Ända sedan slutet av 1800-talet har fackförbundet haft en tydlig strategi för att vinna makten, berättar Nina Brevinge och Claes Lönegård. Aldrig ta strid om vi inte är säkra på att vinna den, lyder mottot. Bättre att knyta näven i fickorna och långsamt och mödosamt bygga upp en maktbas. Strategin har lett till att Metall sällan behövt strejka för att få gehör för sina krav och på köpet har förbundet i dag ett grundmurat rykte som ansvarstagande. Om Metall talar så lyssnar både politiker och företagsledare. Ernst Blomgren, den som ursprungligen stakade ut strategin, står i dag staty utanför huvudkontoret på Olof Palmes gata och konstaterar nöjt att såväl LO som social-demokraterna och vänsterpartiet leds av hans efterföljande förbundsbröder. Planen är fullbordad efter 120 år.

Riksdagens tredje största parti har kongress i helgen. Miljöpartiet är i dag, trots opinionsmässiga framgångar, utan något egentligt inflytande. Partiet är tillbaka där det befann sig under Göran Perssons regeringstid, konstaterar Maggie Strömberg.

Från USA rapporterar Johan Anderberg om en 81-årig mångmiljardär som är Barack Obamas främsta vapen i höstens presidentval.

Läs också Anders Sundelins stora reportage om släkten Ataseven i Södertälje. Det är en fascinerande berättelse om en familj som dominerar både politik och näringsliv. Inflytandet sträcker sig ända till riksdagen, men den uppmärksammade gängrättegången har kastat ljus på besvärande detaljer om deras verksamhet.

Trevlig helg, trevlig läsning.

– Det händer. Men det är ju inte så att vi har en person anställd till att bara kolla upp våra gäster.

Det handlar inte om att ta reda på allt om gästen. Snarare grundas googlandet i Niklas Ekstedts dåliga ansiktsminne. Känner han igen ett namn på gästlistan på någon av sina restauranger i Stockholm kollar han upp vem personen är för att det inte ska uppstå en pinsam situation. Det handlar om service.

De senaste åren har hur saker och ting serveras blivit en vetenskap i sig.

Efter att krögaren Mathias Dahlgren drivit den exklusiva Stockholmsrestaurangen Bon Lloc i nio år bestämde han sig för att stänga. Han tog ett sabbatsår, reste runt i världen och kom tillbaka till Sverige med storslagna planer. År 2007 öppnade han en restaurang i eget namn i Grand Hotels lokaler. De vita dukarna skulle bort. I stället skulle servicen vara varm – som att komma hem till en god vän på middag.

En mer avslappnad stil betyder inte att personalen kan ligga på latsidan. För att få till den varma servicen Mathias Dahlgren vill uppnå, krävs hårt arbete. Allt är planerat ut i minsta detalj.

»Välkommen!«, säger en leende person när gästen kliver in genom dörren till Mathias Dahlgrens Matsalen. Bakom en pulpet vid entrén göms en dator. I bokningssystemet finns inte bara namnen på gästerna – det anges också om sällskapet besöker restaurangen i en affärsmiddag eller om det är en födelsedag som ska firas. I ett fält på skärmen finns plats för egna anteckningar. Där kan det stå om gästen har besökt restaurangen tidigare, om gästen är allergisk mot något eller vad gästen tycker om för sorts mat. Allt som kan vara relevant för att servicen ska bli så bra som möjligt, antecknas.

Ute i matsalen står de som serverar sällan stilla. De går runt i lokalen efter ett inövat rörelsemönster. Högerregeln gäller vid möte. Ute i matsalen pratar personalen inte med varandra. Kommunikationen sker med blickar och nickar.

Servitörerna är klädda i  mörkblå byxor och lediga blå-vitrandiga skjortor. Servitriserna bär skjortklänning. I stället för traditionella menyer får gästen en skinninklädd Ipad i sin hand.

Daniella Illerbrand är kökschef på Matsalen och har som uppgift att se till att allt går enligt planerna under kvällen.

– Många gäster tycker det är roligt att titta på hur vi jobbar. Det är lite som ett skådespel.

I den moderna servicen agerar serveringspersonalen inte längre i bakgrunden. De ska synas, höras och framför allt – vara personliga mot gästerna.

– Det ska hända saker hela tiden . Gästen ska aldrig känna sig osedd, säger Daniella Illerbrand.

Lars Peder Hedberg är ansvarig utgivare för tidningen Gourmet. Han håller med om att servicen har blivit allt viktigare för krogbesökaren, »man går ju inte till en restaurang bara för att bli mätt.« Han tror att uppkomsten av den mer avslappnade servicen beror på att hela beteendet om uteätande har blivit avdramatiserat.

– För 30 år sedan gick man ut och åt en gång i månaden eller kanske bara en gång om året. Då förväntade man sig något annat än en vanlig måltid hemma. I dag går många ut och äter flera gånger i veckan.

Mattias Kroon är redaktör för magasinet Mat & Vänner. Han har märkt en drastisk förändring i servicen på även ganska exklusiva restauranger i trendsättarstäderna Paris och New York.

– Där är personalen klädda i slitna t-shirts och har långt hår. Man letar efter unika personligheter och karaktäristiska utseenden. Servitörerna ska se coola ut. Man kan fortfarande få fantastisk service.

Habib Jlassi, Karthago och Göran Hallmarken, Aifur

Hans Wiklund, Pelikan och Josefin Mårtensson, 1900

Matilda Aspling, Operakällaren

Niklas Myrstad, Djuret och Adam Levenstam, T.G.I. Friday's

På Operakällaren i Stockholm lever den franska klassiska servicen kvar. Personalen ska störa gästen så lite som möjligt. Vinet från höger, brödet från vänster. Ursprungligen var det mest praktiskt att göra så. I dag signalerar en fransk formell service att man är kunnig inom sitt område.

Operakällarens servitörer och servitriser är klädda i svarta kostymbyxor, vita serveringsrockar och har mörka skor. Hovmästaren har kostym och slips.

Per Eriksson, restaurangchef på Operakällarens matsal, vill att gästen ska få en perfekt upplevelse. Samtidigt är han noga med att påpeka att servicen inte ska vara strikt, bara för att den är korrekt.

– Ibland ser man att gästen är nervös och sitter med uppdragna axlar. Då försöker man avdramatisera det hela genom att skoja lite med gästen. Det är viktigt att gästerna känner sig bekväma.

Även  Sjömagasinet i Göteborg håller fast vid det traditionella serviceidealet. Samtidigt poängterar restaurangchefen Per Halling vikten av att servicen inte ska kännas dammig.

– Vi tilltalar ju inte gästen med titlar som direktör längre. Klart att vi fortfarande gärna serverar från rätt håll men vi följer det inte slaviskt. Är det mer praktiskt att servera från andra hållet gör vi det.

På andra håll följer man varken den nya personliga servicetrenden eller den uppsnofsade franska stilen. Café Piastowska i Stockholm ägs och drivs av familjen Sandell. Mamma Halina står i köket. Systern Teresa, dottern Mikaela och hennes två kusiner står för serveringen. De två polska systrarna flydde till Sverige 1972 från kommunismen. Halina hade svårt att lära sig språket så hennes pappa föreslog att hon skulle öppna ett café. När man fick spriträttigheter i början av 1990-talet utvecklades verksamheten till en restaurang.

Att kliva in på Café Piastowska är som att kliva hundra år tillbaka i tiden. På de flagnande tapeterna hänger tavlor huller om buller. Vid bardisken finns ett stort porträtt av Polens första president, Józef Pisudski.

På Café Piastowska finns inga regler. Mikaela Sandell jämför familjen med en polsk riksdag. När hon var yngre tyckte hon det var pinsamt när hennes mamma och hennes moster skrek på varandra i köket så det hördes ut i matsalen.

– Jag tyckte synd om gästerna för att de fick höra allt tjafs. Men det går inte att göra något åt saken, jag kan ju inte sätta tejp över deras munnar.

Nu har hon vant sig. Hon har förstått att hennes barska och otrevliga moster till och med kan vara en tillgång för restaurangen.

– Folk tycker det är roligt att hon är otrevlig. Det känns lite mer äkta och det blir en upplevelse i sig.

Just känslan av att det är på riktigt, tror Mikaela Sandell och hennes kusin Carolina Catenacci är bakgrunden till att restaurangen är så populär.

På frågan om familjen har tänkt igenom restaurangens serviceupplägg, brister Mikaela Sandell och Carolina Catenacci ut i gapskratt.

– Du skojar! Skulle inte tro det.

Demokratiaktivisten Arzu Abdullayeva började nästan gråta när hon tackade åhörarna på Olof Palmes International Centers seminarium.

– I love you.

För tjugo år sedan fick hon Olof Palmes fredspris. Men aldrig har hennes land varit så uppmärksammat som nu.

– Vi hoppades att presidenten skulle släppa politiska fångar inför Eurovision. Det har inte hänt än tyvärr. Vi hoppas fortfarande och fortsätter att organisera oss.

Debatten har varit lätt att förutse. Ett folkligt evenemang i ett odemokratiskt land som bryter mot mänskliga rättigheter. Frågan om bojkott kommer automatiskt. Också svaren, att det är dialog och utbyte som förändrar, inte isolerande protester. Representanter från länder som förstår bättre kan åka dit och upplysa om att livet kan levas på andra sätt. Med sig tillbaka tar de vittnesmål om hur illa det är i landet, och skapar opinion som leder till fler påtryckningar. Det är sådant som ger förändring. Säger de.

Så svarar också den svenska schlagerbossen Christer Björkman.

På tävlingens officiella hemsida kan man lära sig mer om Azerbajdzjan. Om tekulturen, om mattorna som sägs vara finare än de persiska. Vackra historiska byggnader. Man får se bilder på pluggande ungdomar, pariserhjul och högt belägna barer med utsikt över den glittrande staden. En putsad marknadsföring utan ett ord om den kritik som riktas mot landets hårt kontrollerande och korrumperade styre, familjeregimen som inte låter folket ta del av oljerikedomarna. Det skrivs inte om fattigdomen på landsbygden. Inte om den utsatta situationen för kvinnor, eller om bortgifta barn. Bristen på demokratiska rättigheter, som mötesfrihet, nämns inte. Inte de politiska fångarna.

Sverige skulle väl knappast heller visat barnfattigdom på hemsidan om vi var värdar, säger Christer Björkman om bilden som kommer fram.

Azerbajzdjans regim har verkligen satsat på Eurovision som en möjlighet att sprida sin bild av landet i Europa. Presidentfrun är ordförande i kommittén som arrangerar festivalen. Inför förra årets tävling köpte man in svenska och brittiska låtskrivare. Planerna på arenabygget startade innan segern var avgjord.

Eurovision styrs av European Broadcasting Union, EBU, en sammanslutning av olika länders tv-bolag. Trots att de inte låtsas om kritiken på Eurovisions hemsida, har den funnits med på andra håll. Förra veckan hölls ett yttrandefrihetsseminarium i Genève tillsammans med representanter för Azerbajdzjans regering, andra EBU-länder och människorättsorganisationer. Ett försök att markera, även om det avfärdades som lamt och utan tillräckligt tydliga ställningstaganden av Human Rights Watch.

Azerbajdjzan har också fått skriva under ett avtal om att alla människors rättigheter ska respekteras, oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning. Inte för all framtid, det gäller så länge tävlingen pågår.

Förra gången bojkottsdebatten var lika högljudd handlade den om Kina. Både inför OS 2008 och världsutställningen i Shanghai två år senare kom protestkraven. När Kina fick de olympiska spelen lovade landet att förbättra mänskliga rättigheter, pressfrihet och miljöföroreningar. Resultatet? En stor besvikelse, enligt Amnesty, som löpande undersökte läget från att löftena avlades.

I stället för förbättringar såg organisationen hur myndigheterna använde olympiaden som en ursäkt för att städa upp i landet. Obekväma människor, som kunde hota bilden av ett enat land, sattes i arbetsläger. Flera andra organisationer rapporterade om tvångsvräkningar inför arenabyggena, precis som i Azerbajdzjan.

Inte heller när det gäller miljöförstöringen kunde Amnesty se några framsteg. Visserligen noterades förbättringar i de officiella mätresultaten, men Amnesty misstänkte att de var manipulerade.

Det var ju åtminstone många journalister på plats för att rapportera om situationen i landet. Men de utlovade förbättringarna av pressfriheten blev också en besvikelse. Sajter med information om Tibet och Taiwan spärrades. Kinesiska myndigheter förklarade det med rikets säkerhet, och sa att journalisterna hade tillräckligt med informationsutrymme för att bevaka spelen. Försöken att skriva om annat gav blandade resultat. Två japanska journalister som undersökte en misstänkt terrorattack i nordvästra Kina misshandlades och greps. De fick senare en ursäkt av kinesiska myndigheter.

Frågan är vilken slags journalistik som kommer att kunna göras inifrån Azerbajdzjan. SVT:s »Uppdrag granskning« fick till exempel inte komma in i landet nyligen, när de undersökte hur Telia Sonera hjälper totalitära regimer att övervaka sina befolkningar. Granskningen hade till och med en koppling till Eurovision. Det svensk-finska företaget hade lämnat ut information om vilka azerer som hade röstat på grannlandet och krigsfienden Armeniens bidrag i tävlingen 2009. De som hade röstat fel sågs som landsförrädare och förhördes av säkerhetstjänsten.

I Kina upplevde de svenska organisationerna att fokus på själva landet släpptes så fort tävlingarna var i gång. Det gick från massiv uppmärksamhet, till tystnad.

Det finns också en skillnad mellan då och nu. Svenska Olympiska Kommittén förbjöd svenska tävlande att uttala sig om politik i samband med Kina-OS. Den svenska Eurovision-delegationen framhåller att segertippade Loreen har ett politiskt engagemang och att hon har utbildat sig om situationen för azeriska kvinnor hos organisationen Kvinna till kvinna. Det ger andrum till en schlagerboss som helst inte vill ta i politik. Men på scen får Loreen inte göra politik, vare sig i text, gester eller tal, enligt tävlingens stadgar. Det skulle kunna leda till böter eller avstängning för Sverige.

– Det är ju faktiskt ett underhållningsprogram, säger Christer Björkman.

Fler länder är i centrum för bojkottsdebatter just nu. Ishockey-VM, i Vitryssland? Ja, sa idrottsministern Lena Adelsohn Liljeroth först, men landade sedan i nej. Fotbolls-EM i Ungern? Laget kommer spela, men regeringen kommer inte på matcherna.

Freds- och konfliktprofessorn Peter Wallensteen, som är Sveriges främsta forskare på sanktioner, säger att en bojkott alltid är en starkare signal än att åka och föra dialog. Men att det är svårt att förutse hur totalitära regimer reagerar på det. För de ledare som vill sola sig i glans kan det spela roll att västerlänningar inte vill komma till landet. Det kan också ge stöd åt en politisk opposition. Men det kan lika gärna föra befolkningen närmare regimen, så som en del analytiker menade att den amerikanske bästsäljaren Paul Austers protest mot Turkiet gjorde i februari i år.

Till en turkisk journalist sa författaren att han inte skulle kunna tänka sig att besöka sina läsare i landet. Paul Auster är engagerad i internationella PEN-klubben och ville inte resa till ett land som fängslar journalister och författare.

Bojkotten retade premiärminister Recep Tayyip Erdogan.

– Som om vi behöver dig! Vem bryr sig om du kommer eller inte? Skulle Turkiet förlora sin storhet?

De fängslade författarna viftades bort med att de hade haft samröre med terrorister. Premiärministern avfärdade Paul Austers kritik med att författaren hade besökt en bokmässa i Israel två år tidigare, trots Gazabombningarna. Varför hade han inte problem med den regimen? För att där finns yttrandefrihet, svarade Paul Auster.

Bojkotten fick mycket uppmärksamhet både utanför och innanför Turkiets gränser. Men i landet, sa politiska analytiker med koll på Turkiet, gynnade det troligen premiärministern. Auster var en del av en israelisk sammansvärjning mot landet, sa politikerna, och fick medhåll från många. Det islamistiska partiet AKP fick näring av offergörandet.

Ställningstaganden kan förstås lika gärna handla om den egna magkänslan som om konkret skillnad. Hade Beyoncé förändrat Libyen om hon inte hade sjungit på Muammar Khadaffis sons nyårsfest för tre år sedan? Kanske inte, men vägran hade nog gett bättre eftersmak.

Azeriska aktivister är stolta över att Eurovision Song Contest ska komma till deras land. Uppmärksamheten under festivalen ger dem ny energi. De har startat organisationen Sing for Democracy och uppmanar gamla vinnare att engagera sig politiskt för landet.

Men vad händer sedan, när lamporna slocknar och evenemang flyttar till nya länder och det ger nya för eller emot-bojkottsdiskussioner?

De organisationer och aktivister som engagerar sig landar i samma slutsats. De tror inte på några snabba förändringar, oavsett vilket spår som väljs. Kanske inga långsamma heller. Men nu vet folk i alla fall att landet finns. Och kanske var det ligger också.

Läs också lunchintervjun med Gina Dirawi, programledare för melodifestivalen.

Efter en misshandel döms Erik till fängelse. När han sittandes på golvet i sin cell äter sin egen flensost blir det för mycket. Jag slår igen boken och lägger den ifrån mig på betryggande avstånd. Andas. Tittar på boken. Sedan sträcker jag mig efter den och fortsätter läsa.

Hade »Smålands mörker« inte varit en serieroman hade jag nog aldrig öppnat boken igen. Hade handlingen utspelat sig på film hade jag blundat och hållit för öronen. Men inte nu.

För även om serierutorna är till brädden fyllda av ångest, kan jag alltid låtsas att det är på skoj. Det är ju bara tusch. Inget att vara rädd för.

Den feministiska serietecknaren Liv Strömquist har publicerats i DN, Galago och tidningen Vi. Hon har gett ut fem seriealbum och är nu lika omtyckt och folklig som popmusikens Håkan Hellström. Men hon är långt ifrån snäll. I sina serier varnar hon för att barn egentligen är små, små kopior av Göran Hägglund. (De tänker på samma egoistiska, gammalmodiga sätt som partiledaren.)

Komikern Robert Gustafsson har så vidriga åsikter att inte ens Carl Bildt skulle vilja ligga med honom. (Robert Gustafsson har i en intervju sagt att det är evolutionen som har gjort män roligare än kvinnor.) En kritisk ledare i en dagstidning blir som en mjuk och fluffig bomullstuss, jämfört med Strömquists hämningslösa pratbubblor.

Men återigen. Hennes serier är ju egentligen bara barnsligt ritade färgglada teckningar. Och vem kan låta bli att le när man ser en sådan?

I fjol lämnade SvD:s ledarskribent Per Gudmundson in en anmälan till polisen om olaga hot. Bakgrunden var en krönika i tidningen Galago, undertecknad »Sveriges satirikers centralorganisation«. Texten avslutades med orden: »Våra krav är följande: Kväv den fria pressrösten. Terroristförklara Timbro. Inför straffskatt på artikelkommentarer. Avsätt kulturministern. Skjut Per Gudmundson.« Ärendet hamnade hos JK som i sitt beslut skrev: »Enligt justitiekanslerns mening kan uttalandena inte anses ägnade att framkalla allvarlig fruktan hos den hotade och utgör därför inte olaga hot.«

I klarspråk: en tecknad satir är inget att ta på allvar.

Oförsiktigt och med stort självförtroende har serietecknarna klampat in i samhällsdebattens finrum. Bromanders bok recenseras i SvD och i »Rapport«, Sara Granérs vänsterpolitiska seriestrippar kan skådas i DN och Liv Strömquist fick nyligen Aftonbladets pris för årets kulturjournalist. Serierna är inte längre något som bara återfinns i obskyra tidskrifter. Och väl är väl det. För utan serietecknarnas skoningslösa inlägg i samhällsdebatten skulle livet bli så mycket tråkigare.

"Smålands mörker" av Henrik Bromander (Ordfront) kom ut i april.

– Jag hoppas att vi inte får den typen, sa Svenska Turistföreningens generalsekreterare Magnus Ling till medierna då.

Men den typen är en av fjorton trender som föreningen nu har pekat ut som framtidskoncept. Listan har plockats fram med hjälp av enkäter och fokusgrupper. Vid sidan av till exempel miljötrenden, kulturtrenden, La Dolce Vita-trenden och gourmettrenden finns det som STF kallar »brun turism«.

På engelska har fenomenet »dark tourism« funnits länge, ett samlingsnamn för semestrande på katastrofplatser, i fattiga områden eller någon annanstans som signalerar misär. Resor till platser som Auschwitz och Tjernobyl brukar förklaras med att människor behöver förstå och bearbeta, till skillnad från resorna till prinsessan Dianas dödstunnel, som stämplas som gamande efter det morbida.

Oavsett vilket ligger samma drivkrafter bakom den typen av turism som resten av STF:s trender. Dagens resenärer vill komma hem med en berättelse. De vill få följdfrågor på semesterredogörelsen.

Men i Sverige? Finns det ens något att se? STF hittar fiaskoprojektet Stålverk 80 utanför Luleå och Malmöstadsdelen Rosengård.

Och så Kebnekaise då. När planet kraschade i mars stängde fjällstationen vid berget under nästan en månad. Nu väntar STF på sommaren. Om trendspaningen är rätt kommer berget ha fler besökare än de omkring 2 200 som vanligtvis bestiger det på sommarhalvåret. Människor som kommer stå på toppen och säga till varandra att »här hände det«.

Om inte i år, så i framtiden, tror föreningen.

– Det här är ändå något det kommer skrivas om i historieböckerna, säger pr- och pressansvariga Jenny Engström.

Sveriges turisttörstande kommuner har alltså tänkt helt fel. De borde leta efter misär och katastrofer i stället för att gömma smutsen under löften om havsutsikt och ett välsorterat spa-utbud.

Här fanns ett par britter, några holländare, ett gäng italienare och sedan den 8 juli åtta svenskar. Bland dem Lukas, en reservofficer och före detta journalist på Sveriges Radio, och Sara-Josefina, tidigare projektledare på en liten reklambyrå. Nu satt de i ett rum med väggarna klädda av kartor och borden fulla med flygblad som snart skulle spridas på andra sidan Medelhavet.

De var männen och kvinnorna som skulle vinna informationskriget mot Muammar Khadaffi. Det tionde psyopsförbandet. Försvarsmaktens absolut senaste förmåga.

Under tre sommarmånader förra året bedrev de psykologisk krigföring i den mest blodiga av den arabiska vårens skådeplatser.

»Lägg ner dina vapen och vägra lyd order från din nuvarande illegitima regering. Varje fientlighet mot koalitionsstyrkor kommer att mötas med dödligt våld.«

Så lät ett av många budskap, på perfekt arabiska och med rätt dialekt, som riktades till regimens styrkor via radiovågor från ett ombyggt amerikanskt Herculesplan som cirkulerade över Libyen. Mer än en miljon svenskproducerade flygblad regnade ner från F16-planen. Under en period stod svenskarna ensamma för alla tolkar och kulturella rådgivare på basen i Pesaro. De bestämde att man inte skulle sprida svåra budskap som demokrati, bara hot till fienden och enkla uppmaningar till civilbefolkningen och rebellerna.

Om de svenska Jasplanen som samtidigt dundrade fram i Nato-operationen »Unified Protector« har det sagts mycket i Sverige, både före och efter.

Men om psyopssoldaterna har det varit tyst.

Efteråt är det enda offentliga spåret av vad som ägde rum i den italienska badorten en kort bisats på nio ord som talar om: »personal för bl.a. informationsoperationer om högst 10 personer«. Mer än så står inte i den regeringsproposition som sex av riksdagspartierna röstade igenom den 17 juni 2011. I vänsterpartiets och sverigedemokraternas reservationer – de två partier som motsatte sig beslutet – nämns över huvudtaget inte de psykologiska operationerna.

Det är typiskt när det handlar om Sveriges psyopsverksamhet. Få svar och många frågor.

Vilka är de och varför talar man så ogärna om dem?

Den kinesiske generalen Sun Zi förklarade på 500-talet före Kristus att den högsta militära förmågan alltid har varit att besegra en motståndare utan strid. Krigskonsten handlar om att vilseleda, manipulera och bedra.

Djingis khan visste det, och beordrade sina soldater att tända tre ljus var i gryningen och lät knyta föremål i svansen på sina hästar – allt för att skapa illusionen av att hans armé var större än den i verkligheten var. Om motståndaren inte kapitulerade ska han ha skjutit avhuggna människohuvuden bakom deras frontlinje med hjälp av katapulter.

Om Alexander den store sägs det att han lämnade gigantiska rustningar och vapen efter sig på sina fälttåg för att sprida ryktet att hans armé bestod av jättar.

Med den moderna tekniken förfinades metoderna. Under första världskriget spelades folkvisor på vevgrammofon mellan skyttegravarna för att få fienden att längta hem. Under andra världskriget hade Joseph Goebbels nazistiska propagandaministerium över 25 000 personer till sitt förfogande.

Även för dem med små resurser har propagandan varit ett viktigt vapen – under Vietnamnkriget läste den nordvietnamesiska radioprataren »Hanoi Hannah« upp namnet på stupade amerikanska soldater tre gånger om dagen för att få amerikanerna att desertera.

Den mest populära – och galnaste – skildringen av psykologisk krigföring återfinns i Hollywood-komedin »The Men Who Stare at Goats« med George Clooney, som gick upp på bio häromåret. Filmen – med undertiteln »Mer av detta är sant än vad du vill tro« – bygger i sin tur på en reportagebok med samma namn av den brittiska journalisten Jon Ronson. I denna berättas historien om de paranormala experiment som ägt rum på militärbasen Fort Bragg i North Carolina, USA, bland annat försök att döda getter genom att stirra ihjäl dem, och hur dessa metoder sedan använts som förhörstekniker i USA:s »krig mot terrorn«.

Fort Bragg är den psykologiska krigföringens centrum. Där står kasernerna uppradade likt ett miljonprogram som aldrig vill ta slut. Militärbasen har sedan början av 1950-talet varit hem för USA:s enhet för psykologisk krigföring. Här utvecklas teknikerna, har tränas soldaterna, här föddes vad som i dag kallas psyops.

Listan över amerikanska utlandsoperationer sträcker sig långt tillbaka i tiden. Ändå menar många att det var först under 1990-talet som USA – och andra länder – på allvar förstod vilken militär kraft det fanns i att styra och kontrollera informationsflödena.

Året var 1991. I Irak pågick Gulfkriget och »Operation Ökenstorm«. Amerikanerna spred då ett stort antal flygblad, så kallade »Safe Conduct Passes«, som utlovade »skydd, mat och arabisk gästfrihet« till alla irakiska soldater som gav upp. Sedan kunde de räkna in soldat efter soldat som överlämnade sig, trots att innehav av papperslappen hade belagts med dödsstraff av den irakiska regimen.

Efter det fick psykologisk krigföring ett rejält uppsving i militära kretsar och snart – USA var först 1996 – även ett nytt namn: informationsoperationer. När USA återvände till Irak för ännu ett krig 2003 låg operationerna på en helt ny nivå.

Genom tv-kamerorna kunde världen se hur en irakisk folksamling raserade den stora Saddam-statyn i centrala Bagdad. Det var en perfekt bild av amerikanska befriare och ett jublande folk. Men det var en sak som tv-tittarna inte såg – det som framstod som spontant var i verkligheten iscensatt av en amerikansk psyopsgrupp.

De var tio som avreste till Italien tidigt fredagen den 8 juli. Journalisten Lukas, reklamaren Sara-Josefina, radioproducenten Mattias, kulturspecialisterna Abbe och Max och tolkarna från Försvarets tolkskola – sammanlagt sex män och två kvinnor. Deras bas blev Pesaro på östkusten. Överstelöjtnant Per och en annan officerare flög till västkusten för att dra upp informationsstrategierna vid Libyeninsatsens operativa högkvarter i Neapel.

Äntligen skulle de få nytta av alla timmars träning hemma i Enköping. Det är där, vid Ledningsregementet, man i vanliga fall hittar dem.

Tionde psyopsförbandet består i dag av ett femtiotal personer, som enligt planerna ska växa till det dubbla 2014. De allra flesta är civila som genomgått grundläggande militär utbildning. Här finns informatörer, marknadsförare, copywriters, art directors, formgivare, journalister, psykologer, beteendevetare, sociologer, statsvetare och antropologer. Alla egenskaper man kan behöva för att utkämpa ett informationskrig.

De har specialutbildats i Storbritannien, Tyskland och Belgien. De deltar i arbetsgrupper som Nato och Partnerskap för fred anordnar. Och på stora internationella konferenser diskuterar företrädare för svensk psyops med Nato-chefer, amerikanska majorer, israeliska försvarspolitiker och vapenlobbyister hur man bäst ska använda Twitter, Facebook och Youtube i informationsoperationer.

Sådant som brukar väcka rabalder i Sverige. Men om detta har det aldrig debatterats.

Naturligtvis är det inte nytt i Sverige. Man kan gå så långt tillbaka som till andra världskriget och »En svensk tiger« – kampanjen som skulle få svenskarna att hålla tyst om försvarshemligheter. Senare skapades Styrelsen för psykologiskt försvar, som i händelse av krig skulle använda sig av Sveriges Radio, Sveriges Television och Tidningarnas Telegrambyrå för att få ut sina budskap.

Men det var på 1990-talet det hände, i spåren av Sovjetunionens kollaps och internets framväxt. Man letade efter en ny uppgift åt det gamla svenska invasions-försvaret. Rädslan för ryssen ersattes med en oro för hur Sverige skulle skydda sig mot informationsattacker i ett alltmer sårbart it-samhälle. Regeringskansliet tillsatte arbetsgrupper, Försvarsmakten drog i gång studier och statliga utredningar tog sig an frågan.

Någonstans i denna process – offentliga dokument avslöjar inte riktigt när eller varför – övergick ambitionen från att bygga upp ett försvar mot informationskrigföring till att utveckla en offensiv förmåga att bedriva psykologiska operationer utomlands. Från att bekymra sig över utländska försök att manipulera den svenska opinionen, till att själva skaffa sig verktygen för att göra detsamma i utlandet. Den svenska tigern skulle börja ryta.

Vad man kan klarlägga är var det skedde: vid John F Kennedy Special Warfare Center & School. På Fort Bragg, North Carolina. Flera av dem som senare skulle bygga upp den svenska psyopsverksamheten åkte över Atlanten på månadslånga utbildningar hos specialförbanden.

En av dem var kapten David Bergman, med examen i sociologi och psykologi, som blev den som kom att ansvara för utbildningen vid tionde psyopsförbandet:

– Vi tog hem allt kursmaterial, vi slängde upp det på ett konferensbord och sa: Hur funkar det här för oss?

De insåg att de aldrig skulle bli 10 000 man som i USA. Men, som en uppsats vid Försvarshögskolan konstaterar, de kunde i princip kopiera konceptet rakt av. Med definitioner, doktriner och handböcker snarlika de USA och Nato använde sig av.

För att det inte skulle vara någon tvekan varifrån man hämtat inspirationen lånade man till och med symbolen från sina amerikanska föregångare – en springare. En schackpjäs som ska visa att man kan få motståndaren att göra som man vill.

2005 fattades beslutet om att bilda förbandet och året efter började man bygga upp verksamheten vid Ledningsregementet i Enköping. Våren 2008 blev de en del av Nordic Battlegroup – EU:s snabbinsatsstyrka med en verkningsradie på 600 mil från Bryssel.

Och på hösten det året åkte de på sin första insats utomlands.

– Man kan kalla oss för en liten reklambyrå i gröna kläder, säger överstelöjtnant och förbandschef Patrik Thomé.

Grovt sett består tionde psyopsförbandet av fyra grupper: en som står för målgruppsanalysen, en annan som tar fram produkterna, en tredje som sprider dem via olika medier och överst en ledningsgrupp.

Metoderna, som bland annat utvecklas i samarbete med marknadsföringsforskare på Handelshögskolan i Stockholm, är desamma som man lär ut på vilken reklamskola som helst.

– Det är inte så avancerat. Det är ungefär som när man ska få folk att välja en annan tandkrämssort. Det är samma mekanismer det bygger på. Det är grundläggande marknadsföringsteknik. A och O är att man förstår vad målgruppen man är ute efter är mottaglig för, säger Thomé.

Det gäller att nå ut med rätt budskap i rätt kanal till rätt målgrupp i rätt tid. För att psyopsförbandet ska kunna göra det krävs först omfattande underrättelseverksamhet och grundläggande kartläggning av målgruppen, vilket sker i samarbete med Militärens underrättelsetjänst, Must. Därefter väljer psyopsförbandet sina verktyg. Alla medier är tänkbara: affischer, flygblad, tidningar, radio, högtalare, tv, film, musik, internet, Sms, direkta samtal. Beroende på vem de ska nå ut till och varför. Målgruppen kan vara fiendesoldater, politiska beslutsfattare eller allmänheten – strategin formuleras på högsta militära ort.

– Psyopsförbandets huvuduppgift är att påverka målgrupper som man tycker behöver påverkas, säger överstelöjtnant Björn Andersson, som är den på Högkvarteret som har ansvar för de psykologiska operationerna.

Tilläggas bör att påverkan i Försvarsmakten definieras som en »medveten projicering eller förvrängning av sanningen«.

Andersson gör en jämförelse:

– Det närmaste man kan jämföra med i reklambranschen är när man gör politisk reklam inför ett val.

Teorin bygger på att människors perception av verkligheten inte nödvändigtvis behöver överrensstämma med verkligheten. Genom att påverka hur människor uppfattar verkligheten kan man också förändra deras beteende.

Köper man detta resonemang blir den kognitiva domänen plötsligt ett slagfält lika viktigt som marken, luften och vattnet. Och det är detta Försvarsmakten har gjort: de har kommit till slutsatsen att framtidens strider i hög grad kommer att utspela sig på ett slagfält mindre än en kvadratfot.

Då behövs »psykologiska stealth-bombflygplan«, som kapten David Bergman liknar psyopsförband vid, som kan sprida budskap under motståndarens radar. Som kan påverka hur människor tänker och handlar utan att de någonsin märker det.

Detta är, som Bergman säger, inget nytt i krigföring. Det är bara att man har kallat det för andra saker:

– Vilseledning, propaganda, psykologisk krigföring.

De åkte till Afghanistan hösten 2008, drygt två år innan tionde psyopsförbandet officiellt bildades. Sex personer, varav fyra med högskoleexamen, ingick i ett taktiskt psyopsteam på marken i Mazar-i-Sharif. Ena dagen patrullerade de med en svensk skyttegrupp, nästa med afghansk polis och tredje dagen följde de med amerikanska minröjare. De rörde sig på marknader och sportevenemang. Att döma av den fåordiga rapporteringen såg deras arbete tämligen slumpartat ut. I själva verket var det högst systematiskt – och en del av Isafs upprorsbekämpning som går under namnet Coin. En strategi som hade dragits upp vid Natos högkvarter.

Syftet var att vinna den afghanska befolkningens »hjärtan och hjärnor«. Att få dem att välja Isaf och den afghanska staten framför talibanerna – som hade både språket och kulturen på sin sida i propagandakriget.

Hur gör man det i ett land där tre fjärdedelar är analfa-beter, få har tv-apparater, ännu färre har internet och bara två procent regelbundet läser tidningen?

Metoden som de svenska taktiska psyopsteamet arbetade efter heter Key Leader Engagement (KLE) och går ut på att påverka befolkningen indirekt via nyckelpersoner i samhället. Det kan vara byäldstar, klanledare, mullor, rektorer, lärare eller polischefer. Alla som underrättelsetjänsten identifierade som viktiga informationskanaler ut till befolkningen. För var och en av dessa upprättades en journal. Eller psykologisk profil om man så vill. Enligt Försvarsmaktens handbok för informationsoperationer ska den innehålla »intressen, medlemskap i föreningar (nyckelperson såväl som make/maka), social status, nätverk, vanor och ovanor, kontaktytor, förhållande till andra nyckel-personer, beroende av tredje person«.

Sedan använde man sig av vad som går under tre-koppar-te-regeln (man måste ha träffats och druckit te minst tre gånger innan man kan börja diskutera väsentligheter) för att bygga långsiktiga relationer som gjorde att man kunde påverka.

Resultatet då?

Inte speciellt imponerande, konstaterar en kritisk utvärdering som Försvarshögskolan har genomfört på Försvarsmaktens uppdrag. Och den får stöd av dem som varit där.

– Just Afghanistan, kan jag ärligt talat säga, var inte en bra normerande insats vare sig för det militära eller för oss. Men det har varit ett väldigt bra sätt för oss att testa våra metoder och få arbeta med andra förband, säger kapten David Bergman.

Han tillhörde det första svenska taktiska psyopsteamet som åkte ner. Personalen har sedan dess avlöst varandra, men förbandet har blivit kvar i norra Afghanistan och bedriver fortfarande sitt informationskrig.

Det kontroversiella i insatsen är det gamla vanliga – den sker under Nato-ledning, Sverige ställer bara sina trupper till förfogande. Men just när det gäller psyops är frågan om samarbete mer komplicerad.

Skillnaden mellan Sverige å ena sidan och Nato och USA å andra sidan är att Försvarsmakten liksom andra svenska myndigheter är självständiga från regeringen. I Nato och USA däremot är den militära psyopsverksamheten en integrerad del av politiken. De jobbar med en större informationsstrategi som formuleras på högsta politiska nivå, med uttalat politiska syften.

Och det är alltså denna amerikanska strategi – från Vita huset och Pentagon – som de svenska psyopssoldaterna följer i Afghanistan. Och i Libyen.

För de svenska psyopssoldaterna är detta inget praktiskt problem – deras handböcker och arbetssätt är ju redan kopierade från USA och Nato.

I takt med talibanernas framryckningar har Pentagon pumpat in alltmer pengar i informationsoperationer i Afghanistan; i snitt 96 miljoner dollar per år de senaste fyra åren, enligt en granskning i tidningen USA Today. När amerikanerna insåg att de höll på att förlora propagandakriget om både den afghanska och den globala opinionen tog chefen för Isaf-styrkan, amerikanske generalen David McKiernan, ett drastiskt beslut:

Slå samman högkvarteret för psyops med högkvarteret för press- och informationstjänsten!

Detta var strax efter att det första svenska psyopsteamet hade anlänt till Afghanistan. För att förstå det kontroversiella i beslutet ska man veta att det utåt sett råder vattentäta skott mellan presstjänsten och psy-ops. I Sverige såväl som Nato. Ingen ska misstänka att pressfolket försöker manipulera medierna – då skulle de förlora all sin trovärdighet.

Det diskutabla är alltså inte bara att man samarbetar med Nato, utan hur. Sedan sammanslagningen i Kabul tar Försvarsmaktens informatörer öppet order från samma håll som psyopssoldaterna.

– Det handlar egentligen om att koordinera kampanjerna. Men oftast är det inte så avancerat. Vi har ett brett samarbete, vi brukar ha gemensamma middagar och många av dem som arbetar på Högkvarterets informationsstab har jobbat hos oss och vice versa. Det är samma typ av människor med liknande bakgrund, säger kapten David Bergman.

I försvarets officiella dokument uppfattas denna nya syntes som ett problem först om den syns. Öppet erkänner man att gränserna är luddiga:

»Skillnad mellan informationstjänst och psyops kan ibland uppfattas bara genom skillnader i val av kanal och avsändare«, står det till och med i Försvarsmaktens handbok för informationsoperationer.

Frågan är vem man då kan lita på – vad är sanning och vad är propaganda?

Svaret får man kanske längre bak i samma handbok. Där står »media« precis efter »regering« i listan över legitima operativa mål för det svenska psyopsförbandet.

Det finns inga fredade zoner i propagandakriget.

Frågan om hur de hamnade i Libyen är lika intressant som svår att besvara. När riksdagen först fattade beslut om den svenska Libyeninsatsen – »Operation Karakal« – fanns inte psykologiska operationer med. Nato hade efterfrågat stridsflyg som kunde upprätthålla flygförbudszonen, och efter förhandlingar mellan regeringen och oppositionen flög åtta Jasplan, ett Herculesplan och ett signalspaningsplan till flygbasen Sigonella på Sicilien.

Deras mandat var kringskuret: de fick inte angripa markmål. Det var eftergiften för att socialdemokraterna skulle ställa sig bakom uppgörelsen.

Sedan skulle insatsen förlängas. Det var då turerna började. Socialdemokraterna var splittrade och deras utspel sa än det ena, än det andra – beroende på om det var utrikespolitiske talespersonen Urban Ahlin, försvarspolitiske talespersonen Peter Hultqvist eller Håkan Juholt som tog till orda.

Den nyvalda partiordföranden tänkte bara ställa sig bakom ett förlängt mandat om han fick vara med och bestämma hur det skulle utformas. Motsträvigheten var, som Fokus tidigare har berättat, hans sätt att bjuda in sig själv till förhandlingar med statsminister Fredrik Reinfeldt.

Efter långdragna möten fick han gehör: de åtta Jas-planen blev fem.

I stället kastades två nya saker in i uppgörelsen. Saker som varken Nato eller försvaret hade bett om. Först en svensk bordningsstyrka, som militäralliansen inte visste vad man skulle göra av och som till sist aldrig lämnade sin hamn i Sverige.

Och så »personal för bl.a. informationsoperationer om högst 10 personer«. Lukas, Sara-Josefina och de andra från tionde psyopsförbandet.

Ju mer man granskar det svenska försvarets psykologiska krigföring, desto fler blir frågorna. Här har vi ett förband som agerar i krigstid såväl som fredstid, som arbetar mot militära målgrupper såväl som civila. Som påverkar politiska processer och bedriver opinionsbildning – men varken är demokratiskt valda eller ens öppna med sin verksamhet.

Vad får de ens – rent lagligt – göra?

Redan för åtta år sedan skrev regeringen att man måste »analysera de legala och folkrättsliga aspekterna för att klarlägga förutsättningarna för och konsekvenserna av att Försvarsmakten utvecklar en offensiv förmåga till informationsoperationer«.

Juridiken var helt enkelt oklar. Frågan utreddes av Fredrik Konnander vid Försvarshögskolan i en psyops-studie som pågick i sex års tid. I dag konstaterar han:

– Det finns inga legala restriktioner för vad psyops får göra enligt svensk lag.

Så länge tionde psyopsförbandet håller sig inom den internationella folkrätten kan de i princip göra vad de vill. Visst finns det insatsregler vid utländska missioner, så kallade »Rules of Engagement«, men de reglerar i huvudsak användningen av våld, inte psykologi.

– Även om det är legalt möjligt att göra någonting så kan det vara politiskt olämpligt att genomföra det, säger Fredrik Konnander.

Han pratar om vad man inom psykologiska operationer brukar klassificera som vit, grå och svart psy-ops. Vit är den som sker helt öppet, grå är när avsändaren är otydlig och svart är när budskapen sprids under falsk flagg.

I den amerikanska militären, och vid utbildningarna i Fort Bragg, spelar svart psyops en viktig roll. Före invasionen av Irak 2003 startade USA radiostationer som uppgav sig för att vara regimtrogna – bara för att några veckor senare uppmana till väpnat motstånd mot Saddam Hussein. I Sverige vill psyopsförbandet hellre framhåll den vita delen: serietidningar som lär barn att inte peka leksakvapen mot soldater och kampanjer som varnar lokalbefolkningen för minor.

Men kan de genomföra svart psyops?

– Det är en samvetsfråga, säger överstelöjtnant Björn Andersson som ansvarig för psykologiska operationer på Högkvarteret.

I praktiken avgörs den av psyopsförbandets egna politiska, kulturella och juridiska rådgivare. I särskilt känsliga fall – som vilseledning och påverkan på höga beslutsfattare – hålls operationen hemlig till och med för andra stabsofficerare.

– Vår uppgift är att använda information som ett medel i en militär kontext. Man använder det så effektivt som möjligt, det är inget att sticka under stolen med, inom lagens råmärken med de medel som finns, säger Andersson.

Och en fråga till: Kan Försvarsmakten använda psyops i Sverige mot svenska mål?

Det finns en historia av statliga psykologiska operationer i Sverige riktade mot allmänheten sedan »En svensk tiger« lanserades för över sjuttio år sedan. Under kalla kriget hette det att »Sveriges försvarsvilja är god«. I dag kan man i handboken för informations-operationer läsa att påverkan sker mer sofistikerat: informationsspecialister i Försvarsmakten ger underlag och rekommendationer om hur UD ska uttala sig och agera i vissa frågor för att »skapa förutsättningar för den operativa verksamheten«.

Så ja, tionde psyopsförbandet kan agera mot svenska mål.

Det är här det riktigt kontroversiella döljer sig. I efterhand har »En svensk tiger« fått ett folkhemskt och mysigt skimmer. Det var ju en gemensam insats mot en yttre fiende, vem kunde vara emot den?  Men insatser riktade mot den egna befolkningen – eller dess politiker – kan ta sig andra och mer problematiska uttryck. I praktiken kan psyopsförbandet, med sin kompetensprofil, fungera som en pr-byrå för Försvarsmakten.

I USA finns sedan andra världskriget strikta regler som förbjuder armén från att påverka amerikaner. Endast i extrema krissituationer kan psyopspersonal sättas in på hemmaplan – men aldrig använda psyops. Ändå kunde tidningen Rolling Stone förra året avslöja hur en psyopsgrupp försökte manipulera amerikanska senatorer – bland annat John McCain och Joe Lieberman – i förhoppning att öka anslagen och trupperna till kriget i Afghanistan. Historien väckte minnena av en skandal på 1990-talet då amerikanska psyops-soldater i hemlighet gjorde praktik på tv-bolaget CNN och National Public Radio under försvarsprogrammet »Träna med industrin«.

– När psyopsförbandet i Sverige ska genomföra saker så finns det väldigt mycket känslor. Men faktum är att det inte finns några explicita förbud egentligen för att genomföra psykologiska operationer i Sverige. Det finns ingenstans i lagrummet som uttryckt att man inte får genomföra psyops i Sverige, säger överstelöjtnant Björn Andersson.

Det som i USA är olagligt – att psyopssoldater försöker påverka politiker och tjänstemän – är i Sverige tillåtet.

Det var tyst också när de kom hem och ännu har ingen utvärdering gjorts. Insatsen i Libyen tycks inte intressera lagstiftarna. Varken diskussionen om lagrum eller den luddiga gränsen till marknadsföringsvärlden. Flera av de svenska psyopssoldaterna har gått vidare till andra jobb – eller sina gamla – som journalister, reklammakare och pr-konsulter.

Sara-Josefina har nyligen börjat arbeta på en reklambyrå. Lukas är pressekreterare på en civil myndighet.

De enda som engagerar sig i fallet med tionde psyopsförbandet är konspirationsteoretikerna. Från Högkvarteret begärs det ständigt ut papper om den svenska psykologiska krigföringen. Kanske är det inte så konstigt när lagstiftarna inte vill diskutera frågan, eller än mindre reglera.

På Högkvarteret tänker överstelöjtnant Björn Andersson högt:

– Hade det varit så att det gick att göra som konspirationsteoretikerna säger, att vi kunde stråla in nya tankar i huvudet på folk, så hade ingen varit gladare än vi. Om det dessutom hade gått att göra det i lönndom, som de hävdar, och ingen kommer på att vi gör det, då hade det ju varit fantastiskt bra. Men forskningen har ju inte nått riktigt dit än.

Förra året anmälde fler än någonsin arbetsmiljöbrott och brott mot arbetsmiljölagen till polisen. Det rörde sig om 1 755 anmälningar 2011, att jämföra med 731 stycken fem år tidigare.

Då, i juli 2006, infördes också de förändringar i regelverket som har gjort det lättare att kräva ut böter från företagare utan att behöva gå omvägen via domstol. En arbetsgivare som struntar i att besiktiga trucken, eller vars anställde krossar sin fot i en formpress, får i dag ofta känna av konsekvenserna ekonomiskt.

Men – det finns en typ av arbetsolycka som inte hänger med i den här utvecklingen. Den allra allvarligaste, den där någon dör.

Thorbjörn Lundström pekar ut genom fönstret, bort mot granngården.

– Ser du taket på kåken där borta? När det lades i vintras hade snickarna varken skyddsräcken eller selar på sig. Hade någon av dem snavat ner på backen hade han med stor sannolikhet slagit ihjäl sig. Men om det hade blivit något åtal av det … ja, det vete tusan.

Fram tills för ett par år sedan var Thorbjörn Lundström, enligt egen utsago, den enda polisen i hela landet som på heltid sysslade med arbetsmiljöbrott. Nu är han pensionär och har all tid i världen att beskriva bristerna i den organisation han ägnat sitt yrkesliv åt.

Förra året dog 59 personer på sitt jobb. Det var elektriker som fick ström genom kroppen, lastbilschaufförer som klämdes ihjäl under sitt fordon och banarbetare som blev påkörda av tåget: det var med andra ord ett alldeles vanligt år i det som är kvar av den svenska industrin. En person i veckan som gick till sitt jobb och dog.

En arbetsgivare har till uppgift att se till att allt som görs på dennes arbetsplats sker så säkert det bara är möjligt. Slarvar arbetsgivaren, och det får till följd att någon avlider, då blir chefen en gärningsman – brottet vållande till annans död i samband med arbetsolycka kan ge fängelse i upp till fyra år.

Men svenska arbetsgivare hamnar inte i fängelse när deras anställda dör, de behöver oftast inte ens gå till domstolen. För samtidigt som antalet anmälningar kring dödsolyckor ökat, står antalet åtal still. Fortfarande är det bara kring var femte dödsolycka som prövas i rätten. Förra året, medan nära nog sextio människor dog på sitt jobb, väcktes åtta åtal för vållande till annans död.

Thorbjörn Lundström blev engagerad i arbetsmiljöbrott när han första gången ögnade igenom utredningarna gjorda i hans distrikt i Östergötland. Han blev skakad av vad han såg.

– Det var total rättsröta faktiskt. Många anmälningar hade blivit nedlagda innan någon utredning ens inletts. »Arbetsolycka utan misstanke om brott«, stod det bara. Och jag som precis hade börjat lära mig arbetsmiljölagen såg ju med en gång att många avskrivningar helt saknade grund.

Nu, med yrkeslivet bakom sig, är hans slutsats tydlig:

– Det är polisen som är det stora problemet. Den genomsnittlige utredaren har knappt några kunskaper alls om arbetsmiljö-lagstiftningen.

En dussinutredning inom det svenska polisväsendet handlar om att bringa klarhet i huruvida någon begått en handling, begränsad i såväl tid som rum: Slog den här mannen sin hustru i går?

Men vid arbetsmiljöbrott måste utredarna snarare undersöka ett tomrum – att inte ha gjort någonting är ofta själva brottet. En arbetsledare som småslarvat med att ta hand om maskinen medan den omärkligt blivit livsfarlig, en platschef som inte informerat den timanställde om föreskrifterna tillräckligt. Dessutom, en förtvivlad misstänkt: det var ju ingen som önskade livet ur maskinförare Svensson.

– Det är inte stans största slagskämpe du ska förhöra. Det är en vältalig vd i slips och kostym, som sitter och berättar hur seriöst företaget alltid sett på säkerhetsfrågorna. Då gäller det att du som polis vet vilka skyldigheter den här chefen faktiskt har, annars blir du bortkollrad.

Det säger chefsåklagare Mats Palm, som basar över Riksenheten för miljö- och arbetsmiljöbrott, en åklagarkammare som inrättades i Malmö för tre år sedan. I och med denna specialiserade enhet har åklagarmyndigheten övervunnit de största problemen, menar Palm. Precis samma problem som han fortfarande ser hos polisen: kunskapen som är för utspridd, kvaliteten slumpmässig. Han suckar över telefonen.

– Alldeles för mycket av min tid går åt till att kuska runt bland landets polismästare och försöka göra reklam för det här. Det typiska är fortfarande att vanliga ordningspoliser åker ut, vana vid brott begångna med vett och vilja. Och så ska de plötsligt utreda något som i stället handlar om straffbart slarv.

Mats Palms frustration är enkel att förstå. En åklagare har bara polisens förundersökning att luta sig mot. Finns inte bevisen där får åklagaren inte väcka åtal.

Å andra sidan, det är långt ifrån varje nedlagt ärende som juridiskt sett är ett misslyckande, påpekar Henrik Forssblad, handläggare av arbetsmiljöbrott på Rikspolisstyrelsen. Han menar att det är den stränga lagstiftningen, snarare än kvaliteten på polisens utredningar, som avgör hur många av arbetsgivarna som hamnar i domstol.

– Det är stor skillnad i hur polisen behandlar arbetsmiljöbrott runt om i landet, det är mycket en viljefråga. Men även med en exemplarisk utredning är det väldigt svårt för åklagaren att nå fram till fällande dom i ett dödsfall. Domstolarna är stränga, och därför gör åklagaren ofta rätt i att lägga ned.

Thorbjörn Lundström tittar ut genom fönstret igen, bort mot grannens nylagda tak.

– Det är konstigt att det är så stor skillnad mellan en mördare som stuckit ihjäl någon på stan och en chef som struntat i att lägga pengar på underhåll av en maskin som någon kläms ihjäl under. Båda offren är ju lika döda.

Micky Martelly saknar politisk erfarenhet. Han var en av Haitis mest populära popsångare, berömd för sin fräcka scenshow, där det bland annat ingick att visa ändan för publiken. Hans vinst förklaras av kändisfaktorn, för han hade inget riktigt parti bakom sig och hans parlamentariska stöd är svagast tänkbara: 3 av 30 senatorer och inte en enda av de 99 deputerade i Haitis tvåkammarparlament.

Parlamentet domineras av Martellys politiska motståndare, vilket omedelbart visade sig. Det tog tre försök och fem -månader innan den nye presidenten lyckades få en premiärminister godkänd, Garry Conille, en nära medarbetare till Bill Clinton. Haitis konstitution är skriven för att stoppa presumtiva diktatorer och ger därför parlamentet stor makt, ett faktum som en president utan egen bas måste ta hänsyn till. Politik i Haiti 2012 handlar om att bygga allianser och koalitioner med motståndare. Alliansbygge är dock inte Martellys starka sida. Han är emotionell, reagerar inte alltid rationellt och är följaktligen oberäknelig. Han vill ha beröm av medierna, inte kritik. Nu är Martelly på kollisionskurs med den -haitiska pressen, efter att helt enkelt ha sagt åt den att hålla tyst.

Redan under valkampanjen höjdes röster som varnade för att Martelly hade auktoritära böjelser. Farhågorna verkar tyvärr ha besannats. Ett av den nye presidentens första budskap var att han ville återuppväcka den armé som avskaffades 1995, vilket mötte starkt internationellt motstånd, eftersom armén aldrig var något annat än ett förtryckar- och plundrar-redskap för de styrande. Martelly fick omedelbart gensvar, men kanske inte på det sätt han tänkt sig. Tusentals före detta militärer och nya rekryter visade sig i uniform. De har sedan dess organiserat träningsläger, ockuperat gamla militär-baser, krävt 15 miljoner dollar för förlorade löner och pensioner och uppträtt hotfullt utanför parlamentet, utan att regeringen har lyckats göra något åt problemet.

Dagen efter att Martellys regering hade tillträtt blev det frontalkrock med parlamentet. Presidenten hade haft ett hett meningsutbyte med en av de deputerade, Arnel Bélizaire, och det som följde var ren operett. Bélizaire arresterades på flygplatsen i strid med konstitutionen, senaten tillsatte en kommission som brännmärkte presidenten, och justitie-ministern tvingades avgå. En andra kommission i deputeradekammaren beslöt att tills vidare lägga ner ärendet, »i nationens intresse«.

Martelly råkade i konflikt med parlamentet också för att han inrättat en nationell utbildningsfond som finansieras genom avgifter på inkommande internationella telefonsamtal och penningtransfereringar, utan att detta beslutats av lagstiftarna. Härtill kommer att tusentals anhängare till före detta presidenten Jean-Bertrand Aristide, vars parti inte tilläts ställa upp i presidentvalet, har demonstrerat mot Martelly.

I slutet av februari i år avgick så Garry -Conille. Han hade troligen aldrig blivit premiärminister utan amerikanskt stöd och han och Martelly drog aldrig jämnt. Conille hade satt i gång en granskning av ministrarnas och presidentens medborgarskap. Haitis konstitution förbjuder dubbelt medborgarskap och det fanns misstankar om att allt inte stod rätt till, vare sig för presidenten eller för vissa ministrar. Dagen före avgången blev det också offentligt att Conille beordrat en undersökning av en del återuppbyggnadskontrakt som tecknats med dominikanska företag under den förra regeringens tid.

I månadsskiftet mars–april avslöjade så en dominikansk tv-journalist att en dominikansk senator och byggmästare, Félix Bautista, hade betalat 2,5 miljoner dollar till Martelly, uppenbarligen för att säkra byggnadskontrakt som inte tillkommit efter reguljär upphandling. Martelly är på åtminstone skälig grund misstänkt för -tagande av muta. De politiska motståndarna vädrar morgonluft.

Själv saknar presidenten politisk slagkraft. Han föreslog redan den 1 mars en ny premiärminister för parlamentet, hans nära förtrogne, utrikesministern Laurent Lamothe, men det tog drygt två månader för parlamentet att godkänna honom. Martelly arbetar i svår politisk uppförsbacke. Under det år som har gått sedan han tillträdde har han bara haft en premiärminister under fyra månader. Parlamentet har också blockerat tillsättningen av det valråd som behövs för att det fyllnadsval till senaten som redan skulle ha hållits ska komma till stånd.

De starka politiska spänningarna lamslår Haitis återuppbyggnad efter jordbävningen 2010. Mandatet för den kommission, med Bill Clinton och förre premiärministern Jean-Max Bellerive i spetsen som ledde arbetet, gick ut för över ett halvår sedan. Martelly vill ha en förlängning, men det är parlamentet som bestämmer, och där händer ingenting, med följd att inga projekt kan godkännas och inga kontrakt kan undertecknas. Återuppbyggnadsarbetet fördröjs. Risken är att det helt kan gå i stå och att biståndsgivarna till sist förtröttas.

Det är livsviktigt att ekonomins hjul börjar snurra ordentligt. Det behövs arbeten om inte de sociala spänningarna och kriminaliteten i städernas slumområden ska öka. Haiti har nu 10 miljoner invånare. Prognosen för 2050 är 16 miljoner. Landet har tillträde till den amerikanska klädmarknaden på förmånliga villkor, och ett sydkoreanskt klädföretag kommer att sätta i gång produktion i en industriell frizon i norr. Förmodligen finns det potential för hundratusen nya jobb inom klädproduktionen, kanske fler, men då gäller det att övertyga seriösa utländska företag om att de ska investera i ett land som ligger nia från botten (av 175 länder) på Transparency Internationals korruptionslista.

De privata investerarna väntar och ser hur det går för Martelly. Det politiska handlag han hittills har visat har inte varit övertygande. Det vilar något av Mickey Mouse över honom – en liten mus som fåfängt slåss mot den långt starkare Svarte-Petter i parlamentets skepnad. Bilden av en president som verkar vilja regera med stöd av en egenhändigt skapad armé och som är misstänkt för att vara en mutkolv kan snabbt bli solkig

Den 14 maj var det ett år sedan Michel Martelly – »Sweet Micky« – blev president i Haiti. Han fick ta över ett land som drabbats av en katastrofal jordbävning knappt ett och ett halvt år tidigare, ett fattigt, socialt delat, politiskt nedgånget och korrupt land.

Micky Martelly saknar politisk erfarenhet. Han var en av Haitis mest populära popsångare, berömd för sin fräcka scenshow, där det bland annat ingick att visa ändan för publiken. Hans vinst förklaras av kändisfaktorn, för han hade inget riktigt parti bakom sig och hans parlamentariska stöd är svagast tänkbara: 3 av 30 senatorer och inte en enda av de 99 deputerade i Haitis tvåkammarparlament.

Parlamentet domineras av Martellys politiska motståndare, vilket omedelbart visade sig. Det tog tre försök och fem -månader innan den nye presidenten lyckades få en premiärminister godkänd, Garry Conille, en nära medarbetare till Bill Clinton. Haitis konstitution är skriven för att stoppa presumtiva diktatorer och ger därför parlamentet stor makt, ett faktum som en president utan egen bas måste ta hänsyn till. Politik i Haiti 2012 handlar om att bygga allianser och koalitioner med motståndare. Alliansbygge är dock inte Martellys starka sida. Han är emotionell, reagerar inte alltid rationellt och är följaktligen oberäknelig. Han vill ha beröm av medierna, inte kritik. Nu är Martelly på kollisionskurs med den -haitiska pressen, efter att helt enkelt ha sagt åt den att hålla tyst.

Redan under valkampanjen höjdes röster som varnade för att Martelly hade auktoritära böjelser. Farhågorna verkar tyvärr ha besannats. Ett av den nye presidentens första budskap var att han ville återuppväcka den armé som avskaffades 1995, vilket mötte starkt internationellt motstånd, eftersom armén aldrig var något annat än ett förtryckar- och plundrar-redskap för de styrande. Martelly fick omedelbart gensvar, men kanske inte på det sätt han tänkt sig. Tusentals före detta militärer och nya rekryter visade sig i uniform. De har sedan dess organiserat träningsläger, ockuperat gamla militär-baser, krävt 15 miljoner dollar för förlorade löner och pensioner och uppträtt hotfullt utanför parlamentet, utan att regeringen har lyckats göra något åt problemet.

Dagen efter att Martellys regering hade tillträtt blev det frontalkrock med parlamentet. Presidenten hade haft ett hett meningsutbyte med en av de deputerade, Arnel Bélizaire, och det som följde var ren operett. Bélizaire arresterades på flygplatsen i strid med konstitutionen, senaten tillsatte en kommission som brännmärkte presidenten, och justitie-ministern tvingades avgå. En andra kommission i deputeradekammaren beslöt att tills vidare lägga ner ärendet, »i nationens intresse«.

Martelly råkade i konflikt med parlamentet också för att han inrättat en nationell utbildningsfond som finansieras genom avgifter på inkommande internationella telefonsamtal och penningtransfereringar, utan att detta beslutats av lagstiftarna. Härtill kommer att tusentals anhängare till före detta presidenten Jean-Bertrand Aristide, vars parti inte tilläts ställa upp i presidentvalet, har demonstrerat mot Martelly.

I slutet av februari i år avgick så Garry -Conille. Han hade troligen aldrig blivit premiärminister utan amerikanskt stöd och han och Martelly drog aldrig jämnt. Conille hade satt i gång en granskning av ministrarnas och presidentens medborgarskap. Haitis konstitution förbjuder dubbelt medborgarskap och det fanns misstankar om att allt inte stod rätt till, vare sig för presidenten eller för vissa ministrar. Dagen före avgången blev det också offentligt att Conille beordrat en undersökning av en del återuppbyggnadskontrakt som tecknats med dominikanska företag under den förra regeringens tid.

I månadsskiftet mars–april avslöjade så en dominikansk tv-journalist att en dominikansk senator och byggmästare, Félix Bautista, hade betalat 2,5 miljoner dollar till Martelly, uppenbarligen för att säkra byggnadskontrakt som inte tillkommit efter reguljär upphandling. Martelly är på åtminstone skälig grund misstänkt för -tagande av muta. De politiska motståndarna vädrar morgonluft.

Själv saknar presidenten politisk slagkraft. Han föreslog redan den 1 mars en ny premiärminister för parlamentet, hans nära förtrogne, utrikesministern Laurent Lamothe, men det tog drygt två månader för parlamentet att godkänna honom. Martelly arbetar i svår politisk uppförsbacke. Under det år som har gått sedan han tillträdde har han bara haft en premiärminister under fyra månader. Parlamentet har också blockerat tillsättningen av det valråd som behövs för att det fyllnadsval till senaten som redan skulle ha hållits ska komma till stånd.

De starka politiska spänningarna lamslår Haitis återuppbyggnad efter jordbävningen 2010. Mandatet för den kommission, med Bill Clinton och förre premiärministern Jean-Max Bellerive i spetsen som ledde arbetet, gick ut för över ett halvår sedan. Martelly vill ha en förlängning, men det är parlamentet som bestämmer, och där händer ingenting, med följd att inga projekt kan godkännas och inga kontrakt kan undertecknas. Återuppbyggnadsarbetet fördröjs. Risken är att det helt kan gå i stå och att biståndsgivarna till sist förtröttas.

Det är livsviktigt att ekonomins hjul börjar snurra ordentligt. Det behövs arbeten om inte de sociala spänningarna och kriminaliteten i städernas slumområden ska öka. Haiti har nu 10 miljoner invånare. Prognosen för 2050 är 16 miljoner. Landet har tillträde till den amerikanska klädmarknaden på förmånliga villkor, och ett sydkoreanskt klädföretag kommer att sätta i gång produktion i en industriell frizon i norr. Förmodligen finns det potential för hundratusen nya jobb inom klädproduktionen, kanske fler, men då gäller det att övertyga seriösa utländska företag om att de ska investera i ett land som ligger nia från botten (av 175 länder) på Transparency Internationals korruptionslista.

De privata investerarna väntar och ser hur det går för Martelly. Det politiska handlag han hittills har visat har inte varit övertygande. Det vilar något av Mickey Mouse över honom – en liten mus som fåfängt slåss mot den långt starkare Svarte-Petter i parlamentets skepnad. Bilden av en president som verkar vilja regera med stöd av en egenhändigt skapad armé och som är misstänkt för att vara en mutkolv kan snabbt bli solkig.

Sten Ask var svensk ambassadör i Karibien (inklusive Haiti) 2004–2010. Mats Lundahl är professor i utvecklingsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Detta var också veckan som politiker, ekonomer och folk från finansmarknaden talade öppet om det som tidigare var förbjudet, att Grekland är på väg ut ur EMU. Intrade, ett slags marknad för vadslagning med aktier, noterade i måndags en 43-procentig sannolikhet att Grekland ställer in sina betalningar före nyår. Börserna har fallit, marknadsräntorna på spanska, italienska och till och med tyska statsobligationer har åter stigit till alarmerande nivåer.

Orsaken är förstås Greklands oförmåga att bilda regering, en regering som EU förväntar sig ska upprätthålla de tidigare ingångna krisavtalen. Enligt Greklands senaste överenskommelse med sina lån-givare och trojkan ECB-IMF-EU ska 30 miljarder euro i stödpengar betalas ut under juni. Men bara om den grekiska regeringen som motprestation före månadens utgång -specificerar för EU ytterligare 11,5 miljarder euro i nya budgetnedskärningar.

Efter långa förhandlingar kastade de grekiska politikerna i tisdags eftermiddag in handduken och ropade på nyval.

Det är lätt att uppfatta veckans uttalanden från politiker, ekonomer och EU-företrädare som en faktisk prognos för vad som kommer att hända. Men det som har pågått de senaste dagarna kan snarare beskrivas som ett parti bluffpoker mellan EU-ledningen och ett antal politiker i Grekland.

Det tyngsta utspelet kom från EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso när han i italiensk tv förkunnade att om en medlem av euroklubben inte respekterar reglerna »är det bättre att den lämnar«.

Protestpartiet Syrizas ledare Alexis Tsipras å sin sida, hävdade att allt är en bluff. Han menade att Grekland inte skulle tvingas lämna euron även om landet – som han föreslår – skrotar sparprogrammet, backar på reformer som redan gjorts och slutar återbetala lån. Hans huvudargument var att euroländerna är alltför rädda för att spridningseffekter skulle rasera hela valutasamarbetet.

Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker förvirrade bilden ytterligare vid en presskonferens i måndags kväll när han sa att ingen i gruppen förespråkar ett grekiskt utträde.

– Det är vår orubbliga avsikt att behålla Grekland i euroområdet, sa han, enligt nyhetsbyrån Direkt.

Bortom dessa förhandlingsdimmor kan man ändå skönja ett antal vägar att välja för aktörerna den närmaste tiden. Det är Greklands tur att agera och landet har i realiteten tre möjligheter – vare sig det sker med en regering nu eller en nyvald i juni:

• Att landets politiska ledning faller för trycket utifrån och accepterar trojkans villkor.

• Att landet i stället väljer konfrontation och ensidigt förkastar sparprogrammet.

• Att landet söker omförhandling och försöker tråckla sig vidare i den labyrint som eurokrisen har utvecklats till.

Det förstnämnda alternativet är förstås möjligt, men de grekiska politikerna har – nyval eller inte – låst sig vid att trojkans villkor är orimliga.

Det mest realistiska är något av de andra två scenarierna. Mycket talar för att faktisk konfrontation väntar. Att Tsipras och hans anhängare står fast vid sin protest och förkastar åtstramningsprogrammet.

Vad blir i så fall EU:s respons? Trots att det kan finnas element av skrämsel-propaganda i unionens hållning i dag dominerar uppfattningen att man tillsammans med ECB och IMF i ett sådant läge faktiskt skulle frysa stödet till Grekland.

I motsats till för två år sedan har euro-medlemmarna hunnit bygga upp en stödfond på 500 miljarder euro som kan användas för att stoppa spridningseffekter. Europeiska banker har redan skrivit av stora förluster på grekiska tillgångar, och Spanien, Italien och Irland arbetar flitigt med reformer. Priset för att låta Grekland falla har med andra ord sjunkit.

Om EU mot bakgrund av den kalkylen skulle stoppa sparpengarna till Aten uppskattar den tyska privatbanken Berenberg att Greklands statskassa tar slut någon gång i juli, med resultat att varken löner till statsanställda eller räntor till kreditgivare kan betalas ut. Det skulle leda till statsbankrutt.

Men i ett sådant här konfrontations-scenario kan den grekiska ekonomin också bringas på fall i ett tidigare skede, via banksystemet. ECB tillhandahåller i dag kontinuerligt krediter, och skulle den kranen stängas av innebär det att grekiska banker omgående slutar fungera. Om de inte redan har försatts i samma situation av insättare som plockat ut alla sina pengar.

Oavsett vilket leder en oförsonlig linje från båda parter till ett grekiskt euro--utträde. Det kan för övrigt ske i praktiken, innan euron formellt har avskaffats i landet. För att hålla ekonomin i gång skulle antagligen bankerna börja ge ut något slags växlar, som i praktiken utgör en ny valuta. Så ja, det kan faktiskt bli rörigare än vad det redan är.

En något mer ordnad övergång kräver att staten hinner före bankerna och stiftar en ny valutalag, fryser för en tid alla uttag ur bankerna och konverterar inhemska euro-tillgångar till den nya valutan. Bankerna skulle för övrigt behöva ombildas eftersom de också blivit helt bankrutta, precis som vid Islandskrisen.

Valutaomställningen vore en smärtsam process både för Grekland och övriga EU där varje enskilt affärskontrakt skulle behöva tas under lupp och stora värden raderas ut. Men det är inte en omöjlig väg. Argentina var med om detta år 2001 och kunde mitt i kaoset åtminstone dra fördel av att händelsen definierade ett slags »timme noll«, både psykologiskt och finansiellt.

Precis som i Argentina skulle en ny valuta i Grekland omedelbart förlora stort i värde mot euron, 50 procent uppskattar den brittiska tankesmedjan National Institute of Economic and Social Research. Det skulle i ett slag stärka Greklands konkurrenskraft och få fart på aktiviteten, men å andra sidan öka utländska skulder och importpriser. För att inte tala om vilka sociala och politiska effekter en sådan omvälvning skulle få.

Den andra realistiska vägen, ett fortsatt tråcklande, kan framstå som orealistisk efter veckans uppskruvade retorik. Den skulle kräva att euroledarna visar sig beredda till ytterligare offer för att hålla ihop unionen och väljer en mjukare linje än de just nu medger.

Det handlar inte i första hand om stolthet eller ekonomiska principer, utan om möjligheterna för Angela Merkel att få med sig alltmer ovilliga tyska väljare på en ny räddningsmanöver. Delstatsvalet i Nordhein-Westfalen i veckan var en svidande vidräkning med Merkels kristdemokratiska parti. Undermineras hennes politiska mandat ytterligare av den vänstervåg som sveper fram över Europa blir också möjligheter att agera i krisen mindre.

Ett nytt sparprogram innebär dessutom fortsatt lidande för ett Grekland vars befolkning och politiker redan har bestämt sig för att inte acceptera mer. Budget-underskottet har redan kapats med åtta procentenheter av BNP sedan 2009 och trojkans plan är att det måste ned ytterligare sju procent, må vara att man kanske kan ge en längre respit än fram till 2014 som det nu är sagt.

För att ekonomin inte ska avstanna under trycket av nedskärningarna måste grekerna samtidigt höja inkomsterna genom att öka konkurrenskraften. I ett uppgivet klimat av svag efterfrågan och hög arbetslöshet.

Men det finns faktiskt en del som talar för att detta tredje scenario – en fortsatt vandring i eurokrisens labyrint – är möjligt.

I beräkningen måste man lägga in den kraft och politisk prestige som ett antal av aktörerna har investerat i ansträngningarna att hålla ihop eurozonen. Frågan är hur mycket det ska visa sig vara värt i praktiken.

Det balsam som sannolikt måste till för att lugna både tyskar och greker i en situation av fortsatta förhandlingar är tillväxtåtgärder. Både politiskt, psykologiskt och ekonomiskt behöver Grekland något som utgör en nystart även inom ramen för euron. Det skulle kunna rymmas i den tillväxtpakt som diskuteras mellan Frankrike och Tyskland i dagarna. Att Frankrike i veckan har fått ny politisk ledning skulle kunna öppna för just sådana åtgärder.

Det finns också tecken på att grekerna själva kan vara på väg att acceptera sin del i ett fortsatt tråcklande.

EU-ledarnas hot de senaste dagarna har av allt att döma haft effekt på grekiska väljare. De opinions-undersökningar som duggar tätt ifrån Aten har svängt mot ökat stöd för euron sedan parlamentsvalet. Enligt en mätning publicerad i tidningen Guardian i måndags vill 81,5 procent av grekerna nu stanna inom den gemensamma valutan samtidigt som 53,6 procent uttalade sig för att hålla sig till sparplanen. Detta alltså samma befolkning som häromveckan röstade för att bryta villkoren i EU-avtalet.

I ett nyval kan låsningar också lirkas upp. Samtidigt börjar alla lära sig eurokrisens turer nu. Så snart en öppning i labyrinten skönjs dyker ett nytt hinder ofta upp.

Som elitidrottare med inställningen att ingenting är omöjligt var den masstarten Jenny Olssons finaste stund och ett lopp som gav svenska skidåkare hopp och självförtroende. Kanske rentav en prestation som lade grunden för Charlotte Kallas framfart i spåren.

I maj 2005 upptäckte Jenny Olsson en knöl i sitt högra bröst. Prover togs och i mitten av augusti samma år fick hon beskedet. Hon hade cellförändringar i mjölkgångar i bröstet, ett förstadium till cancer. Sjukdomen hade spritt sig och operation blev nödvändig. Det högra bröstet opererades bort.

Hon friskförklarades fort, kom tillbaka till skidspåret och till landslagslägret på glaciären Val Senales i Italien. SVT besökte lägret i oktober 2005 och Jenny Olsson andades hopp: »Vissa dagar har jag mått fruktansvärt dåligt. Andra dagar har jag uppskattat livet väldigt mycket. När jag blev friskförklarad svävade jag på moln.« Hon bedyrade sin kärlek till skidåkningen och den betydelse den hade i rehabiliteringen. »Skidorna har lärt mig hur jag vänder ett nederlag till något positivt.«

Säsongen och karriären avslutades indirekt med ett SM-guld i stafetten den 26 mars 2006. Tillsammans med Anna Dahlberg och Ida Olofsson vann hon för sitt Åsarna IK, den klubb som blev så viktig för Jenny Olsson. Den klubb vars märke hon kysste när hon kastade av sig mössan med hundra guldfirande meter kvar på stafetten i SM i Idre 2003.

Hon var nöjd med sin sista säsong men konstaterade: »Det är allt eller inget som gäller om man vill vara med i toppen.« Viljan, energin och motivationen fanns inte kvar. En utbildning och en framtid som sjuksköterska och kanske, längre fram, läkare, lockade mer. Sjukdomen satte dock stopp även för de planerna till slut.

Blyg och öppen på en och samma gång, stark, snabb, pigg och leende. Så beskriver den tidigare landslagskamraten Antonina Ordina Jenny »Jempa« Olsson. Den där glädjen hon utstrålade återkommer i beskrivningarna av henne. Liksom kärleksfull, naturälskande och omtänksam. 2009 fick hon och maken Martin sonen Vidar.

Trettio år tidigare, den 14 juli 1979, hade hon själv fötts. Hon växte upp i Västanfors utanför Fagersta i Västmanland. Målmedvetet tränade hon jämt, på rullskidor eller längdskidor, beroende på säsong. Den kämpaglöden fanns med under karriären men också senare, i fighten mot den cancer som kom tillbaka.

I slutet av januari i år var det skid-SM i Östersund, hennes hemstad sedan övergången från Fagersta Södra IK till Åsarna. Det blev sista gången Åsarna IK:s ordförande Rogard Göransson träffade Jenny Olsson.

– Vi pratade och kramade om varandra. Hon var positiv och glad. Jag får tårar i ögonen när jag pratar om henne. Man har känt henne sedan hon var junior och kom till klubben och hon har alltid varit glad, även mellan sjukdomsperioderna, säger Rogard Göransson i bilen på väg hem från jobbet i Åsarna till hemmet i Östersund.

Då, i januari, var Jenny Olsson som vanligt, det vill säga »ungefär som om hon vore helt frisk«, som Rogard Göransson uttrycker det. Sedan blev hon snabbt sämre och ville i slutet inte ta emot andra än de allra närmaste.

– Jag är väldigt glad att jag fick träffa henne i vintras. Det är ett ljust minne, menar Rogard Göransson.

Den svenska skidsporten har haft en tung period med tre dödsfall. Inom loppet av en vecka avled den före detta förbundskaptenen Inge Bråten, Jenny Olsson och den 27-årige landslagsåkaren Fredrik Karlsson.