Premiärpubliken är som vanligt roligast. Vi pratar socialdemokratiska tolvtaggare här, journalister som tagit en intressewhisky med huvudföremålet och blivit förtjusta, kulturprofiler som mörka vinkvällar genom ett långt liv ihärdigt försvarat reformismen.

Det finns drag av partikongress.

I pausen säger en vackert rynkad dam:

– Jag tycker inte om det.

Efteråt förklarar en herre med pondus­mage:

– Vi gillar det inte.

Ordvalen är förtjusande, eftersom de antyder att en politisk process har ägt rum i bänkraderna under akt två. Missnöjet har gått från individ till kollektiv. De som strömmar ut genom Stadsteaterns dörrar denna torsdagskväll i januari då partiet har fått en ny ordförande är en rörelse, en rörelse som voterat om föreställningen och nu samstämt ska verkställa sågningarna.

Enade de stå när de kritiserar »Olof Palme – en pjäs från Sverige«.

Det börjar med ett preludium. Ensemblen repeterar och pratar lite samtidspolitik. Från åskådarposition förstår man att det ska gå en båge från det tidiga åttiotal som manuset mestadels behandlar till vår samtid och valförlusten 2010. Så mycket annat begriper man dock inte.

Efter första akten, där Philip Zandén och Mats Blomgren förtjänstfullt spelat upp den märkliga intervju Hagge Geigert gjorde med Palme, går det inte på något sätt att förstå vad manusförfattaren Lukas Svensson och regissören Tobias Theorell vill med föreställningen.

De tycks inte vilja något.

Det är inte den sortens sentimentalitet Stefan Löfven ska föra fram när han installationstalar dagen efter. Det är inte en kritik från höger. Det är inte heller ett historiskt gestaltande.

Jag fattar inte vad det är.

I andra akten tror jag mig förstå pjäsens syfte och då blir jag ilsken. Den centrala scenen är en urspårad kräftskiva där Palme har sällskap med en fransk revolutionär, ett fyllo, en Bertolt Brecht, en Jimmie Åkesson och några till.

Ska man vara snäll går det att säga att kräftskivan stundtals gestaltar partiets sönderfall, men ju längre akt två lider, ju tydligare står det att pjäsen har större ambitioner än så. Den vill säga vad som hänt med Sverige sedan Palmes dagar. Och det är här problemet ligger. Samhällsanalysen är grund som en vattenpöl.

Enligt pjäsen har följande hänt: 1) Socialdemokraterna har svikit sina ideal. 2) Pensionärer har börjat rösta på sverigedemokraterna.

That’s it. Moderater och miljöpartister existerar inte.

Man gör en hånfull och rolig drift med Jimmie Åkesson och upprepar sedan den gamla trötta klichén om socialdemokrater som inte längre står upp för de svaga. Sedan har man sagt sitt. Man beter sig som den fria vänster man är – skjuter på det gamla regeringspartiet från vänster, utan att förstå att själva beteendet gestaltar hur obsolet man blivit och hur lite man förstår av medborgarnas politiska preferenser.

Tankarna som förs fram är inte nya, inte originella, inte vältänkta.

Det är märkligt hur en pjäs om politik på en hyllad teater kan få bygga på så lättviktig politisk analys.

De var tolv, som apostlarna, och kallades de små länderna.

Värend i söder, Kinda i norr. Sevede, Tjust och Aspeland.

Finnveden, Njudung.

Vista och Tveta och Vedbo på höglandet.

Möre och Handbörd vid kusten.

Tolv olika lagar, tolv ting. Usla jordar och mörka skogar. Medeltidshistorikerna benämner dem bonderepubliker.

Här lärde sig folk älska barrskogen för dess skyddande egenskaper. Som en fristad från överheten. Satt några isterbukar i Stockholm och skulle bestämma över en kunde en alltid gå till skogs. Där kom de inte åt en. Drog armén från huvudstaden ut i krig mot danskarna förklarade sig de små länderna neutrala. Drog den ut mot ett småland byggde en bråtar. Centralmakten har aldrig stått högt i kurs här.

Oavsett om den hetat kungen eller verkställande utskottet.

En kan tänka på det när klockan är en kvart i tre en lördagseftermiddag i ett köpcentrum i en liten stad vid Döderhultsvik.

– Han fick ju aldrig chansen. Det var ju så. De motarbetade honom hela tiden.

Johan Persson bär bullig täckjacka i rött och har en uppsyn det är svårt att bli klok på. Dyster och stridslysten samtidigt. Med »de« menar han förra partiledningen, etablissemanget, stockholmarna.

Han är kommunalråd i Kalmar och är här för Håkans politiska begravning. Som alla andra. Det speciella med Johan är hans historia. På nittiotalet var han en av Niklas Nordströms förtrogna. Senare arbetade han för Mona Sahlin. På sossespråk innebär det att han först utgjorde en del av högerfalangen i ungdomsförbundet – med Stockholms län, Norrbotten, Östergötland, Kalmar som knytpunkter – och att han sedan plockades upp av de adlade familjerna i Stockholm.

Vilket ska visa sig relevant.

Just nu står han bara utanför den bakre entrén till Flanaden och väntar på att Håkan Juholt ska ta farväl.

Därinne är det packat. Det är så mycket folk att det inte går att ta sig från den ena ingången till den andra. Man kan försöka smita in på Domus och titta genom fönsterrutorna, men det är också allt.

Han som fortfarande är partiledare anländer i en svart bil registrerad NSF 767. De jublar när han kliver fram till mikrofonen. De höjer sina mobiler och fotar. I tjugo år har han stått här om lördagarna och talat med folk. Han är fortfarande deras man.

När han kommer till kärnpunkten i sitt tre minuter och tolv sekunder korta tal – meningen om att han i denna stund avgår från uppdraget som ordförande för socialdemokraterna – buar de.

I radio och tv låter det senare som om några entusiaster piper fram ett »nej«. I folkhopen är det öronbedövande. Det skär i trumhinnorna. Folk börjar gråta.

– Håkan för fan! vrålar någon långt bakifrån.

Det är en märklig scen som kommer att gå till svensk politisk historia.

– Jävla Aftonbladet, fräser en man i rutig halsduk.

Historien handlar om saker som syns och saker som inte gör det. Man måste kombinera dem för att förstå. Först det som syns:

I slutet av september förra året skickade Carina Moberg – i skrivande stund fortfarande gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen – följande rader till sina ledamöter:

»Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll. Den måste helt enkelt skrivas om.«

Snart lästes meddelandet upp i »Rapport«. Och med det inleddes historien om hur de avsatte Håkan Juholt. Eller hur han avsatte sig själv.

Först detta att han inte ville återställa a-kassan ordentligt i det förslag till skuggbudget som lagts fram för riksdagsgruppen. Sedan avslöjandet i Aftonbladet om att han begärt ersättning för hela hyran av lägenheten han delade med sin sambo. Därefter beskedet att han inte tänkte ställa upp i partiledardebatten i SVT om han inte fick stå på replängds avstånd från Jimmie Åkesson. Och så sanktionerandet av förslaget om graderat medborgarskap.

Små barn blir spattiga när de fått mycket godis. Så även journalister och politiker. Jösses, vilka veckor det var.

En pudel följdes av en utskällning av riksdagskansliet. Förnekanden från partikassören ställdes mot ihärdiga anonyma källor. Facebook-rader skrevs och ångrades. Kommunalråd som frustade förakt. Kommunalråd som krävde avgång. Bråk om vad assistenten gjort eller inte. Bråk med assistenten. Och i riksdagsgruppen.

Allt inför öppen ridå.

Det fanns en bild av Håkan Juholt före detta och en efter. Den före var solkad av sambons bedrägeribrott och de märkliga turerna om den svenska Libyen-insatsen, men sken av starka tal, skickligt parlamentariskt agerande mot minoritetsregeringen och en bland medlemmar spirande känsla av entusiasm. Den efter var i bästa fall: slarver. I värsta fall: fifflare.

Strax före klockan nio på morgonen fredagen den 14 oktober anlände Håkan Juholt till mötet med verkställande utskottet. På dagordningen: hans framtid på posten. Så långt går saken att följa i tidningar. Frågar man runt och jämför versioner går det att få fram det som inte syns.

Det var ingen dans på rosor.

Flera personer ville få honom att avgå redan då.

De hade haft möten i förväg där de diskuterat saken. Möten han inte blivit kallad till. Tillåt mig formulera det lite tydligare: partiordföranden i det patriarkala svenska socialdemokratiska arbetarparti som mer än något annat genom historien lärt sig värdera vikten av förtroende för en solitär ledare, han visste ingenting. De gick bakom ryggen på honom och hängde upp honom på gärdsgården.

Sven-Erik Österberg, säger samstämmiga källor, var med och drev detta. Såsom Juholt tillsattes, så avsattes han också.

När Mona Sahlin förlorade valet 2006 formerades två maktcentrum och sedan dess har det mesta i socialdemokratin kunnat tolkas genom dem. Å ena sidan: Distriktsklustret. Å den andra: Etablissemanget.

Distriktsklustrets kärna var från början Skåne, Kalmar och Dalarna. De drev fram avrättningen av Sahlin. De var sakpolitiskt splittrade men delade intresset att bryta det de ansåg vara en stockholmsk maktdominans. De valde en perfekt kandidat: Pär Nuder. Genealogiskt kom han från eliten, men hade skäl att ogilla kretsen runt Sahlin. Dessutom kunde han i detta skede accepteras av alla.

Etablissemangsklustret var de som senast suttit vid köttgrytorna. Sahlins gäng – Thomas Östros, Stefan Stern, Sven-Erik Österberg, Ylva Johansson, Ibrahim Baylan – men också tjänstemän, en del partiveteraner, Stockholms läns partidistrikt, många distrikt runt Mälardalen, en del i norr.

Det förvånande var att Distriktsklustret kopplade grepp om valberedningen. Dess ordförande, Berit Andnor, höll fast vid upprorsmakarna även när Nuder visat sig ovillig att leda partiet. Då utbröt krig. I röken och dimman sköts det hejvilt på allt som rörde sig. Till slut insåg alla att valberedningen redan bestämt sig. Att den låst sig. Etablissemanget var splittrat mellan Thomas Östros och Mikael Damberg, och valberedningen tänkte fortsätta stödja bönderna. De skickade fram fler namn. Tomas Eneroth sa nej. Leif Pagrotsky avböjde. Men för varje namn stärktes revolten. När Göteborg och Göran Johansson, som satt i valberedningen, backade upp dem avgjordes allt.

Heléne Fritzon från Skåne, Peter Hultkvist från Dalarna och Johan Persson från Kalmar insåg att de faktiskt kunde välja partiledare, att de för första gången på generationer fick bestämma. Nu hade de stöd av Stockholms stad också, och valberedningen köpte nästan vem de än förde fram. Det blev Håkan Juholt.

Detta hände alltså i bondeupprorets tid.

Nu, ett halvår senare, kom den första motreaktionen. Från en av dem som förlorat mest i kriget – Sven-Erik Österberg.

Stockholms län, det mytomspunna maktdistriktet som varit böndernas främsta måltavla, hade inledningsvis sökt fred. De trodde förstås inte på lantisen från Oskarshamn, men gillade läget och spelade med de kort som gavs. Så snart satt länarna Tommy Waidelich och Carina Moberg på tunga poster i riksdagen.

Andra förlorare hade svårare att göra sig gällande. Thomas Östros rök, Sven-Erik Österberg likaså. När hörde ni senaste talas om Ibrahim Baylan? Det är nog fel att kalla det en utrensning, kompetensflykt däremot passar, för med dessa personer försvann en massa erfarna tjänstemän som dessutom hade gott om vänner i den frifräsande delen av Stockholms län och Mälardalen. Och från den kretsen har det alltsedan kongressen i mars förra året funnits ett motstånd.

Det fick utlopp i oktober. Inte så konstigt. Förståeligt, till och med. Märkligare var LO:s roll.

Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste kritiker. Också på den punkten är flera källor eniga.

Hennes bevekelsegrunder varierar med förtäljare. Någon säger att det handlade om sakpolitiken, att Juholt ens snuddat vid tanken på att spara på a-kassan. En annan uppger att hon i grunden sympatiserar med den stockholmska makteliten. En tredje att hon på ett principiellt plan oroade sig för de oklara, dubbla och bedrägliga besked om olika saker Juholt vid den här tiden gav, både internt och offentligt.

Det ena skälet utesluter inte det andra, något av dem kanske är överdrivet. Men hon agerade för att få partiledaren att avgå.

De här berättelserna om Sven-Erik Österberg och Wanja Lundby-Wedin sprids efter Juholts fall förstås främst av dem som stöttat smålänningen. Men de bekräftas faktiskt också av personer som då hade samma intressen som Österberg och Lundby-Wedin. Man tycker att de tog ansvar.

Mer ensidiga avsändare pekar ut partiledningens hjälte i oktober. I partivänstern säger en hel bunt människor: det var Heléne Fritzon som räddade Håkan den gången. Utan henne hade han varit borta redan i oktober.

– Vår partiordförande har meddelat att han är villig att fortsätta. Vi har ställt oss bakom det, sa Sven-Erik Österberg till Expressen efter mötet.

Han sa också:

– Man ska hålla sig till sanningen. Det är det vi har diskuterat väldigt djupt.

På ytan hände sedan följande: det blev november. Samt: han sjabblade i en lördagsintervju i »Ekot«, det kom kritik i ett läckt sms från Sigtunasossen Anders Johansson, och han hamnade i offentligt tjafs med Sven-Erik Österberg om vad som egentligen gällde i uppgörelse med regeringen om reglerna för partibidrag.

Pia Johansson från Västmanland berättade i tv att han sagt på partistyrelsen att det fanns en överenskommelse med miljöpartiet och vänsterpartiet att inte ställa upp i SVT om man behövde stå nära Jimmie Åkesson – samtidigt som Åsa Romson sa att det fanns det inte alls.

Vidare käkade Sven-Erik Österberg och Thomas Östros middag med Björn Rosengren. Och Dan Svanell sa upp sig från jobbet som presschef.

Och så det där som folk pratade om i veckor efteråt: att Thomas Östros – han som eliten betraktat som Mona Sahlins arvtagare – satte sig i »Agenda« och började prata om problemen.

Håkan Juholt stod pall. Eller, man vände sig på rätt många håll i partiet mot Östros; vad fan hade han i »Agenda« att göra?

Partiledningen – lite oklart i detta läge vilka som faktiskt räknades dit i praktiken – fick fram en del policy. De kritiserade regeringens hantering av sjukförsäkringen tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet och enades om att rödgrönt lägga ett utskottsinitiativ för att tvinga fram riktlinjer för bemanningen i äldreomsorgen. Leif Pagrotsky kom med en första rapport från sin grupp om en ny skattepolitik och Tommy Waidelich tog fram ett förslag om nytt sysselsättningsmål och ett om nya budgetregler, där nivån på offentliga tillgångar skulle regleras. För förs­ta gången under Håkans partiledarskap kom det något som började likna konkretion och förverkligande av retoriken.

När partiet samlades till förtroenderåd i Aula Magna på Stockholms universitet den första helgen i december fanns en gnutta hopp. Fast då visste förstås alla att SCB:s halvårsmätning skulle komma veckan därpå.

27,7 procent.

Det är en av två siffror man kommer minnas när man talar om Håkan Juholt.

Samma dag sa han i Dagens Nyheter att alla i Sverige ska ha tillgång till samtliga mobiloperatörernas nät. Det framstod onekligen som ett rätt ogenomtänkt förslag, men få försökte faktiskt förstå vad han höll på med. Han hade en idé om att politiskt utnyttja en ledig konfliktlinje i svensk politik; den mellan land och stad. Den han själv tagit sig till partiledarposten på. Den som viftades bort i Stockholm av människor som inte ens visste om att det på landsbygden också söderut klipps av kablar till det fasta nätet. Oavsett om det är pensionärer med behov av trygghetslarm eller småbarnsfamiljer som drabbas.

Det där kommer hursomhaver ingen komma ihåg. Däremot: 27,7 procent i Statistiska centralbyråns stora opinionsundersökning. Den alla litar på. Sämre än någonsin tidigare.

Sedan blev det andra advent.

Det känsliga är det som sker under ytan i december, för det är då det sker. Det vådliga rör Ingvar Carlsson. Få vill bränna honom. Han är det levande helgonet i socialdemokraterna och det finns det säkert goda skäl till. Lägger man pusslet landar man ändå i att han är aktiv nu; han är i högsta grad aktiv.

Under december träffar ett antal medelålders grå eminenser – några äldre än så – varandra i lite olika konstellationer och diskuterar läget. Vem eller vilka som tar initiativ går inte att fastslå. De har sopat sina spår ganska bra. Det går inte heller vara säker att de skulle ha varit så himla många; att vagt sprida ansvaret är ju också ett sätt att påverka historieskrivningen. Men Thage G Peterson – inte alldeles okänd för viss pratsamhet – har i Aftonbladet nämnt Ingvar Carlssons namn och sagt:

– Att det skulle vara organiserat känner jag inte till. Men jag utesluter det inte.

Med ett flertal källor som grund går det att säga att Ingvar Carlsson agerar i sällskap med andra. Det som förenar dem är att de är delar av ett äldre etablissemang. De är minst lika mycket partiadel som Sahlins gamla krets eller de i dag aktiva i Stockholms län, men kan också ställa sig över den sortens konflikter. På så sätt skapas ett tredje maktcentrum.

Den kritik de har berör egentligen allt och alla. De är inte nöjda med Håkan Juholt och hans krets, men inte heller med verkställande utskottet, som tycks ha tappat greppet om läget.

Deras mål är att få fram en slags fallskärm för partiet. Om allting kraschar – för det ser det ju ut att göra med opinionssiffrorna och Juholts rörelsemönster – då ska det finnas en färdig räddningsaktion. En B-plan. Som bygger på att om det är några som avsätter Juholt kan de inte få ta över partiet, eftersom det då riskerar att spricka. Distriktsklustret måste på något sätt få vara med och dela makten.

De tar fram en sådan plan. Flera källor uppger att de också tar fram en ny partiledarkandidat och denne är Anders Sundström, tidigare kommunalråd och minister, numer Folksam-direktör. Han är populär sedan länge i dessa kretsar. Han ska ha blivit tillfrågad och accepterat att snabbt ställa upp om det krisar.

I största hemlighet rullas mattan ut.

I det gamla etablissemangets verksamhet får Pär Nuder, enligt flera källor, ett slags statssekreterarroll. Han kan ha samma drivkrafter som de andra – en tro på att man räddar partiet kombinerat med en mind­re eller större del bekräftelsebehov. Men också att hämnas Sahlins gamla krets och se till att ingen av dem blir partiledare nu. Dessutom, kan man tänka sig, finns det nog en viss nostalgisk förtjusning hos affärsmannen vid Stureplan att få snacka med statsmannen han började som talskrivare åt.

Det finns en alternativ beskrivning också, som går stick i stäv med denna, nämligen den att det äldre etablissemanget främst har kontakter med Sahlins gamla krets – Östros och Österberg. Att det är där samarbetet finns. Den ena utesluter inte nödvändigtvis den andra. De äldre kan ha haft parallella kontakter. De är i alla fall aktiva.

I december växer också bland Juholts motståndare känslan av att man måste göra något. På alla håll. Förutom i Stockholms län. Där lägger de sig lågt, helt platt faktiskt. Ett beslut som tycks komma från Mikael Damberg, distriktsordföranden själv, som ska ha insett att vad han än gör för rörelser så förlorar han på det. Vilket har att göra med SSU.

I den process som vaskade fram Juholt blockerades Damberg av vänstersossar som hänvisade till gamla SSU-bråk. På så vis försköts konflikten från att handla om periferi-centrum till vänster-höger. Detta är ytterligare en av de saker det äldre etablissemanget är oroliga för. För att den generation som tycks förlorad nu ska få makten och slita varandra i stycken.

Mikael Damberg var ordförande efter Niklas Nordström och tog inte förbundet ut ur falangstriderna. Ska hela bilden fram så har egentligen inte så många något emot personen Mikael Damberg, annat än att han möjligen anses för vek och konflikt­rädd. Det folk i partivänstern anklagar honom för är att omge sig med myglare som fortfarande beter sig som inför en SSU-kongress vid sekelskiftet. Och nu tänker alltså dessa bevisa en gång för att alla att de har kammat till sig.

Stockholms län stämplar ut ur processen.

Göran Persson kom också från landet och mötte samma motstånd från etablissemanget som Håkan Juholt. Men han hanterade det annorlunda. Han förstod att han var en främmande fågel som inte själv kunde bryta strukturerna utan var tvungen att knyta till sig sådana som Ants Nuders son och Bo Toressons dotter och Kjell Larsson med grabb. Sådana råd lyssnade Håkan inte tillräckligt på.

Den 16 december publicerar Dagens Industri en längre artikel som delvis består av tidigare kända uppgifter om skuggbudgeten och a-kassan. Men den är tyngre och mer kraftfull än något som någon journalist gjort på ämnet.

Den påverkar både på och under ytan.

Man kan nog säga att det ändå fanns ett litet hopp kvar när folk åkte hem för att fira jul. Man tänkte sig att skulle han bara hålla sig bort från medierna, skulle han bara få vila hemma och i Mexiko över jul, skulle han sedan bara styra upp en vettig organisation, skulle han bara förbereda sig inför januaris partiledardebatt och göra det han är bäst på, banka skiten ur statsministern från talarstolen, ja, då skulle partiet kunna få det som man i ett års tid eller mer har gått runt och sagt att man haft – en nystart.

Den förhoppningen är en gran som barrar.

Flera riksdagsledamöter beskriver hur de kommit hem till julbord och mataffärer och insett att folk är innerligt trötta på partiledaren.

Den 27 december kommer en forskningsrapport från SOM-institutet i Göteborg, som säger att valet 2010 avgjordes av direktströmmar från socialdemokraterna till moderaterna. Samt en opinionsundersökning från Sifo som visar att bara 16 procent av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för Håkan Juholt.

Det är den andra siffran man kommer minnas. 16 procent.

På nyårsdagen skriver Ylva Johansson ett ganska harmlöst inlägg på sin blogg som tolkas som hård kritik av partiledaren. Dagen därpå talar Göran Johansson – som första person från valberedningen – ut om processen som ledde till Juholt. Göteborgaren backar upp partiordföranden med konstaterandet att ingen annan kandidat platsade som partiledare.

Samtidigt fäster Sifo-mätningen i partiorganisationen. Socialdemokrater brukar beräkna valresultat som ett snitt mellan partiets siffror och partiledarens. Mellan tummen och pekfingret. Med den metoden hamnar man på runt 20 procent. Då är det rätt många runtom i landet som förlorar sina positioner och sitt inflytande.

Så det börjar snackas. Anders Sundströms namn flyger för att det ändå är lite logiskt. Tidigare statsrådet Jan Nygren nämns också som en möjlig efterträdare, mest från partihögern. Carin Jämtin inser alla kommer bli viktig i vilken roll hon än tar. Särskilt vänstern inser – eller anser – det. Om det nu händer att Håkan verkligen går.

Dagens Industri hänger i. För många är det uppenbart att någon aktör spelar och läcker uppgifter till tidningen med syftet att urholka partiledaren. Ganska många har skäl att berätta för en journalist hur det gick till när skuggbudgeten gjordes.

Oavsett, Wanja Lundby-Wedin vaknar igen. Runtom i Mälardalen knorras det ordentligt på olika träffar. Och alla undrar hur det ska gå på det tvådagarsmöte verkställande utskottet har planerat in.

Så är läget när Håkan Juholt – i stället för att vänta till vårterminsstarten i riksdagen – åker till Folk och Försvar i Sälen.

I januari 1980 vakade journalistkollektivet utanför Transportarbetarförbundets lokaler i Stockholm. Däruppe slogs Hasse Ericson – personifierad fackpamp – för sin politiska tillvaro. Han hade låtit käften glappa många gåner och rest till Spanien fast det var bojkott och representerat och blivit utesluten ur LO:s styrelse. Han kallades Hoffa, efter skurken.

»Klockan kvart över tre i morse körde Hans Ericson cigarren nästan i ansiktet på mig, och det kändes uppfriskande«, inledde Dieter Strand sin fenomenala rapport från Vasagatan.

I resten av texten visade han – socialdemokrat själv – vad Hasse hade fått gjort. Centraliserat förbundet och förhandlat fram bra löner. Ingjutit hopp hos taxichaufförerna och åkarna i det lilla förbundet, fått dem att känna att de hade makt.

I landsorganisationen var Hasse udda. Han betedde sig inte som man skulle. Det tog 18 timmars möte att knäcka honom.

»Nu är vi av med Hasse. Nu blir det evig frid och lycka i Transport och hela fackföreningsrörelsen och hela detta jämnstruket blågula land.«

Skrev Dieter Strand. Som kom från Urshult i Värend i Småland.

På Högfjällshotellet går allt åt helvete. Framträdandet är säkert välplanerat, och försvarfolket har han inga svårigheter att hantera. Men journalisterna. Pressträffen är en katastrof. Han som brukar skoja och skämta har ett kroppsspråk som skriker försvar. Och så säger han det där om att regeringen fattat beslut med stöd av sverigedemokraterna, fast Jimmie Åkessons parti inte ens suttit i riksdagen då.

Så härjet drar i gång igen. Han slingrar sig värre än Emån.

Det finns en fin bild som Svenska Dagbladet publicerade i en artikel om det hela. Håkan Juholt i förgrunden, i bakgrunden en bekymrad Urban Ahlin med piké och armarna i kors. Ahlin hade anledning att oroa sig. Dagen efter föreslår Juholt honom som ny gruppsekreterare och vice partisekreterare. Som sin närmaste politiska rådgivare. Problemet är bara att Ahlin har många fiender, många som tycker att han inte kan samarbeta och ännu fler som tycker att anklagelserna om sextrakasseri mot honom för några år sedan aldrig klarades ut. Har Håkan inte redan tappat sina trogna över jul eller efter blundern i Sälen gör han det med Ahlin. Det blir bara för mycket.

Folk orkar inte längre.

Wanja Lundby-Wedin och Sven-Erik Österberg – med stöd av Elvy Söderström från Västernorrland – tar fram sina yxor och börjar hugga. Och den här gången ger de sig inte.

På Gäddefalls ägor längst i norr i det som fordom var de små länderna ligger Svikingsbro, en liten spång över en sankmark. Här, säger sägnen, förlorade Nils Dacke initiativet i upproret mot centralmakten. Han hade tagit sig från Vissefjärda i Möre och fått en maktposition som han aldrig räknat med och erövrat adelsfästningar långt in i Östergötland. Men vid Gäddefall var det inte han utan motståndarna som fick hjälp av lokala bönder och la sig i bakhåll. I flykten ska Dacke ha ropat: »Här äro wi beswikne!«. Därav namnet på spången.

I det som händer nu har alla sina skäl, fast de inte är helt enkla att identifiera. Säkert går det däremot säga att det inte är så synkat mellan de olika aktörerna. För att saker verkligen ska hända i ett stort politisk parti krävs inte alltid att det finns uppgörelser eller pakter. Det räcker med att intressen sammanfaller.

Den trio som leder attacken förenas i sin övertygelse att detta måste göras för att rädda partiet. Ingen har vågat ta tag i det, eftersom man samtidigt riskerar att sänka sig själv, vi måste göra det. För Sven-Erik Österberg och den maktbas som finns bakom honom är hämnd, besvikelse över partiledarens retoriska, och i någon mån politiska, inriktning också potentiella drivkrafter.

Wanja Lundby-Wedin kan, som nämnts, ha flera skäl men källor med insyn i facket och de kristna kretsarna av partiet lägger störst vikt vid hennes person; att hon helt enkelt inte klarar av folk som slirar på sanningen. För Elvy Söderström kan det handla om att återupprätta en del av det inflytande norra Skogen förlorade när Juholt valdes.

Det räcker inte med tre ledamöter i verkställande utskottet. På det faller ingen partiledare. Särskilt som angreppet verkar förvirrat och pågår både i det öppna och i det dolda. På fredagen går Västmanland och Örebro ut och kräver Juholts avgång. Det tolkas först som att hela Mälardalsregionen är med på tåget, men när den mediala försvarsmanövern sätts i gång och distrikt efter distrikt backar upp partiledaren framstår regionen snarare som splittrad.

Inne i verkställande utskottet är verkligheten en annan. Flera källor beskriver att diskussioner landar i olika positioner på en glidande skala. Lena Micko från Östergötland landar i att Håkan inte kan sitta kvar. Men det gör också Veronica Palm från Stockholms stad. Och Leif Pagrotsky och Anneli Hulthén från Göteborg. Och Tomas Eneroth från Kronoberg.

Håkans distriktkluster – maktbasen för det årsgamla upproret – faller ihop.

Varför hans egna också sviker honom? De har nog sina skäl, de också.

När det gäller Stockholms stad är partikamrater runtom i landet inte sena med förklaringen att distriktet med flest interna strider också är det kallast kalkylerande. När man inser att en ledare faller tar man sin hand från denne för att få inflytande över nästa.

Samma skäl kan förstås gälla göteborgarna. Hulthén har begärt och fått mandat för att driva Håkans avgång om det skulle hamna i en sådan situation. Men det kan också handla om interna positioneringar – Göran Johansson har ju bara veckor tidigare gått ut och backat partiledaren, är det här en smäll på den gamles fingrar?

Svårbegripligast är Eneroth. Smålänningen som får åka hem till Sydregionen som svikare. Men han kan, precis som alla de andra, tycka att han agerar för partiets bästa.

Man bör nog heller inte underskatta den psykologiska effekten. I två dagar sitter de ordinarie ledamöterna och suppleanterna i möte. Journalister barrikaderar byggnaden. Partikamrater ringer och hetsar. I medierna uttalar sig kreti och pleti. Det blir en speciell gruppsykologi. Verkställande utskottet blir en egen enhet, ett »vi« med ansvar och skyldigheter mot partiet. Och mot varandra.

Att de bråkar ordentligt och att vissa inte alls vill in i fållan råder det ingen tvekan om. Uppgiftslämnare beskriver hur Heléne Fritzon från Skåne och Peter Hultkvist från Dalarna håller fast vid Håkan. Liksom Stefan Löfven, Metallordföranden, som därmed hamnar på en annan sida än LO-basen.

Det är inga trevliga möten. Håkan Juholt får rätt ofta gå ut ur rummet. Vid ett tillfälle kommer Carin Jämtin ut till honom. Tidningen som då lyckas få en bild på dem skriver att hon kliver ut med avgångsbeskedet. Vad hon i själva verket säger är:

– Du, Håkan, glöm inte att de kan fotografera dig när du är på balkongen.

Det är väl ungefär det enda roliga som händer.

Till slut nås enighet.

Haken är bara att det inte tycks finnas någon efterträdare. Ingen de kan enas om. Och då är de ju liksom tillbaka på ruta ett.

Det är någonstans här som det äldre etablissemanget kommer in. De har inte riktigt fattat vad som håller på att hända. Var de inte sura på verkställande utskottet tidigare så blir de det definitivt nu. När de förstår att: 1) LO:s ordförande för första gången i historien håller på att avsätta partiets ordförande. 2) De som nu hugger partiledaren inte har någon plan för en efterträdare som kan ena partiet utan tänker kasta ut socialdemokraterna i ledarlöst vakuum som faktiskt kan leda till partisplittring.

Åtminstone är det vad folk tänker denna fredag. Att hela skiten rasar samman.

Så de går in och tar över. Vem som ringer vem är oklart, men plötsligt befinner sig Pär Nuder på ett lägre våningsplan i huset. Och där träffar han Håkan Juholt. Om det samtalet finns två versioner – en där Nuder övertalar Juholt att ge sig och en där Nuder hjälper Juholt att skriva avgångstalet. Båda är nog sanna. Nuder har rådgett Juholt på distans ända sedan partikongressen och är en person – en vän till och med – som smålänningen litar på, även om beskedet är att nu är loppet kört.

Viktigaste uppgiften för de grå eminenserna den där fredagen är dock att få fram en ordnad process och en ny partiledare. Hur det går till är höljt i dunkel, men redan på lördagen när Håkan tar farväl hemma i köpcentret i Oskarshamn flyger beskedet runtom i partiet att det är kontroll på läget – processen ska gå blixtsnabbt – och att den nya partiledaren knappast lär hämtas från det verkställande utskottet. Den gruppering som satt i gång avrättningen av Juholt ska inte få ta över.

På söndagen hörs det från alla håll och kanter ett enda namn – Anders Sundström. Det ska vara klart. Han har fått en rak fråga och tackat ja. På söndagskvällen eller senast på måndagen ska han presenteras för journalister, meddelar uppgiftslämnarna. Partiet säger till och med att det ska komma besked klockan sex på söndagskvällen.

Då går luften ur.

Beskedet blir att det inte finns något besked.

Anders Sundström har backat. I sista stund.

Allt faller.

Det var ju för Anders Sundström som Håkan Juholt hade gått med på att avgå.

Ska det någon gång talas om kris i socialdemokraterna så var det i söndags, när processen som förde fram Juholt ser ut att upprepa sig, när förstanamnet säger nej och när Carin Jämtin låser in sig själv och det verkställande utskottet och säger sig tala om längre och kortare processer och söker med ljus och lykta efter en kandidat som både kan ena och svara ja.

I onsdags kom en budkavle från Handbörd och Möre. Socialdemokrater har ringt in till partiexpeditionen och sagt upp sitt medlemskap. I protest. För Håkans skull. Man måste ändå ge dem det, smålänningarna, de böjer inte nacke för annat än sten som ska plockas ur sandjord.

Likt en mager teg pinad av torka och hagel framträder det socialdemokratiska arbetarpartiet nu. Denna fredag kan verkställande utskottet försöka sätta ett namngivet frö i backen. Kan det gro?

En omständighet skiljer detta partiledarval från det för ett år sedan. Nu är det äldre etablissemanget med och styr. Det skulle vara intressant att höra vilka kraftuttryck de tog till när Anders Sundström drog sig ur – vi pratar om män och kvinnor som är vana att bestämma – men alla har inte övergivit Carin Jämtin helt bara för att förstaplanen sprack. Svaret på frågan varför Jämtin agerar som hon gör i den här processen får till stor del sitt svar i: därför att de grå eminenserna har sagt det.

Därför sitter verkställande utskottet där det sitter.

Det fascinerande är att det fortfarande fungerar. Några pensionärer, några före detta statsråd, de kan få den grälande dagisklassen att lyssna. De respekteras. Distriktsklustret, som förlorat mest på ytan, tycks också ha haft kontakter med den gamla nomenklaturan, ja kanske till och med flera dagar före det att Håkan gick. Det finns i alla fall uppgifter om det.

En kan tänka på det när en står i snöblåsten utanför ett en gång i tiden vackert köpcentrum i Oskarshamn i gamla Handbörd och ser hur ledande socialdemokrater kramar varandra om ryggen och bliger in i varandras ögon och i tyst samförstånd tänka att det som händer, det händer.

När Sverige till slut blev ett enat rike ställde sig allt oftare bönderna på kungens sida – mot adeln. Lite så är det nog nu. Kungen heter Ingvar Carlsson.

Tio månader av kaos och svett och gråt och historiska fiaskon och svordomar och grusade förhoppningar tog det för detta parti som svenskarna ändå hyser en märklig ömhet inför att ta sig i kragen. Sossarna försvinner inte så lätt.

Nu är de i alla fall av med Håkan.

Artikeln bygger primärt på ett 25-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner runtom i landet.

Kevin Rudd var lyckad. Man mätte honom till Australiens mest populära premiärminister genom tiderna. Han hade sopat banan i valet 2007 och surfat rätt i finanskrisen. Hur många socialdemokratiska ledare i världen kunde skryta med det?

Med tiden, och insikten om en besvärligare ekonomisk verklighet, sjönk siffrorna förstås, men från höga nivåer. Och Kevin Rudd svarade med policy: investeringar för miljön, rädda-jobb-paket och vad han kallade en »education revolution«. Det såg stabilt ut. Som hade han kontroll.

Det var före juni förrförra året.

Onsdagen den 23:e utmanades han av sin vice ­premiärminister, Julia Gillard. Dagen efter förklarade han att han skulle avgå. Hans stabschef hade hunnit ringa runt i partiet då och insett att det var över. Det fanns politiska orsaker – en svekdebatt i klimatfrågan bland annat – men blixten kom från nästan klar himmel. Några månaders problem, sedan fick han sparken. Bakom kulisserna hade de stora elefanterna gjort upp.

De sa alla en och samma sak, de som kommenterade saken. De sa att han struntat i partiveteranerna. Att han inte lyssnat på råd.

Är Håkan Juholt statsminister 2014? Ringer man till socialdemokrater nu svarar nästan alla: Nej.

Så då frågar man: Är han partiledare 2014? Och då säger många: Ja, fram till valet.

Sedan suckar de eftersom de inte vet om de ska skratta eller gråta.

Skrattar gör folk utanför partiet. Som i onsdags i partiledardebatten. Då satt Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund och kluckade när Håkan Juholt talade. Eller som i måndags när Håkan Juholt tog till orda på det årliga seminarieminglet »Folk och försvar« i Sälen, hans hemmaarena. Han ville prata om sociala klyftor i Europa som en framtida säkerhetsrisk, men fastnade i ett uttalande om att regeringen bygger sin försvarspolitik på stöd från sverigedemokraterna. Haken var bara att det beslut han hänvisade till fattades under förra mandatperioden. Då sverigedemokraterna inte satt i riksdagen. Därför garvade alla politiska junkies och journalister som mer än något annat uppskattar skicklighet i själva hantverket, och så sa de samma sak som de sagt en hel höst: Kan han inte bara skaffa sig någon som räddar honom från sig själv?

Svaret – även om frågan är retorisk – är att det kan han inte, för de i partiet som har regeringserfarenhet och skulle kunna ta jobbet, de skrattar också.

Och så säger folk att politik är tråkigt.

Dagen efter, i tisdags, hade han i alla fall fått fram en person. En människa som han själv valt, som ska ta ansvaret för kansliet, riksdagsgruppen, helheten. Det var inte någon tjänstemannaveteran från Perssons dagar, det var Urban Ahlin. Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson. Känd som duglig politiker med bra internationella kontakter, men också omtalad för anklagelser om sextrakasserier, samarbetssvårigheter, två-millimeters-stubin och fem-meters-ego. Fortsättningen kan bli spännande.

Om det nu är så att Håkan Juholt inte är stats­ministerfähig, om det faktiskt är många i hans parti som redan gett upp 2014, varför avsätter de honom inte?

För att det är lättare sagt än gjort.

För det första tycks han ha bestämt sig för att inte lyssna på dem som säger att han borde flytta på sig för partiets skull.

För det andra har han prioriterat att bli älskad av sina partimedlemmar före att bli respekterad av svenska väljare. Och på lägre nivåer i partiet är kär­leken besvarad. I bakgrundssamtal med riksdagsledamöter eller tunga kommunalråd hör man skepsis, men snackar du med en nämndordförande är sannolikheten stor att personen förklarar läget med borgerligt mediedrev och oförargligt slarv. Håkan har hånglat upp gräsrötterna.

För det tredje så finns det ingen annan kandidat. Ingen som man kan enas om. Ingen som ett enat verkställande utskott kan peka med hela handen på. Och därför vill ingen hålla i yxan.

Eller?

Det finns en hypotes, den är inte mer än så, och den handlar om tystnaden. Det har varit så anmärkningsvärt mycket tjatter från de lättviktiga och så märkligt tyst från tungviktarna. Och just nu verkar inget hända. Så det är nog tvärtom. De gamla ministrarna och partiledarna och partisekreterarna sitter nog i detta nu och lägger ihop sitt pussel. Lyder teorin.

Kurt Beck var partiledare för de tyska socialdemokraterna från 2006. Det fanns strukturella förutsättningar som är intressanta ur ett svenskt perspektiv. Sedan Gerhard Schröder och Göran Persson käkade korv ihop på Harpsund har en del hunnit hända i europeisk socialdemokrati. Framför allt har man haft svårt att hitta ledare.

I Kurt Beck trodde de tyska socialdemokraterna att de funnit sin man. Han kom från provinsen, hade ansiktsbehåring och mage och förstod partifolket. Han valdes med förkrossande majoritet av kongressen.

Problemet var bara att planen inte gick hem. När valet 2009 närmade sig fungerade Kurt Beck inte alls hos mannen på gatan. Inte kvinnan heller för den delen. Så han blev ytterligare en av parenteserna och avgick. Eller avgick och avgick, det var inte så frivilligt. Efteråt sa han att han varit utsatt för hemligt internt maktspel, att någon velat skada honom.

Låter det bekant?

Sedan julhelgen har Dagens Industri med talföra källor hävdat att det var Håkan Juholt själv som sent i processen att ta fram en skuggbudget i höstas krävde att en kostsam satsning på a-kassan skulle strykas – tvärtemot vad han ska ha sagt internt. Riksdagsledamöter ifrågasätter i samtal delar av Dagens Industris beskrivning, men utan att på något sätt kunna ge en mer trovärdig bild av vad som hände. Tvärtom. Den ekonomisk-politiska talespersonen Tommy Waidelich har gått ut och sagt att det var han själv som fattade beslutet. Det låter, tycker många, som om han tar en kula för chefen.

Nu sägs det att detta ska utredas av verkställande utskottet. Det sägs också att det finns en kvinnopakt mot Håkan Juholt. Eller ja, Expressen säger det. Det intressanta är nog ändå att det är ett av partiledningens försök till politiska vägval som vänds mot den. Och att det är just det förslaget.

Håkan Juholt valdes för att han inte kom från Stockholms läns partidistrikt. För att han inte var en del av den elit som satt i de innersta rummen under Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och faktiskt också lantisen ­Göran Persson. Denna önskan sprängde gamla strukturer – geografiska och politiska band – och en koalition av vänstersossar från Skåne och Stockholms stad och högersossar från bland annat Kalmar och Dalarna förmådde valberedningens tunga gestalter Berit Andnor och Göran Johansson att inte nöja sig förrän de fått fram en kandidat som koalitionen gillade och som ville ha jobbet. Den enda som ville var Håkan.

Från delar av koalitionen fanns förhoppningar att han skulle svänga rejält till vänster, och det har han gjort retoriskt. Det är också ett av skälen till att många i partiet fortfarande tycker om honom. Sakpolitiskt däremot har han gömt undan skattefrågorna och försökt sig på den där svängen i a-kassan, som också mittensossar finner dåraktig. För att inte tala om LO, historisk huvudman för föreningen.

Relevant fråga: Exakt hur kära är skåningarna i Håkan Juholt nuförtiden? Egentligen?

Skåne är socialdemokraternas största partidistrikt. Det leds av Heléne Fritzon, och dess främste riksdagsledamot heter Morgan Johansson. Skåne drev fram Juholt, de har ett ansvar för honom, men också en ny maktposition att försvara. För en gångs skull fick de ju vara med och bestämma. Ska de slarva bort det om han ändå är dömd att misslyckas? Eller se till att inte vara sist när avgångskravsbollen börjar rulla och därmed ha en chans att påverka efterträdaren?

Det finns ett scenario, eller kopplingsschema, på hur det skulle kunna gå till. För att förmå Håkan Juholt att avsäga sig uppdraget måste ett enigt verkställande utskott ställa honom inför hot om extrakongress. För att detta ska ske måste åtminstone Skåne och Stockholms stad och kanske också Göteborg ändra sig. För att det ska ske måste de – och antagligen också Stockholms län, Mälardalsdistrikten och Norrbotten – enas om en efterträdare eller åtminstone komma en bit i sådana diskussioner. Och för att det ska kunna ske krävs det partiveteraner som driver fram den sortens samtal. Ska det ske snyggt måste de också få Juholt att inse allvaret.

Ringer man söderut för att ta tempen på Skåne får man höra en del försvar av Håkan Juholt. De tycker att han fram till höstens problem har varit lyckad som partiledare. En ny ton och en förhoppning om en ny politik. En dröm om en annan värld. Men de suckar där också. Och precis som i Stockholms stad låter försvarstalen tunnare och mind­re entusiastiska nu än för två månader sedan.

Det finns trots allt internationella jämförelser.

Ed Miliband hade varit partiledare i ett halvår när han reste till Oslo. Han skulle besöka tankesmedjan Policy Networks årliga konferens för socialdemokratiska toppolitiker. Det var i maj förra året och klubbens historiskt mest framgångsrika spelare hade just fått ett nytt ansikte – Håkan Juholt.

Hos svenska socialdemokrater fanns en viss nervositet: Hur skulle kalmariten klara sig i sådana här sammanhang? Alldeles utmärkt, visade det sig eftersom yngre herr Miliband sken upp som hade han fått en ny storebror när Håkan Juholt pratade. Love was in the air. På kvällen försvann paret ut på en balkong och stängde dörren efter sig.

Några månader senare berättade Håkan Juholt i Aftonbladet att han efter den värsta krisen fått ett sms från en »engelsk kollega«. Det stod: »Håkan my friend, remember that heat tempers steel. And you will be the next prime minister of Sweden.«

Frågan är hur mycket stålarbetarreferenser Ed Mili­band kan kosta på sig dessa dagar. Kritiken mot hans yviga partiledarskap och svängiga politiska besked har varit långvarig. Strax före jul tog Guardian-journalisten James Macintyre – tillika Eds entusiastiske biograf – ledsamt avsked. Ed har inte lyckats begrava striden från den interna valprocessen, inte klarat av oppositionsrollen och fått de flesta socialdemokratiska parlamentsledamöter att ge upp förhoppningen om en valvinst. Enligt Macintyre.

Känns det igen?

I måndags gick ledaren för fackförbundet Unite, det socialdemokratiska partiets största sponsor, ut i en generalattack. Från vänster. Samma fack som fått Ed vald.

Jaja, säger ni, det är väl ändå till höger som ­Håkan Juholts värsta fiender i partiet finns? Jo, men det är oklart hur stort just det politiska motståndet är. Många angrepp har kommit från personer med koppling till Stockholms län, människor som önskade en Östros eller en Damberg, men handlar det primärt om politisk inriktning?

En värdemätare skulle kunna vara välfärdsdebatten. Avgår Juholt i morgon kommer eftermälet handla om katastrofsiffror men faktiskt också om att han lyckats etablera en ny politisk kurs i partiet. I dag är det inte bara skåningar som tycker att man måste ändra förutsättningarna för privata företag i den ­offentligt ­finansierade välfärden. I högerdistrikt säger de samma sak. Något måste göras. Det landar kanske inte i vinstförbud men i bättre upphandlingar eller nya bolagsformer. Stefan Stern, Mona Sahlins tidigare rådgivare, sällade sig till en krympande skara i partiet när han på DN Debatt häromveckan lovsjöng kapitalisters rätt att agera lika fritt på välfärdsmarknaden som i dag.

I maktspelet är detta relevant. Hur rädda har vänster­falangen anledning att vara för att en ny partiledare ska riva upp den nya inriktningen? Kanske inte så rädda. Retoriken lär nog tonas ner utan Juholt, men inte lika säkert sakpolitiken. Det går att hitta höger­sossar som sakpolitiskt på välfärdsområdet vill gå längre till vänster än vad Juholt hittills gjort. Verkligheten – och socialdemokratin – ser annorlunda ut än för två år sedan.

Sanningen är den att socialdemokraterna är trötta på sin partiledare. Att han inte kan vara bättre.

Det är ju inte som om regeringen briljerar. En ganska självgod statsminister, arbetslöshet som väntas öka, en utrikesminister i blåsväder, privatiseringskritik, en koalitionspartner eller tre under isen och när hörde ni senast ett nytt förslag som var spännande och relevant?

Det finns några öppna mål inför 2014. Om det nu är så att socialdemokraterna fortfarande vill vinna ett val i Sverige.

Sanningen är också den att ingen vill ta ansvar för att peta Håkan Juholt. I Australien och i Tyskland klev det fram människor och tog på sig den rollen. I Storbritannien tycks det vara på väg. I Sverige är det oklart vem eller vilka som ska göra det. Det talas friskt om partiveteraner och kommunalråd som sitter och räknar på vad 25 procent på riksnivå ger i de lokala valen och inser att man inte ens kommer ha heltidsarvoderat oppositionsråd om det fortsätter så här. På fredag, när verkställande utskottet träffas för andra dagen i rad, kan saken vara beseglad. Redan nu är Håkan Juholt en lam anka, en politisk ledare vars beslut få tar på riktigt allvar. Eftersom de inte tror att han klarar det.

Före Mona Sahlin – eller ska man säga Håkan ­Juholt, eftersom det var han och några till som gjorde det – fanns ingen tradition av att avsätta socialdemokratiska partiledare. Andra partier har det så: moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet. Därför säger folk runt om i landet nu, att det som krävs är det som hände mot Mona.

Att det krävs en Håkan för att avsätta Håkan.

Artikeln bygger på ett 20-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner i olika delar av landet.

Fakta | Veckan med Juholt

Den socialdemokratiska partiledaren har i veckan ifrågasatts av både socialdemokrater och politiska kommentatorer.

Söndag 15 januari
Juholt återvänder från julledigheten och säger till TT: »Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december.«

Måndag 16 januari
Juholt gör uttalanden om regeringens försvarspolitik som han nästan genast behöver korrigera. Flera s-bloggare önskar partiledarens avgång.

Tisdag 17 januari
På ett, enligt rapporter, lugnt gruppmöte ifråga­sätts Juholts förslag att utnämna Urban Ahlin till gruppsekreterare. Juholt håller fast vid att partiet ska säga nej till europakten.

Onsdag 18 januari
Under riksdagens partiledardebatt viftar Reinfeldt bort Juholt med argumentet att socialdemokraterna saknar konkret oppositionspolitik.

Torsdag 19 januari
En mindre del av verkställande utskottet, enligt uppgifter de ordinarie ledamöterna och ersättarna, sammanträder i LO:s lokaler i Stockholm.

Fredag 10 januari
Hela verkställande utskottet, inklusive adjungerande, sammanträder på partikansliet på Svea­vägen 68 i Stockholm.

»Vi socialdemokrater plågades under dessa år av vänsterpartiets opinionsmässiga framgångar.«

Det värker i Göran Perssons kropp när han skriver om tiden runt millennieskiftet.

»Vår organisation, såväl i partiet som i regeringskansliet, var stundtals helt fixerad vid vad vänsterpartiet tänkte eller tyckte.«

Det är uppenbarligen inte lätt för honom att få ner det på pränt.

»Allt gjordes i relation till vänsterpartiet eller, som man sa, ›Gudrun‹.«

I kategorin ärlighet är passagen självbiografins höjdpunkt.

»Det var förödande.«

När Gudrun Schyman och vänsterpartiet i valet 1998 fick tolv procent och i maj 1999 började tala om att nå tjugofem i nästa val befann sig socialdemokraterna i sitt uslaste läge sedan 1991. Väljarna flydde vänster­ut. Det är intressant så här i efterhand, med den enorma förändring av det politiska landskapet som skett, att tänka att Göran Persson inte var rädd för Bo Lundgren. Utan för Gudrun Schyman.

Tesen har dykt upp igen, de senaste veckorna. När socialdemokraternas väljar­territorium har blivit ett Polen som ska delas. Då har det blivit populärt att säga att ett vänsterparti under Jonas Sjöstedt skulle bli Håkan Juholts definitiva död.

Delvis har det väl med mediernas bild av vänsterpartiet att göra. I helgen presenterade valberedningen sitt förslag till ny ordförande – Jonas Sjöstedt, precis som journalister tänkt sig.

Något har det också med synen på social­demokratin att göra. Partiet anses så inkompetent att det kan hotas av en gammal EU-parlamentariker.

Men mest handlar det nog om vill­farelse.

Det är länge sedan vänsterpartiet och socialdemokraterna var kommunicerande kärl för väljare. För femton år sedan växte det ena partiet när det andra minskade, men sedan 2002 har socialdemokraterna tappat runt femton procentenheter vid val. Och de har knappast gått till vänsterpartiet.

Vänsterpartiets succé i slutet av 1990­-talet var en unik händelse. En social­demokratisk regering hade sanerat ekonomin genom hårda neddragningar i offentlig sektor. Besvikelsen och missnöjet – särskilt bland kvinnor – fångade vänster­partiet. Nu styr socialdemokraterna knappt över sig själva.

Dessutom är vänsterpartiets handlingsutrymme begränsat. Sjöstedt blir nog vald i någon form – kongressen kan addera det ena namnet till det andra, till ett dubbelt ledarskap. Men alla kandidater har signalerat mer välfärdspolitik. Ett av få områden socialdemokraterna fortfarande är starka i.

Socialdemokraternas utmaning är en annan, blottad i veckans opinionsmätning från Statistiska centralbyrån. Det är inte till vänsterpartiet eller sverigedemokraterna som Juholts parti förlorar. Utan till miljöpartiet och moderaterna. Samt till gruppen av osäkra. Väljarna går högerut nu eller väljer bort socialdemokraterna även om bättre alternativ saknas. Det är en ny spelplan, där både socialdemokraterna och vänsterpartiet tappar även bland offentligt anställda.

Precis som på 1700-talet när stormakten Polen delades mellan forna fiender handlar det om tidsandan. Vänstern i bred definition har förlorat så länge i opinionsbildningen. Juholt är mer lobbyist än statsman, men ändå heter det växande vänster­alternativet i dag miljöpartiet. Som inte agerar särskilt vänster. Och snart väl sitter i regeringen.

Att nästan hälften av de socialdemokratiska väljarna har vänsterpartiet som näst bästa parti säger mer om hur isolerad den gamla maktpakten har blivit. Den medie­kritiskt sinnade skulle kunna uttrycka det så här: en ny vänsterledare spelar ingen roll när tidningarna fylls av högerledare.

Minnesstarka socialdemokrater fnyste åt stormen Berit i veckan. Vad är några strömlösa hus, hörde man dem säga, mot den orkan vår Berit – Andnor alltså – virvlade fart på i valberedningen som kastade upp Håkan Juholt för åtta månader sedan?

Säga vad man vill, men stormtålig har den nya partiledaren visat sig vara.

Förra helgen, exempelvis, skrev chefen för Dagens Nyheters ledarredaktion ­Peter Wolodarski en text där den förbjudna frågan både ställdes och besvarades. Styrs socialdemokraterna av en person som regel­mässigt skarvar sanningen? Svar ja. Att döma av tidningens ambitiösa sammanställning.

Den här helgen samlas socialdemokraternas förtroenderåd på Stockholms universitet för att prata om det de inte lyckats få ur sig under hela hösten: politiskt innehåll. Förtroenderådet är ett märkligt organ som ses en gång om året. Det består av 120 ombud från partidistrikten och har position under partikongress i besluts­hierarkin. Riksdagsledamöter, distriktsordföranden och ombudsmän saknar rösträtt men lär kretsa som orosmoln i lokalen, så det liknar en minikongress.

På dagordningen står partiets ekonomiska politik. Eller mer bestämt ett tresidigt dokument som Tommy Waidelich med vänner presenterade för två veckor sedan. Texten andas ­socialdemokrati till höger och levererar två förslag. Dels att införa ett mål om syssel­sättning och antal arbetade timmar i landet – som på Göran Perssons tid. Dels att vid sidan av de vanliga budgetreglerna införa ett mål om nivån på de offentliga ­reala tillgångarna. Särskilt detta det sista är något så unikt i dagens samhälle som konkret politik byggd på en självständig ekonomisk analys helt fri från Anders Borgs inflytande. Ur socialdemokratisk synvinkel kan minimikrav på investeringar i så prosaiska system som elnät och järnvägar på sikt bli ett skarpt vapen.

Så mycket debatt om förslaget lär det väl inte bli nu. Allt handlar om Juholt. Nästa vecka kommer Statistiska central­byråns stora opinionsmätning.

Under den där veckan när Juholts hyra var landets stora samtalsämne drev några socialdemokrater till vänster tesen att allt elände berodde på krypskytte inifrån. Från höger. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att belägga uppgifterna. Ändå fick de fäste. Det tjatades länge om läckor.

Men de senaste veckorna har något hänt. Plötsligt har flera personer i och omkring den gamla partiledningen framfört kritik mot dagens partitopp. Först ut var Sven-Erik Österberg som till TT fredagen den 18 november sa att »förtroende har vi tills vi säger något annat«. Något annat sa Thomas Östros i »Agenda« två dagar senare, då han inte alls ville svara på om han hade förtroende för Juholt.

Måndagen den 21 november satt Liza Marklund – inte en del av den förra parti­ledningen men väl av Mona Sahlins innersta krets och hennes nätverk Kräkklubben – i »Studio ett«.

– Man kan inte ha en statsminister som marknadsför sig som Åsa-Nisse, sa hon.

»Pack är de båda två«, fortsatte Michael Bindefeld – kändisfixare och kompis till Sahlin – på tisdagen i ett märkligt Facebookinlägg om Juholt och journalisten Lasse Anrell. Sahlin själv passade på frågan om Juholt är parti­ledare 2014, i musiktidningen Novell.

Från kretsen kring Sahlin är det egentligen bara Stefan Stern och Thomas Bodström som inte varit ute. Något som fått en teori att flyga i rörelsen; nämligen den att det är Bodström som man vill satsa på som ny partiledare och att det var därför Östros och de andra fått uppdraget att agera blodhundar.

Hur det nu än är med det så säger existensen av ryktet något centralt. Hur bra det än går för Waidelichs dokument i helgen sitter inte Juholt säker. Efter Lill-Berit kommer Stor-Berit.

Mats Odell glider in på Halmstads central med en för gammal gps. Själv är han 64. Han har kvart-i-tre-grepp om ratten och pressekreteraren sitter bredvid och säger snälla saker och försöker få någon av sina två telefoner att visa rätt väg ut ur staden. Det är möte i Varberg om fyrtiofem minuter.

Förunderligt att han orkar.

Inte för att herr Odell – plats 30 på årets makthavarlista – skulle sakna fysiken. Halsmusklerna präglas av gravitationen, visst, men han är stilig som en amerikansk presidentkandidat och rör sig med distingerad värdighet också på en bensinstation i kanten av E6:an. För alla väljare som saknat Lars Tobisson – hur många de nu är – träder herr Odell fram i skrud av det sunda alternativet till höger. Och tillräckligt många har tutat i både honom och sig själva att det här är en nödvändig sak. Han måste bli partiledare.

Det sista är det märkvärdiga. Vad har han egentligen för att försöka bli ordförande för kristdemokraterna? Vad är meningen med det hela? Förstås kan det kännas skönt att åka runt i partiföreningarna och visa upp sig för gamla kompisar man träffade på sommarlägret 1971, och säga att Göran Hägglund på plats 18 har »utvecklingspotential« – ja, så härskartekniskt vackert lindar han in sina angrepp – och få åtminstone ett uns av det där erkännandet han aldrig fick på finansen och kunna hämnas på partiledarstaben som petade honom ur regeringen. Allt det är mänskligt.

Men varför vilja bli partiledare?

Varför vill folk i snart sagt alla partier detta år bli partiledare? Och varför tror partierna att ett byte på toppen skulle lösa alla problem? Statsvetarna säger ju att folk knappast röstar efter vem som sitter på ordförandestolen; att det helt enkelt inte spelar så stor roll vem som är herre på täppan.

– Det måste ju vara skönt för Håkan Juholt att höra.

Säger herr Odell, kväver en gäspning och rattar med ena handen förbi avfarten till Stöinge.

Sören har också presidentegenskaper. Han är reslig och gråspräcklig och bär upp en beundransvärd bröstkorg. Framför allt har han förmågan att prata utan att andas – ungefär som Gudrun Schyman – och blockerar omärkligt möjligheterna för andra att få en syl i vädret.

Han tar emot i blå skjorta på statsvetenskapliga institutionen fem våningar över Vasagatan i Göteborg. Väggarna är täckta av inramade omslag till hans böcker. 70 stycken, ungefär, har han satt sitt namn på. Imponerande.

– Eller så är det mest fåfänga, säger Sören Holmberg, svensk valforsknings Gudfader.

Sedan sätter han i gång en frustande uppläxning.

– Medierna snackar hela tiden om presidentialisering, att partiledares betydelse skulle ha ökat och om individualisering. Vi hittar fan inget av det. Personerna spelar en mindre roll för valresultat än vad medierna säger. Det är inte bara vi, våra kollegor i andra länder kommer fram till samma sak.

Han reser sig från fåtöljen och plockar ner en bok som finländska statsvetaren Lauri Karvonen har skrivit.

– Partiröstningen i USA har ökat. Inte ens där är personerna så viktiga.

Han hytter med boken i luften.

– Och så säger journalisterna att vi säger att personer inte spelar någon roll. Det är inte sant. Läs vad vi skriver! Personerna spelar roll, men inte så stor roll som journalisterna vill få det till. Svenska folket gillar sina partier mer än sina partiledare.

Han börjar vanka runt i rummet.

– Tvärtom är det så att partiledare har tappat i popularitet jämfört med sina partier under de senaste tjugo åren. Titta här!

Han pekar på två papper han kopierat upp i förväg från en av sina senaste böcker. Där finns en tabell. 1986 hade partiledarna i snitt plussiffror jämfört med sina partier – de var dragplåster – medan de 2010 hade minussiffror och var sänken. Partierna har blivit viktigare, partiledarna mindre viktiga.

– Vi ser samma sak i vallokalsundersökningarna. Folk röstar inte så mycket efter vem som är partiledare. Hela den här diskussionen beror lite elakt uttryckt på att ni inte kan intervjua ideologier.

Det är ett gammalt samtal, till och med äldre än herr Odell. Själva huvudkonflikten i all historisk och humanistisk vetenskap: Är det systemen eller individerna som avgör utvecklingen? Att lista hundra makthavare kan ses som ett ställningstagande; att man lägger större vikt vid personerna än den mer svårbeskrivliga ideologiska och strukturella utvecklingen. Det kan också ses som journalistik. Journalister gillar människor.

Faktiskt.

Statsvetare för den delen också.

Jenny Madestam, till exempel, som skrev sin avhandling om partiledarideal och gjorde ideal karriär som politisk kommentator. Eller Patrik Öberghs doktorsskrift från i våras, som pionjärstuderade graden av karriärambitioner hos svenska politiker. Ta bara ett sådant faktum som att partiforskaren Tommy Möller skrev en hel bok om politiskt ledarskap för några år sedan. Eller den färska avhandlingen från Svend Dahl om toppstyrningen i dagens partier, och nya medlemmars önskan att komma upp till den toppen. Det finns en rörelse mot individerna också i akademien.

Kanske är det så att ideologierna har makt på ett sätt. Och individerna på ett annat.

Någon eller några ska ju bestämma vilken ideologisk inriktning ett parti ska ha, och vilken sakpolitik. Om det nu är det som är det centrala för väljarna på valdagen är det kanske också viktigt vem som sitter var i ett parti, vilka formella och informella kretsar som finns. Och vem som är partiledare.

Om Gustav Fridolin – politikerbroiler på plats 6 som jobbat som lärare i några år – inte blivit vald till språkrör i våras hade knappast miljöpartiet hårdsatsat på att bli Jan Björklunds främsta kritiker. Hans och Åsa Romsons företrädare ignorerade närmast skolpolitiken.

Hade inte Annie Lööf – för övrigt den i svensk politik som bäst stämmer in på Patrik Öberghs definition av karriärister i politiken – tagit över efter Maud Olofsson hade centerpartiet aldrig låtit som en hurtig drever på rådjursjakt. Den förra partiledningen hade låst sig vid föreställningen att den med tanke på partiets historia inte kunde kritisera kollegorna i en borgerlig regering. Sådant struntar listans nummer 3 i. Den typen av strategiska vägval spelar roll eftersom de leder till en delvis annan politik.

Särskilt viktigt blir det i stora partier som sällan har kongresser och när de väl har det fattar beslut som är så luddiga kompromisser att nästan ingen begriper vad de egentligen vill. Som socialdemokraterna.

Thomas Östros – nätt och jämnt bland hundra i topp – satt där i uppknäppt skjorta i tv-studion i söndags och log och försökte prata så likt Göran Persson han kunde. Hänga lite på första ordet, markera det åttonde eller nionde hårt och se till att sjunka ner i basregistret mot slutet av meningarna. Det är en speciell rytm det där.

På tal om partiledares inflytande kan det faktiskt vara värt att lyssna just på uppåtsträvarnas röster. För några år sedan intonerade Erik Ullenhag, folkpartistisk integrationsminister med placeringen 22 på listan, exakt som Lars Leijonborg. Nu är hans röstläge en kopia av Jan Björklunds på plats 4. Den som har makten vill man likna.

I socialdemokraterna är det oklart vem som har makten och då kan det ju funka att härma den gamla stora ledaren. Tänkte kanske Östros.

Så där satt den före detta ministern som petats av den nya partiledningen och försökte framstå som så allvarlig som möjligt samtidigt som han under ytan skrek ut att han absolut skulle ställa upp som partiledarkandidat om någon hörde av sig. Om det nu var bra eller inte för partiet och Sverige att elda på diskussionen om socialdemokraterna ska byta partiledare efter åtta månader med listans nummer 9, det tycktes inte spela så stor roll.

Det handlar om personer och vilka beslut de tar. Och det är inget kul för människor som smakat på makten att inte längre kunna påverka.

Därför sitter alltså herr Odell bakom ratten och kommer sliten fram till kvällsmöten med en handfull medlemmar. För att det har sina poänger att bli en auktoritet. Skulle han bli vald skulle han få lägga om partiets politik och då skulle hans möjligheter att påverka Fredrik Reinfeldt (1) och Anders Borg (2) bli större än när han satt i drängkammaren på finansen.

– Det finns en icke försumbar risk att vi åker ur riksdagen om inte något förändras, säger han själv.

Då susar bilen förbi avfarten till Skrea strand.

– Jag tror partiledare har en stor roll. Empirin talar för det. Fredrik Reinfeldt har visat att det förtroende du skapar är viktigt.

Han stirrar ut i skymningen och ser lamporna blänka i Ätran.

– Utan en partiledning som tar initiativ till strategiska diskussioner så händer ju ingenting i ett parti. Där måste man vara imponerad av moderaternas ledarskap. Där vet till och med sista suppleanten i näringsutskotten exakt hur en fråga ska drivas inför en debatt.

Han formulerar inte slutsatsen, men låter den hänga i tystnaden i bilen. I moderaterna, sverigedemokraterna och folkpartiet lyder medlemmarna sina partiledare. I alla andra partier har ledarna under det senaste året tappat sin auktoritet och därmed blivit politiskt omöjliga. Till och med en sådan som herr Odell – som lagt hela sitt politiska kapital på rött och sedan förvandlat det minimala kristdemokratiska partiet till en roulette – kan ju unna sig att skratta åt en sådan som Håkan Juholt. Till det politiska maktspelet hör att hela tiden sparka så hårt man kan neråt. Och att försöka gömma sina egna trötta ögon så gott det går.

Läs mer: Så gjorde vi rankningen, Här hittar du hela listan

En nyhetsdag som domineras av en finansminister och en seriemördare avslutas med att finansministern kallas »häxmästare«. Efter ringvålnadsherren i »Sagan om Ringen«, får man anta. Det är humor.

Är det någon svenskrelaterad människa som i en brittisk fintidning som Financial Times borde få epitet efter Tolkiens allra skickligaste spillra till människa är det väl ändå Åmsele-mördaren Juha Valjakkala. När han i veckan rymde var det typ för femte gången. Det, om något, antyder övernaturliga krafter.

Visst finns det något magiskt i till exempel Borgs straffskatt på snus, vars effekter nu spridit sig till Umeå där tjänstemännen vill förbjuda läppvärmare hos kommunanställda. Och ja, Joe Labero är säkert imponerad av Borgs sätt att vrida ögonen på sin publik. Men. Häxmästare? Europas bästa finansminister?

Att ranka finansministrar är förstås bra journalistik, men vill man få priset? Ordet »bäst« är ju problematiskt. För två år sedan utsågs Frankrikes Christine Lagarde till etta i samma tävling. Det var alltså när hon hade förlorat slaget om sparkraven till Sarkozy och börjat bygga upp underskott och snärja ihop sig med PIIGS-länderna.

Och för svensk del så går det att erinra sig att Kjell-Olof Feldt utsågs till världens bästa finansminister ett par år före kraschen 1991.

Kanske beror det på att ekonomi anses vara magi. Svårstyrd. Kanske borde priserna snarare ges till de små folk som utsätts för trolldomen. Letterna till exempel. Det var ju dem som Anders Borg ställde upp som magisk sköld mellan Sverige och ondskan 2009. Hobbitarna räddade honom.

Varför är förhoppningarna så låga?

– Därför att det bara är länder som står för 16 procent av världens utsläpp som har sagt sig vara beredda att jobba vidare. Jag tycker fortfarande att Stern-rapporten visar det viktiga. Att antingen gör man åtgärder nu till en lägre kostnad eller senare till en högre kostnad. Och mycket klimathanteringar skapar jobb och tillväxt. Så det går att kombinera båda grön krishantering och ekonomisk krishantering.

Men om det nu är så lönsamt att gå före – varför gör inte flera aktörer det?

– Ja, det frågar jag mig varje dag. Det är väl som med allting annat – marknadsföringens innersta kärna – att några procent av befolkningen uppfattar ny kunskap snabbt och så finns det en lite större grupp som det tar längre tid för, och när de grupperna drar med sig resten av befolkningen så händer något.

Industrivärdens Sverker Martin-Löf har sagt att »objektivt finns det inga bevis för att koldioxidutsläppen är så farliga som man framställer dem«. Hur ser du på att en företrädare för Handelsbankssfären med de kanske viktigaste klimatpåverkarna i Sverige – SSAB, Sandvik, SCA och Volvo – har den här uppfattningen?

– Alla har ju rätt till sin egen åsikt i ett demokratiskt samhälle. Jag kan bara konstatera att forskarvärlden har en annan uppfattning. Och att jag har en annan uppfattning.

Centerpartiet är i dag det mest näringslivsvänliga partiet, och hyllas ideligen av Svenskt Näringsliv. Finns det en intressekonflikt?

– Nej, det tycker inte jag.

Har Sverige världens mest ambitiösa klimat- och energipolitik?

– Ja, det skulle jag säga faktiskt. Men det beror lite på hur man mäter. Jag är glad så länge vi ligger bland topp tre.

Det där med »världens mest ambitiösa« var en av din företrädares favorituttryck, men sanningen i det har ifrågasatts av bland andra Energimyndighetens tidigare generaldirektör Tomas Kåberger?

– Ja, man kan presentera det på det sättet också. Jag vägrar att gå in i någon decimalexercis här. Jag vill att vi ska ligga långt fram.

I de data som amerikanska energidepartementet presenterade i veckan ökar ju Sveriges utsläpp av koldioxid från 2009 till 2010. Hur ser du på det?

– Det är en effekt av många olika saker, vi har en pil som pekar neråt om man drar ut det på fler år, men vi kan bli bättre och ska bli bättre. Snart har vi en del på plats som borde leda till bättre siffror.

Anders Turesson, under tolv år Sveriges huvudförhandlare i klimatfrågor, kommer i dagarna ut med en bok. Han skriver att »någon [måste] visa politiskt mod vid rätt tillfälle« för att förhandlingar ska komma någonstans. Vilka aktörer kan göra det i dag?

– Sverige är ett av de länderna. Jag vill ha ett gemensamt nordiskt agerande. Sedan kan mod vara lite olika för olika länder. Hur tacklar USA det här att man är låst och inte får fram någon klimatlagstiftning? Vad betyder Kinas investeringar i den nya tekniken? Det viktiga nu tror jag handlar om tillit, särskilt efter Köpenhamn, att folk ska kunna lita på varandra. Därför jobbar jag mycket med de fattiga länderna och försöker hitta sätt att skapa tillit.

Som EU-parlamentariker drev du att EU ska minska sina klimatutsläpp med 30 procent till 2020. Men det hör man inte nu längre. Vad är egentligen regeringens linje i frågan?

– Att det vore önskvärt med det målet. Men vi ser att det finns länder som spärrar det, så vi jobbar mycket bakom kulisserna med den frågan nu.

Du förresten, varför kommer alla statsråd från södra Sverige?

– Det vet jag inte. Det är nog en händelse. Det är svårt att reglera slumpen.

Detta har hänt

Efter två misslyckade klimatmöten i först Köpenhamn och sedan Cancún saknas fortfarande en global klimatöverenskommelse. Delar av världens ledare möts om två veckor i Durban i Sydafrika för ett nytt försök på det så kallade COP17. I veckan visade siffror från amerikanska utrikesdepartementet att utsläppen av koldioxid i världen ökade med sex procent under 2010. Också utsläppen i Sverige var större 2010 än 2009.

I tisdags morse fördes Greklands finansminister Evangelos Venizelos till sjukhus i magsmärtor. Det är begripligt. En folkomröstning ger lätt samma känslor av nervositet och ångest som en uddamålsledning mot slutet av en EM-final i fotboll. Ställda inför den situationen mot Portugal 2004 satsade grekerna på försvarsspel. Det är väl inte riktigt vad de håller på med nu.

Nej, de smäller till med det som får alla Brysselbor med dräkt och slips att desperat ropa på domaren. Hallå! Ska verkligen folket få säga sitt?

Det fina med Europasamarbetet är att det vilar på en föreställning om demokrati. Och även om Grekland alltsedan delningen av Alexanders imperium saknat ekonomisk och militär styrka så sitter nationen ändå på ett historiskt trumfkort – grekerna lärde oss andra demokrati. Vilket medför en viss svårighet att – som Poseidon en gång mot Atens kvinnor – förvägra dem rösträtten.

Naturligtvis är Grekland av i dag ett sjukt land. Enligt den före detta chefen för premiär­ministerns ekonomideparte­ment, professor Polemarchakis, finns till exempel fler Porsche Cayenne registrerade i landet än det finns skattebetalare som redovisar mer än 50 000 euro i årsinkomst. Och ja, Grekland har ingått avtal med övriga euroländer. Men innebär det också att det är rimligt att kommissionärerna och byråkraterna och regeringscheferna och hela världskonjunkturen får akuta stressmagar vid en antydan om att grekiska män och kvinnor ska få rösta?

I sådana fall har ju Grekland hux flux fått den makt som Alexander en gång gav nationen. Och se hur det gick.

När stormen bedarrar ska det snart gå att andas frisk luft igen. Hög, klar höstluft. Den där ­meteorologiska logiken lever politiska krishanterare gott på. Men om lågtrycket biter sig fast, om det fortfarande är tandläkarväder, vad händer då?

Om det till exempel är så att det under ovädret har getts olika besked om när partiledaren fått veta att riksdagsförvaltningen funnit det märkligt att riksdagen betalade också hans sambos hyra. Den frågan – vilken information assistenten Peter Cervin mottagit och vidarebefordrat – är ju inte utredd.

Vad som är uppklarat är egentligen bara att riksdagens regler, och även praxis, är otydliga. Till det fortfarande dunkla hör frågorna om Håkan Juholts moral respektive politiska instinkt. Varför tog han inte saken i egna händer och sa nej till pengarna av ideologisk övertygelse eller futil fingertoppskänsla? Som centerpartiledaren Annie Lööf, som när hon blev sambo av riksdagsförvaltningen ställdes inför valet att ta ut antingen hela eller halva hyresersättningen – och valde halva.

I dimma befinner sig också förslaget om prövotid i medborgarskapet och vad Håkan Juholt egentligt sagt och tyckt om det. Och tycker.

När idén om att nya medborgare inte direkt skulle få ett fullt medborgarskap nådde offentligheten via kommunalrådet Ilmar Reepalu och den rättspolitiska tales­personen Morgan Johansson kom ett svar från partiledaren. Men var det tydligt?

– Lösningen på gängkriminalitet är dock inte temporära eller andra klassens medborgarskap, sa Juholt i pressmeddelandets kärnmening.

Enligt partiledaren var förslaget alltså ingen lösning på det utpekade problemet. Men han angav inga principiella motargument. Han sa inget om att idén med graderade medborgarskap klingade kasst med socialdemokratisk ideologi. Som Mona Sahlin sa.

Uppgifterna om att Morgan Johansson stämt av utspelet med partiledar­staben och fått grönt kvarstår. Var det till och med en medveten testballong Juholt släppte upp? Kring det pågår en strid där debattörer med förkärlek för den förra s-ledningen kräver svar och en del företrädare för de grupperingar som förde Juholt till makten duckar. Socialdemokratiska bloggaren Magnus Ljungkvist twittrade i veckan:

»Partiet har starka skyddsreflexer för dem nära toppen. Om det här reds ut kommer någon att framstå som ett prakt­arsle. Jobbigt.«

Där det är disigt är det svårt att skapa förtroende. Mikael Persson och Anders Sundell, två statsvetare i Göteborg, har undersökt opinions­effekterna av 16 stora skandaler sedan sjuttiotalet. Slutsats: partier tappar i mätningarna, men bara under en kort tid. Mot den forskningen står exemplet Mona Sahlin. Som 2010, femton år efter sin time out, möttes av en val­rörelse där ett av de viktigaste orden var »Toblerone«. Lågtrycket låg kvar.

Vilket förtroende som statsman kan Juholt uppvisa efter sin nu pågående förlåt-mig-turné? Om det blir lågt, och om man i det läget offrar en potentiell valvinst 2014 för partifridens skull, prioriterar man då meningen med föreningen? Som väl ändå måste vara att förändra Sverige?

Socialdemokraterna befinner sig i samma position som för ett år sedan. I politisk villrådighet och med ledarproblem. Inte ens en vecka när tunga forskare sågar regeringens a-kasse­politik får de grepp om moderaterna. Det går rykten om erfarna partister som vill se det som ett förlorat år och börja om från början. Ta fram en rimlig kandidat, säkra dennes stöd, utse någon som får hålla i yxan. Det är rykten, inget mer. Men låter en sådan händelse­kedja så osannolik?

Efter en våldsam storm strandsätts på en ö i en roman av William Golding ett gäng prydliga skolpojkar. Det fysiska ovädret avtar, men inte det inre. Barnen börjar bråka, de accepterar inte den ledare de valt, det finns inga vuxna, två pojkar dör. Lite så är väl läget nu. Kan Håkan Juholt betvinga »Flugornas herre«?

Hobbitar är verkligen häpnadsväckande varelser. Det går att på en månad lära sig allt om dem som finns att lära; ändå finna sig förvånad många år senare.

De bor vanligtvis i små hus eller hålor, och så långt var det med denna hobbit som med andra. Hans föräldrar hade en stuga i slänten intill den gamla landsvägen, nedanför Per-Eriksgården i utkanten av byn där böljande höjder sträcker ut sig med gul råg och betande kor. Här hörs om försommaren rosenfinken sjunga ett artigt välkommen över Viskan, älven som har sin källa i sjön Tolken på höglandet och därifrån slingrar sig mot havet genom Västergötland förbi Mor Kerstins Väg i Kinna och in mellan Assbergs raviner.

Här i Skene, i Marks härad, växte denna hobbit upp.

Här blommar vildapel och hagtorn, och hobbitar kan ägna sig åt det de finner mest angenämt. De sår sina åkrar och väver sina tyger och håller gästabud. Inget kan få en hobbit att trivas som mat, skratt och öl. De dyrkar skämt och upptåg.

Hans vänner berättar gärna om den där tidningen de gjorde en gång. Den handlade om sex, och omslaget pryddes med en bild av en naken man med erigerat kön. Manslemmen skulle ha täckts av en rubrik men den »föll bort« på vägen till tryckeriet. Det är humor för en hobbit. Lika roligt var det inte för unge herr Wassén, som var ansvarig för skriften, och fick ett brev med krav om möte och förklaring från tillsyningsmannen för tryckfrihet i landet. Wassén ville bli jurist och hann skaffa mörk kostym och ta ut ringen ur örat innan vår hobbit dök upp, ropade practical joke och garvade åt att det förfalskade brevet hade fungerat.

Sådana där historier finns det hur många som helst. Folk tycker det är kul att ha fest med honom. De beskriver den glada gluggen mellan tänderna och fnissar åt att han gillar Lotta Engberg och kan dansa på lång-lång-kort-kort genom medlemskåren.

Så här i efterhand, när han gjort sig ett namn som blodtörstig härförare på skolans slagfält är det svårt att förstå det där; att han när han blivit invald i förbundets styrelse placerade sig längst ut i kanten på gruppbilden. Så som hobbitar gör i stora människors sällskap. Gömmer sig.

Det är märkligt att tänka på.

Aldrig har man hört talas om en hobbit som har startat ett krig.

Utom just den här.

Soffan är blå och fåtöljerna likaså. Bakom dörren har han en bokhylla. Höga kala väggar. Det är torsdag och han har varit på regeringssammanträde. Klockan fem i halv tre börjar intervjun.

– Varför har vi skola?

– Ytterst så var det ett beslut som togs i Sveriges riksdag 1841. Men bakgrunden är att barn och ungdomar ska förbereda sig för vuxenlivet.

– Vad är vuxenlivet?

– Det är en lång rad saker. Skolans uppdrag är mångfacetterat. Å ena sidan att skapa en allmänbildning, men å andra sidan också förbereda dem för en arbetsmarknad. Det är två uppdrag. Ett tredje är att fostra i något slags demokratisk medborgaranda.

– Hur var din egen skolgång?

– Jag gick i skolan i en riktig industriort utan utbildningstradition egentligen. Det var några få som hade gått längre än man var tvungen i det där samhället. Det var jag inte medveten om då. Men senare.

Släkten har följt Viskan neråt. Linjen härrör från en flicka – fader okänd – på gästgivargården i Falskog. I Od gjorde ätten anhalt hos en herr Glad på torpet Björkelund, vari-från den spred sig över Sjuhäradsbygden under namnet Björklund.

Frans exempelvis, frisinnad föreningsmänniska som i början av förra seklet var med och grundade IF Elfsborg. Det var hans bror Johan som i rollen av symaskinsagent kom till Skene och gav upphov till det smeknamn alla manliga ättlingar på orten sedan lystrat till – »Symesas päjker«. Johan byggde huset vid landsvägen, det som Arne och Ragna ärvde.

Hon härstammade från Troms fylke i ofredens Norge, flydde över fjällen på fyrtiotalet. Arne hade plats på Väveribolaget, friställdes efter många år och började då nasa tyger och mattor från ett skjul på baksidan av tomten. En profil på byn.

Jan kom till dem sent, båda var i 40-årsåldern, och han blev deras enda barn.

Egentligen var det väl ingen vanlig hobbitsläkt.

Ta bara det politiska. Arne höll sig arbetarrörelsen trogen så länge han jobbade i textilfabriken, men bytte fot som företagare och började rösta med folkpartiet. Ragna gick in i partiet och det finns ett fint uttalande från henne om dess interna ange-lägenheter den kaoshöst 2001 när en stor minoritet av länsförbunden försökte avsätta Lars Leijonborg och ersätta honom med just Jan. Då sa mamma till Borås Tidning:

– Jag tycker Leijonborg ska sitta kvar. Man tycks tro att ett partiledarbyte ska vara räddningen. Jag tror inte det hjälper.

Så lite egna har nog Björklunds alltid varit.

Jan började i Parkskolan hösten 1969. Han läste för fröken Margareta på dagarna – Bergvalls skolatlas bland annat, där södra Afrika fortfarande styrdes av Portugal – och fortsatte hemma på kvällarna med studier i Ankeborgs geografi. Han spottade vid något tillfälle i skoltrappan och blev för detta utskälld, forslades till skolsyster efter slagsmål. Han var svag för Thore Skogman och framträdde gärna med imitationer.

Från 1962 infördes grundskolan successivt i Sverige. Folkskolorna och läroverken ansågs bidra till klassklyftor och därför skulle alla barn nu bli skolpliktiga i en likvärdig nioårig skola med tre stadier. I läroplanen 1969 såg man dessutom till att alla elever på högstadiet gjordes behöriga både till gymnasiets praktiska och teoretiska linjer.

Jan fyllde 13 år 1975 och ingick i en tidig kull i den nya skolformen. Han hade en svensklärare, en kvinna, som förmådde honom att börja läsa böcker, något han efteråt beskrivit som banbrytande. Han fick fina betyg och blev ordförande i elevrådet.

En regnig sensommardag 1976 satte sig han och en kamrat på sina cyklar och cyklade de fem kilo-metrarna till Nils-Bertil Furvik i Kinna, folkpartiets lokala ordförande. De bad om en packe valbroschyrer och om att få lösa medlemskap. Han var alltså 14 år. I Mark härskade centerpartister och socialdemokrater, och hela kungariket var rött sedan 44 år.

På ett område hade dock folkpartiet inflytande; i skolpolitiken gjordes det breda uppgörelser.

Det fanns ett arv från Fridtjuv Berg – liberal banbrytare – som handlade om skolans sociala konsekvenser, och likvärdigheten; ett arv som folkpartiledaren Gunnar Helén förvaltade tillsammans med de socialdemokratiska regeringarna. Skillnader existerade men överkoms.

Vid den här tiden byggdes en ny skola mellan Skene- och Kinna. Den döptes till Marks gymnasium. Högertungor hånade den klangmässiga likheten med en viss skäggig filosof från 1800-talet; den där pedagogiken som kom med de nyexaminerade lärarna från Göteborg, lutade den inte åt vänster? Jan upplevde det aldrig så. Efteråt har han hyllat alla sina skolor som föredömen.

Å andra sidan brydde han sig inte så mycket om undervisningen på gymnasiet. Hans betyg sjönk och landade på 3,5 i snitt. En samtida elev minns att Jan tidigt klargjorde att han inte tänkte plugga vidare och därför inte behövde vara ambitiös. I hans släkt fanns heller ingen sådan tradition.

Men han blev ordförande i elevrådet igen, och varslade till strejk när rektor ville skriva in skolk i betygen. En annan elevföreträdare på skolan – nu-varande riksdagsledamoten Ulrik Nilsson (m) – backade upp skolledningen, men ställd inför strejk tvingades rektor ge sig.

I någon mån var det Jans första politiska strid. Sett i ett annat ljus följde han mest strömmen. Tiderna var sådana.

Pådrivna av pedagogisk forskning försökte nästan alla partier sätta eleverna i centrum i skolan. Mer elevdemokrati, mer av kritiskt tänkande, mer av grupparbete. Om detta var man ense. Betygen – då som nu symboliskt lätta att använda som artilleri – togs till viss del bort i den läroplan som den folkpartistiska minoritetsregeringen drev igenom 1979. Men många ville gå längre än så. SSU, CUF och FPU krävde betygsfria skolor. Och när Jan som distriktsordförande i Södra Älvsborg åkte ut i skolorna för att debattera var fienden moderata ungdomsförbundet. Förbundsstyrelsen hade skickat ut en manual 1978.

– Betyg är rättvist! förväntades ungmoderaten inleda.

– Inte alls, skulle den liberale svara.

– Betyg motiverar den ointresserade!

– Det kan aldrig sporra någon att hela tiden straffas med låga betyg, var det då tänkt att liberalen skulle replikera.

– Men samhället bygger ju på konkurrens, man lurar eleverna om de inte får betyg!

Varpå liberalen skulle döda diskussionen:

– Vi accepterar inte utslagning av människor!

Han lutar sig fram ibland. Bär som vanligt slips i skrikig kulör.

– Trodde du på en skola utan betyg?

– Alltså, när jag blev tonåring så blev ju det här med om man skulle ha betyg eller inte en väldigt het fråga. Jag var själv en sådan där flumpelle. Och ledde betygsbojkott och så där. Vad ska man säga: en av de första i en lång rad av felbedömningar jag gjort genom livet.

– Är det någon slags besvikelse över din ungdoms skola som driver dig nu?

– Nej, det här flummet som kom 1968, det slog ju inte igenom förrän femton eller i alla fall tio år senare.

– Du är inte missnöjd med den skola du fick gå i?

– Nej, det kan jag inte säga.

De som minns hans tidiga år i politiken talar om en effektiv debattör. En som kunde konsten att övertyga sig själv om att han hade rätt. De ser honom framför sig i talarstolen, viftandes med armarna.

Det kan säkert stämma.

Stödet för de utsagorna är emellertid svagt i arkiven. Jan skrev sällan eller aldrig motioner till kongresserna i ungdomsförbundet. Något beslut reserverade han sig emot, men att över huvud taget finna hans namn i protokollen kräver ljus och lykta. De andra profilerna – mer eller mindre kända i dag – har tjocka fotokuvert med sina egna namn på. Jan har sammanlagt fångats på fem kort.

Och i dag påstår de alltså att han redan då såg ut som en framtida ledare.

Vid ett enda tillfälle framträder i arkiven belägg för den där bilden som blivit så populär i efterhand.

Helgen den 25–26 april 1981 samlades förbundets styrelse och distriktsordföranden på Landstingshuset i Stockholm. På lördagen yrkade Jan att förbundet borde backa upp partiet i motståndet mot löntagarfonderna inför valet nästkommande val. Förbundsstyrelsen biföll. På söndagsmorgonen, när förhandlingarna återupptogs, väckte emellertid Staffan Herrström och Anders Bylund ordningsfråga. De ville riva upp beslutet. Och fick styrelsens stöd.

Där och då syns humöret – den där oförsonlig-heten – i en harang som inleds med: »Jag anser det häpnadsväckande!« och slutar någon minut senare med ett sårat: »Skamligt!«

Som reformator när förbundet slutade vara väns-ter hade en han en viktig roll, det är sant. Men det var först senare. Efter nio år i förbundet blev han 1985 vice ordförande och ledde revideringen av programmet. Ut flög »en ny ekonomisk världsordning« och in kom »våga tro på marknadsekonomin«. Jan trädde fram som den pålitliga högerfolkpartist han sedan förblivit. Han som är emot första pappamånaden och vill bomba Irak.

Skolpolitiken däremot förändrade han knappt alls. De skrev in en förhoppning om mer valfrihet och en önskan om tvågradig betygsskala, om nu betygen alls skulle finnas. Så sent som 1989 löd slagordet i FPU: »Mindre betygshets!«

Den rimliga tolkningen är att Jan inte brydde sig om skolan. I en intern tidning från 1983 beskrevs han som en 21-åring som gärna pratar om ekonomi, liberalism, konstitution och försvar. Om han någon gång i mitten av decenniet ändrade sig om betygen, var det inget han tyckte var vitalt. Det finns faktiskt inga som helst spår av ett björklundskt engagemang för skolan. Ingenstans i arkiven.

1991 kommer Jan in i skolstyrelsen i Stockholm.

Han gör inget väsen av sig.

När han på vintern 1994 berättar om sina hjärtefrågor i Expressen heter det: dagis, fritids, äldreomsorg och handikappomsorg.

– Varför blev du skolborgarråd?

– Vi hade ju haft socialborgarådsposten en period, men går man tillbaka innan dess brukade folkpartiet ha skola och kultur. Det var naturligtvis kopplat till att jag 1998 hade ägnat mig åt de frågorna och folkpartiet hade tagit ett väldigt omfattande program året före.

– Fick du ta strid för att få skolfrågorna?

– Nej, det skulle jag inte säga. Det var ju huggsexa som vanligt när man ska fördela poster, men inte påtagligt. Inte mer än vanligt.

Ska man söka svar i dagens folkparti bör man studera Maria Leissner.

I början av 1990-talet blev Jan ordförande i partiföreningen i Stockholm. 1993 drev han fram Maria Leissner till vice partiledare. Hon hade lett ungdomsförbundet under Jans tidiga år där, och gjort sig känd i utrikes- och biståndsfrågor.

Ett år senare petades Bengt Westerberg från parti-ledarposten. Hans önskan att samarbeta med Ingvar Carlsson saknade stöd bland medlemmarna. I grälet om efterträdare uppstod en lustig allians av dem som absolut inte ville ha högerkvinnan Anne Wibble och dem som lika ogärna ville ge makten till vänstermannen Bo Könberg. I det tomrummet etablerade Lars Leijonborg – som själv avböjde kandidatur – tillsammans med Jan en kampanj för Leissner. Hon blev deras verktyg. Om detta berättar många; hur de förvånades över att Jan, högermannen, spelade fram en mittenkandidat som väl egentligen låg långt till vänster. Han blev den stora kungamakaren.

I politik avgör personer ofta lika mycket som ideologi, och i den generation folkpartister som är lika gamla eller något äldre än Jan går det att härleda politiska relationer och beslut till en villa på Klippvägen på Lidingö. Här fanns under åttiotalet ett -kollektiv. Maria Leissners man bodde där. Bertil Östberg – i dag Jans statssekreterare – tillhörde grundarna. Folk kom och gick och festerna var långa. På en av dem träffade Jan kvinnan som blev hans fru, Anette Brifalk.

När Jan sedan steg på Stockholmshimlen blev han en person som också de äldre i den skingrade Klippvägenkretsen behövde bry sig om. Maria Leissners framlidne man Hans Holmgren beskrev målande i en artikel i Expressen i februari 1995 vilka det var som förde hans hustru till ordförandeposten. Klockan åtta på morgonen när landsmötet pågick kom herrar Björklund och Leijonborg hem till Leissner för att granska installationstalet hon hade skrivit under natten.

»Jan gurglar förtjust över det utrikespolitiska avsnittet«, skrev Holmgren.

Jan och Lars fick Maria vald. Och de fick betalt. Jan kom in i partiledningen. Lars blev kvar där han trivdes – som vice ordförande och gruppledare i riksdagen.

En sak till hände: Leissner gjorde Jan till skolpolitisk talesperson.

I efterhand säger många att de häpnade. Jan kunde ju försvarsfrågorna, men knappast skolpolitik. Han hade ju inte hållit på med det.

Kriget bröt ut den 4 april 1996. Det var hans första DN Debatt om skolan. Artikeln var upplagd som de kommande. Först ett referat av krisrapporter, sedan en historieskrivning där 1969 görs till inledning på förfallet och så avslutningsvis konkreta förslag. I det här fallet: ett tionde skolår, mer svenska, mer uppsatsskrivning, mer individualisering. Rubrik: »Dags att skrota flumskolan!«

I början svingade han i ett tomrum. Få brydde sig.

1997 kom kraven på betyg i årskurs fem, mer läxor, mindre ledighet – och flaggbegreppet: »ordning och reda«. Samma år krävde han att gymnasiereformen skulle rivas upp.

1998 ville han avskeda »de dåliga lärarna« och höja »de duktigas« löner. Han krävde lärarlegitimation för nyanställda lärare. Han tog fram siffror från SCB och målade svart och härjade om skolket.

1999 drev han igenom lärlingsutbildning som alternativ till gymnasiet i Stockholm. Han höjde lärarlönerna i staden, föreslog elitklasser i matte och naturvetenskap och krävde att elever som inte klarat tredje eller nionde klass skulle gå ett extra år. Han sågade förslaget till ny lärarutbildning och föreslog inrättandet av en skolinspektion. Och så kronan på verket: Inför kvarsittning och skriv in skolket i gymnasie-betyget!

Någonstans här började omvärlden se honom.

2000 föreslog han gemensamma kontrollprov i svenska i årskurs tre. Han ville ha skriftliga omdömen i årskurs ett och mer praktisk utbildning på gymnasiet.

2001 krävde han en statlig skolpeng och drev process mot Skolverket om elitklasserna.

2002 ville han beslagta mobiltelefoner och införa kepsförbud.

Ungefär där slutade han komma med nya förslag. Men utvecklade en talang i konsten att återanvända de gamla.

På åtta års tid formulerade han alltså i princip allt det som nu är regeringspolitik.

Varifrån kom det?

– Varifrån fick du idéerna till skolpolitiken?

– Det är en bra fråga. Ja …  det är ju … jag hade jobbat med frågan ett antal år, satt mig in i utvärderingar, lyssnat på lärare och rektorer. De tyckte ju rätt olika.

– Den här skolgruppen, den som tog fram politiken som klubbades på landsmötet 1997, vilka mer satt i den?

– Det minns jag inte. Det var partister.

Lars Leijonborg var viktig. Först efter att han blivit partiledare 1997 syntes det att partiet satsade på skolfrågorna. Han har själv beskrivit bakgrunden till kriget och förlagt en viktig punkt i en kursändring till slutet av åttiotalet. Alldeles säkert ledde han då ett utvecklingsarbete på området i partiet, lika tydligt är det emellertid att den omprövningen inte innebar så mycket mer än krav på bättre läroböcker, och att man började använda »kunskap« som honnörsord.

Ett decennium ledde Jan en ny skolpolitisk grupp, tillsatt av Leissner, och den fick stöd av landsmötet. Att döma av medierapporteringen då handlade det dock mest om en allmänt hållen plattform kring mer plugg, mer betyg, mer ordning och reda. Och något säger det väl ändå om gruppens arbete och insatser, när nuvarande partiledaren – han som ledde den – inte minns någon annan som var med.

Framför allt ger den oss inte svar på frågan om varför Jan plötsligt tyckte att skolan var så viktig att han ville gå ut i krig för den.

Han har en egen historia om det. Den berättar hur han successivt närmat sig skolfrågan. Särskilt i skolstyrelsen från 1991. Hur han läst in sig, insett kraften, vilken ödesfråga för landet det var, och sedan agerat. Så skulle engagemanget ha vuxit fram.

Det är klart att det är sant. I någon mening. Han borde väl veta bäst själv. Ändå är det som om något saknas. Tittar man honom i ögonen när han berättar den där historien glöder det inte.

– Hade du egna barn i skolålder vid den tiden?

– Nej.

– Var några av dina bästa vänner lärare?

– Nej.

Den viktigaste förklaringen ligger kanske längre tillbaka i tiden. Han lämnade Skene första gången 1981 för Halmstad. Han hade ryckt in i det militära – I 15 i Borås – utan en tanke på att stanna i försvaret, men hamnat på kadettskolan i Halmstad. Han kom för en tid tillbaka till Arne och Ragna och huset på den gröna kullen, men nästa gång han reste var det för gott. På hösten 1985 började han på Karlbergs militärhögskola i Stockholm.

Det kan verka trivialt, men är nog avgörande.

Om man i dag frågar honom varför han under hela åttiotalet var inriktad på att göra karriär i försvaret svarar han att det handlade om ledarskapet. Andra, säger han, var förtjusta i strategierna eller vapnen, men han, han älskade att få ställa sig framför en pluton och leda dem. Utbilda dem. Han upprepar det gång på gång. Hur det momentet grep tag i honom, fyllde luckan efter den skrotade tanken att bli lärare.

Det har berättats historier om hur unik han är som toppolitiker med en bakgrund i försvaret. Det har skojats och skämtats om majoren som pekar med hela handen och ryter i. Det blir kul rubriker.

Men om vi skulle ta det allvarligt. Och försöka finna svar på varför han börjar bry sig om skolan. Är det inte just här vi borde leta? På Karlberg. Var det någon del av svenskt utbildningsväsende som i mitten av åttiotalet var orört av den antiauktoritära tanke som ville placera eleven i centrum så var det militären. Människor som inte haft så mycket kontakt med krigsmakten glömmer gärna att den primärt är en skola. En skola som håller på traditioner. Som passar vissa.

Jans medelmåttiga betyg från gymnasiet byttes kvickt till högsta möjliga när han kom till Halmstad. Och i Stockholm fortsatte det. Han fick förtur i befordringskedjan och fann en mentor och hyllades var han än kom. Långt innan näringsliv och politik överösts av managementkonsulter och ledarskapsteorier tog han del av landets då mest sofistikerade undervisning i ämnet. Han uppskattade den tydliga hierarkin. Det finns de som lär sig bra under sådana omständigheter. Jan tillhörde dem.

Bland officerarna räknades han snart som påläggskalv, rimlig som överstebefälhavare en dag. I en artikel som journalisten Cecilia Garme har skrivit berättar flera värnpliktiga hur kapten Björklund skällde ut dem som »ludermässiga« och bad dem »gå ut i skogen och runka upp stridskuken ordentligt«, men också hur han tog hand om dem, såg dem. Just detta det senare brukar Jans partivänner beskriva som hans styrka, den sida man ser när han trivs.

Han passade in. Kanske är det inte så konstigt att »ordning och reda« sedan blev hans slagord.

– När har det gått emot dig i livet?

– Det beror ju på vad man menar, men i yrkeslivet har det väl inte riktigt gjort det. Både i försvaret och i politiken har det ju varit en fantastisk utveckling. Men i det privata finns det ju förstås sådana situationer.

– Kan du ge ett exempel?

– Våra barn är ju adopterade och det föregicks av en sex, sju år lång period av ledsamheter och tragedier.

– Du är själv ensambarn, hur har det präglat dig?

– När man var liten var det skönt, alla andra bråkade med sina syskon. Nu är det trist. Nu skulle jag vilja ha syskon. Mamma är gammal. Och släkten den blir så liten. Min fru har heller inga syskon och barnen får inga kusiner, det är omöjligt. Det blir liksom bara vi.

Belägringen var det mest imponerande i kriget. Han attackerade socialdemokraternas borg och där inne bytte de härförare vartannat år. Johansson, Wärnersson, Östros, Baylan, ingen kunde stå emot hans angrepp.

Han skydde inga medel. Läckte från avtalsförhandlingar. Gav fan i att Skolverket hävdade att hans beslut var olagliga. Han sa att Ingegerd Wärnersson, den tysta ministern, borde vakna kallsvettig om nätterna.

Från 1998 satt han i Stockholms stadshus i sin Derby- tresitssoffa med tillhörande fåtölj i oxblods-läder och styrde hela landets skoldebatt.

Till honom strömmade allierade. Moderater, förstås, det var ju deras politik han närmat sig, men också grupperingar av socialdemokrater, de som ett par årtionden tidigare hade gått samman i den så kallade Kunskapsrörelsen, och en och annan läsforskare.

Viktigast var Lärarnas Riksförbund. De kom med murbräckorna – politiken.

Lärarnas Riksförbund är det fack som företräder de lite finare lärarna, de gamla lektorerna och dem som undervisar på högstadiet och gymnasiet. 1992 krisade förbundet. Var man nu så kritisk till utvecklingen i skolan – vilket man var – så gällde det att tänka om. Den borgerliga regeringen hade ju i princip fortsatt på socialdemokraternas politik. Förbundet var överkört. Därför, slog en ny ledning fast, krävdes egna initiativ. De tog fram nya förslag: en lärarlegitimation, fler möjligheter till karriär för lärare, en gymnasieexamen, tidigare betyg, en ny skollag.

I många drag identiskt med det program folk-partiet fem år senare började driva.

Relationerna förbättrades ytterligare av att Björklund faktiskt höjde lönerna i Stockholm över avtalad nivå. Det tyckte till och med Lärarförbundet, det andra facket, om. Det var förstås ett gammalt knep – i en bok har Lars Leijonborg imponerat beskrivit hur Göran Persson fick igenom kommunaliseringen av skolan 1989 genom att locka facken med att det fanns mer pengar i kommunerna.

Det fungerade också för folkpartiet.

2002 gjorde socialdemokraterna och deras hjälptrupper ett utbrytningsförsök. Manövern saknade koordinering, men pressade Björklund tillbaka. Att regeringspartiet försökte stjäla hans politik kunde han hantera, men avslöjandena om skarvande med fakta och statistik var besvärligare. Bland de egna dök det upp kritiker som tyckte att Björklund inte höll sig till sanningen. Bengt Olsson, folkpartist av äldre stam och far till den berömda dottern Birgitta, gjorde en svidande genomgång 2004. Exempelvis.

Det fanns också andra missräkningar.

Språktestet 2002, övergångsreglerna 2004 och dataintrånget 2006. Björklund var ju med och utformade den där strategin; faktiskt var det han som en gång ringt Maria Leissner och sagt att han hade en bra pressekreterare som han kunde skicka över från Stadshuset till riksdagskansliet. Johan Jakobsson hette killen. Leijonborg och Björklund och Jakobsson styrde sedan den kampanjorganisation till parti som gjorde succé 2002 men spårade ut i vanheder och vilsenhet fyra år senare.

Det där lyckades Björklund bara skaka av sig.

Kriget och positionen som statsråd stärkte honom. Så när han började yppa ord som »humanism«, »jämställdhet« och »socialliberalism« på hösten 2007 kunde partiet inte göra annat än välja honom till ny ordförande. Tänk om han var en ny Bengt Westerberg!

Samtidigt gick motståndarna i fällan på slagfältet. Steg för steg följde de efter hans rörelser, längre och längre ut. När hans konkava linje slog igen och omringade Granlund och Damberg och Sahlin var allt avgjort. Det spelade ingen roll att journalisterna återigen påpekade överdrifter och faktafel.

Kriget var vunnet.

Hösten 2007 uppmanar Morgan Johansson, väns-tersossen, sitt parti att göra upp med Björklund. Vintern 2008 skrotar miljöpartiet sitt krav på betygsfria skolor. Till våren ber Sahlin om fred. Jan lämnar snart förhandlingsbordet. Som vanligt faller det på betygen, från vilken klass de skulle ges, men mer handlar det nog om att han inte vill. Varför ska han gå med på krav från så svaga fiender? Har han inte redan fått rätt?

Fyra år senare hänger det strategiska valet fortfarande över honom. Som partiledare tjänar han på fortsatt konflikt, men som utbildningsminister skulle han vara betjänt av en riktig fred. Det är åtminstone var skolfolk säger. Och det är de som vill se resultat.

– Vad var det som gjorde att du och Lars Leijonborg kunde umgås så bra efter 2001 års händelser?

– Jaa … det var nog inte … alltså jag bestämde mig tidigt när länsförbunden började höra av sig att jag tänker inte kandidera mot Lars. Och jag pratade med honom om det. Det hade kunnat sluta så att han inte hade kunnat bli återvald, vi pratade om det, och då sa Lars, och jag var överens med honom om det, att jag inte skulle måla in mig i ett hörn så att jag blev omöjlig om Lars skulle tvingas avgå. Det innebar att jag uppfattades som ganska otydlig i mina svar. Sedan till slut så bad vi valberedningen att enas, för i grunden var ju sprickan i valberedningen. Men så här: det här … jag tror … när det går dåligt ifrågasätts partiledaren. Men alla vet att man måste kunna umgås vid sidan av konflikterna.

– Per Ahlmark stödde dig då 2001. Nu skriver han i sina memoarer att han vill se Birgitta Ohlsson som partiledare innan han dör?

– Hoppas han lever länge! Så här: jag tänker inte kommentera vem som ska efterträda mig en gång, men jag har ju faktiskt utnämnt statsråd som är personer som inte tycker som jag i alla frågor. Andra har skickat sina … andra utser statsråd på andra …

– Andra har skickat sina kritiker till Bryssel?

– Haha, ja, jag ville inte säga det.

Finns folkpartiet? Frågan är allvarligt -menad. Pratar man med politiknördar så låter det inte så. De säger att det är helt stelt. Att idépartiet har dött. Det är distingerade personer som uttrycker sig så. Som tycker att Jan leder ett intresseparti för lärare.

I ett år har allt handlat om detta. Hur ska partiet kunna bredda sig? Försvarsfrågorna, kärnkraften, euron har varit tre spår. Man måste beundra modet att driva anslutning till valutaunionen när verkligheten gett EMU-kritikerna rätt på punkt efter punkt, men i övrigt – den där breddningen har ju inte funkat. Vem bryr sig egentligen om folkpartiet? Moderaterna äger centrum, miljöpartiet och sverigedemokraterna är höga på framgång, vänsterpartiet förändras i sitt eget universum, socialdemokraterna faller isär, krist-demokraterna och centerpartiet definierar ordet kris.

Men folkpartiet?

Inte ens medlemmarna är särskilt angelägna. Hur ska man annars tolka den absoluta stiltje som råder i detta parti som en gång kickade partiledare när de hade sex procent i mätningarna? Där ligger Jans folkparti nu och harvar. Och med det är alla nöjda.

Letar man finns det förstås ett par gräl. Frisinnat folk och människor till vänster som vill få partitoppen att bry sig om socialpolitik igen, de är kritiska i motionerna till landsmötet i helgen. Partiledningen har svarat med att föreslå en ny modell på arbetsmarknaden, med svagare arbetsrätt och generösare bidrag.

Och så den gamla frågan om kvotering av föräldraförsäkringen. Där har en tredjedel eller så av ombuden länge velat lagstifta i någon form, men förlorat gång på gång. I år har de en ny strategi. Nu kräver de en tredje pappamånad i stället, det tänkte de sig att partiledningen borde kunna gå med på; pappa-månaderna är ju helgedom i partiets historia. Men icke. Från två partistyrelsemöten rapporteras skrik och tandagnisslan och folk som varit så frustrerade att de fått tårar i ögonen.

Jan har sagt nej. Och Nyamko Sabuni, jämställdhetsministern, har sagt nej.

Det explosiva finns i relationen mellan Nyamko Sabuni och Birgitta Ohlsson, EU-ministern. Utåt säger Ohlsson inte ett knyst om jämställdhet men internt driver hon frågorna hårt, enligt flera källor. Och bråk mellan statsråd är komplicerade saker som lätt går över styr. Hur glad tror ni Sabuni är nuförtiden? Hur mycket syns hon? Jämfört med Ohlsson?

Med det sagt; det finns just nu inget parti som är så liknöjt som folkpartiet. Det är som om det har utverkats en ny lag för småpartier i en koalitionsregering. Som säger att så länge man inte ligger under riksdagsspärren och har en valberedning som ber tidningskrönikörer ta över partiledarskapet så har man det bra.

De måste ha rökt för mycket Långbottomblad i folkpartiet. Snackar man med dem låter det som om de är på väg till en hobbitfest i helgen. Där kulörta lyktor glimmar över kullarna, ölen rullas fram i tunnor, maten dignar från traktens alla värdshus och någon sjunger en sång om upptågsmakaren som blev härförare i slaget om skolan. Himlen sprakar av en trollkarls fyrverkerier. Spontandans uppstår. Statens angelägenheter, det kan de stora människorna få sköta om.

Och detta sker alltså just som de håller på att förlora allt de äger och har.

– Den här diskussionen om SNS:s rapport om privatiseringarnas effekter. Vad tänker du om den?

– Jag tror väl att konkurrens … i verksamhet … i det här fallet att föräldrar och elever gör medvetna val, att det stimulerar kvaliteten. Jag delar nog uppfattningen att det hittills inte går att belägga den slutsatsen, att valfriheten har stimulerat kvaliteten. Jag tycker … i det tycker jag att rapporten är riktig. Sedan är det ju så att under de senare tjugo åren har kvaliteten sjunkit i skolan, och då kan ju någon säga att det beror på friskolorna. Nja, då kan man säga att det beror kanske på en massa andra faktorer. Och det slutar ju med att man får dra sina egna slutsatser.

Den där våren 2007 förkastade Jan freden. Han hade sina skäl. Med konfliktens hjälp kunde partiet fortsätta äga skolfrågan, vilket också skedde; ja, till och med såg Jan i någon mätning ut att stärka sitt grepp ytterligare. Men äger partiet verkligen skolfrågan i dag? Studerar man det senaste årets skoldebatt, hur mycket kretsar kring folkpartiet? Egentligen?

I dag handlar diskussion alltmer om likvärdighet och segregation; att skillnaden mellan olika skolor kanske är ett större problem än att skolorna generellt har sjunkande resultat. Där hör man sällan Jan. I grunden handlar det om att hans analys håller på att bli gammal.

Jan var pionjär 1996. Innan mätningarna från Pisa och Timms ens börjat göras i Sverige viftade han med siffror som visade på sämre kunskaper hos eleverna. Och drog då slutsatsen att felen låg i beslut fattade på sjuttio- och åttiotalet. Flummet, degraderingen av lärarna, kommunaliseringen.

Att resultatet har sjunkit är alla ense om nu, men frågan är när det började. Projektledaren för Pisa i Sverige, Magnus Oskarsson, anser att mätningarna inte visar fallande resultat förrän runt 2003 eller senare. Håller man den bilden för sann öppnar man också för en annan felsökning. Då kan även skolbeslut på nittiotalet vara orsak till problemet. Beslut som inte hunnit få genomslag när Jan formulerade sin politik. Till exempel friskolorna och det fria skolvalet, som infördes 1992.

Och oavsett historieskrivning är det detta som skolfolk spår bli den stora framtidsdebatten. I deras analys är det helt enkelt det största problemet. -Kulturgeografer och ekonomer och statsvetare grälar redan om saken. Och när tankesmedjan SNS nyligen kom med en rapport om just privatiseringens effekter knakade det i sprickorna både inom socialdemokratin och inom borgerligheten. Slagfältet heter alltså likvärdighet, inte ordning och reda.

Jans linje har hittills varit enkel: om alla barn i Rinkeby måste gå i skolor i Rinkeby bryts knappast segregationen. Det kan han ju ha rätt i. Men just det där sättet att snabbt och smidigt ge klatschiga svar på svåra frågor retar upp rätt många. På departementet, myndigheter och ute i skolorna hör man rätt ofta att den björklundska politiken nog är bra, men att Björklund själv, han är ett rött skynke. Folk som känner att det där med att utbilda och fostra barn och unga nog är marigt saknar respekt för Jan. De tycker han gör sig själv – och debatten – dummare av vad de båda borde vara. För dem är han för lite hobbit och för mycket krigare.

Det är här hans utmaning ligger nu, att kunna gå från ärofylld general till segerrik fredsherre. På andra sidan blockgränsen håller Gustav Fridolin och miljöpartiet på att formulera sig. Det är en ny motståndare, som inte vill ge Jan arbetsro utan locka ut honom på slagfältet igen. Och med tanke på hur mycket liberala väljare miljöpartiet har vunnit från folkpartiet är det nog rätt rimligt att tro att han sväljer betet. Både i vallokalsundersökningen förra året och i den senaste partisympatimätningen från Statiska centralbyrån är miljöpartiet större än folkpartiet bland Saco-väljare. Vi pratar folkpartistiska kärnväljare här – i den mån det begreppet finns – och medlemmar i till exempel Lärarnas Riksförbund.

När Synovate i somras frågade vilket parti som ansågs ha bäst idéer för skolan svarade 29 procent folkpartiet. 25 procent sa socialdemokraterna och 17 uppgav moderaterna. Avståndet ner är alltså inte större än fyra procentenheter. Det kan vara värt att betänka.

Berättelsen om Jan Björklunds väg från hobbit till krigare är en succéstory. Om honom kommer det att skrivas långt i skolpolitikens stora historiebok. Självklart är det så.

Men minns pojken från Skene hur han tagit sig dit där han är i dag? Att han genom ett sent uppvaknande och tidig hjälp från andra aktörer formulerade en politik som låg före övriga debattörers. Han har suttit i borgen i fem år nu. Utifrån ropar de att han måste visa resultat nu – men räcker ens det? När efterfrågan heter ödmjuka lösningar på allt komplexare problem är allt han har på skrivbordet en politik som har nio år på nacken.

– Vilka frågor blir heta i skoldebatten framöver?

– I grunden samma som tidigare. Kunskapskraven, att vi utvärderar och mäter resultat. Det är förstås också gymnasieskolan, den ideologiska skillnaden i synen på yrkesutbildningar. Frågan om studiedisciplin. Den typen av frågor. Vi har hela frågan om kommunernas ansvar, den spränger ju alliansen. Eller spränger … splittrar.

– Kommer det här med likvärdigheten bli stort?

– Ja, men det handlar ju mycket om kunskapsresultat. Och kommunaliseringsdebatten är i den största pusselbiten i det du kallar likvärdighet.

– Är det bra eller dåligt att tonläget har sjunkit i skolpolitiken?

– Ska reformerna fungera handlar det ju i rätt hög utsträckning om att lärare och rektorer ändrar beteende, då är det bra med ett lägre tonläge. Men det var ju många som tyckte att vi skulle ha kompromissat där runt 2007 – det var många som sa det då – men hade vi gjort upp med de rödgröna då hade det bara blivit halvdant. Jag ville gå fullt ut.

***
Artikeln bygger bland annat på en längre och några kortare intervjuer med Jan Björklund, samtal med ett trettiotal forskare, politiker och tjänstemän, studier i folkpartiets arkiv vid Riksarkivet, ett besök i Skene och läsning av ungefär 1 500 artiklar om Jan Björklund.

Fotnot: Hobbitar, hober. »Mytologiska, kortväxta gestalter i J.R.R. Tolkiens fantasyberättelser.« Nationalencyklopedin

I tisdags kväll skymde det redan vid sextiden i Stockholm och i en port på Själagårdsgatan intill Brända Tomten i Gamla stan flämtade en ensam marshall. Lågan vek än hit än dit i vinden när fötterna – sammanlagt 47 par – klev upp på stentrappan in i den gamla församlingslokalen.

Det är inte varje vecka som partiledaren faller fritt, men i Gamla stans socialdemokratiska förening höll man sig till rutinerna. Tisdagskväll är möteskväll. Så lampetterna sken blekt över linoleumgolvet. Folk betalade sina femtio spänn för minestronesoppan. Gustav VI Adolf hängde inramad på väggen och bakom bysten av Hjalmar Branting hade någon på ritblocket prydligt textat information inför årets julbasar.

Det var tonarten som var en annan.

I viskningarna till kaffet kunde man höra vartåt det barkade.

– Det är ju helvete.

– Hur svårt ska det vara?

– Vad fan ska han göra nästa gång?

De gav ändå Pia Nilsson, kvällens inbjudna gäst, riksdagsledamot från Sala, en lugn halvtimma att från medhavda utskrivna power-point-blad dra partiets skuggbudget med alla de där vackra tvåordsfraserna partiledaren myntat. Det var »kunskapsbaserad ekonomi« hit och »värdeburen tillväxt« dit.

Sedan släpptes ordet fritt.

Då var det en kvinna, längst ner i hörnet, ett jättelikt brunt burr. Hon hade viftat länge med armen. Hon sjöng ut på värmländska.

– Jag heter Ann-Mari Strömberg. Jag tillhörde dem som trodde på Håkan Juholt. Och jag har sällan blivit så besviken. Jag är socialarbetare. Mina klienter ska klara sig på en tiondel av det som han får. Och skulle de få för mycket försörjningsstöd så kan de fan inte säga att de inte kunde reglerna. De åker dit på det! Det här partiet tappar all sin trovärdighet! Alla kan göra fel men inte hur stora fel som helst. Och det här är jäkligt stort. Jag förväntar mig åtminstone av en partiledare att han vet om han är sambo, särbo eller kulbo!

Hon liksom skrek och grät samtidigt.

Hur ska man ens beskriva haveriet? 18 dagars virrvarr som började med att parti­ledaren och hans finanskille gick till andrakammarsalen. De skulle dra sin budget för riksdagsgruppen. Äntligen skulle partiledaren ge svar.

Rapporterna efteråt var surrealistiska. Inte så mycket för att mötet tog tre timmar eller för att ledamöterna skällde och gnällde. Det är normalt. En del av innehållet var kanske också begripligt, accepterandet av rut-avdrag, lägre skattesänkningar för pensionärer än man tidigare lovat. Hade det bara varit det skulle nog många kunnat tugga i sig den plötsliga högersvängen.

Men det var inte bara det.

Han skulle inte återställa a-kassan.

Trots allt han sagt, alla fina tal, han tänkte inte börja med a-kassan.

Inte bara vänstersossar från Skåne blev förbannade. En socialdemokratisk politik utan en stark a-kassa är helt enkelt inte socialdemokratisk. Så vad i helvete höll partiledaren på med?

Ett dygn senare rapporterade »Rapport« om ett mejl som partiets grupp­ledare i riksdagen Carina Moberg skickat till alla ledamöter efteråt.

»Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll«, hade hon skrivit. »Den måste helt enkelt skrivas om.«

Så formulerade sig alltså en person i partiledningen om partiledarens förslag. Sådant liv det blev. Så pass att partiledaren själv tog till orda. På Facebook. Halv nio den kvällen skrev han:

»Vår budget kommer om några dagar. Det är många som nu vill sprida olika rykten.«

Det är också ett sätt att svara en gruppledare man själv har utnämnt.

En hel helg och några dagar till bråkade partiet. När partiledaren nästföljande onsdag backat på flera punkter och fått med sig verkställande utskott och riksdagsgrupp brydde sig ingen längre om politiken. Hans gyllene tillfälle dränktes i kacklet. Men partiledaren var hoppfull; han skrev på Facebook igen. Klockan en minut över elva på kvällen: »Nu är vi igång på riktigt.« Det lät mer som en besvärjelse än ett faktum.

Sedan kom fredagen.

Om denna fredag kommer det att skrivas böcker. Att i detalj redogöra för varje händelse och dess bakomliggande orsaker är uppgifter för framtida statsvetardoktorander. Men i korta drag hände följande:

På morgonen avslöjade Aftonbladet att partiledaren begärt ersättning från riksdagen för hela hyran av sin lägenhet i Väster­torp trots att han delar boendet med kvinnan han kallat sambo/särbo/kulbo. Klockan tio avbröt han sitt möte med verkställande utskottet för en presskonferens där han erkände att han gjort fel, att han omedelbart skulle betala tillbaka och att han inte haft koll på reglerna:

– Jag hade önskat att någon hade påtalat det för mig, sa han.

Klockan halv tolv meddelade socialdemokraterna att de inte tänkte delta i »Agendas« partiledardebatt eftersom de där skulle placeras på samma sida som sverige­demokraterna.

Klockan halv ett berättade partiets rättspolitiska talesperson Morgan Johansson att han ställde sig bakom förslaget från kommunalrådet Ilmar Reepalu om att införa en »prövotid« för personer med nya medborgarskap – under vilken det skulle vara enklare att utvisa personer som begår grova brott.

Det blev förstås kaos.

Framåt kvällen verkade ändå partiledaren ha kopplat lite grepp om läget. Pudeln om bostadsersättningen fäste och andra klassens medborgarskap tog han något slags avstånd ifrån.

Dagen efter hade Aftonbladet en ny story. Enligt källor till tidningen skulle partiledaren redan våren 2009, vid ett internt möte, ha uppmärksammats på den felaktiga ersättningen. Men partikassören Tommy Ohlström, som borde ha känt till ett sådant möte, förnekade all kännedom. Partiledaren själv gav inga intervjuer.

När lördagskvällen kom tycktes det alltså ordna upp sig. Då satte sig partiledaren åter vid datorn. Tog upp sin Facebook-sida och uppdaterade sin status. Klockan var halv tio. Han skrev:

»För en mån sedan fick jag besked att jag gjort fel. Sedan dess har jag gjort allt jag kan för att göra rätt, men förgäves. I går sa Riksdagen att de inte hade ngt krav på mig. Väldigt förvirrande, trots det betalade jag det kvällstidningarna tyckte jag borde göra.«

Hur många glas vin hade partiledaren hunnit dricka? frågade de snart runtom i hans parti. Och frågar fortfarande, för efteråt är det rätt många som inser att han här gjorde sitt kanske största misstag. Plötsligt frångick han ju linjen från fredagen. Nu var det inte längre hans eget fel utan riksdagsförvaltningen och kvällstidningarnas. Hur intelligent var det att komma med snarstucket gnäll på andra nu?

Så på söndagen, när han gav en längre intervju med TT, satte allt i gång igen. Expressen hävdade att han faktiskt fått ett mejl om reglerna av – Carina Moberg! TV4 rapporterade förtroenderas. Och till TT-reportern sa han att han ångrade det där han skrivit på Facebook:

– Det var dumt gjort, sa partiledaren.

Så nu gällde alltså det som han sagt på fredagen. Igen.

Partiledaren uppgav vidare att han uppmärksammats på den felaktiga ersättningen efter sommaren.

– Någon gång i skiftet augusti-september.

Och att han direkt försökt rätta till ­felet.

– När jag förstod att jag inte hade gjort rätt försökte vi så snabbt som möjligt lösa det med riksdagsförvaltningen.

Han sa också:

– Någon är ute efter mig.

På måndagen gick åklagarmyndigheten vidare med förundersökning om bedrägeribrott. Aftonbladet styrkte upp sin story om mötet 2009 med flera källor. Hade de rätt ljög ju Juholt. Och oavsett det där mötet, hans senaste ansökan om ersättning för bostaden var ju daterad 13 september i år. Hur klingade det med att han i TT-intervjun sagt att han så snabbt som möjligt försökte lösa saken när han fått reda på den ungefär en vecka tidigare?

Sedan kom då tisdagen. Då saken beseglades.

I Svenska Dagbladet skrev kommunalrådet i Solna Johanna Graf en svidande uppgörelse. I Metro presenterades en undersökning enligt vilken tre av fyra svenskar var övertygade om att Juholt ljög. Kommunalrådet Göran Dahlström i Katrineholm krävde Juholts avgång. I kommentarsfälten myntades uttrycket »Ljugholt«. Krönikören Anders Westgårdh sammanfattade i Aftonbladet läget: »Toblerone är en liten chokladbit i jämförelse.«

Strax efter klockan ett publicerade Dagens Industri en intervju där hans assistent Peter Cervin bekräftade att partiledaren i mitten av augusti informerats om att riksdagsförvaltningen upptäckt att något inte stod rätt till med bostadsersättningen.

De uppgifterna gick stick i stäv med partiledarens ord om att »ingen sagt att jag gjort fel«. De angav också en annan tidpunkt för när problemet uppdagats – inte en vecka in i september som partiledaren uppgett på lördagskvällen utan två eller tre veckor tidigare. Och de ifrågasatte om han verkligen gjort »allt« för att rätta till felet. Han hade ju skickat in en ny felaktig blankett den 13 september.

Den kvällen höll riksdagsgruppen ett nytt möte i andrakammarsalen. Efter en halvtimme lämnade han mötet utan att ha gett ledamöterna möjlighet att ställa några frågor om läget. De strömmade i sin tur ut strax efter klockan sex under tystnad. Alla de som drivit fram parti­ledaren till ordförandeposten, de sa inte ett knäpp. Morgan Johansson från Skåne tog bakvägen och försvann i en korridor.

– Vi har en hederskodex – i den mån den nu följs – att inte diskutera vad som sägs på interna möten, sa Pia Johansson där hon stod en timme senare uppe i Nikolaisalen vid bysten av Hjalmar Branting och försökte lugna de 47 trogna socialdemokraterna i Gamla stan.

Det gick väl så där.

Senare den kvällen redogjorde Margit Silberstein i »Aktuellt« för vad hennes källor beskrev som ett kaotiskt möte där Morgan Johansson berättat att han i förväg stämt av utspelet om medborgarskapet med partiledarens stab och fått klartecken.

Så dags hade de vithåriga partikamraterna som käkat minestronesoppa redan gått hem för att titta på landskampen i fotboll. Mötet hade blivit rätt sorgligt.

På slutet, klockan bör ha varit strax före åtta då, hade en man i 50-årsåldern, ursprungligen från Sandviken, ställt sig upp och sammanfattat läget:

– Jag tror antingen att vi får välja ett kort elände, att Håkan kliver åt sidan och vi får gå igenom en partiledarprocess igen. Eller ett långt elände där Håkan sitter kvar och vi förlorar. För med Håkan kommer vi aldrig vinna nästa val.

Då hade de nickat runtom i lokalen och tagit upp en applåd.

Hur kunde ett partiledarskap falla ihop så fullständigt på 18 dagar?

De flesta svar finns i processen som gjorde honom till partiledare. Ett par tre falanger slogs mot varandra till dess att alla potentiella kandidater antingen övergivits av partiet eller själva övergett det. Endast mustaschen blev kvar.

På slutet forcerades hans namn trots att det enligt flera källor bara hade stöd av fem av valberedningens elva ledamöter. Ännu efter att man kallat till den presskonferens där han skulle presenteras stretade flera ledamöter emot. De ansåg sig ha blivit ställda inför fullbordat faktum.

Det där spelar roll på flera sätt.

Uppenbart misslyckades valberedningen och partiets organisatoriska ledning i granskningen av kandidaten. I den mån någon skedde. Det är kanske begripligt. Valberedningens ordförande Berit Andnor hade en hel dagisklass att få ordning på; kanske var inte kontroller av kompetens eller bakgrund primärt just då.

Nu, efter de här 18 dagarna, är det dock rimligt att fråga om Håkan Juholt är kompetent för uppdraget. Ska inte en partiledare inse både det moraliska dilemmat med full ersättning för halvt boende och det politiska problemet?

Partiledarvalsprocessen slog sönder den partistruktur som fanns. Kanske är det den viktigaste förklaringen. Socialdemokraterna har regerat Sverige i decennier. När borgerliga politiker inte blir citerade med namn älskar de att hylla den kompetens som det stora röda partiet har demonstrerat. Den maskinen finns inte längre. Ett parti med en fungerande organisation sjabblar inte bort sin skuggbudget.

Som en partiveteran analyserar det:

– Inkompetenta människor som sitter på för höga poster som de inte kan hantera.

Det är partiledaren som utnämnt det nya ledarskiftet; flera av dem hissades från låga nivåer och saknar eget mandat. Partiledaren har heller inte lyckats rekrytera tillräckligt tunga tjänstemän att ha vid sin sida. Juholt har enligt Fokus källor inte bara fått nej från flera av Göran Perssons gamla statssekreterare utan också från många lägre tjänstemän med regeringserfarenhet.

En förstärkande faktor är Juholts person. Han är en ensamvarg. Personer i hans närhet beskriver en hyperaktiv man som vill sköta blanketter och reseräkningar, ja till och med kalendern själv. Han släpper inte in folk. Så frågan är hur mycket de krishanterare som ändå finns i partiet faktiskt har fått hjälpa till. När chefen är på Facebook.

Men det där räcker inte som förklaring. Partiet faller sönder på grund av sig självt. Bråket fram till Juholt tärde på de redan hårt ansträngda relationerna mellan människor och mellan falanger. Folk slutade lita på varandra.

Bakom Juholt stod då en allians som främst hade det gemensamt att de befann sig i periferin i partiet, fysiskt eller mentalt. Det var aggressionen mot Stockholmsdominansen och dess maktfullkomlighet som fick högersossar i till exempel Kalmar att göra gemensam sak med vänstersossar i till exempel Skåne. Det finns tecken på att samma gruppering fjärmar sig från Juholt nu. I det ljuset bör man nog se uppgifterna om Morgan Johanssons agerande på gruppmötet. Det finns skäl att hålla koll på vad kungamakare som Peter Hultkvist från Dalarna och Anders Karlsson gör de närmaste dagarna. Accepterar de en vänsterpopulist som inte lyckas visa att han har rent mjöl i påsen?

Förlorarna för ett halvår sedan är förstås förbannade nu. Falangen, primärt företrädd av Stockholms läns partidistrikt, tycks ännu inte ha organiserat något nystartsarbete, men viskningarna om hur regeringsveteraner funderar på vem som ska bli ordförande i en ny valberedning har blivit högre för varje dag som gått den här veckan. Dessutom; någonstans ifrån har läckorna till Aftonbladet om det påstådda mötet 2009 kommit.

De här sprickorna är personliga och politiska. Juholt har varken lyckats hantera det ena eller det andra.

Ska man summera hans partiledarskap blir de enda positiva punkterna hans skickliga spel i riksdagen i våras, då han visade att regeringen saknar majoritet, och hans tal som väckt ideologisk optimism i partiet. Men en mer överhängande sammanfattning är att han blivit en partiledare som förknippas med fiffel och som mer styrs av sitt parti än styr detsamma. Frånsett bostadsersättning; det stora problemet är att han fortfarande inte lyckats formulera en plan, en konkret politik, som partiet kan samlas kring och tro på. Han far än hit, än dit.

I onsdagens partiledardebatt citerade han poetpristagaren Tomas Tranströmer.

– Hjärtat blåser som ett papper genom de ogästvänliga passagerna.

Behövde han säga något mer?

En ekonomi som nyss upplevde en vargavinter – en bister, lång och mörk. Som fick en kort vår och i somras täcktes av dimma och mörka moln. Där det nu råder full skuldstorm, ett oväder som i våg efter våg rullar in över den ö som heter Sverige.

Så ser världen ut när finansministern talar veckorna före höstbudgeten. Kanske säger språket också något om politiken.

När Anders Borg för åtta år sedan var färsk chefekonom på det parti som då fortfarande kallade sig moderata samlingspartiet skrev han en artikel i tidskriften Ekonomisk Debatt. Han ville beskriva en ny linje. En finanspolitik som kombinerade vänsterns John Maynard Keynes med högerns Milton Friedman.

Borg ansåg att det var »dags att göra upp med den keynesfobi, som man alltför ofta möter bland svenska ekonomer« och att »regeringar med svagt parlamentariskt underlag, något som varit vanligt i Sverige, ökar risken för att nödvändiga åtgärder vidtas för sent och i för ringa omfattning«.

Det kan vara värt att påminna om det den här veckan.

Då som nu vill Borg iklädda sig rollen av keynesian. På Harpsund förra fredagen sa han:

– Vi gör nu det som Keynes skulle ha rekommenderat.

Det vållade visst huvudbry.

Beskedet att budgetutrymmet krympt från 30 till 15 miljarder och regeringen ska hålla igen i dåliga tider klingade nämligen inte av Keynes. Keynesianer vill ju att staten ska satsa sig igenom sämre tider, medan det är monetarister som förordar en stram finanspolitik.

Så vilken ekonomisk skola – om någon – följer egentligen Anders Borg?

– Jag hade faktiskt tänkt skriva en artikel som skulle heta Upp-och-ner-vända-världen, säger Hans Tson Söderström, professor vid Handelshögskolan, när han ska svara på frågan.

– Om man tittar på hur Borg uttryckt sig inför den här budgeten är han inte keynesian. Att strama åt när det ser sämre ut var ju något man höll på med på 20-talet, före Keynes.

Nu är Hans Tson Söderström inte en kritiker från vänster. Han var tvärtom med och utformade normpolitiken på 90-talet, med budgetregler och inflationsmål som byggde på monetaristiska tankar. Ändå tycker han att regeringen borde spendera snarare än spara.

– Att väljarna belönar en statsfinansiell ansvarskänsla är väl bra, men det vi diskuterar nu är en helt annan sak. Statsskulden är nere på så låga nivåer nu.

Likt många ekonomer vill han se skattesänkningar. Inte nödvändigtvis jobbskatteavdrag, men slopad värnskatt, lägre småföretagarbeskattning, krympta arbetsgivaravgifter. Och han betonar riskerna med att snåla. I nyhetsbrev till placerare på valutamarknaden, berättar han, talar man om Sverige som ett nytt Schweiz, där starka statsfinanser stärker valutan så att exporten avstannar.

Borg är alltså inte keynesian. Men är han för den sakens skull monetarist? Nej, säger professor Eva Mörk vid Uppsala universitet:

– Han tror ju på att stimulera ekonomin och pläderar för Keynes. Men är samtidigt inte beredd att göra det Keynes säger, nämligen skuldsätta sig i sådana här tider.

Hon vill också se satsningar och betonar att det blir rätt sådana. Sänkt restaurangmoms, som det talats mycket om, tvivlar hon på. Infrastruktur är viktigare.

En tredje professor, Magnus Henrekson vid Institutet för Näringslivsforskning, rycker på axlarna när de fem miljarder som regeringen i veckan annonserade till järnvägar och vägar kommer på tal:

– Ofta är det för lite och försent när det kommer till infrastruktur med den här regeringen.

Hans scenario är att den stora tillväxten av jobb bara kan ske i storstadsområden och att det är brist på kommunikationer och boenden som står i vägen för en lägre arbetslöshet.

– Vågar man inte ta i frågan om en fungerande hyresmarknad klarar man inte jobben, säger han.

Själva grundfrågan, den om vilken ekonomisk tradition Borg stöder sig på, har han ett helt annat svar på.

– Borg har snarare käpphästar. En är att statsskulden hela tiden ska minska. En annan är att det ska löna sig att arbeta. De käpphästarna styr väldigt mycket.

Tar man in Borgs bakgrund är det kanske lättare att förstå hans betoning på starka statsfinanser. Han satt som ung rådgivare i Bildt-regeringen när ekonomin kollapsade på 1990-talet.

– Jag skulle säga att han i hög grad är en moralist. Han har blivit sina egna käpphästars fånge och kan inte frigöra sig från dem. Han har inte klarat av att gå vidare och ta itu med de frågor som nu är viktigast, säger Magnus Henrekson.

Varken keynesian eller monetarist, således. Snarare moralist. Eller kanske politiker.

I en bil nere i Skåne sitter ekonomen, författaren, före detta socialdemokratiska rådgivaren och tidigare arbetskamraten med Borg på SEB – Klas Eklund – och skrattar åt frågan:

– Vilken ekonomisk skola Borg tillhör? Gunnar Strängs! Rikshushållarskolan, den som startades av Gustav Vasa, hade sina främsta praktiker i Gunnar Sträng och Göran Persson. Borg försöker klämma sig in som nummer fyra i den skaran.

I rikshushållarskolan finns plats för lite keynesianism, men inte så mycket mer. Det är politiska överväganden – stöd från folket i opinion och parlament – som styr.

– Vill Borg vara Sträng måste han först visa att han är rikshushållare, att han håller emot, emot, emot. Sedan kommer det nog ett paket ändå.

Vad Eklund vill få fram är att Borg är mer politiker än ekonom. Ska man förstå Borg kanske man ska titta mer på hans politiska språk.

I USA brukar konservativa politiker beskriva ekonomin som en kropp. En kropp som i hög grad är självreglerande, har ett immunförsvar och endast behöver omsorg i fall av akut sjukdom. Matas kroppen med feta stimulanser blir det frosseri. Bland progressiva politiker är bilen favoritmetaforen. Den kan vara på rätt eller fel väg, gasa eller bromsa och få motorstopp. Någon måste hålla i ratten och ibland behöver man tanka med stimulanser.

Men vad säger oss Anders Borgs noggrant utmejslade, finslipade och under lång tid konsekvent inhamrade väder-metaforer?

Jo, att det inte går att styra ekonomin.

Vädret finns oavsett människan. Det är kaotiskt och amoraliskt; på samma gång hänsynslöst och frikostigt. Det ger och det tar. Det följer en kosmisk logik vars hemligheter ligger långt utom räckhåll för dödliga. Men det går att göra hyfsat vederhäftiga femdygnsprognoser, eller åtminstone endygnsprognoser.

En finansministers roll blir i den logiken att hålla utkik efter lågt flygande svalor och vid behov bygga skyddsvallar. Och sedan, när väderomslaget är nära, uppmana väljarna att klä sig rätt. Svenskarna har ju redan lärt sig på dagis att det inte finns dåliga väder, bara dåliga kläder.

Som politiker gäller det att ta patent på rejäla regnställ. Då vinner man förtroende. Och val.

Så kan man också betrakta Anders Borgs ekonomiska skola.

Fakta | Två veckor till budget

Regeringen förhandlar just nu sin höstbudget. Den ska presenteras för riksdagen den 20 september.

En kvart i tio i tisdags kväll vred Anna-Karin Hatt bort blicken och bleg ut i det jämtländska mörkret. Nog hade gått bra. Bänkrad efter bänkrad i Trångsvikens bygdegård. Hög medelålder – förstås – men levande. Ett parti som levde. Hur många är det förunnat nuförtiden? Nog hade det gått bra. Från starten i Ramvik tre veckor tidigare till de här sista dagarna innan 27 distrikt och 291 kretsar ska mejla sina åsikter till valberedningen hade det pekat uppåt. Hon hade fått definiera sig själv, och därmed sina motståndare. Hennes artikel om ett »Fria tankars hem« hade publicerats i nästan varenda landsortstidning. Hon hade formulerat problemen som de andra kandidaterna tvingats svara på. Lyckats frigöra sig från Maud Olofssons arv. Legat ett steg före.

Och nu satt hon ändå där och stirrade ut genom rutan när hyrbilen susade förbi Finnsäter, Ytterågrillen, Krokom, Högen och Ås. Och visste att Örebro – ett distrikt där gamla vännen Sofia Larsen borde gjort henne till självklar favorit – inte lyckats enas i sin styrelse. Att Halland, hennes egna barndomstrakter, valt att stödja Annie Lööf. Och nog måste hon ha snappat upp att Skåne med sina 33 mäktiga ombud kvällen före proklamerat Annie Lööf som sin kandidat.

E14 låg svart. Anna-Karin Hatt började prata.

– Min filosofi är att en partiledare måste fatta massor av beslut själv. Politikens villkor är ju sådana, man hinner inte förankra allt. Och jag tror att ens erfarenheter säger en del om hur man fattar sådana snabba beslut.

Hon fortsatte:

– Partiet förväntar sig att den som blir partiledare ska kunna gå in och regera från dag ett.

Och sen:

– Att vara socialliberal är att prioritera skattesänkningar för dem med lägst inkomster. Gör man andra prioriteringar är man inte socialliberal.

Hon tittade upp:

– I framtiden handlar det om att locka socialdemokrater och miljöpartister, inte enskilda väljare till höger om moderaterna.

Då gasade hennes pressekreterare förbi bostadsområdet Lugnvik i utkanten av Östersund och i gatlyktornas sken blev det plötsligt tydligt varför regeringens mest anonyma minister fortfarande är en verklig utmanare till mediefavoriten ­Annie Lööf.

Allt Anna-Karin Hatt hade sagt var dolda angrepp. Som en ­passkytt som tålmodigt väntar in bytet från gömslet i jakttornet för att sedan placera kikarsiktets kors på djurets hjärta, avfyra, göra mantel­rörelse, mata in en ny kula och avlossa också den. Sällan har en avrättning av en partivän skett med sådan precision.

Men det pratar man förstås inte om i den gamla fina center­­rörelsen.

I gryningen kommer Sven Bergström körandes i sin luggslitna Ford Galaxy. Det är i Hudiksvall, i Studieförbundet Vuxen­skolans lokaler ute i Västberga. Nio center­partister har kommit för att ställa frågor till Annie Lööf. Solen skiner.

Sven Bergström hänger av sin röd-vita trucker-keps med reklam för Glada Hudik-teatern på en krok i hallen. Fram till förra valet satt han i riksdagen, en högljudd intern kritiker, stundtals representerandes den partivänster som nästan alla centerpartister på ledande positioner säger har utrotats under Maud Olofssons år. När Annie Lööf dragit en prickfri kortversion av sitt liv fångar han snabbt ordet och ställer en av de obligatoriska frågorna norr av Dalälven:

– Hela landet ska leva brukar vi säga, och det skulle gå utmärkt om man här uppe och norröver skulle få behålla och förvalta de resurser vi har – vattnet och skogen. Är det inte dags att vi får göra det?

Hon undviker ett rakt svar. Precis som de andra kandidaterna ska göra i Trångsviken på kvällen: ja, det är dags att vi ser över andra möjligheter men nu har vi ett fungerande skatteutjämningssystem. Det är partilinjen det, att de ekonomiska ojämlikheterna mellan norr och söder ska utredas. Det är som det alltid har varit.

– Gör vi inget åt grisbranschens kris blir det utländsk skinka till jul, flikar en bonde från Delsbo in.

Det är också som det brukar, även om krisen brukar röra mjölbönderna.

Men något annat är nytt. Flera av de nio vill prata ­sociala frågor. Var man än åker eller ringer i center­landet så säger ersättare i byggnadsnämnder att partiet inte längre ser »de allra svagaste i samhället«. Följaktligen har Annie Lööf, Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson – som alla stått bakom Maud Olofssons kliv åt höger – lagt in rättvise­appeller i sina tal.

Det är en socialpolitisk paradox som präglar det här ordförandevalet: å ena sidan är partivänstern utrensad och Maud Olofsson hyllad som förnyare, å den andra klagar samma människor på att partiet har blivit för hårt.

Skickligast på att utnyttja läget har Anna-Karin Hatt varit. Med märkligt hög trovärdighet har hon – som varit Olofssons högra hand i tio år – frigjort sig från det etablissemang hon är del av, och hävdat att hon före valet 2010 rådgav Maud att företag och miljö borde kompletteras med en stark social­politisk profil. Sådana uppgifters grad av fakta är inte så enkla för en medlem i Hudiksvall eller Trångsviken att kontrollera. Men de sätter en bra bild, särskilt i en intern valrörelse där ingen försöker syna den andres bluff eller framföra öppen kritik. Och så blir saker och ting luddiga, och skillnader göms, fast det är stora.

Lööf är tveksam till en obligatorisk a-kassa, Hatt omfamnar den. Hatt vill höja bensinskatten, Lööf är emot. Lööf tycker att skolan bör förstatligas, Hatt säger nej. Hatt vill avskaffa vårdnadsbidraget, Lööf kan leva med alliansens kompromiss. Hatt är republikan, Lööf monarkist. Lööf anser att lön och pension ska beskattas lika, Hatt svarar tvärtom. Hatt tycker inte att straffen för våldsbrott ska skärpas, men det tycker Lööf.  Lööf vill höja biståndet i nästa budget, Hatt säger nej. Hatt kan tänka sig att dela föräldraförsäkringen, Lööf deklarerar ett tvärt nej.

Sammantaget går det inte undvika intrycket av att Anna-Karin Hatt ligger mer till vänster. Särskilt när Annie Lööf i bilen från Hudiksvall till nästa möte på ett café i centrala Sundsvall tvingas göra budget med begränsad pengapåse:

– Jag skulle definitivt prioritera sänkta arbets­givaravgifter före sänkt inkomstskatt för dem med låga inkomster, säger hon.

I samma situation svarar Anna-Karin Hatt tvärtom. Och deras motiv till varför regeringen nu bör sänka restaurang­momsen varierar. Från Lööf som vill prioritera det för att »det är den enda jobbskapande delen i alliansens valmanifest som ligger på bordet i höstens budgetförhandling« till Hatt vars skäl är »att det var något vi som center­parti lovade i valet och löften ska man hålla«.

Lägger man därtill det faktum att Anna­-Karin Hatt nästan lyckats annektera begreppet socialliberalism, blir slutsatsen att hon är den kandidat som mest pratar om det som medlemmarna har på hjärtat och därför torde vinna.

Men så enkelt har det aldrig varit i center­rörelsen.

Monica Henriksson har en sprillans ny Nissan Juke som glänser i metallic-rött när hon denna tisdagseftermiddag susar över Frösön bort mot Trångsviken. Hon är ombudsman i Jämtlands partidistrikt och högtalartelefonen ringer oavbrutet. Först är det ordföranden i Härjedalens krets som dessvärre har utlyst medlemsmöte efter det att val­beredningen ska ha fått kretsens åsikt i partiledarfrågan. Sen en centerkvinna som hysteriskt ropar på andra sidan tråden om att nu jäklar måste vi centerkvinnor ta ställning.

I elva år har Monica Henriksson jobbat i partiet, ända sedan den förra partiledarstriden. Då stod det mellan Lena Ek och Maud Olofsson och frågan löd: Hur långt till höger ska vi gå? Genom att tala om »social och regional klyvning« och profilera sig som icke-akademiker från landet vann Olofsson – och ägnade sig sedan åt att dra partiet åt höger och mot storstäderna.

Man behöver inte vara Einstein för att se att hennes lärjunge Anna-Karin Hatt återanvänder åtminstone första delen av taktiken.

Betänker man att Hatt i flera år formulerat och omfamnat strategin som redan har placerat centerpartiet till höger om moderaterna blir slutsatsen snarast att det kanske fortfarande är så att man säger en sak i centervalen, men sedan gör en annan. Att döma av den historiska erfarenheten är det ju i praktiken inte alls ett val mellan höger och vänster. Snarare en falangstrid mellan två olika grupperingar till höger. Den runt Maud Olofsson och den runt Lena Ek.

Kanske handlar valet just om person. En yngre småländsk landsbygdskvinna som kryssats in i riksdagen, etablerat sig i partitoppen utan att tillhöra den innersta kretsen och tagit upp mycket strålkastarljus, mot en något äldre småländsk landsbygdskvinna som ingått i den inre kärnan, har erfarenhet från näringslivet, varit tjänsteman i regeringen och nu blivit minister.

Två personer som båda försöker hävda att de kan ge partiet en tydligare profil mot moderaterna, men som båda har brister. En kanske inte kan regeringsarbetet tillräckligt bra, en annan kanske kan det men just stått för lojalitet gentemot alliansen.

Hur kafferepssnällt det än verkade på ytan när kandidaterna ställde sig framför hundratalet medlemmar i Trångsvikens hembygdsgård i tisdags kväll var det inte så svårt att avkoda personangreppen.

– En folkrörelse behöver en lagledare som älskar att se andra människor växa, sa Anna-Karin Hatt.

– Vi förhandlade bort oss förra mandatperioden, sa Annie Lööf.

Saken riskerar att bli blodig. Särskilt som ombuden på stämman i Åre i slutet av september både kommer från distrikten – där flera redan gett Lööf sitt stöd – och från kretsarna – där läget är mer osäkert. Det öppnar för en rörig diskussion i valberedningen i helgen. I Anna-Karin Hatts läger hoppas man oblygt att valberedningen inte lyckas enas och därför låter processen fortsätta hela vägen till stämman. Annie Lööfs kampanjmakare vill å sin sida få ett så snabbt avgörande av valberedningen som möjligt.

I vilken grad åhörarna i Trångsviken brydde sig om sådana överväganden är oklart. Annie Lööf fick i alla fall den varmaste applåden.

På vägen ut till bilen haffades Anna-Karin Hatt av en vithårig man i randig pikétröja som sa:

– Jomän, det som känns tryggt är att ni kommer jobba bra ihop.

I två sekunder såg Anna-Karin Hatt alldeles förvirrad ut. Sedan samlade hon sig och sa:

– Jo, men så är det ju.

Artikeln bygger bland annat på intervjuer med ett tjugotal centerpartister på olika nivåer i olika delar av landet.

Fakta

Nu på lördag den 27 augusti är sista dagen för distrikt och kretsar att lämna in synpunkter till valberedningen. Val­beredningen har därefter processen i sin hand och kan ställa sig bakom en kandidat eller låta två eller flera fortsätta kampanja ända till stämman som börjar den 22 september i Åre. 522 ombud från 27 distrikt och 291 kretsar har då rösträtt.

Mötet i Trångsviken utanför Östersund var en av fyra offentliga utfrågningar av de tre kandidaterna i veckan. De övriga skedde i Göteborg, Malmö och Stockholm. Partiet har gett varje kandidat 25 000 kronor i bidrag till kampanj­resor och logi.

Klockan arton minuter över nio på morgonen fredagen den 4 februari i år stod en man på en scen i Linköping och putsade en talarstol av plexiglas. Han tog bort center­emblemet och polerade det separat, satte tillbaka det, tog tre steg bakåt och betraktade sitt arbete. Han höll på i tretton minuter. Det var något fel på bilden av partiet. Det blänkte inte tillräckligt.

När mannen, en ganska ny partimedlem med anställning på rikskansliet, till slut var nöjd följde en dags föreläsning av etablissemanget i partiet. Maud Olofsson pratade, Anna-Karin Hatt och Andreas Carlgren presenterade resultat från sina förnyelsegrupper. Sedan kom lördagen och Annie Johansson.

Nu, i efterhand, när det finns många som vill tala varmt om 28-åringen från Värnamo, kanske scenen överdramatiseras, men oavsett: den applåd hon fick efter att ha kritiserat och klagat på partiets valrörelse var innerlig och varm. För första gången hade hon en riktig maktposition – ordförande i valanalysgruppen – och utgjorde därmed ett hot för en del i lokalen. Ändå fick hon stöd.

– Hon har en bra känsla för hur mycket risk man kan ta utan att göra sig omöjlig. Snacket efteråt var att det var nästa partiledare som hade talat, säger en centerpartist.

Maud Olofsson blev inte avsatt. Men under hennes sista år kom många och inte alltid så fina vinkar om vart det barkade. I Almedalen förra sommaren spreds detaljerade rykten om hur hon planerade sin avgång. Olofsson, som var mitt uppe i valförberedelserna, dementerade ilsket. Men bilden av en ledare på väg ut hade redan satt sig, och efter tillbakagången i valet handlade den interna diskussionen mest om tänkbara tidpunkter och efterträdare.

Först pekades Andreas Carlgren ut som Olofssons kronprins. Överraskande, visst, men så var det inte heller partiledaren själv som pekade. Numera beskrivs it-minister Anna-Karin Hatt som den krönta efterträdaren. Därmed blir hon också utmålad som lierad med makten, förknippad med eftergifter till alliansen och möjligen förbrukad.

Ledan med den nuvarande partiledningen är minsta gemensamma nämnare för flera annars ganska olika grupperingar i partiet. Det är inte högersvängen man bråkar om – partivänstern saknar styrka och kandidat – det är partiets identitet mot moderaterna.

– Det finns en otrolig trötthet ute i partiet på hur alliansen har varit överordnad allting annat. Maud har tappat allt intresse för partiorganisationen och pratar bara med två, tre personer. Då är det inte riktigt positivt att som Anna-Karin Hatt vara en av de personerna, säger en centerpartist.

Traditionalisterna på landsbygden kan för all del lyfta fram Eskil Erlandsson, men han är också befläckad av kompromisserna i regeringen. Anders W Jonsson, riksdagsledamot från Gävle, är ett namn som nämns av många. Men är en 50-årig man vad partiet och alliansen behöver som frontfigur?

Resonemangen leder mot en punkt. Centerpolitiker från höger och vänster, från söder och norr, unga, gamla, säger ungefär samma sak: Annie Johansson blir partiledare – om hon vill.

Annie Johanssons Värnamo ligger nära vilda västern-imitationerna på High Chaparral, nära Ikea i Älmhult, nära Gnosjö. Företagarbygd. Centerpartiet har styrt Värnamo ihop med de andra borgerliga partierna sedan kommunsammanslagningen på 1970-talet.

– Det har alltid funnits starka och duktiga företrädare för centerpartiet i Värnamo, och partiet har alltid stöttat sina politiker, säger Christer Fjordevik, kristdemokrat och ordförande i kommunfullmäktige i Värnamo.

Kommunstyrelsens ordförande är sedan några år tillbaka den tidigare närpolischefen Hans-Göran Johansson. Eller som folk säger i Värnamo: Annies pappa.

– Barn brukar ju ofta betraktas just som någons barn. Men när Hans-Göran Johansson kom fram i politiken så var det tvärtom. Jag tror inte att han har haft några problem med det. Det märks att han är väldigt stolt över henne, säger partikollegan Maria Leifland i Värnamo.

Annie Johansson gick med i partiet som 18-åring. Hon brukar ge bilden av att hon tog ett aktivt beslut i ganska vuxen ålder. Men lika sant är att hon är uppvuxen i rörelsen.

Partiledare brukar ha ganska medelmåttiga betyg, och skylla på att politiken tog överhand. Partiledarämnet Annie Johansson lämnade det samhällsvetenskapliga programmet på Finnvedens gymnasium i juni 2002 med MVG i alla ämnen, inklusive idrott. Som hängiven målvakt hade hon valt fotbollen som specialarbete Hon var given som Bruno Mathsson-stipendiat för mest framstående avgångselev. Men det var talet som alla pratade om. Talet som hon höll i kyrkan på sista dagen.

– Det var ovanligt moget och reflekterande för en så ung person. Jag minns att hon tackade sin mamma och pappa för hur de hade stöttat henne, säger den tidigare skolledaren Olle Gustavsson.

Den politiska karriären gick snabbt. 2004 valdes Annie Johansson in i ungdomsförbundet CUF:s styrelse. Ett år senare blev hon vice ordförande under Fredrick Federley. Samtidigt började hon plugga juridik i Lund.

– Hon var otroligt arbetsam. Den här stambanan mellan Skåne och Stockholm har hon plöjt redan på den här tiden. Jag har varit med om när hon åkte två gånger tur och retur för att hinna med allt, säger Fredrick Federley.

Förbundet tog en ny och mer liberal riktning. Mindre innebandy och mer politisk debatt. CUF gick åt ett liberalt håll i sexualfrågor och högerut i synen på fackförbund och fördelning. Partiet gjorde samma resa, men ungdomsförbundarna tog det ett steg längre. Stenhård marknadsliberalism, platta skatter, visioner om en nattväktarstat. De blev unga högerspöken.

Ett och ett halvt år före valet 2006 inledde Annie Johansson sin personvalskampanj mot riksdagen. Folk från Jönköpingsdistriktet beskriver den som exceptionellt välplanerad, med besök i varenda partiförening och på varenda gymnasieskola. Hon slog ut den tidigare riksdagsledamoten via personkryssen.

– Jag har för mig att Annie till och med hann tillbaka till Lund under rösträkningen, säger Johanna Gustafsson, centerpartist från Jönköpingsdistriktet, som var med i kampanjen.

Genombrottet i riksdagen kom märkligt nog med FRA-omröstningen 2007. Det var då som partiledaren Maud Olofsson valde att resonera och förhandla med Annie Johansson, för att alliansen skulle få stöd för den nya signalspaningslagen bland de unga ledamöterna. Fredrick Federleys trovärdighet i liberala kretsar har aldrig riktigt hämtat sig efter den kompromissen. Annie Johansson kom däremot ut med någon slags heder i behåll. Det säger något om hennes politiska förmåga.

Efter valet 2010 utsågs hon till centerpartiets ekonomisk-politiska talesperson. Det var, säger källorna, riksdagsgruppen som valde att lyfta fram henne, lite på trots mot partiledningen.

Som politikertyp är Annie Johansson mer amerikansk än svensk: välutbildad, social, extremt ambitiös.

Vem man än pratar med – alla nämner hennes hennes noggrannhet och hennes studier. En juristexamen är kanske inte i sig en häpnadsväckande merit, inte i dag, men för centerpartiet åtminstone något avvikande. Ingen partiledare i modern tid har haft en akademisk examen. Juristen Lena Ek fick inte partiets stöd för tio år sedan.

Rakt igenom sin politiska karriär tycks Annie Johansson ha tvekat, på grund av studierna. Hon satsade på pluggandet i stället för att bli ungdomsförbundets ordförande. Hon drog sig för att bli ekonomisk-politisk talesperson eftersom hon inte hade rätt utbildning.

Nu uppges hon tveka inför att kandidera till partiledarposten, eftersom hon verkligen vill bli klar med sin juristexamen. Kanske också jobba några år.

Samtidigt har partiet en del att fundera över när det gäller Annie Johansson.

I vintras presenterade hon valanalysen på Expressens debattsida under rubriken »Stureplanscenterns väg till (c)omeback«. Det handlade egentligen om mötesformer och inte politiskt innehåll, men väckte negativa reaktioner i hela borgerligheten. Det var inte att folk kände sig hotade, men de tyckte att utspelet var osmart. Ett av Annie Johanssons problem som potentiell partiledare är just kopplingen till Federley, ungdomsförbundet och Stureplan. När han i vintras krävde ett skifte på partiledarposten, slöt folk i de traditionella kretsarna upp bakom Olofsson, trots att de egentligen ville byta. Att ha Federley som kampanjledare kan vara farligt.

Anna-Karin Hatt som i dag betraktas som den starkaste motkandidaten har redan positionerat sig ungefär som Maud Olofsson gjorde mot Lena Ek för tio år sedan. Hon talar om regionalpolitik och om att partiet måste framstå som varmare och mjukare.

Å andra sidan säger många i partiet att Annie Johansson har svängt in mot mitten. Hon har tagit avstånd från till exempel förslaget om platt skatt. Hon har också ett grundmurat förtroende bland partiets inflytelserika kommunalråd. Inte bara för hur hon pratar, utan också för hur hon lyssnar.

Kanske kan hennes andra stora nackdel också vändas till fördel. Det är sant att Annie Johansson är född 1983, och aldrig har haft ett exekutivt uppdrag eller en tung ordförandepost. Till skillnad från Hatt har hon aldrig deltagit i den innersta kretsen av allianssamarbetet.

Men partiets beställning till den nya ledaren är glasklar: fullfölj förnyelsen, profilera partiet mot moderaterna och utmana miljöpartiet.

Kommunalrådet Roland Åkesson i Mönsterås – centerpartiets mest framgångsrika politiker, sett till valresultat – ser åldern som Annie Johanssons stora fördel. Hon är den som kan matcha årsbarnet Gustav Fridolin:

– Jag tror att ungdomen är en styrka för centerpartiet i det här läget. Titta på partiledarnas sammansättning. Det är en fördel om vi generationsväxlar.

Med Annie Johansson i det inre kabinettet skulle alliansledningen också få in en ny generation, en generation som inte är skolad i att borgerlig kannibalism är det största hotet. Det är knappast Fredrik Reinfeldts önskedröm. Nervositeten sprider sig redan på borgerliga ledarsidor.

Fakta | Kandidaterna

Annie Johansson
Smålandsfödda ekonomisk-politiska talespersonen som har åldern mot sig – eller för sig – och som står utanför kretsen kring Maud Olofsson.

Anders W Jonsson
Barnläkaren som blev statssekreterare som blev riksdagsledamot. Populär för att han anses kunna mjuka frågor. Men är man och okänd utanför partiet.

Eskil Erlandsson
Långvägare med hyfsat lyckat statsrådsskap bakom sig. Står på egna ben med tydligt stöd ute i landet och bör betraktas som en kompromissmöjlighet om storbråk utbryter.

Anna-Karin Hatt
Den tidigare statssekreteraren och parti­strategen bakom Maud Olofsson som lyfts till minister. Erfaren, men saknar plattform i riksdagen och kanske också distriktsstöd.

Lex Juholt
Efter Håkan Juholts färd till partiledarposten i s bör ingen kandidat negligeras. EU-parlamentarikern Lena Ek, till exempel, eller statsrådet Andreas Carlgren.

Fakta | Johanssons krets

Lena Ek
EU-parlamentarikern som förlorade partiledarstriden mot Maud Olofsson och som aktivt stöttat Annie Johansson i flera år.

Roger Tiefensee
Riksdagsgruppledaren som inte tagit offentlig ställning men som avstod sin position som ekonomisk-politisk talesperson till förmån för Annie Johansson.

Fredrick Federley
Den kontroversiella riksdagsgrupp­ledare som lyfte upp Annie Johansson i ungdomsförbundet och som drivit på Maud Olofssons avgång.

Sofia Jarl
Partistyrelseledamoten och kommunalrådet i Gagnef som var en viktig spelare i kulisserna när ungdomsförbundet förändrades och tryckte partiet i liberal riktning.

Elisabeth Thand Ringqvist
Tidigare partitjänstemannen som nu är vd på Företagarna och dels utgör viktigt bollplank, dels är en viktig länk mellan partiet och näringslivsvärlden.

Roland Åkesson
Succékommunalrådet i Mönsterås som med 40-procentigt väljarstöd i ryggen beskriver Annie Johanssons ålder som en fördel, inte som en nackdel.