– Jag är trött på er också!

Fräste en retad Kjell-Olof Feldt spontant till programledaren i radions »Studio Ett«, under lördagens extrasändning, efter att Håkan Juholt just aviserat sin avgång.

Studioreportern Jörgen Huitfeldt, som försökt mana Feldt till att utveckla sin leda vid Juholt, reagerade med en blandning av ironi och skamsenhet.

Feldt har ju rätt. Sosse eller ej, nu är vi lite till mans trötta på reportrarna som tänjer och sliter och drar i s-krisen, för att få den att passa den dramaturgiska mall som denna exceptionella … oerhörda … historiska process kräver.

Men Kjell-Olof Feldts fräsning var en stilistisk anmärkning, knappast en politisk. Kanske vände han sig mot det flitiga bruket av klyschor: »det mäktiga VU« eller »höger- och vänster-falangen«, kanske var det den andtrutna upphetsningen som fått honom att lacka till. Men att Jörgen Huitfeldt och Helena Groll hotade demokratin tyckte han knappast.

På twitter och bloggar bubblar däre­mot föreställningen att det var själva mediedrevet som fällde Juholt. Och i samma »Studio Ett«-program hade en lika andtruten Göran Greider anklagat medierna för »häxjakt«. Håkan Juholt sa i en intervju att han kände reportrarnas »hat«.

Ur emotionell aspekt är det svårt att säga emot. För den som befinner sig inne i ett mediedrev, som strumpan i tumlaren, är det svårt att skilja på upp och ner. Allt svindlar. Men »hat«? Varför skulle »Ekots« Inger Arenander eller Aftonbladets Lena Mellin hata Håkan Juholt? Det gör de inte. Och en före detta partiledare borde heller inte använda ordet hat eller förakt.

Jag har ingen förståelse för Håkan Juholts ordval, men stor förståelse för hans känsla. Ur mänsklig synpunkt kan drevet alltid fördömas. Men drevet måste alltid försvaras, för demokratins skull. Utan mediedrev skulle nog aldrig någon lämna sin plats, någonsin.

Drevets mekanismer är välkända. Pressens drevkarlar kan inte ensamma fälla ett politiskt djur. De driver. Men det är inte ledarskribenterna eller skjutjärnsreportrarna som avlossar den dödande kulan. Den kommer, som den kanske gjorde vid Fredrikshald, alltid från de egna leden.

Det var inte tidningarna som tvingade Anna-Greta Leijon att avgå efter Ebbe Carlsson-brevet, det var Ingvar Carlsson. Han fick också säga åt sin skyddsling Mona Sahlin att ta timeout – efter Tobleroneaffären. Det var inte medierna som sparkade Ulrica Schenström, det var Fredrik Reinfeldt. Och han var ledsnast av alla.

Alla politiskt intresserade svenskar kan rabbla de här exemplen i sömnen, det kan Göran Greider också. Därför är det illa att han utan att blinka skyller Juholts fall på medierna, på de »borgerliga medierna«.

Gud ska veta att man kan kritisera medierna för mycket; slarv med press­etiken, bristande förtroende och överdriven smak för soppa kokt på spik. Men att på allvar hävda att »borgerliga« medier förvanskar krisen inom socialdemokratiska arbetarpartiet är något annat.

Göran Greider är en rolig och uppskattad röst i svensk debatt, inte minst av mig. Men jag har svårt att bara flabba åt honom i det här fallet. Om analysen av epoken Håkan Juholt blir att (Stockholms)media fällde landsortens och vänsterns s-ledare av illvilja eller politisk beräkning, vad säger det om det politiska och publicistiska livet, om det fria ordet i Sverige?

På vilken punkt förbröt sig medierna mot Håkan Juholt eller socialdemokratin? Jag kan mycket väl förstå att det var obehagligt att i oktober bli jagad av reportrar genom Radiohusets korridorer. Och visst måste det ha känts parodiskt i januari med trettiosju reportrar huttrande på Sveavägen i Stockholm, utanför partihögvarteret. Men om reportrarna inte hade stått där, skulle verkställande utskottet då ha fattat ett annat beslut om Håkan Juholts framtid? Skulle sprickorna i partiet läka automatiskt?

De yrkesetiska och stilistiska problemen med mediedrevet ska vi absolut kritisera. Men kanske är det dags att påminna Göran Greider med flera om hur skymningen föll i Ungern och Vitryssland? Det började med att någon skrek i höga sky över mediedrev, att medierna gick för hårt åt politiken. Det gör man som bekant inte längre, för det är förbjudet enligt lag. I Ungern är det makten själv som bestämmer när det ska vara drev, och mot vem.

För övrigt är det lätt att glädjas med Dramaten som verkar ha fått en alltimehigh med Mats Eks version av Strindbergs »Spöksonaten«. Huka månde Stockholms Stadsteater, som haft medvind så länge. Även inom teaterns värld skiftar opinionen. Men det är inte kritiken som skapar konsten. Lika lite inom teatern som inom politiken.

Missa inte!

I morgondagens Fokus kommer hela berättelsen om hur kuppmakarna agerade i Torbjörn Nilsson reportage om Håkan Juholts sorti.

Att polisen läcker till media kan vara bra eller dåligt. Dåligt om enskilda drabbas innan det alls föreligger en dom, men bra om läckan avslöjar grövre brott eller grava samhällsproblem. Om polisen läcker till media mot betalning kallas det muta.

I fallet med Ola Lindholm och kokainet finns det nog en och annan som undrar var källan må vara. Expressen publicerade misstankarna mot Ola Lindholm innan det beryktade kissprovet ens var analyserat. Det var för tidigt, menade både PO och PON, och fällde tidningen med ett brak. De ansåg inte att saken hade det allmänintresse som motiverade en publicering.

»Det beslutet kom inte som någon överraskning«, tyckte chefredaktören Thomas Mattsson, och meddelade PON:s fällning på löpsedeln (!) bland andra glada nyheter.

I ett inlägg på DN Debatt den 11 december skriver professorn i civilrätt, Claes Sandgren, om journalister, poliser, mutor och meddelarskydd.

Professor Sandgren menar att det svär mot rättskänslan alldeles särskilt om poliser uppträder som mutkolvar. »Det skadar förtroendet för polisen och dess arbete.«

Det är lätt att hålla med professorn om detta. Däremot är det svårare att snällt svälja hans recept mot rötan. Att rötan borde angripas där den växer, alltså inom polisväsendet, verkar inte ha fallit professorn in. Nej, det är grundlagarna om tryckfriheten som bekymrar honom.

Journalisten kan ju fällas för mutbrott, men polismannen som tog emot den eventuella mutan omfattas av grund­lagens meddelarskydd och garanteras anonymitet. Det är förbjudet att efterforska honom i hans egenskap av källa.

Detta beklagar Sandgren, och utan att darra på manschetten föreslår han att poliser ska kunna undantas från meddelarskyddet! Han kallar det ett »varsamt« ingrepp i grundlagen, när han föreslår att man bör häva meddelarskyddet vid mutbrott, eller generellt vid förundersökningar.«

Detta är verkligen att skjuta mygg med kanon. Med en svepande formulering menar Claes Sandgren också att det är så mycket mer angeläget att göra något eftersom «skyddet mot mediernas integritetskränkningar är i otakt med den europeiska utvecklingen, främst Europadomstolens praxis till skydd för privatlivet.«

Varför detta tordön, och varför denna hets? När vi blev medlemmar i EU för sexton år sedan skrek juristerna i kör att nu måste vi skrota offentlighetsprincipen, för någon sådan hade man inte i EU! Hur gick det? Jo, i stället skrevs offentlighetsprincipen in i EU-fördraget, och går på export till andra länder.

Sedan dess har det kommit massor med EU-direktiv som gått på tvärs mot svensk lag. Men Sverige har stått emot, förhandlat väl, och hävdat sina urgamla lagar.

Med sådana brösttoner undrar man om pressens tipspengar är ett stort samhällsproblem? Knappast, enligt all tillgänglig statistik. Sandgren talar hypotetiskt om 50 000 kronor. Det finns inga som helst belägg för att det handlar om sådana belopp. Nej, ingen tipsare har blivit rik på att läcka till pressen.

Det allvarligaste med Claes Sandgrens svepande och illa underbyggda kritik är att han faktiskt förringar ett annat och större samhällsproblem. Nämligen det faktum att svensk polis läcker för lite, när det kommer till kåranda och kamaraderi.

Om polisens egna läckor hade varit tuffare och mer distinkta när Hans Holmér jagade kurder i hälarna på Palmeutredningen, så hade mycket lidande kunnat förhindras. Om Hans Holmér hade lyfts av planen hade kanske utredningen kunnat säkra viktiga spår efter den verkliga mördaren, och fallet kanske rentav hade varit juridiskt löst vid det här laget.

Om polisens egna läckor hade varit tuffare och tydligare efter Göteborgskravallerna, eller efter Säpos andra tillslag mot civila palestinier i hemmiljö – varför händer allting i Göteborg? – så hade Sverige kanske haft en mer skärpt och skickligare terrorbekämpning i dag.

Om polisens egna läckor hade varit tuffare och tydligare efter fallet Osmo Vallo, så hade Sverige möjligen haft en moraliskt bättre rustad polis i dag.

Palmeutredningens haveri och Osmo Vallo-fallet är några av de största skandalerna i svensk rättshistoria. Polisens läckor, enträgna journalister och svensk tryckfrihetslagstiftning bidrog till att sprida ljus i mörkret. I det läget talar professor Sandgren om att minska meddelarskyddet för poliser och andra tjänstemän. Det är både juridiskt, publicistiskt och mänskligt beklämmande.

För övrigt är det tid att utfärda en varning från poeten Thomas Tidholm, inför Mörkrets högtid: »Någon ska komma in. Någon som vi inte känner. Någon som har en hemlighet. Någon som inte vill visa sitt ansikte. Någon som har en säck.« Släck ett ljus och tänk.

John le Carré är och förblir det kalla krigets mästare i fiktionen. »Spionen som kom in från kylan« är den geniala titeln på hans genombrottsroman från 1963 Formtoppen nådde han redan på sjuttiotalet, med trilogin »Mullvaden«, där den knubbige engelsmannen ­George Smiley från MI6 för sitt privata heta krig mot KGB:s topphjärna, Karla. En strid om heliga värden: trohet, svek och kärlek.

Ack ja.

Mästerspionen Karla sades vara kalkerad på den östtyske spionchefen Markus Wolf. 1979 avslöjades han i Stockholm av svenska Säpo, som den gången fick vara med de stora pojkarna och leka. Den stilige Markus Wolf var ett kap. Han förekommer på en suddig Säpo-bild i Birgitta Almgrens bok »Inte bara spioner … Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget«.

Säpo trodde inte att Sverige var så viktigt för DDR. De var oinformerade, visar ­Birgitta Almgren. DDR älskade Sverige, så till den grad att de knappast behövde spionera. Birgitta Almgren beskrev allt detta i sin förra bok, »Inte bara Stasi«. Den mesta informationen om medborgarna låg vid­öppen i folkbokföring och register. Kulturarbetare, politiker och lärare åkte i skytteltrafik mellan länderna, och alla dansade till fredens lov på Östersjöfestivaler. Särskilt rart låter det när DDR skickar sina nybakade agenter på »småskolekurs« i Sverige, för enkla uppdrag och övningar.

Birgitta Almgren är professor på Södertörns högskola, och hennes nya bok »Inte bara spioner …« har väckt stark och viktig debatt i veckan. 2010 fick hon av dåvarande Regeringsrätten tillåtelse att som enda forskare studera Säpos arkiv över misstänkta svenska Stasiagenter, så kallade IM, inofficiella medarbetare. Tillståndet var förenat med en rad förbehåll. Alla personer skulle anonymiseras. Hon fick inte kontakta de misstänkta för egna intervjuer. Hon fick lova att förstöra alla minnes­anteckningar före den 30 juni 2011.

Allt fler kräver nu att Säpos arkiv öppnas för forskare och journalister. Även justitieministern funderar på att byta fot. Hemlighetsmakeriet har ju väckt löje. Läget blev akut när en av de 53 anonymiserade spionmisstänkta svenskarna trädde fram i Svenska Dagbladet och avsvor sig allt samröre med Stasi. Just genom anonymiseringen kände hon sig utpekad, påstod förra gymnasieläraren Marianne Ersson. Hon har inte rätt att läsa sin egen Säpoakt, liksom forskaren Birgitta Almgren inte får försvara sig. Hon är belagd med munkavle efter beslut i Regeringsrätten, ytterst alltså av regeringen.

Varför värnar Säpo – och regeringen – tystnadsplikten så intensivt? Varför månar de om spionernas integritet, men inte de spionerades rätt att få veta? Det är inte alldeles klart. Men det verkar som om Säpos försök att förringa historien i sig, har vunnit politikernas öra. Brotten anses ringa, de är preskriberade, och därför ska vi låta de döda begrava sina döda. Det må vara ett humanitärt vackert drag, men på sikt är det dåligt.

Det är rimligt att spionrafflet i Birgitta Almgrens bok, även om det framstår som ganska vardagligt gråmelerat, får den största mediala uppmärksamheten, särskilt sedan Marianne Ersson trätt fram med sin version av historien. Men mellan raderna i »Inte bara spioner …« så framkommer en rad andra häpnadsväckande uppgifter.

Bilden av Riksarkivet som beskäftigt går mycket längre än vad Säpo kräver när det gäller att maska och stryka i materialet. Birgitta Almgren överklagade, men fick avslag. Med vilken rätt uppträder Riks­arkivet så övernitiskt? På vems sida står de som ska vårda och värna vår gemensamma historia? Här krävs en utredning om arkiven, yttrandefriheten och demokratin.

Och vad gör Säpo med sina egna arkiv? Birgitta Almgren ifrågasätter skarpt Säpos rätt att fritt gallra bland akterna. Under perioden 1972–1980 rådde klappjakt på vänsterelement. Säpo jagade allt som rörde sig: från riktigt farliga terrorist­sympatisörer till skäggiga trubadurer med trivselvikt. Under perioden, erfar Birgitta Almgren, ska 60 000 poster ha gallrats, rörande »samhällsomstörtande verksamhet(!)«. Utropstecknet är professor Almgrens, och jag delar hennes bestörtning. På åttiotalet gallrades ytterligare cirka 16 000 poster.

Detta är mord på vår historia, varken mer eller mindre. Bland de utgallrade akterna finns säkert både skurkar och oskyldiga lamm. Säkert personer som i sin tid utsattes för ryktesspridning och yrkesförbud. Det är illa att de berövas möjligheten till upprättelse i efterhand. Lika illa är det att Säpo hindrar forskare och journalister att studera vårt nyss förflutna. Det är gott att Säpo tvingas öppna arkiven – men har de något kvar att visa?

***

För övrigt är det utmärkt att Högsta domstolen beslutat sig för att pröva den kontroversiella »mangadomen« mot Simon Lundström. Ett glädjebesked på rättsområdet.

Hur ska vi hantera Anna Politkovskajas död? Frågan verkar konstig, men jag tycker att den är viktig.

Låt oss börja från början:

»Anna Politkovskaja är död. Funnen i hissen till sitt hem på Lesnajagatan i centrala Moskva. Skjuten i hjärtat och genom huvudet. En avrättning beställd av någon, oklart vem. I hissen fann man en Makarovpistol och fyra patronhylsor.«

Så skrev jag för exakt fem år sedan, den 7 oktober 2006.

Man har förvisso funnit den unge mannen som höll i pistolen, och i somras arresterades polisen som lär ha organiserat mordet. Men vem som beställde det vet man fortfarande inte.

Ingen tror på allvar att mordet på Anna Politkovskaja någonsin kommer att klaras upp. Alltför mäktiga ryska krafter har intresse av att hon är död. Kreml, militären, Tjetjeniens starke man Ramzan Kadyrov och även Tjetjeniens rebeller hade alla tröttnat på Anna Politkovskaja.

I flera år var hon den enda ryska journalist som hade modet att både resa till krigets Tjetjenien och att skriva om det. Hon arbetade i de ryska mödrarnas tradition, de som redan på 1980-talet samlades på ett torg i Moskva, och anklagade regeringen för att mörda deras söner. De pekade på stålkistorna som vände hem från kriget. Den gången gällde det Afghanistan.

Anna Politkovskaja var mer än en modig reporter, hon var en symbol för civilkurage. Till ett pris som få västerländska journalister är beredda att betala.

I boken »Sanningen-inget annat« (Ordfront 2010) publiceras postuma texter av Politkovskaja. Under rubriken »Vad har jag gjort mig skyldig till?«, en text som hittades i hennes dator efter mordet, skriver hon om den ryska journalistiken i allmänhet. Hon berättar om »Kovjornyj«, den klumpige clownen i den klassiska ryska cirkusen, han som mellan numren hade till uppgift att få publiken att skratta mellan de outhärdligt spännande akterna, med lindansare och tigrar:

»Nästan alla journalister som överlevt är Kovjornyj-figurer som har till uppgift att underhålla publiken och, om de måste skriva seriöst om någonting, helt enkelt berätta för alla hur underbar Maktpyramiden är i alla sina yttringar.«

I oktober 2002 kallades hon in som medlare på Dubrovkateatern i Moskva, där tjetjenska terrorister höll en publik på 700 personer som gisslan. Politkovskaja befann sig i USA, men beordrades hem av president Putin själv – han som senare skulle kalla Politkovskaja för »obetydlig«.

Det hjälpte inte. Förhandlingarna strandade snabbt, polisen stormade teatern och släppte in gas. Det var illa sörjt för eftervården av de skadade. Alla terroristerna och 140 personer

i publiken dog.

Anna Politkovskaja var rasande efteråt. Det som hänt var ett bevis för den arroganta ryska staten, hur lågt ett människoliv värderades. Hon höll Vladimir Putin personligen ansvarig för detta. Han förlät henne aldrig.

Sedan Sovjetunionens fall har mer än 200 ryska journalister mördats eller dött en oförklarad ond bråd död. Det är världsrekord. Ryssland har insett att det är dålig reklam, och dödskurvan har också sjunkit brant. I dag är det betydligt vanligare med svårt misshandlade journalister.

Som journalisten Michail Beketov, på lokalbladet Khimkinskaja Pravda. Han skrev kritiskt om att en motorväg skulle dras genom en skog. Han misshandlades med järnrör och fick svåra hjärnskador. Ingen har åtalats för detta. Däremot har Beketov själv, hjärnskadad eller ej, åtalats för förtal av den lokale borgmästaren!

I väst är Anna Politkovskaja en hjältinna, ett helgon, läst, respekterad och många gånger prisbelönad. På hemmaplan är hon inte alls lika känd. Det är ett tragiskt faktum.

Ryssar i allmänhet är alltför vana vid en arrogant makt i Kreml. Ryssar i allmänhet intresserar sig fortfarande mer för sina usla pensioner, för arbetslösheten och för det trasiga imperiets fallande prestige. Och de gillar sin Kovjornyj! Ett gott skratt i svåra tider. Det är därför Vladimir Putin sitter ganska säkert.

Varje gång vi skriver om mordet på Anna Politkovskaja är det alltför lätt att glömma allt detta. Hon skrev om enskilda människor, medan vi drar alla ryssar över en kam. Vi håller oss oinformerade om allt som inte bekräftar vår egen världsbild, vi lever med stora delar av det stora ryska riket i nattsvart medieskugga. Muren föll för mer än tjugo år sedan, men på vår sida verkar muren stå kvar. Vi i väst måste börja intressera oss mer för Rysslands affärer på alla plan, även de vardagliga.

Det är vi skyldiga Anna Politkovskaja.

***

För övrigt vill jag varmt rekommendera Marina Goldovskajas och Malcolm Dixelius film om Anna Politkovskaja: »Frihetens bittra smak«. SVT har köpt den. Håll utkik i tablåerna.

Den 1 juli greps journalisterna Martin Shibbye och Johan Persson av etiopisk militär i Ogadenprovinsen. I veckan åtalades de i Addis Abbeba för terrorbrott och illegal inresa, eftersom de hade kommit till Ogaden »inbäddade« hos ONLF-gerillan.

Många har undrat vad Shibbye och Persson alls gjorde i området? Var de där som journalister eller ansvarslösa äventyrare?

De som tvivlat på att de är reportrar har fel. Shibbye och Persson har medverkat i ett antal tidningar, bland annat med reportage för Fokus. De är reportrar som fängslats under uppdrag.

Så långt handlar det »bara« om yttrandefriheten och den humanitära aspekten. Det räcker fullt ut för att kräva att regeringen gör sitt yttersta för att de två ska friges omedelbart.

I veckan besvarades många viktiga frågor. Shibbye och Persson reste i Etiopien för tidningen Filters räkning, säger Mattias Göransson, tidningens chefredaktör. De sökte efter belägg för Lundin Petroleums verksamhet i Etiopien, inspirerade av Kerstin Lundells prisbelönta bok »Affärer i blod och olja. Lundin Petroleum i Afrika«. Detta bekräftas av brev från Martin Shibbye till kamraterna på JMK i Stockholm.

Att resa i ONLF:s regi är det enda sättet för journalister att alls röra sig i området. Det skriver just Kerstin Lundell i en artikel i Dagens Nyheter. Hon hade själv övervägt att göra samma resa, med ONLF som »resebyrå«, men avstått av säkerhetsskäl.

Nu finns det många fler frågor att ställa, inte främst till Martin Shibbye och Johan Persson, utan till Carl Bildt och regeringen.

Carl Bildts enda kommentar hittills lyder:

– Det här är ju ett område vi har avrått från att resa till, för det är ett farligt område.

Ett otillfredsställande svar som manar fram en antydan om att killarna får »skylla sig själva«.

Med de nya bekräftade uppgifterna att Shibbye och Persson befann sig på sitt farliga uppdrag för att undersöka händelser som initierades på den tiden Carl Bildt själv satt i Lundin Petroleums styrelse, tar fallet ett leopardsprång rakt upp i regeringen. Och det är ingen kattunge Carl Bildt har fått i knäet, utan en politisk best med riktigt vassa tänder. Kan vi alls lita på regeringen?

Nu måste både statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt svara på berättigade frågor.

En fråga är varför Shibbye och Persson inte redan är hemma? Tre engelska journalister som greps under liknande omständigheter har den brittiska regeringen lyckats få loss. Av tradition är banden mellan Sverige och Etiopen väl så starka, med mycket bistånd genom åren. Naturligtvis kan den etiopiska regimen ha ett intresse av att statuera exempel; så här går det för journalister som trotsar oss. Ett scenario är att svenskarna döms till stränga straff, men benådas och utvisas. Etiopien har hur som helst ett objektivt intresse av fortsatt goda relationer till Sverige.

Carl Bildt borde ha ett objektivt intresse av att få hem de kritiska journalisterna fortare än kvickt. Risken finns förstås att de redan har skaffat material som kan bli graverande för utrikesministern personligen. Men bättre svälja en besk medicin och bemöta kritiken, än ovissheten som ökar för varje dag som Shibbye och Persson sitter inspärrade i Addis.

Den svenska opinionen kommer inte att bli nådig. Redan finns ett berättigat missnöje över att Sverige under tio långa år misslyckats med att få hem Dawit Isaak från Eritrea. Men få tvivlar på regeringens goda vilja, eller misstänker Carl Bildt för att inte göra sitt bästa. I det etiopiska fallet, däremot, lurar en politisk skandal om inte regeringen svarar på kritiken, och svarar tydligt. För första gången är det Carl Bildt som har bevisbördan helt på sin sida.

Ulrika Knutson är författare, kultur­journalist och Publicistklubbens ordförande.

Uppsala är en stad som kräver många berättare. Fröding valde horornas kvarter, Wennerberg gluntarnas, Gösta Knutsson katternas, Karin Boye de olyckliga älskandes stad. Owe Thörnqvists rumba klingar ännu i Engelska parken för alla som kan svänga på höfterna.

Vems Uppsala sjöng då Gunilla Lindberg om? Hon sjöng om de gamlas och de vardagsvanligas Uppsala. En stor stad, vilket inte alla tänker på. Och så berättade hon om den nyss försvunna, halvt glömda staden. Också det en viktig ort. Kanske är det inte alla som placerar kåsören och författaren Gunilla Lindberg bland de stora uppsalaskildrarna. Det vore njuggt. Hon hör till de mest älskade.

Gunilla Lindberg föddes 1934, som dotter till ringaråldermannen i Uppsala domkyrka, Emil Andersson. Med bostad i domtrapphuset, och en far som hade praktiskt hand om’et i själva domkyrkan, hade Gunilla Lindberg god överblick över staden. Men det var en överblick under-ifrån, som hon behöll hela livet. Centrala Uppsala var ingen luxuös miljö på trettio-talet.

Efter studenten och studier i litteraturhistoria valde Gunilla Lindberg IHR, -Institutet för högre reklam, och smakade på branschen. Det började bra. Lena Köster, vän och kollega på Upsala Nya Tidning, berättar i sin personliga minnesartikel om Gunilla Lindbergs klassiska slogan för ett populärt schampo: »Sunsilk tänder stjärnor i ditt hår!« En hit på sin tid, som renderade copywritern ett rejält lönelyft.

Men reklamen tillfredsställde henne inte i längden. Behovet att berätta blev större än lusten att sälja andras varor. Hon var redaktör för Akademiska sjukhusets tidning Ronden, och för Hyresgästföreningens tidning, Hyresfolket. Om somrarna översatte hon populärlitteratur i rask takt. Hon lär ha sagt att »det skulle åtminstone vara ett lätt arbete när det var så dåligt betalt«. Ofta använde hon sig av manlig pseudonym. Allt enligt vännen Lena Köster.

Folkkär blev hon genom Upsala Nya Tidning, där hon kåserade i mer än trettio år. När tidningen hastigt lade ned lätta sidan »Likt och olikt« häromåret protesterade läsarna. Gunilla Lindberg blev kvar.

Litterära genrer kommer och går. I dag brer den åsiktstuggande Krönikan ut sig på det lilla Kåseriets bekostnad, som det japanska jätteostronet eller den taggiga vresrosen. Klåparna tror att kåseriet är en lätt genre. Men läs mästarna: Eld, Claque och Bang, fråga Mats Lundegård och Unge.

Gunilla Lindberg tillhörde de bästa. Hon kunde bygga en värld i ord som bjöd in läsarna att vilja stanna där; spegla sig, roas och reflektera. Ramen i hennes -kåserier var det lilla livet i medelåldern tillsammans med Starke Arvids son, Expressenjournalisten Bengt Appelberg.

Gunilla Lindberg var känslig för tryck som unge Strindberg. Skickligt bevarade hon humorn och värmen även när hon gisslade kvinnoförakt, akademisk överlägsenhet, nonchalans mot gamla och sjuka eller allmän snobbism. Hennes vardagsfeminism retade aldrig någon med teoretisk jargong, och var därigenom så mycket mer effektiv. Gunilla Lindberg var en rundnätt entantsgerilla, gärna skräddad av Vanja Brunzell, strålande söt och blixtrande vass.

Hon hade en osviklig känsla för den sinnliga detaljen; en doft, ett ljud, en beröring. Det visar hon inte minst i sina många fotoböcker från ett svunnet Uppsala, som med rätta blivit klassiker. Stadens omvandling både kändes och syntes; här kan vi tala om rivningsraseri och historieförakt. Gunilla Lindbergs kritiska nostalgi vann många anhängare.

I Uppsala odlas nostalgierna. Det ligger i studentstadens natur, den eviga ungdomens tröttsamma narcissism, långt in i ålderdomen. Men Gunilla Lindberg -letade fram bakgårdarnas, hästskjutsarnas, vedlassens och budningens Uppsala, hon beskrev hur det lät och luktade. Inte alltid så ljuvligt. Hon berättade om lekplatsernas, potatisodlarnas, A-lagarnas, expediternas, undersköterskornas och hemvårdarnas eviga stad.

Uppsala är bäst, står det i visan. Kanske det. Men inte alltid på det sätt som vi tror.

Ulrika Knutson, kulturjournalist

Hur vågade en av världens mäktigaste män, IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn, sätta hela sitt liv på spel för några sekunders sexuell stimulans?

Det handlar knappast om mod. Historien visar att världens mäktigaste män – statistiskt – inte riskerar så mycket. Oddsen är på deras sida. Men få är lika tursamma som Strauss-Kahn. Han hade tur i sitt val av offer. Han hade tur som skvätte sperma på en mytoman. Åtminstone är det så hotellstäderskan beskrivs i amerikanska medier.

I veckan beslutade allmänna åklagaren i New York att lägga ner åtalet för våldtäkt mot Strauss-Kahn. Efter tre månaders väntan är han en fri man, »utan fläck på sitt rykte«, som den klassiska definitionen lyder i anglosaxiska deckare. En definition som är sällsynt felvald i det här fallet.

Åklagaren valde att lägga ner fallet. Han gjorde bedömningen att kvinnan hade ljugit upprepade gånger i förhören, och kommit med motsägelsefulla uppgifter. Detta innebär inte att hon behöver ha ljugit om sitt möte med IMF-chefen, men åklagaren bedömde hennes utsikter i konfrontation med Strauss-Kahns försvarsadvokater som lika med noll. De skulle ha smulat sönder hennes anklagelser, med hänvisning till hennes tidigare lögner.

– Om man ska driva ett fall till rättegång och jury, måste man tro att offret talar sanning. Om man tvivlar i grunden, då har man inget annat val än att lägga ned åtalet, sa åklagaren Cyrus Vance till New York Times.

Kvinnans juridiska talesman och flera kvinno- och medborgarrättsorganisationer har protesterat. Rättegången borde ha hållits, och hennes version borde ha prövats av juryn. Av två lögnare, vems trovärdighet smällde högst – IMF-chefens eller hotellstäderskans?

Båda har bevisligen ljugit. Strauss-Kahn nekade till att över huvud taget ha haft sex med städers­kan. Först när han konfronterats med DNA-bevis efter att hans sperma kunnat säkras på hennes kläder, erkände han ett sexuellt möte. Till vilket kvinnan hade samtyckt, enligt hans utsago.

Kvinnan, i sin tur, hade svävat på målet när det gällde exakt vad hon gjorde efter den påstådda våldtäkten. Talade hon omedelbart med sin kollega, eller städade hon grannrummet först? I förhör hade hon också ljugit om en påstådd tidigare grupp-våldtäkt i hemlandet Guinea. Varför hon diktade upp en sådan historia för åklagaren är svårt att se en logisk förklaring till. Klart är att hon därigenom lade krokben för sin egen sak.

Kvinnan hade mycket att vinna. Hon kunde ha fått upprättelse för en grov kränkning. Att hon blev kränkt får nog anses sannolikt. Eller tror ni på tesen att hotellstäderskan efter tio minuters bekantskap kastade sig över Dominque Strauss-Kahn för att tillfredsställa sina egna sexuella lustar? Eller ville hon kanske kreera en klassisk offerroll à la »Breaking the Waves«, som bara skulle ha tillfredsställt Lars von Triers lustar? Det är det få som tror. Lägg därtill att hon skulle ha haft stora utsikter att få ett gigantiskt skadestånd. Kvinnan tänker driva frågan vidare som civilmål, så sista ordet är kanske  inte sagt.

Kvinnan hade mycket att vinna, men Strauss-Kahn hade allt att förlora.

Åklagarens beslut säger något om offrets trovärdighet, eller juridikens syn på offrets trovärdighet – det säger ingenting om IMF-chefens skuld eller oskuld. Hans oskuld är varken prövad eller bevisad. Han lämnar ändå den inställda rättegången med en fläck på sitt rykte.

Å ena sidan är det media som har åsamkat fläcken. Dominique Strauss-Kahn har varit rubrikernas man i tre månader. Men ingen kan säga att det inte är av »oavvisligt allmänintresse« om det franska socialistpartiets viktigaste presidentkandidat samt chefen för Internationella valutafonden anklagas för våldtäkt. Det var inte medias uppgift att avstå från publicering.

Slutsatsen blir att Strauss-Kahn själv orsakat fläcken. Han har spillt på sig.

I en enkät efter händelsen trodde 57 procent av fransmännen att Strauss-Kahn hade råkat ut för en fälla. Tidigare dokumenterade våldtäktsförsök från hans sida rörde dem inte i ryggen. Inte Strauss-Kahn heller.

Efter att den franska journalisten Tristane Banon berättat om ett våldtäktsförsök som skulle ha ägt rum 2003 sa Strauss-Kahn:

– Jag gillar kvinnor, än sedan?

En slutsats av hans fall är att juridik och moral inte är samma sak, och det ska vi nog vara glada över i längden. Fru Justitia ska vara blind. Men vi andra kan ju använda ögonen.

***

För övrigt finns det all anledning att än en gång påminna om nyss avlidna Eva Mobergs klassiska sentens: »Manlighet är det som kan göra en kvinna knäsvag utan våld.«

Bomben i Oslo sände en tryckvåg över staden, som skakade och skadade byggnader långt från explosionens epicentrum. På samma sätt spred tragedin på Utöya en mental chockvåg som skakade och skadade hela Norden. Brutaliteten i dådet upprörde hela världen.

Den fysiska effekten av en riktigt djup medicinsk chock är att blodtrycket sjunker, cirkulationen av blod och syre i kroppen minskar. Kroppen blir kall, stum. Så reagerade vi alla när vi först hörde nyheten om dåden i Norge. Sedan började hela samhällskroppen prata, rentav pladdra frenetiskt. Det är ingenting att förakta, snarast bör det ses som samhällskroppens immunförsvar: talet, kommunikationen är vårt syre. Talet innebär också lindring för de akut sörjande, det är beprövad psykologisk erfarenhet.

Med rätta har hela världen vunnit respekt för Norges statsminister Jens Stoltenberg som mycket tidigt förklarade att demokratins enda försvar ligger i mer demokrati, större öppenhet, mer samtal, inte i motsatsen. Under de få dagar som gått efter katastrofen i Norge har hundratals statsmän, politiker, redaktörer och andra röster varierat Stoltenbergs tema.

Själv slogs jag, som många andra, av det märkliga faktum att alla hade sin bild av förövaren klar omedelbart, långt innan polisen hade det. Vi bär tydligen alla en fantombild inombords, och var beredda att tolka den på mindre än en sekund: Al Qaida, urspårade nationalister, extremister till höger och vänster, men framför allt militanta islamister.

Vår inre fantombild ser sällan ut som Anders Behring Breivik, 32. En blond, proper ung man med regelbundna drag. Hans världsbild verkar hoptotad från olika källor: islamofob och främlingsfientlig, konservativ och kristen, patriarkal och kvinnoföraktande. Han säger sig beundra Churchill, och citerar John Stuart Mill, de mänskliga rättigheternas största filosof. Det går inte riktigt ihop.

I Breiviks hjärna går allt ihop som han vill foga ihop. Hans hjärna verkar vara en tummelplats för våldsromantik, högerextremt och auktoritärt tankegods och megalomatiska fantasier om det egna Jaget. Det tycks mig att det Breivikska, förvridna Jaget är större än allt ideologiskt innehåll. Det är obehagligt att hans kompetens och beslutsamhet var så stor. Det mest skrämmande av allt var hans obegripliga tålamod; han planerade i nio år. Hur försvarar sig det moderna, hektiska, rastlösa samhället mot ett sådant tålamod?

Vilka krav ska vi ställa på politiken och lagarna? Hur ska samhället skydda sig mot våldsbenägna extremister, som oavsett partifärg nästan alltid handlar om enstöriga unga män med grav empatistörning? Ska vi eller ska vi inte öka kontrollen av enskilda – på nätet, på jobbet, i hemmet? Breiviks dåd har förstås gett näring åt den stora grupp medborgare som efterlyser mer kontroll, ”eftersom de inte har något att dölja”. Att försvara öppenheten kommer att kosta mer, men förblir lika viktigt som förr.

Det är logiskt att tänka sig att den samhälleliga kontrollen måste öka, om den ”civila” sociala kontrollen minskar, vilket den gör. Samhällsutvecklingen i väst går hastigt mot tilltagande atomisering. Individen är allt, kollektivet intet. Som påpekas med rätta, mänskliga rättigheter gäller individer inte grupper. Skyldigheter gäller också individer, inte grupper. Den sociala kontrollen minskar överallt. Ska jag taga vara på min broder? undrade Kain när han slagit ihjäl sin bror. Ska jag taga vara på min son, dotter, moder, vän? undrar vi alla, lite till mans och kvinns. Den stenhårda individualiseringen i samhället i stort, i media och populärkultur som i våra egna liv kan både vara en glädje och en källa till bekymmer, även om vi i princip hyllar den. Men den extrema individualiseringen upprör kulturkonservativa i märgen, oberoende av religiös och politisk hemvist, inte bara militanta islamister.

Det är en paradox att Anders Behring Breivik själv gestaltar den han hatar mest: den fullfjädrade individualisten, helt autonom, helt frikopplad från tradition, historia, normer och regler av gammalt fint, kristet, norskt, nordiskt märke, eller något märke alls. Han är Ensam. Han är Gud. I sin förvridna hjärna har han skapat ”kulturmarxisterna”, liberaler eller socialister eller konservativa som kort uttryckt menar att mänskliga rättigheter ska gälla även kvinnor och invandrare, alltså ungefär vad John Stuart Mill ansåg i mitten av artonhundratalet.

Dagen efter dådet skrev jag i Upsala Nya Tidning: ”Jag hoppas nu att alla de som hade sina fantombilder kristallklara från början, kan lära sig något av tragedin i Norge. Om vi menar allvar med att hoten mot demokratin bara kan mötas med mer demokrati, mer öppenhet och mer tolerans är det dags att ställa undan fantombilderna, och vakta en smula på den hätska retoriken. Hur väl vi lär oss att leva tillsammans är framtidens ödesfråga för Europa och hela världen. Då måste vi se varandra ansikte mot ansikte, inte som suddiga fantombilder.”

Debatten om Norgetragedin är ännu bara fyra dagar gammal, men jag tycker tyvärr inte att vi har frigjort oss från fantombilderna på något sätt. I den svenska diskussionen yr vänster- och högersmockorna ganska förutsägbart genom luften, och de debattörer vars fantombilder handlar om risken för en ”islamisering av Europa” går på i ullstrumporna som förut, efter att ha ägnat offren i Norge ett artigt, förstrött intresse. Det måste påpekas att detta sannerligen inte bara gäller sverigedemokratiska röster.

Men det finns ett konkret norskt exempel på fantombildernas nederlag som manar till eftertanke och efterföljd. Det är de norska ungsocialisternas beslut att renovera och öppna Utöya för framtidens politiska seminarier; men inte bara för det socialdemokratiska partiet, utan för alla demokratiska röster. Det borde vara det enda sättet att se framtiden i ögonen, även för oss.

Nu går drevet och kungen hoppar som en hare i spalterna. Det är en märklig syn. Han försökte gömma sig i TT:s långa intervju, men när den blodtörstige läsaren banat sig väg mellan ruggar av bisatser och motfrågor satt till slut den lille kungen darrande i strålkastarljuset. Han värjde sig förtvivlat och lovade »att jobba ännu hårdare«, bara vi lämnade honom i fred.

Jobba ännu hårdare? Sa han verkligen så? Jag litar helt på TT:s reporter Bengtsson. Det verkar som om kungen själv har smittats av pressens egendomliga syn på monarkin. När skulle en konung senast förtjäna folkets förtroende? Det mediala drevet behandlar kungen som en politiker, eller möjligen en höjdardirektör. Drevet glömmer att kungen inte är någon politiker.

Jag vet inte hur många ledarskribenter och annat statsvetenskapligt skolat folk som verkar ha glömt detta. De påstår gång på gång att »vi inte kan ha« en kung som umgås med kriminella eller slår sig lös med nakendansöser. Det är stiligt och högmoraliskt tänkt, men dimmigt.

Går det att tänka sig att majestätet abdikerar till förmån för sin dotter kronprinsessan, för att slippa personligt obehag eller tillfredsställa en »moralisk majoritet« som den framstår i medierna? Skulle det på något sätt tillfredsställa blodhundarna i drevet? Nej, naturligtvis inte. Då skulle konungens eventuella moraliska felsteg för evigt skrivas in i regentlängden. Det skulle varken gynna kungen personligen eller monarkin. Om kungen har några planer på att abdikera så måste han nog vänta.

Legalt kan nog Sverige ha en monark som kanske slagit sig lös bland nakendansöser. Men kan vi ha en monark som begått andra, tyngre, brott? Rent hypotetiskt, kan Sverige ha en monark som misshandlat, mördat eller langat knark? Och hur lågt kan monarkens popularitetssiffror sjunka innan republikanerna börjar driva frågan i riksdagen? De senaste veckorna har vi haft kungen på löpsedlarna varenda dag, men som tidigare påpekats, bland annat i Fokus, så har kungahusets popularitet succesivt dalat under en tioårsperiod.

Den slokande kurvan beskriver samma bana som i Norge och Danmark. Inte ens populära Margrethe sitter säker på tronen. Det norska kungahuset – som varit minst lika sakrosankt och skonat i pressen som det svenska – skakades på nittiotalet av flera kriser. Kung Olav anklagades för extraavaganta vanor och för att försöka gynna sina polare vid olika tjänstetillsättningar vid hovet.

Men allt detta är tendenser. Vad talar för att de nordiska länderna förvandlas till republiker i brådrasket? I Sverige lär Republikanska klubben ha fördubblat sitt medlemsantal på senare år, men summan aktiva republikaner är trots allt blygsam. Hur många finns det? Drygt 3 000, kanske? Det finns nog fler organiserade nudister.

Vad säger lagstiftarna, politikerna? Vad bör man kunna kräva av en kung eller drottning? Och vad är alternativet?

1955 skrev Vilhelm Moberg sin pamflett »Därför är jag republikan«. I boken medger han att den svenske monarken har så liten politisk makt att demokratin i sak inte tar skada. Hans främsta skäl för att vara mot monarkin var inte av politisk

natur, skrev han. Han månade om medborgarnas mentala hälsa: »Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk. /…/ Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva även om det inte är deras avsikt.«

Moberg var noga med att påpeka att argumenten för republik var principiella, och hade föga med konungens personliga vandel att göra. Vår tid verkar resonera precis tvärtom.

Vad var Vilhelm Mobergs alternativ till kung? Han förespråkade en decentraliserad förbundsrepublik efter schweiziskt mönster, där folkomröstningar ersatte politikerrollen. Hoppsan! Vad säger partipolikerna om det?

Om vi frågar folk i allmänhet så ser de nog framför sig en president av amerikanskt snitt, och hellre då en John F Kennedy än en Richard Nixon, förstås. Eller en Tarja Halonen. Att den svenska konstitutionen – med sin politiskt avlövade konung – faktiskt innebär ett längre gånget folkstyre än både finsk och amerikansk republik kommer säkert som en överraskning för många.

Det skulle faktiskt vara roligt att höra riksdagens män och kvinnor på allvar diskutera alternativen till monarki. Om kungen och hans släktingar tar sin Mats ur skolan i dag så sitter vi där med den moderate talmannen Per Westerberg på tronen.

***

För övrigt har Konstfack stoppat en student som sprejmålat en marmorvit Afrodite. Ingen vanlig huligan, tycks det. Han har snällt betalat sina böter på 28 000 kronor, och verkar påläst inom ny forskning. Antikens vita statyer var ju färglagda på sin tid.

I dag, när alla är liberaler, tycker inte liberalerna att de behöver någon historia. Det är dumt. Det är kanske därför de slarvade bort Eva Moberg. Hon var en radikal, självständig intellektuell, en socialt engagerad vänsterliberal av utrotningshotad ras. Nu är hon död. Det är symptomatiskt. Men vi kommer inte undan Eva Moberg för det.

Hon föddes 1932 i Stockholm. Pappa Vilhelm var en lovande dramatiker med succéromanen »Raskens« bland meriterna. Riktigt hur stor han skulle bli stod ännu i stjärnorna. Detta var före nationaleposet om »Utvandrarna«, före femtiotalets rättsrötedebatter, då Vilhelm Moberg blev sin egen tribun.

Dottern påverkades nog av miljön. Patos med mjölk var stående efterrätt. Hennes utgångspunkt måste ha liknat Ingrid Segerstedt-Wibergs, ett annat bråkigt samvete, i den föregående generationen. Det är inte lätt att vara en stor mans lilla dotter.

Liksom Ingrid Segerstedt sökte Eva Moberg längs kvinnolinjerna, och såg sina föregångare bland de radikala feministiska fritänkarna på Fogelstad och Kvinnliga medborgarskolan. Också Eva Moberg skrev om dem, och gjorde som ung journalist den allra sista intervjun med pionjären, den stridbara läkaren Ada Nilsson. Det finns ett underbart fotografi där den drygt nittioåriga Ada Nilsson lägger patience, och plirar under hucklet, som en liten häxa ur en forntida folksaga. Eva Moberg sitter bredvid och strålar, mörk och snygg och kattglasögonögd, som ur en film av Godard.

Det var ju sextiotal, och Eva Moberg hade just gjort skandal med artikeln »Kvinnans villkorliga frigivning« (ur »Unga liberaler«, 1961).

Denna klockrena analys av maktrelationen mellan könen i det moderna industrisamhället väckte gallskrik från alla håll. Moberg ville offra barnen, krossa kärnfamiljen och utrota hemmafruarna! I själva verket är uppsatsen en redig plädering mot »kvinnans dubbla roller« som blivit två bojor, både i karriären och i den personliga utvecklingen.

I stället bör man tala om en männi­skoroll, för både män och kvinnor. I människorollen ingår att vårda och fostra barnen. Pojkarna ska också ha hemkunskap i skolan och ta ansvar i hemmet. Och kvinnorna måste ta större ansvar för sitt eget liv.

Artikeln var så radikal i sin tid, därför att den ifrågasatte att det mätta, självgoda Sverige med alla sina stiliga reformer redan var det realiserade lyckoriket. Kvinnorna hade knappt kommit halvvägs, menade Eva Moberg, och retade därigenom upp sossarna också. Hon hade förebådat Grupp 8.

En som såg den unga lykttänderskan var konstnären Siri Derkert, som prompt ristade in Eva Moberg i betongen på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Där står hennes namn, i sällskap med Fogelstadkvinnorna, Elin Wägner och Ada Nilsson, och Simone de Beauvoir.

Eva Moberg gjorde en innehållsrik karriär som journalist, tv-filmare, dramatiker och barnboksförfattare. Hon var redaktör för Fredrika Bremerförbundets Hertha, kulturredaktör på Tidningen Vi, och jobbade mycket för Sveriges Television, ofta tillsammans med maken Gottfried Grafström.

På åttio- och nittiotalen var Dagens Nyheter hennes tribun. Hennes krönikor lästes och fick känslorna att svalla. Hennes åsikter om kärnkraft – där hon förblev en Kassandra – kärnvapen och miljön låg i tiden. Hennes rättskänsla tvingade henne att ta risker, och hon fick mothugg. Bland alla fina utmärkelser fick hon rentav 1999 ta emot nidpriset »Årets förvillare«, från föreningen Vetenskap och Folkbildning. Hon påstås ha varit vetenskapsfientlig och ha skrivit förstående om telepati och healing och annat inom new age.

En hårdragning från de goda rationalisterna. Men hon hade verkligen ifrågasatt naturvetenskapen som vår tids gud, där själva begreppet »forskningen« har blivit en mystifikation. Priset resulterade i en bitande krönika.

Eva Moberg var en färgstark och modig röst från nittonhundratalet, vilket bekräftas i antologin »Prima materia« (2003). Hennes bestående bidrag är att hon utvecklade den feministiska debatten med en existentiell dimension. Här är ett bra citat av Eva Moberg:

»Manlighet är det som kan göra en kvinna knäsvag utan våld.«

Ulrika Knutson, kulturjournalist

»Jag tvivlar på idrotten«, skrev Ivar Lo-Johansson 1931.

Det finns inte skäl att vara mer trosviss nuförtiden. Vad är det egentligen för människosyn de odlar där, i de svettiga omklädningsrummen? Har den legat djupfryst sedan trettiotalet?

Ämnet har jag tidigare berört i en krönika i Kyrkans Tidning, men det finns mer att säga.

Ivar Los pamflett föregriper alla vår tids problem, kopplade till idrotten: dopning, penninghysteri, läktarvåldet och idrottens svans:

»Det värsta med idrotten är att publiken blir djur«, säger proffset Kvickenberg, som inte längre känner igen sig i den idrottsrörelse han en gång älskade. »Två trupper idrot-tmän på plan är två krigshärar i miniatyr.«

Om den gode Kvickenberg hade följt med spelarna in i omklädningsrummet hade han fått ännu mer vatten på sin kvarn. Pennalism, pedofili, gubbtugg och grabbjargong i en osalig röra.

Hela Sverige drog efter andan när Patrik Sjöberg i boken »Vad du inte såg« avslöjade att han varit utsatt för sexuella övergrepp av sin tränare och styvfar. Andra aktiva vittnade om att de delade hans erfarenhet.

Allt talar för att detta bara är toppen på ett isberg.

Spårvägens IF är först ut med att göra självkritik för att man tystat ner flera fall av övergrepp under åttiotalet.

– Vi borde från styrelsens sida ha varit mer vaksamma och haft bättre kontakt med de aktiva, säger den tidens vice ordförande Jan Ahlström till SVT.

Men Friidrottsförbundet hetsar inte upp sig i onödan. Där planeras inga extra åtgärder.

– Både Bris och Rädda Barnen har krislinjer man kan vända sig till, och de har betydligt högre kompetens när det gäller det här, säger ordföranden Lennart Karlberg till TT.

Karlberg borde tänka om. Det är hög tid att han och övriga dignitärer bättrar på kompetensen.

Även om våren är långt gången är det tydligen långt kvar till islossning inom idrotten.  Den verkar häpnadsväckande omodern, omedveten och handfallen. När fotbollsspelaren Anton Hysén »kom ut« som gay applåderades hans val med rätta. Han är faktiskt den förste manlige elitspelaren i Sverige, och den andre i världen, som säger att han är gay. I världen … Smaka på det.

Både Anton Hysén och Patrik Sjöberg förtjänar respekt för att de trätt fram i offentligheten. Det kan hjälpa andra. Nu måste många fler reflektera över den kultur de verkar i.

Allt handlar om idrottens förvridna manliga ideal, frystorkade i Ivar Los gamla kylskåp från trettiotalet.

Minns att det inte är så många år sedan tränaren Lennart »Liston« Söderberg sa att han aldrig stött på någon bög inom idrotten: »Man brukar få reda på om någon jävel håller på med något skumt i duschen. Hade jag upptäckt en bög i mitt lag hade han fått sparken direkt.«

I sin avhandling om pojkidrott, med den passande titeln »Kom igen, gubbar!« (2003) beskriver Jesper Fundberg hur idrotten envetet och effektivt fostrar män till män genom att avgränsa den sanna manligheten mot »bögar, invandrare och kärringar«. Denna manskultur är också en tigandets kultur. Även i andra delar av samhället blundar man för övergrepp mot barn. Det är tabu. Men relationen mellan tränaren och en ung idrottare är extra känslig. Ingen tjuvtittar där idolerna formas.

Det ramaskri som borde ha skakat idrottsrörelsen efter Sjöbergs avslöjande har i stort sett uteblivit. Vem ska ställa de högsta ledarna till svars? Jämför med den hårda – rättmätigt hårda – kritik som riktas mot katolska kyrkans ledare för samma sak.

Det finns många obehagliga likheter mellan kyrkans och idrottens tradition på detta område: manlighetskulten, kvinnoföraktet, kamaraderiet och tystnadens kultur. Men frågan är om inte idrotten  är ännu värre.

Opinionsbildningen har inte heller tagit sitt ansvar, utan odlat en bigott bekvämlighet. Det är lätt att skälla på påven i sin löjliga mössa, eller på fjollor i klänning som svänger rökelsekaren bland korgossarna. Men våra fina, hälsosamma idrottsmän och -ledare vill vi inte chikanera i onödan. Här har medierna en del att förklara.  Om man vill komma till rätta med sexuella övergrepp mot barn i Sverige måste diskussionen börja i idrottsrörelsen, bland knattar och ledare. De religiösa samfunden har kommit längre, både med självkritik och åtgärder.

Om svensk idrott vill komma till rätta med bögskräcken och homofobin har den tyvärr mycket att lära av de religiösa samfunden. Svenska kyrkan har en lesbisk biskop, den anglikanska kyrkan har en biskop som är öppet gay liksom den katolska kyrkan har öppet homosexuella präster.

Det är mer än vad den samlade idrottsvärlden kan skryta med.

Religionen är ett opium för folket, tyckte Marx. Vad hade han sagt om idrotten?

***

För övrigt kan man inte göra som skomakaren och ta ledigt mellan hägg och syren, eftersom de blommar samtidigt i år. Det är lika hemskt som underbart.

Vem vill förknippas med barnpornografi? Inte jag. Som politiskt korrekt tant i mina bästa år kan jag inte säga att barnporr är min gren. Men yttrandefrihet är min gren, offentlig debatt och konstnärlig frihet, och kanske en dos sunt förnuft?

Då är det dags att komma över sin beröringsskräck. Den så kallade mangadomen mot seriekännaren Simon Lundström är en svensk censurskandal, kanske den värsta i modern tid.

Det skandalösa ligger inte nödvändigtvis i lagen, eller i domen, utan i effekterna av lagen – och domen.

Simon Lundström är Sveriges främsta kännare av japansk serieteckningskonst, manga. Han har dömts för innehav av ett trettiotal serieteckningar i sin dator, teckningar som klassats som pornografiska. Domen rubricerades som »ringa« barnpornografibrott, och straffet var dagsböter på sammanlagt 5 000 kronor. Hovrätten friade flera av teckningarna som Uppsala tingsrätt fällt, men fastställde domen.

Det sociala straffet som ådömts Lundström är många gånger hårdare. Han är varg i veum. Den tyngsta påföljden är att han har fått sparken som översättare av sin huvuduppdragsgivare Bonnier Carlsen. Han är landets skickligaste mangakännare, men får inte jobba med det han brinner för. I praktiken har han fått yrkesförbud.

I offentligheten skiljer man inte på grovt och ringa när det handlar om ett så tabubelagt ämne som barnporr. Lagens bokstav skiljer heller inte på dokumentär och fiktiv barnporr. Att många av »barnen« på Lundströms mangateckningar är japanska stiliserade seriegestalter med stora ögon, med svans och kattöron, spelar ingen roll. Bara detta är egendomligt, och borde ha renderat en mycket livligare debatt än som varit fallet.

Verkligheten och fantasin ställs inför samma domstol. Vill vi ha det så? Räddar vi utsatta barn på det sättet?

Ju mer jag lär om det här fallet, desto mer skäms jag. Det saknar alla rimliga proportioner.

Vi vet att framställning och distribution av barnpornografi är ett svårt brott, och därtill svårt att upptäcka. Hur många innehavare går inte fria med sin last av fotografiska bilder som dokumenterar reella brott, riktiga sexuella övergrepp på barn, ibland små barn? Bilder som väcker avsky överallt, på goda grunder.

Simon Lundström har i bokhyllor och dator mer än fyra miljoner seriebilder, de flesta japansk manga. Mangagenren är ofta mer erotisk än seriekulturen i väst. De bilder som Lundström haft i sin ägo är heller inte olagliga i Japan. Några av de grövsta bilderna är dessutom amatörteckningar, utförda inom en subkultur till mangan, där fansen ritar sin egen version av kända seriegestalter.

Av fyra miljoner bilder fäller hovrätten 39 stycken. Psyko­logen Olof Risberg på Rädda Barnen pekar i sin tur ut fyra teckningar som pornografiska. Resten av bilderna avfärdar han som »trams«, teckningar av nakna eller delvis nakna barn, eller djur, eller sagofigurer.

Fyra bilder av fyra miljoner … Och ingen av bilderna är fotografisk eller verklighetstrogen, ingen bild dokumenterar riktiga barn eller riktiga övergrepp på barn. Några sådana bilder hade inte Lundström i sin ägo.

Man skulle kunna hävda att det är »försvarligt« att en yrkesverksam mangakännare har några pornografiska teckningar som exempel på genrens variation, bland fyra miljoner ickepornografiska bilder, men det ansåg alltså inte hovrätten.

Lundström är den första och hittills enda människa som fällts för innehav av pornografisk teckning, sedan lagens tillkomst 1999. Varför?

Mangafallet är komplicerat. Juristerna är inte eniga. Mårten Schulz, professor i civilrätt i Uppsala, pekar på att yttrandefrihetsgrundlagen satts ur spel. Barnporr i text passerar, men inte i bild. Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt i Stockholm, anser att lagen snarast bör ändras: »Barnporrinne­hav bör ses som ett efterföljande-brott till det sexbrott mot verkliga barn som alltid begåtts om bilder tas«, menar hon. Hon, och många med henne, är alltså kritiska till lagens ord om att även den symboliska »barndomen« kan kränkas.

Medan juristerna disputerar schavotterar Simon Lundström. Domen må vara korrekt, men den är inte rättvis! Det räcker inte att han försvaras hett av andra unga serienördar och mangafans. Alla vi pryda tanter och farbröder som inte vill ta i ämnet med tång, men som i vanliga fall försvarar yttrandefriheten måste också försvara Simon Lundström. Vi måste börja med att vädja till Bonnier Carlsen:

Häv Simon Lundströms yrkesförbud. Ge honom ett uppdrag igen!
***
För övrigt rekommenderas det senaste vackra och tänkvärda numret av Fotografisk Tidskrift. När ingenting är tabu längre, har barnet och barndomen blivit det enda heliga för svenskarna?

Danska präster har mycket skojigare pipkragar än svenska prelater, men det finns större skillnader än så. Det bör man ha i minnet efter veckans romol i Danmark, där kulturministern beordrat Danmarks Radio att värna det kristna kulturarvet.

Nu undrar oroliga röster: När händer samma sak i Sverige?

Sannolikt aldrig. Det beror inte bara på att det svenska avtalet mellan staten och public service ser annorlunda ut, utan framför allt på avtalet mellan staten och kyrkan. Det är mer än tio år sedan den svenska stats­kyrkan upplöstes, och de religiösa opinionerna är som bekant rätt svaga i Sverige.

Det ska mycket till innan politikerna har något att vinna på att ställa sig in hos kulturkonservativa kristna väljare. Det är ju just det som är Göran Hägglunds huvudvärk. De troende i Sverige skiljer strikt på Kristus och kejsaren, och föredrar andra politiska partier än kd.

I våra grannländer är det annorlunda. Danmarks »folkekirke« är snudd på helig. Danska präster är anställda direkt av kulturdepartementet, och det är kyrkoministern som är högsta hönset och talar i hela kyrkans namn, inte ärkebiskopen. Danmark har förresten ingen ärkebiskop.
Ingen tror att de danska politikerna drar i strid för det kristna kulturarvet på grund av varma religiösa känslor. Nej, här gäller det som vanligt att markera mot muslimer.

Den danska kyrkans roll i kulturarvet utnyttjas till bristnings­gränsen av Dansk folkeparti, som har två starka profiler i de bägge kusinerna och svartrockade prästerna Sören Krarup och Jesper Langballe. Krarups dotter, teologen Katrine Winkel Holm, är grundare av ett islamkritiskt nätverk, och sitter för DF i styrelsen för danska radion.

Utgångspunkten till det danska bråket var att radion flaggat för möjligheten att lägga ner radioandakten, som direktsänts varje morgon sedan 1946. Att det väckte ont blod är kanske inte så konstigt, men att ministeriet vill detaljstyra Danmarks Radio i denna fråga är beklämmande.

På förekommen anledning kan man titta på vad avtalet mellan svenska staten och Sveriges Radio säger i ämnet. Där krävs att public service »speglar det religiösa livet i Sverige«.

Livsåskådningsredaktionen på Sveriges Radio tolkar åtagandet så att det ger rum både för strikt journalistiska program som »Människor och tro«, liksom för inslag med existentiell reflektion på sekulär grund, samt förkunnelse i gudstjänst och andakter, med kristna, judiska och muslimska röster. Enligt Louise Welander, chef för SR:s livsåskådningsredaktion, förutsåg man protester när de kristna andakterna först fick konkurrens av andra religioner, men farhågorna kom på skam. Religions­programmen verkar ha en tolerant publik.

Andakter och gudstjänster har varit viktiga i public service av tradition. Ett av de allra första inslagen som sändes i Sveriges radio 1925 var just en julotta från Skansen.

Klockan 11 på söndagar är traditionell gudstjänsttid i radion. Då lyssnar en stadig publik runt 120 000 lyssnare, vilket inte är dåligt. Men uselt om man jämför med Norge. Där lyssnar mer än en halv miljon människor till högmässan om söndagarna.

Man kan tycka att det är för mycket religion i radio, eller för litet. Ofta är det svårt att göra strikt bodelning mellan religion, konst och kulturarv. Slå över till P2 får ni höra. Bachs oratorier, Mendelssohns mässor och Mozarts »Requiem«, eller vad som helst av Arvo Pärt? En och annan musikalisk ateist låter nåd gå före rätt när det gäller Bach. Han njuter ändå. Att skilja ut de religiösa filéerna ur den kulturella kroppen kräver en slipad kniv. Och den som försöker skära riskerar alltid att sluta som Shylock i Shakespeares »Köpmannen i Venedig«. Han står där med sin kniv, men kan inte ta sitt skålpund kött utan att spilla en enda droppe blod.

Dessa svåra frågor ska man fortsätta att diskutera, frågan är fri. Men det är inte politikerna som ska diktera musiken i P2 eller portionera ut gudsordet i etern. Om detta råder bred enighet i Sverige.

De danska politikerna däremot, har genom sitt beslut försämrat dansk public service. De har gjort det svårare för danska journalister att kritiskt granska religioner och andliga makthavare; såväl militanta islamister och kyrkoministern själv. Med sitt populistiska beslut tror den danska regeringen att man gynnar danskheten och hindrar »islamiseringen« av Danmark. I själva verket har man kraftigt försämrat yttrandefriheten och den danska kulturdebatten. Det är riktigt, riktigt illa.

***
För övrigt är dansk politik allra bäst som fiktion. Hurra för »Borgen«! Onsdagar i SVT 1. Veckans högtidsstund i hård
konkurrens med »Sherlock Holmes«.

Hösten 1988 röstade Chile om framtiden. Pinochet satt fortfarande vid makten, men folket valde demokrati, efter 17 år av hård diktatur.
Trots årstiden låg det vår i luften; oro och förväntan, vad händer nu?

I denna atmosfär reste författaren Sun Axelsson till Santiago, för första gången på mer än 20 år, för att möta sin privata historia. I hasorna på Sun kom ett litet team från SVT:s dåvarande magasin »Kulturen«, som skulle filma mötet. Det var ett äventyr att få följa med som program­ledare, även om Sun tog ledningen över det mesta.

Sun betraktade andraklassbiljetterna från flygbolaget Varig med bekymrad min, svävade fram till informationsdisken och förklarade med sin västsvenskt saltade sammetsalt, att vi kvinnor från Sveriges Television borde sitta mjukare. Våra ömmande leder, trasiga själar och skimrande egon krävde det. Tjänstemannen bakom disken var av samma åsikt. Med ett penndrag var vi i första klass, och badade i champagne.

Sun Axelsson hade själv skrivit en kärleksförklaring till Chile i »Eldens vagga« (1962), samlat vittnen från Pinochets tidiga år i »Terrorn i Chile« (1974). Och nu hade hon just avslutat manus till »Nattens årstid« (1989), sista delen av sin självbiografiska trilogi.

»Nattens årstid« utspelar sig i Chile i början på sextiotalet, dit den 23-åriga Sun reser för att flytta ihop med sin älskade, den 25 år äldre poeten och matematikern Gabriel. En stor poet och en passionerad man, eller snarare vulkan – men med en liten, grym själ. »Gabriel stjärndödaren, solsläckaren«, skriver Sun Axelsson.

Första mötet på ett kvarts sekel ägde rum på ett utevärdshus; vinrankor i taket, pisco på bordet. Nagelbitande såg vi på avstånd Sun Axelsson ta plats med sin gamle älskare och plågoande. Nu var det han som såg nervös ut. Men snart skallade gapskratten. Drastisk humor, svärta och skärpa delade de efter alla år. Kanske Sun Axelsson tänkte att den här mannen visserligen hade orsakat henne lidande, men också inspiration till ett bra romanbygge? Gabriel, eller Nick, var ju den levande själen både i »Nattens årstid« och »Honungsvargar« (1984).

I verkligheten heter han Nicanor Parra, bror till sångerskan Violeta Parra. Han fyller 97 nästa gång, och har aldrig förlikat sig med att han inte som tredje chilenare fått Nobelpris i litteratur efter Gabriela Mistral och Pablo Neruda. Säkert skyllde han på Sun!

När jag nu läser om den självbiografiska sviten, som inleds med »Drömmen om ett liv« (1978), så slås jag av vilken storartad författare Sun Axelsson är. Tiden har äntligen hunnit ifatt henne. Tidig »bekännelselitteratur« har man sagt, visst, hon ska hyllas som den pionjär hon var, men framför allt som briljant prosalyriker.

Det känns som om hela det surrealistiska modet, med rötter i Bretons 30-tal, som dog och begravdes hos Artur Lundkvist, faktiskt lever hos Sun Axelsson. Hos henne blir livet angeläget, och de konstiga kopplingarna normala. Paraplyet och symaskinen hör ju ihop, giftet och honungen. Hon skildrar erfarenheter som minsta tonårstjej känner igen. Att vilja synas och försvinna, på en gång: »Hon ville gömma sig, men måste ut, om och om igen för att dela, för att vara med vid livets ironiska gästabud där värden bjuder oss honung och gift i lika delar, och bjuder oss att finna var giftet gömmer sig och var honungen finns – om inte i samma kruka?«

I »Honungsvargar« skildrar hon poeterna och bohemerna runt Pär Rådström i 50-talets Stockholm. Det är obligatorisk läsning, av kulturella, litterära och existentiella skäl. Nattsvart och slapstickroligt i samma andetag.

En höjdarscen är när Sun och skolvännen Lou går på Operakällaren. De har knappt fyllt 18, men slipstenen ska dras på de stora grabbarnas vis. Som ett gästabud i pestens tid med sillsvansar, dragnaglar, fyllda fasaner och glace au four. Tills flickorna vacklar mot damrummet, gräsgröna av illamående, stödda av ridderliga vaktmästare. Det är en initiationsrit, som alla flickor borde begå. Ännu en oskuld att förlora.

Sun Axelsson sörjes närmast av livskamraten Stig Björkman, författare och filmare.

Ulrika Knutson, kulturjournalist och ordförande i Publicistklubben

Det fria ordet gillar inte monopol. Det är därför det läcker. Alla journalister har alltid varit och kommer alltid att vara beroende av läckor. Att läckorna har rätt till lagligt skydd är förresten en av de riktigt fina poängerna med svensk tryckfrihetslagstiftning. Källskyddet, om ni minns det?

De globala läckor vi har upplevt de senaste veckorna har inte haft sin motsvarighet sedan vallarna runt Amsterdam brast. Och den som i Sverige kranar på eller stänger av flödet till Aftonbladet, Svenska Dagbladet och SVT:s »Dokument inifrån« heter Johannes Wahlström. Vem är det?

Han är en frilansreporter och aktivist med ett fantastiskt spännande jobb och ett tungt ansvar, som inte minst kräver gott omdöme. Har han visat prov på gott omdöme tidigare? Tja, där går meningarna isär. 2006 skrev han en artikel i Ordfront magasin som fick flera utrikeskorrespondenter att gå i taket. De menade att Wahlström lagt ord i deras mun och förfalskat deras citat. Ordfront magasin bad om ursäkt.

När Johannes Wahlström i november i år på Aftonbladets kultursida granskade Bonniers mediala makt, fanns det de som ansåg att Aftonbladet saknade omdöme. Den frågan lämnar vi öppen. Men vi kan konstatera att själva debatten om Johannes Wahlströms och AB:s omdöme då var sund och livlig.

Sedan slog flodvågen av tusentals Wikileaksdokument över oss, och den lilla debatten om Johannes Wahlströms omdöme tvärdog. Hans upphöjelse var plötsligt för stor, hans position för mäktig. En man som ensam öppnar eller stryper nyhetsflödet står över alla diskussioner om omdöme. Han är Gud i medievärlden. Det är därför vi inte har någon diskussion om alla hans märkliga roller, som Wikileaksaktivist och kompis med Julian Assange, som researcher, reporter och redaktionskonsult, djupt insyltad i nyhetsarbetet. Vi kan bara hoppas att förtrollningen släpper och att Johannes Wahlström någon gång kommer att granskas med röntgenapparat.

För oavsett hur det förhåller sig med hans omdöme har han en makt som vi inte vill ge ens åt ett helgon – vore det så Sven Jerring, Barbro Alving eller Stig Fredriksson själv.

I det fria ordets namn bör även Wikileaks granskas. Och konkurrensutsättas. Inte med censur och tystnad, utan med fler läckor. Detta sker redan, eftersom delar av Wikileaks revolterar mot Julian Assange, och har brutit upp och öppnat eget. Det är bra. Det fria ordet har aldrig gillat karteller och monopol.

Att Wikileaks skakar makthavare över hela västvärlden är begripligt. På kort sikt ställer läckorna förstås till stor oreda för västvärldens diplomater, politiker och underrättelsetjänster.

Det viktigaste dokument som Wikileaks har läckt tycker jag fortfarande är den filmade sekvensen från stridshelikoptern över Irak, där amerikanska militärer skjuter prick mot civila människor, bland dem barn. Den filmen är en skam för USA och en skam för mänskligheten.

Man förstår att många makthavare fasar för att fler hemligheter ska röjas. Men att ropa på censur och kräva att Wikileaks servrar ska stängas tätar ju inga läckor. Och vad värre är; det är oförenligt med demokratins syn på yttrandefrihet. Det fria ordet är en mänsklig rättighet i en demokrati. Som så många debattörer redan har påpekat: Om vi försöker försvara demokratin med diktaturens metoder, vad ger oss då rätt att kritisera Kina eller Iran?

Därför är många av de amerikanska reaktionerna på Wikileaks häpnadsväckande – och helt oacceptabla. Fox News önskar livet ur Assange och jämför Wikileaks med al-Qaida. Sarah Palin påstår att Assange »har blod på sina händer« och amerikanska UD anser att han inte »förtjänar en journalists beskydd«. Redan har flera av Wikileaks amerikanska servrar kopplats ner, och den franske industriministern Eric Besson har gett sina jurister i uppdrag att hitta de franska servrarna. Det måste fördömas, också av den svenska regeringen.

Den svenska tryck- och yttrandefriheten är inte självklar – tvärtom satt under press. Att i denna stund stenhårt försvara den borde vara självklart för alla som vill ha ett öppet och fritt samhälle.

Wikileaks avslöjanden är obekväma, men tryck- och yttrandefriheten finns inte heller till för att vi ska ha det bekvämt, utan för att vi ska upplysas och utvecklas.

I Sverige finns Wikileaks servrar belägna i bergrum på Södermalm, rakt under Hasse & Tages idylliska lilla skrivarstuga i Vita bergen. En symbolisk plats för alla som försvarar yttrandefriheten.

***
För övrigt kan vi låna ett citat från Tage Danielssons »Dikter« (1967) som passar lika bra för Julian Assange som för CIA och diplomatkåren:
»Säll är den som har till rättesnöre,
att man nog bör tänka efter före.«