gävle var det svalt denna sista april. Fyra grader och nordostlig vind. Ulla Andersson hade byggt sin politiska bas här: 16 år i förskolan, 15 i kommunfullmäktige. Rikspolitiken hade hon bara hållit på med i fyra år – både journalister och politiska motståndare hade lett snett när hon debuterat i riksdagens ekonomiska debatt. Hon hade fortfarande låtit som en dagisfröken då.

Nu hade hon blivit en av oppositionens mest inflytelserika politiker. Sex veckors förhandlingar på socialdemokraternas riksdagskansli var över.

När hon klev ner på perrongen kom hon att titta på sina skor. Hjärnan kunde inte koppla synintrycket. Vad har jag på mig? Hon lät blicken röra sig ner mot skorna en gång till. Jo, hon hade sett rätt.

Hon hade två olika sorters skor på sig.

På höger fot en svart känga med skarp spets, på vänster en med rund.

I en hel dag hade hon gått med två sorters skor på sig utan att märka det, så trött var hon.

Krasch
En måndag i juni 2008 lämnade Lars Ohly, Ulla Andersson och Alice Åström socialdemokraternas kursgård Bommersvik per bil. Vänsterpartisterna hade mycket att tala om under de sex, sju milen till Stockholm. Snart enades de kring samma känsla: socialdemokraterna och miljöpartiet vill inte ha med oss.

Kvar på Bommersvik drog Mona Sahlins förhandlingsgrupp en liknande slutsats: vänstern vill inte.

Så hade det rödgröna trepartisamarbetet kunnat sluta – innan det kommit i gång.

Egentligen börjar historien i januari 2008 när Thomas Östros utsågs till skuggfinansminister. Sakpolitiskt var utnämningen inte revolutionerande – Östros kan precis som företrädaren Pär Nuder klassas som högersosse – men på andra sätt var det starten på något nytt. Maktspelaren Nuder som de miljöpartistiska språkrören retat sig så mycket på åkte ut. In kom Östros, hemma­hörande i Uppsala. En torr ekonom som inte bara kunde mäta akademiska erfarenheter med Anders Borg och vinna, utan också vara studentikos­ i förhandlingsrummet. En karismatisk skojare som de grönas Mikaela Valtersson hade uppskattat när de båda bråkat om skol­politiken under regeringen Persson.

Några månader senare utsåg Mona Sahlin en ny gruppledare i riksdagen – Sven Erik Österberg. Tidigare skogsarbetare och facklig ombudsman i Fagersta. Han hade inte bara järnkoll på landets kommunalråd, han personifierade också det fackliga engagemang som vänsterpartiet tycker är så viktigt.

Försommaren 2008 var den social­demokratiska topptrion formerad: Sahlin, Östros, Österberg.

I juni det året hölls så mötet mellan oppositionens partiledare på kursgården Bommersvik. Både Östros och Österberg var med. Målet var att komma överens om hur man skulle samarbeta, men resultatet blev det motsatta.

Thomas Östros höll monolog om budget­principerna, i ett lite aggressivt tonläge, tyckte Lars Ohly, som tillsammans med Ulla Andersson försökte leda in samtalet på politiska reformer. Det var som förgjort. Utgiftstak, överskottsmål och inflationsmål var allt socialdemo­kraterna ville prata om.

– Accepterar ni budgetprinciperna? upprepade Östros.

Lars Ohly tyckte situationen var surrealistisk. Varför inte först diskutera vilken välfärdspolitik ett rödgrönt alternativ skulle stå för?

Miljöpartiets språkrör lät Östros och Sahlin sköta det mesta av snacket, och när möteshelgen gick mot sitt slut stod det klart att trepartisamarbetet hade kraschat. Misstänksamheten var för stor, ­vänsterpartiet hängdes av, satte sig i ­bilarna och åkte hem.

I oktober 2008 kallade Wetterstrand och Eriksson till presskonferens och deklarerade att de två partierna skulle inleda ett samarbete som skulle sträcka sig åtminstone fram till år 2020.

Sedan följde mandatperiodens mest berömda omsvängning. LO-styrelsen och socialdemokraternas verkställande utskott hade trott att det var en intention att fortsätta prata med miljöpartiet som Sahlin hade informerat dem om, inte ett beslut som skulle gälla i tolv år.

Mindre än en vecka senare var vänsterpartiet med igen. Ohly sa att han kunde kompromissa om budgetreglerna, men att varken han eller hans parti egentligen hade bytt ståndpunkt.

Den rödgröna röran var total. Tvåparti­samarbetet hade blivit en trepartikoalition, fast ingen egentligen hade velat det. Sämre start kunde Sahlins regeringsunderlag knappast få.

Strul
För den som stod bredvid och försökte förstå vad allting handlade om den där hösten framstod det lätt som att det var ett bråk om budgetreglerna. Men så enkelt var det nog inte.

Reglerna styr reformutrymmet, alltså hur mycket pengar en regering kan lägga på utgifter. I grunden handlade oenigheten om vilka satsningar man ville göra eller ansåg helt nödvändiga.

Partiledarna har sedan strulet på hösten 2008 betonat hur lika analys man gör av samhällsproblemen, men den som skrapar på ytan ser snart stora skillnader i sakpolitiken. Vilket blev helt uppenbart när det andra försöket att få i gång ett samarbete skulle sjösättas den andra helgen i februari 2009, också denna gång på Bommersvik.

De fyra partiledarna promenerade mellan björkarna ner mot sjön Yngern. Mona Sahlin och Peter Eriksson gick i mitten, Maria Wetterstrand till höger och Lars Ohly till vänster. Små gröna gräspartier stack upp mellan snöflingorna som låg på marken. Is på sjön.

När de vände sig om sken den låga solen dem rakt i ansiktet.

– Det känns historiskt och märkvärdigt, försökte Sahlin övertyga det eftersläpande pressuppbådet.

Men trots att Mona Sahlin hade med sig 30 av socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets mest framstående politiker gick det inte särskilt bra att hitta ens stolpar till en gemensam politik.

I uppgörelsen mellan de tre partierna hade man skrivit in att man före valet skulle lämna besked om skattepolitiken »i alla dess väsentliga delar«. Grunden för detta arbete skulle fem stycken arbetsgrupper göra.

Men först hade själva sammansättningen av arbetsgrupperna försenats sex veckor och nu när de väl var på plats visste egentligen ingen av deltagarna vad det var som de faktiskt skulle göra.

Medan partiledarna promenerade runt framför kamerorna satt grupperna utspridda i olika rum på kursgården.

– Vi konstaterade att vi hade ganska vaga beskrivningar av vad vi skulle uppnå, säger en av deltagarna efteråt.

Det fanns ingen tidsplan, ingen lista på vilka frågor som skulle behandlas eller ens någon tydlig avgränsning av vilken fråga som tillhörde vilken grupp.

I två dagar satt politikerna där utan direktiv och pratade med varandra. De kunde konstatera att det fanns väsentliga sakpolitiska skillnader i avgörande frågor: försvaret, jämställdheten, vapenindustrin, EU, euron, skatterna, skolan, kärnkraften, a-kassan, Nato-samarbete och arbetsrätten.

På måndagsmorgonen skulle de rödgröna partiledarna medverka i Sveriges Radio för att sammanfatta helgen, men tekniken strulade så det sköts upp till »Lunchekot«. Inte heller då gick det att genomföra.

Helgen på Bommersvik förblev okommenterad. Kanske var det lika bra.

Veto
Mikaela Valtersson pratar oerhört rappt. För en bredare allmänhet är hon inte särskilt känd, men i det nya miljöpartiet utgör hon en av de viktigaste stommarna. Hon vill inte bli kallad höger, men gärna liberal. Hon spås bli Maria Wetterstrands efterträdare, och har ett kännetecken framför andra: högt tempo.

Sensommaren 2009 träffades de tre ekonomisk-politiska talspersonerna – Östros, Valtersson och Andersson – för att börja diskutera en gemensam budget våren 2010. Redan här fanns alltså en parallell process till arbetsgrupperna.

På ett möte på fackliga kursgården Rönneberga på Lidingö den 24–25 augusti diskuterade de ekonomisk-politiska talespersonerna skatter och hur arbetet skulle tas vidare.

Målet var, enligt flera källor, att komma överens om skattenivåer redan samma höst. Socialdemokraterna och miljöpartiet drev detta upplägg, som alltså innebar att man slog fast intäktssidan innan man började diskutera utgifterna.

Men vänsterpartiet vägrade att göra upp om skatterna separat.

I bakgrunden fanns det gamla bråket om budgetreglerna. Vänsterpartiet tog inte konsekvenserna i praktiken. Men motsättningarna handlade lika mycket om partikultur. Där miljöpartisterna och socialdemokraterna var snabbfotade var vänsterpartisterna långsamma.

Miljöpartiet har en tradition av att makt är något farligt. Uppdragen är tidsbegränsade och ska delas mellan två personer. Partiets styrelse har en svag roll, snarare har riksdagsgruppen den avgörande beslutsmakten. Samtidigt har partiet lätt att ta till informella beslutsvägar. Genom en samarbetsgrupp – där språkrören, gruppledarna i riksdagen och två representanter från partistyrelsen sitter – har de gröna kunnat förankra snabba beslut mot de röda.

Socialdemokraterna å sin sida har ett arv av folkrörelseparti, men agerar efter stora medlemstapp mer som en professionell bolagsorganisation. Partistyrelsen är gigantisk – med massor av adjungerande – och den avgörande makten ligger högre upp i pyramiden, i det verkställande utskottet eller hos partiledarens närmaste krets. Mona Sahlins rådgivare Stefan Stern är viktig, liksom den ekonomiskpolitiska talespersonen.

– Jag har ju till stor del följt den social­demokratiska traditionen. I den ingår att man har ett mycket starkt mandat som förhandlare. Jag har fått ett mycket starkt mandat av Mona Sahlin, säger Thomas Östros.

Vänsterpartiet däremot sjunger den långsamma förankringens lov. Här är det inte bara ett verkställande utskott som ska ställa sig bakom alla detaljer i politiken och eventuella uppgörelser, utan också en stingslig partistyrelse. Plus riksdagsgrupp och en delegation av distriktsordföranden. Under samarbetsresans gång har partistyrelsen, enligt Fokus källor, flera gånger dragit i bromsen och motsatt sig delegering till Lars Ohly och Ulla Andersson.

Genom denna senfärdighet vann vänsterpartiet striden på Rönneberga. Av den storslagna planen att kunna leverera besked om skatterna redan till hösten bidde ingenting. Arbetet mellan de ekonomisk-politiska talespersonerna gick i stå.

Det var först i december, den första advent, som de tre partierna kom igång med arbetet att få ihop den ekonomiska politiken.
Här, på ett nytt möte på Bommersvik, skapades budgetgruppen, den som skulle lösa alla knutar.

Vänsterpartiet ville att gruppen skulle bestå av tre politiker från varje parti, socialdemokraterna nöjde sig med en. Kompromissen blev två förtroendevalda och två tjänstemän från varje parti, sammanlagt tolv personer:

Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Sebastian de Toro och Torbjörn Hållö från socialdemokraterna.

Mikaela Valtersson, Per Bolund, Fredrik Lann och Anna Linell från miljöpartiet.

Ulla Andersson, Alice Åström, Sofia Johansson och Mikael von Knorring från vänsterpartiet.

Det var de som skulle skapa det rödgröna alternativet i 2010 års val.

Haveri
Utåt var det som om mötena på Rönneberga och Bommersvik den hösten aldrig hade ägt rum. Allt handlade om de fem officiella arbetsgrupperna. Men där var resultatet klent.

Ta skolpolitiken; från början visste de tre partierna att den splittrade dem. Ändå fick skolan ingen egen grupp, utan placerades i välfärdsgruppen, som också skulle hantera all vård. Det första välfärdsgruppen i sin tur gjorde var att konstatera att den varken hade tid eller möjlighet att komma fram med några lösningar kring skolpolitiken.

Så på sommaren 2009 bildades helt plötsligt ändå en skolgrupp, som när den skulle rapportera till välfärdsgruppen ett halvår senare inte hade kommit fram till någonting.

– Det var väldigt futtigt, säger en person som läst pappret.

Någon slutrapport har skolgruppen fortfarande inte levererat i maj 2010.

Två av arbetsgrupperna var tyngre än de andra: jobbgruppen och välfärdsgruppen.

I jobbgruppen handlade förhandlingarna framför allt om näringspolitiken och vad man skulle göra med a-kassan efter regeringens reformer. Men i praktiken kom jobbgruppen mest att fungera som en diskussionsklubb som tog fram underlag till de ekonomisk-politiska talespersonerna och senare budgetgruppen.

Välfärdsgruppen lyckades lite bättre, och enades till exempel om sjukförsäkringen.

I december 2009 fattade den borgerliga riksdagen beslut om att införa det sista steget i den nya sjukförsäkringen, vilket innebar att 15 000 personer blev utförsäkrade redan till årsskiftet. De rödgröna behövde komma med ett alternativ – snabbt.

Redan på sommaren hade välfärdsgruppen formulerat ett första förslag. Nu plockades det upp igen och förhandlades färdigt. Den 19 januari presenterade Sahlin, Wetterstrand, Eriksson och Ohly på DN:s debattsida hur sjukförsäkringen skulle reformeras om oppositionen vann valet i höst: en takhöjning och slopad bort­re tidsgräns.

Men vid sidan av sjukförsäkringen gick det trögt också i välfärdsgruppen. Ambitionen att göra upp om föräldraförsäkringen kraschade.
Den stora knäckfrågan blev kvoteringen, vilket kan tyckas märkligt, eftersom alla tre partier är för kvotering.

Socialdemokraterna vill på sikt dela försäkringen lika mellan föräldrarna och Sahlin har pläderat för en tredelning som första steg. Vänsterpartiet vill dela lika direkt. Miljöpartiet vill ha en tredelning, men med en förlängning av hela försäkringstiden.

När de nu skulle enas var det inte alls så enkelt som det såg ut på pappret, vilket är illustrerande för politiska förhandlingar. Miljöpartiet drev nämligen, enligt Fokus källor, på för sitt förslag om barntid – det vill säga ekonomisk ersättning till småbarnsföräldrar som går ner i arbetstid. Partiet prioriterade barntid före ytterligare kvotering.

Efter långa förhandlingar låg det ett färdigt förslag på bordet: höjt tak, införande av barntid och två nya så kallade pappamånader till de två som redan finns i dag.

Men vänsterpartiets verkställande utskott sa nej till den uppgörelsen. För att ta sig ur de låsta positionerna kopplades partiledarna in. Plötsligt gick socialdemokraterna med på en tredelning under nästa mandatperiod. Lars Ohly, uppbackad av sitt verkställande utskott, ska då ha sagt ja – bara för att få besked från sin partistyrelse att förslaget inte var tillräckligt radikalt. Och samtidigt hade Wetterstrand och Eriksson, å sin sida, också sagt nej.

Där ligger frågan fortfarande.

Det finns fler exempel på arbetsgruppernas ineffektivitet. I gruppen för storstadens utmaningar fastnade man på kommunernas ansvar vid flyktingmottagande. I klimatgruppen ägnade man sig mest åt att ta fram underlag. I arbetsgruppen för utrikes- och försvarspolitik föll allting på den svenska truppnärvaron i Afghanistan.

Den 15 februari i år – ett datum som utåt varit hemligt – presenterade arbetsgrupperna resultatet av sitt arbete för budgetgruppen. Då blev det uppenbart att flera av grupperna hade misslyckats kapitalt. Budgetgruppen fick i princip börja om från början.

Omstart
När Ulla Andersson en vintrig fredag tidigare i år stod framför partistyrelsen och talade om de kommande budgetförhandlingarna visade hon en power-point-bild där partiets prioriteringar till förhandlingarna var uppställda: »Jobben, arbetslöshetsförsäkringen, socialförsäkringen, kommunerna«.

Partiets Jenny Lindahl Persson tog en bild där hela listan syntes och lade upp den på twitter. Något som miljöpartiets Mikaela Valtersson snabbt såg.

– Vi bara, thank you, som Valtersson säger efteråt.

Miljöpartiet, och kanske också socialdemokraterna, hade alltså god koll på hur vänsterpartiets ingångsbud skulle se ut. Men allra först handlade mötena om att bekanta sig med varandra.

Thomas Östros, Mikaela Valtersson och Ulla Andersson kände varandra ganska bra vid det här laget. Valtersson hade dessutom budgetförhandlat med Sven-Erik Österberg under regeringen Persson, precis som Alice Åström.

Internt i vänsterpartiet har Åström ifrågasatts – »på väg ut«, lyder partikamraters omdöme – men hon har en erfarenhet som få vänsterpartister kan konkurrera med: 16 år i riksdagen, fyra år som gruppledare, vice partiledare och lång förhandlingsvana.

En som inte lever på gamla meriter är miljöpartisten Per Bolund, den sjätte förtroendevalde i gruppen. För en bredare allmänhet är Bolund ganska okänd, men som närings- och energipolitisk talesperson har han fått en nyckelroll i det nya miljöpartiet. Basketentusiasten Bolund kombinerar biologexamen med kostym, slips och en näringspolitik som fått pris av Företagarna.

Under förra mandatperioden hade han rollen som en av miljöpartiets tjänstemän på det socialdemokratiska näringsdepartementet, precis som en Fredrik Lann den miljöpartistiska tjänsteman som tillsammans med kollegan Anna Linell tog plats i budgetgruppen.

Även bland de andra tjänstemännen fanns tidigare regeringserfarenhet. Sebastian de Toro är en av alla gamla studenter från Handelshögskolan som nu befolkar socialdemokraternas kansli. Under förra mandatperioden var han sakkunnig åt finansminister Pär Nuder. Han och Torbjörn Hållö – gammal ­s-student från Göteborg – hamnade nu i budgetgruppen.

Från vänsterpartiet var i första hand Sofia Johansson med. Johansson har tidigare varit tjänsteman åt riksdagsledamoten Kalle Larsson och betraktas som en central person med ett samlande uppdrag i vänsterpartiets arbete. Hon flankerades i första hand av Mikael von Knorring, upplyft tjänsteman från Jenny Lindahl Perssons Ung vänster-generation, välkänd för sitt flitiga insändarskrivande.

Den första gången hela gruppen samlades var i januari på socialdemokraternas riksdagskansli. Thomas Östros intog direkt en position i mitten på bordet. Det fanns ingen dagordning, ingen talarlista och det fördes inget protokoll. Så förblev också ordningen ända fram till maj.

De första mötena var uppsluppna. Någon gång i februari, mars började gruppen skissa upp huvudpunkter och arbetsrubriker för den kommande motionen. Man sorterade också ut konfliktfrågor som inte påverkade budgeten och skrev in datum för konkreta förhandlingar.

Redan i mars hade förväntningarna på oppositionens budgetmotion vuxit sig ­gigantiska. Alla partiledarna hänvisade till den 3 maj när de fick frågor om sak­politiska tvister. Journalisterna väntade sig en motsvarighet till den borgerliga uppgörelse i Bankeryd 2005.

Då hade de borgerliga partierna förvånat ett stort medieuppbåd med att långt före valdagen enas om en tvåårig politik kring skatter, a-kassa och sjukförsäkring. Beskedet hade varit avgörande för bilden av alliansen som regeringsduglig.

Budgetgruppen började bocka av konfliktytorna tematiskt, till exempel ägnade man en dag åt skatterna. Här skiljde de sig inte bara i nivåer utan också i profil, alltså vilka skatter som de ville finansiera sina reformer med.

Miljöpartiet ville ha låga företagsskatter men helst också låga inkomstskatter. Partiet hade finansierat sina egna motioner med höga miljöskatter.

Socialdemokraterna hade tvärtom använt företagsskatter som finansieringsmodell i sina tidigare motioner. Särskilt socialdemokraterna hade haft svårt att acceptera höga miljöskatter, inte så mycket för att »klimatosmart« beteende inte är bra att beskatta, som för bristen på rättvisa effekter. Högre bensinskatt slår hårt snett över landet och ofta hårt mot grupper som har svaga inkomster. Social­demokraterna är, särskilt sedan förra valet, ett parti med väljare i småstäder och på landsbygden.

Vänsterpartiet hade haft höga skatter på det mesta, men det främsta problemet var inkomstskatterna. Partiet ville inte acceptera något av de förvärvsavdrag som den borgerliga regeringen infört under mandatperioden, tvärtemot socialdemokraterna och miljöpartiet. I höstbudgeten 2009 ville vänsterpartiet höja skatter med 47 miljarder, socialdemokraterna med 20 och miljöpartiet med 17.

Efter skatterna gick gruppen över till utgiftssidan och försökte gå igenom sjukförsäkring och a-kassa.

Kring sjukförsäkringen fanns en uppgörelse från arbetsgruppen, men den skulle ju finansieras, vilket ledde diskussionen tillbaka till intäktssidan och skatterna.

– Intäktssidan var hela tiden det svåraste att komma överens om, säger Mikaela Valtersson.

Men också a-kassan splittrade de tre partierna, som alla kritiserat regeringens arbetsmarknadspolitik.

Socialdemokraterna ville höja ersättningen, höja taken, sänka avgifterna.

– Ingen skulle få för sig att vi inte skulle prioritera a-kassan, som Thomas Östros uttrycker det.

Vänsterpartiet ville också höja ersättningen, höja taken och sänka avgifterna.

Miljöpartiet ville inte lägga lika mycket pengar på a-kassan som de andra två partierna. I stället ville de gröna göra om hela försäkringssystemet och ha en obligatorisk a-kassa, vilket de andra två vägrade.

Det var alltså inte i några småfrågor som de tre partierna var oense. Samtidigt låste sig inget av partierna vid tidigare ståndpunkter, enligt dem som Fokus intervjuat. Utgångsbuden i förhandlingarna var inte kopior på tidigare budgetmotioner.

Ta a-kassan; där hade miljöpartiet långsamt närmat sig de röda under ett och ett halvt års tid. Partiet hade redan accepterat inkomstbortfallsprincipen och luckrat upp viljan att höja golven istället för taken. Och Mikaela Valtersson säger att partiet förslag om obligatorisk a-kassa inte ens fanns med i utgångsbudet:

– När vi gick in i förhandlingarna trodde vi aldrig att de andra skulle acceptera en sådan sak som obligatorisk a-kassa. Vi hade inte med det i vårt utgångsbud. Lite arbete får man göra på hemmaplan också.

På samma sätt räknade vänsterpartiet aldrig med att få igenom sina höga skatte­nivåer.

– Det var ju uppenbart från början. Vi behövde förflytta oss. De två andra hade en modell när det gällde inkomstskatterna och vi hade en annan, säger Ulla Andersson.

Utrymme
Onsdagen den 31 mars flög regeringens fyra partiledare till Sturup och satte sig på en buss till Malmö central. Efter att ha inspekterat citytunnelbygget presenterade de sin nya långtidsplan för infrastrukturen i Sverige fram till 2021.

Med detta besked satte regeringen inte bara press på oppositionen, rent tidsmässigt blev infrastrukturplanen som ett krokben i budgetgruppens förhandlingar. Eller en spark i baken.

De rödgröna blev nu piskade att lämna sitt motförslag den 21 april, och eftersom infrastruktursatsningar kostar mycket pengar behövde det mesta i budgeten vara klart för att man skulle kunna säga något om vägarna och järnvägarna.

Plötsligt befann sig budgetgruppen i reella förhandlingar.

– Vi var ju tvungna att skaffa pengar till infrastruktursatsningarna. Det gjorde att vi fick mer av förhandlingar, för när man börjar siffersätta det ena så måste man också siffersätta det andra, säger Alice Åström.

I två hela dagar talade de enbart om infra­strukturen. Höghastighetståg ställdes mot vägar, en liten grupp sakkunniga jobbade parallellt med detaljerna, och budgetgruppen bråkade om finansieringen.

Efter påsk skruvades tempot upp ytterligare. De inbokade dagarna räckte inte till. De sågs nästan varje dag och efter varje möte väntade arbete på respektive partikansli inför nästa dags förhandling.

Lördagen den 10 april skrev Anna Linell, miljöpartiets tjänsteman, entusiastiskt på Facebook:

»Igår kom jag på ett fantastiskt förslag om hur alla kan få allt. Lanserar det på söndag!«

Och Mikaela Valtersson svarade:

»Jag kan ej vänta till söndag med denna revolutionerande lösning.«

Någon revolutionerande lösning kom inte.

Förhandlingarna satt fast.

Ett avgörande problem var att de inte visste hur mycket pengar de kunde spendera. Det spelade ingen roll hur mycket vänsterpartisterna skrek om behovet i välfärden eller miljöpartisterna ropade på miljösatsningar – socialdemokraterna hade bestämt att man skulle följa regeringens syn på reformutrymmet.

– Ingen skulle kunna klistra på oss att vi slarvar mer med finanserna mer än regeringen gör, säger Sven-Erik Österberg.

Det blev knappast enklare när Anders Borg väl presenterade sin budget den 15 april. Finansdepartementet hade räknat med ett mindre reformutrymme än Konjunkturinstitutet. Alltså kunde de rödgröna bråka om vilket som skulle gälla. Flera i budgetgruppen förvånades över hur tunn Borgs budget var.

– Pengar till kommunerna var en sådan fråga som vi trodde att regeringen skulle lägga i budgeten, vilket de inte gjorde, säger Österberg.
De rödgröna tvingades prioritera ännu hårdare i sina utgifter. Budgetgruppen hade nu bara sex dagar på sig innan svaret på infrastrukturplanen skulle levereras.

Nu träffades de nästan uteslutande på socialdemokraternas kansli, men någon större ordning på diskussionerna blev det inte. Om en person inledde med fyrtio minuters samtal om taket i a-kassan kunde denna avbrytas av någon som ville prata om stödet till ensamstående föräldrar. Buden böljade fram och tillbaka.

Enligt Fokus källor ville socialdemokraterna och miljöpartiet ett tag inte ha några skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare alls under hela mandatperioden. Miljöpartiet slogs för flygskatter, men fick lägga sig. Vänsterpartiet, helt inriktat på utgiftssidan, pläderade först för döva öron när de pratade om pengar till hyresrätter.

Ett skämt från de röriga dagarna blev bestående. Om och om igen envisades Ulla Andersson med att säga »sänkt skatt för föräldralösa«, fast hon menade sänkt skatt för föräldralediga. Vilket de andra förhandlarna hade väldigt kul åt.

Förlikning
Till fredagen den 23 april utlyste de rödgröna ett stort antal presskonferenser runt om i landet. Planen var att de skulle presentera sin infrastrukturpolitik – som en del av hela budgetuppgörelsen. Men upplägget sprack, de tre partierna tvingades ställa in alltihop; budgetgruppen hade inte kommit överens.

Onsdagen den 21 april hade de visserligen fått ihop ett svar på regeringens infrastrukturplan, men förutom kravet på folkomröstning om Förbifart Stockholm saknades konkretion. Eftersom de stora frågorna skatterna, a-kassan och pengar till kommuner och landsting – fortfarande var olösta kunde de inte säga något exakt om infrastrukturen.

De hade jobbat i fem månader, men var fortfarande inte eniga.

På torsdagen den 22 april träffades budgetgruppen. Flera av dem som Fokus har talat med säger att ingenting egentligen var färdigt när mötet avslutades. Kvar var, till exempel: förmögenhetsskatten, enligt Per Bolund, stöd till ensamstående kvinnor, enligt Alice Åström, a-kassan, inkomstskatter och kommunpengarna, enligt flera i gruppen.

– Man kan inte diskutera fråga för fråga, för då hamnar man utanför rinken. Man har ju ett tabellverk där man räknar och ändrar man något där så får det konsekvenser på nedersta raden, som Sven-Erik Österberg uttrycker det efteråt.

– Det gäller att få till det tryck som krävs för att man ska kunna avsluta förhandlingen, man måste få till det där trycket, säger Thomas Östros.

Allt låg alltså på bordet och partierna försökte spela ut varandra. En källa beskriver till exempel att miljöpartiet plötsligt kastade in frågan om obligatorisk a-kassa under de sista dagarnas förhandlingar, alltså samma förslag som Mikaela Valtersson hävdar aldrig betraktades som realistiskt att få igenom.

– Det fanns ju gånger när man kände att nu har jag ingen större lust att prata med de där andra överhuvudtaget något mer, för att man var så irriterad, säger Alice Åström.

– Alla som har jobbat med detta har en egenskap som är jobbig men nödvändig: de är fruktansvärt envisa, säger Mona Sahlin.

På fredag förmiddag den 23 april skrev Mikaela Valtersson på Facebook: »vet att en mur bara är en bro på högkant«. Hon visste också att den här dagen var de tvungna att bli klara – det skulle ta minst en vecka att skriva alla texter och låta riksdagens utredningstjänst räkna på effekten av siffrorna.

Men nu kom inte budgetgruppen längre. Partiledarna kallades in.

Sedan det rödgröna samarbetet började hade partiledarna träffats en gång i veckan, varje tisdag. Men tillsammans med de ekonomisk-politiska talespersonerna hade de sedan en tid också haft längre möten på kvällstid en gång i månaden. Vid ett sådant möte hade de diskuterat möjligheten att lämna varsin egen budget, bredvid den gemensamma. Så här långt in i förhandlingarna fanns dock inte den lösningen kvar.

I stället blev det ett avgörande möte med partiledarna, språkrören och representanter från budgetgruppen denna fredag. Med i rummet var också Mona Sahlins rådgivare Stefan Stern, medan Sven-Erik Österberg och Per Bolund ställdes utanför.

På det här mötet blev budgeten till slut klar. Tabellerna låstes. Den rödgröna ekonomiska politiken efter en valvinst spikades.

På lördagen den 24 april godkände vänster­partiets partistyrelse uppgörelsen. På måndagen den 26 april sa en extrainkallad grön riksdagsgrupp ja.

Men för budgetgruppen återstod en veckas lika hårt skrivarbete. Till datorerna, skriva, mejla utkast, ändra och bråka. Socialdemokraterna kallade in föräldralediga budgetchefen Emma Lennartsson för att hålla ordning på arbetet. Mikaela Valtersson skrev skämtsamt på Facebook: »Ser Fredrik Lann goes sosse«. Och när veckan till slut var över tog Ulla Andersson tåget hem till Gävle – i två olika sorters skor. Medan Mona Sahlin och Lars Ohly förstamajtalade putsade tjänstemännen på de sista texterna.

Vägen till det färdiga beslutet påminner om de borgerligas under förra mandatperioden. Först en uppgörelse om kärnkraften. Sedan harvande i arbetsgrupper innan en budgetgrupp och partiledare lade fast linjen kring skatter och socialförsäkringar. Enda skillnaden är att de rödgröna, till skillnad från alliansen, faktiskt kunde enas om en enda budgetmotion på våren före valet.

I efterhand kan två linjer skönjas i förhandlingarna.

Dels två-mot-en-regeln. När två partier har haft liknande åsikter har den tredje och avvikande fått ge sig – till exempel gäller det att införa en ny förmögenhetskatt.

Samtidigt betonar flera av de intervjuade att den regeln inte gällt slaviskt, det avvikande partiet har kunnat vinna om det lyckats bevisa att just den aktuella frågan är tillräckligt viktig för partiet.

Dels regeln om socialdemokraternas allsmäktighet. Partiet är fortfarande oerhört mycket större än de två andra och har kunnat spela ut de båda småpartierna mot varandra. Det är socialdemokraterna som portionerar ut framgångar som pengar till kommuner till vänsterpartiet och sänkta arbetsgivaravgifter till miljöpartiet. Allting med klassisk socialdemokratisk väljartaktisk måttlighet.

Resultatet liknar mest av allt en förlikning.

– Resonemanget vi har fört har varit: vi tre tillsammans ska övertyga en väljargrupp som är ungefär hälften av dem som får lägga sin röst. Då är det viktigt att den politik vi lägger inte får skrämma bort den väljargruppen, utan politiken måste locka minst 50 procent, säger Sven-Erik Österberg.

Fest
Måndagen den 3 maj 2010 presenterade företrädare för de tre rödgröna partierna för första gången i historien en gemensam budget. I riksdagens pressrum trängdes journalisterna, satte sig på golvet när stolarna tog slut.

Ulla Andersson, som bara sett budgeten i form av lösa utskrivna sidor, gjorde intervjuer på löpande band. Svettig och slutkörd fick hon svårt att genomföra en intervju på engelska.

– Jag som knappt kan engelska när jag är förberedd, hur hade reportern trott att jag skulle kunna prata engelska nu.

Samma kväll träffades hela budgetgruppen i de nu välbekanta rummen på socialdemokraternas riksdagskansli. Där dukades det upp italiensk buffé och vin. Thomas Östros fortsatte dra sina skämt. Äntligen var de överens.

Artikeln bygger på intervjuer med de sex förtroendevalda förhandlarna. Vidare har Lars Ohly och Mona Sahlin intervjuats, liksom ett tjugotal andra politiker och tjänstemän i de tre partierna. Delar av texten, särskilt partiet om turerna under 2008, bygger också på tidigare artiklar Fokus har publicerat.

Det är lätt att förstå framlidne Anders Isakssons spontana reaktion när redaktörerna för jätte-antologin över svenska statsministrar hörde av sig och frågade om han kunde tänka sig att delta.

– Javisst! ska han blixtsnabbt ha svarat, men då vill jag skriva om Ekman.

Carl Gustaf Ekman är förhäxande, romersk faktiskt.

Föddes i soldattorp 1872. Vallpojke, dräng, ångtröskeldare, grundläggarlärling. Kvällskurser och nykterhetsloger, småningom redaktör och slutligen politiker. En fattigson som slet sig upp och anslöt sig till liberalismen – till arbetarrörelsens förtret.

I ett decennium, från 1922 till 1932, stod han i centrum för svensk politik.

Han ledde det frisinnade partiet, var statsminister två gånger. Slet för nykterheten och den borgerliga vänstern, båda företeelser som eftervärlden skulle placera på sophög.

Och så avgången; den nesligaste historien känner. Tagen på bar gärning i statsministerrummet för att ha ljugit, och sagt att han alls inte tagit emot pengar från finansmannen Kreuger fast han hade. Brallorna nere.

Inte konstigt att Anders Isaksson ville skriva om Ekman.

Den bok det till slut blev, som en av antologins redaktör Per T Ohlsson slutförde, sticker ut, bland annat för att den så uppenbart säger något om vår samtid.

I dag finns en stark föreställning om att den svenska politiken håller på att bli ett tvåpartisystem. Aldrig tidigare har två block gjort sig så eniga före valdagen, sällan har de mediala kraven på regeringsduglighet varit så stora.

Samtidigt: ju mer blockbildning det blir desto viktigare blir det spänningsfält som alltid har varit centrum i svensk politik – utrymmet i mitten. Mellan den reformistiska socialdemokratin och den borgerliga högern, mellan facken och närings-livet. Vissa politiker har förstått att utnyttja detta. Som Carl Gustaf Ekman.

Per T Ohlsson visar upp en resultatinriktad politiker, slug och med oerhörd förmåga att kryssa sig fram på mittens hav. Det avgörande, förstod Ekman, var att ha vågmästarrollen. Fyra gånger fällde han regeringar, socialdemokratiska som höger-ledda. Först Hjalmar Branting, sedan Ernst Trygger, därefter Rickard Sandler och slutligen Arvid Lindman.

Två gånger blev han själv statsminister. Han flöt på vågorna men sjönk inte, som det antika Roms löfte löd.

Man talade om »Ekmans tumme«. Precis som en romersk kejsare på gladiator-arenan visade Ekman tecken inne i kammarsalarna. Vände han tummen nedåt dödades förslaget, vände han den uppåt överlevde det och antogs.

Poängen är som Per T Ohlsson skriver: »Ekman skapade inte detta vågmästeri. Det uppstod till följd av att varken högern eller socialdemokraterna var tillräckligt stora för att kontrollera riksdagen.«

Inget parti kunde ensamt skapa en majoritetsregering under 1920-talet.

Landet styrdes mer från utskottet i riksdagen än från regeringen. När allt fokus inför årets val ligger på hur överens de borgerliga respektive de rödgröna är eller ska bli är det lätt att glömma att vi snart kan befinna oss i samma röra som på 1920-talet.

Kommer sverigedemokraterna in är sannolikheten stor att varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin kan bilda majoritetsregering. Hela havet kommer att storma och den som seglar upp som reell vågmästare och petar sverigedemokraterna åt sidan får den avgörande makten. Blockpolitiken kommer då luckras upp, till Fredrik Reinfeldts förtret.

Helt omöjligt är det inte att det blir som statsvetaren Tommy Möller nyligen skrev, att miljöpartiet släpps fram för att bilda en minoritetsregering.

Det är något av den stora poängen med hela statsministerantologin; den visar att när alla tror att historien är färdigskriven suddas alla klarheter plötsligt ut. Blockpolitiken vi ser månaderna fram till årets val kan lika gärna vara början på en uppluckring av den starka polariseringen.

Sist blockpolitiken var tydlig, på 1970-talet när de tre borgerliga partierna enades i en kompromissernas koalition, slutade allt med att folkpartiledaren Ola Ullsten blev den sorts statsminister som Tommy Möller spår att något av miljöpartiets språkrör kommer att bli.

Mats Bergstrand skildrar Ullsten skickligt och med många fina bilder från insidan. Ullstens hela plan var att bryta blockpolitiken och han hade Carl Gustaf Ekman som förebild.

Han blev partiledare när folkpartiet satt i Fälldins första trepartiregering, som sprack på kärnkraften. Moderatledaren Gösta Bohman trodde att folkpartiet och moderaterna skulle ta över; han var säker på att han hade en uppgörelse med Ullsten kring detta. Inte så konstigt eftersom hans respektive Ullstens närmaste medarbetare, Carl Bildt och Hans Bergström, hade käkat hamburgare på Clock i oktober 1978 och gjort upp om ministerlistor och centrala sakfrågor.

Men Ullsten lurade skjortan av Bohman. Bakom ryggen på Bohman hade Ullsten sedan lång tid haft täta kontakter med socialdemokraterna. Redan i maj 1978 hade Carl Tham från folkpartiet och Hjalmar Mehr från socialdemokraterna diskuterat den borgerliga regeringens problem. Efter intensiva överläggningar lade socialdemokraterna ner sina röster och släppte fram den rena folkpartiregeringen.

Historien har en förmåga att upprepa sig och det finns nog en del miljöpartistiska strateger som kommer lusläsa Mats Bergstrands noggranna redogörelse över maktspelet 1978.

Samtidigt visar både det ekmanska och ullstenska exemplet att det kan vara lättare att få makt över vem som sitter i regeringen än att få inflytande över politiken. Den som vill förändra samhället behöver tid, och tid skapas genom parlamentarisk reda.

»Detta var de politiska vildarnas finaste tid i riksdagens historia«, skriver Peter Esaiasson i en av biografierna i den stora statsministerbox som Bonniers lanserar nästa vecka. Texten handlar om Karl Staaff och det flummiga liberala partiet vid förra sekelskiftet, men flera meningar skulle lika gärna kunna beskriva miljöpartiets tidiga historia:

»Det var en ganska liten skara på 30 personer som träffades utan tydligt formulerad agenda.«

»Partiet var en sammanslagning av folkpartisterna, stadsvildarna och lands­vildarna.«

I dag är miljöpartiet förstås något annat: småskaligheten försvunnen, tron på lokalsamhället övergiven, inkomstbortfallsprincipen accepterad. Språkröret Peter Eriksson har fått sin klädkod accepterad; koftorna på väg bort.

Partiet som i helgen håller kongress liknar en staaffsk reformvänster som försvarar fackföreningar inte för arbetar­klassens intressens skull utan för individens rätt att organisera sig fritt, och som till slut får statsråds­poster inte så mycket genom sin egen organisation utan tack vare en stark ledning.

I hård konkurrens kan partiet koras till ett av landets mest toppstyrda. En liten grupp tar de strategiska beslut som de behagar, och belönas för det. Självförtroendet jättelikt. Förra mandatperiodens idédarling – friåret – försvann utan att någon hann bokstavera ordet »arbetstidsförkortning«.

Kanske reser sig ändå något ombud upp och frågar ledningen om partiets interna styrning som Staaff en gång frågade de konservativa:
»Skall konungamakt med folkmakt eller konungamakt med herremakt råda?«