De delade övertygelsen om behovet av en muskulös amerikansk utrikespolitik och de hade en gemensam fiende i fackförbunden, som Adelson kämpat emot under hela sin karriär som kasinomogul.

När Gingrich ledde den republikanska kongressen i opposition mot Clinton 1994 fick han låna Adelsons privatjet för att flyga runt landet och lansera sin konservativa revolution.

Adelson hade länge varit känd för sina generösa gåvor. Som ägare till extravaganta kasinon som The Venetian i Las Vegas och ett dubbelt så stort kasino i Macau i Kina, hade han lyckats bli den åttonde mest förmögna mannen i USA, enligt tidningen Forbes.

I början av januari i år, just när Newt Gingrich ansågs uträknad i republikanernas primärval efter dåliga resultat i Iowa och New Hampshire, hörde Adelson av sig till Gingrich igen. Han ville donera tio miljoner dollar till Gingrichs kampanj.

Strax därefter vann Gingrich primärvalet i South Carolina med en så stor marginal att favoriten Mitt Romney, åtminstone för en vecka, framstod som sårbar.

Gingrichs comeback är en tydlig illu­stration av hur reglerna för finansieringen av politiska kampanjer i USA aldrig har varit lösare än i år.

– Hittills har det spenderats mer pengar från fristående kampanjgrupper än från kandidaternas officiella kampanjer. Det har aldrig hänt förut i ett amerikanskt val, säger Anthony Corrado, forskare i politiska kampanjer på Colby University.

Det skulle ha varit olagligt för Sheldon Adelson att ge 10 miljoner dollar direkt till Newt Gingrichs officiella kampanj. Det finns nämligen en maxgräns på 2 500 dollar för privatpersoners donationer till presidentkampanjer.

Men man kan komma undan denna gräns med hjälp av en så kallad Super PAC – PAC står för »political action committee«, vilket i USA betyder fristående grupper som kampanjar för olika ändamål. De har funnits tidigare i amerikanska val. 2004 skadades exempelvis John Kerry ordentligt av en fristående grupp som kallade sig Swift Boat Veterans for Truth och ifrågasatte Kerrys krigserfarenheter från Vietnam. (Anklagelserna var falska, men effektiva.)

Men aldrig har reglerna för dessa grupper varit friare än i år.

Den Super PAC som Sheldon Adelson försåg med 10 miljoner dollar heter Winning Our Future och har bara ett ändamål: att Newt Gingrich ska bli republikanernas presidentkandidat. I praktiken fungerar den som en parallell presidentkampanj, som helt saknar de restriktioner i finanser som präglar konventionella presidentkampanjer.

– Framväxten av Super PAC-grupper är den enskilt största förändringen i den politiska kampanjdynamiken i det här valet, säger Anthony Corrado.

En Super PAC får inte »koordinera« sitt budskap med presidentkampanjen på något sätt, men de som arbetar med Gingrichs Super PAC består till stor del av hans före detta medarbetare, vänner och rådgivare.

– I princip skulle hans fru och barn kunna driva en Super PAC och det skulle ändå inte anses vara »koordinerat« med Gingrichs officiella kampanj, säger Adam Skaggs, expert på kampanjfinansiering på liberala Brennan Center for Justice på New York University.

Även Mitt Romney har dragit stora fördelar av att ha en Super PAC bakom sig: Restore Our Future. Den drivs av Larry McCarthy, en före detta Romney-medarbetare som gjorde George HW Bushs berömda Willie Horton-reklamfilmer mot Michael Dukakis i presidentvalet 1988, samt den republikanska strategen Carl Forti, som brukar kallas »Karl Rove med C«.

I primärvalet i Florida möjliggjorde denna välfinansierade grupp att Romneys folk kunde orkestrera den mest brutala armadan av negativ annonsering i primärvalet hittills. Romney spenderade nästan tre gånger så mycket pengar som Gingrich i Florida.

Av det totala reklamutrymmet var 68 procent negativa attacker på Gingrich (mestadels från Restore Our Future), 23 procent var negativa attacker på Romney (främst från Winning Our Future)  och mindre än en procent var positiva budskap om Romney (främst från hans officiella kampanj). Dessa annonskampanjer tycks ha varit avgörande. Veckan före valdagen hade Gingrich en trygg ledning i opinionsmätningar, men i valet vann Romney med 14 procentenheters marginal.

Studerade man Romneys kampanj på plats i Florida var det svårt att se någon skillnad i budskapet från den officiella kampanjen och från den fristående Super PAC, Restore Our Future, som stöder Romney. Båda kampanjerna ägnade sig åt samma omfattande personangrepp på Newt Gingrich, som misstänkliggjordes som korrupt, ohederlig och opålitlig.

På kampanjevenemang för Gingrich och Romney i delstaten fick man ideligen höra de mest häpnadsväckande felaktiga uppfattningar om kandidaterna – eller om Barack Obama – som spridits genom just Super PAC-finansierade annonskampanjer.

Vid ett kampanjtal för Newt Gingrich i måndags stod pensionären Shelly Parker i en byxdräkt som pryddes av fem stora Newt Gingrich-knappar, och uttryckte en enorm beundran för kandidaten: »Newt är alltid den smartaste mannen i rummet.« Men hon var också bekymrad över att han »för en så negativ kampanj«.  I själva verket kom dock dessa negativa annonser inte från Gingrichs officiella kampanj, utan främst från de tio miljoner dollar som fanns i kassan för Winning Our Future, Gingrichs Super PAC. Sammanlagt har 23 miljoner lagts på Super PAC:s i primärvalen, att jämföra med de officiella kampanjernas 20 miljoner.

Bakgrunden till det här oöverträffade flödet av pengar är två domstolsbeslut från 2010. De gav företag samma rätt som individer att spendera pengar på politiska budskap strax före ett val och de släppte även alla restriktioner för hur mycket man får donera till en politisk aktivistgrupp som inte är direkt knuten till en kandidat.

Enligt Thomas Mann på Brookings Institution var det den konservativa majoriteten i Högsta domstolen som banade väg för den här utvecklingen.

– Regleringarna av kampanjfinansieringen har i princip kollapsat på grund av Högsta domstolen under den konservativa John Roberts, samt den allmänna tafattheten hos valmyndigheten, FEC.

Harvardprofessorn Lawrence Lessig för ett liknande resonemang i sin nya bok »Republic, Lost«, där han går till angrepp på pengarnas ökade inflytande över politiken: »Det har skapats en maskin av inflytande som inte utgår från någon specifik ideologi, utan snarare är den helt enkelt ute efter att göra de mest inflytelserika mer förmögna.«

Domare John Roberts har motiverat de två domsluten med att »det inte längre är legitimt för staten att försöka jämna ut vinstchanserna i ett val. Den typen av statligt inkräktande över debatten om vem som ska regera vårt land går till roten av konstitutionens första tillägg« – det vill säga yttrandefriheten.

Samma resonemang får man från Bradley Smith, som är president för Center for Competitive Politics. Han ser utvecklingen som ett efterlängtat slut på »statens sätt att förfölja, censurera och vandalisera medborgarnas politiska konversationer«. Även på den andra sidan av det politiska spektrumet finns ett visst stöd. Liberala American Civil Liberties Union har ställt sig bakom de nya, uppluckrade lagarna med liknande argument.

Men för de flesta som studerat kampanjfinansernas påverkan på politiken är den här utvecklingen bara ett stort kliv mot en amerikansk plutokrati.

Fred Wertheimer driver organisationen Democracy 21 och är en av veteranerna i motståndet mot uppluckrade regler. Han arbetar nu fram ett förslag som ska stoppa förekomsten av »kandidat-specifika« Super PAC-grupper, men han tror att det första steget är att öka det folkliga medvetandet.

– Det är en moment 22-situation, eftersom problemet är att vi inte har tillgång till det offentliga rummet i dag i samma utsträckning som förut, då utrymmet allt mer köps av dem som har råd, säger Wert­heimer.

Han känner ett visst hopp från ett lite oväntat håll: den intensiva kampanj som tv-komikern och satirikern Stephen Colbert har fört under vintern för att uppmärksamma de bitvis absurda regler som möjliggjort Super PAC-grupperna. Colbert har själv startat en egen Super PAC, med det fiffiga namnet The Definitely Not Coordinated with Stephen Colbert Super PAC. Under primärvalet i South Carolina reste han runt och höll passionerade kampanjtal där han presenterade sig som »en Martin Luther King för företagens rättigheter – ni kan kalla mig Martin Luther Burger King«.

– Colbert gör ett strålande jobb för att upplysa allmänheten om vad det är som pågår just nu, säger Wertheimer.

Vad förväntar sig en person som Sheldon Adelson att få tillbaka när han ger Newt Gingrichs kampanj 10 miljoner dollar?

Enligt Bradley Smith: ingenting.

Smith menar att presidentkandidaternas politiska övertygelser är så starka att de inte ruckas av några tusen miljoner dollar.

– Det finns inga bevisade samband mellan kampanjfinansiering och korruption. Snarare fungerar de nya reglerna som ett sätt att ge alla samma möjligheter att komma till tals, säger Smith.

De som kritiserar utvecklingen har dock sällan påstått att det finns uppenbara kopplingar mellan donationer och omedelbara policyskiften. Snarare handlar det om en mer sofistikerad påtryckning. En politikers prioriteringar präglas indirekt av medvetenheten om vem som kommer att finansiera hennes omvalskampanj.

Sheldon Adelson har varit god vän med Gingrich sedan mitten av 1990-talet. 2007 gav han sju miljoner dollar till en politisk aktivistgrupp som Gingrich startat. Samtidigt verkade Gingrichs utrikespolitik förändras. Så sent som 2005 hade Gingrich förespråkat att »kongressen borde etablera ett biståndsprogram för det palestinska folket som är lika generöst som det vi ger Israel«.

Nu började han i stället uttrycka ett kompromisslöst Israel-stöd och en betydligt hårdare ton mot Palestina. Under sin presidentkampanj den här vintern har Gingrich kallat palestinier »ett påhittat folk«.

När Gingrich nyligen tillfrågades varför han tror att Adelson varit så generös mot honom svarade han:

– Han vet att jag är väldigt pro-israelisk.

I huvudstaden Damaskus, omkring 25 mil sydöst från Tartus, har våldet ökat dramatiskt sedan det ryska styrkebeskedet i början av januari. Allt fler bedömare talar nu om det snart årslånga upproret i Syrien som ett regelrätt inbördeskrig. Den splittrade men växande oppositionen, en brokig skara bestående av desertörer från säkerhetsstyrkorna (Syriska fria armén, FSA), exilpolitiker i Paris (Syriens nationella råd, SNC) och uppgivna medborgare, möter i allt större utsträckning regimens »järnnävar« med vapen.

De våldsamma sammandrabbningarna mellan militär och demonstranter har nu nått Damaskus förstäder. Under förra veckoslutet dödades omkring 300 människor i nya oroligheter. Och för en dryg vecka sedan samlades 150 000 människor i Douma för en av de största manifestationerna mot president Bashar al-Assad sedan upproret inleddes. Om våldet trappas upp riskerar underliggande etniska och religiösa spänningar att öka ytterligare. Inte minst mellan minoriteten alawiter, som al-Assad tillhör, och majoriteten sunnimuslimer.

Efter månader av fruktlös observation avbröt Arabförbundet förra helgen sin verksamhet i Syrien. Förbundet uppmanar nu al-Assad att avgå. I veckan försökte det bolla över ansvaret för den infekterade konflikten till FN:s säkerhetsråd.

Men en handlingskraftig diplomatisk lösning på konflikten i Syrien verkar vara avlägsen, trots veckans maratonförhandling i säkerhetsrådet.

Den »arabiska planen«, arabländernas resolutionsförslag med krav på att al-Assads regim måste dra tillbaka trupper från befolkade områden, frige politiska fångar och inleda dialog med oppositionen, har mött hårdnackat motstånd. Dels av Kina – som enkelt uttryckt inte tycker att något land bör lägga sig i ett annat lands interna angelägenheter – men framför allt av Ryssland.

– Rysslands agerande är avgörande. Utan Rysslands blockering av säkerhetsrådet hade regimens dagar varit räknade, säger Kristian Gerner, Rysslandskännare och professor i historia vid Lunds universitet.

– Ryssland är nästan det enda stöd Assad-regimen har kvar. Oppositionen vet det. Demonstranterna har bränt ryska flaggor för att visa sitt missnöje med att Kreml håller den syriska regimen om ryggen, säger Jakob Hedenskog, säkerhetspolitisk analytiker på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.

Men vad handlar då Rysslands envisa hållning i Syrien-frågan om?

Historia, bland annat. Under konflikter som Suezkrisen 1956 och sexdagarskriget 1967 upprättades den spänningsyta mellan å ena sidan USA och Israel, å andra sidan Sovjetunionen och arabstaterna, som har kommit att prägla Mellanöstern sedan dess. Det politiska, militära och säkerhetspolitiska samarbete som grundlades under kalla kriget skapade mönster och vänskapsband som är högst levande än i dag.

– Det finns en lång historisk relation mellan Ryssland och Syrien. Många äldre syrier utbildade sig i Sovjetunionen och det finns flera kopplingar, bland annat ekonomiska, mellan länderna, säger Leif Stenberg, föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.

Den arabiska våren 2011 har hyllats unisont av västmakterna. Men i Ryssland har tongångarna varit annorlunda. Koalitionen som anföll Libyen och avsatte Muammar Khadaffi ledde indirekt till att USA och Nato flyttade fram sina positioner på den internationella arenan. Ryssland förlorade inflytande – och är livrädda för att förlora ännu mer. Detta är avgörande.

– I Ryssland ses även de så kallade färgrevolutionerna i Ukraina, Georgien och Kirgizistan 2003–2005 som uttryck för västs strävan efter att utöka sitt inflytande på Rysslands bekostnad. Det handlar om rena regimöverlevnadsaspekter, egentligen, säger Jakob Hedenskog.

Rysslands hållning i Syrienfrågan handlar först och främst om utrikespolitik. Det är visserligen ett välkänt faktum att ryska politiker vinner röster på antiamerikanism – och att avspänning är något man ägnar sig åt i mellanvalsperioder.

Men luttrade experter muttrar att det stundande presidentvalet ändå är avgjort i förtid. Det här handlar om något större – identitet.

– Putin drömmer om en sovjetisk supermaktsroll och spelet i Mellanöstern är en viktig del av det. Jag brukar jämföra Putin som machokille med Mussolini. Båda poserar som muskelknuttar, båda vill återupprätta ett gammalt imperium. Genom att kritisera USA framstår Putin som en stark ledare, det bekräftar identiteten som han eftersöker, säger Kristian Gerner.

Identiteten konkretiseras i realpolitik. Syrien har en viktig strategisk position i östra Medelhavet. Och al-Assads regim har för vana att köpa en väldig massa vapen av Ryssland. Enligt den Moskva-baserade tankesmedjan Cast står Syrien, ett land med 22 miljoner invånare på en yta motsvarande halva Finland, för sju procent av den ryska vapenexporten. Värdet av exporten till Syrien uppskattades till 4,9 miljarder kronor år 2010.

Hittills har Bashar al-Assad lyckats klamra sig fast vid makten. Det handlar inte minst om den »täta väv«, den struktur, som etablerats mellan de politiska ledarna, näringslivets toppar och den övre medelklassen i Syrien.

Kreml verkar ha goda förhoppningar om att al-Assad får sitta kvar vid makten ett tag till. Arbetet med att utöka och modernisera den gamla marinbasen utanför Tartus, vilket återupptogs för några år sedan, fortskrider som om ingenting vore ruttet i den syriska staten.

Fakta | Eskalerande våld

Våldet i Syrien har eskalerat senaste veckan. De blodiga sammandrabbningarna mellan regimen och den alltmer militariserade oppositionen har nu nått huvudstaden Damaskus förstäder. I veckan dödades minst 300 personer – allt fler bedömare talar nu om konflikten som ett regelrätt inbördeskrig. Det folkliga upproret i Syrien inleddes i mars 2011.

Att Ungern skulle stå inför sådana anklagelser kunde få förutspå vid EU:s utvidgning 2004 och 2007. Bulgariens och Rumäniens demokratiska problem kommer knappast som någon överraskning, men Ungern sågs som ett av de länder som skulle integreras enklast.

– Ungern var efter murens fall ett av föregångsländerna för utvecklingen av marknadsekonomi och demokrati, säger Andreas Bågenholm, statsvetare vid Göte­borgs universitet med Östeuropa som specialitet.

Men demokratin har klart försämrats i Ungern sedan EU-tillträdet. I stället har demokratin i Estland, Lettland, Slovenien och Polen utvecklats starkast.

– Polen har haft en otroligt stark tillväxt i flera år. Landet genomförde tidigt grundläggande reformer som gett resultat, säger Jakub Swiecicki, östeuropeisk expert vid Utrikespolitiska institutet.

I Polen sattes demokratin verkligen på prov under 2010. Den 10 april kraschade ett plan vid Smolensks flygplats i västra Ryssland. Bland de 96 döda fanns Polens president, hans hustru och flera högt uppsatta militärer. Det som riskerade att utlösa en politisk kris blev i stället ett bevis för att Polens demokrati cementerats. I juni hölls ett nytt presidentval.

Slovenien var redan från början det rikaste och mest välmående landet, vilket de har lyckats hålla i. De baltiska staterna drabbades hårt av den ekonomiska krisen, men tog sig igenom den med kraftiga besparingar. Fortfarande finns vissa problem med korruption, men länderna har också en ganska hög internetpenetration bland befolkningen, och särskilt i Lettland har så kallade »whistleblower«-sajter, liknande Wikileaks, fått stort genomslag.

I Ungern har utvecklingen alltså gått åt rakt motsatt håll. Efter murens fall gick omdaningen mot marknadsekonomi och demokrati smidigt. Utländska investerare sökte sig till landet och de första fria valen genomfördes 1990. De, precis som Estland, Polen, Tjeckien och Slovenien, inledde förhandlingar med EU utan att behöva genomföra några reformer innan. Lettland, Litauen, Rumänien, Bulgarien och Slovakien fick alla krav de var tvungna att uppfylla innan diskussionerna kunde börja.

Ungerns socialistiska parti hade länge makten, men 2009 blev premiärministern inspelad när han sa att han ljugit om landets ekonomi för att vinna valet. Gatorna fylldes av förbannade medborgare. Vid valet 2010 var socialistpartiet utspelat, det nationalkonservativa partiet Fidesz vann tre-fjärdedelar av platserna i parlamentet.

– Det är den högsta röstandel som ett parti fått vid ett demokratiskt val under efterkrigstiden. Tidigare misskötsel från den korrupta regeringen var det som bäddade för en så enorm seger, säger Andreas Bågenholm.

Också det extremnationalistiska partiet Jobbik, som använt hård retorik mot Ungerns romska minoritet, gjorde ett mycket bra val. Fidesz har genom sin stora majoritet möjligheten att på egen hand driva igenom lagförändringar, till och med grundlagsändringar.

Den möjligheten har de tagit till vara på. Sedan maj 2010 har de bland annat försvagat rättssystemet, avskaffat Budgetary Council vars uppgift var att oberoende granska landets budget, förändrat val­lagarna till fördel för sittande partier, samt klubbat igenom en ny medielag som gör att alla medier måste söka tillstånd vart femte år. Enligt rapporten ­»Nations in Transit 2011«, av den oberoende organisationen för demokrati Freedom House, har landet fått sämre demokratibetyg inom områdena­ civil­samhälle, oberoende media, demokratiskt styre, rättssystemets oberoende och korruption.

Landets bristande demokrati och ekonomiska kris avspeglar sig också på medborgarnas tro på demokratiskt styre. Mellan 2006 och 2010 har förtroendet för demokratin sjunkit i nästan alla de nya EU-länderna, näst mest i Ungern. Det visar en ny rapport från European Bank for Reconstruction and Development. Bulgarien var det enda nya EU-landet där förtroendet inte sjunkit, men där var förtroendet väldigt lågt från början.

Bulgarien och Rumänien är de två fattigaste länderna i EU, och också de som precis som Ungern har mer rejäla demokratiska problem. De blev EU-medlemmar först 2007, eftersom de var tvungna att visa resultat av det arbete de genomförde mot korruption och organiserad brottslighet.

– Rumäniens och Bulgariens medlemskap har många i efterhand sett som ett misstag. Det gick för snabbt. De skulle ha behövt komma i mål med sitt arbete innan de blev medlemmar. Nu finns det inte längre några påtryckningsmedel, säger Andreas Bågenholm.

Länderna har haft fortsatta problem. Båda klassas som semi-konsoliderade demokratier av Freedom House, mycket på grund av den höga graden korruption.

I Rumänien finns dessutom stora brister inom medielandskapet. Mediemakten är koncentrerad till tre män. Alla har tydliga politiska intressen, två av dem var tidigare medlemmar av rumänska säkerhetspolisen Securitate, alla tre har åtalats för pengatvätt och en av dem för att ha organiserat ett kriminellt gäng.

I Bulgarien är hot och våld mot journalister vanligt. En dödades under sändning med ett hammarslag mot huvudet. Under förra året ökade också de nationalistiska strömningarna. Det högerextrema riksdagspartiet Ataka organiserade flera våldsamma demonstrationer riktade mot muslimer och romer.

Samtidigt måste man ha perspektivet att det bara gått drygt tjugo år sedan de nya EU-medlemmarna påbörjade sitt demokratiseringsarbete. Rumänien och Bulgarien hade det hårdaste kommunistiska styret, och många av politikerna satt kvar vid makten även efter murens fall. Det är inte konstigt att deras utveckling gått långsammare. Att Ungern gått tillbaka de senaste fem åren var mer överraskande.

– Möjligtvis hade man kunnat se att det finns en viss nationalistisk tradition i landet, säger Andreas Bågenholm.

EU:s kritik tror han riskerar att bara underblåsa de här strömningarna än mer.

– Det komplicerade är att utomståendes kritik kan användas som bevis för att alla andra är emot oss och på så sätt bekräfta de nationella krafterna. Jag tror att EU måste gå fram försiktigt för att inte folket ska sluta upp än mer kring den sittande ­regeringen.

Fakta | Kritik mot nya lagar

EU-kommissionen har inlett en process för att granska om Ungerns nya konstitution bryter mot EU:s lagar. Den nya konstitutionen inskränker centralbankens makt, tvingar äldre domare att lämna sina ämbeten och minskar oberoendet för datagranskningsinspektionen.

Det har hörts röster, bland annat från Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström, att Ungern kan berövas sin rösträtt i EU.

Från veckans finansministermöte kom också en formell varning att Fidesz inte jobbat tillräckligt effektivt för att minska Ungerns budgetunderskott.

Hans Blix är tidigare ordförande för IAEA.

USA överväger nu att minska sin militära beredskap till att bara kunna föra ett krig i taget. Vore det inte i detta läge paradoxalt om landet, ännu uttröttat och horribelt skuldsatt efter kostsamma och misslyckade krig i Afghanistan och Irak, skulle ge vika för trycket från högljudda hökar och börja bomba kärnenergianläggningar i Iran?

Även om Obama-administrationen talar militärt kroppsspråk genom att sända ett andra hangarfartyg till Persiska viken är det osannolikt att den eller militären i Pentagon skulle vilja gå i krig med Iran. Den vill nog i det längsta hoppas att morötter och piskor ska leda till någon uppgörelse som hindrar att Iran producerar kärnvapen. När man inte kan få FN:s säkerhetsråd att besluta om hårdare sanktioner söker man i stället införa en Washington-beslutad köpblockad mot iransk olja. USA stöder subversion i Iran och samverkade troligen med Israel för att ta fram det datavirus – Stuxnet – som för en tid stoppade centrifuger i iranska anrikningsanläggningar.

Jag vill gärna tro att Obama-administrationens fördömande av mordet på en iransk vetenskapsman var uppriktigt. Den moderna amerikanska strategin att med pilotlösa flygplan (drönare) döda identifierade individer reser frågor om vad som är legitim krigföring, men den har veterligen inte använts mot icke stridande personer. Den israeliska och en del andra säkerhetstjänsters praxis att likvidera civila bryter mot den grundläggande internationella regeln att avsiktligt dödande av civila såväl under fred som krig är mord.

För amerikanska och israeliska hökar har förhandlingar, sanktioner och sabotage länge setts som hopplösa mjukis­metoder. De har egentligen aldrig trott att något annat än väpnat våld eller direkt hot om våld skulle vara verksamt, och de är beredda att stämpla allt annat som farlig eftergiftspolitik. Slå till innan Iran har en bomb, är deras stridsrop. Att det just nu blivit starkare beror knappast på att den senaste IAEA-rapporten talar om iranska förberedelser för en tillverkning av kärnvapen. Inte heller beror det på någon obstruktion av IAEA:s inspektioner eller av att anrikning sker till cirka 20 procent. Intet av detta är nytt. Det verkar troligare att krigsivrarna vill få till stånd en avgörande konflikt innan Iran sätter i gång en anläggning (Fordow) som visserligen inspekteras av IAEA men som skulle kunna användas för att anrika uran till vapennivå och som knappast kan stoppas genom bombangrepp.

Hökarna i USA och på andra håll har rätt i att ansträngningarna att utan väpnade ingrepp förmå Iran att avstå från urananrikning hittills varit resultatlösa och att det finns risk att Iran verkligen tar steget att tillverka kärnvapen och att fler länder i regionen följer efter. Av detta följer dock inte att militära angrepp löser problemen. En amerikansk försvars­expert skriver förtröstansfullt i Foreign Affairs (jan/febr 2012) att en militär aktion skulle kunna begränsas till ett snabbt kirurgiskt ingrepp att stoppa kärn­energianläggningar. Är det inte i stället sannolikt att man sätter Mellanöstern i brand och världens oljeförsörjning i fara?

Den fråga som omedelbart inställer sig är »vad händer efter de första bomberna i Iran?«. Tror någon att Iran skulle avstå från motangrepp och betvivlar någon att en annars av många iranier avskydd regim skulle få fullt nationellt stöd för en kamp mot amerikanskt övervåld? Kanske skulle programmet att anrika uran fördröjas några år, men det skulle säkert återupptas – med en beslutsamhet att som Nord­korea skydda sig med kärnvapen mot yttre angrepp.

En särskild fråga är om de tänkta anfallsmålen bara är anläggningar som kan direkt bidra till ett kärnvapenprogram. I 1977 års tilläggsprotokoll till Genèvekonventionerna förbjöds angrepp på kärnkraftverk (men inte andra nukleära anläggningar) där det kunde leda till farliga utsläpp. Kärnkraftverket i Busher vid Persiska viken är i drift och innehåller radioaktivt bränsle. Man vill hoppas att de som väljer anfallsmål inser vad implikationerna skulle vara om man bröt mot den antagna regeln.

Det är förvånande att ingen ännu tycks ha påpekat att bombningar i Iran skulle vara ett brott mot FN-stadgan. Säkerhetsrådet har inte och kommer inte att bemyndiga några anfall och Iran har inte angripit någon. Ahmedinejads uttalanden om att Israel borde försvinna från världens karta är vilda och populistiska men inte några konkreta hot om angrepp. Vad som nu förespråkas är helt enkelt ett preventivkrig. Är de europeiska staterna beredda att gå den vägen? Att regeringar i flera arabländer i privata samtal är positiva till bombning av iranska kärnenergianläggningar förvånar inte, men man kan vara ganska säker på att sådana angrepp för en bred arabisk opinion skulle framstå som nya förödmjukande amerikanska övergrepp – inspirerade av Israel.

Vad skulle ske om Iran verkligen en dag deklarerar att kärnvapnen ligger färdiga? Kanske inte så mycket – på kort sikt. Insikten att varje användning av kärn­vapen skulle leda till ohygglig vedergällning skulle säkert avhålla den iranska regimen – liksom den avhållit andra regimer – från att göra bruk av dem. Israel skulle inte hotas men de israeliska kärnvapnen skulle i viss mån bli neutraliserade. Risken skulle vara ganska betydande att Saudiarabien, Egypten och kanske Turkiet på sikt skulle följa Irans exempel och kanske kunde kärnvapen i Iran liksom i Pakistan och på andra håll falla i fanatiska händer. Det finns alltså mycket goda skäl att söka förmå Iran att avstå från kärnvapen och faktiskt också från ett anrikningsprogram som inte kan vara ekonomiskt motiverat.

Vad kan man göra och vad kommer man att göra? Flera stormaktsledare har sagt att ett iranskt kärnvapen är oacceptabelt. Uttalandena är kanske mer flexibla än de låter. Trots att Nordkorea sprängt plutoniumladdningar anses landet inte av omvärlden vara en kärnvapenstat, och Israel, som troligen inte testat något vapen men anses ha bortåt tvåhundra, har länge oemotsagt förklarat att man inte kommer bli den första att införa kärnvapen i Mellanöstern.

Mot denna bakgrund framstår uttalandet som den amerikanske försvarsministern Panetta nyligen gjorde inte direkt överraskande. Han sa att USA var inställt på att hindra Iran att producera ett kärnvapen, men inte att hindra landet att nå förmågan att göra kärnvapen. Det är ju just där Iran står – vilket Panetta påpekade. Iran har deklarerat att landet inte avser producera kärnvapen utan att det tvärtom stöder en eliminering av alla kärnvapen. Kanske nöjer det sig med att ha visat omvärlden att det inte låter sig hunsas och att det på ganska kort tid skulle kunna sätta ihop ett kärnvapen – ungefär som Japan och Brasilien utvecklat kapacitet att anrika uran utan att ta steget till ett vapen? Naivt, skulle hökarna säga. Vi får se.

Panettas uttalande innebär en viss välkommen sänkning av dagens temperatur, särskilt som det också innehöll en mjuk uppmaning till Israel att gå i takt med USA. Uppenbarligen behövs dock mer avkylning och längre stubintrådar i regionen. Tillfällen till samtal kommer inte att saknas. Ett möte mellan Iran, EU och de fem stormakterna i säkerhetsrådet plus Tyskland ska snart äga rum i Turkiet. En del försiktiga men konstruktiva steg borde där kunna tas av alla parter och bereda vägen för senare och vidare förhandlingar. Man borde ömsesidigt kunna försäkra att man vill undvika provocera varandra i Persiska viken och kanske etablera en het linje för samtal. Iran skulle kunna bekräfta att man inte avser att anrika uran till högre nivå än 20 procent och att IAEA-inspektörer även fortsättningsvis kommer att kunna kontrollera både detta och de kvantiteter som anrikas.

Före utgången av 2012 väntas i Helsingfors ett stort möte äga rum om en kärnvapenfri zon i Mellanöstern. Tanken på en sådan zon väcktes ursprungligen av Iran och Egypten och siktade på en eliminering av de israeliska kärnvapnen. I dag borde man höja ambitionen och samtala inte bara om eliminering av dessa vapen utan också om att att alla länder i regionen borde avstå från anläggningar som behövs för produktion av kärnvapen, inklusive de som nu finns i Iran. Naivt, säger säkert de flesta. Nåja, det förutsätter säkert en viss avspänning, men en opinionsundersökning i Israel som rapporterades nyligen (IHT 16 jan) visade att en majoritet israeler hellre skulle se att varken Israel eller Iran hade kärnvapen än att båda hade det.

På söndag väljer det finska folket en ny president och senare i vår följs de av fransmännen. Men vad har detta ämbete egentligen för betydelse?

Nästan alla republiker har presidenter men skillnaderna mellan olika presidenters inflytande och befogenheter är stora beroende på om landet tillämpar ett parlamentariskt eller presidentiellt system. I renodlade presidentiella system som det amerikanska sammanfaller regeringschefens och statschefens roll i presidentämbetet.

På andra sidan spektrumet finns parlamentariska republiker som Tyskland och Italien där presidentens roll är närmast ceremoniell och jämförbar med den svenske kungens.

Finland har en annan modell. De ­tillämpar så kallad semipresidentialism, en blandning av parlamentarism och presidentialism. Så gör även Frankrike, Polen och Ryssland. Det betyder att den parlamentariskt tillsatta regeringen regerar vid sidan av presidenten som ofta är direkt vald av folket och inte behöver stå till svars inför riksdagen. I praktiken brukar särskilda politikområden vara reserverade åt presidenten – i Finland, Frankrike och Ryssland är det utrikes- och säkerhetspolitiken. Ofta har presidenterna i dessa länder rätten att upplösa parlamentet och utfärda dekret (rättsakt med något lägre status än en lag).

I Finland minskade presidentens inflytande i samband med att man införde ­direktval till ämbetet för första gången 1994. Tidigare hade presidenten större makt, i vissa fall rentav större än riksdagen. Det räcker att dra sig till minnes Urho Kekkonen och hans förkärlek för att utnämna expeditionsministärer (tillfälliga regeringar av tjänstemän) när det parlamentariska läget var alltför låst och han ivrigt viftade med vetokortet.

Tanken med en stark president i ett i övrigt parlamentariskt system är att presidenten ska förstärka den verkställande makten och utgöra en balanserande faktor gentemot parlamentet. Men denna delning av den verkställande makten är inte oproblematisk. I de fall presidenten företräder ett annat politiskt parti än premiärministern brukar samlivet inom statsledningen bli spänt. I Frankrike kallas denna situation cohabitation (samboende) och den vanligaste lösningen är att presidenten och regeringen delar upp politikområdena mellan sig.

Även Frankrike håller presidentval inom kort, i april. Där leder fortfarande socialisten François Hollande i opinionsmätningarna med 29 procent. Det är dock en tillbakagång med tre procentenheter sedan månaden innan. Nicolas Sarkozy har också tappat stöd sedan december och befinner sig nu sex procentenheter bakom sin huvudmotståndare. Jokern i leken, den ofta uträknade centristen François Bayrou, skuttar däremot glatt framåt sedan han annonserade sin kandidatur förra månaden, och kan enligt den senaste mätningen räkna med ett stöd på 14 procent. Majoriteten av hans potentiella väljare är dock osäkra och med tanke på det franska presidentvalets dubbla ronder (om ingen får mer än hälften av rösterna går det till en utslagsomgång mellan de två största kandidaterna) är opinionsmätningar sällan tillförlitlig lektyr.

I det finska valet som också kan gå till en andra omgång ser Samlingspartiets Sauli Niinistö (Maria Wetterstrands »svärfarbror«) ut att gå mot seger med ett stöd på 49 procent. Men om han inte kommer över femtioprocentsspärren och det skulle gå till en andra omgång kan han hotas av centerpartisten Paavo Väyrynen (13 procent) eller De grönas karismatiske partiledare gruppledare Pekka Haavisto (12 procent). Dessutom ligger den kontroversielle högerpopulisten Timo Soini strax där bakom med 9 procent. Går han om övriga kandidater på upploppet och kommer tvåa ställs Finland inför en liknande situation som Frankrike hade 2002. Då slog högerextremisten Jean-Marie Le Pen överraskande ut socialisten Lionel Jospin i första omgången och ställdes i en avgörande knockoutrond mot Jacques Chirac. Den gången vann dock Chirac en betryggande seger med hela 82 procent, det högsta stöd som en fransk president någonsin fått under den femte republiken.

Fakta | Olika länder, olika makt

Presidentämbetet har varierande tyngd.

Finland
Styrelseform: Semipresidentialism.
Mandatperiod: 6 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Direktval.
Makt: Medelstor. Har det yttersta ­ansvaret för utrikes- och säkerhets­politiken, utnämner bland annat ministrar.
Nuvarande innehavare: Tarja Halonen.

Frankrike
Styrelseform: Semipresidentialism.
Mandatperiod: 5 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Direktval.
Makt: Stor. Är bland annat överbefäl­havare för armén och den ende med befogenhet att tillåta användning av landets kärnvapen. Kan upplösa parlamentet och utlysa nyval.
Nuvarande innehavare: Nicolas Sarkozy.

Italien
Styrelseform: Parlamentarism.
Mandatperiod: 7 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Indirekt.
Makt: Liten. Främst ceremoniell. Utser formellt premiärministern som väljer en regering.
Nuvarande innehavare: Giorgio Napolitano.

Ryssland
Styrelseform: Semipresidentialism.
Mandatperiod: 4 år. Får inte sitta i mer än två sammanhängade ämbetsperioder. Ingen annan begränsning.
Valform: Direktval.
Makt: Stor. Kan upplösa parlamentet och utlösa nyval. Arméns överbefäl­havare.
Nuvarande innehavare: Dmitrij Medvedev.

Tyskland
Styrelseform: Parlamentarism.
Mandatperiod: 5 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Indirekt genom Förbundsförsamlingen.
Makt: Liten. Främst ceremoniell. Har rätt att upplösa förbundsdagen om den efter tre försök inte har lyckats välja en kansler (premiärminister) eller om denne skulle förlora en misstroendeomröstning.
Nuvarande innehavare: Christian Wulff.

USA
Styrelseform: Presidentialism.
Mandatperiod: 4 år. Kan återväljas en gång.
Valform: Direktval (via elektorskollegium).
Makt: Mycket stor. Presidenten utgör själv tillsammans med sin stab den verkställande makten, innehar samma ceremoniella plikter som övriga statschefer, är arméns överbefälhavare, och har vetorätt.
Nuvarande innehavare: Barack Obama.

USA:s bruk av obemannade flygplan, så kallade drönare, i kampen mot al-Qaida, talibaner och andra militanta grupper, har tilltagit efter attackerna den 11 september 2001. Under hösten har debatten kring det snabbt expanderande drönarprogrammet hettat till. Speciellt beträffande den hemliga del som drivs av CIA och som står för en radikal omvandling av underrättelsetjänsten.

– Det kan vara svårt att se på grund av myterna kring CIA, men det har blivit en andra stridsstyrka till försvaret, säger Tim Weiner, Pulitzerbelönad journalist och författare till »Legacy of Ashes – The History of the CIA«, i en intervju med Fokus.

Att CIA:s nya chef är den fyrstjärniga generalen David Petraeus, »den mäktigaste generalen sedan Eisenhower«, är ytterligare tecken på militariseringen sedan den 11 september, menar han.

Sedan CIA bildades 1947 har dess huvuduppdrag varit att samla underrättelser och förse amerikanska politiker med analyser inom en mängd olika områden. Men under de senaste tio åren har fokus gradvis förflyttats. Alltmer resurser har satsats på kontraterrorism; identifiering och lokalisering av fiender, »måltavlor«, för att antingen fånga eller döda dem.

CIA:s enhet för kontraterrorism har vuxit från 300 till runt 2 000 personer och motsvarar nu 10 procent av CIA:s personal, enligt Washington Post. Runt 20 procent av CIA:s analytiker jobbar som »targeters«, personer som analyserar data för att rekrytera, arrestera eller döda en målperson.

I hjärtat av kontraterrorenhetens operationer ligger USA:s drönarprogram. Det leds av CIA och sker i nära samarbete med militärens JSOC-elitstyrkor (Joint Special Operations Command) och kontrakterade personer.

Anhängare av drönarprogrammet ser det som en stor succé som hjälpt till att återupprätta CIA:s fläckade anseende. Myndigheten hade misslyckats med att förhindra elfte september-attackerna, påstod felaktigt att Irak hade massförstörelsevapen, och systematiserade tortyr i hemliga fängelser runt om i världen.

Om organisationen förut »lunkade på« har den nu transformerats till »en sjuhelvetes dödsmaskin«, konstaterade nyligen en före detta CIA-tjänsteman stolt i amerikansk media.

Enligt en rapport i augusti från den Londonbaserade Bureau for Investigative Journalism har amerikanska drönarattacker dödat minst 2 292 militanta och civila personer i enbart Pakistan sedan 2004. Amerikanska tjänstemän säger däremot att siffran ligger runt 2 000 militanta och 50 civila dödade sedan 2001 globalt.

Enheten för kontraterrorism har också utökats med en ny avdelning som har i uppdrag att spåra al-Qaida och andra militanta grupper i Jemen. Nu byggs även en drönarbas på hemlig plats på Arabiska halvön för att bättre kunna övervaka Jemen och Somalia, där den islamistiska militanta gruppen al-Shabab verkar.

Kritiker – både utanför och inom USA:s underrättelsetjänst – ser skiftet som ett problem. De oroar sig bland annat för att CIA:s traditionella spionuppdrag blir lidande och att förmågan att analysera och förutse politiska företeelser, som den arabiska våren, försämrats. En annan fråga är om täckningen av Europa blivit lidande på bekostnad av »hetare« platser som Irak, Afghanistan och Pakistan.

CIA har dock försvarat sig och menar att skiftet inte påverkat underrättelsetjänstens arbete negativt utan tvärtom förbättrat det inom områden som vapenspridning och energifrågor. »Kontraterrorism är en betydande, växande och levande del av vårt uppdrag«, förklarade Fran Moore, chef för CIA:s analytiska bransch, i en intervju med Washington Post tidigare i höst.

Tim Weiner är inte heller så oroad och menar att CIA ändå aldrig varit speciellt bra på spionage:

– Vi har aldrig åstadkommit den språknivå eller förståelse för andra länder och deras kulturer som krävs.

Men frågan om CIA:s befogenheter och legala status kvarstår. Gnistan till höstens debatt kring drönarprogrammet tändes efter att CIA-ledda drönarattacker dödat Anwar al-Awlaki, hans son och ytterligare en amerikan i Jemen som hade kopplingar till al-Qaida. De befann sig inte i närheten av någon stridszon och de fick aldrig sina fall prövade i domstol, vilket amerikanska medborgare har rätt till.

CIA fortsätter att operera i en juridisk gråzon, trots att de fått delvis militära befogenheter. Det är exempelvis oklart vilka kriterier som gäller för att någon ska hamna på deras dödslista.

– En av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna är att få veta hur lagen lyder, vem det än gäller. Jag förstår behovet av sekretess, men det borde aldrig få existera någonting som en hemlig lag, säger Gabor Rona, chef för avdelningen för internationell rätt vid Human Rights First i New York.

Obama-administrationen intygar att drönarprogrammet följer internationella bestämmelser, men människorättsjurister menar att det strider mot folkrätten och internationella krigslagar. Det är exempelvis förbjudet att döda andra länders ledare, men detta förklaras med att al-Qaida inte är en nation.

Philip Alston, FN:s särskilda rapportör när det gäller utomrättsliga avrättningar, noterade i en uppmärksammad rapport 2010 att CIA:s interna kontrollmekanismer inte haft någon märkbar effekt på myndighetens aktioner.

Den externa, kända, granskningen har reducerats till media, som ofta är beroende av läckt information inifrån CIA. »Resultatet är att det inte finns ett meningsfullt redovisningsansvar för ett spirande internationellt dödsprogram«, skriver Philip Ashton.

CIA har en historia av att utföra avrättningar. Det nya är att en icke-militär organisation nu dödar i en större omfattning och att det accepteras av en majoritet av den amerikanska befolkningen.

– Det är en psykologisk barriär som har brutits efter elfte september och krigen i Irak och Afghanistan. I Latinamerika tävlade CIA med den argentinska juntan om att störta regimer. Det var aktiviteter som CIA var involverat i men förnekade. Vad som är annorlunda nu är att även om CIA inte kommenterar drönarprogrammet, gör regeringen inget för att hindra att det blir känt, säger Gabor Rona.

Ali Soufan, före detta FBI-agent och känd CIA-kritiker under Irakkriget, stödjer drönarprogrammet, som av många betraktas som ett kostnadseffektivt alternativ när även försvaret genomgår tuffa budgetåtstramningar:

– Om du frågar vilken amerikan som helst på gatan vad de skulle välja, att skicka trupper till främmande land där de riskerar att dö eller skicka ett obemannat flygplan, tror jag de flesta skulle välja flygplanet, säger han.

När Barack Obama tog över som president 2009 hade CIA, efter flera år av kritik och skandaler, stagnerat till vad Tim Weiner kallar »en paralyserad byråkrati«. Obama gjorde då något som ingen amerikansk president tidigare gjort. Han samlade ledarna för underrättelseväsendet, försvaret och utrikesdepartementet för att koordinera och effektivisera krigen i Irak, Afghanistan och mot al-Qaida.

Slutsatsen av analysen var att CIA:s unika tillgång var dess hemliga drönarprogram, eftersom det gjorde det möjligt att döda fienden på hans/hennes eget territorium.

– Vi kunde döda dem och slapp föra dem till Guantánamo, säger Tim Weiner och noterar att tio gånger fler drönarattacker har utförts under Obama än under företrädaren Bushs två presidentperioder.

Dessa »riktade dödliga attacker« förklarades med hänvisning till artikel 51 i FN-stadgan som säger att en nation har rätt att begå krigshandlingar i självförsvar.

Jim Woolsey, som i rollen som CIA-chef mellan 1993–95 stöttade utvecklingen av drönarna för övervakningsändamål, prisar Obamas hantering av programmet.

– Vi är i krig. Tusentals människor dog den elfte september. Vi startade inte detta. Budskapet är att attackerar du oss då kan du vänta dig att vi attackerar dig, säger han.

USA:s drönarprogram

Drönare utvecklades redan på 1970-talet av främst CIA, men även försvaret.

Tysta plan. 1994 lanserades en »Predator«-modell med tyst motor som först användes för spionage i Bosnien och Kosovo. Sedan dess har drönare flugit i krigszoner vid sidan av beväpnade krigsplan för att stödja marktrupper och förse amerikansk militär i Bosnien, Kosovo, Jemen, Somalia, Afghanistan, Pakistan, Irak och Libyen med information.

Två program. Det ena av USA:s drönaråprogram är officiellt och drivs av militärens specialkommando. Det används i erkända krigszoner i Afghanistan och Irak och fokuserar på fiender till amerikanska trupper där, en förlängning av konventionell krigföring. Det andra bildades under George W Bush, drivs av CIA, är hemligt och riktar in sig på terrormisstänkta – även i länder som USA inte är i krig med.

Drönarnas baser. Drönarna flygs från flera platser i USA: nära CIA:s huvudkvarter i Langley, Virginia, samt från försvarets baser i Texas och Nevada. I september medgav flygvapnet att det också har baser i Etiopien, Seyschellerna och Djibouti. Enligt medie­uppgifter bygger CIA en drönarbas på hemlig plats på Arabiska halvön.

Fallet Anwar al-Awlaki

Amerikanen Anwar al-Awlaki, 40 år, dödades av en CIA-drönare i Jemen den 30 september. Han var en radikal predikant med kopplingar till al-Qaida i Jemen. I en attack den 14 oktober dödades även al-Awlakis 16-årige son, Abdulrahman.

Anwar al-Awlakis död är kontroversiell eftersom han var den första amerikanen på USA:s »dödslista«. I attacken dödades även amerikanen Samir Khan, som drev ett propagandistiskt magasin som uppmanade till terrordåd.

Internationell krigslag säger att fienden kan dödas på stridsfältet under det att han/hon är engagerad i fientlig handling. Människorättsaktivister uppger att dödandet av de tre amerikanerna är ett brott mot lagen eftersom de inte befann sig i en krigszon.

Källor: Reuters, AP, Washington Post, New York Times, Wall Street Journal, The New Yorker och Der Spiegel.

– Bostaden tillhörde en gång i tiden en läkare. Det här var mottagningsrummet. Sedan blev den en kommunalka. Nu är den min, säger han.

Minst fyra meter i tak. Stora fönster. En solid kommod med glasdörrar. På soffbordet ett konstverk som liknar ett kvinnligt könsorgan. Av någon anledning passar det mycket väl in i den borgerliga miljön – Jerofejev själv är en älskvärd person som ofta använder svordomar och könsord i sina böcker.

Genom de enorma fönstren silas Moskvas märkliga skymningsljus, skapat av obegränsade mängder avgaser och ett ständigt artificiellt ljus från hundratusentals gatulyktor, reklamskyltar och Mercedesbilar.

Jerofejev förnekar inte att han är privilegierad. Han är son till den högt uppsatta Sovjetdiplomaten Vladimir Jerofejev, som bland annat fungerade som Alexandra Kollontajs högra hand då hon var ambassadör i Stockholm under andra världskriget. Därefter fick fadern en hög post i Paris, staden där Viktor har vuxit upp. Familjen levde den sovjetiska överklassens skyddade och bekväma liv. Egen chaufför. Säker inkomst. Bostad.

Allt krossades då sonen Viktor började skriva dissidentlitteratur.

Sovjetledningen ställde den unge Jerofejev inför ett val: antingen gör du offentligt bot och bättring eller också får din far sparken.

– Pappa sa: »Det räcker med ett politiskt lik i familjen.« Det var allt. Jag behövde inte sluta skriva. Han offrade sig.

Viktor Jerofejev – författaren, rabulisten och tv-personligheten – dricker te ur en liten blåmålad tekopp i tunt porslin. Det är inte första gången han talar om sin far, ändå är han märkbart rörd.

– Pappa befriade mig. Han bevisade att anständiga människor finns överallt. De kan till och med arbeta i ett förfärligt system – fullt medvetna om att systemet en dag kan vända sig emot dem.

Det här, säger Jerofejev, är den ryska paradoxen. Den som västvärlden inte kan begripa. Att mänsklig anständighet kan ta sig många olika uttryck. Att den som tvingas vara en del av systemet fortfarande kan vara en människa.

– I västvärlden tror ni att individen är svagare än systemet och att Ryssland är ett exempel på detta. I själva verket är det tvärtom. Det är människan som är starkare och den saken har bevisats många gånger i Ryssland.

Det vore frestande att kalla Viktor Jerofejev en dissident, en av den ryska oppositionens frontfigurer. Så brukar vi beskriva personer i Ryssland som inte accepterar Putinregimen och vägrar vara rädda för den.Men i likhet med många andra oppositionella är Jerofejev ett slags enmansföretag. En egen röst som talar på sin egen scen.

I Ryssland finns det ingen gemensam scen där det offentliga samtalet förs, det finns hundratals. Det finns ingen enda samhällsfråga som är på allas läppar, det finns tusentals och alla debatteras i de egna kretsarna. Ryssland är tillräckligt stort för att tillåta ett stort antal totalt autonoma kretsar att verka. Det gör samhället diversifierat och svårt att greppa.

Ta till exempel det här med den ryska oppositionen.

Det sägs ofta att den ryska oppositionen är maktlös och svag. Hur ska man annars förstå att Vladimir Putin under sitt dryga decennium som härskare ständigt har stärkt sin makt?

Det är sant att oppositionen saknar politiskt inflytande. Det har blivit speciellt tydlig nu under kampanjen för parlamentsvalet. Flera oppositionspartier tillåts inte att delta i valet alls. De som har klarat sig igenom de byråkratiska procedurerna är så gott som osynliga i valkampanjen. Alla de stora riksomfattande tv-kanalerna är statligt kontrollerade och kör kväll efter kväll ut en förutsägbar kavalkad med Dmitrij Medvedev och Vladimir Putin som träffar pensionärer, besöker fabriker och inspekterar sjukhus.

Samtidigt blir det korrupta och ihåliga maktpartiet Enade Ryssland alltmer impopulärt. Just nu borde det egentligen vara ett gyllene tillfälle för oppositionen. Problemet är att motståndarna inte förmår att dra nytta av det eftersom de inte samarbetar utan bråkar med varandra. Den ryska oppositionen består, kan man säga, framför allt av personligheter.

De mest framträdande politikerna är Boris Nemtsov, Garri Kasparov, Eduard Limonov och Vladimir Ryzjkov. Andra profiler är människorättsaktivister som Ljudmila Aleksejeva. Och publicister, till exempel Julija Latynina och Arkadij Babtjenko.

Nya röster på scenen är bloggarna, av vilka den mest synliga är Alexander Navalnyj som tidigare var aktivist i det liberala partiet Jabloko. Nuförtiden skriver han en stormpopulär antikorruptionsblogg där han upprepade gånger har avslöjat Putinregimen. På ett för den ryska oppositionen mycket typiskt sätt är Navalnyj en oberäknelig person som också flirtar med högerextremisterna och för en månad sedan deltog i nationalistdemonstrationen Ryska marschen.

Det finns också en grupp ryska författare och publicister som nyligen har bildat en proteströrelse inför valet vid namn »Nach-nach«. De uppmanar väljarna att skriva »jag röstar mot alla« på valsedeln. Gruppen leds av författaren Dmitrij Bykov och humoristen Viktor Sjenderovitj, som har en egen talkshow på Radio Echo Moskvy – en radiokanal som ägs av det statliga gasbolaget Gazprom. Trots detta är Echo Moskvy en av dissidenternas viktigaste arenor. En sådan inkonsekvens är ett mycket bra exempel på hur det ryska samhället ofta fungerar.

– Makten vill ha oss kvar. De måste ju få veta vad som egentligen sker i samhället, säger Echo Moskvys chefredaktör Alexej Venediktov.

Så man kan säga att det visst finns en opposition. Den är omfattande och tillgänglig för alla på nätet, på teaterscenen, i etern. Men den har ingen samlande funktion.

Snarare utgör den ett slags andningshål för dem som känner att de ibland måste få luft under Putinregimens våta filt. För den här oppositionen har dumavalet i grund och botten inte så stor betydelse. Den skapande verksamheten, samtalet, rösterna fortsätter helt oberoende av politiska processer.

Och i den här brokiga, högljudda och bångstyriga kören som ständigt buar ut Kremlmaskineriet sticker Viktor Jerofejev ut. Kanske inte i kraft av en dirigent, men av en strålande solist.

Viktor Jerofejevs position är motsägelsefull. Han är ett rött skynke för den intellektuella elit som han själv är född i eftersom han ständigt kritiserar och häcklar den. Han har dragits inför rätta flera gånger för att ha förolämpat den ryska kulturen. Hans rabulistiska och ofta hejdlöst roliga texter gör konservativa rasande eftersom de inte tar någonting på allvar – inte kyrkan, Gud eller Rysslands mäktiga historia.

Dessutom irriterar Jerofejev etablissemanget med sin egen person. Han började en gång som litteraturkritiker och har doktorerat på Dostojevski, men gillar glamour och är inte främmande för det ytliga. Han rör sig gärna med ryska tv-stjärnor som Xenija Sobtjak och trivs som fisken i vattnet i rampljuset.

– Viktor är en playboy och stolt över att vara det. I Ryssland ska författare vara allvarliga och seriösa. Viktor bryr sig inte om sådana saker och det gör folk tokiga, konstaterar Jerofejevs författarkollega och goda vän Vladimir Sorokin.

Efter att ha skrivit ett flertal romaner, censurerats av Sovjetledningen, blivit ett internationellt namn och medverkat i stora europeiska och amerikanska tidningar blev Jerofejev hyllad tv-personlighet. Hans talkshow »Apokrif« har utgjort just den sortens andningshål den ryska oppositionen lever på. Hans bitskhet har gett honom supportrar och programmet var populärt hos den ryska intelligentia som Jerofejev älskar att gissla. Jerofejev bjöd in författare, konstnärer och kändisar, blandade högt och lågt, diskuterade litteratur, demokrati och humanism. Programmet har sänts regelbundet sedan 1998 på tv-kanalen Kultura.

Men nyligen drogs det in. Enligt Jerofejev själv just eftersom det är val på gång.

– De blir alltid extra nervösa i Kreml när det är dumaval, säger han i sin storslagna lägenhet.

Det grämer honom. Men han ger inte upp.

– Jag hoppas att vi hittar någon annan distributionskanal för programmet, kanske nätkanalen Dozjd.

Det gäller att komma vidare. Att inte fastna. Att hitta en väg runt svårigheterna. På det sättet överlever de ryska oliktänkarna, genom att sicksacka sig fram i ett samhälle som inte är demokratiskt men heller inte totalitärt.

Trots rättsprocesser och offentlig smutskastning har Jerofejev aldrig råkat verkligt illa ut – hittills. Han balanserar på en slak lina. Det är inte bara Kreml som kan slå tillbaka, det är också allehanda självutnämnda försvarare av Rysslands ära. Till exempel den fascistoida ungdomsorganisationen Nasji och andra nationalistorganisationer som har gjort sig kända för att hota och ibland fysiskt misshandla dem som vågar förolämpa Rysslands ära.

Enligt Jerofejev är det en miljö som ryska författare alltid har fått leva med – och blomstrat i.

– Ryssland är ett ställe där man experimenterar med människor. Det går inte att leva i det här landet utan att ens mänskliga kvaliteter hela tiden utsätts för prövning, säger han.

–Och den ryska litteraturen reagerar på detta. Som författare har man en unik möjlighet att borra sig in i mänskligheten, att omfatta den i hela dess djup. Det kan man inte göra på samma sätt i väst, där ni har en massa sociala avtal och ett välordnat, komfortabelt samhälle. På grund av detta lär ni er mycket mindre om det mänskliga i västvärlden.

Av den här anledningen är det i Ryssland som han vill verka, i Ryssland och ingen annanstans. Trots att han i grund och botten ser sig som en europé.

– Jag förstår inte hur det är möjligt att verka som författare i till exempel Sverige. Vad kan svenska författare ha att skriva om?

Samtidigt är han inte det minsta intresserad av att idealisera Ryssland.

– Ryssland är ett grymt samhälle därför att våra ledare har fastnat i den ryska sagans värld. Härskaren är allsmäktig, folket hjälplöst – tills det anar sig till en svaghet hos den som styr. Då hugger de honom i strupen. Det är därför våra ledare aldrig vill släppa makten ifrån sig. Vi lever i en arkaisk anarki och just nu ser jag inga tecken på förändring. Vi har fastnat i vårt mönster och klarar inte av att bryta oss loss.

Det positiva, enligt Jerofejev, är att friheten i dagens Ryssland trots allt är på en helt annan nivå än någonsin tidigare.

– Sovjetsamhället var fullständigt motbjudande i sin tarvlighet och sin kontrollfixering. Samhället kontrollerade till och med medborgarnas privatliv. Det slipper vi nu. Putinregimen är otrevlig men samtidigt måste man se nyktert på den. Faktum är att Putin är liberalare än 80 procent av ryssarna. Många skulle vilja ha en betydligt grymmare ledare. Om Putin ersätts av en sådan person som majoriteten av de ryska väljarna vill ha får jag stora problem.

Fakta | Krävs 7 procent

Ryska parlamentsvalet den 4 december. Det krävs minst 7 procent för att komma in i parlamentet duman.

•Mot seger: Enade Ryssland, Putins regerande parti (60 %, 315 av 450 platser i senaste valet). Prognos i år enligt Levadainstitutet: 252 platser, senaste opinionsmätning 53 %.
•Utmanare: Liberaldemokraterna, leds av ultranationalisten Vladimir Zjirinovskij (7–10 %). Kommunistpartiet, leds av Gennadij Ziuganov (15–20 %).
•Hindras från att ställa upp av tekniska skäl: Parnas, som leds av tio regimkritikern Boris Nemtsov.

Jonas Otterbeck är lektor i islamologi och Leif Stenberg är docent vid Center for Middle Eastern Studies, Lunds universitet.

Vad är det som provocerar med partier på islamisk grund? Fram till nyligen var dessa partier oprövade och deras kritik och partiprogram var populistiskt, inte realistiskt, formulerade. Allt skulle bli bra genom islamisering då islamiska ideal kommer från Gud. Hur arbetslöshet, bostadsbrist, internationella kontakter, generationskonflikter eller domstolsväsendet skulle hanteras har inte framgått. Dessutom har man haft grumliga agendor i relation till religiösa minoriteter, förhållandet mellan könen, samt till hur de med avvikande åsikter ska behandlas. Partierna har framhävt ett starkt, islamiskt rättvisepatos och med det som främsta trumfkort faktiskt lyckats mobilisera ett omfattande stöd.

Dessa partier har inte getts många chanser att visa vad de går för. I stället har de utsatts för våld från staten, själva romantiserat våld och även tagit till våld. Men något har hänt. Arabiska, islamiska partier har tagit plats i flera parlament och har utvecklat islamdemokratiska drag, ibland uttalat modulerade efter turkisk modell.

I Marocko finns Rättvise- och utvecklingspartiet som genomförde sitt första val 2002 och då vann 42 av 325 platser, 2007 vann de 46. Partiet tillåts inte att ställa upp i alla valdistrikt. Där de har fått ställa upp har de gjort bra ifrån sig. De menar sig vara ideologiskt inspirerade av Turkiets styrande parti med samma namn.

I Tunisien har Rashid al-Ghannouchis parti an-Nahda (Förnyelsepartiet) varit olagligt fram tills vårens revolution. Tidigare har partiet verkat som nätverk och organiserat kritik och demonstrationer mot regimen. Al-Ghannouchi anses av vissa vara en hårdför, våldsbejakande islamist, av andra en liberal som talar om behovet av utbildning för både kvinnor och män och om facket som en viktig ingrediens i ett samhälle. I samband med det tunisiska valet den 23 oktober då an-Nahda fick 41,7 procent av rösterna har han vid flera tillfällen betonat att partiet förespråkar en demokratisk stat, vilket han menar är det bästa systemet för att motverka orättvisor och auktoritära regimer.

I Algeriet är islamiska partier tillåtna och deltar i valen. Till exempel fick det Muslimska brödraskapsinspirerade partiet Rörelsen för fredens samhälle (Harakat mujtama as-silm) 9,64 procent av rösterna i parlamentsvalet 2007 och är landets tredje största parti. Partiet ingår i en koalition som stöder sittande president.

I Egypten har partier på religiös grund varit förbjudna. Däremot har politiker som varit knutna till Muslimska brödraskapet kunnat agera som partipolitiskt obundna kandidater. I parlamentsvalen 2005 vanns 20 procent av platserna av Muslimska brödraskapskandidater. I år, efter revolutionen, har brödraskapet registrerat partiet Frihets- och rättvisepartiet.

I Jordanien har Den islamiska aktionsfronten, ett muslimskt brödraskapsparti, funnits sedan 1992. Valresultaten har varierat. Intressant att konstatera är att innan partiet tilläts agera politiskt fördömdes demokrati som ett västerländskt påfund, men väl insläppta i det politiska systemet har demokrati kommit att beskrivas som en naturlig islamisk ordning.

Uppräkningen kan fortsätta och inkludera partier som Hizbollahs politiska gren i Libanon, islamiska politiska grupperingar i Israel och Irak. På Arabiska halvön, där de parlamentariska systemen generellt är rudimentära, förekommer nästan ingen legal partipolitisk verksamhet.

An-Nahdas framgång i tunisiska valet kommer vara en viktig indikation på islamdemokratins utveckling. Islamiska partier kommer med stor sannolikhet att ta plats i Egyptens parlament. Vilken typ av partier kommer de islamiska partierna visa sig vara? Den islamdemokratiska möjligheten finns och bör inte avfärdas. Islamdemokratiska partier kommer fortsatt att misstänkliggöras av sekulära arabiska eliter och framställas som mörkermän som inget hellre vill än att dra klockan tillbaka vad gäller internationalisering och personlig frihet generellt, och minoriteters, kvinnors och homosexuellas rättigheter specifikt. Och i jämförelse med den globalt rörliga eliten i arabvärlden är islamdemokraterna gissningsvis konservativa och misstänksamma mot samtidsmoderniteten ungefär som polska och italienska kristdemokrater kan sägas vara. Denna typ av anklagelser har även riktats mot svenska kristdemokrater: ett polerat yttre döljer den sanna kärnan av partiet som vill påtvinga folk kristen moral genom lagstiftning.

De flesta islamiska partier som nu formeras eller stärks har sitt arv i politisk islam. Dessa partier har många gånger flörtat med en populistisk retorik som legat nära delar av den fascistiska tanken om en elit som uppstår ur folket, företräder folket (som inte förmår företräda sina intressen) och som ska rena landet genom att införa god moral och ordning och reda. Men i dag agerar partierna i en annan socio-ekonomisk verklighet. Många kan företräda sig själva och gör dessutom det. Den utbildade delen av de arabiska samhällena har ökat markant de senaste decennierna, likaså har fler fått det ekonomiskt bättre trots stora statsfinansiella problem och bildar nu en krävande medelklass. Till detta kommer en medialisering av omvärlden som ökat dramatiskt sedan 1998. Statliga medier har tappat kontrollen över vad medborgarna ser och läser. Många vet vad som sker i andra länder och kräver samma möjligheter på hemmaplan. Internationell rörlighet och migration har ytterligare accentuerat detta.

Samtidigt har de som lever av arbetar­klassyrken eller är arbetslösa fått det påtagligt besvärligare att få ihop till mat och hyra. Demografer brukar hävda att cirka 50 procent av befolkningen är under 25 år (ge och ta ett par år) i de olika arabiska länderna. En påtagligt ung befolkning. Medan arbetarklassen är frustrerad över svårigheten att leva på lönearbete eller ens att få arbete, är medelklassen irriterad på bristen på politisk, kulturell och liv­stilsfrihet. Inom den stora högutbildade gruppen finns dessutom många som när en stark frustration över att den högre utbildningen inte har lönat sig och tillika att de saknar den frihet som de så tydligt kan se i andra delar av världen.

Det är i relation till denna vardag de islamiska partierna har skäl att utveckla en islamdemokratisk agenda. Islamiska partier som får valframgångar men utvecklar sig i den totalitära riktningen kommer snabbt utsättas för kritik om brist på frihet. En inskärpt moral kommer inte leda till ekonomiska framgångar. Islamdemokratiska partier har bättre förutsättningar att fortsätta ett islamiskt politiskt arbete. Genom att acceptera en del av det politiska ansvaret, inte hela, genom att arbeta pragmatiskt, och genom att ha politisk förståelse för kärnan i protesterna (det vill säga ekonomi och lusten till frihet och inflytande) kan nog en islamdemokrati på bred front se dagens ljus.

De islamdemokratiska partierna kommer med stor sannolikhet vara moralkonservativa (inte minst i sexualitets- och genusfrågor); de kommer vilja utöka lag­stiftningen baserad på sharia; de kommer ha en del företrädare som får sekulära intellektuella att rysa. Just som flera kristdemokratiska partier i Europa. Men om de får en chans att växa i sina roller som demokratiska partier finns det en chans att vi inom något årtionde har en pragmatisk islamdemokrati som fungerar tillsammans med andra partier i flera länder i arabvärlden.

Om det är arabiska länders medborgares önskan att sådana partier ska få testa sin förmåga i politiken, varför skulle vi inte se på resultatet först och döma sedan? Just som inom de forna östeuropeiska länderna kommer det att ta tid att finna en väg framåt, inte minst ekonomiskt. Sverige är ingen god jämförelse för om det går bra för exempelvis Egypten. Turkiet, Rumänien, Ungern och Polen är betydligt mer realistiska. Och Turkiet har ett starkt islamdemokratiskt parti, vars förlagor förbjudits vid olika tillfällen. De andra har kristdemokratiska partier av olika storlek framväxta efter liberaliseringen av partipolitiken.

Händelsen stöttes och blöttes i egyptiska medier i flera dagar efteråt. Den 76-årige ordföranden för De väpnade styrkornas högsta råd, det mäktiga militärråd som i princip styr Egypten enväldigt, hade bara synts i offentligheten någon enstaka gång sedan revolutionen i februari 2011. Han hade definitivt aldrig visat upp sig utan uniform förut.

På Facebook och Twitter bildades flera grupper som analyserade händelsen. Vissa såg tilltaget som ett illa maskerat marknadsföringsförsök inför det kommande presidentvalet. Andra skojade mest om saken: »Vi vill ha ett civilsamhälle, inte en civil kostym«, muttrade någon.

Hamdi Hassan, politisk analytiker vid demokratiinstitutet Idea och författare till två färska rapporter om situationen i Egypten, låter frustrerad, nästan arg. Han sitter på sitt kontor i Kairo och försöker bringa klarhet i de senaste dagarnas händelser. Medan vi talas vid håller ett 40-tal organisationer och intressegrupper på att mobilisera till en miljonmarsch efter förra helgens händelser, då ett trettiotal personer dödades i sammandrabbningar mellan polis och demonstranter.

– Egypten styrs av 19 generaler som dessutom är några av landets rikaste personer. De är professionella militärer, men politiskt är de helt oprövade. Problemen är övermäktiga för militären, de har fattat alldeles för många klumpiga beslut, till exempel vid stormningen av israeliska ambassaden och i samband med våldsamheterna vid tv-huset i oktober, säger han.

Väldigt lite är känt om de 18–19 medlemmarna i De väpnade styrkornas högsta råd (Supreme Council of the Armed Forces, Scaf). Anledningen är enkel. Det mesta som rör militären, till exempel dess storlek och budget, är statshemligheter i Egypten. Armén, som är en av världens största sett till antalet soldater, åtnjuter dessutom en alldeles särskild ställning i det egyptiska samhället. Det har aldrig varit något man pratar om, än mindre kritiserar.

Rådet har ändå en kärna. Dit hör överbefälhavare Mohamed Hussein Tantawi och generallöjtnant Sami Hafez Enan, rådets ordförande respektive vice ordförande. Andra framstående medlemmar är vice­amiral Mohab Mamish och generallöjtnant Reda Mahmoud Hafez Mohamed, flottans respektive flygvapnets högsta chefer. Därutöver ingår kommendörerna för de olika militära zonerna, någon departementschef och chefen för tullverksamheten. Samtliga är högt uppsatta militärer. Med undantag av den mer ålderstigna överbefälhavaren Tantawi är de flesta i 50- och 60-årsåldern. Flera har studerat i USA, ett land som årligen ger Egypten runt 1,3 miljarder dollar i militärt bistånd.

I samband med Hosni Mubaraks avgång i februari hyllades Tantawi som en revolutionshjälte. Han besökte Tahrirtorget mitt under tumultet i början av februari, vilket många uppfattat som en uppmuntrande blinkning till demonstranterna. Militär­rådet ansågs tidigt skydda revolutionen och försvara det nya, demokratiska Egypten. Detta trots att Tantawi varit försvarsminister sedan 1991 och i allra högsta grad var en del av den gamla regimen. Han lär ha fått öknamnet »Mubaraks pudel« av vissa underordnade officerare.

I de få personporträtt som finns tillgängliga i internationella medier beskrivs Tantawi som en okarismatisk person, lojal mot regimen och ointresserad av rampljuset. Ett Wikileaks-publicerat dokument från 2008 avslöjar att USA-administrationen ansåg honom vara en åldrad bakåtsträvare, motståndare till både ekonomisk och politisk reform och nästintill besatt av att uppnå nationell enighet.

Kort efter Mubaraks avgång författade Tantawi och hans underordnade ett uttalande om att militärrådet ska bevara »stabiliteten och säkerheten« i nationen. Undantagstillståndet skulle upphöra och fria och demokratiska val genomföras snarast möjligt. Framför allt sa rådet sig stå bakom folkets »legitima« krav på förändring. Det var en viktig formulering.

Till en början agerade de också kraftfullt. Rådet upplöste parlamentet, upphävde konstitutionen och satte en tidtabell för val. Den impopulära före detta inrikesministern Habib al-Adly arresterades, liksom Mubaraks söner Gamal och Alaa. Avsikten verkade vara att införa demokrati. Men allt fler bedömare har börjat tvivla på den saken.

– Talet om demokrati känns absolut inte genuint. Även om de vill ha demokrati saknar militären en politisk plattform. De är gammaldags människor som är vana att ta beslut utan diskussion. De har inte verktygen som behövs för att styra ett land med så stora utmaningar som Egypten, säger Hamdi Hassan.

Sedan maktövertagandet har generalerna författat drygt 200 dekret och postat ett 80-tal inlägg på arabiska på sin Facebook-sida. Folkets jubel tystnade för länge sedan. Militärstyret skulle bara vara i ett halvår, men generalerna har fattat flera beslut som har sinkat valprocessen och ökat militärens makt. Flera gånger har folkets vrede tvingat militärrådet att backa från sina ursprungliga beslut. Det gällde till exempel beskedet i våras om att strejker skulle förbjudas. Enligt statsvetaren Islam Habib är strategin med »testballonger« medveten:

– Generalerna förstår inte vad folket vill ha, men mönstret är tydligt. De fattar hårda beslut som gynnar dem själva och anpassar besluten beroende på vilka reaktioner de får.

Tantawi fortsätter hävda att militären inte är intresserad av att behålla makten i det långa loppet. Både oppositionsledare och forskare är beredda att hålla med.

– De är egentligen mer intresserade av att styra än att regera, men under omständigheterna som råder vill de vara säkra på att de får behålla sina privilegier. Det är svårt att säga vad deras avsikter är, men jag tror inte att de är intresserade av att införa en militärdiktatur. De vill ha en bakgrundsroll, säger Islam Habib.

De flesta bedömare är överens om att allting egentligen handlar om pengar. Militären uppges kontrollera runt 40 procent av Egyptens ekonomi i form av mark, företag och tillgångar. Den äger livsmedelskedjor, turistanläggningar i Hurghada och Sharm El-Sheik – populära svenska chartermål – och fabriker som tillverkar allt från militär utrustning till tvapparater. De vill inte regera, men de har ännu inte funnit en politisk kandidat som passar deras syften tillräckligt väl. Ingen vågar sia om framtiden, men alla är ense om att militären hårdnackat kommer att försvara sin ställning i det egyptiska samhället.

På Tahrirtorget fortsätter ungdomarna att skandera »Vi vill ha bort militärrådets överbefälhavare«. Fältmarskalk Tantawi lär inte ge sig utan kamp.

Fältmarskalk Mohamed Hussein Tantawi

•Överbefälhavare och ord­förande för militärrådet.
•Född 1935, har nubiskt ursprung.
•Yrkesofficer sedan 1956.

Sedan dess har Tantawi bland annat deltagit i Egyptens tre krig mot Israel och varit militärattaché i Pakistan. Tillträdde som försvarsminister under Mubarak 1991. Känd för att vilja behålla freden med Israel.

Generallöjtnant Reda Mahmoud Hafez Mohamed

•Högsta chef för flygvapnet.
•Född 1952.
•Utexaminerad pilot 1972.

Stoltserar med 2 500 flygtimmar och har flugit ett stort antal stridsflygplan. Deltog i Yom Kippur-kriget mot Israel 1972. Spenderade en längre tid som sambandsofficer i USA 1998, bland annat på grund av sina kunskaper om, och erfarenhet av, stridsflygplanet F16. Gift, har fyra barn.

Generallöjtnant Sami Hafez Enan

•Stabschef och vice
ordförande i militärrådet.
•Född 1948.
•Började studera juridik men hoppade av och anslöt sig till armén 1966.

Utbildad i Sovjet, har även deltagit i militär utbildning i Frankrike. Mer mottaglig för »personliga band« med USA än Tantawi, enligt ett Wikileaks-dokument. Har kallats »Washingtons och Muslimska brödraskapets favoritgeneral«.

Viceamiral Mohab Mamish

•Högsta chef för flottan.
•Född 1948.
•Examen från militärskolan 1971.

Har läst flera specialkurser inriktade på ubåtar och deltagit i militära utbildningar i utlandet vid flera tillfällen: bland annat fem kurser i USA, men även i Kina, Storbritannien, Förenade Arabemiraten, Grekland och Frankrike. Gift, har två döttrar. Har ett tiotal militära utmärkelser och medaljer.

Fakta | De senaste händelserna

Sedan Mubaraks avgång den 11/2 har militärrådets popularitet dalat. De senaste händelserna:

22/11 I ett tv-sänt tal lovar fältmarskalk Tantawi att makten ska överlämnas till en civil regering den 1 juli 2012.

21/11 Regeringen lämnar in sin avskedsansökan. Militärrådet kallar till krissamtal med politiska företrädare för att diskutera situationen.

19/11 Våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och kravallpolis runt Tahrirtorget i Kairo. Under helgen dödas ett 30-tal personer, över 1 200 personer skadas.

1/11 Militärrådet presenterar en grundlagsskiss som i princip ger armén självstyre, samt effektivt stoppar all insyn i militärens budget.

Islam Habib är statsvetare med inriktning på Egypten och Mellanöstern.

Det står nu klart att det styrande militärrådet som tog över efter Mubaraks fall spelar en politisk roll som de varken är vana eller tycks bekväma vid. De politiskt oerfarna generalerna, med den tidigare försvarsministern Mohamed Hussein Tantawi i spetsen, har med en anmärkningsvärd tvetydighet varken gjort klart för Egyptens befolkning eller för omvärlden när de tänker lämna över makten till ett civilt styre. De sex månader som inledningsvis utlovades har redan hunnit bli åtta och resten är höljt i dunkel.

Militärrådets agerande har efter resningen varit ett återkommande orosmoment. Många egyptier betvivlar generalernas avsikter som gång på gång har visat en benägenhet att fatta beslut utan att rådfråga vare sig politiska partier eller civilsamhälle. Skeptikerna går så långt som att fråga om Egypten genomlevde ett folkligt uppror eller en militärkupp. Rådet har vid upprepade tillfällen brutalt slagit ned demonstrationer. Civila medborgare har ställts inför militärdomstol efter deltagande i demonstrationer, anklagade för uppvigling mot militären och hotande av stabiliteten. Även yttrande­friheten har inskränkts ytterligare genom ökad censur, svårigheter att förnya sändningstillstånd för satellitkanaler samt fängslanden av bloggare.

När väljarna i november går till val­urnorna kommer det förhoppningsvis att bli landets första val i en verkligt pluralistisk miljö på decennier. Valet till parlamentets underhus är planerat att hållas i tre omgångar med start den 28 november. Sedan följer motsvarande process för valet till överhuset, shurarådet, som förväntas avslutas i mars 2012. Därefter ska en kommitté väljas för att skriva en ny konstitution som sedan blir föremål för en folkomröstning. Presidentvalet hålls först efter att denna process är avslutad. Detta innebär att Egypten får dras med ett militärt styre till slutet av 2012 eller 2013. Parlamentsvalen och det följande konstitutionsförfattandet är avgörande för landets politiska utveckling samt för den framtida presidentens roll i politiken. Det efterföljande presidentvalets betydelse är därför avhängigt den roll som tillskrivs presidenten i den nya konstitutionen.

Förberedelserna inför valen har kantats av såväl förvirring som kontroverser. Fram till alldeles nyligen existerade varken en vallag eller ett tydligt tidsschema för när maktöverlämningen förväntas att ske. Nu när datumen for valen är satta och vallagen på plats förblir en majoritet av de politiska krafterna i landet dock kritiska till det system som antagits. De flesta partierna vill se ett proportionellt valsystem med partilistor där ett mer pluralistiskt politiskt klimat kan växa och som på ett bättre sätt avspeglar samhällets olika opinioner.

Framför allt har debatten handlat om att det gamla majoritetsvalsystemet med stora valdistrikt endast gynnade det gamla regeringspartiet, NDP, och det organiserade Muslimska brödraskapet. Dessa är de enda politiska aktörer med tillräckliga resurser för att driva framgångsrika kampanjer. Utan tvivel underlättade det gamla systemet, med en resursstark kandidat med stark lokal anknytning, förekomsten av röstköp vilket knappast gynnade det partipolitiska livet.

Militärrådet har visat sig vara motsträvigt i att uppfylla kraven om ett fullständigt proportionellt valsystem. Slutligen godkändes en vallag med ett blandat system, där en tredjedel väljs enligt det gamla majoritetsvalsystemet och två tredjedelar via proportionella val med partilistor. Det återstår att se hur ett sådant system ska göras lättbegripligt. Inför Egyptens första val på decennier har det skett en explosionsartad tillväxt av nystartade partier. För en befolkning som efter decennier av autokrati och nästintill enpartistyre i princip har blivit apatiska inför partipolitik är floran av partier med vaga eller snarlika plattformer minst sagt förvirrande. I årtionden har de egyptiska väljarna endast fått välja mellan regeringspartiet NDP, oberoende kandidater från det förbjudna Muslimska brödraskapet eller de trötta och splittrade liberala och vänsterinriktade oppositionspartierna.

Många av de nya partierna har en tydlig social profil som syftar till att minska de enorma klyftorna i samhället. I ett försök att överbrygga de skiljelinjer som trots allt förblir tydliga mellan sekulära och islamistiska partier har ett flertal både islamistiska och sekulära partier ingått i ett förbund – Demokratiska alliansen. Även om den kommer att ställa upp med gemensamma vallistor syns det redan splittringar och ju närmare valen vi kommer desto större verkar oenigheten bli. Dessutom har rivaliserande allianser, bland annat det Egyptiska blocket, med främst liberala och sekulära partier, skapats som en motpol, vilket ytterligare har förstärkt gränsdragningen mellan islamisterna och de sekulära. Exempelvis har en av de framträdande figurerna för det Egyptiska blocket, Osama al-Ghazali Harb, tydliggjort att blockets främsta mål är att »[…] det nya Egypten måste vara en civil demokratisk stat.«

Islamisterna har varit en uppmärksammad faktor att räkna med inför de kommande valen. Inte minst i västvärlden har oron för ett islamistiskt maktövertagande à la Teheran överskuggat många av Egyptens politiska problem. Det råder ingen tvekan om att Muslimska brödraskapet kommer att spela en betydande roll i de kommande valen. Organisationen, som efter Mubaraks fall nu har bildat ett parti, har i högre utsträckning än många andra politiska krafter fokuserat på de kommande valen och har ett försprång tack vare sin breda gräsrotsrörelse och organisatoriska överlägsenhet.

Muslimska brödraskapets pragmatiska hållning och tveksamhet inför att delta i demonstrationer och kritisera militärrådet har på senare tid upprört och alienerat inte bara många i de egna leden utan även övriga politiska krafter. Avhopp av individuella medlemmar, från den annars i alla fall utåt sett enade organisationen, har resulterat i nya partibildningar och illustrerar just de politiska splittringarna i Egypten.

Betydligt mer extrema och strikta i sin tolkning och tillämpning av islam är salafisterna. Dessa bokstavstrogna sunnimuslimer med puritanska metoder för islamisk teologi, har under Mubaraks tid varit apolitiska och hållit en låg profil. Nu förbereder de sig inför de kommande valen och har sedan presidentens fall bildat ett antal olika partier som alla kännetecknas av en islamisk profil med slutmålet att tillämpa sharia och sprida islamiska värderingar i samhället.

Inträdet av salafisterna på den politiska arenan har oroat och ansträngt debatten om landets religiösa identitet och gjort den islamist-sekulära uppdelningen tydligare.

Relationen mellan salafisterna och det Muslimska brödraskapet har historiskt sett varit fientlig. I det post-revolutionära Egypten är detta förhållande emellertid mer svårtolkad. Å ena sidan har deras olika syn på religion och hur det framtida Egypten ska se ut varit en anledning till spänningar och försvårat möjliga allianser. Å andra sidan tycks de båda grupperna måna om att undvika direkt konfrontation då deras intressen många gånger sammanfaller. Egyptiska medier har exempelvis upprepade gånger rapporterat om angrepp från salafister mot det Muslimska brödraskapets parti – Frihet och rättvisa. Något som har förnekats av såväl partiledaren för det största salafistiska partiet, Emadeddin Abdel-Ghaffour, som den framträdande representanten för brödraskapet, Mohamed el-Beltagy.

Många av de rika och inflytelserika affärsmän som tillhörde det gamla regeringspartiet NDP förblir en betydande politisk kraft i landet inför valet. Dessa så kallade folol (rester av den gamla regimen) har sedan en tid tillbaka omgrupperat sig och är fast beslutna om att återta en bit av det nya Egypten. Hittills har de bildat minst sju nya partier med nya namn och plattformar.

För att hindra folols återkomst har en samling aktörer bestående av både partier och aktivistgrupper ironiskt nog vädjat till militärrådet att de ska tillämpa en förräderilag från Nasser-eran. Lagen skulle bland annat innebära ett uteslutande från politiken och statliga tjänster på ledande positioner i tio år för tidigare framträdande personer inom NDP. Förutom de implikationer en sådan tillämpning skulle innebära ur ett demokratiskt perspektiv, tycks förespråkarna glömma bort eller ignorera hur denna lag flitigt användes för att utplåna det politiska livet under Nassers tid – alltså tvärtemot revolutionens krav på ett pluralistiskt och fritt samhälle.

Den totala oreda som råder på den politiska scenen i dag avspeglar på många sätt Egyptens sköra tillstånd. Det egyptiska samhället blir alltmer polariserat vilket går tvärs emot den anda som rådde under upprorets mest intensiva dagar. Slagorden »Lyft ditt huvud högt, du är egyptier« som stolt skanderades under upprorets mest intensiva dagar framstår nu som en avlägsen dröm. De tragiska händelserna som inträffade den 9 oktober utanför den egyptiska tv-byggnaden vittnar om detta. Minst 25 människor dödades och ett hundratal skadades när sammandrabbningar skedde i samband med en fredlig protestmarsch mot diskrimineringen av den kristna minoriteten, kopterna, i Egypten.

Den brutala hanteringen av demonstranterna från militärpolisens sida och de statliga tv-kanalernas uppvigling av landets muslimer mot den kristna minoriteten saknar tidigare motstycke i Egypten. Det ska emellertid inte förnekas att det existerar sekteristiska motsättningar på flera håll i Egypten och att denna fråga är extremt tabubelagd, speciellt efter år av vårdslöst försummande av kopternas missnöje från den egyptiska statens sida. Kopterna, som utgör cirka tio procent av befolkningen, har upplevt diskriminering från statens sida, både gällande arbetsmöjligheter samt religionsutövande. De har haft svårigheter att nå högre offentliga tjänster, att få tillstånd till att bygga kyrkor samt uttryckt missnöje över bristande statligt beskydd för sin utsatta situation.

Under Mubaraks tid vid makten prioriterades stabilitet och konflikten om kopterna sopades under mattan. Numera tycks det råda en föreställning om att tiga ihjäl eller ignorera frågan skulle lösa problemet.

De flesta politiska partier i dagens Egypten befinner sig i dessa dagar utan tvekan i ett tillstånd som är främmande för dem och försöker navigera sig efter bästa möjliga förmåga.

Oaktat själva valresultatet blir parlamentsvalens förlopp en vägvisare. Valdeltagandet inför de kommande valen förväntas bli högre än de cirka 40 procent som lade sin röst i folkomröstningen gällande konstitutionsändringarna som ägde rum i mars i år. Ingen kan dock vara säker på egyptiernas väljarpreferenser nu när valen förhoppningsvis blir mer öppna och fria.

Den Kairobaserade journalisten Issandr Amrani, som driver bloggen The Arabist, skriver till exempel att »det finns all anledning att frukta att såväl valdeltagande som förtroendet för valet i Egypten kommer att lida av den oklara och förvirrade valprocessen och det generellt osäkra klimatet som råder«.

Även om de sakpolitiska frågorna är viktiga utgör valen främst en indikator om vilka aktörer som kommer att vara med och forma det framtida Egypten. Det kommer därför snarare att handla om att forma en politisk och social identitet i ett land som har gått vilse.