I veckan började Pensionsmyndigheten skicka ut årsbeskeden för den allmänna pensionen. Nytt för i år – vilket inte lär muntra upp folk – är att myndigheten redovisar en »alternativ pensionsålder«: så länge måste du arbeta för att få ut samma procentuella andel av din slutliga lön i pension som 65-åringarna fick som gick i pension 1995.

Exempel: är man född 1954 måste man arbeta tills man är 67 år, är man född 1970 behöver man arbeta tills man är 68 år och för personer födda 1995 krävs det arbete tills man är 68 år och 10 månader. Om man vill få samma ekonomiska standard som tidigare generationer, det vill säga.

Sedan pensionsreformen 1994 är pensionens storlek kopplad till den förväntade livslängden; desto längre vi lever, ju mindre blir månadsutbetalningarna. Och vi lever bara längre och längre. För att pensionerna inte ska urholkas när befolkningen åldras måste den faktiska pensionsåldern öka med ett par månader per år.

Detta har svenskarna inte förstått, bekymrar sig Pensionsmyndigheten. Många lever fortfarande i tron att 65 år är den officiella pensionsåldern, trots att det inte längre finns någon sådan gräns. I praktiken är den genomsnittliga pensionsåldern i Sverige till och med lägre än så – 63 år.

Uppmaningen från staten är nu tydlig: vi måste jobba längre, annars kollapsar systemet. Frågan står högst upp på dagordningen i en rad skuldtyngda länder där skenande pensionskostnader är en stor orsak till underskotten i statsfinanserna. Grekland, Italien, Spanien, Frankrike,Tyskland, Irland, Island, USA, Japan, Australien och Turkiet står alla på listan över länder som har fattat beslut om att höja pensions­åldern på senare tid.

I Sverige låter debatten likadan. Många satte säkert kaffet i vrångstrupen när statsminister Fredrik Reinfeldt i Dagens Nyheter i veckan talade om ett arbetsliv som sträcker sig till 75 års ålder. Hans socialförsäkringsminister Ulf Kristersson var lika bestämd när han i samma tidning för ett tag sedan sa:

– Vi menar allvar med att vi tänker höja pensionsåldrarna, det finns ingen återvändo.

Det är svårt att inte tro dem när man ser hur många instanser som just nu bereder frågan.

Dels den parlamentariska pensionsgruppen där regeringspartierna förhandlar med socialdemokraterna, dels en statlig utredning »om översyn av pensionsrelaterade åldersgränser och möjligheter för ett längre arbetsliv« som ska vara klar den 1 april 2013. Sedan har vi regeringens nytillsatta Framtidskommission – ledd av statsministern själv – som ska ta sig an »den demografiska utmaningen« och komma med förslag senast i mars 2013.

Ovanpå det har vi veckans toppmöte i Stockholm – Northern Future Forum – där Fredrik Reinfeldt mötte statsministrarna från Norden, Baltikum och Storbritannien för att diskutera »hur vi får äldre att stanna kvar längre på arbetsmarknaden«.

Men måste vi verkligen jobba längre?

En ny rapport ger oss kanske anledning att omvärdera själva grundfrågan. Internationella valutafonden, IMF, har med hjälp av data från bland andra OECD, ILO, Eurostat och Världsbanken beräknat hur pensionskostnaderna utvecklas i olika länder. De har även gjort så kallade »stresstester« för att undersöka ländernas demografiska och makroekonomiska förutsättningar.

Resultatet ser mörkt ut för de allra flesta stater. Kostnaderna fortsätter att stiga – i länder som Norge, Finland, Belgien, Nederländerna och Schweiz med över två procentenheter av BNP de kommande två decennierna – och stora pensionsreformer behöver genomföras.

Sverige är ett stort undantag. Vi tillhör inte de länder som IMF-ekonomerna anser behöver höja sin pensionsålder, vare sig för att klara statsfinanserna eller välfärden. Med dagens pensionsålder kommer utgifterna, trots det faktum att svenskarna lever allt längre, i själva verket att minska. Fram till 2030 med en procentenhet av BNP, mellan 2030 och 2050 med ytterligare 0,7 procentenheter.

Huvudförklaringen ligger i det svenska pensionssystemet, som är uppbyggt så att när samma kaka ska räcka över fler år blir bitarna mindre. I motsats till Syd­europa där man i stället bakar nya kakor för lånade pengar. Så i och med att svenska pensionärer lever längre kommer månadsutbetalningarna – relativt sett – att minska.

Det demografiska samhällsproblemet omvandlas på så sätt till ett individuellt bekymmer, där var och en måste trygga sin egen framtid, klagar kritikerna. Fast som utgiftsbroms fungerar det utmärkt.

Bara två andra industriländer har en lika positiv prognos över kostnadsutvecklingen – Italien, där man precis har chockhöjt pensionsåldern, och Danmark, där man har indexerat pensionsåldern så att den ökar automatiskt i takt med att danskarna lever längre.

Inget av detta behöver genomföras i Sverige. Systemet tycks vara robust som det är.

Ändå visar orangea kuvertet siffror som säger att vi måste jobba allt längre – hur hänger det ihop?

Granskar man Pensionsmyndighetens siffror närmare visar prognoserna över inkomstpensionen tecken på att vara grovt underskattade. Inte nog med att varken tjänstepensionen eller eventuellt privat pensionssparande är inräknade, prognoserna bygger även på en framtida tillväxt på noll procent.

Skulle ett sådant scenario bli verklighet skulle pensionerna vara det minsta bekymret – företag skulle gå konkurs på löpande band och arbetslösheten skulle skena. Tack och lov är det svårt att hitta någon som tror på den utvecklingen, inte ens Pensionsmyndigheten. Anledningen till att myndigheten ändå räknar utan tillväxt och inflation i sina prognoser är strikt pedagogisk.

– Skulle vi anta ett par procents tillväxt per år så skulle de flesta som är unga i dag få en pension som är högre än den lön de har i dag. Resultaten skulle bli väldigt svårtydda och svårförståeliga om man angav dem i ett framtida pris- och löneläge. Så det är för att göra det lite enklare att jämföra med den lön man har i dag, säger Arne Paulsson som är pensionsexpert på Pensionsmyndigheten.

Priset för att förenkla är att summorna med all sannolikhet blir lägre än vad det verkliga utfallet kommer att bli, även om man tar hänsyn till inflationen. Fråga vilken ekonom som helst: i det långa loppet kommer ökningen av BNP att överstiga inflationen. Det är denna reala tillväxt som Pensionsmyndigheten bortser från i sina uträkningar. Därav lägre pensionsprognoser.

Risken kvarstår visserligen att vi – relativt sett – får mindre pengar i allmän pension jämfört med tidigare generationer, men inte alls så låga summor som det orangea kuvertet visar.

Chansen är även stor att den nya »alternativa pensionsåldern« – som talar om hur länge du måste jobba för att få samma pension som tidigare generationer – inte stämmer. Siffran är bara ett genomsnitt, och tar inte hänsyn till hur många år du jobbat eller när du haft dina bästa inkomstår, sådant som i verkligheten bestämmer hur hög din pension blir.

Som Arne Paulsson på Pensionsmyndigheten uttrycker det:

– Det är ingen exakt vetenskap, det handlar mer om ett ge folk ett riktmärke.

Precis som Fredrik Reinfeldt gjorde när han talade om att arbeta tills man är 75.

Andreas Kindahl, senior analytiker på kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s Stockholmskontor, tar ett djupt andetag och berättar att fyra av fem telefonsamtal han får är »tuffa samtal« från besvikna kunder, missnöjda med betygen hans företag gett dem. Och att myndigheternas krav på kreditvärderingsbolagen har drivits till sin spets det senaste året.

Det är knäpptyst i lokalerna. Från marknadschefens kontorsrum pockar en affisch från Moderna museets Andy Warhol-utställning på uppmärksamhet. »All is pretty« står det, med stora svarta bokstäver. Det känns som en blinkning från ett företag som i stort sett dagligen bespottas av Europas samlade politikerkår.

Kritiken mot kreditvärderingsinstituten är inte ny. I samband med finanskrisen 2008 handlade det om att de tre stora amerikanska instituten med global räckvidd – Standard & Poor’s, Fitch och Moody’s – var för långsamma. De ansågs inte kunna förutse ekonomiska kriser, bara förvärra dem när krisen redan var ett faktum. Bolagen anklagades dessutom för dålig transparens, både när det gäller arbetsmetoder och vinstredovisning. Dessutom ansågs bolagen vara opålitliga, eftersom de tjänar pengar på de kunder som de ska bedöma kritiskt. Instituten beskylldes till och med för att ha utlöst finanskrisen i USA 2008, genom att ha drivit upp betygen på de bolånebaserade obligationer i USA som plötsligt kollapsade. Nobelpristagaren Paul Krugmans dom var stenhård. »Ett djupt korrumperat system«, skrev han, »fast ett system som ser värdigt och respektabelt ut på ytan.«

Sedan dess har tonläget vridits upp flera varv till. Nu handlar kritiken snarast om att kreditvärderingsinstituten är för snabba med sina bedömningar. Och om att instituten i princip har fått monopol på sanningen om det ekonomiska tillståndet i världen. Ledande europeiska politiker är rasande efter den senaste veckans nedgraderingar. I fredags sänktes Frankrikes och åtta andra euroländers betyg. I måndags hände samma sak med EU:s räddningsfond EFSF. Vissa menar att Europa är utsatt för en amerikansk komplott. Syftet? Att förgöra euron. I veckan sa till exempel Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble att kreditvärderingsinstituten »inte förstår EU:s krisstrategi«, medan landets ekonomiminister hävdade att »euron attackeras« av de amerikanska instituten. Tysklands utrikesminister Guido Westerwelle och eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker kräver att Europa bildar sitt eget kreditvärderingsinstitut för att stävja den amerikanska dominansen.

Ingen ifrågasätter kreditvärderarnas makt. »Om vi förlorar trippel-A:t är jag död«, ska Nicholas Sarkozy, Frankrikes löst sittande president, till exempel ha sagt till allierade i december. Den franska regeringen höll också en presskonferens om nedgraderingen från AAA till AA+, en ytterst marginell förändring, flera timmar innan Standard & Poor’s ens hade meddelat sitt beslut.

Rädslan för kreditvärderingsinstitutens domslut märks även på andra sätt. Anders Kindahl berättar hur flera av Standard & Poor’s europeiska kontor, bland annat i Italien och Frankrike, har utsatts för »gryningsräder« av dessa länders motsvarigheter till Finansinspektionen. Myndigheterna är helt enkelt livrädda för kreditvärderingsinstituten – som med rätta har kallats världsekonomins dolda makthavare.

Samtidigt fylls dagstidningarnas nyhetssidor av svårtolkad information om bokstavsbetyg och kreditrisk på värdepapper. Världen brinner, ekonomin håller på att kantra. Politikerna jagar en gemensam fiende. I kreditvärderingsinstituten – kaxiga, privatägda bolag som inte bara har fräckheten att tvåla till demokratiskt valda regeringar, utan anses ha makten att kasta hela nationer på soptippen – verkar man ha funnit ett tacksamt mål.

Det är tidig morgon i Cambridge, Massachusetts. Bo Becker, forskare i finansiell ekonomi på prestigefyllda Harvard Business School och författare till flera studier om kreditbetyg, suckar högljutt.

– Man kan tycka lite synd om ratingbolagen just nu. De får mycket uppmärksamhet, men det är inte deras fel att det är kris i Europa.

Flera experter som Fokus talat med menar att kreditvärderingsinstitutens graderingar av euroområdets länder har fått mer uppmärksamhet än de förtjänar. Standard & Poor’s, Fitch och Moody’s bedömningar skiljer sig i grunden inte från andras kvalificerade gissningar. Att samla in och publicera information om tillståndet för olika låntagare är i grunden varken kontroversiellt eller svårbegripligt. Att ha god kreditvärdighet är lika viktigt för företag och nationer som för privatpersoner som vill köpa en bostadsätt. Så långt är systemet busenkelt.

– Alla som är lika gamla som jag och har upplevt det gamla betygssystemet förstår att tre stora A:n är något väldigt, väldigt bra. Det finns nog en förståelse för skalan som sådan, säger Thomas Pousette, chefsekonom på SBAB.

De tre globala instituten har lång erfarenhet av kreditvärdering. John Moody började betygsätta järnvägsbolag efter betygssystemet AAA (»extremt stark« betalningsförmåga) till D (»default«, inställd betalningsförmåga) redan 1909. När verksamheten växte kom den att innefatta även andra branscher. Standard & Poor’s har anor från 1860, då Henry Varnum Poor gav ut en bok med affärsinformation om järnvägsbolag.

I dag tjänar instituten mest pengar på sina granskningar av företag och så kallade strukturerade produkter. Medier och politiker riktar desto oftare in sig på bolagens granskning av nationer, en verksamhet som har ökat i betydelse i takt med att förtroendet för statsobligationer minskat. Samtidigt säger bolagen aldrig vilken obligation som är köpvärd eller inte. Det är inte deras uppgift.

– De här instituten är budbärare, de granskar det finansiella systemet. Resultaten går kanske inte alltid politikernas väg, men man kan inte skjuta budbäraren eller skylla på meteorologen för att det regnar, säger Pär Magnusson, chefsekonom på Royal Bank of Scotland.

Ändå står det bortom allt rimligt tvivel att kreditvärderingsinstituten har stor makt. Paradoxalt nog har de fått den till skänks av samma svavelosande politiker som sågar deras bedömningar i parlamentssalar och tv-soffor över hela Europa. Förklaringen är enkel. Flera europeiska och nationella lagar och förordningar reglerar att investerare inte får handla med obligationer som har »skräpstatus«, det vill säga allt under betyget BBB-. Det handlar förstås om att begränsa risktagandet i europeiska banker, men genom att politikerna skriver in kreditvärderingsinstitutens betyg i lagstiftningen legitimerar de bolagens verksamhet. Bo Becker exemplifierar:

– Angela Merkel klagade på Moody’s när Grekland nedgraderades, men anledningen till att Grekland nedvärderats är att landet inte kan betala av sin statsskuld. I efterhand framstår nedgraderingarna av Grekland som rimliga, och den tyska kritiken som överdriven. Att nedgraderingar ställer till problem beror på att europeiska politiker har skrivit in regleringar baserade på kreditvärdering i EU:s gemensamma regelverk.

Samtidigt menar flera bedömare att kreditvärderingsinstitutens sänkningar egentligen inte spelar så stor roll för priset på obligationer. Handeln med amerikanska värdepapper ökade till exempel efter att USA:s kreditvärdighet sänktes i höstas. Och i tisdags lyckades den spanska regeringen låna 4,88 miljarder euro i obligationer, trots att landet nedvärderats några dagar tidigare.

Varför blir då politikerna så sura över betygen? För Riksgäldens skuldförvaltningschef Thomas Olofsson, som betalar Standard & Poor’s för att göra enskilda granskningar av varje lån myndigheten ger ut, är förklaringen enkel:

– Det är samma sak som om någon skulle säga till dig att du inte är lika snygg som Brad Pitt. Det är klart att ingen vill höra det. Det är inte svårt att förstå.

Riksgälden betraktar kreditvärderingen som en tjänst som Sverige behöver. Att skapa ett nytt europeiskt kreditvärderingsinstitut, något som flera tunga europeiska politiker förespråkar, ger Thomas Olofsson däremot inte mycket för.

– Jag är väldigt kritisk till att ha en statlig eller överstatlig institution. Det skulle bli trovärdighetsproblem direkt. Vi behöver få ner den här övertron på kreditvärdering, snarare än att gå åt andra hållet.

I konferensrummet på Standard & Poor’s Stockholmskontor, ett stenkast från Stureplan i Stockholm, visar Andreas Kindahl broschyr efter broschyr med invecklade grafer och kurvor som ska förklara vad han och de cirka 30 kollegorna egentligen gör på dagarna. Standard & Poor’s är stolta över sin »oberoende analys«, men samtidigt säger Andreas Kindahl att det inte är »sunt« när myndigheter och stora investerare, som pensions– och försäkringsbolag, lägger för mycket fokus på just kreditvärdering.

– Vi vill bistå investerare, men vi är bara en del av pusslet. Vår bedömning ska alltid bara utgöra en del av deras beslut. Många ålägger oss makt, men vi bedömer bara risken för att investerarna inte ska få tillbaka sina lån i tid.

Den vanligaste kritiken mot kreditvärderingsinstituten, att de finansieras av dem de ska granska, avfärdar Andreas Kindahl med en axelryckning. Hela affärsmodellen bygger på att de gissar rätt. »Vi lever på vårt rykte«, säger han och tar ännu en tugga av sin ostmacka.

Samtidigt fortsätter spelet som paradoxalt nog, på lite sikt, gör alla till vinnare. Politikerna har fått en perfekt syndabock för sina egna tillkortakommanden. Och kreditvärderingsinstituten, de som lever på sitt rykte, stärker sin position ytterligare. För vem vågar fnysa åt tre bokstäver som är avgörande för den franske presidentens öde?

Fakta | Kreditvärdering

Kreditvärdighet definieras som en persons, ett företags eller ett lands förmåga att betala sina skulder. Bedömningarna görs av kreditvärderingsinstitut, som graderar länder enligt en betygsskala där AAA är bäst och C sämst. Om ett land får D, »default«, anses det helt ha förlorat sin betalningsförmåga.

Institutens bedömningar är ofta avgörande för vilka räntor som sätts på marknaden för statsobligationer. Ett lägre betyg genererar högre ränta, vilket kan bidra till att stater får svårare att låna pengar.

Enligt Skatteverket har cheferna inte redovisat pengar de plockat ut för så kallat »carried interest«, en sorts bonus inom riskkapitalbolagen som delas ut vid en lyckad affär. Skatteverket menar nu att det ska beskattas som arbetsinkomst.

Tvister om vad som ska räknas som ­arbetsinkomst och vad som ska räknas som ­kapitalinkomst är vanliga. För hög­inkomsttagare gör det stor skillnad. Skatte­satsen för kapitalinkomst ligger på 25 procent, för lön 55 procent. Det utgör många miljoners differens i skattekostnad. Generellt sett finns det många sätt för skatte­betalare att tolka skattelagstiftningen.

– Absolut finns det delar som skulle behöva tydliggöras mer. Men vi försöker också att informera om våra ställnings­taganden på vår hemsida och i diskussioner med skatterådgivare, säger Margareta Nyström, verksamhetsutvecklare och beställare av de insatser som granskar skatte­upplägg.

Höginkomsttagare vet naturligtvis att ett medvetet skattearbete kan spara dem miljoner och det är vanligt att ta hjälp av skattekonsulter hos banker eller revisions- och konsultföretag. Världens största revisionsbolag är Pwc. De bistår både företag och privatpersoner för att minska deras skattekostnader.

– Alla drivs av att göra rätt. Men olika handlingsalternativ inom de givna ramar som finns kan ge olika skattemässiga utfall, säger Roger Gavelin, partner vid skatte­avdelningen på Pwc.

Han betonar att de naturligtvis följer alla regler som finns, men menar att man ska vara medveten om att skrivna regler kan tolkas på olika sätt.

– Av medierapporteringen är det lätt att tro att all skattehantering är något lömskt. Men när det finns olika sätt att göra rätt, varför inte välja dem som är mest gynnsamma, säger Roger Gavelin.

Problemet med de mest gynnsamma sätten är att även om det inte strider mot lagen att nyttja dem så är de ofta inte vad lagstiftarna hade i åtanke när de skrev lagen. Det ligger i Skatteverkets uppgift att upptäcka just de här luckorna.

– Mycket av vårt arbete sker retroaktivt, men vi försöker att upptäcka upplägg tidigare nu. Det är något vi arbetar väldigt aktivt med, för att minska processer och merarbete både för oss och för företagen, säger Margareta Nyström på Skatteverket.

Under 2011 har fokus legat på att granska bonusar och incitamentsprogram för personer på ledande positioner och ­kapitalstarka personer, och att granska dem som bosatt sig utomlands. Just att nyttja internationella skatteregler har traditionellt sett varit ett populärt sätt att undvika svensk skatt. Enligt bedömningar från Skatteverket handlar det om 46 miljarder skattekronor som försvinner utomlands varje år, ungefär en tredjedel av det totala skattefelet.

Det kan då till exempel vara att personer skrivit sig utomlands trots att de bor i Sverige, eller att de fördelar tillgångar till utländska stiftelser där pengarna i själva verket går till grundaren, och att placera tillgångar i skatteparadis som Jersey och Schweiz för att slippa betala skatt på dem. Under 2011 har dock informationsutbytesavtal skrivits under med 36 skatteparadis, vilket minskat möjligheten att gömma undan pengar i andra länder. Däremot finns fortfarande möjligheten att teckna personal­optioner, betala ut styrelsearvoden till utländska dotterbolag och ha olika pensionsförsäkringsupplägg. Även om Skatteverket förhindrar existerande upplägg, så dyker det alltid upp nya sätt.

– Det handlar om förändringar av upplägg, inte helt nya. Vi har nu börjat sortera in beslut kring identifierade upplägg i en katalog för att lättare och tydligare kunna jämföra dem och upptäcka förändringar, säger Margareta Nyström.

I det aktuella fallet med »carried interest« i IK Investment är det heller inte helt klart hur de ska beskattas. Ett liknande fall togs upp redan 2010 med ett annat stort riskkapitalbolag, Nordic Capital. Då beslutade skattenämnden delvis i favör för bolaget. Carried interest skulle beskattas som kapitalinkomst, inte arbetsinkomst. Skatteverket överklagade och fallet ligger nu hos förvaltningsrätten där inget beslut ännu tagits.

– En skillnad mot IK Investment är att de inte har redovisat inkomsterna från carried interest överhuvudtaget, säger Göran Haglund, regionsamordnare för riskkapital­bolagsgranskningen i Stockholm.

Den här gången höll också skattenämnden med Skatteverket.

– När det gäller IK Investment handlar det primärt om att inkomsterna från carried interest ska beskattas här i Sverige, säger Göran Haglund.

Miljarderna ska betalas in senast 26 januari, men IK Investment har sagt att de kommer att överklaga kraven. Enligt Göran Haglund är reglerna i det här fallet inte otydliga.

– Det grundläggande är att man skiljer på arbetsinkomster och kapitalinkomster. Ersättning för arbetsprestationer ska beskattas som lön. Skatteverkets bedömning är att carried interest är en ersättning för det arbete som de anställda i IK Investment har utfört.

Fakta | Ola Rollén

Vd för det svenska bolaget Hexagon AB som nu krävs på 35 miljoner i skatt. Enligt Skatteverket bor Rollén i Sverige och är vd för ett svenskt företag, medan Rollén menar att han är bosatt i Storbritannien och har ingått två anställningsavtal med ett Hexagonbolag i Storbritannien och ett i Hongkong. Genom att lönen betalats ut via Hongkong har det blivit helt skattefria pengar.

Fakta | Björn Savén

Grundaren av Sveriges första riskkapitalbolag IK Investment har upptaxerats med nära två miljarder kronor. Björn Savén själv ska betala 875 miljoner kronor i skatt. Anledningen är att han fått så kallade carried interest-inkomster, vilket är en sorts vinstutdelning vid lyckade affärer.

Angela Merkel mötte Nicolas Sarkozy i Élyséepalatset, de njöt av den kulinariska sidan av Paris, och de kom ut med en gemensam plan för att räd­da ­euron: Skriv om fördraget!

Därmed var agendan satt redan innan Europas ledare skulle sätta sig vid förhandlingsbordet. Som så många gånger tidigare i historien.

Redan i det papper där idén om en ­europeisk union först formulerades – Schumandeklarationen från maj 1950 – står det svart på vitt:

»Enandet av Europas nationer kräver att den långvariga motsättningen mellan Frankrike och Tyskland undanröjs. Varje åtgärd som vidtas måste i första hand avse dessa två länder.«

När projektet med en gemensam europeisk valuta fastslogs, för exakt 20 år ­sedan, var det under ett frukostmöte mellan den tyska förbundskanslern Helmut Kohl och den franska presidenten François Mitterrand i en stenvilla i holländska Maastricht.

Denna gång föll ödet på Merkel och Sarkozy. Eller Merkozy som den dynamiska duon kallas i pressen. Likt många superhjältar vilar något schizofrent över Merkozy. En personlighetsklyvning som lätt döljs bakom deras samstämmiga vision om »ett nytt Europa«.

Å ena sidan har vi en stressad och pressad Nicolas Sarkoy. Som ser sitt land som offer för den oreglerade globala finansmarknaden. Som vet att Frankrike står näst på tur att förlora sitt högsta AAA-kreditbetyg, och nu desperat försöker förhindra att landet hamnar i samma situation som Grekland och Italien.

För Sarkozy är kampen personlig. I april nästa år är det presidentval i Frankrike och han har varken råd med en recession på hemmaplan eller de impopulära åtstramningspaket som marknaden vill se.

Å andra sidan har vi en bestämd Angela Merkel. Som inte tänker kasta mer pengar på oansvariga problemländer eller ge sitt tysta medgivande till Europeiska centralbanken, ECB, att starta sedelpressarna, så länge hon inte får mandat att omforma Europasamarbetet. Trots omgivningens panik råder ett märkligt lugn i Berlin, rapporterar tidningen Der Spiegel. Tyska folket känner knappt av den ekonomiska oron och två tredjedelar av väljarna stödjer Merkels krishantering.

Linjen är tydlig: ingen europeisk solidaritet utan nationellt ansvar. För Merkel innebär det att hela unionen ska underkasta sig budgetdisciplin enligt tysk modell – där regler följs, politiken övervakas och överträdelser bestraffas.

Då behöver det nödvändigtvis inte vara negativt att tidningen The Economist skriver att det bara återstår veckor innan euron kollapsar om inget drastiskt görs. Eller att till och med EU:s egna representanter, som ekonomikommissionären Olli Rehn, säger att krisen måste lösas inom tio dagar. Tidigare var det onämnbart, nu talas det öppet om eurons kollaps.

– Man kan notera att även Berlin har tagit orden i sin mun. Men om det är ett sätt att skapa ett externt tryck på andra länder för att snabbare driva igenom förändringar låter jag vara osagt, säger Henrik Sikström, som är utredare på Svenska institutet för europapolitiska studier, Sieps.

Finanstidningen Financial Times är mindre diplomatiska när de beskriver Tysklands strategi med orden: »Endast genom att låta länder dingla över avgrunden kommer de att förstå behovet av reform.«

Och skrämseltaktiken tycks fungera. Inför valet mellan ett ekonomiskt sammanbrott eller ökad överstatlighet verkar de flesta länder böja sig. Det muttras på toppmötena om den »tyska inflexibiliteten«, men, som Polens utrikesminister Radek Silkorski uttrycker det: ett paralyserat Tyskland skrämmer i dag mer än ett mäktigt Tyskland.

Frankrike, som normalt fungerar som motvikt, har i dagsläget inte mycket att sätta emot. I den situation Nicolas Sarkozy befinner sig är han beredd till stora eftergifter – till och med att acceptera den förhatliga europeiska överstatligheten – så länge krisen hålls på en armlängds avstånd från den franska gränsen och han fortfarande får framstå som (en av) Europas härförare.

Merkozy-överenskommelsen skedde på fransk mark, men innehållet var helt klart tyskt.

– Den tyska finanspolitiska modellen kommer att bli modellen för Europa. Och det är helt naturligt. Den europeiska penningpolitiken i ECB är en kopia av Bundesbanks låginflationspolitik. Och bedriver man en tysk penningpolitik måste man kombinera det med en tysk finanspolitik. Den insikten håller nu Tyskland på att driva igenom i Europa, säger Lars Jonung, som är ordförande i Finanspolitiska rådet och i tio år var forskningsrådgivare åt EU-kommissionen i Bryssel.

När Angela Merkel står i Bundesdagen och säger att »vi är i början av att skapa en finanspolitisk union i Europa« så är det Tysklands eget politiska system hon har som mall – en federalism styrd av regler och fristående institutioner som begränsar politikernas makt. Vilket står i skarp kontrast till den politiska elitklubb som Sarkozy vill ha. Helst av allt vill Merkel att Europeiska kommissionen ska få vetorätt över nationella budgetar och att länder som bryter mot budgetreglerna ska kunna dras inför EU-domstolen.

Vissa säger att detta är starten för Europas förenta stater. Ord som ingen politiker med självbevarelsedrift har tagit i sin mun sedan Storbritanniens legendariska premiär­minister Winston Churchill gjorde det ett år efter krigsslutet.

Jämförelsen med USA är egentligen inte så dum.

Det fanns nämligen en tid när Nordamerika bestod av stater med egna valutor, egna skattesystem och egna arméer. Den federala regeringen i vad som skulle bli Amerikans förenta stater var i huvudsak begränsad till att bedriva utrikespolitik och ingå handelsavtal. Förhållandena kom dock att ändras med det amerikanska frihetskriget 1775–1783. Kriget gav upphov till stora skulder, och den federala regeringen – som saknade möjligheten att ta upp egna skatte­inkomster – tvingades snart ställa in sina betalningar.

Uppdraget att få den nya republiken på fötter gick till Alexander Hamilton, USA:s första finansminister. Steg för steg lade han, som senare skulle dö i en duell med vicepresidenten Aaron Burr och till sist hamna på 10-dollarsedlarna, grunderna för en gemensam finanspolitik. Han inrättade en centralbank som fick monopol på sedelutgivning, precis som skedde i eurozonen 200 år senare. Han lånade upp pengar genom att ge ut statsobligationer och finansierade räntorna och amorteringarna med tullavgifter och skatter, inte helt olikt de euroobligationer som diskuteras i dag.

Det dröjde dock till ännu en ekonomisk kris, den stora depressionen på 1930-talet, innan USA:s federala finanspolitik som vi känner den i dag växte fram. De enskilda staterna klarade inte av att hantera den kraftiga konjunkturnedgången på egen hand och president Franklin D. Roosevelt lanserade reformprogrammet »New Deal«, som påtagligt utökade den federala regeringens roll i ekonomin. På staternas bekostnad.

Före krisen hade regeringen haft som princip att gå med överskott i statsbudgeten i fredstid, för att betala av på sina skulder, och låna pengar när krig bröt ut. Nu började de i stället betrakta statsskulden som ett makroekonomiskt verktyg. Utgifterna fick skena, för att få fart på ekonomin, och acceptansen för underskott i tider av recession blev dominerande.

Utvecklingen är inte unik för USA. Samma mönster går igen hos i stort sett alla federala statsbildningar. Vid stora ekonomiska kriser utökar den centrala regeringen sina finanspolitiska befogenheter – för att sedan behålla den nyvunna makten. Likadant har i olika perioder skett i länder som Kanada, Brasilien, Argentina och Tyskland.

I Europa hade rörelsen redan påbörjats innan Merkozy lanserade sitt förslag till en finanspolitisk union för Europa. Bara året efter finanskrisen 2008 genomgick EU mer ekonomisk integration än under hela eurons historia dessförinnan, som ECB:s Erkki Liikanen har formulerat det. Allt från räddningsfonden till det så kallade sexpacket – sex lagar som nyligen antogs för att stärka övervakningen av euroländernas ekonomi – har cementerat den tendensen.

Det pågående toppmötet i Bryssel – det fjärde krismötet i år – kommer att visa hur mycket av sin suveränitet länderna är beredda att ge upp. Går det att kringgå krångliga fördragsförändringar som snarare brukar ta tio år än tio dagar att ratificera?

Kommer förändringarna att omfatta EU:s 27 medlemsländer – som Tyskland vill – eller bara eurons 17, som Frankrike föredrar för att på så sätt hålla rivalen Storbritannien utanför?

Det kommer att bli ett köpslående. Men en sak är säker:

– Färdriktningen är utstakad. Exakt vilken juridisk fördragsdräkt som används för att stötta upp det här får vi se. Det är en öppen fråga. Men det är klart att Tyskland får ett starkare politiskt inflytande i och med att den tyska finanspolitiska modellen är den som stått emot de ekonomiska störningarna bäst, säger Lars Jonung.

Vilket är precis vad Berlin vill. Belåtenheten går knappast att uttrycka tydligare än vad gruppledaren för Angela Merkels konservativa kristdemokrater nyligen gjorde när han stolt deklarerade:

– Nu talar Europa tyska.

Fakta | Tre dagar av förhandlingar

Veckan innan helgens toppmöte har kantats av överenskommelser, hot och nya förslag.

Måndag 5/11
Angela Merkels och Nicolas Sarkozys gemensamma förslag inför fredagens topp­möte presenteras. Det innehåller bland annat att automatiska sanktioner ska sättas in mot euroländer som har ett budgetunderskott överstigande
3 procent av BNP.

Tisdag 6/11
Kreditvärderingsföretaget Standard & Poor’s hotar att sänka kreditbetyget för eurozonens krisfond EFSF. Samtidigt hålls ett möte mellan USA:s och Tysklands finansministrar, ECB-chefen och Bundesbankschefen. Det spekuleras i att USA:s centralbank tillsammans med eurozonens centralbanker och IMF ska vara redo att bidra med 100 miljarder euro till en krisfond.

Onsdag 7/11
Enligt uppgifter till Financial Times är ett förslag inför fredagen att euro­zonens nuvarande krisfond EFSF blir kvar när den nya krisfonden, ESM, införs i juli 2012. Det skulle fördubbla eurozonens räddningskraft. I Marseille hålls ett möte med toppolitiker från Europas borgerliga partier inför fredagen.

I år hålls mötet, COP17, i Durban, Sydafrika. Inte ens miljöministern orkar hålla skenet uppe.

– Jag skulle önska att jag vore mer positiv, men det är en svår situation, sa Lena Ek till SVT tidigare i veckan.

Men vad är det som är så svårt, egentligen? Utifrån är det uppenbart att ekonomiska hänsyn styr. Näringslivet i både Europa och USA har tydligt bromsat mer omfattande utsläppsbegränsningar.

I offentligheten går stridslinjen mellan klimatvärnarna och näringslivet i frågan om praktiska lösningar på klimatproblemen. Debatten handlar om hur statliga styrmedel ska införas på »rätt sätt«, eller hur Sverige ska agera internationellt för att inte snedvrida konkurrensen eller skada exporthandeln. Det handlar förstås om egenintresse. I ett mejl till Fokus skriver Maria Rankka, vd på Stockholms handelskammare, att »statliga regleringar kostar i lägre tillväxt, färre jobb och sämre användning av resurser. En baksida som tyvärr alltför sällan diskuteras.«

Men näringslivets tveksamhet är inte bara utslag av ett pragmatiskt värnande om den egna konkurrenssituationen. De senaste åren har flera av västvärldens mäktigaste näringslivstoppar börjat ifrågasätta själva grundfundamentet i den internationella klimatforskningen. Det vill säga tron på att mänskliga aktiviteter utgör den främsta orsaken till de ökade utsläppen av växthusgaser, och att utsläppen i sin tur påverkar den globala uppvärmningen. De är klimatskeptiker, helt enkelt. Och flera av dem finns i det svenska näringslivet.

Frågan om ledarnas inställning till klimatforskningen är känslig. I arbetet med den här artikeln har Fokus kontaktat ett antal av näringslivets tyngsta makthavare – toppcheferna på Investor, LKAB, Industrivärden, med flera – för att ta del av deras personliga syn på klimatfrågan.

Alla utom en vägrade svara på våra frågor. Lastvagns- och busstillverkaren Scania har skickat en delegation till klimatmötet i Durban, men bolagets vd Leif Östling säger sig inte ha tid att svara på om han tror att människan har något med de ökade koldioxidutsläppen att göra.

Den enda som svarade var Andreas Regnell i Vattenfalls koncernledning, som skrev att »det finns mycket forskning som visar på att mänskliga aktiviteter är orsaken till ökade utsläpp av växthusgaser« och att koldioxidutsläppen »mest troligt enligt aktuell forskning« är huvudorsaken till uppvärmningen.

Näringslivets klimatskeptiker har lyckas påverka agendan på högsta nivå. Ta Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, till exempel – näringslivets egen vetenskapsorganisation. Akademin har uttalat sig om utsläppen av växthusgaser i enstaka sammanhang. Men till skillnad från systerinstitutionen Kungliga Vetenskapsakademien har IVA inte formulerat en tydlig, övergripande ståndpunkt i klimatfrågan. IVA har också fått kritik för att de släpper fram klimatskeptiker i debatten, men enligt vd Björn O Nilsson vill akademin vara ett »öppet forum«.

Lennart Billfalk, ordförande i IVA:s energi- och miljöråd och »senior advisor« på Vattenfall, utvecklar:

– Vi har inte tagit fram ett sådant dokument, bland annat på grund av att det finns ett par namnkunniga medlemmar som hävdar att det inte strikt går att bevisa klimatförändringarna. De flesta av oss skulle ställa sig bakom en ståndpunkt som bejakar försiktighetsprincipen, att man måste agera utifrån det man vet, men det finns uttalade skeptiker som kan ha bidragit till att vi inte har kommit dit, säger han.

År 2009 författade Per-Olof Eriksson ett debattinlägg i Dagens Industri med rubriken »Nu är jag ännu säkrare på att klimathotet är en bluff«. 73-årige Eriksson har en bakgrund som vd på Seco Tools och Sandvik. Han har varit styrelseordförande i Svenska Kraftnät och suttit i styrelsen för storföretag som Volvo, SSAB, Handelsbanken, Skanska och Assa Abloy.

Hans debattinlägg fick 805 läsarkommentarer på fem dagar och utlöste en infekterad debatt. En rad näringslivstoppar slöt upp bakom Eriksson. Finansmannen Mats Qviberg sa till Dagens Industri att »det finns en grupp företagsledare som tycker så men inte vågar säga det öppet«. I november samma år skrev fysikern och före detta toppdirektören Lars Bern, som ägnat hela sin yrkesverksamma karriär åt miljörelaterade frågor, en debattartikel i Svenska Dagbladet där han hävdade att »en politik som bygger på växthushypotesens kvicksand kommer att ruinera oss« .

Intresset för näringslivselitens klimatskepsis svalnade dock i takt med att toppmötena floppade. Men i våras brände det till igen. Den här gången var det några av industrins allra mäktigaste personer som uttalade sig.

På årsdagen för den stora oljeriggs­olyckan i Mexikanska golfen sa BP-ordföranden Carl-Henric Svanberg att »världen kan tåla ett par graders uppvärmning«. Forskarsamhället, som anser att effekterna av en tvågradig uppvärmning skulle bli katastrofala, rasade.

Och i februari satt innehavaren av plats nummer 13 på Fokus färska makthavarlista, den svenska industrins enskilt viktigaste person, i »Ekots« morgonintervju och diskuterade koldioxidutsläpp. Sverker Martin-Löf, ordförande för maktbolaget Industrivärden – med kontroll över industrijättar som SSAB, Sandvik, SCA och Volvo – sa bland annat att »det finns väldigt mycket fakta som inte alls pekar på att det är lika allvarligt som det framställs

ibland«. Martin-Löf pressades hårt av »Ekots« Tomas Ramberg men kunde inte direkt namnge några forskare eller vetenskapliga rapporter som stödde hans tes.

Däremot kunde han känna sig trygg i att han hade stöd i direktörsleden. Han, liksom Per-Olof Eriksson, Lars Bern och Carl-Henric Svanberg, är samtliga invalda medlemmar i IVA.

De som har uttalat sig i klimatfrågan är knappast några fjäderviktare. Men hur representativa är de för näringslivet i Sverige generellt? Inte särskilt, menar experter på klimatfrågan.

– Det finns de som sticker ut och är högljudda i debatten, men de är inte representativa för näringslivet i stort, säger Robert Lundberg, professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet.

Martin Ådahl, vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, håller med:

– Det finns ett fåtal egensinniga original, men de har ingen vidare makt över svensk politik. Däremot kan de skapa ett omärkligt tryck på vissa svenska företag att bromsa pionjärinsatser. Saker som kunde bli av blir inte av. Skeptiska saker om klimatet sägs i slutna rum. Men till skillnad från i USA är det ingen som driver en aktiv kampanj.

Sommaren 2009 antog det amerikanska representanthuset ett förslag om en amerikansk utsläppsmarknad. Föga förvånande agerade senaten bromskloss. De federala politikerna, i huvudsak republikaner, talade om risken för att förlora arbetstillfällen till Kina. De vägrade acceptera ytterligare en skatt på energi och ville undvika ännu mer statlig styrning. De följande månaderna försökte partierna mejsla fram en ny överenskommelse. Det gick sådär. Det som från en början var tänkt att bli en storslagen uppgörelse, som skulle förändra den amerikanska ekonomin i grunden och minska utsläppen, hade snart förvandlats till ett urvattnat »grand bargain«.

För att demokraterna skulle få igenom sitt utsläppstak krävde republikanerna att regeringen skulle stimulera ökad produktion av naturgas, kärnkraft och olja. Det råkade vara just den enskilda fråga som T. Boone Pickens, den högljudde Texas-baserade olje- och gasmiljardären, brydde sig allra mest om. Ingen var särskilt förvånad.

– I USA finns det ett starkt lobbytryck från olje-, kol- och gasindustrin. Det är helt uppenbart att de har påverkat de politiska beslutsfattarna, säger Lennart Billfalk på IVA.

Mindre än hälften av USA:s befolkning tror i dag att människan ligger bakom den globala uppvärmningen. I USA har närings­livets klimatskepsis gått från tyst prat i stängda rum, till en fullfjädrad kampanj. Ingen vill erkänna att de grundar sin uppfattning på ett ekonomiskt egenintresse. Men anti-klimat-lobbyns idoga ansträngningar har gett klimatmotståndet en vetenskapsliknande inramning. Det har blivit en etablerad ståndpunkt för stora delar av den amerikanska högern.

Republikanska politiker är livrädda för att stöta sig med konservativa väljare, resursstarka energibolag och den tongivande amerikanska handelskammaren, som hårdnackat motsätter sig lagstiftning i klimatfrågan. Det återspeglades bland annat i senatsvalet i november i fjol, då bara en av 48 valbara republikaner svarade ja på frågan om människan ligger bakom den globala uppvärmningen. Eller i uttalanden från senatorer som James Inhofe, som har kallat klimatförändringarna för »det största lurendrejeriet som någonsin pådyvlats det amerikanska folket«.

Flera rapporter har visat att även europeiska företag stödjer klimatskeptiker i USA. Bolag som BP och Eon har betalat hundratusentals dollar i stöd till amerikanska politiker som enträget förnekar att människan har något att göra med klimatförändringarna.

Den klimatskeptiska rörelsen till trots tvingas en alltmer enig – och desperat – forskarvärld sätta hoppet till initiativ från just näringslivet. Enligt Åsa Persson, forskare vid Stockholm Environment Institute och författare till en artikel om företagsledares klimatengagemang i tidskriften Nature Climate Change, har forskarvärlden mer och mer börjat tvivla på att internationella avtal kommer lösa problemen på kort sikt:

– Det är komplicerat att utreda hur genuint näringslivets intresse för klimatfrågorna faktiskt är, men vi är mer hoppfulla om att företagen kommer stå för fler initiativ i framtiden, åtminstone så länge situationen ser ut som den gör i dag.

Fakta | Skaver i plånboken

Knutarna är många när världens länder ska enas om miljömål. I slutändan handlar det om vem som ska stå för notan.

Durban 2011
FN:s klimatmöte COP17 i Durban pågår från 28 november till 9 december. Omkring 190 länder deltar. Efter debaclet i Köpenhamn 2009 har klimatförhandlingarna gått i stå. Inte heller på det efterföljande mötet i Cancún lyckades man med det viktigaste – att komma fram till ett nytt bindande avtal för att motverka den globala uppvärmningen.

Förväntningarna inför Durban har varit mer realistiska. Fokus ligger snarare på att länderna överhuvudtaget ska närma sig en överenskommelse.

Huvudpunkterna
•Vilken rättslig form avtalet ska ha.
• Hur länderna gemensamt ska kunna nå målet att undvika en temperaturökning på två grader.
• Hur u-ländernas klimatanpassningar ska finansieras.

Kyoto­protokollet
År 1997 slöts en internationell klimatöverenskommelse i Kyoto, Japan. Avtalet trädde i kraft 2005 med målet att de årliga globala utsläppen av växthusgaser ska minska med minst 5,2 procent från året 1990 till perioden 2008–2012.

Avtalet blev dock ganska tandlöst. USA ratificerade det aldrig och har valt att ställa sig utanför samarbetet med argumentet att Indien och Kina inte omfattas av det. Många av de länder som skrev under har minskat sina utsläpp, men oftast inte tillräckligt. I Spanien ökade i stället utsläppen med 50 procent.

Kyotoavtalet löper ut under nästa år, men något nytt avtal verkar inte bli verklighet inom den närmaste framtiden.

Ingen vill skapa panik, men ändå måste vi ju veta: Vilka konsekvenser får det för Sverige och Europa om eurozonen splittras?

»En gigantisk finansiell chockvåg, med bankrusningar, företagskonkurser och återupprättade valuta- och gränskontroller mellan Europas länder«, förmodar tidskriften Economist, som i likhet med nobelpristagaren Nouriel Roubini och EU-kommissionens ordförande José ­Manuel Barroso skildrat valutaunioniens domedag i svepande termer.

Den schweiziska investmentbanken UBS har däremot vågat sig på en numerär analys. I en rapport från september hävdar bankens ekonomer att det skulle kosta en skuldtyngd ekonomi som väljer att gå ur eurozonen mellan 9 500 och 11 500 euro per invånare under det första året. Det motsvarar 40–50 procent av landets BNP. Effekten för medborgarna blir då högre arbetslöshet, höjda skatter och försämrad köpkraft gentemot utlandet. Efter den initiala smällen kommer ytterligare 4 000 euro per person under ett antal år där­efter.

Om Italien valde att återinföra sin gamla valuta, skulle värdet på alla finansiella tillgångar i landet från en stund till en annan uttryckas i lira. Konkret skulle det ske genom att parlamentet klubbar igenom en ny lag som föreskriver liran som betalningsmedel och fastställer vilket värde den ska ha gentemot euron vid omvandlingsögonblicket. Kort därefter skulle den flytande växelkursen sänka värdet på liran mot euron, troligen med 40–50 procent.

»I det läget vore en statsbankrutt närmast oundviklig, antingen genom att statsskulden omvandlas till lira och därmed skrivs ner så mycket att det i utländska investerares ögon motsvarade en konkurs. Eller genom att statsskulden, om man beslutat att den ska fortsätta vara denominerad i euro, skulle bli obetalbar för en lira-baserad ekonomi«, skriver UBS.

Resultatet av dessa scenarier skiljer sig inte avsevärt från resultatet av en bankrutt inom ramen för euron. Den stora skillnaden är att med en ny inhemsk valuta skulle många företag dras med i konkursvirveln. Upplåningsförmågan skulle sjunka (man brukar räkna med att kapitalkostnaden är minst lika hög för företag i ett land som räntan på statsskulden), och skulder i utlandet skulle bli svåra att betala i en ny devalverad valuta.

Ett mer demonliknande problem är frågan vilka tillgångar som borde omvandlas till en ny valuta. Bara italienska medborgares? Hur blir det med utlänningar som har eurokonton i landet?

»En förnuftig medborgare skulle i det läget ta ut sina pengar från banken, packa dem i en väska och bege sig till närmaste gränsövergång – om inte regeringen stängt dem. Då skulle den förnuftige i stället gräva ner resväskan i trädgården. Det enda sättet att undvika detta är att stänga hela banksystemet«, skriver UBS ekonomer.

Om i stället en stark ekonomi som Tyskland väljer att lämna euron, förutser UBS en kostnad av 6 000–8 000 euro per invånare under utträdesåret, och runt 4 000 euro under påföljande år. Det motsvarar »bara« 20–25 procent av landets BNP. Det blir ingen statsbankrutt, i stället står kredit­förluster, samt minskad handel och export för de största kostnaderna.

Försäkringsjätten Allianz har också tittat på fallet Tyskland, men tar sin utgångspunkt i att ett antal skuldtyngda länder bryter sig ur samarbetet och lämnar en kärntrupp av starka ekonomier kvar, vars valuta då stärks ohälsosamt mycket.

»Ekonomin skulle krympa knappt fyra procentenheter under det första året, framför allt drivet av en 15-procentig minskning av exporten«, skriver Allianz ekonomer, som också räknat ut att antalet arbetslösa skulle stiga med en miljon personer.

Som svensk återstår dock den viktigaste frågan – hur ser effekterna ut för EU-länder utanför euron?

Storbritanniens ekonomi skulle bara backa en halv procent, enligt tankesmedjan Centre for Economics and Business Research. Med en släng av landets traditionella euroskepticism förutspår man att tillväxten inom en 30-månadersperiod skulle vara lika stark som om valutasamarbetet var oförändrat. Inte mycket skulle gå förlorat.

Men landets regering pratar öppet, från åskådarplats utanför eurogruppen, om möjligheten att det kan bli värre än så. Näringslivsminister Vince Cable har enligt tidningen Guardian sagt att brittiska ­finansdepartementet både gör beredskapsplaner och räknar på effekterna av ett »Armageddon«.

– Vi måste ta itu med verkligheten så som den ser ut, säger han.

Trots att svenska politiker likaledes borde kunna ta bladet från munnen är de mer försiktiga.

I budgetprognosen från september beskriver finansdepartementet ett scenario som antar fördjupade problem i euroområdets banksystem. Det är en skolboksbeskrivning av en negativ konjunkturspiral men berör inga explicta kostnader för en splittring. Konjunkturinstitutets prognoschef Jesper Hansson menar att det vore ren spekulation att ta fram sådana siffror. De scenarion som presenterats av andra tar bara utvalda effekter i beaktande, säger han, men håller med om att storleksordningen tre procents negativ tillväxt vid en splittring kan vara i rätt härad.

De mekanismer som skulle sättas i rörelse av en eurosplittring är det mindre tabu att resonera kring. Hansson anser att det avgörande är huruvida ett land lämnar unionen under ordnade former, med euroinstitutionernas hjälp och stöd, eller om man plötsligt ställer in betalningarna.

– Det har skett förut, bland annat i Argentina. Då försöker man kontrollera förloppet genom att införa kapitalregleringar och förbjuda uttag ur banker från och med en viss tidpunkt. Därmed köper man sig tid att förhandla med långivare och inte minst kan banksystemet fortsätta fungera. Därmed köper man sig tid att förhandla med långivare och banksystemet kan fortsätta fungera. Skulle en splittring däremot utlösas av en politisk låsning, till exempel att ECB plötsligt slutar stödköpa italienska statspapper, kan effekterna bli mycket allvarligare. Räntan skjuter i höjden och landet blir betalningsoförmöget så snart det är dags att förnya lån som förfaller. Det skulle kunna frysa banksystemet helt. I ett ordnat scenario tror jag euroländerna kan hantera kreditförlusterna i banksystemet, ett lamslaget betalningsväsen vore mycket svårare, säger Jesper Hansson.

En närmare titt i den europeiska kristall­kulan än så tycks ingen kunna erbjuda just nu, och osäkerheten består. Kanske är det med tanke på denna livets oberäkneliga sida som Der Spiegel kan rapportera att det finns 13 miljarder D-mark gömda i tyska myntsamlingar och madrasser.

Fakta | Strider mot konstitutionen

Att bryta upp valutaunionen, som designats som ­oåterkallelig, strider mot den europeiska konstitutionen.

Lissabonavtalet har en artikel som gör det möjligt att lämna EU (art. 50), vilket enligt vissa tolkningar öppnar för en väg att också gå ur valutaunionen. Rent tekniskt skulle fördraget dock behöva omförhandlas.

Inte heller kan en nation uteslutas, enligt Lissabonavtalet. För att det ska ske måste Maastrichtfördraget omförhandlas, med alla 27 EU-medlemmar i enhällighet.

Källa: USB

– Under några år på nittiotalet, efter bildandet av eurozonen, stod ett »möjlig­heternas fönster« öppet för Italien. I skydd av valutaunionens kreditvärdighet sjönk räntebetalningarna på statsskulden, som var stor redan då, och det fanns handlingsutrymme. Men tyvärr genomförde vi inte de strukturella reformer som var nödvändiga. Så här står vi nu, säger Massimo Bordignon.

Efter att Grekland under 18 månader stått i centrum för eurokrisen hade många hunnit glömma att Italien egentligen haft huvud­rollen i skulddramat hela tiden. Redan år 2005 kallades Italien«Europas sjukling« av tidningen Financial Times. Redan då fanns tillräckliga data för att förutspå att ekonomisk stagnation, dålig budget­disciplin och en allt sämre konkurrenskraft skulle bli ett hot mot den ekonomiska och politiska stabiliteten.

Med facit i hand har tillväxttakten i den italienska ekonomin varit låg, 0,75 procent per år i genomsnitt de 15 senaste åren. Viljan att ta itu med grundläggande problem har varit svag.

– Inför inträdet i euron 1999 kraftsamlade sig Italien för att möta kriterierna. Sedan slappnade beslutsfattarna av och föll in i gamla mönster. Men inom ramen för euron gick det inte att devalvera som tidigare för att kompensera svaga produktivitetsökningar, säger Bordignon.

En del av problemet ligger i ekonomins struktur. Enligt Bordignon är det största problemet att tjänstesektorn, som står för 73 procent av BNP, är rigid och oligopolistisk. En senior italiensk bankir i London, som vill vara anonym, håller med:

– I dag är tjänstesektorn i händerna på yrkesskrån, ordini, och på lokala myndigheter. Skråna ser till att det bara finns ett fåtal utövare, som lägger fast minimi­priser på sina tjänster, exempelvis de stats­anställda notarier man måste vända sig till för att registrera alltifrån husköp till bilförsäljningar. Lokala myndigheter å sin sida hämmar konkurrensen genom att begränsa antalet licenser för olika verksamheter. Rätten att bedriva till exempel ett apotek är rena vistlotten – en biljett till lokala mono­polvinster som det därför betalas stora mutor för.

Det leder in på ett annat problem­område: korruption och Italiens omfattande skugg­ekonomi. Aktiviteter som undandrar sig beskattning uppskattas av professor Friedrich Schneider, vid Johannes Kepleruniversitetet i Österrike, motsvara 22 procent av BNP  (2010), en siffra som inom eurozonen bara överträffas av Greklands 25 procent. De nordeuropeiska länderna ligger alla runt 10–15 procent.

Utöver att staten går miste om viktiga skatteintäkter orsakar skattesmitningen också sociala spänningar. Vissa branscher och grupper profiterar på skuggekonomin, medan vanliga anställda måste hålla sig till reglerna. Med ett totalt skattetryck på 43 procent – i höjd med Frankrike, men högre än både Tyskland och Spanien – blir klyftan stor mellan dem som bär en tung börda och dem som inte betalar något alls. Särskilt hårt slår det i en ekonomi på tillbakagång. I fjol var de italienska hushållens köpkraft redan 20 procent lägre än de svenska, och i år beräknas de tappa ytterligare 6 procentenheter, enligt Världsbanken.

Det späder på en känsla av orättvisa som nepotism och korruption redan bidrar till.

– Tyvärr är inte meriter avgörande för att ta sig framåt, i stället handlar det om kontakter, släktband och medlemskap i »rätt« organisationer, säger Fransesco della Porta som arbetar med forskningsanslag vid jordbruksinstitutet Fondazione Edmund Mach.

Ett exempel på dessa ordensliknande sällskap som kritiseras för att utöva otillbörligt inflytande är Comunione e Liberazione (CL), en kristen sammanslutning som står nära Berlusconis parti Forza Italia. CL står i sin tur bakom den näringslivspolitiska lobbygruppen Compagnia delle Opere, där 34 000 företag är medlemmar.

– Sammantaget har systemet lyft upp fel personer inom både politik och näringsliv. Det har fått många akademiker, som vet att de inte tillhör den inre kretsen, att flytta utomlands till mer jämlika möjligheter, fortsätter della Porta.

Iakttagelsen stöds av OECD, som rapporterat att Italien haft en nettoförlust av högutbildade under både 1990- och 2000-talen. Långt framskridna reformförsök att reda ut alla dessa missförhållanden har funnits vid flera tillfällen, senast under center-vänster-ledaren Romano Prodis regeringstid åren 2006 till 2008. I elfte timmen föredrog dock väljarna Berlusconis populistiska manifest och valde honom till statsminister en tredje gång. Sedan dess har den ekonomiska bilden blivit allt mörkare och opinionen har vänt.

– Trots allvaret i situationen i dag tycks folk lättade över att Berlusconi är borta och det äntligen blir förändring. De senaste dagarna har jag haft inboxen full av skämt och satiriska bilder, säger della Porta.

Valentina Circo, som äger ett nystartat modeföretag i Milano, säger dock att åsikterna går isär om det politiska läget.

– Vissa skyller allt på Berlusconi, andra anser att han är ett missförstått geni. Men i vardagen som företagare är det inte han som är problemet, utan bristen på krediter. Det har länge varit näst intill omöjligt för italienska företag att hitta tillväxtkapital som gör att vi kan konkurrera med skalfördelar på den globala marknaden. Det förklarar också strukturen på vår industri, att väldigt många företag förblir små, säger Circo.

Bilden bekräftas av siffror från EU-kommissionen. Andelen anställda i så kallade mikroföretag, med färre än tio anställda, uppgår i Italien till 47 procent, jämfört med ett EU-snitt på 30 procent. Genomsnittsstorleken i italienska företag blir därmed fyra personer, medan motsvarande siffra i Tyskland är tolv.

Att massan av småföretag har dålig tillgång på kredit beror enligt bankiren i London på att banksystemet i Italien under lång tid haft en mer konservativ attityd än övriga Europa. Det stöds av Italiens låga historiska medelvärde för skuldsättningsgraden i banksystemet som enligt McKinsey Global Insitute var 20 procent under åren 1993–2009, jämfört med 28 procent i både Tyskland och Storbritannien.

Försiktigheten skyddade förvisso italienska banker mot finanskrisens excesser, men på företagssidan hämmar den tillväxten. En enkät genomförd av landets största bank UniCredit talar om en »drastisk försämring« av tillgången på krediter för småföretag sedan år 2007, och varnar för stagnation. Dagens kris har stramat åt situationen ytterligare när värdet sjunkit på italienska statsobligationer. Dessa ägs till stor del av bankerna, som nu tvingas minska utlåningen ännu mer. Redan i oktober, före det senaste prisfallet, varnade centralbanken Banca d’Italia för akut likviditetsbrist hos landets företag. Och företagarna väntar sig ingen snar hjälp:

– Min man äger ett medelstort företag i Tyskland. Under finanskrisen fick han en kreditgaranti i två år för att kunna behålla sina anställda. Italienare blir alldeles paffa när de hör sånt, säger entreprenören Circo.

Skuggekonomi, särintressen, arbetsmarknad och banksystem. Listan av områden som måste reformeras är lång. Men det finns ljuspunkter som gör Italien starkare än andra olycksbröder i Europa. Hushållen har lägre skulder, 66 procent av inkomsten, jämfört med EU:s genomsnitt på 99 procent, enligt Eurostat. Många italienare som äger sina hus har mycket låga lån på dem vilket gör att risken för negativa ränteeffekter och husprisbubblor är små.

En annan faktor är att hälften av statsskulden ägs av den egna befolkningen, en högre siffra än i Tyskland och Frankrike, och betydligt mer än Irlands knappa 20 procent. Sammantaget motsvaras statsskulden bara av 23 procent av nationens tillgångar, enligt FT. I och med att dessa skulle kunna beskattas har landet egentligen inga akuta problem med betalningförmågan. Italiens kris är inte i första hand av akut finansiellt slag som i Grekland, i stället handlar den om omvärldens bristande förtroende för en reformvilja som gör det möjligt att ingå i en valutaunion.

– Det finns mycket som måste åtgärdas, men i princip tror jag att det skulle gå att vända landet på fem år, om vi bara fick den tiden. Behandlingen vi får av marknaderna just nu, den har vi inte riktigt förtjänat, säger professor Bordignon.

Tidigare tillverkades det mesta av bensinen i svenska tankar av råolja från Nordsjön, men nu är det »nog ganska nära 50–50« med Ryssland. Det är budskapet från Ulf Svahn. Han är vd för branschföreningen, som nyligen tog hänsyn till förnybara bränslen i namnet och numera heter Svenska Petroleum & Biodrivmedel Institutet.

Det var länge sedan den svenska bensinen kom från Mellanöstern. 2001 är det senaste året då Saudiarabien syns i Statistiska centralbyråns statistik för olje-importen. Kuwait har ingen notering alls i den statistik som går tillbaka till 1995.

Men varken statistikmyndigheten, branschföreningen eller någon annan vet exakt varifrån bensinen kommer. Ulf Svahn säger att ingen myndighet kräver att företagen ska hålla reda på strömmarna, och företagen själva har inget intresse. För dem är det bensin. Så länge bensinen uppfyller EU:s och Sveriges krav på olika kvaliteter så spelar det ingen roll varifrån den har kommit.

För dem som, mot bakgrund av vad som händer politiskt i världen, vill – eller vill undvika att – handla bensin från ett visst landområde, är alltså möjligheterna små.

Det enklaste sättet att tänka sig bensinmarknaden är att betrakta Sveriges lager som en enda stor tank. Alla bolag häller sin bensin i tanken och alla hämtar ur tanken och kör ut till sina mackar.

Tanken består i verkligheten av depåer runt om i Sverige. Förr hade bolagen sina egna depåer, men nu samarbetar de. Preem, som tidigare hette OK Petroleum, hade omkring 25 depåer på 1980-talet. Nu har bolaget bara sex. Bolagen lastar och lossar hos varandra för att spara på transporterna.

Själva bensinen är alltså inget som mack-kedjorna kan konkurrera med. I allmänhet är det samma soppa i alla pumpar och priserna är ganska lika. I stället får mackarna konkurrera med läget, öppettiderna, maten och toaletterna. Design är också viktigt.

Om man försöker reda ut varifrån de fyra stora svenska oljebolagen hämtar sin bensin, finns ändå några grova siffror.

Branschettan Statoil säljer 35 procent av bensinen i Sverige. Där ingår Jet-mackarna. Bensinen kommer från Statoils raffinaderi i Danmark som hämtar råoljan från Nordsjön. Men Statoil köper också bensin från andra raffinaderier, bland annat från bensinkonkurrenten Preems raffinaderier på västkusten, enligt uppgift till Fokus.

Näst störst är OKQ8, med 29 procent av marknaden. Bolaget köper hälften av sin bensin från det finländska oljebolaget Nestes raffinaderier i Finland, som tar 70 procent av råoljan från Ryssland. År 2003 var andelen endast 35 procent. OKQ8 säljer den finländska bensinen i östra Sverige och i Norrland. Den andra hälften kommer från Preems raffinaderier och går till mackarna i väst och syd.

St1 är trea, med 21 procent av marknaden. I den andelen ingår mackarna i Shellkedjan. Bensinen kommer från bolagets raffinaderi i Göteborg, som tidigare bar Shells namn. Råoljan kommer mest från Nordsjön, men St1 tog också in olja från Libyen tidigare i år, när den arabiska revolutionsvåren just hade kommit i gång. Men det har inget med politik att göra, enligt St1:s vd Jonas Sidenå.

Preem är minst av de stora, med 13 procent av marknaden. Men bolaget är också störst och då gäller det raffinaderierna, i Göteborg och Lysekil. Bolaget – ägt av den saudiske Mohammed al-Amoudi – svarar för 80 procent av raffinaderikapaciteten i Sverige. Hälften av Sveriges bensin kommer från Preem, uppskattar bolaget. Två tredjedelar av Preems bensin och andra produkter går på export. USA har underskott på bensin och köper från Europa.

60 procent av råoljan till Preems båda raffinaderier kommer från Ryssland, det allra mesta av resten kommer från Nordsjön.

Det blir mycket uppskattningar, men det finns i alla fall en hård siffra som visar hur flödet ökar från källorna i Ryssland. Under de första åtta månaderna i år sålde ryssarna 6,4 miljoner ton råolja till Sverige. Under motsvarande tid för två år sedan var det 4,2 miljoner ton, en ökning med hälften. Ungefär en tredjedel av råoljan blir bensin.

Importökningen beror på att Preem har börjat köpa mer från Ryssland. Preem har byggt om raffinaderiet i Lysekil för ett par miljarder kronor för att kunna använda enbart Rysslands högsvavliga olja. Raffinaderiet tar bort svavlet från oljan och säljer det till kemiindustrin. Den lågsvavliga oljan från Nordsjön behövs inte.

Det som ger avkastning på investeringen i Lysekil är att den ryska oljan kostar mindre än oljan från Nordsjön. Många raffinaderier behöver lågsvavlig olja. När utvinningen krymper i Nordsjön, stiger priset på den oljan.

Leif Nilsson, oljehandlarveteran hos Preem, förklarar det enkelt:

– Det är kombinationen pris och värde.

Inköpsbesluten bygger på hur mycket av olika petroleumprodukter som raffinaderiet kan sortera fram ur just den kvalitet av råolja som är till salu och hur mycket bolaget för tillfället kan ta betalt för produkterna. Det är det som jämförs med priset.

De kolatomer som rinner ned i bensintankarna i Sverige kommer alltså från växtplankton från de hav som låg där Sibirien och Nordsjön nu ligger. Några kolatomer kommer också från veteax i Sverige, från sockerrör i Brasilien eller från majskolvar i USA. Framöver kommer det kanske också atomer från nyfällda tallar och från slaktrester.

Allt detta blir etanol som man blandar i bensinen. Nya EU-regler gör det möjligt att fördubbla andelen etanol i vanlig bensin från 5 till 10 procent. För en sådan ökning skulle det gå åt lika mycket etanol som nu tankas i Sveriges etanolbilar.

Men det trasslar med skatten. Branschföreningens vd Ulf Svahn säger att skattereglerna skulle göra den nya etanolbensinen dyrare och därmed kommersiellt omöjlig. Han tror att skatteknuten blir löst kanske till nästa höst eller till våren 2013. Men även om det i framtiden blir mer miljövänligt i bensinblandningen, är det alltså långt till möjligheten att tanka bilen med garanterat Krav- och Rättvisemärkt bensin.

– Han var perfektionist, en tävlingsmänniska, definitivt en lagspelare, säger Paolo Vigevano, som spelade i samma lag som Draghi och nu är chef för elhandelsbolaget Acquirente Unico SpA, till ekonomisajten Bloomberg.

Man kan säga att Mario Draghi fortfarande är en lagspelare, som med tiden har utvecklat sitt spel. Samtidigt har insatserna ökat dramatiskt. Tillsammans med USA:s centralbankschef Ben Bernanke är han nu närmast att beteckna som det valutahandlarna på Wall Street på 1980-talet kallade »master of the universe«. De talade om de allra skickligaste aktörerna på finansmarknaden. Nu handlar det om att styra världens penningpolitik. Och rädda västvärldens ekonomi.

Han har förberett sig länge, och väl. Mario Draghi är en superakademiker. 29 år gammal disputerade han (som stipendiat) i matematik vid amerikanska MIT, Massachusetts Institute of Technology, ett av landets elituniversitet. Där arbetade han under nobelpristagarna Franco Modigliani och Robert Solow. När han sedan gick vidare till poster inom näringsliv och finans, höll han kontakten med sina akademiska rötter.

På det italienska finansdepartementet förde han på 1990-talet samman teori och verklighet i arbetet med att förbereda landet för inträdet i eurosamarbetet. Det innebar bland annat en omfattande försäljning av statliga företag, för att minska landets skulder och få ekonomin i balans. Precis det som Grekland aldrig gjorde, och uppmanas göra nu.

Faktum är att Draghi i juni 2003 publicerade en artikel tillsammans med nobelpristagaren Robert C Merton. Den heter »Transparency, Risk Management and International Financial Fragility«, och handlar delvis om hur en stat kan drabbas av ovälkomna underskott i de offentliga finanserna, och hur man med finansiella instrument kan balansera de riskerna. Det besvärliga är att detta var precis vad Goldman Sachs hjälpte Grekland att göra inför euro-inträdet; de friserade helt enkelt budgetsiffrorna för att Grekland skulle klara kraven och släppas in. Det var inte olagligt, men knappast korrekt. Denna koppling mellan Grekland, Draghi och Goldman är inte direkt – Draghi började sin tjänst på Goldman några månader efter att Grekland fått »hjälp«, men den är besvärande. Och han är uppenbart intresserad av metoderna.

Många talar om tillsättningen av Draghi som en kompromiss, det enda namn man kunde enas om efter att den tyska favoriten Axel Weber i våras tackade nej till att kandidera. Men Draghi har funnits med i diskussionen länge. Redan i november 2009 – det var ju inte okänt att Trichet skulle sluta, alla i ECB sitter på åtta år – beskrev tidningen Economist honom som en stark kandidat vid sidan av Weber. Då var Draghi, utöver sitt jobb som centralbankschef i Italien, mest känd som ordförande i G20-gruppens Financial Stability Board som jobbade med att minska finansiella risker.

Economist kallade honom för en »pålitlig teknokrat«. Det låter kanske inte så smickrande, men ska ses i ljuset av att det inte nödvändigtvis är en merit att ha varit Italiens centralbankschef. På 1970-­talet var den italienska inflationen uppe på nivåer runt 25 procent, men sedan dess har den kommit ned under fem procent, och Draghi har hållit den under fyra. För närvarande ligger den på 3,1 procent. Hök eller duva? Meningarna är delade, Financial Times menar att Draghi, med sitt rykte om att hålla inflationen i schack, är en hök. Wall Street Journals dom lyder »inte hökaktig«. Reuters anser att han har en »oklar profil«. Duvhök, kanske.

Många inom EU hoppas ändå att han ska sänka räntan ordentligt framöver, för att få i gång tillväxten, för utan den hjälper inga räddningspaket i världen. Sannolikt har han en plan. Frågan är om han kan få med sig det tunga Tyskland på tåget.

Israels centralbankschef Stanley Fischer, som undervisade vid MIT när Draghi var där, säger så här till Bloomberg:

– Mario har starka åsikter, han uttrycker dem artigt men med eftertryck. Han dunkar inte nävarna i bord eller så, men han vet vad han vill.

Han kommer aldrig att hamna i basketens Hall of Fame som sin idol Bill Bradley, men när Mario Draghi drar sig tillbaka vid 72 års ålder efter sina åtta år kommer han att ha haft en väsentligt större betydelse för världen. Oavsett om han lyckas rädda euron eller ej.

Källor: New York Times, Economist, Financial Times, Bloomberg, European Institute, Mario Draghis egna tal som chef för Italiens riksbank, hans akademiska arbeten.

Fakta | Papandreous kupp

Sin första dag på jobbet fick Mario Draghi ägna åt att stödköpa italiens-ka statsobligationer. Det hjälpte dock inte. Tioårsräntan klättrade under tisdagen över 6,3 procent. (Den trygga tyska räntan föll till 1,79 procent.) Bakslaget orsakades av utspelet från Greklands premiärminister Papandreou. När han utlyste folkomröstning om det sparpaket som klubbades förra veckan, rasade börserna och finansmarknaderna skakade. För att skapa en säkrare sits för sig själv satte han både euron och Grekland på spel. För om grekerna säger nej blir det konkurs.

Nu är det en tidsfråga innan finanskrisen 3.0 på allvar når Sverige.

Scenariot är helt enligt skolboksmallen för en öppen ekonomi: finansiell oro i omvärlden gör att efterfrågan på svenska produkter faller, vilket leder till att tillväxten – som i dag ligger på 4,9 procent – rasar. Företagen börjar då varsla personal och arbetslösheten – i dag 6,8 procent – stiger. När väl arbetslösheten har satts i rörelse blir det den negativa motorn som drar med sig resten av ekonomin i det svarta hålet. Utan jobb saknas pengar till konsumtion och spiralen fortsätter nedåt.

Sambandet mellan tillväxten och arbetslösheten brukar vara närmast perfekt: svänger den ena kurvan svänger den andra efter som en spegelbild.

Mönstret bröts dock i spåren efter finanskrisen 2008, då arbetslösheten inte alls steg så mycket som historien säger oss att den borde ha gjort. Faktum är att BNP dök lika mycket som under krisen på 1990-talet medan arbetslösheten bara ökade med tre procentenheter, att jämföra med tio procentenheter mellan 1990 och 1993.

Det var detta som fick finansminister Anders Borg att säga att »svensk arbetsmarknad tycks trotsa tyngdlagen«.

Ett drygt år senare står Sverige inför en ny lågkonjunktur. Flera faktorer talar för att Borgs iakttagelse är lika giltig nu som då: gamla sanningar om arbetslösheten gäller helt enkelt inte längre. Men till skillnad från förra krisen kan utfallet lika väl bli att arbetslösheten ökar mer än vad som är brukligt.

En anledning skulle kunna vara att utgångsläget är sämre. Arbetsmarknaden har inte hunnit återhämta sig ordentligt och arbetslösheten är i dag mer är en och en halv procentenhet högre än den var innan investmentbanken Lehman Brothers föll i september 2008.

– I Sverige har varje botten på arbetslösheten sedan 90-talskrisen och fram till i dag legat lite högre än föregående botten och varje topp har legat lite högre än föregående topp. Det finns en risk att arbetslösheten biter sig fast på högre nivåer, säger Mats Kinnwall, som är chefsekonom på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.

En annan orsak skulle kunna vara Borgs egen arbetslinje. Sänkt skatt på arbete, tuffare regler för sjukskrivna och minskade ersättningar för arbetslösa har ökat drivkrafterna att söka jobb, vilket har pressat ner arbetslösheten, konstaterar Arbetsförmedlingens analyschef Clas Olsson. Men reformerna, menar han, har även en direkt motverkande effekt som kan bli synligt i lågkonjunkturen.

– Regeringens utbudsorienterade politik har skapat incitament, drivkrafter och i viss mån tvång för allt fler människor att vara ute på arbetsmarknaden och bjuda ut sin arbetskraft. Det gör att grupper som tidigare har varit marginaliserade och har sämre konkurrenskraft i dag är fler på arbetsmarknaden. Därmed blir matchningen svårare och man kan förvänta sig att den strukturella arbetslösheten kan bli högre, säger Clas Olsson, som menar att det är svårt att förutspå nettoeffekten.

En ökad arbetslöshet kan också få andra effekter i en kommande lågkonjunktur än tidigare. Skälet är de reformer av a-kassan som genomförts och de sjunkande medlemstalen som följt. På fem år har andelen arbetslösa som är berättigade till a-kassa halverats.

– Det gäller framför allt i branscher med många timanställda där man kanske inte uppfyller kraven för att få ersättning, som hotell, restaurang och handel, säger Harald Petersson, som är ordförande i Arbetslöshetskassornas samorganisation.

I dag får knappt fyra av tio arbetslösa som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen ersättning från a-kassan – och bara fyra av 100 som tidigare haft heltidsarbeten får ut maximala 80 procent av sin gamla lön. Anledningen är att taket i a-kassan inte har höjts på nio år, samtidigt som den genomsnittliga löneökningen under samma period legat på 30 procent, enligt Medlingsinstitutets statistik.

– De arbetslösa drabbas av sämre ersättning, om de nu får någon ersättning, och de som inte är arbetslösa drabbas av högre a-kasseavgifter. Det blir en dubbel negativ effekt, säger Harald Petersson.

Vad som emellertid riskerar att bli den stora negativa effekten är konsekvenserna på samhällsekonomin. När majoriteten av de arbetslösa blir beroende av försörjningsstöd i en kommande lågkonjunktur innebär det en tung belastning på kommunernas budgetar. Och ju mer konsumenterna – offentliga som privata – tappar i köpkraft, ju mer minskar den inhemska efterfrågan. Följden blir minskad produktion, och därmed ännu högre arbetslöshet.

Om det nu finns några ekonomiska samband som fortfarande stämmer.

Fakta | 3 skäl till djupare nedgång

• Sämre utgångsläge.
• Anders Borgs utbudspolitik.
• Färre har a-kassa.