Club Running Sweden måste nyanställa tränare för att möta efterfrågan, trots att de hela tiden får nya konkurrenter. Löpskolan ska nu spridas från Stockholm till Göteborg, Lund och Östersund.

– Vi har sett en trend med att man satsar på sig själv och vill förbättra sin löpteknik. Det är allt från dem som springer milen på 80 minuter, till dem som gör den på 34, säger Lisa Blommé, som har vunnit fyra svenska mästerskap och är löptränare på Club Running Sweden.

Gymkedjorna berättar om samma utveckling. Den personliga tränaren, som en gång lockade kändisar, företagstoppar och allmänt rika personer, har blivit folklig.

Laget på den leriga fotbollsplanen och korvförsäljningen på klubbens loppis håller på att bytas ut. Nu betalar människor hellre för att få tränarens totala uppmärksamhet och slippa ge bort sin dyrbara tid helt gratis till klubben. Det slår mot Sveriges största folkrörelse. Idrottsföreningarna beklagar sig över färre medlemmar och brist på ledare och ideellt engagemang. Antalet klubbar har inte minskat, men kurvan som brukade peka uppåt har planat ut de senaste tio åren.

Riksidrottsförbundet har börjat utreda hur framtidens idrottsförening ska kunna locka medlemmar och framhåller förenings­livets historiska tradition med gemenskap, social fostran och demokrati.

Men om de begreppen känns omoderna har Riksidrottsförbundets medieansvarige Helena Björck även individualistiska argument.

– När näringslivet ska rekrytera väljer man i högre utsträckning den som har en idrotts- eller ledarbakgrund. Det ser väldigt bra ut på cv:t att ha varit engagerad i en idrottsförening.

– Hörrni, första låten loopar inte.

På båda sidorna om scenen hänger två stora plasmaskärmar med budskapet: »Worship«. Bandet slår an första tonen. Publikens myller lägger sig.

Lovsången som följer är mer rockkonsert än gudstjänst. Men det är Jesus och ingen annan som är föremål för diggandet. En film rullar på skärmarna. Det är snabba klipp mellan olika personer som berättar om sin tro. En av dem är en blond tjej med ett brett leende. Hon heter Zandra Andersson och är i publiken den här söndagskvällen. Hon fnittrar till när videosekvensen med henne dyker upp. Det är tre år sedan hon första gången följde med en kompis hit. I dag är Hillsong Church Stockholm en stor del av hennes liv, och många andras.

Varje söndag håller Hillsong Church Stockholm tre gudstjänster i Nalens lokaler, och de är i startgroparna till en fjärde. Nästan tusen personer med en medelålder runt tjugofem brukar dyka upp. En besöksstatistik som många samfund kan betrakta med avund. Hillsong Church Stockholm är en frikyrka som teologiskt tillhör pingströrelsen och drivs med stöd och ledarskap från moderkyrkan Hillsong Church i Sydney, Australien. Majoriteten som söker sig hit saknar en kristen bakgrund, berättar pastorn Andreas Nielsen som startade kyrkan år 2006:

– Uppenbarligen fyller vi ett behov. Vi tror på och försöker presentera en gud som är för människor och som vill hjälpa oss, inte en gud som är arg och försöker peka på våra fel. Vi vill vara en kyrka som alla är välkomna till. Varje söndag är det männi­skor som väljer att påbörja en egen relation med Gud.

År 2005 höll en av Tysklands ledande filosofer, Jürgen Habermas, som länge hävdat att religion inte hör hemma i det moderna samhället, ett tal där han plötsligt bytte ståndpunkt. Talet kom att bli startskottet i en bredare europeisk diskussion om religionens återkomst.

Habermas hävdade att religion har slutat vara en privatsak. Att den tar politiska anspråk och driver kultur- och värdefrågor. Religionen är här för att stanna, sa han, och måste därför betraktas som en deltagare i samhällsdebatten. Här i Sverige har bland annat statsvetaren Marie Demker argumenterat för en liknande tes, att 2000-talet kommer att bli religionens århundrade.

Teorin om sekulariseringen formulerades på 1960-talet av ledande religionssociologer, bland andra Peter Berger. Kort sammanfattat innebär den att ju modernare ett samhälle blir, ju mindre betyder religionen för allt fler människor. Modernitet och religion är varandras motsatser. Det är ett förhållande som länge sågs som självklart. Men riktigt så enkelt är det inte. Dagens sociologer talar snarare om att sekulariseringen i Europa har varit unik sett till övriga delar av världen.

När det gäller Sverige ligger det kanske till och med något i det som Habermas och Demker spådde; att intresset för religion snarare håller på att öka. När staten och Svenska kyrkan år 2000 gick skilda vägen öppnades religionsmarknaden upp för fler aktörer. Magnus Hagevi, docent i statsvetenskap på Linnéuniversitetet, menar att det lett till ett större sug efter andlig tillfredsställelse.

– När det inte finns några normer om hur man borde göra eller några religiösa måsten i skolan och intresset får råda fritt, ökar efterfrågan. Det finns nu mer pluralism i utbudet i Sverige. Det här stimulerar religiositeten, säger han.

Sekulariseringen av det svenska samhället verkar ha avstannat. Fler talar nu om en religiös förändring. Magnus Hagevi går så långt som att påstå att det svenska samhället genomgår en sakralisering – att religionen betyder alltmer för allt fler människor.

Hans studier av data från SOM-institutet vid Göteborgs universitet visar på ett litet men ökande intresse för religion i de yngre generationerna. Det handlar inte om stora tal, men resultatet är häpnadsväckande.

Det är inte bara de allra äldsta som är intresserade av religionen. De som är födda på 1960-talet eller senare är precis lika intresserade. De unga och de äldsta håller ihop.

I stället är det generationen däremellen som sticker ut. De kallas »raketgenerationen«, födda 1945–1960, och är den första sekulära generationen. De uppfostrades med religiösa normer i hemmet och i skolan. Men många uppfattade religionen som tvingande och bröt med sitt religiösa arv. Deras ointresse och avståndstagande kan vara en av delförklaringarna till de senare generationernas religiösa uppsving. Raketgenerationens barn kunde närma sig religionen mer förutsättningslöst.

Johan Lindahl är just ett sådant raketbarn. Han är 36 år, bor i Stockholm, arbetar på en mediebyrå och är uppvuxen i en helt vanlig sekulär familj. De senaste praktiserande kristna i släkten var hans mammas morföräldrar. Förra året tog Johan Lindahl steget och konverterade till katolska kyrkan. Vägen dit handlade främst om en jakt på kunskap.

Under studietiden i Växjö var han med i Fria moderata studentförbundet. Där väcktes hans intresse för politik och filosofi. Den ideologiska debatten var intensiv i förbundet, och taket var högt. När han flyttade till Stockholm efter studierna upphörde det där. Han tänkte inte några djupare tankar, utan fokuserade på att jobba och ha kul.

I mitten på 2000-talet återfann Johan Lindahl den politiska debatten, den här gången i bloggosfären. Han började gå igenom »ismerna«, för att sedan avfärda dem en efter en. Materialismen kan omöjligt fungera, inte den radikala darwinismen heller. Så där höll han på.

– Världen kan inte förklaras på något tillfredsställande sätt utan att se till en transcendent och metafysisk verklighet, vilken till slut landade i en gudsuppfattning, säger han.

De tänkare som han identifierade sig med och kom till samma slutsatser som var alla katoliker. Han blev övertygad om kristendomen, om att en speciell händelse hade skett i världen, och det var den katolska kyrkan som hade tolkat skeendet på bäst sätt.

– Det var inte direkt någon uppenbarelse eller möte med något andligt för mig, men själva konverteringen var väldigt speciell, nästan som att fria till någon. Man binder sig ju för livet.

Det var inte ett alternativ att behålla sin tro privat, att inte konvertera till kyrkan.

– Missionen är central inom kristendomen. Man behöver ju inte gå runt med ett plakat, men det är viktigt att manifestera sin tro utåt och vara en förebild, utan att för den skull tvinga något på någon annan.

Det egna valet är centralt, och här ser forskare en förändring. Det har blivit viktigare att manifestera det aktiva valet och att tron kan ses som något som inte går emot modernitet, beskriver Mia Lövheim, som är professor i religionssociologi vid Teologiska institutionen på Uppsala universitet:

– Man försöker hitta en tro som stämmer överens med ens egna värderingar, som går att förena med ungdomskultur och majoritetssamhället.

Hon menar att Hillsong Church har träffat rätt när det gäller den utvecklingen. För även om de yngre generationerna har nått upp till de äldstas nivå angående religionens status, har det inte per automatik inneburit att antalet gudstjänstbesök har ökat, eller att samfunden fått betydligt fler medlemmar. Snarare fortsätter siffrorna att sjunka hos många. Hillsong Church har däremot lyckats gå tvärt emot den trenden.

– Det stämmer med de här tendenserna. Hillsongs tydliggörande av de religiösa värdena och gemenskap i förening med nutida ideal, det aktiva valet och värderingar som ändå bygger på den religiösa kärnan. Hillssongs kyrka är inte politisk utan hjälper till med att få ihop livet med religionen som en del av livspusslet. Sedan har pingströrelsen alltid varit tidiga med att använda nya medier. De utrycker sin religion på det sättet; med vittnesbörd, ord och bild, säger hon.

I det postmoderna samhällets krav på identitetsskapande har religionen snarare blivit ett hjälpmedel att uttrycka sin identitet med, än självklart förknippat med något som man måste göra uppror mot. De brittiska religionssociologerna Linda Woodhead och Paul Heelas beskriver en auktoritetsförskjutning. Från de traditionella auktoriteterna som stat, religion, kyrka till individen. I stället för att identiteten tolkas utifrån vilka roller en människa har, handlar det i högre grad om att vara sann mot sig själv.

– Jag tror att det här skiftet av auktoritet är viktigt för att förstå ungas intresse för religion eller religiositet. Förr var normalläget att vara religiös och man hade möjligheten att välja bort det. I västerländska samhällen i dag är normalläget att inte vara religiös. Det är ett tillgängligt val för människor, säger Marta Axner, präst och doktorand i religionssociologi i Uppsala.

Religionens återkomst kan också handla om att den egentligen aldrig har försvunnit. Den har bara inte varit tillräckligt synlig.

Sveriges religiösa karta har ritats om. Men vad som har hänt är inte bara ett ökat utbud, utan att den svenska majoritetsreligionen blivit synliggjord i mötet med andra religioner. Ta skolavslutningarna som exempel. Numera poängterar Skolverket att de ska vara icke-konfessionella. Det får inte förekomma några religiösa inslag, som bön eller predikan. Tidigare leddes skolavslutningar av en religiös företrädare i en religiös byggnad och det sjöngs religiösa sånger. Nu har de tysta, självklara, religiösa inslagen synliggjorts. Andra står kanske på tur. Sveriges kung, till exempel, har fortfarande kravet på sig att vara medlem i Svenska kyrkan. Och trots att svenska staten ska vara neutral till religion finns det fortfarande en lag som reglerar Svenska kyrkan, och en annan som reglerar resterande samfund.

– I länder i norra Europa som präglats av en majoritetskyrka så har man inte riktigt uppfattat många saker som religion, även när de har uppträtt som just det. Men när man i den pluralistiska och sekulariserade situationen fortsätter att uppträda på samma sätt blir de tydligare och mer ifrågasatta. Gränserna är inte så självklara mellan religion och tradition, säger Anders Sjöborg, teologie doktor och forskare i religionssociologi vid Uppsala universitet.

Religionen verkar ha funnits med hela tiden även i ett av de länder som räknas som de mest sekulariserade i världen. Det som händer just nu är att vi är i ett stadium av förändring. Bilden av religionen som en privat angelägenhet börjar ifrågasättas, menar Mia Lövheim:

– Det är väldigt intressant eftersom det här är den största förändringen sedan mitten av förra seklet. Och det beror på att andra erfarenheter av religion nu existerar i det svenska samhället. Vi står i ett läge där vi försöker definiera vad religion är och vad som ska vara gränserna för den.

Attityderna i samhället och inom de religiösa grupperna är inne i en förändringsvåg. Och den största utmaningen verka ligga i hur vi ska leva med religion i ett samhälle som kanske inte var så sekulärt som vi trodde från början.

Vid ett bord i det trånga köket satt en spinkig pojke med bandagerade vrister och skrev maniskt på sin lilla bärbara dator. Någon viskade: Det där är Justin Hall, internets första kändis. Vi hälsade och han kommenterade bandagen. Nerverna hade tagit stryk av allt skrivande. Det var första gången jag träffade en tjugoåring med karpal­tunnelsyndrom.

En skäggig, lite för gammal, brittisk ekonomi­journalist, utsänd för att berätta historien om internetboomen, hoppade jämfota bredvid oss och skrek »Det är här det händer, det är här det händer!«. Vi tittade bort, en aning generat.

Sjutton år senare sitter vi på en restaurang bara några kvarter därifrån. Justin Hall har slips, chefsjobb på ett dataspels­företag och vi kan konstatera att den brittiska journalisten hade rätt. I någon mån var det just där, just då, det hände. De tankar som for runt i den där lägenheten hade redan resulterat i en webbplattform och utvecklandet av enkla publiceringsverktyg och ledde så småningom fram till Craigslist, Hotwired, den öppna mjukvarulicensen Apache och en rad andra projekt som förebådade det som kom att kallas »Web 2.0« på 2000-talet. Cyborganic fungerade som en plattform för text- och bildpublicering, vilket på allvar utmanade mediernas och bokförlagens tolkningsföreträde. Justin Hall var den främsta förkämpen för vad han gärna ville se som en rörelse av människor med generationsunika förutsättningar att få berätta sina egna historier på egna villkor.

Justin Hall fick sin första internet­uppkoppling 1993 och anmälde sig till ett nyhetsbrev som listade alla webbsidor som startat den senaste veckan. Sällan mer än tjugo stycken.

– De flesta var värdelösa, vilket var fantastiskt bra eftersom det fick mig att tro att jag kunde göra det bättre själv. Så jag skaffade en webbadress och började skriva dagbok.

Han skrev maniskt, mycket och extremt personligt. Han skrev om allt, utan något som helst skyddsnät eller några egentliga hänsyn till de människor han mötte eller omgav sig med.

Under en period tillhörde hans sajt, links.net, en av de mest besökta i världen. De som följde honom fick läsa om hans pappas självmord, hans relationer, mat­vanor, sexliv, drömmar och arbete. Efter tio år, när han hade producerat närmare fem tusen unika postningar och blivit utnämnd till »the founding father of personal blogging« i New York Times, bröt han ihop. Online förstås.

I den film han lade ut på ­nätet håller han en lång, hjärtskärande monolog medan tårarna rinner: »Tänk om intimitet är det som utspelar sig i de stilla stunderna. Jag tänker att webben gjort att jag aldrig är ensam och därför matar jag den med min intimitet. Men tänk om det jag utövar som en religion driver människor ifrån mig«, kved han medan orden stockade sig. Sedan slutade han blogga, gick igenom hela sin enorma textmassa och anonymiserade alla nämnda personer.

Filmen var som ett slags crescendo, den förebådade en ny tid när människor skulle stänga ned sina bloggar och bli personliga och privata igen. Åren därpå exploderade först Facebook och sedan Twitter.

– Det var fel. Internet är för kraftfullt, det finns i vår ryggmärg nu, det är inbyggt i våra sätt att leva.

– Den där filmen kom till i ett skede när jag stod inför ett beslut: att gå in i en vuxen relation eller fortsätta mitt liv på nätet, och ersätta all den bekräftelse jag gjort mig beroende av med intimiteten i en privat relation. Det var fruktansvärt, det var som en avgiftning.

Men han gjorde det, och under fem år skrev han nästan ingenting. Tills relationen kraschade och han frågade sin ex-fru om det gick bra att skriva om skilsmässan på nätet. Han säger att han är mer sansad nu. Han slänger sig inte på datorn efter en dejt och skriver att han träffat sin stora kärlek. Han försöker att inte skrämma bort människor.

– Vad som har blivit svårare att leva med är reaktionerna. Lägger man upp sitt liv på nätet bjuder man in andra, och all respons är inte trevlig. Men jag tror att jag fortfarande har kvar något av den där lite naiva idealismen: jag vill få dela med mig av saker jag varit om. Det är internets välsignelse.

Han menar att det handlar om att hela tiden vara uppmärksam på sig själv, att inte blanda samman viljan att hjälpa med behovet att bli sedd.

– Samtidigt har ju utvecklingen gjort saker och ting mycket mer tillspetsade än när jag började. Jag fick släpa runt utrustning, koppla upp mig med långsamma, analoga modem. Nu går varenda person omkring med hd-videokameror i fickan, kapabla att strömma skiten rätt ut på nätet. Det ställer rätt höga krav på förtroende mellan människor. Mina yngre vänner använder medierna på ett annat sätt än jag gjorde. Jag uttryckte personliga tankar, de ägnar sig snarare åt något slags grooming: de lägger ut gemensamma evenemang, taggar varandra när de äger rum, postar bilder och bekräftar samhörighet.

De sociala medierna, tjänster som används för att koppla samman människor, har exploderat på ett sätt som ingen kunde förutse. Medan riskkapitalisterna fokuserade på handel är det nördar som Mark Zuckerberg som har blivit de stora vinnarna, personer som dels kunnat programmera, men också haft en insikt i hur det sociala livet på nätet fungerar. Face­book handlar om att inkludera och exkludera, att genom filter och inställningar ge användarna kontroll över sin integritet. Det är där själva utvecklingsarbetet sker. Det är det som driver bolagets börskurs.

– Jag hade antagligen behövt något liknande. Men jag hade aldrig kunnat skapa en sådan tjänst. Jag drömde aldrig om att skapa företag, jag ville bara använda nätet för min egen skull. Jag hade inget sådant driv, ingen vilja att tjäna pengar. Jag ville träffa tjejer, klä av mig, ha sex och blogga om det.

Efter middagen går vi nedför gatan, ut på San Franciscos främsta hipster­boulevard Valencia. Flera fik och restauranger har skyltar med att ställena är »wi fi-free«, det vill säga något slags oaser i det uppkopplade samhället. En logisk utveckling, säger Justin Hall och menar att det måste finnas sätt att komma undan också.

– Jag kan se farorna med internet, bekräftelsebehovet, att alla alltid är frånvarande i ögonblicket, att de – precis som jag gjorde – levde för att berätta om livet i stället för tvärtom. Men på det stora hela är det ju fantastiskt så det blev. På sätt och vis lever vi i den drömvärld jag såg framför mig när jag upptäckte internet 1993. Visst, folk tar skada, men varje dag händer det så mycket fantastiskt; folk möts, utbyter kunskap, kommer till sin rätt, uttrycker sig. Det goda överväger lätt, man måste bara sansa sig lite.

Omständigheterna var ju speciella. Annars reste borgerligheten vid den här tiden ofta med åtskilliga och skrymmande väskor, försedda med monogram, som krävde sin besättning av bärare. Det hade förstås att göra med att man var borta under längre perioder, det ordnades inga helgresor till New York och Paris i början av 1900-talet.

Sedan dess har västvärldens befolkning blivit globetrotters, och smart packning en konstart i sig. Billigare flyg har skapat en ny sorts resenärer. Res långt och ofta, men lätt, billigare och mer flexibelt. Fokusera på upplevelsen, låt dig inte hindras av bagage.

Möjligen har den lätta trenden påverkats av faktorer som lågprisflyget Ryan Airs stränga bagageregler. Grundpriset för en biljett är lågt, men det kostar 550 kronor att checka in en resväska på 15 kilo i högsäsong. Om man försöker smita igenom med den och åker fast blir det 1 320 kronor.

Den senaste veckan har bloggaren och förespråkaren för minimalism, Andrew Hyde, fått stor uppmärksamhet, bland annat i ABC Radio News. Han kallar sig »vagabond-minimalist«, och beskriver ­minimalismen som en passion som går ut på att få ut mer av livet genom att äga mind­re, därför att det tar kraft och känslomässiga resurser att förvalta prylar.

Han menar att när man väl vant sig vid att ha ett mycket litet antal ägodelar blir det helt övermäktigt att hantera en större mängd, motsvarande den som de flesta i västvärlden har.

Samtidigt blir det förstås mer pengar över till resor om man inte konsumerar så mycket. Andrew uppger på sin blogg att han just nu äger totalt 39 saker, men han är inte fascistoid i sin tolkning av hur antalet prylar ska räknas. Han har 15 grejer som han bär med sig när han reser, se listan ovan. Där räknas telefon och hörlurar som en pryl, och han räknar inte in sladdar, underkläder och strumpor eller småprylar som kaffekopp och hänglås i de 15.

Dags för snittresenären att se över packlistan, världen väntar.

Fakta | Packningslista

Ägodelar för den som lever med lätt packning

1. Ryggsäck
2. Skjorta
3. Finskjorta
4. Regnjacka
5. T-shirt
6. Joggingshorts
7. Snabbtorkande handduk
8. Ulljacka
9. Toalettväska
10. Solglasögon
11. Plånbok
12. Bärbar dator
13. Smartphone
14. Jeans
15. Joggingskor
Källa: Bloggen Extreme-minimalism (Andrew Hyde).

– Det här är som en park som samtidigt som den är vacker också producerar mat, säger Gwen Meyer.

De senaste åren har trenden med urbana jordbruk exploderat i Detroit och många andra före detta industristäder i USA. Det finns gott om central mark efter att industrier lagt ner och folk lämnat hus vind för våg på flykt undan arbetslösheten. Så nu förvandlas prima tomtmark till åkrar. Bara i Detroit finns minst 40 000 övergivna ­eller obebyggda tomter.

– Detroit har goda chanser att bli ett slutet matsystem där allt vi förbrukar odlas här i stan, säger Gwen Meyer.

Dit är det dock en lång väg kvar. Visserligen finns i dag minst 1 000 urbana jordbruk av varierande storlek i Detroit, men det handlar mest om ideellt arbete. Bara ett fåtal urbana jordbruk är vinstdrivande och hittills har lagstiftning som förbjuder försäljning av jordbruksprodukter odlade inom stadsplanerat område bromsat utvecklingen. De reglerna är nu på väg att göras om och på stadsbyggnadskontoret i en stad där arbetslösheten ligger över 30 procent är man positiv till urbana jordbruk:

– Urbana jordbruk har definitivt en framtid här, säger Marja Winters, vice direktör på stadsbyggnadskontoret i Detroit.

Förutom arbetsplatser och hälsosam mat är tesen att urbana jordbruk också har en brottsförebyggande effekt. Enligt en studie från universitetet i Pennsylvania så minskade allvarliga vapenbrott i staden Philadelphia markant i områden där övergivna tomter förvandlats till välskötta parkytor.

– Lafayette Greens har blivit en trygg plats där folk vågar mötas, oavsett om du är hemlös eller jobbar för något av företagen här i downtown, säger Gwen Meyer.

Ändå är det lätt att dra paralleller till Roms fall när man ser Gwen stå böjd över några stackars kronärtskockor där det tidigare reste sig ett ståtligt kontorshus.

Är det inte deprimerande att riva ett 14 våningar högt hus i centrum av en stad för att i stället börja odla grönsaker?

– Visst, det är jättetråkigt att Lafayette Building är borta. Detroit är en av USA:s äldsta städer och när vi river betydelsefull arkitektur så är det hårt. Å andra sidan hade vi inget val. Byggnaden höll på att rasa ihop. I stället för en parkingsplats så har vi nu ett urbant jordbruk som kan inspirera andra. Det är det positiva budskapet, säger Gwen Meyer.

Oavsett nivå eller fält handlar hackning om samma sak: att utnyttja befintlig infrastruktur för andra syften.

Hackerkulturen är dessutom noga med att göra tydlig skillnad mellan »hackers« och »crackers«. »Hackers« är konstruktiva, »crackers« destruktiva. Framför en låst dörr är en hackare mer intresserad av låset än av dörren eftersom detta innebär en begränsning av rörelsefriheten eller tillgången till kunskap, men när låset är forcerat – observera: spårlöst – bryr sig hackaren inte om att gå in.

Det finns inom »urban exploration« ett uttryck som sammanfattar hackerkodexens etos bra: ta aldrig något annat än foton, lämna aldrig något annat än fotspår.

Trots företeelser som »urban exploration« och »parkour«, som handlar om att förflytta sig från en punkt till en annan på ett så snabbt och kontrollerat sätt som möjligt, så är hackning en material- och teknikgren. Det är ingen överraskning att man hittar rötterna på MIT, Massachusetts Institute of Technology, fast kanske inte där man trodde och heller inte när.

När The Tech Model Railroad Club bildades 1947 delades medlemmarna in i två grupper, de på plywoodskivans ovansida som gillade att skulptera landskap och att bygga exakta kopior av lok och vagnar, och de som trivdes bäst på undersidan med kopplingsplintar, lödning och kabeldragning. På ovansidan var den naturtrogna reproduktionen viktigast. På plywoodens undersida, hos Signals and Power Subcommittee som gruppen kallades, härskade idén om den perfekta problemlösningen.

Men det var inte modelljärnvägen som hade lockat den här skaran studenter till MIT i slutet av 50-talet, utan möjligheten att få arbeta med en datamaskin. På MIT fanns en IBM 704, världens första massproducerade datamaskin, vilket på den här tiden betydde 123 stycken sålda under en femårsperiod, men den var reserverad för forskare högt upp i hierarkin och helt utom räckhåll för modellrallarna. På en annan våning däremot – datamaskiner tog upp våningsplan på den här tiden – fanns en mindre dator, TX-0, som Signals and Power Subcommittee kunde få tillgång till om någon ur den högre forskarkasten inte dök upp till sina inbokade tider, vanligtvis under nattpassen. TX-0 hade också en annan och helt oslagbar dragningskraft: man kunde skriva egna program på den.

Ur den här lilla kretsen studenter och forskare på lägre nivåer uppstod ganska snabbt en grundläggande kodex, till en del säkert sprungen ur frustrationen över att akademisk rang styrde tillgången till datorerna, men säkert också för att de betraktade sig som först med att lägga grunden till helt ny kunskap skapad ur ett symbiotiskt gränssnitt mellan maskin och människa: »Tillgång till datorer – och allt annat som kan lära dig något om hur världen fungerar – ska vara obegränsad och total och inte bestämmas av kriterier som examen, ålder, ras eller position.« I uppsättningen ingick också det som har kommit att bli klassiskt, lika ofta hänvisat till som missbrukat: »All information måste vara fri.«

Man utvecklade också ett eget kodspråk, akronymer för det mesta, som rörde den här mycket begränsade världen. Det mesta handlade om praktiska saker runt umgänget med TX-0 men man hade också ett verb som beskrev någonting annat. Som gällde projekt eller konstruktioner som inte hade ett specifikt mål utan som drevs av ren lust. Ordet var »hack«.

Otto von Busch, forskare från HDK, Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg, är för närvarande verksam vid institutionen för designstrategi vid prestigefyllda designhögskolan Parsons i New York. Han menar att spåren från MIT fortfarande finns kvar i stora delar av hackerrörelsen.

– Hackaren är fortfarande en nörd och kulturen har ofta tydliga inslag av bisarra, ibland studentikosa tilltag, som man helst ska vara lite insatt i för att kunna uppskatta, säger han.

Redan där kan man se ett problem för hackerrörelsen. För även om aktionerna i sig kan verka harmlösa så finns det i förlängningen ingen som tar ansvar för hur de senare utnyttjas av individer eller system med helt andra motiv.

Otto von Busch, som doktorerade med avhandlingen Fashion-able: Hacktivism and »Engaged Fashion Design«, och tillsammans med Karl Palmås skrev boken »Abstract Hacktivism: The Making of a Hacker Culture«, betonar att hackerrörelsen är en plugin-kultur, inte en dropout-kultur. Det mest intressanta för honom som designteoretiker händer i gränssnitten mellan hackerkulturen och det etablerade samhället.

– Diskussionerna börjar nu också handla om design för »hackability«. Det vill säga hur designar vi för att göra systemen öppnare, möjliga att hacka sig in i? säger han.

Den amerikanska gör-det-själv-evangelisten mister Jalopy menar att det finns betydande incitament för tillverkarna i att tänka på kunden i ett längre perspektiv genom att se produkten som en gemensam innovation och kunden som en medarbetare.

Inbyggt i resonemanget ligger samtidigt en antikonsumism: hellre bygga om än att köpa nytt, och i förlängningen också en hållbarhetsfilosofi. I den mån man konsumerar gör man det för att kunna behålla och förändra, och det kan man inte med en vara som tillverkats för att bara vara utbytbar på kort sikt.

Historiskt har rörelsen varit en meritokrati där akademiska poäng eller social ställning i princip är betydelselösa. Den som skriver snyggast kod eller gör de elegantaste programmen hyllas. Samtidigt har hackern aldrig varit särskilt framgångsrik när det gäller exempelvis musik eftersom kulturella värden inte avgörs lika enkelt som när det gäller att få en instruktion att fungera med tio rader kod i stället för elva.

På senare tid har allt fler grenar av hackerrörelsen skiftat fokus från den digitala till den materiella världen och framför allt har det fysiska hantverket både uppmärksammats och uppvärderats. Här kan man också se parallella skeenden utanför kulturen som hos sociologen Richard Sennett i boken »The Craftsman«, där han kopplar fysiskt arbete med etiska värderingar och driver tesen att hjärnan hela tiden använder information från handen i tankeprocessen. Sennett bygger mycket av sin argumentation på klassiska exempel och citerar både Kant och Diderot och gör ett nummer av att Ludwig Wittgenstein ändrade sin filosofiska inriktning efter att ha byggt ett hus åt sin syster.

Mindre akademisk är Matthew Crawford, politisk filosof som hoppade av en tankesmedja i Washington för att i stället börja reparera motorcyklar. Idén till hans bästsäljare »Shop Class As Soulcraft« fick han när han insåg att skolslöjden hade ersatts av datalektioner, och han menar att vi genom att värdera hantverk och tankearbete så olika håller på att skapa en intellektuell monokultur som bara leder i en riktning: mot ökad okunskap.

Dessa strömningar är heller inte isolerade till böcker och avhandlingar utan får också genomslag i näringslivet. Som när mjukvarujätten Adobe bjuder in Gever Tulley, före detta systemarkitekt som nu driver en skola för barn som bygger på lära-genom-att-göra-pedagogik, för att få programmerarna att släppa musen och i stället grabba tag i en skruvmejsel.

Betoningen på det praktiska inom kulturen blir kanske allra tydligast när man tittar på programmet för Chaos Communication Congress, hackerkongressen som hållits varje år sedan 1984, där projekt och workshops dominerar klart över antalet seminarier.

Om det sedan är ett tecken på att idéerna får allt större genomslag utanför rörelsen eller om det ska tolkas som mognad att Chaos Communication Congress inte längre är värd för det tyska mästerskapet i dyrkning är väl upp till var och en att avgöra.

Fakta | Mer om hacktivism

Matthew Crawford: »Shop Class As Soulcraft«. Lärorik, tankeväckande och mycket underhållande.

Gever Tulley på TED: »Five Dangerous Things You Should Let Your Kids Do«. www.ted.com, sök på
»Gever Tulley«

Make Magazine: Gör-det-själv-bibel i tidskriftsformat som kommer ut i fyra nummer per år. Finns hos de mest välsorterade Pressbyråbutikerna.

Tillverkarna har liksom morfat arbetsrum, vardagsrum, sovplats och medierum. Det är egentligen bara kylskåpet som fattas, men det är nog bara en tidsfråga. Det finns helt enkelt få skäl att kliva upp, vilket osökt får en att tänka på 80-talets topp­modell Linda Evangelista, som i sin ungdom sa att det krävdes en miljon dollar för att få henne att kliva ur sängen. Vilken säng sov hon i?

Beckhams sover (oklart om det är samtidigt dock) i Vi-Spring, Tom Cruise och Katie Holmes i Hästen. Madonna, ­Kylie Minogue och Oprah Winfrey i Savoir (dock inte tillsammans). Savoir är ett nytt tillskott på den svenska marknaden. Ursprungligen tillverkades sängarna exklusivt för hotell Savoy, först 1997 började de säljas på öppna marknaden.

Många producenter aspirerar på att sälja världens dyraste sängar. Vad man kommer fram till beror på vad man jämför med. Ingredienser som guld och ebenholts höjer värdet mer än tagelstråna i Hästen, men säger ganska lite om bekvämligheten. De som satsar på själva liggkomforten räknar gärna antalet timmar det tog att bygga sängen. En Savoir tar 60–120 timmar, en Hästen 140–160 timmar. Det är förstås ett sätt att tala om vilket noggrant hantverk som ligger bakom, men också ett sätt att motivera det höga priset, vi vet alla vad hantverkare kostar.

Vilken säng man sover bäst i är förstås en smaksak. När svenska Testfakta testar sängar i den mer modesta prisklassen 6 000–22 000 kronor vinner Eken, högprofilerade Dux kommer sist. Ikea får låga betyg på bäddmadrassen, men höga på resårbotten, som ju är den tunga investeringen. Lösningen kan vara att plocka ihop en egen kombo, dyr bäddmadrass – billig botten. Genom att undvika miljonsängen ser man ju till att komma ur sängen på morgonen också.

Fakta | Världens dyraste sängar

Några av världens dyraste sängar – som är sängar och inget annat (cirka-priser, de dyrare modellerna, dubbel­säng):

•Magniflex Platina: 500 000 kr
•Savoir Bed: 400 000 kr
•Hästen Vividus: 400 000 kr
•Vi-Spring Monarch: 300 000 kr

Några av världens dyraste sängar – med mer extrema egenskaper:
•Magnetic Floating Bed: 11 mkr
Hänger fritt i luften med hjälp av industrimagneter.

•Jado Style Steel Bed: 4,6 mkr
Täckt av 24 karat guld, med blueray-spelare etc.

•Parnian Furniture Bed: 1,5 mkr
Här är träarbetet i sängramen i fokus, men all it-utrustning ingår förstås.

– Mentalt skrek jag inombords, men jag tänkte att jag måste våga smaka, säger hon.

Cayenne Ekjordh arbetar som hem­förlossningsbarnmorska och erbjuder alltid sina patienter moderkakan för återhämtning. Det var på 1970-talet som hon hörde talas om människor i Kalifornien som åt sin moderkaka efter förlossningen.

Nu har trenden återigen fått ett uppsving, också den här gången i USA. Boomen kan till stor del tillskrivas en kvinna som heter Jodi Selander. Efter att ha lidit av depressioner, fick hon under sin andra graviditet höra av en akupunktör att äta moderkaka efter förlossningen kunde motverka förlossningsdepression. Vid födseln av sin dotter provade hon. Det fungerade så bra att hon efter det gjorde det till sitt uppdrag att sprida ordet.

Jodi Selander grundade 2006 föreningen Placenta Benefits i Las Vegas. Hon ger kurser, säljer kit för att omvandla moderkakan till pillerkapslar och t-shirts med älska moderkakan-budskap, driver placenta­benefits.info och twittrar från kontot ­@placentalady.

Fler har hakat på. Det finns de som till exempel erbjuder servicen att komma hem till nyblivna föräldrar och tillaga moderkaks­middagar.

Moderkakan förekommer inom olika kulturella riter hos människan. Men att det numera delas recept mellan medelklassfamiljer i Brooklyn är ändå något nytt. Faktum är att alla däggdjur äter moder­kakan efter att ha fött sina ungar. Även djur som till vardags är vegetarianer, som till exempel kor.

– Djur har inte ett intellekt där de värderar om den där moderkakan är bra eller inte. Den innehåller hormoner och järn. Det är ju så naturen har tänkt sig. Förmodligen behövs den för att hjälpa kvinnan att återhämta sig, säger Cayenne Ekjordh.

Återhämtning är enligt förespråkarna den största fördelen. Den ska även kunna motverka barnlöshet, depression och andra sjukdomar. Från vetenskapen sida har dock inte några medicinska verkningar kunnat bevisas. Även om tanken på att kalasa på sina egna förlossningsrester kan verka hårresande och av vissa liknas vid kannibalism, så är det inte olagligt på något sätt. Från svenska lasarett är det helt okej att ta med sig sin moderkaka hem om man frågar.

Tips | Tillagningsmetoder

Tre sätt att inmundiga moderkaka:

•Mixa rå tillsammans med rödbetssaft.

•Torka och inkapsla till piller.

•Gör en stuvning tillsammans med grönsaker.

Humor är ju precis som prinskorvar en färskvara, och att lyssna på sketchen i dag lockar knappast fram några skratt. I dag är tanken om ett kinesiskt julbord allt annat än absurd.

Kanske har svenskarna, om inte tröttnat på den klassiska julmaten i alla fall lärt sig att mer än fyra jultallrikar med liknande innehåll under två veckor kan bli lite väl mycket av det goda. De alternativa julborden poppar upp som ljusugnsbröd i dopparegrytan. Och de blir allt populärare. Enligt julbordsförmedlingsbolaget Julbordsmäklarna har de alternativa borden ökat lavinartat.

Reklammannen Lars Pansáre tar åt sig äran.

– Du pratar med mannen som dragit i gång alternativa julbord i Sverige, säger han.

För tio år sedan började han att marknadsföra andra bord än de klassiskt svenska. Responsen var inte positiv, alla gillade inte konkurrensen. Men i dag är det alltså fullt möjligt att äta annat än skinka, grisfötter och lutfisk under julbords-kategorin. Många vegetarianer är nog tacksamma över den utvecklingen.

– Populärast är skaldjursbufféer, vegetariska, medelhavsorienterade och de asiatiska varianterna som är lite mer »fine dining«. Egentligen handlar det bara om en om­paketering, men i och med att allt fler fler går på flera julbord så finns det utrymme för de här alternativen, säger Lars Pansáre, projektledare för Bokajulbord.nu.

I trendkänsliga Malmö hittar du exempelvis ett »crossover«-julbord med veganalternativ på restaurangen Volym vid Möllevångstorget i Malmö. Den som vill ha en upplevelse utöver maten går till den libanesiska restaurangen Sahara Dining & Bar i Stockholm.

Tillsammans med julbordet som här består av en mezebuffé får matgästen även njuta av magdans. Det är dock oklart om dansarna har några tomteluvor på sig.

Det är då det känns att det är semester!

De senaste åren har många utarbetade resenärer undvikit liknande situationer genom att välja all inclusive. Klart och betalt i förväg.

Men nu är bekvämlighetsresandet på nedgång och vi är redo att ta kontakt med lokalbefolkningen, känna på språkförbistring och uppleva att vi faktiskt befinner oss i en främmande miljö.

Charterföretaget Apollo har gjort en undersökning som visar att intresset för all inclusive minskar bland deras resenärer och antalet bokade resor har gått ned med närmare 30 procent sedan förra året.

Själva tror de att trenden att söka äventyr och aktiviteter på ledigheten, liksom ett växande intresse för att ta del av genuin kultur, förklarar siffrorna.

All inclusive står för trygghet, enligt Kristina Zampoukos som är turismforskare vid Etour, Mittuniversitetet:

– Dels har man kontroll över sin ekonomi, man behöver inte ens ta med sig sin plånbok. Dels handlar det om den personliga säkerheten, i vissa länder upplever resenärer att det är tryggare att leva i avskildhet från lokalbefolkningen.

Kristina Zampoukos säger att resetrender ständigt går upp och ned och att man väljer olika typer av resor för olika sammanhang. Har man småbarn och farfar på släptåg kan det vara skönt att slippa tjafsa om restaurang och prisnivå.

– Publiciteten för all inclusive har varit negativ, det kan ha haft effekt. När vi blir medvetna om etiken hos en produkt börjar moralen vakna.

Apollo tror mer på äventyrliga drömmar. Resenärerna vill klappa fina gatuhundar och göra egna restaurangfynd.

Oavsett orsak leder det till friktion som del av resandet. Det är svårare att förutse den totala budgeten och det finns risk för både prutande och försenade bussar. Sådant som ger goda historier vid hemkomst och som blir njutbara minnen när frustrationen väl har lagt sig.

Fakta | Semestertrender som försvunnit

1. Familjetältet. Lagstadgad semester och tältet i bakluckan, fyra i baksätet och tre fram, och så ut i det svenska 1950-talet.

2. Social turism. Husmorssemester och sommarkollo för utsatta barn stort på 1960-talet.

3. Tågluffen. Kryssning med Interrail genom Europa var obligatorisk vuxen-blivande-ritual under 1970- och 80-talen.