Jag funderar på metaforer. Förra året bytte jag från pc till mac, och gradvis har min irritation över macens opraktiska operativsystem ökat så att den är nästan lika stor som min avsky för Windows brukade vara. På samma sätt har min avsmak inför våra borgerliga partier vuxit sedan de kom till makten, så att jag sedan länge tycker lika eller mer illa om dem än vad jag vagt minns att jag en gång tyckte om den senaste socialdemokratiska regeringen.

Men vad är det jag ogillar och ogillade? Är det innehållet eller formen? Hårdvaran eller mjukvaran? Jag är ingen seriös politisk kommentator. Saker som förmodligen är mycket komplicerade framstår i mina ögon som mycket enkla. Av en vald regering och ett samhälle vill jag ha sådana småsaker som ekonomisk rationalitet och ett visst mått av värdighet. Att man aldrig får vare sig det ena eller andra tenderar att hänga samman, och det enda man får som kompensation är det där som kallas ideologi.

Ovärdigt är till exempel Sveriges akut sammanfallande järnvägssystem. Och om den avgudade Borg hade minsta lust att fixa det så skulle nu vara ett bra tillfälle att så att säga uppdatera hårdvaran, när Sverige kan låna pengar till lägre ränta än inflationen. (Vilket förstås även påtalats av många som kan mer om sådant än jag, till exempel Konjunkturinstitutet.) Eller om man kanske skulle ha lust att lösa bostadsbristen i städerna, vad vet jag. Men Borg väljer, likt en gång Ceausescu, att i stället ha avbetalning av statsskulden som övergripande vision. Trots att den redan är rekordlåg. Låt hellre befolkningen öka sina skulder med pengar lånade till högre räntor för att kunna slåss om de få bostäder som finns …

Och det här med utförsäljning av äldrevård och annat. När både forskning och logik och en rad av skandaler säger att det varken blir billigare eller bättre. Är det värdigt? Eller rationellt?

Varför är allt en trasa? Varför känns det i princip välmående Sverige år 2012 som ett sådant pajasland? Det hjälper förstås inte att jag precis råkade se YouTube-klippet där herr Reinfeldt talar om att vanligt folk ska slippa se folk med »drog­ögon mitt i ansiktet«. Eller att fru Reinfeldt ger metaintervjuer om att hon visst ger intervjuer, även om hon fortfarande inte svarar på frågor om politiken.

Lärarkåren ska, i stället för vettiga löner och en mindre usel utbildning, få fina låtsaslegitimationer av ett bemanningsföretag. Kunde inte lika gärna Proffice leverera ministrar också?

Socialdemokratin hade i bättre dagar något IBM-aktigt över sig: tråkigt och klumpigt, men gediget och förutsägbart. Jag vet inte vad alliansen är. Knappast Apple. Kvalitetskänslan är lika stor som i någon plastig ipadkopia från Sydostasien. En sak har de dock gemensamt med en äkta ipad: deras affärsidé är inte bara att erbjuda ett system som lockar till sig köpare, utan också ett system som är väldigt svårt att byta tillbaka från. Det är lätt att sälja ut allmän egendom till underpris, men svårt att köpa tillbaka den. Som någon påpekade: det finns lagar som skyddar privat egendom från nyckfull statlig expropriering, men inte motsvarande skydd åt andra hållet.

Antagligen är jag korkad som inte begriper det förträffliga i den förda politiken. Men i så fall önskar jag att någon ansvarig skulle förklara den för mig, med argument snarare än slogans. Och nästa gång jag byter dator ska jag, utan större förhoppningar, testa Linux. Operativsystemens svar på miljöpartiet?

Det var tio månader sedan och han hette Håkan Juholt .

Men Stefan Löfven är ingen Juholt. För det första har han något som hans tre närmaste företrädare saknade. Han är ödmjuk. Hans installationstal var en övning i att täcka upp alla sina svaga punkter. Och socialdemokratin måste ödmjuka sig i dag, erkänna sina fel, be om förlåtelse.

Han är också genuin. Naturligtvis kommer moderaterna, som jobbat så hårt på att vara Allmänintresset, stämpla Löfven, den första fackpampen i modern tid som blivit partiledare, som Särintresset. Men pratet om Det Nya Arbetarpartiet kommer kännas ganska fånigt när Löfven kommer med sitt svetsaggregat.

Men svarar Löfven därför på de dilemman socialdemokraterna står inför: Hur återtar vi ekonomisk trovärdighet och regeringsduglighet från moderaterna? Hur återfår vi mittenväljarna och den urbana medelklassen?

Vissa tror återigen att det som efterfrågas är »traditionell« socialdemokratisk politik. Det är det inte. Partiet har nu prövat att inte bryta med traditionerna under tre olika ledare, med tre helt olika profiler. Ingendera har fungerat.

Det påstås ibland att traditionalisterna på landsbygden övergett socialdemokraterna. Statistiken visar tvärtom: det är bara traditionalisterna som är kvar nu, alla andra måste Löfven återerövra. Att han älskar Modo räcker inte när han ska värva på Södermalm och Möllevångstorget. Och han själv har ingen ekonomisk kompetens som räcker mot Anders Borg, hur respekterad han än må vara i storindustrin. Den måste han rekrytera i ett parti som dränerats på sina skarpaste hjärnor.

Det är därför inte självklart att detta är profeten som kan leda tio procent medelklassväljare på en ny resa tillbaka från Borg och Fridolin. Som kolumnisten Thomas Friedman sa om Obama: »We have seen the man, now please give us the man with the plan.« Eller som Reinfeldt redan börjat antyda: Löfven är väl trevlig, men vad vill han?

Frågan är om Löfven själv vet.

Å ena sidan står Löfven för modiga ting som skett i svensk fackföreningsrörelse. Under krisen accepterade han radikala lönesänkningar för att bibehålla jobben. Under förre Metallbasen Göran Johnsson var han med om Industriavtalet som burit industrins konkurrenskraft. Till skillnad från Borg har Löfven antytt att arbetsrätten kunde vara mer flexibel, med starkare skyddsnät, som i Danmark. Hans enda och främsta kritik av det egna partiet i sitt installationstal handlade om jobbpolitiken.

Å andra sidan har han varit osynlig i samhällsdebatten, även jämfört med andra fackledare. När han tagit bladet från munnen har han inte framstått som någon förnyare – snarast en statsplanerare som med »aktiv industripolitik« står beredd att öppna statlig akutmottagning för allt från Saab till kärnkraften. Han har aldrig, som Göran Johnsson, varit någon intellektuell ledare.

Mona Sahlin dröjde tills det var för sent innan hon kom ut som reformator. Frågan är hur länge Löfven dröjer. När Leif Pagrotsky till höst lägger fram skattestrategin måste det åtminstone finnas någon form av plan. Annars kommer alliansen med rätta påminna om att den gamla politiken inte gav jobb och inte minskade utanförskapet.

Moderaternas dilemma är att deras egen skatte- och bidragssänkarlinje visserligen minskat utanförskapet, men inte tillräckligt, samtidigt som krisen nu tvingar upp arbetslösheten. Och moderaterna har lika lite ny politik att erbjuda som socialdemokraterna.

Allt tycks tvärtom samverka för att förlama Reinfeldt: Minoritetsställningen och oviljan att approchera miljöpartiet. Den nymoderata generationens inlärda förakt för visioner och ideologi. Eurokrisen och besserwisserbehovet mot övriga alliansbröder. De internationella hyllningarna och de förrädiskt höga opinionssiffrorna. En enda liten bakdörr har Borg öppnat för att reformera arbetsmarknaden genom trepartssamtalen med näringslivet och facket – men från dessa lär Löfven få löpande insideinformation.

Egentligen är det suveräna statsbärande partiet därför extremt sårbart. En sittande anka som Löfven skulle kunna avlossa skott efter skott mot. Om han vågade ladda bössan det vill säga. Och om alliansen inte börjar röra på sig.

FÖR ÖVRIGT ett råd till de föräldrar som inte gillar att friskolor och kommunala skolor annonserar: Välj bort dem, om ni tror att just reklamen försämrar resurserna per elev.

Dessutom av ett receptbelagt läkemedel, så helylle och patetiskt på något vis. Långt ifrån bilden av den skapande konstnären som röker braj eller söker sig till flaskan för att få lite bättre flöde över tangenterna.

Likafullt kunde jag inte sluta med medicinen. Inte för att jag inte ville, smärtan hade i princip försvunnit i och med ryggoperationen, men för att jag inte kunde.

Jag försökte sluta tvärt och fick samma natt för mig att mina barn ropade på mig i olika delar av huset, fastän de bevisligen befann sig hos sin pappa en mil bort.

Jag trappade ner i stället och låg under en filt i tre veckor och skakade med influensaliknande symptom. Pundarfrossa, som någon kär vän så krasst uttryckte det. Ett samtal till en kunnig sköterska på Beroendekliniken sa mig vad jag börjat ana – jag var fast i ett tablettberoende.

Jag som inte tagit en enda tablett mer än de föreskrivna, som bara ätit medicin i tre månader. Låt vara att jag fått utskrivet att ta en näve färgglada tabletter flera gånger om dagen (som ändå inte hjälpte eftersom nervsmärta äter sig förbi allt annat än total medvetslöshet), men jag hade ändå svårt att förlika mig med bilden av mig som läkemedelsberoende.

Av sköterskan fick jag veta att Tradolan (även kallad Tramadol) som jag åt har liknande biverkningar som då man slutar med heroin. Därav pundarfrossan och hallucinationerna, sprittet i benen och de konstanta susningarna i öronen (som dessutom visade sig vara bestående).

Jag ringde min husläkare. Sa som det var – att det var svårt att sluta och att jag mådde dåligt. Att jag dessutom hade förlorat min far precis och inte kände mig helt bekväm med att trycka i mig centralstimulerande läkemedel (Tradolan har också effekten att man känner sig lite skönt loj och uppåt) just därför.

Vad sa läkaren? »Vill du så kan jag skriva ut mer, om det är så jobbigt.«

Va? »Nej, jag sa precis att jag inte vill bli mer beroende, utan vill sluta. Men jag mår piss.«

»Ja då vet jag inte.«

Jag pratade med en polis jag känner, nämnde mina problem med Tradolan. »Vi grep en kollega för ett tag sedan, han hade också fastnat i missbruk efter en ryggskada. För att kunna köpa Tradolan illegalt började han sälja hemlig information till den undre världen.«

Jag pratade med en vän, hennes tonårsson började missbruka Tradolan efter en bruten arm som behövde opereras och åt under en period flera kartor om dagen. När han försökte sluta ville han inte leva längre. Det tog ett år att komma loss från tabletterna och de tunga känslorna har han inte blivit kvitt.

Jag surfade på nätet. Bara skräck­läsning. Personer som fastnat i missbruk efter vad som nästan uteslutande hade börjat med ett ryggskott, en knäoperation eller en utslitningsskada. Som varit fast i flera år. Som kunde gå till olika läkare och få mer och mer tabletter utskrivna, trots att det också finns gott om läkare som vägrar skriva ut just Tradolan på grund av att de är så beroendeframkallande och har så svåra symptom.

Tror ni att någon läkare upplyste mig om detta mitt under diskbråck och sjukskrivning? Nix.

I dag har det gått ett år. Ryggen är okej, men något starkare än Ipren äter jag aldrig igen. Tinnitusen som kom på köpet lär bestå, och med den upprördheten över ett system som puttar ner tusentals människor i ett fullständigt meningslöst tablettberoende varje år.

Fräste en retad Kjell-Olof Feldt spontant till programledaren i radions »Studio Ett«, under lördagens extrasändning, efter att Håkan Juholt just aviserat sin avgång.

Studioreportern Jörgen Huitfeldt, som försökt mana Feldt till att utveckla sin leda vid Juholt, reagerade med en blandning av ironi och skamsenhet.

Feldt har ju rätt. Sosse eller ej, nu är vi lite till mans trötta på reportrarna som tänjer och sliter och drar i s-krisen, för att få den att passa den dramaturgiska mall som denna exceptionella … oerhörda … historiska process kräver.

Men Kjell-Olof Feldts fräsning var en stilistisk anmärkning, knappast en politisk. Kanske vände han sig mot det flitiga bruket av klyschor: »det mäktiga VU« eller »höger- och vänster-falangen«, kanske var det den andtrutna upphetsningen som fått honom att lacka till. Men att Jörgen Huitfeldt och Helena Groll hotade demokratin tyckte han knappast.

På twitter och bloggar bubblar däre­mot föreställningen att det var själva mediedrevet som fällde Juholt. Och i samma »Studio Ett«-program hade en lika andtruten Göran Greider anklagat medierna för »häxjakt«. Håkan Juholt sa i en intervju att han kände reportrarnas »hat«.

Ur emotionell aspekt är det svårt att säga emot. För den som befinner sig inne i ett mediedrev, som strumpan i tumlaren, är det svårt att skilja på upp och ner. Allt svindlar. Men »hat«? Varför skulle »Ekots« Inger Arenander eller Aftonbladets Lena Mellin hata Håkan Juholt? Det gör de inte. Och en före detta partiledare borde heller inte använda ordet hat eller förakt.

Jag har ingen förståelse för Håkan Juholts ordval, men stor förståelse för hans känsla. Ur mänsklig synpunkt kan drevet alltid fördömas. Men drevet måste alltid försvaras, för demokratins skull. Utan mediedrev skulle nog aldrig någon lämna sin plats, någonsin.

Drevets mekanismer är välkända. Pressens drevkarlar kan inte ensamma fälla ett politiskt djur. De driver. Men det är inte ledarskribenterna eller skjutjärnsreportrarna som avlossar den dödande kulan. Den kommer, som den kanske gjorde vid Fredrikshald, alltid från de egna leden.

Det var inte tidningarna som tvingade Anna-Greta Leijon att avgå efter Ebbe Carlsson-brevet, det var Ingvar Carlsson. Han fick också säga åt sin skyddsling Mona Sahlin att ta timeout – efter Tobleroneaffären. Det var inte medierna som sparkade Ulrica Schenström, det var Fredrik Reinfeldt. Och han var ledsnast av alla.

Alla politiskt intresserade svenskar kan rabbla de här exemplen i sömnen, det kan Göran Greider också. Därför är det illa att han utan att blinka skyller Juholts fall på medierna, på de »borgerliga medierna«.

Gud ska veta att man kan kritisera medierna för mycket; slarv med press­etiken, bristande förtroende och överdriven smak för soppa kokt på spik. Men att på allvar hävda att »borgerliga« medier förvanskar krisen inom socialdemokratiska arbetarpartiet är något annat.

Göran Greider är en rolig och uppskattad röst i svensk debatt, inte minst av mig. Men jag har svårt att bara flabba åt honom i det här fallet. Om analysen av epoken Håkan Juholt blir att (Stockholms)media fällde landsortens och vänsterns s-ledare av illvilja eller politisk beräkning, vad säger det om det politiska och publicistiska livet, om det fria ordet i Sverige?

På vilken punkt förbröt sig medierna mot Håkan Juholt eller socialdemokratin? Jag kan mycket väl förstå att det var obehagligt att i oktober bli jagad av reportrar genom Radiohusets korridorer. Och visst måste det ha känts parodiskt i januari med trettiosju reportrar huttrande på Sveavägen i Stockholm, utanför partihögvarteret. Men om reportrarna inte hade stått där, skulle verkställande utskottet då ha fattat ett annat beslut om Håkan Juholts framtid? Skulle sprickorna i partiet läka automatiskt?

De yrkesetiska och stilistiska problemen med mediedrevet ska vi absolut kritisera. Men kanske är det dags att påminna Göran Greider med flera om hur skymningen föll i Ungern och Vitryssland? Det började med att någon skrek i höga sky över mediedrev, att medierna gick för hårt åt politiken. Det gör man som bekant inte längre, för det är förbjudet enligt lag. I Ungern är det makten själv som bestämmer när det ska vara drev, och mot vem.

För övrigt är det lätt att glädjas med Dramaten som verkar ha fått en alltimehigh med Mats Eks version av Strindbergs »Spöksonaten«. Huka månde Stockholms Stadsteater, som haft medvind så länge. Även inom teaterns värld skiftar opinionen. Men det är inte kritiken som skapar konsten. Lika lite inom teatern som inom politiken.

Missa inte!

I morgondagens Fokus kommer hela berättelsen om hur kuppmakarna agerade i Torbjörn Nilsson reportage om Håkan Juholts sorti.

»Låt oss anta att det finns ett helvete,« inleder Olive.

»Åh, det gör det,« svarar pastorn. »Den kristna kyrkan erkänner helvetets existens.«

»Okej, så vi« – Olive lyfter fingararna i citationstecken – »säger att helvetet finns.«

»Det finns. Bara så det blir klart,« avbryter han henne. »Det finns där, rakt under våra fötter, rakt ovanför Orienten.«

Den lilla dialogsnutten gjorde mig djupt obekväm. Jag misstänkte att skämtet var för billigt, att bilden av helvetet inne i jordskorpan är otänkbart tillskruvad, så långt från vad folk kan tro att nidbilden bara blir dum. Det var för ett år sedan. I dag tycker jag scenen är en genialisk illustration av konflikten mellan två vanliga men oförenliga positioner: den där kyrkan är en källa för tröst och en upprätthållare av det kulturella minnet – och den där församlingslivet på ett mycket verkligt plan är ett själens äktenskap med Kristus.

Jag tillhör själv den första gruppen, låt oss kalla den kyrkoromantikerna. Jag skulle i och för sig aldrig kräva, som många gör, en kyrklig äktenskapsceremoni med »mindre Gud«, men det är inte för att jag tror, utan för att jag trivs i kyrkorummet och med de traditionella ritualer. Språket och musiken. Att släkten följa släktens gång. Lite slappt har jag misstänkt att folk förr i tiden kanske inte heller var så himla religiösa. Det verkade för mig, precis som för Olive, obegripligt att människor annat än undantagsvis skulle kunna tro på något så osannolikt som till exempel helvetet.

Mina arroganta fördomar hade den intressanta bieffekten att de gjorde mig blind och döv för alla bevis om motsatsen. Inte den Helige Andes verkan på jorden, det är jag blind för än, men bevis för trons existens. Jag var alltså själv ett slags fundamentalist. När jag i dag ser om »Easy A« är det efter ett års arbete på en bok om Carola Häggkvist, som är bibeltroende och därmed ett annat slags fundamentalist. Dock med en långt större tolerans mot oliktänkare än jag, som inte riktigt trodde att människor som hon existerade.

Åh, det gör de, svarar pastorn. I hundra­tusental bara i Sverige. Och det är inte bara de bibeltrogna kristna jag nu har fått syn på; i Dagens Nyheter i måndags läste jag att Värmlandspolisen tagit hjälp av en sierska. Jag är tacksam över läxan de representerar. Tidigare trodde jag ur djupet av mitt hjärta att den vetenskapliga världsbilden lyser med sitt eget självklara ljus, att alla människor som kommer i kontakt med dess uppenbarade sanning automatiskt kommer att dela min tro. Min totala respektlöshet mot andras erfarenheter gjorde mig oresonlig som samtalspartner.

Jag tycker fortfarande att de rent faktiskt har fel, sierskorna och alla som väntar på Armageddon. Men jag har också insett att »är ni dumma i huvudet« är ett dåligt motargument. Deras världsåskådning fungerar, i betydelsen att den fyller faktiska behov. Min egen, hur överlägsen jag än anser att den är i sanningshalt, är rätt usel på etiska riktlinjer och på att hjälpa den ensamma människan finna en plats i en samhällelig gemenskap.

Enligt vittnen var det inte bara besättningen som lät överlevnadsinstinkten ta över. Det finns människor som i prövande stunder väljer den mest smärtfria och egoistiska vägen, och så finns det de som plötsligt aktiverar en slags slumrande inre kärna av rent och skärt mod – ofta till deras egen förvåning. Raoul Wallenberg hör till den senare kategorin. Han var ung, uttråkad och missnöjd med sin karriär när han accepterade UD:s specialuppdrag som humanitär attaché i Budapest, konstaterar hans levnadstecknare Ingrid Carlberg i DN Bok (120116). Få fantasier kan ha varit längre från Raoul Wallenbergs sinne sommaren 1944 än att det en dag skulle resas minnesmärken till hans ära på så vitt skilda platser som Australien, Chile och Ryssland. Det var först när jag upptäckte hans träd vid Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem i vuxen ålder som jag förstod vidden av hans gärning – och det tragiska i att vi på hemmaplan nonchalerat den i exempelvis skolundervisningen. Det försöker Sverige nu rätta till i och med det officiella Raoul Wallenberg-året 2012, som markerar 100 år sedan hans födelse. Samtidigt hotas demokratin åter i Budapest.

Denna gång tar sig hotet andra uttryck än de fasansfulla scener som utspelade sig vid floden Donaus stränder under pilkorsarnas styre. Den tidigare liberale premiärministern Viktor Orbán har sedan hans konservativa parti Fidesz vann en jordskredsseger våren 2010 genomfört en veritabel mörkblå revolution. Med två tredjedelars majoritet i parlamentet har han genomdrivit lagar utan att ta hänsyn till krångliga demokratiska principer. Medierna tvekar att rapportera om regeringskritiska protester, eller vinklar bevakningen så att demonstranterna framstår i dålig dager. Försvinner Orbán från makten, menar bedömare i Ungern, finns ingen i det egna partiet som kan ta över. Så fullkomligt har han knutit makten till sin egen person. Det är därför oppositionen fruktar den nya vallag som nyligen godkänts av parlamentet. Lagen kan väsentligt försvåra oppositionens möjligheter att kasta ut regeringspartiet. Det påminner inte så lite om Putins tricks för att klamra sig fast vid makten.

I bakgrunden hetsar nyfascistiska Jobbik (just nu med 22 procent av stödet hos bestämda väljare) mot romer, judar och oliktänkande. Det är inte pensionerade pilkorsare som fascineras av partiets kompromisslösa budskap. Unga, ofta välutbildade ungrare, ovanligt många av dem kvinnor för att vara ultranationalistiska sammanhang, ser Jobbik som landets framtidshopp. Deras massmöten påminner om scenen i filmen »Cabaret«, där rosenkindade tyskar reser sig upp en efter en och stämmer upp i »Tomorrow Belongs to Me«. Viktor Orbáns nya öknamn bland den minskande skara som vågar visa sitt missnöje är talande: Viktator. Jobbik har ett eget öknamn för Budapest: Judapest. Den nya grundlag som trädde i kraft vid årsskiftet inleds med: »Gud, välsigna ungrare« och fortsätter med korstågsnostalgi över Storungern. Vem säger ifrån inför denna galenskap?

I veckan har det hetat att EU nu tar i med hårdhandskarna mot Ungern men deras spelutrymme är begränsat. Kraftfulla verktyg för att agera mot demokratins nedmontering saknas, även om EU kan ge smäll på fingrarna inom vissa frågor. I fallet Ungern de nya lagar som bland annat hotar centralbankens oberoende (lyder inte ungrarna kan de förlora välbehövliga EU-lån). Viktor Orbáns närmaste, som utrikesminister János Martonyi, var en gång män med självrespekt. I dag lyder de blint sin ledare och försvarar mot bättre vetande hans politik. Det är inte svårt att föreställa sig hur de skulle bete sig på ett sjunkande skepp. Václav Havels död i december blev extra tragisk av gapet mellan hans livsgärning och dagens karriärpolitiker. Vad Europa behöver 2012 är en person av Raoul Wallenbergs kaliber, någon som inte sticker i första livbåten utan följer sin inre kompass.

För övrigt är kritiken mot så kallad tyst diplomati naiv; endast misslyckandena blir ju kända utåt. Wallenberg visade att okonventionella metoder kan göra skillnad.

Det enorma problemet med ordet konservativ är förstås att det är kopplat så starkt till rörelser i tid. Därför hette det i början av 1990-talet att »konservativa krafter« i Sovjetunionen ville vrida klockan tillbaka till kommunismen – konservatismens ideologiska ärkefiende. Därför heter det i dag att »konservativa krafter i Teheran« vill skynda på utvecklingen av kärnvapen – en vild, oförsiktig linje som rubbar maktbalansen i Mellanöstern och riskerar att leda till storkrig i hela regionen. Och därför heter det i amerikanska sammanhang att de allra ivrigaste förespråkarna för den europeiska upplysningen och de amerikanska revolutions­idealen är de »äkta« konservativa. Det som på 1700-talet var det allra radikalaste och liberalaste har alltså mognat och stelnat, tills allt som återstår är ett nostalgiskt tillbakablickande mot en svunnen tid. De liberala revolutionsåren, med alla dess enorma framsteg och mardrömslika avarter, föranledde Edmund Burke att formulera konservatismens urkund. I dag omhuldas det mesta som Burke förfasade sig över av konservatismens förkämpar.

Förvirringen är magnifik. Kanske klarnar det om man läser Mark Lillas artikel i senaste New York Review of Books. Lilla skiljer mellan konservativ och reaktionär, och dessutom mellan olika sorters reaktionära. Konservativa, menar Lilla, har inget emot framåtskridandet som sådant, bara det sker under ordnade former. Reaktionärer däremot vill vrida klockan tillbaka – somliga gradvis, andra genom att verka för en »apokalyps« som renar civilisationen från allt degenererat så att historien kan börja om från början. Hitler var i denna begreppsordning en apokalyptisk reaktionär. Kruxet är bara att det var i så fall Marx också – hans kommunistiska utopi var en tillbakagång till »urtillståndet« då alla levde i en härlig egendomsgemenskap utan klassmotsättningar, et cetera.

De riktigt unkna delarna av dagens amerikanska republikanska parti, det vill säga den allt större delen, samlas i dag under parollen »Ta tillbaka USA«. Det är en smått genial formulering eftersom den utan att säga det rakt ut kan tolkas som »åter till normaltillståndet – åter till en vit man i Vita huset«. Men hatet mot Barack Obama har absolut inte enbart med hans hudfärg att göra. Hatet handlar om att han är vältalig och välutbildad, om att han är intellektuellt nyfiken samtidigt som han genom sin blotta uppenbarelse tycks förebrå många av sina landsmän deras inskränkthet och tjurskalliga fastklamrande vid att inget finns att lära av andra länder. Så fort Obama försökt uppdatera systemen en aning beskylls han för att vara »socialist«. Och eftersom det inte verkar gå att bedriva politik i USA utan att lovorda det förgångna får Obama ideligen hänvisa till Roosevelts och Johnsons välfärdsbyggen. Det måste finnas något amerikanskt att peka på. Det måste ligga bakåt i tiden.

Kanske är det så man ska förstå konservatismen: i mer normala tidevarv är den ett slags välfärdssjukdom, ett ständigt närvarande grymtande om att allt skulle kunna vara mycket bättre om folk bara nöjde sig med att ha det lite sämre. I kristider blir den ett panikartat stridsrop för alla som hungrar efter att få hata i grupp. Den sansade konservatismen finns men den hörs inte. Hatet skränar högst.

Men om du nu likt undertecknad är en god socialliberal så ber jag dig, när du läser dessa rader dryga 30 år efter Thatchers makttillträde, att inte falla för Thatcherhatets fördomar.

Som ofta påpekas var Storbritannien före Thatcher ett land lamslaget av strejker, 18-procentig inflation och prisregleringar och statliga monopol– som fick kalla på IMF för att klara sin kris. Utan Thatcher hade Storbritannien mycket väl kunnat likna Grekland mer än Tyskland i dag.

Men det som inte nämns lika ofta är att nästan allt Thatcher stod för ekonomiskt, som hon hatades för då, tar vi för självklart i dag. Ingen i dag tror att inflation över 10 procent fungerar. Ingen, inte ens Juholt, tror att all telefoni kan levereras av ett statligt televerksmonopol, eller att alla flygbiljetter måste skrivas ut dyrt hos ett statsägt flygbolag. Ingen tror att priser på basvaror och energi kan kontrolleras planekonomiskt eller att företag måste ansöka hos staten om att få ta lån i en bank. För att citera Tony Blairs chefsstrateg Peter Mandelson: »Vi är alla thatcherister i dag«. Thatcher är en av få politiker som inte bara förvaltat utan verkligen förändrat sin tid, med ett sammanhängande ideologiskt och rationellt budskap.

I brist på att ha vunnit de verkliga striderna har den brittiska vänstern dock vunnit eftermälet. Vandringsmyterna om Thatcher är seglivade. Hon, som växte upp i enkel medelklass och föraktade lat överklass, utmålas som representant för överheten. Tvärtemot vad många tror privatiserade hon inte järnvägarna och var inte alls benägen att dra ned på vård och utbildning (med undantag för vad hon ansåg vara elitismens och marxismens Oxford och Cambridge).

Två favoritexempel mot Thatcher är kolgruvestrejkerna och Falklandskriget.

De naiva karlakarlarna i kolgruvefacket som bryts ned av bobbypolisernas batonger har dramatiserats otaliga gånger i brittisk films underbara paradgenre, depressiv socialrealism. Bakgrunden var dock denna. Kolgruvorna hölls öppna med massiva subventioner. De omoderna gruvorna förstörde arbetarnas lungor med koldamm och koleldningen spydde ut klimatförstörande koldioxid och försurande svaveldioxid . Gruvfacket NUM dominerades av en vänsterextrem minoritet, vars ledare Arthur Scargill gladeligen tog emot stora checkar från Muammar Khadaffi och Sovjet. NUM hade med en kombination av generalstrejker och attacker på strejkbrytare fått regering efter regering på knä. Thatcher vägrade ge vika, slopade subventionerna, började stänga olönsamma gruvor och ersätta kolet med Nordsjögas. Utsläppen rasade.

Falklandskriget har skapat en ännu märkligare mytbildning. »Kriget med Argentina« som byggde på »militaristiska nationalistiska stämningar« som det hette på SVT nyligen.

Den 2 april 1982 försökte den blod­besudlade argentinska juntan skyla över en katastrofal ekonomisk politik genom att helt opåkallat invadera Falklandsöarna, 460 km utanför landet kust, befolkade av generationer av britter och brittiska får (minst lika infödda som argentinarna i sitt land). Mot USA:s vilja, som ville hålla generalerna om ryggen, svarade Thatcher med en militärinsats som på tre månader befriade Falklandsöarna. Juntan föll och Argentina har varit demokratiskt sedan dess. Vad exakt är problemet med det?

Thatcher ska inte skönmålas. Hon hade i sanning dåliga sidor, som hennes stenåldersinställning till integration och regionalt självstyre. Hon kallade ANC för terrorister och drack te med Chiles (lika blodbesudlade) diktator Augusto Pinochet.

Men jämför med hur vi talar om Olof Palme, en annan hård retoriker som också hade alltför stort överseende med diktaturer i tredje världen, men som till skillnad från Thatcher fick fel om nästan alla delar av den ekonomiska politiken. Eller jämför med Churchill, som var alkoholist, en ganska usel marinminister och finansminister, ohejdad kolonialist gällande Indien och mycket mera, men som vi utan omsvep förlåter och omfamnar då han faktiskt räddade världen.

Kanske är det just detta med en stark dominant kvinna, utan minsta flisa av offermentalitet, och inte som förväntat (Gro Harlem Brundtland, Hillary Clinton) på vänsterkanten. Det är för mycket, ett slags förräderi mot normen.

Men nästa gång någon nämner Thatcher, fnys inte åt henne, så god social­liberal du är.

I ett hörn stod en gammal TV-apparat, där president Vaclav Havel gav en längre intervju. Jag kan inte mer än något enstaka ord tjeckiska och förstod inte vad han sa, men kroppsspråket gick inte att ta miste på. Han såg precis ut som man förväntar sig av en skygg och nervös författare eller poet, lite darrig, lite stakande, väldigt försiktig och omtänksam i hela sin framtoning. Som jag minns det, men det kan vara fel, kedjerökte han genom hela intervjun. Jag tänkte: hur ska det gå?

Bara några månader tidigare hade folket genom fredliga massprotester fällt en skoningslöst totalitär (om än inte särskilt blodtörstig) regim. Det är lite svårt att tro idag, när turisterna väller fram över Karlbron i Prag och in i de flotta butikerna och caféerna, när tjeckiska politiker högljutt protesterar mot Bryssel, att detta för bara tjugo år sedan var Östeuropas mest grådaskiga, kuvade, detaljreglerade, kompakt planekonomiska land. 1990 var 90 procent av ekonomin statsägd och planekonomiskt styrd. De oliktänkandes varje telefonsamtal och rörelse följdes av Säkerhetspolisens StB:s hejdukar.

Allt detta låg nu i denne lågmälde mans händer. Sammetsrevolutionens slagord var ”Havel na Hrad!”, ”Havel till Slottet”, Slottet på kullen ovanför Prag var presidentpalatset där den brutale Husak regerat. Hösten 1989 flyttade Havel från fängelset där han satts efter en demontration till att bli folkledare till att väljas till landets högste ledare.

Mycket blev inte heller så lyckat. Medan Havel ineffektivt försökte skapa förbrödring mellan de båda folken, tjecker och slovaker, så drev den burduse slovakiske nationalisten och ex-boxaren Vladimir Meciar snabbt sin landsända ut ur Tjeckoslovakien. Havel fick väljas om till tjeckisk president istället.

Tjeckien, före andra världskriget Europas rikaste och mest tekniskt avancerade nation, förebilden för den tyska industrin, blev aldrig riktigt lika dynamiskt efter murens fall som exempelvis fattiga Polen eller Baltikum. Reformerna drog ut på tiden och mycket av traditionerna från före kriget återupplivades aldrig. Havel var ointresserad av ekonomi och makten i landet gled ganska snart över till den sluge och betydligt mindre trivsamme finansministern Vaclav Klaus, som till slut blev Havels efterträdare som president. Klaus kom att projecera en helt annan bild av Tjeckien; EU-skeptisk, surt konservativt småborgerlig.

Men jag minns än idag hur den medelålders kontoristen i kontoret tittade på Havel på TV:n den där kalla dagen i Plzen.

- Javisst, sa hon, på knackig engelska, han ser inte ut som en president, kanske är han inte det egentligen heller, men han är så mycket bättre än man kan förstå.

Havel var symbolen för allt det bästa i Tjeckien, och i hela Östeuropa. Bildningen, det fullständigt naturligt filosofiska och intellektuella anslaget, en alldeles överväldigande känsla av civilisation som inga brutala och förgrovade kommunister kunde banka ur tjeckerna och östeuropéerna. Nationalismen och alla de känslokalla hatiska instinkterna som maffiastyret och angiverisamhälle odlat hos folket kom att sluka delar av Östeuropa; inte minst Balkan och Ryssland. Men i det gamla Centraleuropa segrade ändå kulturen, tack vare ledare som Havel.

Varför behövde regimen slänga en pjäsförfattare och filosofiskt lagd borgarson i fängelse trots att han inte organiserade någon? Därför att det Havel skrev en dag skulle komma att störta dem.

Charta 77, den lilla dissidentgrupp som Havel var med om att skapa 1977 blev grunden för folkrörelsen Medborgarforum som blev regeringsparti 1989, och som var grunden för återupplivandet av både socialdemokrater, höger och liberaler som styrt landet sedan befrielsen.

Havel var egentligen vänster och lite skeptisk till kapitalismen. Han bjöd in rockband till presidentslottet och åkte rullskridskor i korridorerna. När hans folkkära fru Olga dog gifte han om sig med en tjugo år yngre blond skådespelerska. Han levde helt enkelt som en tjeckisk kulturstjärna.

Men som kultiverad person var han samtidigt alltid mycket rimlig. Han upprepade att Tjeckien måste bli ett vanligt, tråkigt land där folk inte behövde bry sig om politikerna. Han kom lite motvilligt att presidera över en av de mest marknadsliberala omvälvningarna i landets historia. Med den genomgode Havel som förespråkare kunde inte de mest cyniska politikerna inom EU eller NATO neka östeuropéerna medlemskap. De nya medlemsländerna, med Havel som moralisk ledstjärna, kom i sin tur att bli engagerade för de förtryckta i andra diktaturer i Europa, och längre bort.

Det finaste han skrev handlade om sanningen. Han beskrev hur lögnen upprätthålls, sällan med våld och mord, oftast bara med antydningar om dina och dina barns karriärmöjligheter och ställning, små byråkratiska nålstick. Men hur än lögnen odlas, upprepas och bevakas, så kommer alltid behovet av sanning finnas kvar i våra hjärtan. Och när väl sanningen sägs av någon, när vi slutar vara rädda och ser varandra, så kan hela systemet raseras över en natt.

Sannolikt har några av de som nu störtat diktaturerna i Arabvärlden läst Havel, säkert har Moncef Marzouki, den intellektuelle neurologen som just blivit Tunisiens förste demokratiske president, gjort det. Ännu fler borde göra det. Om ni kan, sök upp någon av hans böcker eller skrifter, på antikvariat eller på nätet. Orden står sig lika starka idag som de gjorde då, november 1989.

I princip en bra grej, alltså. Tänker jag som nyligen packade ner ett par tusen böcker i lådor och blev påmind om hur tunga och skrymmande och dammiga och i många fall irrelevanta de är. Och vars rese­bibliotek för tillfället utgörs av fyra kilo Stagnelius, plus Lidners samlade verk i en något plottrig duodesutgåva från 1836.

Grundlig research visade att den modell som allmänt framhålls som den bästa är Sony PRS-T1. I vart fall om man inte vill köpa en Kindle, och det vill man inte, eftersom man då bara kan läsa böcker köpta från Amazon – ett företag vars maffialiknande metoder för marknads­dominans får Bonniers monopolsträvanden att framstå som affärslekar i sandlådan. En PRS-T1 (kunde de inte kommit på ett klatschigare namn? Sony Proust? Sony Prosit?) fick det bli.

Och … i stort sett så gillar jag den. Det är en på många sätt imponerande liten ­apparat, om än knappast designad av någon som brukar läsa böcker. En bokläsare skulle knappast ha byggt in ett irriterande klickljud i blädderknapparna. Eller ha tillverkat prylen i blank plast snarare än matt. För att inte säga något om den ­genomusla programvaran som den levereras med.

Men att läsa går bra. I vart fall mycket bättre än att läsa på en datorskärm. Som att läsa en tryckt bok, fast utan papper, är det ju inte. Det är som att läsa en stencil­publikation från sjuttiotalet, fast utan papper. Det vill säga: grådaskigt, med för små marginaler, inga avstavningar …

Inget av detta är ändå huvudproblemet. Huvudproblemet är att hantera bokjävlarna. Endast med möda lyckas jag handla lite engelsk underhållningslitteratur. (Iain M Banks om ni undrar. Jag gillar space opera.) Om man först tvingas registrera allehanda personuppgifter och godkänna oläsbara avtal, bara för att till slut få beskedet att »boken av rättighetsskäl inte får säljas i din geografiska zon« eller dylikt, så är det just det slags förnedrande upplevelse som får en att tänka att man nästa gång bara hämtar den från Pirate Bay i stället. Särskilt som man inte kan kolla i förväg om boken är full av felaktiga styckebrytningar. Vilket den ofta verkar vara.

Bättre gick det när jag struntade i butiker och tiggde till mig svenska titlar från några förlagskontakter. Igenkänningsfaktorn i Kerstin Ekmans »Grand final i skojarbranschen« minskade inte av e-läsning. (Köp den i julklapp till alla författare du känner.) Och jag har inga problem med att göra digitala hundöron i Isobel Hadley-Kamptz troligen fåfänga försök att bringa förnuft till liberalismen. (»Frihet och fruktan« är titeln. Köp den i julklapp till alla politiker du känner.)

Redan med bara ett dussintal titlar är mitt e-bibliotek tyvärr hopplöst rörigt. Går det verkligen inte att sortera på författarens efternamn?

Hur som haver: e-böcker är en fantastisk uppfinning. Jag rekommenderar dem varmt till alla som även gärna ägnar en ledig söndag åt att installera ett nytt grafikkort eller få en nätverksrouter att fungera.