Det finns drag av partikongress.

I pausen säger en vackert rynkad dam:

– Jag tycker inte om det.

Efteråt förklarar en herre med pondus­mage:

– Vi gillar det inte.

Ordvalen är förtjusande, eftersom de antyder att en politisk process har ägt rum i bänkraderna under akt två. Missnöjet har gått från individ till kollektiv. De som strömmar ut genom Stadsteaterns dörrar denna torsdagskväll i januari då partiet har fått en ny ordförande är en rörelse, en rörelse som voterat om föreställningen och nu samstämt ska verkställa sågningarna.

Enade de stå när de kritiserar »Olof Palme – en pjäs från Sverige«.

Det börjar med ett preludium. Ensemblen repeterar och pratar lite samtidspolitik. Från åskådarposition förstår man att det ska gå en båge från det tidiga åttiotal som manuset mestadels behandlar till vår samtid och valförlusten 2010. Så mycket annat begriper man dock inte.

Efter första akten, där Philip Zandén och Mats Blomgren förtjänstfullt spelat upp den märkliga intervju Hagge Geigert gjorde med Palme, går det inte på något sätt att förstå vad manusförfattaren Lukas Svensson och regissören Tobias Theorell vill med föreställningen.

De tycks inte vilja något.

Det är inte den sortens sentimentalitet Stefan Löfven ska föra fram när han installationstalar dagen efter. Det är inte en kritik från höger. Det är inte heller ett historiskt gestaltande.

Jag fattar inte vad det är.

I andra akten tror jag mig förstå pjäsens syfte och då blir jag ilsken. Den centrala scenen är en urspårad kräftskiva där Palme har sällskap med en fransk revolutionär, ett fyllo, en Bertolt Brecht, en Jimmie Åkesson och några till.

Ska man vara snäll går det att säga att kräftskivan stundtals gestaltar partiets sönderfall, men ju längre akt två lider, ju tydligare står det att pjäsen har större ambitioner än så. Den vill säga vad som hänt med Sverige sedan Palmes dagar. Och det är här problemet ligger. Samhällsanalysen är grund som en vattenpöl.

Enligt pjäsen har följande hänt: 1) Socialdemokraterna har svikit sina ideal. 2) Pensionärer har börjat rösta på sverigedemokraterna.

That’s it. Moderater och miljöpartister existerar inte.

Man gör en hånfull och rolig drift med Jimmie Åkesson och upprepar sedan den gamla trötta klichén om socialdemokrater som inte längre står upp för de svaga. Sedan har man sagt sitt. Man beter sig som den fria vänster man är – skjuter på det gamla regeringspartiet från vänster, utan att förstå att själva beteendet gestaltar hur obsolet man blivit och hur lite man förstår av medborgarnas politiska preferenser.

Tankarna som förs fram är inte nya, inte originella, inte vältänkta.

Det är märkligt hur en pjäs om politik på en hyllad teater kan få bygga på så lättviktig politisk analys.

Först efter Maos död 1976 fick Ai Qing återvända till Beijing. På sin ålders höst blev han åter en aktad röst i den kinesiska offentligheten, både som poet och som samhällskritiker. När han dog vid 86 års ålder förde han facklan vidare till sin son, som hade återvänt från New York ett par år tidigare för att ta hand om sin sjuka far. På sin dödsbädd lär Ai Qing ha sagt till honom: »Du måste komma hem och kämpa för de mänskliga rättigheterna.«

Sonens namn är Ai Weiwei. Han föddes 1957, samma år som familjen tvingades lämna Beijing, och såg sina föräldrar lida under regimens förtryck. Först när han fyllt sexton fick de återvända till huvudstaden. Men det räckte inte för Ai Weiwei. Desillusionerad och bitter på regimen som förstörde hans fars liv bestämde sig Ai Weiwei för att flytta till New York och studera konst. Till sin mor sa han att han skulle flytta »hem« – hem till friheten.

I New York såg den 24-årige Ai Weiwei för första gången verk av konstnärer som Andy Warhol och Marcel Duchamp, och utvecklade ett eget konstnärligt språk i brytpunkten mellan urgamla kinesiska hantverkstraditioner och konceptuell samtidskonst. Samtidigt som han studerade tillbringade han mycket tid på kasinon i Atlantic City, där han blev en framgångsrik och fruktad blackjackspelare.

Men när Ai Qing insjuknade i början av 90-talet återvände alltså Ai Weiwei till Peking. Han blev en viktig figur på den lokala konstscenen, bland annat genom att publicera illegala undergroundtidningar och arrangera utställningar med unga, experimentella konstnärer. Här träffade han sin fru, konstnären Lu Qing, och fick för tre år sedan sonen Ai Lao med henne.

I dag är Ai Weiwei något av en fadersfigur inte bara i det kinesiska konstlivet, utan för alla som kämpar för mänskliga rättigheter i världens mest folkrika nation.

Förra året fick han betala ett högt pris för sitt politiska engagemang: Ai Weiwei fängslades av de kinesiska myndigheterna och var försvunnen från omvärlden i 81 dagar. Motivet sas vara en obetald skatteskuld. Kort efter frigivandet åtalades han också för pornografibrott, en anklagelse som grundades i att han poserat för en oskyldig nakenbild av fotografen Zhao Zhao.

Efter anklagelserna om skattebrott började okända människor kasta in sedlar, lindade runt frukter, över muren till hans ateljé där han satt i husarrest. Ai Weiwei blev tvungen att ta in volontärer som räknade alla pengar och skrev ut skuldbrev. Han har sagt att han blev rörd av bidragen, men planerar att betala tillbaka vartenda öre. För regimen blev det starka stödet ännu en provokation, och de har anklagat Ai Weiwei för illegal penninginsamling.

Ironiskt nog har myndigheternas hårda linje bara bidragit till att sprida Ai Weiweis budskap. När han fängslades i april 2011 blev han kanske den mest kända regimkritikern i Kina. Även människor som aldrig sett hans konst vet numera vem han är. Hans utställningar lockar en rekordpublik, som när han fyllde golvet på Tate Modern i London med hundra miljoner handgjorda solrosfrön av keramik förra året.

Nu visas hans konst i Sverige. Det är Magasin 3 i Frihamnen i Stockholm som för första gången presenterar Ai Weiweis konstnärskap för en svensk publik. Och även om Magasin 3 kan förvänta sig en stor publik, så kommer inte huvudpersonen själv att närvara vid vernissagen. Ai Weiwei har utreseförbud och får inte lämna landet förrän tidigast i juni i år.

Han får inte heller blogga eller twittra, vilket tidigare varit hans främsta sätt att kommunicera med omvärlden och sprida sina åsikter.

Däremot får han fortsätta att arbeta som konstnär och delta med sina verk i utställningar utomlands. Under hösten har delar av hans produktion visats såväl i de österrikiska städerna Bregenz och Graz som på Louisiana utanför Köpenhamn.

Utställningen på Magasin 3 består av verk från hela hans karriär, men efter händelserna förra året har intendenten Tessa Praun valt att fokusera på de senaste årens mer politiska verk:

– Sedan Ai Weiwei släpptes fri har han inte låtit sig tystas, säger Tessa Praun. Han har skrivit artiklar, gett intervjuer och börjat twittra igen. Jag tror att den internationella uppmärksamheten i väst är ett stöd och i viss mån även skyddar honom. Andra kinesiska dissidenter som inte har fått samma uppmärksamhet är försvunna eller fängslade på oklara grunder. Samtidigt går det ju inte att förutspå hur makthavarna i en ickedemokratisk stat agerar.

I sina verk har Ai Weiwei ofta kommenterat konflikten mellan uråldriga kinesiska traditioner och den framväxande kapitalismen, mellan individ och kollektiv i världens mest folkrika land. Han arbetar gärna med traditionella hantverksmetoder, och är något av en expert på kinesiska antikviteter, främst från Ming-dynastin. I sina tidiga verk skapade han ett slags skulpturala collage, där han plockade isär möbler och andra antika föremål och satte ihop dem till nya alster.

Ett av hans mest kända verk är en serie fotografier där man ser hur han krossar en två tusen år gammal kinesisk vas mot marken – en ironisk kommentar både till den maoistiska kulturrevolutionens förakt för den traditionella kulturen och dagens själlösa slit och släng-samhälle.

Med åren har Ai Weiwei blivit alltmer djärv i sin kritik av den kinesiska regimen. Till den stora utställningen »Documenta« i tyska Kassel 2007 bjöd han in 1 001 kinesiska medborgare, som fick flyga till det främmande landet, bo i sovsalar och turista i staden. Deras närvaro blev en konkret påminnelse både om Kinas politiska och ekonomiska inflytande i västvärlden och om befolkningens begränsade möjligheter att resa och själva skapa sig en bild av omvärlden.

– Han sätter i gång många tankar om Kina som samhälle, säger Tessa Praun. Hans engagemang är så starkt att det indirekt blir en utställning om Kina också. Det är oundvikligt att komma ifrån händelserna runt hans person, men det får inte överskugga att det är ett otroligt spännande konstnärskap med en enorm visuell kraft.

Många av Ai Weiweis senare verk närmar sig medborgarjournalistiken. Efter den stora jordbävningskatastrofen i Sichuan år 2008, då tiotusentals människor miste livet, använde han sig av volontärer för att undersöka om byggfusk lett till att områdets skolor drabbades hårdare än andra byggnader. De samlade in drygt 5 000 namn på försvunna barn och ungdomar.

När misstankarna publicerades på nätet ledde det till hårda repressalier från regimens sida, och det ligger nära till hands att anta att det var en bidragande orsak till arresteringen förra våren.

Men Ai Weiwei är också en uppmärksammad designer och arkitekt. Trots att han står i stark opposition till den kommunistiska regimen fick han hedersuppdraget att tillsammans med det schweiziska arkitektkontoret Herzog & De Meuron rita stadion »Fågelboet« till de olympiska spelen i Kina 2008.

– I samband med OS i Beijing ville även Shanghai få del av uppmärksamheten runt Ai Weiwei, säger Tessa Praun, så de bjöd in honom för att bygga en ateljé. Men han blev uppenbarligen för obekväm. Hösten 2010 gav myndigheterna plötsligt order om att ateljén var ett svartbygge som måste rivas. Han ordnade ett evenemang runt det. Det var då han sattes husarrest. Därefter eskalerade allting.

I filmklipp på Youtube kan man se hur Ai Weiwei utmanar myndigheterna och provocerar polisen med lika delar retorisk finess och helig ilska. Som tittare kan man undra hur han vågar, och varför han inte valt att lämna landet en gång för alla.

– Jag tror att de kinesiska myndigheterna kliar sig i huvudet, säger Tessa Praun, de vet nog inte riktigt vad de ska göra med honom. Han har haft en sorts immunitet eftersom hans far var en så hyllad kulturpersonlighet. Det har gett honom en särställning, han har fått ett spelutrymme som han har använt sig av för att kräva rättigheter som vi i väst tar för givna. Han vill sitt land väl, och kan inte acceptera bristen på grundläggande mänskliga rättigheter. Annars hade han nog redan gått i exil.

I en intervju med tidningen Time, som nyligen nominerade Ai Weiwei till den prestigefulla utmärkelsen Årets person, kommenterar han själv sina motiv till att stanna i landet som gjort honom så mycket ont:

– Jag är rädd att jag skulle förlora kontakten med den kinesiska verkligheten annars. Det finns så många saker man kan göra här i livet, och att bli aktivist var verkligen inte mitt förstaval. Men jag känner att jag är skyldig många människor att stanna kvar och bevara kontakten. Om jag kan göra en insats, tänker jag fortsätta med det.

Magasin 3:s utställning »Ai Weiwei« visas fram till den 10 juni.

Fakta | Andra viktiga dissidenter

En som ofta nämns som »ärkedissidenten« är den sovjetiske författaren Alexandr Solzjenitsyn. Han skrev om Gulagarkipelagen och fick resten av världen att inse vad som pågick under Stalins styre.

Den ryska journalisten Anna Politkovskaja följde i hans fotspår och kritiserade den ryska regimen och kriget i Tjetjenien. Hon mördades 2006.

Den burmesiske politikern Aung San Suu Kyi har suttit i husarrest från och till under tjugo år, men har ändå lyckats föra ut sitt frihetsbudskap till världen.

Eritreansk-svenske journalisten Dawit Isaac valde att återvända till sitt hemland för att granska regimen. Han har nu suttit fängslad i tio år, vilket lett till stigande internationell uppmärksamhet.

Den italienske författaren Roberto Saviano vågade avslöja den mäktiga napoletanska maffian Camorra i boken »Gomorra«. Numera lever han på hemlig plats under dödshot.

Lydia Cacho är en mexikansk journalist som bitit sig fast i ämnet trafficking. Hon har avslöjat ett stort antal mäktiga mäns deltagande i pedofilnätverk och korruption, och tvingas numera bo på hemlig plats, under ständigt dödshot.

Dissident: En person med åsikter som avviker från de förhärskande eller de officiellt gällande och som aktivt motarbetar dem. En dissident stannar kvar inom det kritiserade systemet och kämpar inifrån.

Den största. De säger det som om det gällde Muhammad Ali. De säger det inte för att markera gentemot andra premiärministrar i allmänhet – Thatcher jämförs aldrig med någonting »i allmänhet« – utan för att förtydliga att hon var större än Churchill. För att inte tala om alla andra ledare genom tiderna utanför de brittiska öarna. Nej, för anhängarna tronar Thatcher ensam där uppe. Den som älskar Thatcher ser inga andra; det är en ytterst monogam besatthet.

Är det en blind kärlek? Det är påfallande hur åsikterna går i sär om kvinnans utseende. Belackarna, som till exempel den gamla Labourledaren Niel Kinnock, har sagt sig »rysa« inför hennes uppenbarelse. Nära medarbetare och andra män vars mer eller mindre motvilliga respekt hon vann uttrycker sig i stället ungefär som François Mitterand, som mumlade att hon hade »Caligulas ögon och Marilyn Monroes läppar«.

Ibland är det med Thatcher och bildade britter som med urbana amerikaner och countrymusik. Säger man till fel New York-bo att man älskar country möts man av blickar som om man just bedyrat sin kärlek till reklamjinglar för Kentucky Fried Chicken; förklarar man för fel britt att man beundrade Thatcher när man såg henne på tv under uppväxten utsätts man närmast för hot om våld. Med sina många och djupt rotade klasskoder är britterna förstås bättre på att genomskåda hennes successiva förvandlingar, från grosshandlardotter och lantis till drottninglik härskare. För många britter, inte minst på högerkanten, är och förblir hon ett slags högoktanigare Maud Olofsson – en ettrig uppkomling i avsaknad av bildning, finess och diskretion. Där vi svenskar kanske hör en BBC-engelska vacker som en gnistrande vintergryning hör många britter bara en inskränkt tjatkärring från landet.

Läser man redogörelser av dem som arbetade under henne (ingen arbetade »med« henne) framträder också bilden av en storpolitikens Steve Jobs. En tvättäkta nörd som någonstans under tonåren började rusta sig mot hela världen och mer eller mindre valde att bli obstinat, elak och envis – egentligen omöjlig att ha i ledande ställning. Fast naturligtvis ännu värre att ha någon annanstans.

Det är egentligen förvånansvärt få folkvalda ledare som med rätta beskrivs som »konfrontationspolitiker«. Olof Palme hade, precis som Thatcher, en förmåga att fullkomligt välta omkull den lyssnare som höll med om det som sas medan andra fylldes av mer och mer ogillande för vare stavelse. De allra flesta, däribland så vitt skilda politiker som Tony Blair, Angela Merkel, Hillary Clinton och Göran Persson, bemödade sig i grund och botten om att nå ut och övertyga åtminstone några från motståndarlägret. Det ligger ju i ­demokratins och röstmaximeringens natur. Intressant med Thatcher är att hon röstmaximerade genom att stryka mothårs. Stora delar av arbetarklassen röstade på henne av personliga skäl, av skäl som hade med karaktär och trovärdighet att göra. De visste att premiärministern menade varje ord hon yttrade. Tidigare och senare har borgerliga företrädare alltid argumenterat utefter att det de vill göra kanske kan tyckas märkligt och känslokallt men att det är ett nödvändigt ont. Thatcher såg inget ont i det hon ville göra. Hon såg det som ett nödvändigt gott. Hon stod för sina övertygelser, och inte nog med det: hon låtsades aldrig att hon inte ville pulvrisera motståndarna. Ord som »tränga tillbaka«, »slå undan«, till och med »krossa« förekom ständigt i hennes tal. Så förlorade hon efter att ha blivit Tory-ledare heller aldrig ett val. Självförtroende inger förtroende.

Hur gör man en film om denna människa? Hur gör man överhuvudtaget film om ett helt liv? De flesta livsödesfilmer har en avslagen känsla som påminner om gamla tiders tv-produktioner. De blir en historie­lektion varvad med amatörpsykologiska betraktelser. Först när filmskaparen lyckas göra ett bra urval – lyckas välja bort saker, inte minst – kan det bli riktigt bra. Man måste ta en viss dramatisk situation till utgångspunkt. Det duger inte att börja från början med de obligatoriska uppväxtscenerna och sedan tugga sig igenom höjdpunkter och katastrofer. Eller?

I »Järnladyn« uppfinner manusförfattaren Abi Morgan och regissören Phyllida Lloyd det klassiska receptet på nytt. Nuläget i berättelsen är Thatchers ålderdom. I den första scenen irrar en halvdement, bräcklig liten Thatcher omkring i en närbutik. Lokalen drunknar i någon syd­asiatisk rapmusik och lysrören skänker alltihop en air av råkallt bårhus. Thatcher tar sig fram till kassan och möts av en irriterad svart man som suckar över hennes ostadighet när han ska förbi henne. Hon förfärar sig över mjölkpriset. Hon betalar.

Scenen är fruktansvärt effektiv. Det beror förstås på att vi vet att den anonyma tanten i affären en gång var världens mäktigaste kvinna. Vi vet det, men kunderna och expediten har inte tid att känna igen henne. En kort stund senare etableras än en gång hur vilse Thatcher blivit i vår tid när hennes assistents mobiltelefon dränker ett helt rum med sin skvalande musiksignal. Thatcher stirrar på den larmande tingesten men vägrar att säga något; vägrar att bekräfta assistentens fördomar. Den som en gång lett ett helt folk har ingen lust att ertappas som eftersläntrare.

Genom tillbakablickar får vi sedan följa Thatchers karriär och livsval. I vanliga fall skulle jag ha svårt för ett sådant upplägg; det är uttjatat och långtifrån det mest effektiva sättet att bygga upp en berättelse som inte får tappa i fart. Men Phyllida Lloyd har en så osviklig känsla för det sant dramatiska att hon väver ihop alltsammans i ett aldrig avstannande mäktigt hjul, där vart och ett av naven blir olika teman som ständigt upprepas och förstärks. Bombdådet mot de konservativas partikongress i Brighton där Thatcher och hennes make nästan strök med; hennes framträdanden under de gladiatorspelsartade Prime Minister’s Question-stunderna i parlamentet; hennes beslut att ge order om sänkningen av det argentinska örlogsfartyget Belgrano; en bilfärd där ursinnigt fackföreningsfolk bankar på rutorna och vrålar att hon är ett monster, ett monster, ett monster!

Att Lloyd har sin bakgrund inom opera och musikal är en sällsam lyckträff: hon vet hur man sliter tag i våra känslor och stegvis för oss exakt dit hon vill. Klippningen är lika skicklig, och inte minst användandet av dokumentära bilder har aldrig varit bättre. Musiksättningen, i all sin variation från Thomas Newmans nyskrivna, nyktra alster till rasande punklåtar, tar verkligen andan ur en. Detta är filmen Lloyd sattes till världen för att göra.

Och då har jag inte ens nämnt Meryl Streep. Förmodligen beror det på att hennes förvandling är så total att man närmast glömmer bort hennes existens. Förr har jag alltid nickat pliktskyldigt när någon påtalat Streeps fantastiska karriär, men fortsättningsvis blir det jag som leder hyllningskören. Prestationen förtas inte det minsta av att hon verkar ha haft riktigt roligt under arbetet, snarare tvärtom. Streep har släppt in Thatchers ande och låtit sig hänföras av kvinnans elaka charm och eleganta okuvlighet. Mot slutet av filmen, när Thatcher befinner sig på en bankett medan hennes parlamentariker drar i gång den i alla bemärkelser blodfattiga statskuppen, är det som om symbiosen mellan Thatcher och drottning Elisabeth I blir fullkomlig. Hon glider fram genom salarna likt ett evigt drottningväsen som aldrig, aldrig kan besegras, vad än medelmåttorna företar sig. Och i stället för att bedrövas av kontrasten när vi återvänder till nuets Thatcher, ensam och skröplig vid sin diskbänk, överrumplas vi helt och hållet av den skönhet som kan uppstå av en enda människas livslånga trots.

Somliga lär hata filmen. De kommer hävda att Lloyd förhärligar en makthungrig, känslokall och fanatisk människa och glömmer offren för hennes politik. Men det enda filmen förhärligar är dramatiken och storslagenheten i varje människas liv. Den tar inte ställning för eller emot Thatchers gärning; den gestaltar hennes liv, hennes ensamhet, hennes skräck och kärlek.

Margaret Thatcher fortsätter att fascinera och Phyllida Lloyds mästerverk lär inte mildra vår besatthet av denna folkvalda envåldshärskare, denna inkonsekventa tvärsäkerhetsmaskin, denna konservativa traditionskrossare, denna kallblodiga idealist, denna majestätiska haterska. Om det finns en saknad efter henne måste den också bero på vår vanföreställning om kalla krigets 1980-tal som en enklare, svartvitare och därmed tryggare tid. Vi har en människa att tacka mer än någon annan för den inbillningen, och vi glömmer henne aldrig.

»Järnladyn«, med Maryl Streep i huvudrollen, har premiär den 3 februari.

Här kan du läsa en Intervju med manusförfattaren bakom »Järnladyn«.

Fakta | Andra Thatcherskildringar

Filmer och tv:
»The Long Walk to Finchley« (2008) BBC-serie om Thatchers väg till makten. Följdes av »Margaret« (2009) som handlar om de sista åren och slutet av karriären.

»Tracking Down Maggie: The Unofficial Biography of Margaret Thatcher« (1994). Vass dokumentär av Nick Broomfield som jagar Thatcher, men aldrig får tag ihenne.

»The Falklands Play« (1986), BBC-drama som inte sändes förrän 2002 eftersom det ansågs för känsligt genom sin pro-Thatcher-bild.

»Splitting image«, brittisk tv-satir med dockor. Thatcher-dockan hade en av huvudrollerna genom hela 1980-talet.

Låtar:
Elton John: »Merry Christmas Maggie Thatcher« (»We all celebrate today ’cause it’s one day closer to your death«).
Morrisey: »Margaret On The Guillotine«.
Sinéad O’Connor: »Black Boys On Mopeds« (»England’s the home of police who kill black boys on mopeds«).

Barnen Jesse, 9, och Mabel, 7, har förändrat hennes författande.

– Det är ingen som berättar att när du blir mamma tar du dina mest sårbara sidor, dina nojor, och ger dem ben och näring. Monstret under min säng just nu är det stora, plötsliga och obegripliga. Som terrordåd, tsunamin i Thailand och jordbävningen i Japan. Inget har varit lika svårt att skaka av sig som den research jag gjorde för min tsunamifilm »Tsunami: The Aftermath«.

Abi Morgan, sedan tidigare mest känd för filmatiseringen av Monica Alis »Brick lane« och tv-serier som »Sex Traffic« och »Royal Wedding«, kallas »Mrs British Screenwriter« i brittiska tidningar. Hon växte upp i en Labourfamilj där Margaret Thatcher var monstret. Hon kunde på nära håll se hur Thatchers nedskärningar påverkade allt från Gulbenkian Theatre i Newcastle, där pappa var chef, till gruvsamhällen i barndomens Stoke-on-Trent.

– Mamma var skådespelere. Hon föraktade verkligen Thatcher, säger Morgan.

Nu har Abi Morgan gjort filmen »Järnladyn«, men hon betraktar den inte som i första hand politisk.

– Det är en studie i makt. Hade jag skrivit en politisk film hade jag haft med fler åsikter. Det intressanta var att titta på hur det påverkar en människa att ha så mycket makt och sedan förlora den.

– Thatcher trodde aldrig på samförstånd och att leda från en stor folkmassa. Jag tror att det gjorde henne otroligt ensam. Jag tror inte, som det ofta sägs, att hon bara hade en massa knähundar omkring sig. Det var i själva verket ingen som hade ork eller förmåga att hålla hennes höga tempo. Hon var unik. Det var därför det till sist krävdes ett helt kabinett för att avsätta henne.

– Att skriva en film om Thatcher var som att försöka tvinga ned en överviktig kvinna i en korsett. Om jag hade kunnat, hade jag haft mycket mer om gruvstrejken, konflikten i Nordirland, och om relationen med Ronald Reagan och Michail Gorbatjov.

Varför görs det inte fler politiska filmer?

– Jag tror att det finns en hunger bland biobesökarna för politiska dramer, men problemet är att Hollywood-cheferna oroar sig för mycket för vad den amerikanska mellanvästern ska tycka.

Biltrafiken får Morgan att utbrista ett kort »fucketyfuck«.

Vad gillar du själv för politisk film?

– Aaron Sorkins »Vita huset« är en ständig smärta i mitt hjärta. Det är jobbigt att inse hur mycket bättre han är än oss andra. Steve McQueens »Hunger« om Bobby Sands hungerstrejk är en annan film jag älskar.

Du är just nu aktuell med Steve McQueens och Michael Fassbenders Venedigvinnare »Shame«, en film om sexmissbruk som också kan betraktas som politisk och samhällsskildrande.

– Ja, på det sättet att det personliga är politiskt. Det är framför allt en film om jakten på närhet. Ett problem i dagens samhälle är att män och kvinnor sätter olika pris på sex. Det beror till stor del på att män får sin sexutbildning genom pornografi. Kvinnor får den genom romantik. Den konflikten står sedan i kontrast till att män blir precis lika förkrossade som kvinnor av att vara ensamma.

Morgan stannar bilen. Hon är framme.

– Jag älskar att skriva manus. Det är lite som att ständigt hålla på med sudoku. ­Ibland går det inte, men ibland är det så kul att man vill ha en hel sudokubok.

Någonstans går dock en gräns för hur mycket man kan lura sig själv och sin omgivning. Den gräns där illusionen upphör att fungera och i stället bara utstrålar illusion. Den gräns där man bör erkänna sitt nederlag och gå vidare. På fel sida om den gränsen ligger Nordkorea, detta oändligt fascinerande land som varje år ger upphov till otaliga böcker och filmer som med skräckblandad förtjusning försöker tränga in i den slutna statens skruvade psyke.

Nyligen utkom Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans reportagebok »Alla monster måste dö«, som betraktar landet utifrån en statligt organiserad gruppresas perspektiv. Nästa vecka kommer Lovisa Lamms bok »Ambassaden i paradiset«, som fokuserar på Sveriges västvärlds­unika diplomatiska närvaro i Pyongyang.

Och i helgen har dokumentären »Maneuvers in the Dark« premiär på Göteborgs filmfestival. Filmen följer tre unga reklamkillar från Stockholm i deras försök att tillverka dyra design-jeans i landet. Med ett stort mått naivitet, självrättfärdighet och ambition övertygar de sig själva, investerare och återförsäljare om att projektet både är kommersiellt gångbart och socialt önskvärt. Visst är det problematiskt att samarbeta med en diktatur, men att bryta isen borde i grunden vara positivt. Genom att göra affärer i landet hoppas de kunna införa begrepp som corporate social responsibility, code of ethics samt kollektivavtal.

Precis som Nordkorea självt börjar Noko-jeans, som de kallar sig, med berättelsen. Produkten är sekundär. Låtsas tills man lyckas.

Ingen i floden av skildringar av landet har egentligen lyckats knäcka Nordkorea-koden. All analys sker på distans och har sin utgångspunkt i vad regimen försöker projicera. I dess till vanställdhet plastik­opererade ansikte utåt.

En klinisk diagnos av Nordkorea blir därför något i stil med schizotypal personlighetsstörning. Ett tillstånd som omfattar: en felaktig självbild som tar sig uttryck i extrem utseendefixering och social fobi, tron på magi, ett metaforiskt och sirligt språkbruk som ter sig väldigt udda utan att vara helt osammanhängande, samt förekomsten av oprovocerade utbrott av kraftiga vanföreställningar som går ut på att alla är ute efter att skada en.

Noko-jeans försök att etablera en terapeutisk relation för att reducera Nordkoreas sociala isolering leder till förödmjukelse. Från svenska medier och fackförbund är kritiken skoningslös. Hur kan man veta att jeansen inte tillverkats av svältande slavar? Varför skulle någon vilja investera i en stat vars enda intresse verkar vara koncentrationsläger, vapen och massgymnastik? Återförsäljaren fegar ur av kritiken och jeansen ligger osålda i en källare.

Men historien slutar inte där, vid den gräns där verkligheten kommer ikapp berättelsen. Tre unga reklamkillar bankas skoningslöst till politisk mognad, tänker »hur fan tänkte vi?«, och går vidare med andra saker, berikade med erfarenheter vi andra aldrig kommer att få chansen att göra.

I Nordkorea fortsätter troligtvis allt som vanligt.

»Maneuvers in the Dark« har premiär på Göteborgs filmfestival som pågår den här veckan.

»Jag har ett bra jobb, en bra och ett bra boende. Men ingen anställning, bostad helt belånad och inget sparande. Jag har råd med det mesta förutom trygghet. Jag är en av 99 procent.«

Två inlägg från bloggen »Vi är 99 procent«, den svenska motsvarigheten till »We are the 99 percent«. »Vi är 99 procent« är egentligen det enda samlade budskapet från Occupyrörelsen, som tog form på Wall Street i New York, september 2011 och vars svenska gren fortfarande ockuperar Brunkebergstorg i Stockholm.

Siffran syftar på det stora flertalet, 99 procent, som får betala för de misstag som den rikaste procenten i världens finansiella elit har begått. De svenska exemplen är inga skillingtryck direkt, men ett intyg om att proteströrelsens rottrådar når många.

Framför allt är det yngre som kämpar med höga lån och en motig arbetsmarknad. En stor del av dem som valt att dela sin upplevelse av att vara en del av de 99 procenten är födda på 1980-talet.

Ålder är bara en siffra. En relativ siffra. Annie Lööf är född 1983. Det gör henne fyra år yngre än Robyn. Så vad är en generation? Lite vad man vill att den ska vara. Och därför ett tacksamt begrepp att laborera med.

Jag är född 1981. Jag är 80-talist, en Nexter, en Moklof (Mobile kids with lots of friends), en homo zappiens, en representant för Generation Me We (individualistiska och sociala i ett) liksom för Generation Y.

Vi har internet i blodet och Wikipedia i fickan i stället för regentlängden innött i bakhuvudet. Vi har för många möjligheter.

För att kunna manövrera oss fram klamrar vi tag i traditionen. Vi gifter oss tidigt. Vi tar hushållsarbete på allvar. Vi är också, som varje generation som är ny på arbetsmarknaden, de som tydligast definierar nutiden. Och därmed en måltavla för den som vill kritisera densamma. Det är ungefär som när Bengt Ohlsson upptäcker att han tycker illa om sig själv, och vevar i gång mot en kulturvänster han frammanar ur de kändisar som protesterar mot Stockholms stads Slussenförslag. De får klä skott för alla som bryr sig för mycket. Vi får ta skit för att vi bryr oss för lite, egentligen bara om oss själva.

Det som oftast sägs om oss är att vi är förlorare.

Jag vet inte hur många gånger jag har hört att vi kommer att få det sämre än våra föräldrar. Ett svårsmält påstående. För även om ungdomsarbetslösheten är hög och det är dyrt att bo, så har fler högskoleutbildning, fler kvinnor kan arbeta, fler män är föräldralediga. Mår vi psykiskt dåligt förväntar vi oss hjälp.

Vi är en internationell generation, det är billigt att resa, många har släktband till andra länder.

I somras gjorde Kalmar konstmuseum en utställning med titeln »The Return of the Losers«. »De deltagande konstnärerna tillhör den förlorade generationen, men de ser inte sig själva som offer. Tvärtom, skapar de sina egna förutsättningar för att överleva i en global värld. På så sätt bidrar konstnärerna i handling till att omformulera den nordiska välfärdsstaten«, löd museets presentation.

Det här var före Occupy Wall Street, men efter den arabiska våren. Roxy Farhat och Jumana Manna ställde upproren i Nordafrika och Mellanöstern mot förtrycket av muslimska invandrare i till exempel Rosengård. En friskt uppfordrande fråga om ifall upproret är möjligt i Sverige.

Här fanns också en tavla där Conny Blom samlat planskisser på 150 lägenheter som han och hans partner nekats, fångade i ett moment 22 där de antingen föll på för låg inkomst, eller på att de skulle bli för trångbodda i lägenheter de ansågs ha råd med. Ett förebådande av berättelserna på »Vi är 99 procent«.

Annars var det flera axelryckningar och skrevsparkar. Här fanns en skrotbil där Klas Eriksson byggt om grillen till en kebabgrill. Köttmassan på spettet var intorkad. Det stank hund. Och NUG, som motiverade sitt verk »Territorial Pissing« (där han chockmålar en tunnelbanevagn) med att »det är skönt att pissa«.

Jag gick därifrån med en känsla av irritation. Det berodde inte bara på lukten från bilkebaben, utan på att än en gång ha stått inför »en omformulering av välfärdsstaten« som innebär att den snart är nedlagd och att allt som återstår är personliga strategier.

Det är skönt att pissa. Det rinner neråt. Så varför inte, om man kommer undan med det. Men någon revansch eller hämnd eller återkomst är det knappast. För hur gör man uppror mot nedskärningar?

Under sitt uppehåll från riksdagen skrev miljöpartiets Gustav Fridolin bland annat reportageboken »Blåsta, nedskärningsåren som formade en generation« (2009). Här berättar han, född 1983 men med en förnumstighet som gör att han framstår som äldre, om arbetslösa jämnåriga, en bekant som sparat till en bröstförstoring och även om aktivister som sliter med sitt eget dåliga samvete över att inte leva som de lär.

Den genomgående konsekvensen av nedskärningarna är i hans analys emellertid inte uppror och motstånd. Utan uppgivenhet inför det gemensamma, ersatt av personliga strategier. »Ur fattigdomen växer den konstanta tävlingen«, lyder underrubriken till kapitlet Generation Narcissus.

Ja. För vad ska man göra? Vi lever i en tid där allt flyter, inga anställningar är fasta, så vi klamrar oss fast vid oss själva. Budskapet från arbetsmarknaden, särskilt arbetsmarknadspolitiken, är att det gäller att bygga ett personligt varumärke starkt nog att hålla en uppe.

»Som typiska 80-talister som flyger mellan nya projekt, drömmar och planer vet vi hur en ung karriärista tänker«, skriver Camilla Björkman och Ulrika Ek i presentationen av sin kommande bok »Powerprincipen«. De fortsätter: »Man brottas fortfarande med hur man skriver det perfekta mentorsmejlet eller vad man ska säga på lönesamtalet.«

Också Isabella Löwengrip kommer ut med en ny bok i vår, en uppföljare på överlevnadsguiden »Egoboost«. »Blondinbella« är visserligen född några månader in på 90-talet men håller jag-styr-upp-mitt-liv-fanan fortsatt högt.

Ja, antingen grubblar man över sin perfekta framgångssaga. Eller så orkar man inte. Och vad händer då? Om man inte pallar hjälpa sig själv att hjälpa sig själv? I Victor Johanssons »Wrestlarna« (2011), en roman som tar fasta på hur entreprenörsskruvstädet vrids åt om arbetsmarknaden, brinner den naive Björn inne när han försöker anlägga en brand på en bemanningsfirma.

Frustration uppstår i glappet mellan förväntningar och insikter. Det har alltid varit ungdomens känsla, men för 80-talisterna framträder den i förstärkt version. Vi har vuxit upp med alla möjligheterna – åtminstone inom synhåll. Det finns en förväntan att man ska ta sig någonstans, driven av ett eget intresse.

»Vi har fått lära oss att vi kan göra allting, och så inser man att man faktiskt inte kan det«, sa 24-åriga författaren Amanda Svensson i P1:s »Biblioteket«. Hennes »Välkommen till den här världen« är en kärlekstragedi som startar med att huvudpersonen Greta drömmer om Köpenhamns nattliv medan hon wokar bort dagarna på en sjavig restaurang.

1976, när Ulf Lundell gjort succé med generationsromanen »Jack« (där Jack gör uppror på 50-talistvis, drar från jobbet en dag, skaffar öl, flummar ur), pratade han i en intervju med Vecko-Revyn om att man måste göra jobbet mer meningsfullt i stället för att, som då var ett populärt krav, korta arbetstiden.

Utvecklingen har gett honom rätt. Arbete har blivit identitet för många fler. Även om det produceras tv-serier som »Ung och bortskämd« och skrivs romaner som »Stockholm rosé« (2011), om unga tjejer som lever Stureplansliv på föräldrarnas kontokort, är det rätt … töntigt att inte vilja arbeta.

Det är däremot häftigt att försörja sig på något som traditionellt sett inte setts som arbete. Som att spela poker.

Eller att spela skivor. Eller »Counterstrike«.

Ett annat verk på 80-talistutställningen i Kalmar var en kort videodokumentär om en grupp svenska och finska 20-någonting som flyttat till ett lyxhotell i Bangkok. Där spelade de nätpoker. Det är en etablerad berättelse. Alla mellan 20 och 30 har vid det här laget en kompis kompis som har varit med i en dokusåpa. Och alla känner till någon som har försörjt sig på att spela professionellt. Det är framgångshistorier som fungerar som tröst. Även om 99 procent av dem som spelar måste förlora, så finns det ju ändå några som faktiskt vinner.

Det blir ingen »Jack« för 80-talisterna. Det kommer inte att skrivas någon generationsroman. Det finns för många sätt att leva på och det skrivs för mycket. Inte bara böcker, utan uppdateringar, bloggar, nätkommentarer.

Av samma skäl är det svårt att tänka sig en proteströrelse av traditionell hierarkisk modell 2012. Det går knappast att föreställa sig en yngre »kulturelit« som går samman i ett upprop för bättre stadsplanering. Den inflytelserika kulturvänster, med gemensamt ideologiskt ursprung i 68-rörelsen, gemensam smak för rödvin och poesi, som nu debatteras i alla forum verkar inte få någon homogen arvtagare.

Occupyrörelsen är mer än ett generationsuppror, men den har formerat sig på ett sätt som svarar mot de starka individualistiska behov som präglar 80-talistgenerationen. Risken är förstås stor att det avfärdas som individuellt gnäll, men samtidigt finns en svåremotsagd styrka i vittnesmål som metod. Genom att helt enkelt säga vad man saknar och behöver – av samhället – uppstår åtminstone en grogrund för gemensam strategi. Något som hittills helt saknats för 80-talisterna som grupp. Och även om det kan låta som en bred och ganska vag beteckning, så är vi numera åtminstone 99 procent.

Fakta | 80-talistskildringar
Ontario »Ey Shuno«
Låt, 2010. Komprimerad beskrivning av en uppväxt som slinter i 90-talsnedskärningarnas spår, »innan Örnsberg fick en Willys«.

Aleks »Inte längre fiender«
Album, 2011. Aleks Manojlovics tuffa historia, som han burit på i många år som soulig refrängsångare bakom rapduon Ison & Fille.

Henrik Bromander »Det händer här«
Novellsamling, 2009.Fyra texter konkret förlagda till 00-talet. Postgymnasial ångest, kampsport, popkollo och medelklassungdomar på närmast obligatoriska utlandsresor.

Elaine Bergqvist »Du är din generation«
Handbok, 2009. Föreläsare som liksom Emma Pihl (»Att leda nästa generation«) har gjort det till sin usp (säljande specialnisch) att vara just 80-talist.

KOMMANDE

Sara Beischer »Jag ska egentligen inte jobba här«
Roman, januari 2012. Om Moa, 19, som ska bli skådespelare men får ett jobb utan krav på förkunskaper, alltså på ett äldreboende, och verkligen trivs.

Shima Niavarani »Shima is A Punkrocker«
Monolog. Om tidens strömningar. Delvis baserad på dagböcker från högstadieåren, som missförstådd gothare med nazister i klassen.

Isabella Löwengrip, alias Blondinbella »Isabellas hemligheter«
Handbok. Kommer ut i april, på baksidan utlovas: »vårens viktigaste egobok«.

Men nej. Assi är palestinier och Jasmin är israel. Trubbel.

De kan inte bo i Israel, eftersom Israel har infört lagar som förbjuder palestinier att leva där. Jasmin klassas själv som ett samhällshot, en potentiell »naiv terrorist« som skulle kunna utnyttjas av sin man.

I Palestina blir paret så trakasserade av myndigheterna att de inte vågar stanna kvar. Den sociala domen är utan nåd, alla vet att Assi har »förstört sitt liv genom att gifta sig med en judinna«.

Jasmins mamma är född i Tyskland, så Jasmin reser dit för att söka medborgarskap till sig och sin make. Assi väntar på turistvisum, och efter hundra sorger och elva bedrövelser kommer han flygande.

Paret tror att de hamnat i friheten. Men nej. Jasmin nekas medborgarskap, eftersom ett sådant skulle leda till att Tyskland får en palestinier på halsen. Assi kan inte arbeta, inte försörja sig, inte andas.

Det går ett år i limbo. Assi är en skugga av sitt forna jag, han talar om att hoppa framför tåget. Jasmin är maniskt positiv med mörknande ringar runt ögonen.

Att inte vara önskad. Att inte vara inkluderad. Att inte ha en tillhörighet. Vilken kärlek övervinner det motståndet?

Den svenska filmvåren lovar gott och öppnar tankeväckande med dokumentären »Love During Wartime« av Gabriella Bier. Utanförskapets mekanismer blir så nästan övertydliga att de kräver ett ifrågasättande. Mer än om Israel och Palestina handlar filmen om alla de enskilda öden som ligger inbakade i uppgiften att 260 000 flyktingar varje år anländer till Europa.

Assi och Jasmin tror inte att det ska bli enkelt. Men de kan heller inte förutse sårbarheten när alla vänder dem ryggen. Ingen vill ha dem. De överlever, men de lyckas inte leva. Utanförskapet är en stark kraft.

Också vi och vår stat praktiserar samma maktmedel. De 30 000 asylsökande som kommer hit varje år får vanligtvis vänta 5 månader, men om pappren är i oordning kan det ta ett år med besked. Då är handläggningstiderna ändå halverade. Under tiden får de asylsökande inte arbeta (om de inte beviljas undantag från arbetstillstånd) och kan därmed inte ta makten över sin situation. Efter väntetiden landar i omkring 70 procent av fallen ett nej vid första prövningen. De där månaderna i bidande är en långsam tid. Den som kanske får stanna kan ha blivit mer eller mindre slarvsylta vid det laget.

Gruppens lockelse är ingen nyhet för någon, den påverkar våra liv från första dagisdagen. Men berättelsen om Assi och Jasmin tränger in och kräver svar. Varför begränsar vi varandras möjligheter? Varför stänger vi Europa? Varför bryter vi ned människor i stället för att bygga upp dem?

För Assi och Jasmin ser det mörkt ut efter ett år i Tyskland. Men så kommer vändningen. Assi får en oväntad inbjudan och paret är plötsligt önskade, en tillgång. Assi ler, Jasmin slappnar av, familjen får smaka tillhörighetens varma sötma. Några år finns en plats för dem där de kan växa. En stund får de vara med.

»Love During Wartime« visas i Stockholm, Göteborg och Malmö och kommer under våren på SVT.

»Låt oss anta att det finns ett helvete,« inleder Olive.

»Åh, det gör det,« svarar pastorn. »Den kristna kyrkan erkänner helvetets existens.«

»Okej, så vi« – Olive lyfter fingararna i citationstecken – »säger att helvetet finns.«

»Det finns. Bara så det blir klart,« avbryter han henne. »Det finns där, rakt under våra fötter, rakt ovanför Orienten.«

Den lilla dialogsnutten gjorde mig djupt obekväm. Jag misstänkte att skämtet var för billigt, att bilden av helvetet inne i jordskorpan är otänkbart tillskruvad, så långt från vad folk kan tro att nidbilden bara blir dum. Det var för ett år sedan. I dag tycker jag scenen är en genialisk illustration av konflikten mellan två vanliga men oförenliga positioner: den där kyrkan är en källa för tröst och en upprätthållare av det kulturella minnet – och den där församlingslivet på ett mycket verkligt plan är ett själens äktenskap med Kristus.

Jag tillhör själv den första gruppen, låt oss kalla den kyrkoromantikerna. Jag skulle i och för sig aldrig kräva, som många gör, en kyrklig äktenskapsceremoni med »mindre Gud«, men det är inte för att jag tror, utan för att jag trivs i kyrkorummet och med de traditionella ritualer. Språket och musiken. Att släkten följa släktens gång. Lite slappt har jag misstänkt att folk förr i tiden kanske inte heller var så himla religiösa. Det verkade för mig, precis som för Olive, obegripligt att människor annat än undantagsvis skulle kunna tro på något så osannolikt som till exempel helvetet.

Mina arroganta fördomar hade den intressanta bieffekten att de gjorde mig blind och döv för alla bevis om motsatsen. Inte den Helige Andes verkan på jorden, det är jag blind för än, men bevis för trons existens. Jag var alltså själv ett slags fundamentalist. När jag i dag ser om »Easy A« är det efter ett års arbete på en bok om Carola Häggkvist, som är bibeltroende och därmed ett annat slags fundamentalist. Dock med en långt större tolerans mot oliktänkare än jag, som inte riktigt trodde att människor som hon existerade.

Åh, det gör de, svarar pastorn. I hundra­tusental bara i Sverige. Och det är inte bara de bibeltrogna kristna jag nu har fått syn på; i Dagens Nyheter i måndags läste jag att Värmlandspolisen tagit hjälp av en sierska. Jag är tacksam över läxan de representerar. Tidigare trodde jag ur djupet av mitt hjärta att den vetenskapliga världsbilden lyser med sitt eget självklara ljus, att alla människor som kommer i kontakt med dess uppenbarade sanning automatiskt kommer att dela min tro. Min totala respektlöshet mot andras erfarenheter gjorde mig oresonlig som samtalspartner.

Jag tycker fortfarande att de rent faktiskt har fel, sierskorna och alla som väntar på Armageddon. Men jag har också insett att »är ni dumma i huvudet« är ett dåligt motargument. Deras världsåskådning fungerar, i betydelsen att den fyller faktiska behov. Min egen, hur överlägsen jag än anser att den är i sanningshalt, är rätt usel på etiska riktlinjer och på att hjälpa den ensamma människan finna en plats i en samhällelig gemenskap.

När Rousseau 1 300 år senare färdigställde sina memoarer var päronet utbytt mot ett tvåfärgat sidenband, men stölden ett lika stort drama.

Ingrid Elams nya essäbok »Jag. En fiktion« bekräftar en misstanke: självbiografier är en genre överlastad av schabloner. Elam analyserar, från Sapfo och framåt, texter av etablerade poeter, filosofer och författare som använder jag-formen och som åtminstone i perioder har lästs biografiskt.

Augustinus och Rousseau är något av stamfäderna på biografiträdet. Ambitionen kan sammanfattas med att förklara, försvara och förhärliga. Hur blev jag detta geni? Speciellt de manliga författarna ser tillbaka på sin uppväxt och utforskar hur de, genom motgångar, orättvisor och fattigdom, tagit sig fram till det intellektuella högsätet.

Självbiografins grunddrag är lika lätta att känna igen som karaktärerna i en svensk deckares polisgrupp, men graden av intimitet ökar med åren. Och 1900-talet är en galopperande utvecklingsperiod inom jag-litteraturen.

På 1970-talet ger Kerstin Thorvall ut »Det mest förbjudna« och bekännelselitteraturen är grundad. I genren beskriven här intill, familjeavslöjandet, skriver Jan Myrdal sin utlämnande »Barndom«, som också den väcker skandal.

Så småningom gör Carina Rydberg entré med namngivna krogkändisar runt bardisken – och nu är måttet rågat! Men med dagens ögon är läsningen en västanfläkt, för strax är Maja Lundgren på allas läppar. Och Lars Norén kritiserar halv-offentliga personers prestationer och andedräkt.

De biografiska gränserna rasar in mot det mest privata och jaget blir alltmer ett jag som är uttalat synonymt med författaren.

In kliver så Knausgård och möjligen har självbiografin nått vägs ände. En samvetsgrann uppräkning av allt som hänt, närmast i realtid genom 3 500 sidor. Kluvenhet och ofullkomlighet, ett försök att direkt kalkera det mänskliga psyket. Kan det bli ärligare, närmare jaget?

Och plötsligt är jag fullkomligt uttråkad. Att blotta mer av det redan blottade blir till slut tröttsamt. Jakten på autenticitet liknar kejsarens nya kläder. Jag längtar tillbaka till det där självförhärligande päronet. Vad hände med devisen: Gärna personligt men inte privat?

Vad hände med jag-formen som ett sätt att utforska vad en identitet kan vara, istället för att skala av ett författarjag in på de rakade skinkorna. Kanske kan svaret som så många gånger den här hösten vara: Kerstin Ekman. I hennes »Grand final i skojarbranschen« samarbetar två huvudpersoner, personlighetsmässiga motpoler till varandra, för att uppnå ett helt »jag«. Inga självbiografiska ambitioner är uttalade och ändå släpper läsningen loss hundratals myror i huvudet apropå jagets möjligheter.

Kerstin Ekman är varken unik eller först i sin form, men läsningen känns så – puuuh – syrerik, efter skitiga toalettstolar hemma hos X och mediokert sex hemma hos Y.

Så till nästa dagboks-utgivare: Nej! Gör det inte. Berätta inte om sekretet på din namngivna flickväns massagestav. Publicera inte uppgörelsebrevet till din styvfar. Använd fiktionen i stället, där kan jaget få frisk luft under vingarna.

Ingrid Elam »Jag. En fiktion« kommer till bokhandeln den här veckan.

Trettio år senare ligger Felicia Feldts »Felicia försvann« på bokdiskarna. I en av bokens starkaste scener: En mormor släpar sin treåriga dotterdotter i håret över gräsmattan och skriker åt henne. Hennes dotter, flickans mor, blir stel i hela kroppen och kan inget göra för att gripa in. Den vuxna kvinnan stelnar precis på samma sätt som hon gjorde som barn. Mönstret går inte att bryta.

Världen kryllar av olyckliga barndomar, av ungar som bär skadorna av sin uppväxt med sig långt in i vuxenlivet. Litteraturen dignar därför följdriktigt av minnen – uppdiktade och sanna – av föräldrar som fallerat, från Strindberg till Knausgård.

Den här sortens böcker blir alltid omdiskuterade. Men aldrig är bismaken så fadd och giftig som när föräldrar som vigt sitt liv åt barn och barnuppfostran avslöjas. När de gör karriär på att berätta för andra hur de ska uppfostra sina barn, men visar sig vara dåliga föräldrar i sina egna barns ögon, blir fallet hårt och brutalt.

Hur hårt kommer Anna Wahlgrens fall att bli? För det är om henne, den kända barnuppfostransikonen, »Felicia försvann« handlar. Om hon som gett flera generationer föräldrar »Barnaboken« (1983) som bibel och rättesnöre, och som på senare år lanserat sin kontroversiella sova hela natten-kur. Självutnämnd expert på barn och deras fostran, och nu i sin egen dotters bok omskriven som den värsta mor man överhuvudtaget kan tänka sig. Hur ska vi, vi som inte varit där, förhålla oss till allt detta?

Grundregeln måste vara att alltid ta ett utsatt barns berättelse på allvar. Och i sin bok målar Felicia Feldt (efternamnet är en pseudonym) upp en mamma som sliter den offentliga bilden av Anna Wahlgren i stycken. »Felicia försvann« är en roman, men det är också Felicia Feldts egen berättelse, hennes sanning. Här finns, förutom en utpräglat litterär stil, visserligen passager som andas fiktion – som exempelvis den fantasi om moderns begravning som avslutar boken. Syskonens namn är utbytta, liksom pappans och alla styvpappornas. Anna Wahlgren nämns inte heller en enda gång vid namn. Konsekvent kallas hon genom hela boken för mamma – en skorrande ironi givet hur det framgår att hon vansköter sin roll.

Har man rätt att skriva vad som helst om sin mamma? Det svar som Wahlgren själv gav Felicia, då dottern var upprörd över att hon hade gett ut en avslöjande och privat självbiografi, talar sitt tydliga språk: »Men älskling, jag måste ju få berätta min historia. Det här är ju mina upplevelser.«

Anna Wahlgren är inte ensam bland kända barnuppfostrare och barnkulturpersonligheter om att ha haft (eller ha blivit anklagade för att ha) problem med sitt eget föräldraskap. Redan upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau levde paradoxen: 1762 gav han ut sin »Émile, eller om uppfostran« – men sina egna barn hade han skickat bort direkt efter födseln. Och medan Nalle Puh-författaren AA Milne kritiserades av sonen Christopher Robin för att ha exploaterat hans barndom i sina böcker, har den danske psykologen och barnuppfostransexperten Jesper Juul själv tillstått att han inte lyckades med sitt föräldraskap när sonen var liten – för att ta några disparata exempel.

Jan Myrdals bok utkom medan Alva och Gunnar Myrdal fortfarande levde, och skildrar en uppväxt långt ifrån den folkhemska idyll och det barnens och familjens väl som föräldrarna gjort sig kända för att förespråka – inte minst i det klassiska verket »Kris i befolkningsfrågan« (1934). »Barndom« är en svidande uppgörelse med en mor och en far som alltid prioriterade framgång utanför hemmet före den lille son som de lämnade kvar hos släktingar och hembiträden. En iskall Alva och en närmast tyrannisk Gunnar träder fram ur sonens minnesbank.

»Jag vet att ingen växer upp i samma familj, alla bröder och systrar har en egen bild«, sjunger Eva Dahlgren i låten »Sand«. Och man bör hålla i minnet att »Felicia försvann« är Felicia Feldts berättelse, inte hela syskonskarans. En av de saker som plågar både den unga och den vuxna Felicia är också hur syskonen tystar ner hennes kritik och tar mamman i försvar. Av rädsla? Eller för att de faktiskt har en annan upplevelse? Det går inte att säga.

Som läsare är det likväl svårt att värja sig mot innehållet i boken. För om Felicia Feldts berättelse så bara stämmer till en tiondel är den ändå förfärlig. Familjens ständiga flyttar, spritfester i hemmet med vuxna som ligger med varandra i barnens åsyn, sexuella närmanden mot döttrarna av mer eller mindre okända karlar, mammas alkoholmissbruk, fysisk och psykisk misshandel, en lång sjukhusvistelse på grund av undernäring till följd av en kost med bränd mat och mögligt bröd. Listan kan göras längre, men är knappast nödvändigt.

»Felicia försvann« är tillägnad författarens pappa. Han var frånvarande större delen av hennes uppväxt, av beskrivningarna i boken att döma. Det skulle vara lätt att svinga slagträt och fråga sig varför det fortfarande är lättare att förlåta den far som inte var där än den mor som var där men misslyckades. Att undra varför dåliga mödrar får oss att vända oss emot kvinnor (»jag avskyr kvinnor«, skriver Feldt på ett ställe i boken), medan bristfälliga fäder bara tycks göra att vi längtar än mer efter dem? Kvinnoförakt tycks vara den klassiska responsen på dåliga mödrar – eller på dåliga föräldrar överhuvud­taget. Jan Myrdal har aldrig kunnat fördra blondiner, eftersom Alva var blond. Någon aversion mot män med Gunnars särdrag vittnar han däremot inte om.

Men är det något Felicia Feldt visar med sin bok är det hur mycket mer skada en (makt)missbrukande förälder vållar sitt barn, än en som inte är där alls. Oändliga terapisessioner, djupa depressioner och misslyckade kärleksrelationer kantar den vuxna Felicias liv. Hon brottas med sin kvinnlighet, klipper av sig håret och längtar efter snyggare former om vartannat. Hon gillar inte kvinnor, och hon tycker inte om sig själv. Mamma har skrämt henne så till den grad att hon vigt en orimligt stor del av sitt liv åt att försöka rädda män från elaka, farliga kvinnor – sig själv inräknad.

Verkar det överdrivet? Kanske är det just i det där överdrivna, orimliga och lite löjliga det blir som allra tydligast. Barn­domen kommer efter, den sipprar in överallt och hela tiden. Skammen dröjer sig kvar.

Fakta | Fler föräldrauppgörelser

Andra kända föräldrar som nagelfarits litterärt:

Alva och Gunnar Myrdal
Jan Myrdal hymlade aldrig om vilka som var de skräckinjagande huvudpersonerna i »Barndom« (1982).

PG och Christina Gyllenhammar
Cecilia von Krusenstjernas »En spricka i kristallen« (2005) gav en inblick i överklassens familjetrauman.

Stig »Slas« Claesson
Sonen Nils Claesson berättade i »Blåbärs-maskinen« (2009) om hur nära och kära blev konstnärligt bränsle

Kerstin Thorvall
I sonen Hans Falks »Uppväxt« (2010) var modern en självupptagen, oförutsägbar bomb.

På gång: I maj ger Per Wästbergs dotter Johanna Ekström ut »Om man håller sig i solen«. Uppgörelse utlovas i baksidestexten.