Det finns drag av partikongress.

I pausen säger en vackert rynkad dam:

– Jag tycker inte om det.

Efteråt förklarar en herre med pondus­mage:

– Vi gillar det inte.

Ordvalen är förtjusande, eftersom de antyder att en politisk process har ägt rum i bänkraderna under akt två. Missnöjet har gått från individ till kollektiv. De som strömmar ut genom Stadsteaterns dörrar denna torsdagskväll i januari då partiet har fått en ny ordförande är en rörelse, en rörelse som voterat om föreställningen och nu samstämt ska verkställa sågningarna.

Enade de stå när de kritiserar »Olof Palme – en pjäs från Sverige«.

Det börjar med ett preludium. Ensemblen repeterar och pratar lite samtidspolitik. Från åskådarposition förstår man att det ska gå en båge från det tidiga åttiotal som manuset mestadels behandlar till vår samtid och valförlusten 2010. Så mycket annat begriper man dock inte.

Efter första akten, där Philip Zandén och Mats Blomgren förtjänstfullt spelat upp den märkliga intervju Hagge Geigert gjorde med Palme, går det inte på något sätt att förstå vad manusförfattaren Lukas Svensson och regissören Tobias Theorell vill med föreställningen.

De tycks inte vilja något.

Det är inte den sortens sentimentalitet Stefan Löfven ska föra fram när han installationstalar dagen efter. Det är inte en kritik från höger. Det är inte heller ett historiskt gestaltande.

Jag fattar inte vad det är.

I andra akten tror jag mig förstå pjäsens syfte och då blir jag ilsken. Den centrala scenen är en urspårad kräftskiva där Palme har sällskap med en fransk revolutionär, ett fyllo, en Bertolt Brecht, en Jimmie Åkesson och några till.

Ska man vara snäll går det att säga att kräftskivan stundtals gestaltar partiets sönderfall, men ju längre akt två lider, ju tydligare står det att pjäsen har större ambitioner än så. Den vill säga vad som hänt med Sverige sedan Palmes dagar. Och det är här problemet ligger. Samhällsanalysen är grund som en vattenpöl.

Enligt pjäsen har följande hänt: 1) Socialdemokraterna har svikit sina ideal. 2) Pensionärer har börjat rösta på sverigedemokraterna.

That’s it. Moderater och miljöpartister existerar inte.

Man gör en hånfull och rolig drift med Jimmie Åkesson och upprepar sedan den gamla trötta klichén om socialdemokrater som inte längre står upp för de svaga. Sedan har man sagt sitt. Man beter sig som den fria vänster man är – skjuter på det gamla regeringspartiet från vänster, utan att förstå att själva beteendet gestaltar hur obsolet man blivit och hur lite man förstår av medborgarnas politiska preferenser.

Tankarna som förs fram är inte nya, inte originella, inte vältänkta.

Det är märkligt hur en pjäs om politik på en hyllad teater kan få bygga på så lättviktig politisk analys.

Värend i söder, Kinda i norr. Sevede, Tjust och Aspeland.

Finnveden, Njudung.

Vista och Tveta och Vedbo på höglandet.

Möre och Handbörd vid kusten.

Tolv olika lagar, tolv ting. Usla jordar och mörka skogar. Medeltidshistorikerna benämner dem bonderepubliker.

Här lärde sig folk älska barrskogen för dess skyddande egenskaper. Som en fristad från överheten. Satt några isterbukar i Stockholm och skulle bestämma över en kunde en alltid gå till skogs. Där kom de inte åt en. Drog armén från huvudstaden ut i krig mot danskarna förklarade sig de små länderna neutrala. Drog den ut mot ett småland byggde en bråtar. Centralmakten har aldrig stått högt i kurs här.

Oavsett om den hetat kungen eller verkställande utskottet.

En kan tänka på det när klockan är en kvart i tre en lördagseftermiddag i ett köpcentrum i en liten stad vid Döderhultsvik.

– Han fick ju aldrig chansen. Det var ju så. De motarbetade honom hela tiden.

Johan Persson bär bullig täckjacka i rött och har en uppsyn det är svårt att bli klok på. Dyster och stridslysten samtidigt. Med »de« menar han förra partiledningen, etablissemanget, stockholmarna.

Han är kommunalråd i Kalmar och är här för Håkans politiska begravning. Som alla andra. Det speciella med Johan är hans historia. På nittiotalet var han en av Niklas Nordströms förtrogna. Senare arbetade han för Mona Sahlin. På sossespråk innebär det att han först utgjorde en del av högerfalangen i ungdomsförbundet – med Stockholms län, Norrbotten, Östergötland, Kalmar som knytpunkter – och att han sedan plockades upp av de adlade familjerna i Stockholm.

Vilket ska visa sig relevant.

Just nu står han bara utanför den bakre entrén till Flanaden och väntar på att Håkan Juholt ska ta farväl.

Därinne är det packat. Det är så mycket folk att det inte går att ta sig från den ena ingången till den andra. Man kan försöka smita in på Domus och titta genom fönsterrutorna, men det är också allt.

Han som fortfarande är partiledare anländer i en svart bil registrerad NSF 767. De jublar när han kliver fram till mikrofonen. De höjer sina mobiler och fotar. I tjugo år har han stått här om lördagarna och talat med folk. Han är fortfarande deras man.

När han kommer till kärnpunkten i sitt tre minuter och tolv sekunder korta tal – meningen om att han i denna stund avgår från uppdraget som ordförande för socialdemokraterna – buar de.

I radio och tv låter det senare som om några entusiaster piper fram ett »nej«. I folkhopen är det öronbedövande. Det skär i trumhinnorna. Folk börjar gråta.

– Håkan för fan! vrålar någon långt bakifrån.

Det är en märklig scen som kommer att gå till svensk politisk historia.

– Jävla Aftonbladet, fräser en man i rutig halsduk.

Historien handlar om saker som syns och saker som inte gör det. Man måste kombinera dem för att förstå. Först det som syns:

I slutet av september förra året skickade Carina Moberg – i skrivande stund fortfarande gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen – följande rader till sina ledamöter:

»Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll. Den måste helt enkelt skrivas om.«

Snart lästes meddelandet upp i »Rapport«. Och med det inleddes historien om hur de avsatte Håkan Juholt. Eller hur han avsatte sig själv.

Först detta att han inte ville återställa a-kassan ordentligt i det förslag till skuggbudget som lagts fram för riksdagsgruppen. Sedan avslöjandet i Aftonbladet om att han begärt ersättning för hela hyran av lägenheten han delade med sin sambo. Därefter beskedet att han inte tänkte ställa upp i partiledardebatten i SVT om han inte fick stå på replängds avstånd från Jimmie Åkesson. Och så sanktionerandet av förslaget om graderat medborgarskap.

Små barn blir spattiga när de fått mycket godis. Så även journalister och politiker. Jösses, vilka veckor det var.

En pudel följdes av en utskällning av riksdagskansliet. Förnekanden från partikassören ställdes mot ihärdiga anonyma källor. Facebook-rader skrevs och ångrades. Kommunalråd som frustade förakt. Kommunalråd som krävde avgång. Bråk om vad assistenten gjort eller inte. Bråk med assistenten. Och i riksdagsgruppen.

Allt inför öppen ridå.

Det fanns en bild av Håkan Juholt före detta och en efter. Den före var solkad av sambons bedrägeribrott och de märkliga turerna om den svenska Libyen-insatsen, men sken av starka tal, skickligt parlamentariskt agerande mot minoritetsregeringen och en bland medlemmar spirande känsla av entusiasm. Den efter var i bästa fall: slarver. I värsta fall: fifflare.

Strax före klockan nio på morgonen fredagen den 14 oktober anlände Håkan Juholt till mötet med verkställande utskottet. På dagordningen: hans framtid på posten. Så långt går saken att följa i tidningar. Frågar man runt och jämför versioner går det att få fram det som inte syns.

Det var ingen dans på rosor.

Flera personer ville få honom att avgå redan då.

De hade haft möten i förväg där de diskuterat saken. Möten han inte blivit kallad till. Tillåt mig formulera det lite tydligare: partiordföranden i det patriarkala svenska socialdemokratiska arbetarparti som mer än något annat genom historien lärt sig värdera vikten av förtroende för en solitär ledare, han visste ingenting. De gick bakom ryggen på honom och hängde upp honom på gärdsgården.

Sven-Erik Österberg, säger samstämmiga källor, var med och drev detta. Såsom Juholt tillsattes, så avsattes han också.

När Mona Sahlin förlorade valet 2006 formerades två maktcentrum och sedan dess har det mesta i socialdemokratin kunnat tolkas genom dem. Å ena sidan: Distriktsklustret. Å den andra: Etablissemanget.

Distriktsklustrets kärna var från början Skåne, Kalmar och Dalarna. De drev fram avrättningen av Sahlin. De var sakpolitiskt splittrade men delade intresset att bryta det de ansåg vara en stockholmsk maktdominans. De valde en perfekt kandidat: Pär Nuder. Genealogiskt kom han från eliten, men hade skäl att ogilla kretsen runt Sahlin. Dessutom kunde han i detta skede accepteras av alla.

Etablissemangsklustret var de som senast suttit vid köttgrytorna. Sahlins gäng – Thomas Östros, Stefan Stern, Sven-Erik Österberg, Ylva Johansson, Ibrahim Baylan – men också tjänstemän, en del partiveteraner, Stockholms läns partidistrikt, många distrikt runt Mälardalen, en del i norr.

Det förvånande var att Distriktsklustret kopplade grepp om valberedningen. Dess ordförande, Berit Andnor, höll fast vid upprorsmakarna även när Nuder visat sig ovillig att leda partiet. Då utbröt krig. I röken och dimman sköts det hejvilt på allt som rörde sig. Till slut insåg alla att valberedningen redan bestämt sig. Att den låst sig. Etablissemanget var splittrat mellan Thomas Östros och Mikael Damberg, och valberedningen tänkte fortsätta stödja bönderna. De skickade fram fler namn. Tomas Eneroth sa nej. Leif Pagrotsky avböjde. Men för varje namn stärktes revolten. När Göteborg och Göran Johansson, som satt i valberedningen, backade upp dem avgjordes allt.

Heléne Fritzon från Skåne, Peter Hultkvist från Dalarna och Johan Persson från Kalmar insåg att de faktiskt kunde välja partiledare, att de för första gången på generationer fick bestämma. Nu hade de stöd av Stockholms stad också, och valberedningen köpte nästan vem de än förde fram. Det blev Håkan Juholt.

Detta hände alltså i bondeupprorets tid.

Nu, ett halvår senare, kom den första motreaktionen. Från en av dem som förlorat mest i kriget – Sven-Erik Österberg.

Stockholms län, det mytomspunna maktdistriktet som varit böndernas främsta måltavla, hade inledningsvis sökt fred. De trodde förstås inte på lantisen från Oskarshamn, men gillade läget och spelade med de kort som gavs. Så snart satt länarna Tommy Waidelich och Carina Moberg på tunga poster i riksdagen.

Andra förlorare hade svårare att göra sig gällande. Thomas Östros rök, Sven-Erik Österberg likaså. När hörde ni senaste talas om Ibrahim Baylan? Det är nog fel att kalla det en utrensning, kompetensflykt däremot passar, för med dessa personer försvann en massa erfarna tjänstemän som dessutom hade gott om vänner i den frifräsande delen av Stockholms län och Mälardalen. Och från den kretsen har det alltsedan kongressen i mars förra året funnits ett motstånd.

Det fick utlopp i oktober. Inte så konstigt. Förståeligt, till och med. Märkligare var LO:s roll.

Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste kritiker. Också på den punkten är flera källor eniga.

Hennes bevekelsegrunder varierar med förtäljare. Någon säger att det handlade om sakpolitiken, att Juholt ens snuddat vid tanken på att spara på a-kassan. En annan uppger att hon i grunden sympatiserar med den stockholmska makteliten. En tredje att hon på ett principiellt plan oroade sig för de oklara, dubbla och bedrägliga besked om olika saker Juholt vid den här tiden gav, både internt och offentligt.

Det ena skälet utesluter inte det andra, något av dem kanske är överdrivet. Men hon agerade för att få partiledaren att avgå.

De här berättelserna om Sven-Erik Österberg och Wanja Lundby-Wedin sprids efter Juholts fall förstås främst av dem som stöttat smålänningen. Men de bekräftas faktiskt också av personer som då hade samma intressen som Österberg och Lundby-Wedin. Man tycker att de tog ansvar.

Mer ensidiga avsändare pekar ut partiledningens hjälte i oktober. I partivänstern säger en hel bunt människor: det var Heléne Fritzon som räddade Håkan den gången. Utan henne hade han varit borta redan i oktober.

– Vår partiordförande har meddelat att han är villig att fortsätta. Vi har ställt oss bakom det, sa Sven-Erik Österberg till Expressen efter mötet.

Han sa också:

– Man ska hålla sig till sanningen. Det är det vi har diskuterat väldigt djupt.

På ytan hände sedan följande: det blev november. Samt: han sjabblade i en lördagsintervju i »Ekot«, det kom kritik i ett läckt sms från Sigtunasossen Anders Johansson, och han hamnade i offentligt tjafs med Sven-Erik Österberg om vad som egentligen gällde i uppgörelse med regeringen om reglerna för partibidrag.

Pia Johansson från Västmanland berättade i tv att han sagt på partistyrelsen att det fanns en överenskommelse med miljöpartiet och vänsterpartiet att inte ställa upp i SVT om man behövde stå nära Jimmie Åkesson – samtidigt som Åsa Romson sa att det fanns det inte alls.

Vidare käkade Sven-Erik Österberg och Thomas Östros middag med Björn Rosengren. Och Dan Svanell sa upp sig från jobbet som presschef.

Och så det där som folk pratade om i veckor efteråt: att Thomas Östros – han som eliten betraktat som Mona Sahlins arvtagare – satte sig i »Agenda« och började prata om problemen.

Håkan Juholt stod pall. Eller, man vände sig på rätt många håll i partiet mot Östros; vad fan hade han i »Agenda« att göra?

Partiledningen – lite oklart i detta läge vilka som faktiskt räknades dit i praktiken – fick fram en del policy. De kritiserade regeringens hantering av sjukförsäkringen tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet och enades om att rödgrönt lägga ett utskottsinitiativ för att tvinga fram riktlinjer för bemanningen i äldreomsorgen. Leif Pagrotsky kom med en första rapport från sin grupp om en ny skattepolitik och Tommy Waidelich tog fram ett förslag om nytt sysselsättningsmål och ett om nya budgetregler, där nivån på offentliga tillgångar skulle regleras. För förs­ta gången under Håkans partiledarskap kom det något som började likna konkretion och förverkligande av retoriken.

När partiet samlades till förtroenderåd i Aula Magna på Stockholms universitet den första helgen i december fanns en gnutta hopp. Fast då visste förstås alla att SCB:s halvårsmätning skulle komma veckan därpå.

27,7 procent.

Det är en av två siffror man kommer minnas när man talar om Håkan Juholt.

Samma dag sa han i Dagens Nyheter att alla i Sverige ska ha tillgång till samtliga mobiloperatörernas nät. Det framstod onekligen som ett rätt ogenomtänkt förslag, men få försökte faktiskt förstå vad han höll på med. Han hade en idé om att politiskt utnyttja en ledig konfliktlinje i svensk politik; den mellan land och stad. Den han själv tagit sig till partiledarposten på. Den som viftades bort i Stockholm av människor som inte ens visste om att det på landsbygden också söderut klipps av kablar till det fasta nätet. Oavsett om det är pensionärer med behov av trygghetslarm eller småbarnsfamiljer som drabbas.

Det där kommer hursomhaver ingen komma ihåg. Däremot: 27,7 procent i Statistiska centralbyråns stora opinionsundersökning. Den alla litar på. Sämre än någonsin tidigare.

Sedan blev det andra advent.

Det känsliga är det som sker under ytan i december, för det är då det sker. Det vådliga rör Ingvar Carlsson. Få vill bränna honom. Han är det levande helgonet i socialdemokraterna och det finns det säkert goda skäl till. Lägger man pusslet landar man ändå i att han är aktiv nu; han är i högsta grad aktiv.

Under december träffar ett antal medelålders grå eminenser – några äldre än så – varandra i lite olika konstellationer och diskuterar läget. Vem eller vilka som tar initiativ går inte att fastslå. De har sopat sina spår ganska bra. Det går inte heller vara säker att de skulle ha varit så himla många; att vagt sprida ansvaret är ju också ett sätt att påverka historieskrivningen. Men Thage G Peterson – inte alldeles okänd för viss pratsamhet – har i Aftonbladet nämnt Ingvar Carlssons namn och sagt:

– Att det skulle vara organiserat känner jag inte till. Men jag utesluter det inte.

Med ett flertal källor som grund går det att säga att Ingvar Carlsson agerar i sällskap med andra. Det som förenar dem är att de är delar av ett äldre etablissemang. De är minst lika mycket partiadel som Sahlins gamla krets eller de i dag aktiva i Stockholms län, men kan också ställa sig över den sortens konflikter. På så sätt skapas ett tredje maktcentrum.

Den kritik de har berör egentligen allt och alla. De är inte nöjda med Håkan Juholt och hans krets, men inte heller med verkställande utskottet, som tycks ha tappat greppet om läget.

Deras mål är att få fram en slags fallskärm för partiet. Om allting kraschar – för det ser det ju ut att göra med opinionssiffrorna och Juholts rörelsemönster – då ska det finnas en färdig räddningsaktion. En B-plan. Som bygger på att om det är några som avsätter Juholt kan de inte få ta över partiet, eftersom det då riskerar att spricka. Distriktsklustret måste på något sätt få vara med och dela makten.

De tar fram en sådan plan. Flera källor uppger att de också tar fram en ny partiledarkandidat och denne är Anders Sundström, tidigare kommunalråd och minister, numer Folksam-direktör. Han är populär sedan länge i dessa kretsar. Han ska ha blivit tillfrågad och accepterat att snabbt ställa upp om det krisar.

I största hemlighet rullas mattan ut.

I det gamla etablissemangets verksamhet får Pär Nuder, enligt flera källor, ett slags statssekreterarroll. Han kan ha samma drivkrafter som de andra – en tro på att man räddar partiet kombinerat med en mind­re eller större del bekräftelsebehov. Men också att hämnas Sahlins gamla krets och se till att ingen av dem blir partiledare nu. Dessutom, kan man tänka sig, finns det nog en viss nostalgisk förtjusning hos affärsmannen vid Stureplan att få snacka med statsmannen han började som talskrivare åt.

Det finns en alternativ beskrivning också, som går stick i stäv med denna, nämligen den att det äldre etablissemanget främst har kontakter med Sahlins gamla krets – Östros och Österberg. Att det är där samarbetet finns. Den ena utesluter inte nödvändigtvis den andra. De äldre kan ha haft parallella kontakter. De är i alla fall aktiva.

I december växer också bland Juholts motståndare känslan av att man måste göra något. På alla håll. Förutom i Stockholms län. Där lägger de sig lågt, helt platt faktiskt. Ett beslut som tycks komma från Mikael Damberg, distriktsordföranden själv, som ska ha insett att vad han än gör för rörelser så förlorar han på det. Vilket har att göra med SSU.

I den process som vaskade fram Juholt blockerades Damberg av vänstersossar som hänvisade till gamla SSU-bråk. På så vis försköts konflikten från att handla om periferi-centrum till vänster-höger. Detta är ytterligare en av de saker det äldre etablissemanget är oroliga för. För att den generation som tycks förlorad nu ska få makten och slita varandra i stycken.

Mikael Damberg var ordförande efter Niklas Nordström och tog inte förbundet ut ur falangstriderna. Ska hela bilden fram så har egentligen inte så många något emot personen Mikael Damberg, annat än att han möjligen anses för vek och konflikt­rädd. Det folk i partivänstern anklagar honom för är att omge sig med myglare som fortfarande beter sig som inför en SSU-kongress vid sekelskiftet. Och nu tänker alltså dessa bevisa en gång för att alla att de har kammat till sig.

Stockholms län stämplar ut ur processen.

Göran Persson kom också från landet och mötte samma motstånd från etablissemanget som Håkan Juholt. Men han hanterade det annorlunda. Han förstod att han var en främmande fågel som inte själv kunde bryta strukturerna utan var tvungen att knyta till sig sådana som Ants Nuders son och Bo Toressons dotter och Kjell Larsson med grabb. Sådana råd lyssnade Håkan inte tillräckligt på.

Den 16 december publicerar Dagens Industri en längre artikel som delvis består av tidigare kända uppgifter om skuggbudgeten och a-kassan. Men den är tyngre och mer kraftfull än något som någon journalist gjort på ämnet.

Den påverkar både på och under ytan.

Man kan nog säga att det ändå fanns ett litet hopp kvar när folk åkte hem för att fira jul. Man tänkte sig att skulle han bara hålla sig bort från medierna, skulle han bara få vila hemma och i Mexiko över jul, skulle han sedan bara styra upp en vettig organisation, skulle han bara förbereda sig inför januaris partiledardebatt och göra det han är bäst på, banka skiten ur statsministern från talarstolen, ja, då skulle partiet kunna få det som man i ett års tid eller mer har gått runt och sagt att man haft – en nystart.

Den förhoppningen är en gran som barrar.

Flera riksdagsledamöter beskriver hur de kommit hem till julbord och mataffärer och insett att folk är innerligt trötta på partiledaren.

Den 27 december kommer en forskningsrapport från SOM-institutet i Göteborg, som säger att valet 2010 avgjordes av direktströmmar från socialdemokraterna till moderaterna. Samt en opinionsundersökning från Sifo som visar att bara 16 procent av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för Håkan Juholt.

Det är den andra siffran man kommer minnas. 16 procent.

På nyårsdagen skriver Ylva Johansson ett ganska harmlöst inlägg på sin blogg som tolkas som hård kritik av partiledaren. Dagen därpå talar Göran Johansson – som första person från valberedningen – ut om processen som ledde till Juholt. Göteborgaren backar upp partiordföranden med konstaterandet att ingen annan kandidat platsade som partiledare.

Samtidigt fäster Sifo-mätningen i partiorganisationen. Socialdemokrater brukar beräkna valresultat som ett snitt mellan partiets siffror och partiledarens. Mellan tummen och pekfingret. Med den metoden hamnar man på runt 20 procent. Då är det rätt många runtom i landet som förlorar sina positioner och sitt inflytande.

Så det börjar snackas. Anders Sundströms namn flyger för att det ändå är lite logiskt. Tidigare statsrådet Jan Nygren nämns också som en möjlig efterträdare, mest från partihögern. Carin Jämtin inser alla kommer bli viktig i vilken roll hon än tar. Särskilt vänstern inser – eller anser – det. Om det nu händer att Håkan verkligen går.

Dagens Industri hänger i. För många är det uppenbart att någon aktör spelar och läcker uppgifter till tidningen med syftet att urholka partiledaren. Ganska många har skäl att berätta för en journalist hur det gick till när skuggbudgeten gjordes.

Oavsett, Wanja Lundby-Wedin vaknar igen. Runtom i Mälardalen knorras det ordentligt på olika träffar. Och alla undrar hur det ska gå på det tvådagarsmöte verkställande utskottet har planerat in.

Så är läget när Håkan Juholt – i stället för att vänta till vårterminsstarten i riksdagen – åker till Folk och Försvar i Sälen.

I januari 1980 vakade journalistkollektivet utanför Transportarbetarförbundets lokaler i Stockholm. Däruppe slogs Hasse Ericson – personifierad fackpamp – för sin politiska tillvaro. Han hade låtit käften glappa många gåner och rest till Spanien fast det var bojkott och representerat och blivit utesluten ur LO:s styrelse. Han kallades Hoffa, efter skurken.

»Klockan kvart över tre i morse körde Hans Ericson cigarren nästan i ansiktet på mig, och det kändes uppfriskande«, inledde Dieter Strand sin fenomenala rapport från Vasagatan.

I resten av texten visade han – socialdemokrat själv – vad Hasse hade fått gjort. Centraliserat förbundet och förhandlat fram bra löner. Ingjutit hopp hos taxichaufförerna och åkarna i det lilla förbundet, fått dem att känna att de hade makt.

I landsorganisationen var Hasse udda. Han betedde sig inte som man skulle. Det tog 18 timmars möte att knäcka honom.

»Nu är vi av med Hasse. Nu blir det evig frid och lycka i Transport och hela fackföreningsrörelsen och hela detta jämnstruket blågula land.«

Skrev Dieter Strand. Som kom från Urshult i Värend i Småland.

På Högfjällshotellet går allt åt helvete. Framträdandet är säkert välplanerat, och försvarfolket har han inga svårigheter att hantera. Men journalisterna. Pressträffen är en katastrof. Han som brukar skoja och skämta har ett kroppsspråk som skriker försvar. Och så säger han det där om att regeringen fattat beslut med stöd av sverigedemokraterna, fast Jimmie Åkessons parti inte ens suttit i riksdagen då.

Så härjet drar i gång igen. Han slingrar sig värre än Emån.

Det finns en fin bild som Svenska Dagbladet publicerade i en artikel om det hela. Håkan Juholt i förgrunden, i bakgrunden en bekymrad Urban Ahlin med piké och armarna i kors. Ahlin hade anledning att oroa sig. Dagen efter föreslår Juholt honom som ny gruppsekreterare och vice partisekreterare. Som sin närmaste politiska rådgivare. Problemet är bara att Ahlin har många fiender, många som tycker att han inte kan samarbeta och ännu fler som tycker att anklagelserna om sextrakasseri mot honom för några år sedan aldrig klarades ut. Har Håkan inte redan tappat sina trogna över jul eller efter blundern i Sälen gör han det med Ahlin. Det blir bara för mycket.

Folk orkar inte längre.

Wanja Lundby-Wedin och Sven-Erik Österberg – med stöd av Elvy Söderström från Västernorrland – tar fram sina yxor och börjar hugga. Och den här gången ger de sig inte.

På Gäddefalls ägor längst i norr i det som fordom var de små länderna ligger Svikingsbro, en liten spång över en sankmark. Här, säger sägnen, förlorade Nils Dacke initiativet i upproret mot centralmakten. Han hade tagit sig från Vissefjärda i Möre och fått en maktposition som han aldrig räknat med och erövrat adelsfästningar långt in i Östergötland. Men vid Gäddefall var det inte han utan motståndarna som fick hjälp av lokala bönder och la sig i bakhåll. I flykten ska Dacke ha ropat: »Här äro wi beswikne!«. Därav namnet på spången.

I det som händer nu har alla sina skäl, fast de inte är helt enkla att identifiera. Säkert går det däremot säga att det inte är så synkat mellan de olika aktörerna. För att saker verkligen ska hända i ett stort politisk parti krävs inte alltid att det finns uppgörelser eller pakter. Det räcker med att intressen sammanfaller.

Den trio som leder attacken förenas i sin övertygelse att detta måste göras för att rädda partiet. Ingen har vågat ta tag i det, eftersom man samtidigt riskerar att sänka sig själv, vi måste göra det. För Sven-Erik Österberg och den maktbas som finns bakom honom är hämnd, besvikelse över partiledarens retoriska, och i någon mån politiska, inriktning också potentiella drivkrafter.

Wanja Lundby-Wedin kan, som nämnts, ha flera skäl men källor med insyn i facket och de kristna kretsarna av partiet lägger störst vikt vid hennes person; att hon helt enkelt inte klarar av folk som slirar på sanningen. För Elvy Söderström kan det handla om att återupprätta en del av det inflytande norra Skogen förlorade när Juholt valdes.

Det räcker inte med tre ledamöter i verkställande utskottet. På det faller ingen partiledare. Särskilt som angreppet verkar förvirrat och pågår både i det öppna och i det dolda. På fredagen går Västmanland och Örebro ut och kräver Juholts avgång. Det tolkas först som att hela Mälardalsregionen är med på tåget, men när den mediala försvarsmanövern sätts i gång och distrikt efter distrikt backar upp partiledaren framstår regionen snarare som splittrad.

Inne i verkställande utskottet är verkligheten en annan. Flera källor beskriver att diskussioner landar i olika positioner på en glidande skala. Lena Micko från Östergötland landar i att Håkan inte kan sitta kvar. Men det gör också Veronica Palm från Stockholms stad. Och Leif Pagrotsky och Anneli Hulthén från Göteborg. Och Tomas Eneroth från Kronoberg.

Håkans distriktkluster – maktbasen för det årsgamla upproret – faller ihop.

Varför hans egna också sviker honom? De har nog sina skäl, de också.

När det gäller Stockholms stad är partikamrater runtom i landet inte sena med förklaringen att distriktet med flest interna strider också är det kallast kalkylerande. När man inser att en ledare faller tar man sin hand från denne för att få inflytande över nästa.

Samma skäl kan förstås gälla göteborgarna. Hulthén har begärt och fått mandat för att driva Håkans avgång om det skulle hamna i en sådan situation. Men det kan också handla om interna positioneringar – Göran Johansson har ju bara veckor tidigare gått ut och backat partiledaren, är det här en smäll på den gamles fingrar?

Svårbegripligast är Eneroth. Smålänningen som får åka hem till Sydregionen som svikare. Men han kan, precis som alla de andra, tycka att han agerar för partiets bästa.

Man bör nog heller inte underskatta den psykologiska effekten. I två dagar sitter de ordinarie ledamöterna och suppleanterna i möte. Journalister barrikaderar byggnaden. Partikamrater ringer och hetsar. I medierna uttalar sig kreti och pleti. Det blir en speciell gruppsykologi. Verkställande utskottet blir en egen enhet, ett »vi« med ansvar och skyldigheter mot partiet. Och mot varandra.

Att de bråkar ordentligt och att vissa inte alls vill in i fållan råder det ingen tvekan om. Uppgiftslämnare beskriver hur Heléne Fritzon från Skåne och Peter Hultkvist från Dalarna håller fast vid Håkan. Liksom Stefan Löfven, Metallordföranden, som därmed hamnar på en annan sida än LO-basen.

Det är inga trevliga möten. Håkan Juholt får rätt ofta gå ut ur rummet. Vid ett tillfälle kommer Carin Jämtin ut till honom. Tidningen som då lyckas få en bild på dem skriver att hon kliver ut med avgångsbeskedet. Vad hon i själva verket säger är:

– Du, Håkan, glöm inte att de kan fotografera dig när du är på balkongen.

Det är väl ungefär det enda roliga som händer.

Till slut nås enighet.

Haken är bara att det inte tycks finnas någon efterträdare. Ingen de kan enas om. Och då är de ju liksom tillbaka på ruta ett.

Det är någonstans här som det äldre etablissemanget kommer in. De har inte riktigt fattat vad som håller på att hända. Var de inte sura på verkställande utskottet tidigare så blir de det definitivt nu. När de förstår att: 1) LO:s ordförande för första gången i historien håller på att avsätta partiets ordförande. 2) De som nu hugger partiledaren inte har någon plan för en efterträdare som kan ena partiet utan tänker kasta ut socialdemokraterna i ledarlöst vakuum som faktiskt kan leda till partisplittring.

Åtminstone är det vad folk tänker denna fredag. Att hela skiten rasar samman.

Så de går in och tar över. Vem som ringer vem är oklart, men plötsligt befinner sig Pär Nuder på ett lägre våningsplan i huset. Och där träffar han Håkan Juholt. Om det samtalet finns två versioner – en där Nuder övertalar Juholt att ge sig och en där Nuder hjälper Juholt att skriva avgångstalet. Båda är nog sanna. Nuder har rådgett Juholt på distans ända sedan partikongressen och är en person – en vän till och med – som smålänningen litar på, även om beskedet är att nu är loppet kört.

Viktigaste uppgiften för de grå eminenserna den där fredagen är dock att få fram en ordnad process och en ny partiledare. Hur det går till är höljt i dunkel, men redan på lördagen när Håkan tar farväl hemma i köpcentret i Oskarshamn flyger beskedet runtom i partiet att det är kontroll på läget – processen ska gå blixtsnabbt – och att den nya partiledaren knappast lär hämtas från det verkställande utskottet. Den gruppering som satt i gång avrättningen av Juholt ska inte få ta över.

På söndagen hörs det från alla håll och kanter ett enda namn – Anders Sundström. Det ska vara klart. Han har fått en rak fråga och tackat ja. På söndagskvällen eller senast på måndagen ska han presenteras för journalister, meddelar uppgiftslämnarna. Partiet säger till och med att det ska komma besked klockan sex på söndagskvällen.

Då går luften ur.

Beskedet blir att det inte finns något besked.

Anders Sundström har backat. I sista stund.

Allt faller.

Det var ju för Anders Sundström som Håkan Juholt hade gått med på att avgå.

Ska det någon gång talas om kris i socialdemokraterna så var det i söndags, när processen som förde fram Juholt ser ut att upprepa sig, när förstanamnet säger nej och när Carin Jämtin låser in sig själv och det verkställande utskottet och säger sig tala om längre och kortare processer och söker med ljus och lykta efter en kandidat som både kan ena och svara ja.

I onsdags kom en budkavle från Handbörd och Möre. Socialdemokrater har ringt in till partiexpeditionen och sagt upp sitt medlemskap. I protest. För Håkans skull. Man måste ändå ge dem det, smålänningarna, de böjer inte nacke för annat än sten som ska plockas ur sandjord.

Likt en mager teg pinad av torka och hagel framträder det socialdemokratiska arbetarpartiet nu. Denna fredag kan verkställande utskottet försöka sätta ett namngivet frö i backen. Kan det gro?

En omständighet skiljer detta partiledarval från det för ett år sedan. Nu är det äldre etablissemanget med och styr. Det skulle vara intressant att höra vilka kraftuttryck de tog till när Anders Sundström drog sig ur – vi pratar om män och kvinnor som är vana att bestämma – men alla har inte övergivit Carin Jämtin helt bara för att förstaplanen sprack. Svaret på frågan varför Jämtin agerar som hon gör i den här processen får till stor del sitt svar i: därför att de grå eminenserna har sagt det.

Därför sitter verkställande utskottet där det sitter.

Det fascinerande är att det fortfarande fungerar. Några pensionärer, några före detta statsråd, de kan få den grälande dagisklassen att lyssna. De respekteras. Distriktsklustret, som förlorat mest på ytan, tycks också ha haft kontakter med den gamla nomenklaturan, ja kanske till och med flera dagar före det att Håkan gick. Det finns i alla fall uppgifter om det.

En kan tänka på det när en står i snöblåsten utanför ett en gång i tiden vackert köpcentrum i Oskarshamn i gamla Handbörd och ser hur ledande socialdemokrater kramar varandra om ryggen och bliger in i varandras ögon och i tyst samförstånd tänka att det som händer, det händer.

När Sverige till slut blev ett enat rike ställde sig allt oftare bönderna på kungens sida – mot adeln. Lite så är det nog nu. Kungen heter Ingvar Carlsson.

Tio månader av kaos och svett och gråt och historiska fiaskon och svordomar och grusade förhoppningar tog det för detta parti som svenskarna ändå hyser en märklig ömhet inför att ta sig i kragen. Sossarna försvinner inte så lätt.

Nu är de i alla fall av med Håkan.

Artikeln bygger primärt på ett 25-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner runtom i landet.

Med tiden, och insikten om en besvärligare ekonomisk verklighet, sjönk siffrorna förstås, men från höga nivåer. Och Kevin Rudd svarade med policy: investeringar för miljön, rädda-jobb-paket och vad han kallade en »education revolution«. Det såg stabilt ut. Som hade han kontroll.

Det var före juni förrförra året.

Onsdagen den 23:e utmanades han av sin vice ­premiärminister, Julia Gillard. Dagen efter förklarade han att han skulle avgå. Hans stabschef hade hunnit ringa runt i partiet då och insett att det var över. Det fanns politiska orsaker – en svekdebatt i klimatfrågan bland annat – men blixten kom från nästan klar himmel. Några månaders problem, sedan fick han sparken. Bakom kulisserna hade de stora elefanterna gjort upp.

De sa alla en och samma sak, de som kommenterade saken. De sa att han struntat i partiveteranerna. Att han inte lyssnat på råd.

Är Håkan Juholt statsminister 2014? Ringer man till socialdemokrater nu svarar nästan alla: Nej.

Så då frågar man: Är han partiledare 2014? Och då säger många: Ja, fram till valet.

Sedan suckar de eftersom de inte vet om de ska skratta eller gråta.

Skrattar gör folk utanför partiet. Som i onsdags i partiledardebatten. Då satt Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund och kluckade när Håkan Juholt talade. Eller som i måndags när Håkan Juholt tog till orda på det årliga seminarieminglet »Folk och försvar« i Sälen, hans hemmaarena. Han ville prata om sociala klyftor i Europa som en framtida säkerhetsrisk, men fastnade i ett uttalande om att regeringen bygger sin försvarspolitik på stöd från sverigedemokraterna. Haken var bara att det beslut han hänvisade till fattades under förra mandatperioden. Då sverigedemokraterna inte satt i riksdagen. Därför garvade alla politiska junkies och journalister som mer än något annat uppskattar skicklighet i själva hantverket, och så sa de samma sak som de sagt en hel höst: Kan han inte bara skaffa sig någon som räddar honom från sig själv?

Svaret – även om frågan är retorisk – är att det kan han inte, för de i partiet som har regeringserfarenhet och skulle kunna ta jobbet, de skrattar också.

Och så säger folk att politik är tråkigt.

Dagen efter, i tisdags, hade han i alla fall fått fram en person. En människa som han själv valt, som ska ta ansvaret för kansliet, riksdagsgruppen, helheten. Det var inte någon tjänstemannaveteran från Perssons dagar, det var Urban Ahlin. Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson. Känd som duglig politiker med bra internationella kontakter, men också omtalad för anklagelser om sextrakasserier, samarbetssvårigheter, två-millimeters-stubin och fem-meters-ego. Fortsättningen kan bli spännande.

Om det nu är så att Håkan Juholt inte är stats­ministerfähig, om det faktiskt är många i hans parti som redan gett upp 2014, varför avsätter de honom inte?

För att det är lättare sagt än gjort.

För det första tycks han ha bestämt sig för att inte lyssna på dem som säger att han borde flytta på sig för partiets skull.

För det andra har han prioriterat att bli älskad av sina partimedlemmar före att bli respekterad av svenska väljare. Och på lägre nivåer i partiet är kär­leken besvarad. I bakgrundssamtal med riksdagsledamöter eller tunga kommunalråd hör man skepsis, men snackar du med en nämndordförande är sannolikheten stor att personen förklarar läget med borgerligt mediedrev och oförargligt slarv. Håkan har hånglat upp gräsrötterna.

För det tredje så finns det ingen annan kandidat. Ingen som man kan enas om. Ingen som ett enat verkställande utskott kan peka med hela handen på. Och därför vill ingen hålla i yxan.

Eller?

Det finns en hypotes, den är inte mer än så, och den handlar om tystnaden. Det har varit så anmärkningsvärt mycket tjatter från de lättviktiga och så märkligt tyst från tungviktarna. Och just nu verkar inget hända. Så det är nog tvärtom. De gamla ministrarna och partiledarna och partisekreterarna sitter nog i detta nu och lägger ihop sitt pussel. Lyder teorin.

Kurt Beck var partiledare för de tyska socialdemokraterna från 2006. Det fanns strukturella förutsättningar som är intressanta ur ett svenskt perspektiv. Sedan Gerhard Schröder och Göran Persson käkade korv ihop på Harpsund har en del hunnit hända i europeisk socialdemokrati. Framför allt har man haft svårt att hitta ledare.

I Kurt Beck trodde de tyska socialdemokraterna att de funnit sin man. Han kom från provinsen, hade ansiktsbehåring och mage och förstod partifolket. Han valdes med förkrossande majoritet av kongressen.

Problemet var bara att planen inte gick hem. När valet 2009 närmade sig fungerade Kurt Beck inte alls hos mannen på gatan. Inte kvinnan heller för den delen. Så han blev ytterligare en av parenteserna och avgick. Eller avgick och avgick, det var inte så frivilligt. Efteråt sa han att han varit utsatt för hemligt internt maktspel, att någon velat skada honom.

Låter det bekant?

Sedan julhelgen har Dagens Industri med talföra källor hävdat att det var Håkan Juholt själv som sent i processen att ta fram en skuggbudget i höstas krävde att en kostsam satsning på a-kassan skulle strykas – tvärtemot vad han ska ha sagt internt. Riksdagsledamöter ifrågasätter i samtal delar av Dagens Industris beskrivning, men utan att på något sätt kunna ge en mer trovärdig bild av vad som hände. Tvärtom. Den ekonomisk-politiska talespersonen Tommy Waidelich har gått ut och sagt att det var han själv som fattade beslutet. Det låter, tycker många, som om han tar en kula för chefen.

Nu sägs det att detta ska utredas av verkställande utskottet. Det sägs också att det finns en kvinnopakt mot Håkan Juholt. Eller ja, Expressen säger det. Det intressanta är nog ändå att det är ett av partiledningens försök till politiska vägval som vänds mot den. Och att det är just det förslaget.

Håkan Juholt valdes för att han inte kom från Stockholms läns partidistrikt. För att han inte var en del av den elit som satt i de innersta rummen under Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och faktiskt också lantisen ­Göran Persson. Denna önskan sprängde gamla strukturer – geografiska och politiska band – och en koalition av vänstersossar från Skåne och Stockholms stad och högersossar från bland annat Kalmar och Dalarna förmådde valberedningens tunga gestalter Berit Andnor och Göran Johansson att inte nöja sig förrän de fått fram en kandidat som koalitionen gillade och som ville ha jobbet. Den enda som ville var Håkan.

Från delar av koalitionen fanns förhoppningar att han skulle svänga rejält till vänster, och det har han gjort retoriskt. Det är också ett av skälen till att många i partiet fortfarande tycker om honom. Sakpolitiskt däremot har han gömt undan skattefrågorna och försökt sig på den där svängen i a-kassan, som också mittensossar finner dåraktig. För att inte tala om LO, historisk huvudman för föreningen.

Relevant fråga: Exakt hur kära är skåningarna i Håkan Juholt nuförtiden? Egentligen?

Skåne är socialdemokraternas största partidistrikt. Det leds av Heléne Fritzon, och dess främste riksdagsledamot heter Morgan Johansson. Skåne drev fram Juholt, de har ett ansvar för honom, men också en ny maktposition att försvara. För en gångs skull fick de ju vara med och bestämma. Ska de slarva bort det om han ändå är dömd att misslyckas? Eller se till att inte vara sist när avgångskravsbollen börjar rulla och därmed ha en chans att påverka efterträdaren?

Det finns ett scenario, eller kopplingsschema, på hur det skulle kunna gå till. För att förmå Håkan Juholt att avsäga sig uppdraget måste ett enigt verkställande utskott ställa honom inför hot om extrakongress. För att detta ska ske måste åtminstone Skåne och Stockholms stad och kanske också Göteborg ändra sig. För att det ska ske måste de – och antagligen också Stockholms län, Mälardalsdistrikten och Norrbotten – enas om en efterträdare eller åtminstone komma en bit i sådana diskussioner. Och för att det ska kunna ske krävs det partiveteraner som driver fram den sortens samtal. Ska det ske snyggt måste de också få Juholt att inse allvaret.

Ringer man söderut för att ta tempen på Skåne får man höra en del försvar av Håkan Juholt. De tycker att han fram till höstens problem har varit lyckad som partiledare. En ny ton och en förhoppning om en ny politik. En dröm om en annan värld. Men de suckar där också. Och precis som i Stockholms stad låter försvarstalen tunnare och mind­re entusiastiska nu än för två månader sedan.

Det finns trots allt internationella jämförelser.

Ed Miliband hade varit partiledare i ett halvår när han reste till Oslo. Han skulle besöka tankesmedjan Policy Networks årliga konferens för socialdemokratiska toppolitiker. Det var i maj förra året och klubbens historiskt mest framgångsrika spelare hade just fått ett nytt ansikte – Håkan Juholt.

Hos svenska socialdemokrater fanns en viss nervositet: Hur skulle kalmariten klara sig i sådana här sammanhang? Alldeles utmärkt, visade det sig eftersom yngre herr Miliband sken upp som hade han fått en ny storebror när Håkan Juholt pratade. Love was in the air. På kvällen försvann paret ut på en balkong och stängde dörren efter sig.

Några månader senare berättade Håkan Juholt i Aftonbladet att han efter den värsta krisen fått ett sms från en »engelsk kollega«. Det stod: »Håkan my friend, remember that heat tempers steel. And you will be the next prime minister of Sweden.«

Frågan är hur mycket stålarbetarreferenser Ed Mili­band kan kosta på sig dessa dagar. Kritiken mot hans yviga partiledarskap och svängiga politiska besked har varit långvarig. Strax före jul tog Guardian-journalisten James Macintyre – tillika Eds entusiastiske biograf – ledsamt avsked. Ed har inte lyckats begrava striden från den interna valprocessen, inte klarat av oppositionsrollen och fått de flesta socialdemokratiska parlamentsledamöter att ge upp förhoppningen om en valvinst. Enligt Macintyre.

Känns det igen?

I måndags gick ledaren för fackförbundet Unite, det socialdemokratiska partiets största sponsor, ut i en generalattack. Från vänster. Samma fack som fått Ed vald.

Jaja, säger ni, det är väl ändå till höger som ­Håkan Juholts värsta fiender i partiet finns? Jo, men det är oklart hur stort just det politiska motståndet är. Många angrepp har kommit från personer med koppling till Stockholms län, människor som önskade en Östros eller en Damberg, men handlar det primärt om politisk inriktning?

En värdemätare skulle kunna vara välfärdsdebatten. Avgår Juholt i morgon kommer eftermälet handla om katastrofsiffror men faktiskt också om att han lyckats etablera en ny politisk kurs i partiet. I dag är det inte bara skåningar som tycker att man måste ändra förutsättningarna för privata företag i den ­offentligt ­finansierade välfärden. I högerdistrikt säger de samma sak. Något måste göras. Det landar kanske inte i vinstförbud men i bättre upphandlingar eller nya bolagsformer. Stefan Stern, Mona Sahlins tidigare rådgivare, sällade sig till en krympande skara i partiet när han på DN Debatt häromveckan lovsjöng kapitalisters rätt att agera lika fritt på välfärdsmarknaden som i dag.

I maktspelet är detta relevant. Hur rädda har vänster­falangen anledning att vara för att en ny partiledare ska riva upp den nya inriktningen? Kanske inte så rädda. Retoriken lär nog tonas ner utan Juholt, men inte lika säkert sakpolitiken. Det går att hitta höger­sossar som sakpolitiskt på välfärdsområdet vill gå längre till vänster än vad Juholt hittills gjort. Verkligheten – och socialdemokratin – ser annorlunda ut än för två år sedan.

Sanningen är den att socialdemokraterna är trötta på sin partiledare. Att han inte kan vara bättre.

Det är ju inte som om regeringen briljerar. En ganska självgod statsminister, arbetslöshet som väntas öka, en utrikesminister i blåsväder, privatiseringskritik, en koalitionspartner eller tre under isen och när hörde ni senast ett nytt förslag som var spännande och relevant?

Det finns några öppna mål inför 2014. Om det nu är så att socialdemokraterna fortfarande vill vinna ett val i Sverige.

Sanningen är också den att ingen vill ta ansvar för att peta Håkan Juholt. I Australien och i Tyskland klev det fram människor och tog på sig den rollen. I Storbritannien tycks det vara på väg. I Sverige är det oklart vem eller vilka som ska göra det. Det talas friskt om partiveteraner och kommunalråd som sitter och räknar på vad 25 procent på riksnivå ger i de lokala valen och inser att man inte ens kommer ha heltidsarvoderat oppositionsråd om det fortsätter så här. På fredag, när verkställande utskottet träffas för andra dagen i rad, kan saken vara beseglad. Redan nu är Håkan Juholt en lam anka, en politisk ledare vars beslut få tar på riktigt allvar. Eftersom de inte tror att han klarar det.

Före Mona Sahlin – eller ska man säga Håkan ­Juholt, eftersom det var han och några till som gjorde det – fanns ingen tradition av att avsätta socialdemokratiska partiledare. Andra partier har det så: moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet. Därför säger folk runt om i landet nu, att det som krävs är det som hände mot Mona.

Att det krävs en Håkan för att avsätta Håkan.

Artikeln bygger på ett 20-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner i olika delar av landet.

Fakta | Veckan med Juholt

Den socialdemokratiska partiledaren har i veckan ifrågasatts av både socialdemokrater och politiska kommentatorer.

Söndag 15 januari
Juholt återvänder från julledigheten och säger till TT: »Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december.«

Måndag 16 januari
Juholt gör uttalanden om regeringens försvarspolitik som han nästan genast behöver korrigera. Flera s-bloggare önskar partiledarens avgång.

Tisdag 17 januari
På ett, enligt rapporter, lugnt gruppmöte ifråga­sätts Juholts förslag att utnämna Urban Ahlin till gruppsekreterare. Juholt håller fast vid att partiet ska säga nej till europakten.

Onsdag 18 januari
Under riksdagens partiledardebatt viftar Reinfeldt bort Juholt med argumentet att socialdemokraterna saknar konkret oppositionspolitik.

Torsdag 19 januari
En mindre del av verkställande utskottet, enligt uppgifter de ordinarie ledamöterna och ersättarna, sammanträder i LO:s lokaler i Stockholm.

Fredag 10 januari
Hela verkställande utskottet, inklusive adjungerande, sammanträder på partikansliet på Svea­vägen 68 i Stockholm.

Det värker i Göran Perssons kropp när han skriver om tiden runt millennieskiftet.

»Vår organisation, såväl i partiet som i regeringskansliet, var stundtals helt fixerad vid vad vänsterpartiet tänkte eller tyckte.«

Det är uppenbarligen inte lätt för honom att få ner det på pränt.

»Allt gjordes i relation till vänsterpartiet eller, som man sa, ›Gudrun‹.«

I kategorin ärlighet är passagen självbiografins höjdpunkt.

»Det var förödande.«

När Gudrun Schyman och vänsterpartiet i valet 1998 fick tolv procent och i maj 1999 började tala om att nå tjugofem i nästa val befann sig socialdemokraterna i sitt uslaste läge sedan 1991. Väljarna flydde vänster­ut. Det är intressant så här i efterhand, med den enorma förändring av det politiska landskapet som skett, att tänka att Göran Persson inte var rädd för Bo Lundgren. Utan för Gudrun Schyman.

Tesen har dykt upp igen, de senaste veckorna. När socialdemokraternas väljar­territorium har blivit ett Polen som ska delas. Då har det blivit populärt att säga att ett vänsterparti under Jonas Sjöstedt skulle bli Håkan Juholts definitiva död.

Delvis har det väl med mediernas bild av vänsterpartiet att göra. I helgen presenterade valberedningen sitt förslag till ny ordförande – Jonas Sjöstedt, precis som journalister tänkt sig.

Något har det också med synen på social­demokratin att göra. Partiet anses så inkompetent att det kan hotas av en gammal EU-parlamentariker.

Men mest handlar det nog om vill­farelse.

Det är länge sedan vänsterpartiet och socialdemokraterna var kommunicerande kärl för väljare. För femton år sedan växte det ena partiet när det andra minskade, men sedan 2002 har socialdemokraterna tappat runt femton procentenheter vid val. Och de har knappast gått till vänsterpartiet.

Vänsterpartiets succé i slutet av 1990­-talet var en unik händelse. En social­demokratisk regering hade sanerat ekonomin genom hårda neddragningar i offentlig sektor. Besvikelsen och missnöjet – särskilt bland kvinnor – fångade vänster­partiet. Nu styr socialdemokraterna knappt över sig själva.

Dessutom är vänsterpartiets handlingsutrymme begränsat. Sjöstedt blir nog vald i någon form – kongressen kan addera det ena namnet till det andra, till ett dubbelt ledarskap. Men alla kandidater har signalerat mer välfärdspolitik. Ett av få områden socialdemokraterna fortfarande är starka i.

Socialdemokraternas utmaning är en annan, blottad i veckans opinionsmätning från Statistiska centralbyrån. Det är inte till vänsterpartiet eller sverigedemokraterna som Juholts parti förlorar. Utan till miljöpartiet och moderaterna. Samt till gruppen av osäkra. Väljarna går högerut nu eller väljer bort socialdemokraterna även om bättre alternativ saknas. Det är en ny spelplan, där både socialdemokraterna och vänsterpartiet tappar även bland offentligt anställda.

Precis som på 1700-talet när stormakten Polen delades mellan forna fiender handlar det om tidsandan. Vänstern i bred definition har förlorat så länge i opinionsbildningen. Juholt är mer lobbyist än statsman, men ändå heter det växande vänster­alternativet i dag miljöpartiet. Som inte agerar särskilt vänster. Och snart väl sitter i regeringen.

Att nästan hälften av de socialdemokratiska väljarna har vänsterpartiet som näst bästa parti säger mer om hur isolerad den gamla maktpakten har blivit. Den medie­kritiskt sinnade skulle kunna uttrycka det så här: en ny vänsterledare spelar ingen roll när tidningarna fylls av högerledare.

Säga vad man vill, men stormtålig har den nya partiledaren visat sig vara.

Förra helgen, exempelvis, skrev chefen för Dagens Nyheters ledarredaktion ­Peter Wolodarski en text där den förbjudna frågan både ställdes och besvarades. Styrs socialdemokraterna av en person som regel­mässigt skarvar sanningen? Svar ja. Att döma av tidningens ambitiösa sammanställning.

Den här helgen samlas socialdemokraternas förtroenderåd på Stockholms universitet för att prata om det de inte lyckats få ur sig under hela hösten: politiskt innehåll. Förtroenderådet är ett märkligt organ som ses en gång om året. Det består av 120 ombud från partidistrikten och har position under partikongress i besluts­hierarkin. Riksdagsledamöter, distriktsordföranden och ombudsmän saknar rösträtt men lär kretsa som orosmoln i lokalen, så det liknar en minikongress.

På dagordningen står partiets ekonomiska politik. Eller mer bestämt ett tresidigt dokument som Tommy Waidelich med vänner presenterade för två veckor sedan. Texten andas ­socialdemokrati till höger och levererar två förslag. Dels att införa ett mål om syssel­sättning och antal arbetade timmar i landet – som på Göran Perssons tid. Dels att vid sidan av de vanliga budgetreglerna införa ett mål om nivån på de offentliga ­reala tillgångarna. Särskilt detta det sista är något så unikt i dagens samhälle som konkret politik byggd på en självständig ekonomisk analys helt fri från Anders Borgs inflytande. Ur socialdemokratisk synvinkel kan minimikrav på investeringar i så prosaiska system som elnät och järnvägar på sikt bli ett skarpt vapen.

Så mycket debatt om förslaget lär det väl inte bli nu. Allt handlar om Juholt. Nästa vecka kommer Statistiska central­byråns stora opinionsmätning.

Under den där veckan när Juholts hyra var landets stora samtalsämne drev några socialdemokrater till vänster tesen att allt elände berodde på krypskytte inifrån. Från höger. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att belägga uppgifterna. Ändå fick de fäste. Det tjatades länge om läckor.

Men de senaste veckorna har något hänt. Plötsligt har flera personer i och omkring den gamla partiledningen framfört kritik mot dagens partitopp. Först ut var Sven-Erik Österberg som till TT fredagen den 18 november sa att »förtroende har vi tills vi säger något annat«. Något annat sa Thomas Östros i »Agenda« två dagar senare, då han inte alls ville svara på om han hade förtroende för Juholt.

Måndagen den 21 november satt Liza Marklund – inte en del av den förra parti­ledningen men väl av Mona Sahlins innersta krets och hennes nätverk Kräkklubben – i »Studio ett«.

– Man kan inte ha en statsminister som marknadsför sig som Åsa-Nisse, sa hon.

»Pack är de båda två«, fortsatte Michael Bindefeld – kändisfixare och kompis till Sahlin – på tisdagen i ett märkligt Facebookinlägg om Juholt och journalisten Lasse Anrell. Sahlin själv passade på frågan om Juholt är parti­ledare 2014, i musiktidningen Novell.

Från kretsen kring Sahlin är det egentligen bara Stefan Stern och Thomas Bodström som inte varit ute. Något som fått en teori att flyga i rörelsen; nämligen den att det är Bodström som man vill satsa på som ny partiledare och att det var därför Östros och de andra fått uppdraget att agera blodhundar.

Hur det nu än är med det så säger existensen av ryktet något centralt. Hur bra det än går för Waidelichs dokument i helgen sitter inte Juholt säker. Efter Lill-Berit kommer Stor-Berit.

Förunderligt att han orkar.

Inte för att herr Odell – plats 30 på årets makthavarlista – skulle sakna fysiken. Halsmusklerna präglas av gravitationen, visst, men han är stilig som en amerikansk presidentkandidat och rör sig med distingerad värdighet också på en bensinstation i kanten av E6:an. För alla väljare som saknat Lars Tobisson – hur många de nu är – träder herr Odell fram i skrud av det sunda alternativet till höger. Och tillräckligt många har tutat i både honom och sig själva att det här är en nödvändig sak. Han måste bli partiledare.

Det sista är det märkvärdiga. Vad har han egentligen för att försöka bli ordförande för kristdemokraterna? Vad är meningen med det hela? Förstås kan det kännas skönt att åka runt i partiföreningarna och visa upp sig för gamla kompisar man träffade på sommarlägret 1971, och säga att Göran Hägglund på plats 18 har »utvecklingspotential« – ja, så härskartekniskt vackert lindar han in sina angrepp – och få åtminstone ett uns av det där erkännandet han aldrig fick på finansen och kunna hämnas på partiledarstaben som petade honom ur regeringen. Allt det är mänskligt.

Men varför vilja bli partiledare?

Varför vill folk i snart sagt alla partier detta år bli partiledare? Och varför tror partierna att ett byte på toppen skulle lösa alla problem? Statsvetarna säger ju att folk knappast röstar efter vem som sitter på ordförandestolen; att det helt enkelt inte spelar så stor roll vem som är herre på täppan.

– Det måste ju vara skönt för Håkan Juholt att höra.

Säger herr Odell, kväver en gäspning och rattar med ena handen förbi avfarten till Stöinge.

Sören har också presidentegenskaper. Han är reslig och gråspräcklig och bär upp en beundransvärd bröstkorg. Framför allt har han förmågan att prata utan att andas – ungefär som Gudrun Schyman – och blockerar omärkligt möjligheterna för andra att få en syl i vädret.

Han tar emot i blå skjorta på statsvetenskapliga institutionen fem våningar över Vasagatan i Göteborg. Väggarna är täckta av inramade omslag till hans böcker. 70 stycken, ungefär, har han satt sitt namn på. Imponerande.

– Eller så är det mest fåfänga, säger Sören Holmberg, svensk valforsknings Gudfader.

Sedan sätter han i gång en frustande uppläxning.

– Medierna snackar hela tiden om presidentialisering, att partiledares betydelse skulle ha ökat och om individualisering. Vi hittar fan inget av det. Personerna spelar en mindre roll för valresultat än vad medierna säger. Det är inte bara vi, våra kollegor i andra länder kommer fram till samma sak.

Han reser sig från fåtöljen och plockar ner en bok som finländska statsvetaren Lauri Karvonen har skrivit.

– Partiröstningen i USA har ökat. Inte ens där är personerna så viktiga.

Han hytter med boken i luften.

– Och så säger journalisterna att vi säger att personer inte spelar någon roll. Det är inte sant. Läs vad vi skriver! Personerna spelar roll, men inte så stor roll som journalisterna vill få det till. Svenska folket gillar sina partier mer än sina partiledare.

Han börjar vanka runt i rummet.

– Tvärtom är det så att partiledare har tappat i popularitet jämfört med sina partier under de senaste tjugo åren. Titta här!

Han pekar på två papper han kopierat upp i förväg från en av sina senaste böcker. Där finns en tabell. 1986 hade partiledarna i snitt plussiffror jämfört med sina partier – de var dragplåster – medan de 2010 hade minussiffror och var sänken. Partierna har blivit viktigare, partiledarna mindre viktiga.

– Vi ser samma sak i vallokalsundersökningarna. Folk röstar inte så mycket efter vem som är partiledare. Hela den här diskussionen beror lite elakt uttryckt på att ni inte kan intervjua ideologier.

Det är ett gammalt samtal, till och med äldre än herr Odell. Själva huvudkonflikten i all historisk och humanistisk vetenskap: Är det systemen eller individerna som avgör utvecklingen? Att lista hundra makthavare kan ses som ett ställningstagande; att man lägger större vikt vid personerna än den mer svårbeskrivliga ideologiska och strukturella utvecklingen. Det kan också ses som journalistik. Journalister gillar människor.

Faktiskt.

Statsvetare för den delen också.

Jenny Madestam, till exempel, som skrev sin avhandling om partiledarideal och gjorde ideal karriär som politisk kommentator. Eller Patrik Öberghs doktorsskrift från i våras, som pionjärstuderade graden av karriärambitioner hos svenska politiker. Ta bara ett sådant faktum som att partiforskaren Tommy Möller skrev en hel bok om politiskt ledarskap för några år sedan. Eller den färska avhandlingen från Svend Dahl om toppstyrningen i dagens partier, och nya medlemmars önskan att komma upp till den toppen. Det finns en rörelse mot individerna också i akademien.

Kanske är det så att ideologierna har makt på ett sätt. Och individerna på ett annat.

Någon eller några ska ju bestämma vilken ideologisk inriktning ett parti ska ha, och vilken sakpolitik. Om det nu är det som är det centrala för väljarna på valdagen är det kanske också viktigt vem som sitter var i ett parti, vilka formella och informella kretsar som finns. Och vem som är partiledare.

Om Gustav Fridolin – politikerbroiler på plats 6 som jobbat som lärare i några år – inte blivit vald till språkrör i våras hade knappast miljöpartiet hårdsatsat på att bli Jan Björklunds främsta kritiker. Hans och Åsa Romsons företrädare ignorerade närmast skolpolitiken.

Hade inte Annie Lööf – för övrigt den i svensk politik som bäst stämmer in på Patrik Öberghs definition av karriärister i politiken – tagit över efter Maud Olofsson hade centerpartiet aldrig låtit som en hurtig drever på rådjursjakt. Den förra partiledningen hade låst sig vid föreställningen att den med tanke på partiets historia inte kunde kritisera kollegorna i en borgerlig regering. Sådant struntar listans nummer 3 i. Den typen av strategiska vägval spelar roll eftersom de leder till en delvis annan politik.

Särskilt viktigt blir det i stora partier som sällan har kongresser och när de väl har det fattar beslut som är så luddiga kompromisser att nästan ingen begriper vad de egentligen vill. Som socialdemokraterna.

Thomas Östros – nätt och jämnt bland hundra i topp – satt där i uppknäppt skjorta i tv-studion i söndags och log och försökte prata så likt Göran Persson han kunde. Hänga lite på första ordet, markera det åttonde eller nionde hårt och se till att sjunka ner i basregistret mot slutet av meningarna. Det är en speciell rytm det där.

På tal om partiledares inflytande kan det faktiskt vara värt att lyssna just på uppåtsträvarnas röster. För några år sedan intonerade Erik Ullenhag, folkpartistisk integrationsminister med placeringen 22 på listan, exakt som Lars Leijonborg. Nu är hans röstläge en kopia av Jan Björklunds på plats 4. Den som har makten vill man likna.

I socialdemokraterna är det oklart vem som har makten och då kan det ju funka att härma den gamla stora ledaren. Tänkte kanske Östros.

Så där satt den före detta ministern som petats av den nya partiledningen och försökte framstå som så allvarlig som möjligt samtidigt som han under ytan skrek ut att han absolut skulle ställa upp som partiledarkandidat om någon hörde av sig. Om det nu var bra eller inte för partiet och Sverige att elda på diskussionen om socialdemokraterna ska byta partiledare efter åtta månader med listans nummer 9, det tycktes inte spela så stor roll.

Det handlar om personer och vilka beslut de tar. Och det är inget kul för människor som smakat på makten att inte längre kunna påverka.

Därför sitter alltså herr Odell bakom ratten och kommer sliten fram till kvällsmöten med en handfull medlemmar. För att det har sina poänger att bli en auktoritet. Skulle han bli vald skulle han få lägga om partiets politik och då skulle hans möjligheter att påverka Fredrik Reinfeldt (1) och Anders Borg (2) bli större än när han satt i drängkammaren på finansen.

– Det finns en icke försumbar risk att vi åker ur riksdagen om inte något förändras, säger han själv.

Då susar bilen förbi avfarten till Skrea strand.

– Jag tror partiledare har en stor roll. Empirin talar för det. Fredrik Reinfeldt har visat att det förtroende du skapar är viktigt.

Han stirrar ut i skymningen och ser lamporna blänka i Ätran.

– Utan en partiledning som tar initiativ till strategiska diskussioner så händer ju ingenting i ett parti. Där måste man vara imponerad av moderaternas ledarskap. Där vet till och med sista suppleanten i näringsutskotten exakt hur en fråga ska drivas inför en debatt.

Han formulerar inte slutsatsen, men låter den hänga i tystnaden i bilen. I moderaterna, sverigedemokraterna och folkpartiet lyder medlemmarna sina partiledare. I alla andra partier har ledarna under det senaste året tappat sin auktoritet och därmed blivit politiskt omöjliga. Till och med en sådan som herr Odell – som lagt hela sitt politiska kapital på rött och sedan förvandlat det minimala kristdemokratiska partiet till en roulette – kan ju unna sig att skratta åt en sådan som Håkan Juholt. Till det politiska maktspelet hör att hela tiden sparka så hårt man kan neråt. Och att försöka gömma sina egna trötta ögon så gott det går.

Läs mer: Så gjorde vi rankningen, Här hittar du hela listan

Är det någon svenskrelaterad människa som i en brittisk fintidning som Financial Times borde få epitet efter Tolkiens allra skickligaste spillra till människa är det väl ändå Åmsele-mördaren Juha Valjakkala. När han i veckan rymde var det typ för femte gången. Det, om något, antyder övernaturliga krafter.

Visst finns det något magiskt i till exempel Borgs straffskatt på snus, vars effekter nu spridit sig till Umeå där tjänstemännen vill förbjuda läppvärmare hos kommunanställda. Och ja, Joe Labero är säkert imponerad av Borgs sätt att vrida ögonen på sin publik. Men. Häxmästare? Europas bästa finansminister?

Att ranka finansministrar är förstås bra journalistik, men vill man få priset? Ordet »bäst« är ju problematiskt. För två år sedan utsågs Frankrikes Christine Lagarde till etta i samma tävling. Det var alltså när hon hade förlorat slaget om sparkraven till Sarkozy och börjat bygga upp underskott och snärja ihop sig med PIIGS-länderna.

Och för svensk del så går det att erinra sig att Kjell-Olof Feldt utsågs till världens bästa finansminister ett par år före kraschen 1991.

Kanske beror det på att ekonomi anses vara magi. Svårstyrd. Kanske borde priserna snarare ges till de små folk som utsätts för trolldomen. Letterna till exempel. Det var ju dem som Anders Borg ställde upp som magisk sköld mellan Sverige och ondskan 2009. Hobbitarna räddade honom.

– Därför att det bara är länder som står för 16 procent av världens utsläpp som har sagt sig vara beredda att jobba vidare. Jag tycker fortfarande att Stern-rapporten visar det viktiga. Att antingen gör man åtgärder nu till en lägre kostnad eller senare till en högre kostnad. Och mycket klimathanteringar skapar jobb och tillväxt. Så det går att kombinera båda grön krishantering och ekonomisk krishantering.

Men om det nu är så lönsamt att gå före – varför gör inte flera aktörer det?

– Ja, det frågar jag mig varje dag. Det är väl som med allting annat – marknadsföringens innersta kärna – att några procent av befolkningen uppfattar ny kunskap snabbt och så finns det en lite större grupp som det tar längre tid för, och när de grupperna drar med sig resten av befolkningen så händer något.

Industrivärdens Sverker Martin-Löf har sagt att »objektivt finns det inga bevis för att koldioxidutsläppen är så farliga som man framställer dem«. Hur ser du på att en företrädare för Handelsbankssfären med de kanske viktigaste klimatpåverkarna i Sverige – SSAB, Sandvik, SCA och Volvo – har den här uppfattningen?

– Alla har ju rätt till sin egen åsikt i ett demokratiskt samhälle. Jag kan bara konstatera att forskarvärlden har en annan uppfattning. Och att jag har en annan uppfattning.

Centerpartiet är i dag det mest näringslivsvänliga partiet, och hyllas ideligen av Svenskt Näringsliv. Finns det en intressekonflikt?

– Nej, det tycker inte jag.

Har Sverige världens mest ambitiösa klimat- och energipolitik?

– Ja, det skulle jag säga faktiskt. Men det beror lite på hur man mäter. Jag är glad så länge vi ligger bland topp tre.

Det där med »världens mest ambitiösa« var en av din företrädares favorituttryck, men sanningen i det har ifrågasatts av bland andra Energimyndighetens tidigare generaldirektör Tomas Kåberger?

– Ja, man kan presentera det på det sättet också. Jag vägrar att gå in i någon decimalexercis här. Jag vill att vi ska ligga långt fram.

I de data som amerikanska energidepartementet presenterade i veckan ökar ju Sveriges utsläpp av koldioxid från 2009 till 2010. Hur ser du på det?

– Det är en effekt av många olika saker, vi har en pil som pekar neråt om man drar ut det på fler år, men vi kan bli bättre och ska bli bättre. Snart har vi en del på plats som borde leda till bättre siffror.

Anders Turesson, under tolv år Sveriges huvudförhandlare i klimatfrågor, kommer i dagarna ut med en bok. Han skriver att »någon [måste] visa politiskt mod vid rätt tillfälle« för att förhandlingar ska komma någonstans. Vilka aktörer kan göra det i dag?

– Sverige är ett av de länderna. Jag vill ha ett gemensamt nordiskt agerande. Sedan kan mod vara lite olika för olika länder. Hur tacklar USA det här att man är låst och inte får fram någon klimatlagstiftning? Vad betyder Kinas investeringar i den nya tekniken? Det viktiga nu tror jag handlar om tillit, särskilt efter Köpenhamn, att folk ska kunna lita på varandra. Därför jobbar jag mycket med de fattiga länderna och försöker hitta sätt att skapa tillit.

Som EU-parlamentariker drev du att EU ska minska sina klimatutsläpp med 30 procent till 2020. Men det hör man inte nu längre. Vad är egentligen regeringens linje i frågan?

– Att det vore önskvärt med det målet. Men vi ser att det finns länder som spärrar det, så vi jobbar mycket bakom kulisserna med den frågan nu.

Du förresten, varför kommer alla statsråd från södra Sverige?

– Det vet jag inte. Det är nog en händelse. Det är svårt att reglera slumpen.

Detta har hänt

Efter två misslyckade klimatmöten i först Köpenhamn och sedan Cancún saknas fortfarande en global klimatöverenskommelse. Delar av världens ledare möts om två veckor i Durban i Sydafrika för ett nytt försök på det så kallade COP17. I veckan visade siffror från amerikanska utrikesdepartementet att utsläppen av koldioxid i världen ökade med sex procent under 2010. Också utsläppen i Sverige var större 2010 än 2009.

Nej, de smäller till med det som får alla Brysselbor med dräkt och slips att desperat ropa på domaren. Hallå! Ska verkligen folket få säga sitt?

Det fina med Europasamarbetet är att det vilar på en föreställning om demokrati. Och även om Grekland alltsedan delningen av Alexanders imperium saknat ekonomisk och militär styrka så sitter nationen ändå på ett historiskt trumfkort – grekerna lärde oss andra demokrati. Vilket medför en viss svårighet att – som Poseidon en gång mot Atens kvinnor – förvägra dem rösträtten.

Naturligtvis är Grekland av i dag ett sjukt land. Enligt den före detta chefen för premiär­ministerns ekonomideparte­ment, professor Polemarchakis, finns till exempel fler Porsche Cayenne registrerade i landet än det finns skattebetalare som redovisar mer än 50 000 euro i årsinkomst. Och ja, Grekland har ingått avtal med övriga euroländer. Men innebär det också att det är rimligt att kommissionärerna och byråkraterna och regeringscheferna och hela världskonjunkturen får akuta stressmagar vid en antydan om att grekiska män och kvinnor ska få rösta?

I sådana fall har ju Grekland hux flux fått den makt som Alexander en gång gav nationen. Och se hur det gick.

Om det till exempel är så att det under ovädret har getts olika besked om när partiledaren fått veta att riksdagsförvaltningen funnit det märkligt att riksdagen betalade också hans sambos hyra. Den frågan – vilken information assistenten Peter Cervin mottagit och vidarebefordrat – är ju inte utredd.

Vad som är uppklarat är egentligen bara att riksdagens regler, och även praxis, är otydliga. Till det fortfarande dunkla hör frågorna om Håkan Juholts moral respektive politiska instinkt. Varför tog han inte saken i egna händer och sa nej till pengarna av ideologisk övertygelse eller futil fingertoppskänsla? Som centerpartiledaren Annie Lööf, som när hon blev sambo av riksdagsförvaltningen ställdes inför valet att ta ut antingen hela eller halva hyresersättningen – och valde halva.

I dimma befinner sig också förslaget om prövotid i medborgarskapet och vad Håkan Juholt egentligt sagt och tyckt om det. Och tycker.

När idén om att nya medborgare inte direkt skulle få ett fullt medborgarskap nådde offentligheten via kommunalrådet Ilmar Reepalu och den rättspolitiska tales­personen Morgan Johansson kom ett svar från partiledaren. Men var det tydligt?

– Lösningen på gängkriminalitet är dock inte temporära eller andra klassens medborgarskap, sa Juholt i pressmeddelandets kärnmening.

Enligt partiledaren var förslaget alltså ingen lösning på det utpekade problemet. Men han angav inga principiella motargument. Han sa inget om att idén med graderade medborgarskap klingade kasst med socialdemokratisk ideologi. Som Mona Sahlin sa.

Uppgifterna om att Morgan Johansson stämt av utspelet med partiledar­staben och fått grönt kvarstår. Var det till och med en medveten testballong Juholt släppte upp? Kring det pågår en strid där debattörer med förkärlek för den förra s-ledningen kräver svar och en del företrädare för de grupperingar som förde Juholt till makten duckar. Socialdemokratiska bloggaren Magnus Ljungkvist twittrade i veckan:

»Partiet har starka skyddsreflexer för dem nära toppen. Om det här reds ut kommer någon att framstå som ett prakt­arsle. Jobbigt.«

Där det är disigt är det svårt att skapa förtroende. Mikael Persson och Anders Sundell, två statsvetare i Göteborg, har undersökt opinions­effekterna av 16 stora skandaler sedan sjuttiotalet. Slutsats: partier tappar i mätningarna, men bara under en kort tid. Mot den forskningen står exemplet Mona Sahlin. Som 2010, femton år efter sin time out, möttes av en val­rörelse där ett av de viktigaste orden var »Toblerone«. Lågtrycket låg kvar.

Vilket förtroende som statsman kan Juholt uppvisa efter sin nu pågående förlåt-mig-turné? Om det blir lågt, och om man i det läget offrar en potentiell valvinst 2014 för partifridens skull, prioriterar man då meningen med föreningen? Som väl ändå måste vara att förändra Sverige?

Socialdemokraterna befinner sig i samma position som för ett år sedan. I politisk villrådighet och med ledarproblem. Inte ens en vecka när tunga forskare sågar regeringens a-kasse­politik får de grepp om moderaterna. Det går rykten om erfarna partister som vill se det som ett förlorat år och börja om från början. Ta fram en rimlig kandidat, säkra dennes stöd, utse någon som får hålla i yxan. Det är rykten, inget mer. Men låter en sådan händelse­kedja så osannolik?

Efter en våldsam storm strandsätts på en ö i en roman av William Golding ett gäng prydliga skolpojkar. Det fysiska ovädret avtar, men inte det inre. Barnen börjar bråka, de accepterar inte den ledare de valt, det finns inga vuxna, två pojkar dör. Lite så är väl läget nu. Kan Håkan Juholt betvinga »Flugornas herre«?