Förra året öppnade sopranen Nina Stemme premiären i rollen som Brünnhilde i Wagners »Valkyrian« på La Scala. Stemme fick vilda ovationer och Milanotidningen Corriere della Sera skrev: »Nina Stemme är föreställningens absoluta huvud­person och vi tror inte att det i dag finns någon Brünnhilde som kan mäta sig med henne.«

Jag träffar Nina Stemme på en föreställningsfri dag i Stockholm där hon just nu rolldebuterar som Minnie i Puccinis »Flickan från Västern« på Kungliga Operan. Det är en mindre känd Pucciniopera även för hängivna operabesökare, trots att den sägs ha influerat efterkommande kompositörer inom både filmmusik och musikaler. Nina Stemme var med och före­slog uppsättningen.

– Att få vara med och välja repertoar på operahus är ett drömläge, säger hon, men tillägger att hon får vara glad så länge det varar.

Över en fisktallrik berättar hon om sin uppväxt nära musiken, men där musicerandet var en fritidssyssla. Om hon inte hade kommit in på Operahögskolan hade hon förmodligen blivit revisor. Hon började först plugga ekonomi efter gymnasiet för att skaffa sig ett »vanligt jobb«. Men behovet att få hålla på med musik var för starkt.

– Det går inte att sätta ord på den känslan, det är som en drift. Att sjunga i kör och spela i orkester räckte inte. Jag behövde något mer.

Så en dag upptäckte hon operan. Liksom varje lördagsmorgon satt föräldrarna och lyssnade på radioprogrammet »Önskekonserten«. Dirigenten och radiomannen Sten Frykberg navigerade sina lyssnare i den klassiska musikens arkipelag och den unga Nina lärde sig snart känna igen flera konsertrepertoarer och musikstilar. Den morgonen hörde hon mezzosopranen Frederica von Stade sjunga i radion och blev hänförd.

Hon tog sånglektioner på Operastudio 67 och Kulturama och sökte till operahögskolan vid sidan av studierna. Hon antogs på sitt tredje försök och hoppade då av universitetet. Genombrottet kom 1993 när hon som 30-åring fick topplaceringar i flera internationella operatävlingar. Redan då fick hon ett erbjudande om att sjunga på Wiener Staatsoper, men avböjde. Ännu kände hon sig inte mogen och kollegor varnade henne för att bli utnyttjad i operahusens egna intressen.

– Min magkänsla sa att det var för bra för att vara sant. Jag hade ett år kvar på operahögskolan och behövde fortfarande utvecklas mer sångtekniskt, berättar hon.

Hon talar artikulerat med en sångares magstöd, men låter stundtals som en elit­idrottare. Hon liknar långa föreställningar vid maratonlopp och pratar om vikten av målmedvetenhet och förberedelser. Det handlar om psykologiska övningar, muskelträning, teknik och ännu mer teknik. Hennes disciplin är beryktad.

– Jag börjar alltid med det svåraste när jag studerar in nya roller. Annars bygger man bara upp berg som man blir nervös för.

Hon har behov av att ta en sak i taget, berättar hon, medan hon skär en ny bit av sin flundra. Det går inte att ha bråttom, kroppen måste hinna med. Tidigt i karriären fick hon sina tre barn tillsammans med maken och scenografen Bengt Gomér. En orolig kollega sa då: »Tänk på ditt ansvar för konsten!«

– Men man måste ju tänka på vad som är viktigt i hela livet.

När jag frågar om artistlivet har inneburit några uppoffringar svarar hon att man tänker inte så och det vägs upp av att man »får så mycket annat«.

– Om det är något jag har lärt mig med åren så är det att man bara får mer respekt av att säga nej. Det går alltid att ersätta mig på jobbet om det skulle behövas, och då kan någon annan få chansen i stället. Det är fördelen med en bransch där konkurrenterna alltid nosar en i nacken.

Många operasångare går i pension när de når 50-årsåldern. Nina Stemme, som är 49 år, vill sjunga så länge hon känner att hon kan och orkar. Än finns inga planer på att sluta och hon har kontrakt skrivna de närmaste sex- sju åren. Efter Pucciniuppsättningar i Stockholm, Zürich, Wien och Cleveland väntar fler Wagneruppsättningar.

Det händer ibland att hon jämförs med en annan svensk Wagnerveteran av rang.

– Först när jag började jobba på samma scener som Birgit Nilsson insåg jag hur stor hon var. Jag vet att hon gillade vad jag gjorde, och jag ångrar att jag inte lärde känna henne bättre, men jag var nog rädd för att vara påträngande. Typiskt svenskt, kan man väl säga.

Sedan 2004 sitter hon i Kungliga Musikaliska akademien – där Birgit Nilsson var hedersledamot – ett forum hon gärna skulle tillägna ett större engagemang den dag hon inte längre sjunger.

– Om jag kunde göra något för svensk musikkultur skulle jag vilja bygga ut kulturskolorna och bygga ett nytt operahus. Politikerna visar ju inget intresse för opera, trots att de sitter ett stenkast därifrån. De borde gå dit och bara relaxa..

Han möter i vit kockjacka och vi beställer över disk i Kretsloppshusets rustika matsal.

– Jag tycker detta ställe är fantastiskt, dels för att maten är god, dels för att det är en fin företeelse. Det drivs kooperativt av en massa bybor som byggt huset, säger han och väljer dagens soppa på potatis och purjo med sallad och nybakt bröd.

Ute faller snön. En tupp vrålar i Kretsloppshusets bakre environger. Rural idyll härskar.

Själv tar jag stekt kassler i tunna skivor med potatis- och blomkålsgratäng. Se där ett kök på mer basal nivå än det 15-rätters matkonstverk signerat Magnus Nilsson som jag fick på Fäviken kvällen innan.

Fäviken har sitt namn efter gården Fäviken som ligger vid Kallsjön strax norr om Åreskutan. Sedan Magnus Nilsson började driva Fävikens restaurang har han profilerat sig som Sveriges mest innovativa mästerkock. Hur fick han idén att använda lavar?

Magnus Nilsson sväljer en sked soppa.

– Det var nödföda förr. Den torkades och maldes till mjöl. Lav innehåller mycket kolhydrat och blir därför väldigt frasigt när det friteras.

Lavar är inte den enda gamla nödföda som finns på Fävikens meny. Bland desserterna märks en kaka på tallbark. Renlaven var mer intressant än delikat men gav fördjupad insikt i renens mathållningsproblematik. För att bli mätt på lav måste man äta gigantiska mängder, så luftig och illusorisk känns den i munnen. Tallbarkskakan har substans med förnimbar smak av bark och är delikat.

– Det tog oss ett år innan vi hade fått till den, säger han.

Det har gått tre år sedan han började etablera sitt kök i dess nuvarande form. Sedan dess har han nått världsrykte. Gäster strömmar till från länder långt bortom Sveriges gränser. Ofta britter och amerikaner men även andra. Magnus Nilsson har inbjudits till gästspel i Japan och Australien.

I juni 2011 fick han en helsideslång hyllning i Financial Times weekendbilaga och tog i december en plats på tidningens matskribent Nicholas Landers lista över 2011 års bästa matupplevelser. Bokningskön till krogens tolv platser är ett par månader lång.

– Du har haft en fantastisk framgång, säger jag.

– Det tycker faktiskt jag också, svarar han med okonstlad glädje.

Han är 28 år. Så ung och så begåvad. Vilka avtryck har han satt om 20 år?

Just nu skriver han en bok. Beställare är brittiska förlaget Phaidon. Han författar själv på engelska. Förlaget översätter i egen regi till nio andra språk.

– Jag har alltid tänkt att jag skulle skriva en bok någon gång. 2010 fick jag erbjudanden från flera förlag som föreslog olika upplägg för en bok om Fäviken. Av olika skäl fick det bli Phaidon. De är väldigt duktiga på att sälja sina böcker.

Magnus Nilsson växte upp på Frösön. Gick restaurangskola i Åre och lärde yrket vidare i Stockholm och på stjärnkrogar i Paris. Sedan åter till Sverige, men han blev frustrerad av råvarornas låga kvalitet.

– Folk vill inte tro det men råvarorna är absolut bättre i Frankrike.

Han övergav köket för vinkällaren, blev sommelier och engagerades av Fävikens nyblivne godsherre, finansmannen Patrik Brummer, för att bygga upp en vinkällare.

Sedan undrade Brummer om han ville ta hand om krogen. Så började denna framgångssaga som innebar att Magnus Nilsson återvände inte bara till köket utan också till sin uppväxts Jämtland.

Fäviken är en stor egendom med skogar och jordbruk. En av de förutsättningar han fick för verksamheten var att använda så mycket som möjligt av godsets produktion. Utifrån det växte konceptet fram med lokala och regionala råvaror. Grönsaker och kött från gården, svamp och vilt från skogarna, fjällfisk från sjöarna, smör och ost från lokala producenter.

Av det som i dag serveras gästerna på ­Fäviken är det strängt taget bara socker, salt och vin som inte har sitt ursprung i trakten, till vilken Magnus Nilsson även räknar norska Tröndelag. Därifrån hämtar han havsfisk och skaldjur.

Är det trend och ideologi som fått dig att helt satsa på råvaror från regionen?

– Nej. Vi började som en vanlig restaurang utom att vi råkade ha lite råvaror från gården. Men kreativitet promotas av begränsningar. Har man hela tiden tillgång till allt blir man lat, för då finns det ingen anledning att utveckla saker.

Tuppen vrålar än en gång.

Medan jag lyssnar minns jag gårdagskvällens smaksensationer, till exempel den svarta krustaden av torkat grisblod fylld med rödblänkande korn av rödingrom. Är det med den sortens kosthåll han föder sina barn, eller vad blir det för mat när en köksmästare med världsrykte ställer sig vid spisen hemma i villan i Mörsil?

– Falukorv med makaronistuvning. Blodpudding tycker jag också mycket om, Med bitar av späck i, som förr. Mat utan krusiduller.

Axel Odelberg

På anrika brickmatsalen Blå porten, inklämt mellan Liljevalchs konsthall och vinterstängda nöjesfältet Gröna Lund, sitter Petra Mede och försöker hämta andan. Under förmiddagen har hon presenterat årets Guldbaggenomineringar på nöjespalatset Cirkus. Nu har den 41-åriga komikern skyndat tvärs över gatan, tätt följd av en stressad SVT-medarbetare som förgäves försöker få Mede att följa tidsschemat. Vi får beställa mat åt henne medan hon tar igen sig i den skramlande matsalen. Både kraften och röstresurserna börjar sina:

– Jag har nog blivit lite mer på min vakt. Jag blir fortfarande väldigt glad för all uppmärksamhet, men jag är kanske inte i lika stort behov av den längre. Eller så handlar det om att jag har fyllt 40.

Petra Mede ger ett eftertänksamt intryck. Hennes självbetitlade tv-alter ego, den gapiga och gränslösa primadonnan, lyser med sin frånvaro. Den verkliga Petra Mede suger länge på svaren. I samband med förra årets Guldbaggegala – hon har fått förtroendet att leda filmgalan för andra året i rad – pratade komikern om uppdraget som en nystart. Petra Mede var trött på bilden av sig själv. Hon strävade efter att visa upp en lugnare och tryggare, en lite sannare, version av sig själv. Det var »läskigt« men välbehövligt.

– I början av karriären sa jag ja till allting. Nu tackar jag nej till väldigt, väldigt mycket och fokuserar på ett jobb i taget. Jag behövde ta några steg tillbaka efter de här två-tre intensiva åren när karriären tog fart. Nu går jag runt och tänker på existensen i stället, säger hon och skrattar.

I sitt sommarprat för några år sedan berättade Petra Mede om ryggskadan som på några sekunder förvandlade den då 20-åriga, lovande balettdansösen till en långtidssjukskriven skugga av sitt forna jag. Olyckan följdes av ett decennium kantat av morfintabletter och kompakt mörker. Men ryggen blev långsamt bättre. Mede gick en ABF-kurs för sjukskrivna kvinnor och vann en amatörtävling för stå upp-komiker. Ett och ett halvt år senare, 2009, ledde hon Melodifestivalen.

Sedan dess har Petra Mede deltagit i mängder av tv- och teaterproduktioner. I sommarpratet konstaterade Petra Mede nyktert att »det var på tiden att det kom en handikappad, medelålders kvinna och tog lite plats«. Nu har hon plats så det räcker och blir över.

– Jag har haft otrolig tur och lite skicklighet. Ska jag vara kaxig har jag redan uppnått vad man kan uppnå. Jag behöver inte bevisa något längre. Hej, jag är hemma liksom, säger hon och skrattar så att det ekar i hela lokalen.

– Den här karriären kan vara slut i morgon, men jag orkar inte gå runt och vara rädd. Jag menar, jag har redan haft en karriär som har gått åt helvete.

Hur ofta tänker du tillbaka på den tiden?

– Jag är alltid beredd på att det kan gå åt helvete igen. I dag är en hyfsat bra dag, men jag har mina krämpor. Jag kan mycket väl bli sämre och sjukskriven igen. Samtidigt hade jag väldigt ont i ryggen när jag skulle leda Melodifestivalen. Jag vet hur motivation kan påverka. Alla sjukskrivna borde få leda Melodifestivalen, det borde vara en mänsklig rättighet.

Dansen lever vidare inom henne. Inte bara genom den gamla »arbetsskadan« – Petra Mede säger sig fortfarande vara fixerad av andra människors kroppar. Men hon kan inte se många beröringspunkter mellan nu och då.

– Dansen kräver så mycket disciplin, komiken kräver så mycket lekfullhet. Det är många motsatsförhållanden. Även om jag saknar dansen tror jag att min personlighet passar bättre i komiken. Jag är ganska frisläppt. Jag är gapig. Inget av det uppmuntras inom dansen. Och där är du helt utbytbar. Om någon vill anlita mig som komiker är det verkligen mig de vill åt. Jag är mer oumbärlig nu och det är ju härligt.

Petra Mede säger att hon har insett att hon, trots att hon länge var övertygad om motsatsen, var rolig redan som barn. Samtidigt har hon alltid haft ett vemodigt drag över sig. »Livet är oerhört svårt«, skrev hon i en krönika i Aftonbladet i höstas. Den inställningen märks i det mesta hon gör. Till och med i rollen som den där ettriga, högljudda primadonnan. Petra Mede sneglar på sin halvt uppätna pajbit.

– Den karaktären är ju väldigt sorglig. Jag tycker att den hör ihop med hur jag ser på livet. Den tomhet man kan känna, att man letar efter någon känsla av mening. Det finns något både sorgligt och vackert i en primadonna som gör livet större än vad det är. Det är något slags rop på hjälp. Men det är klart att det finns folk som bara tänker »åh, vad är det för jobbig, skrikig typ?«.

Hur viktig är melankolin för dig?

– Det är en stor del i mig. Hade jag varit mer förnöjsam hade jag säkert inte haft samma behov av att höras. Jag hade gärna varit mer nöjd och mindre känd.

Petra Mede har utlovat en blandning av humor och tragik på Guldbaggegalan. Det är tveksamt om någon annan svensk komiker kan leverera just det med lika stor tyngd som hon.

Jag säger att jag kan känna igen mig i detta. Men på kvällen samma dag inser jag att jag hellre gör på ett annat sätt. Jag låter inte byxan bara falla till golvet. Jag håller i stället plagget i ett förhållandevis stadigt grepp medan jag försiktigt trampar med höger foten på baksidan av nederdelen av vänster byxben för att kunna dra vänster fot ur detsamma.

Att böja sig ned för att med handen fatta detta vänster byxben och resolut avlägsna detta från foten vore alltför äventyrligt eftersom det skulle kräva stående på ett ben. Det bör män i en viss ålder försöka undvika.

I sin nya monolog »Morsning & Goodbye« tänker Magnus Härenstam handgripligt visa hur han tar av sig byxorna på sitt gentlemannamässiga sätt. Han ska också bland annat demonstrera hur man sover i offentliga miljöer.

– Det är en monolog om konsten att åldras med behag. Jag försöker hitta allt det komiska i det gradvisa sönderfall som vi får i de här åldrarna.

Nej, det är inte bara behagfullt att åldras, erkänner mannen som är mest stolt över myrorna och elefanterna i sin långa karriär som underhållare.

– Men allt det andra får vi ordentligt besked om i tidningarna, det där om blöjvägning och Carema och dålig mat och att lägga sig klockan fyra. Jag tycker att det kan vara roligt att se det från den andra ­sidan också, alla dessa dråpligheter.

Vad tillhör då det behagfulla, frågar jag, lämpligt nog precis efter det att vi smakat av vår riesling. Magnus Härenstam svarar med ett kort smakprov ur den kommande monologen:

– Massor med saker, massor med saker. De värsta åren är mellan 10 och 70, sedan lättar det och det finns så oändligt mycket som blir bättre. Man får äntligen rynkor. Äntligen får ansiktet lite karaktär, framför allt kinderna, som har varit två ointressanta pajer i många år. Man får tid att ägna sig åt sina hobbies, man får komma med goda råd utan att tillfrågas, man har rätt att klaga, man kan köra bil mitt på vägen hur långsamt som helst och när polisen kommer visar man upp Ica-kortet i stället för körkortet. Man behöver inte vara charmerande. Vid närmare eftertanke är man ju inte heller så charmerande …

Den något äldre damen i vårt sällskap ler förstående. En stund senare fäller hon en intressant och beundrande kommentar om mönstret på insidan av både krage och manschett på Magnus Härenstams trendriktiga skjorta. Det föranleder mig att visa mönstret på insidan av ärmen på min kavaj, ett mönster som ytterst få kan ha en chans att ens notera och som, märk väl, inte är samma mönster som i resten av kavajen.

Magnus Härenstam blir imponerad. Det är ju ett tartanmönster, noterar han. I vissa lägen blir äldre gentlemän som vilka pojkspolingar som helst. Damen ler förstående under sin chica och tidlösa rosa basker.

Innan vi fortsätter till väsentligheter hinner vi också utbyta erfarenheter om hur man bäst tar av sig sina strumpor, sittande eller stående. Vi enas om att vi ännu i och för sig kan göra detta stående på ett ben. Men detta brukar leda till ett visst ograciöst hoppande. Vi sitter hellre ned när vi tar av oss våra strumpor.

Magnus Härenstam fick idén till denna långa monolog om åldrandets behag när han höll ett anförande på samma tema i Lasse Berghagens revy på Chinateatern för åtta år sedan. Nu har han skrivit till, med lite hjälp från några vänner och författare och lämpliga lån från andra stå­uppare här och där.

I somras drabbades Magnus Härenstam av en blodpropp i benet. Han spelade då med Eva Rydberg i »Viva la Greta!« på Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Läkaren ville sjukskriva honom i två veckor för att han skulle återfå konditionen. Han övertygade läkaren om att han fick kondition nog av att röra sig på scenen och framför allt vifta med armarna. Han missade bara fyra föreställningar.

Men det var väl ändå en tankeställare? Kanske är livet trots allt ändligt?

– Alla säger att livet ser helt annorlunda ut när man blivit äldre. Men jag vet inte. Jag ser det som en ny erfarenhet … Och dessutom, jag har en benägenhet att dra upp mungiporna när jag går ut ur porten på Kommendörsgatan, för jag vet att folk tittar på mig hela tiden. Hemma på kammaren kan jag väl vara lite sur ibland, men när jag går ut är det faktiskt som att ta på sig Magnus Härenstam.

Tänker du någon gång på döden?

– Nej. Jag vet inte hur jag ska uttrycka det för att det inte ska låta övermaga …  Men jag har varit med om så mycket roligt så att jag tycker nästan att jag skulle kunna ställa av tofflorna i vilket ögonblick som helst och vara fullt nöjd.

Ja, lite grand är han väl som strutsen i sanden, säger han.

Men sedan citerar han en annan underhållare, Woody Allen: »Jag är absolut inte rädd för döden. Jag tycker bara att det är onödigt att vara där när den inträffar.«

Kvinnan bakom alla mord och annat elände heter Cilla Börjlind och är manusförfattare. Tillsammans med maken Rolf Börjlind utgör hon svensk kriminalfilms hemligaste stjärnpar.

I julhelgen kommer deras dramatisering av Arne Dahl-deckaren »Misterioso«. Och nästa höst blir de riktiga författare.

Det är tisdag på restaurang Pelikan på Blekingegatan, en av Stockholms äldsta krogar. Cilla Börjlind har knappt hämtat sig efter en vecka med feber och hosta. Sjalen är virad tre varv kring halsen.

– Jag är jättenöjd med att inte stå i rampljuset. Det är bara om en film blir dålig som man uppmärksammar manuset – genom att skälla ut det. Blir filmen bra, hyllar man regissör och skådespelare, säger Cilla Börjlind.

Hon skrattar.

– Fast riktigt så illa är det inte. Vi har fått vår beskärda del av beröm också.

Tillsammans med maken har hon skrivit manus till 26 Beckfilmer. Karaktärerna är hämtade från Sjöwall & Wahlöös deckarklassiker, men historierna är nya.

Nu har Börjlinds dramatiserat fem av Arne Dahls (pseudonym för författaren Jan Arnald) elva böcker om A-gruppen; »Rikspolisens specialenhet för våldsbrott av internationell art«.

– Det var historien om A-gruppens ­karaktärer som gjorde att vi hakade på . Det är bra karaktärer som man får följa även på ett privat plan, säger Cilla Börjlind.

Vad är det som fascinerar med kriminalgenren?

– Jag vill lösa gåtan! När vi skrev serierna »Graven« 2004 och »Morden« 2009 direkt för SVT, så utgick vi från en situation: Vad händer om någon hittar en massgrav i Sverige? Men vi hade inte löst gåtan själva. Det gjorde vi medan vi skrev. Det är ett roligt sätt att jobba på!

Makarna Börjlind bor och arbetar i en röd villa i Nacka. De skriver hela dagen, på var sin sida om skrivbordet. När det var som mest hektiskt skrev de åtta Beckmanus parallellt. När manus ett var färdigt, var man halvvägs in i manus två, och hade nyss påbörjat manus tre. Samtalet om idéerna, uppslagen, pågår även på gymmet och vid middagsbordet. Parets 17-åriga dotter tycker det är »halvkul«, säger Cilla Börjlind.

Blir ni inte trötta på varandra?

– Nej, faktiskt inte. Jag kan inte tänka mig något annat än att vi skulle jobba ihop. Och vi är nästan aldrig oense om någonting. Låter det tråkigt?

Hon skrattar.

Cilla Börjlind, född 1961, växte upp i Sollen­tuna, mamma var hemmafru och pappa ingenjör. Hon utbildade sig till tv-scripta, och blev så småningom manus­redaktör på »Rederiet«. Under inspelningarna av humorserien »Lorry«, i slutet av 80-talet, träffade hon Rolf Börjlind, en av Lorry- författarna.

Rolf Börjlind hade skrivit några Beck-manus när Cilla Börjlind sa upp sig från SVT och de började jobba tillsammans.

– Jag har lärt mig mycket av Rolf, han har ett väldigt bra språk och är en driven manusförfattare.

Även framgångsrika manusförfattare är ofta doldisar. Varför?

– Att skriva manus har alltid haft lägre rang än att skriva romaner vilket anses finare. Riktiga författare skriver böcker, inte manus. Men jag tror det håller på att ändra sig. Dramatikerförbundet kämpar för detta, att höja statusen för manusförfattare.

Hur står sig svensk kriminalfilm i världen?

– Bra, mycket är mer välgjort än vad som görs ute i Europa. Och danskarna är duktiga. Kriminalserien »Brottet«, som det också gjorts en amerikansk remake på, var oerhört bra.

Privat är Cilla Börjlind blödig, låser ytterdörren när hon sitter ensam på övervåningen och skriver. Hon mår illa när hon läser i morgontidningen om barn och djur som far illa, men som manusförfattare vet hon hur ­effektivt det är att slå an de strängarna.

Vilka uppslag går bort?

– Vi hade en historia om en skolmassaker, men vi la ner den. Man vet aldrig vilka som i värsta fall kan inspireras. En gång skrev vi ett Beckmanus om en polisskjutning, det var före morden i Malexander, det var obehagligt.

Men nu blir det inga fler Beckmanus signerade paret Börjlind, och Arne Dahls återstående fem böcker om A-gruppen får också nya manusförfattare.

Författarduon har skrivit kontrakt med Norstedts om att ge ut tre kriminalromaner, den första kommer ut hösten 2012.

Författarna Alexander och Alexandra Ahndoril, Michael Hjort och Hans Rosenfeldt, med flera, får alltså ge plats för ännu en duo på den svenska deckarhimlen.

– Det finns enorma fördelar med att skriva tillsammans. Att ha någon att rådfråga är otroligt värdefullt, säger Cilla Börjlind.

Trots att privatliv och jobb glider samman plockar hon hellre svamp än går på bio när hon är ledig. På tv är det skidskytte som gäller, och i somras provade hon själv på i Torsby-tunneln. Det gick över förväntan – bommade bara två av 40 skott.

I jul knäcker hon nötter vid granen. Kanske blir det också en och annan deckar­gåta vid tangentbordet.

Lolo Amble

– Man ska vara lite på tvärs, säger han redan vid förrätten och det första glaset förstklassig Sancerre.

Det var de vanliga tonårssynderna: klä sig i svart för att tona fram som intellektuell. Religiös revolt. Men eftersom Norberg kom från »god familj« blev det konfirmations­undervisning (»där lärde jag alla att Gud inte finns«). han vägrade värnplikt (»jag ljög om hälsoproblem och de trodde mig – frikallad«). Samt mindre vanliga ungdomssynder: Han ingick tillsammans med Christian Gergils i Frihetsfronten, som sålde brännvin på Drottninggatan och drev svartklubb.

– Jag fanns både bakom och framför baren. Det var ett unikt sammanhang med en egen politisk-filosofisk strategi. Allt var möjligt.

Varför lämnade du anarkismen?

– Anarkisterna är inte tillräckligt frihetliga.

Norberg var senare knuten som forskare till Timbro men slapp att klassas som högerspöke; han var tankesmedjans liberala ytter. Femton böcker följde som på ett pärlband – svåra ämnen, frihet, global rättvisa, världsekonomins kris och lycka. »Till världskapitalismens försvar« 2001 översattes till ett tjugotal språk och såldes i hundratusentals exemplar. Norberg blev ett världsnamn. Han turnerar nu jorden runt och debiterar 30 000 kronor för ett föredrag på hemmaplan.

Norberg skrev nyligen på DN Debatt att europeiska stater blir konkursbon, vi riskerar att stå inför ett förlorat decennium. Det var nödvändigt att få frågan överstökad. Hade yrkesoptimisten på grund av stigande ålder blivit pessimist?

Går det åt helvete för Europa?

– Ja, det gör det.

Ämnet avklarat. Det var bara att vänta på varmrätten.

Vem är den störste skurken i historien?

(Här, det inser alla, ska svaret bli hummanden och resonemang. Mao Zedong eller Belsebub, Eichman, Hitler, Nero, Idi Amin, Judas Iskariot, Stalin?)

– I modern historia är det Bismarck. Han lade grunden till den tyska aggressiviteten och till socialförsäkringssystemet.

Generationens klyftigaste kis hyllas i USA och har en forskartjänst på den namnkunniga tankesmedjan Cato. Men han har inte flyttat till Washington, utan till Malmö.

Du är en fegis, va?

– Det finns en poäng i att ha sin arbets­givare på långt avstånd. Jag har ett introvert drag. Jag vill sitta på kafé, jobba och vara mig själv.

Jag försöker tackla honom i jämställdhetsfrågan; han är gift med Sofia Nerbrand, som startade liberala magasinet Neo.

Hur reagerar du på påståendet att Sofia tar hand om två små barn och ett stort?

– Det borde stå »Bortskämd« på mitt visitkort. Men jag tror att Sofia och jag är oerhört jämställda. Det är alltid min diskdag.

Konkurrerar ni i det dagliga livet?

– Vi samarbetar mycket och utbyter idéer. Hon är inte en superoptimist som jag. Hon är inte nöjd på samma sätt som jag. Hon vill alltid något mer.

Hur arbetar du – och var?

– Jag sitter med datorn på Café Noir, två kvarter från mina barns dagis.

Vad skiljer Malmö från Stockholm?

– Malmö kan tacka sin lycka att ha tvingats gå igenom en stor kris. Det har resulterat i nya idéer och goda idéer. Det finns ett öppet sinnelag. Staden har en optimal storlek. Nästan allt finns här.

Omotiverat skjuter jag in frågan:

Vad är du rädd för?

– I perioder kan jag vara rädd för många saker. Men normalt är det för något till synes banalt som att få ett samtal från dagis att någonting har hänt barnen. Och så är det en makrorädsla – oro för vår gyllene epok … att vi tar för givet att vi lever i en öppen värld … men läget är kritiskt och präglas av nonchalans från ledarskapet.

Du ger dig på svåra ämnen – lyckan, intelligensen. Varför?

– Nyfikenhet. Ska man bryta mot reglerna så ska man känna till dem. När jag nu skriver om intelligensen, så var den första boken jag läste »A Brief Introduction to Intelligence« av Ian Dreyer«.

Vem har varit din förebild?

– Sven Rydenfelt. Det var en ödmjuk man som jobbade i motvind hela sitt liv«. (Rydenfelt var nationalekonom, professor i Lund, och en liberal opinionsbildare).

Vem på vänsterkanten respekterar du?

– Göran Greider. För hans kunskap och goda humör. Han har god humor. Torbjörn Tännsjö (filosofiprofessor), han var min lärare och han gillade att man sa emot. Katrine Kielos (ledarskribent på Aftonbladet) och Magnus Linton (knuten till Arena). De är inte rädda för omvärldsförändringar.

Vem röstar du på?

– Jag har röstat på alla borgerliga utom kristdemokraterna. Senast blev det centern.

Du är, eller har varit, anarkist, feminist, ateist, republikan, opportunist, rabulist och kapitalist. Men optimist har dålig klang?

– Ja. Som optimist måste man ta ansvar. Motsatsen är lättare – att lägga pannan i djupa veck.

Om du bara fick välja en beteckning, vad är du?

– Jag är pro.

Nu sitter han längst in i hörnet på en lunchrestaurang ovanpå anrika Östermalmshallen i Stockholm och försöker sortera i röran av rätter på tallriken, som knappt syns under all mat. Det var precis av den anledningen Zanyar Adami ville träffas här.

– Det är något särskilt med att komma till ett ställe där det är ett sådant överflöd av allt. Jag blir lycklig bara av tanken, säger han.

Zanyar Adami trivs i de här kvarteren. Själv bor han med fru och två barn i förorten Bredäng söder om Stockholm, men under en period hade Gringo-redaktionen kontor på Östermalm. De brukade kalla det ett »omvänt integrationsprojekt«.

Zanyar skrattar en del men ger ett allvarligt intryck. Han talar så tyst att jag oroar mig för att rösten på inspelningen ska dränkas i sorlet från saluhallens besökare. Han ursäktar sig också för att han inte är lika »snärtig« som han brukade vara. Som journalist vet han vad redaktörerna helst vill ha: saftiga, rubrikvänliga one-liners. Men Zanyar Adami vill bara vara ärlig.

– Egentligen vill jag ju ha mer fokus på frågorna än på mig själv. Men jag förstår ju att det är en väldigt personlig film, att det är det alla vill prata om.

I höstas debuterade Zanyar Adami med den uppmärksammade dokumentärfilmen »Gerillasonen«, en rörande berättelse om en öm men bräcklig far och son-relation. I huvudrollerna som sig själva: blödarsjuke Zanyar, som skickas ensam till Sverige när han är fem år gammal. Som nu ska bli pappa för första gången och så gärna vill förstå hur föräldrarna tänkte. Och pappa Taher, före detta gerillakrigare i iranska Kurdistan, som fängslas och torteras och anländer till Sverige med resten av familjen ett år efter sonen. Som nu jobbar långa pass som taxichaufför, vägrar prata om det förflutna och får hjärtattack på kuppen.

»Gerillasonen« ger ett mikroperspektiv på den så mycket större frågan om alla dessa ensamkommande flyktingbarn – och vad vi ska göra med dem. Målgruppen? Dels »västvärlden« (ja, Zanyar Adami säger faktiskt så, men skrattar hjärtligt efteråt), dels den egna familjen. »Gerillasonen« är helt enkelt ett försök till för­soningsprocess framför öppen ridå. Zanyar frågar och frågar sin pappa men får aldrig några riktiga svar. Deras relation förbättras, men det förlösande klimaxet uteblir.

– Jag har aldrig fått ihop bilden av pappa. Hur kan man vara gerillakrigare och samtidigt vara världens mjukaste man? Det han blev utsatt för har varit en stor sorg i min familjs liv. På det viset är den här filmen en upprättelse för honom. Pappa blev fängslad och torterad för att han kämpade för yttrandefrihet. Även om han inte säger mycket får han berätta sin historia.

Man glömmer lätt att Zanyar Adami bara är 30 år gammal. Han är nästan färdigutbildad ingenjör – en »duktiga killen-grej«, kallar han den parentesen i livet. Han vann Stora journalistpriset 2005, har varit inblandad i ett otal tidnings-, bok- och filmprojekt och är flitigt anlitad som föreläsare.

Du är bara ett år äldre än jag, man får ju ångest!

– Hahaha!

Var kommer din drivkraft ifrån?

– Alltså, jag är så trött på bilden av flyktingar som offer. Jag ser det som en styrka och ett hjältemod att fly. Det är därifrån jag hämtar allt mitt självförtroende och all min kraft. Det är klart att jag har mina i-landsproblem, jag blir också sur när Ipaden inte fungerar. Men när man har varit nära att dö så många gånger som jag har varit tar man inte livet för givet.

Många av Zanyar Adamis texter och krönikor handlar om att leva i ett slags ingenmansland. Att vara arbetarklass i hjärtat men medelklass i hjärnan. Att vara blatte men känna sig som svenne. Rollerna krockar och präglar allt han gör. Inte minst chefredaktörskapet för Gringo, en tidning som uppmärksammades och hyllades brett men kraschlandade med konkurs 2007

– Jag smekte etablissemanget på kinden med ena handen och örfilade det med den andra, sammanfattar han tiden med Gringo.

Nu intar han en mindre konfrontativ roll. Zanyar Adami har lämnat systemkritiken till förmån för de personliga berättelserna. Han måttar upp 30 centimeter mellan handflatorna för att illustrera mängden hotbrev som landade på hans skrivbord under Gringo-tiden. Zanyar Adami blev paranoid och tvingades titta över axeln på tunnelbanan. Det var knappt värt det. Nu är han dessutom föräldraledig på halvtid. Kampen får helt enkelt ta lite längre tid:

– Det gick lite för bra, lite för fort, för mig. En av de främsta lärdomarna jag drog från Gringo var att hybris är bra, men att det måste få ta tid. Eftersom jag har den här krigsbakgrunden var jag länge övertygad om att jag skulle dö innan jag fyllde 25, men sedan jag fick barn försöker jag tänka mer långsiktigt. Jag vill ju ha barnbarnsbarn!

Till ackompanjemang av franska sånger i nyöppnade Stationen i Uppsala gamla stationshus får jag höra att inkomstskatten är för hög och att småföretagarna dignar under orimliga villkor. De nya moderaterna är en sorts smygsossar och hennes egen partiledare Göran Hägglunds ledarskap är inte vatten värt.

Familjen är det fundament som samhället måste vila på. Ebba Busch tror inte på särskilt många lyckliga skilsmässor. Det borde gå att få hjälp för att hålla ihop krisande äktenskap.

Det är inte så konstigt att de som ser en förflackning i borgerligheten gillar det hon säger. Exempelvis skribenterna på Svenska Dagbladets ledarsida som slöt upp när Ebba Busch var »frihetsgeneral« och organiserade kristdemokratiska ungdomsförbundets »frihetsdagar« i Uppsala förra helgen.

Ebba Busch är med sina 24 år Sveriges yngsta kommunalråd och ansvarar för äldreomsorgen i Uppsala som omsätter 1,8 miljarder på ett år. Får man tro henne själv går det bra. Självförtroende saknas inte.

Hon är uppvuxen i ett frireligiöst hem. Gick i Livets Ords grundskola, men lämnade sedan församlingen.

Efter gymnasiet har hon inte hunnit med så mycket mer studier. Yrkeserfarenheten består, utöver politisk sekreterare såväl i Bryssel som i Uppsala, av fasadmålning under fem somrar. Själv säger hon att det mer eller mindre var en slump att det blev kristdemokraterna och inte moderaterna. Visserligen hade hon under högstadiet gjort praktik i riksdagen hos kd:s lokala riksdagsman Mikael Oscarsson »eftersom pappa kände honom«. Men det var tyska CDU som inspirerade till partivalet.

– Till skillnad från moderaterna drivs CDU av värderingar.

Att det blev politik överhuvudtaget har kristdemokraterna Ylva Johansson (s) att tacka för.

Ebba Busch blev förbannad när hon skulle välja skola och Johansson som skolminister ­argumenterade mot friskolor.

– Om det finns människor som är duktiga på att driva en skola och eleverna lär sig det de ska, varför ska de inte få göra det? säger Ebba Busch retoriskt.

Hon gör ofta så, svarar med en motfråga. Dock inte när hon ska förklara varför kristdemokraterna bör byta ut Göran Hägglund mot Mats Odell som partiledare och varför hon kandiderar som Odells vice ordförande. Det handlar om att få ett ledarskap som enar de kristdemokratiska traditionerna, vilket hon inte anser att Göran Hägglunds ledarskap gör.

Hon exemplifierar med abortlagstiftningen där kd borde driva frågan om det är rimligt med aborter i 21:a och 22:a veckan när fostret med dagens metoder kan överleva om det föds. Hon berättar också målande om hur Göran Hägglund måste tvingas av den övriga partiledningen att agera publikt. Exempelvis när Bengt Germundsson, kommunalråd i Markaryd, fick verkställande utskottet att besluta att kd offentligt skulle kräva sänkt skatt för pensionärer. Göran Hägglund ville helst ligga lågt.

– Vi har ett ledarskap i dag som sticker huvudet i sanden i abortfrågan och som helst inte vill driva opinion eftersom det inte blir lika trevligt då när man ska träffa de andra partiledarna.

– Göran Hägglund byter ideligen politiska slogans som inte inger förtroende. Varför? Det beror på att han inte är övertygad själv om varför kristdemokraterna behövs.

Med Mats Odell skulle det bli helt annorlunda, menar Ebba Busch.

– Han har mycket mindre beröringsskräck med partiets historia och kan ena de olika traditionerna.

Ebba Busch vill se en renässans för klassiska kristdemokratiska krav och en betydligt djärvare borgerlig politik. Ett parti som ställer sig på folkets sida mot den klåfingriga statsmakten.

– Hittills har vi rattat på valfrihetskranarna inom ett befintligt socialistiskt system. Vi har inte vågat rycka i ramarna därför att Schlingmann tror att vi då inte är pragmatiska nog att kunna vinna val. Men vi kan mycket väl förlora om vi inte går ett steg längre och myndigförklarar medborgarna.

Hon tycker att det finns ett medborgarförakt bland politikerna. Ett sätt att bryta det vore att gå vidare med checkar à la skolpengen. Åldringar ska kunna handla den omsorg de vill ha och familjer som vill ta hand om sina barn själva ska få lika mycket som det kostar att ha barnen på dagis minus förskolans overheadkostnader.

Att de politiska motståndarna omedelbart skulle säga att resultatet blir att kvinnorna tvingas återvända till spisen bekymrar henne inte.

– Om det resulterar i det, vad är problemet? Barnen får en god uppväxt. Kvinnan har valt det, hon kunde ha jobbat om hon ville. Så länge som vi lever numera måste hon ändå jobba till hon är 70. Då kan hon toppa sin karriär i slutet.«

– Det bästa med hiphop är att vem som helst kan rappa. Jag ville alltid lära mig spela något instrument när jag var liten, men mamma hade aldrig pengar. Plötsligt räckte det att sätta i gång en rytm på bordet och köra, säger han.

Aleksi »Aki« Swalows musik är precis sådär vardagsnära. Tillsammans med barndomsvännerna från Gottsunda utanför Uppsala – Jack »Jacco« Mattar, Dejan »Dajanko« Milacic och Simon »Sai« Wimmer – utgör han stommen i Labyrint, en av årets mest omtalade svenska grupper. Inte på grund av deras musik, utan av polisens idoga ansträngningar att stoppa dem. Vi återkommer till det.

Labyrint inger respekt. Om själva musiken är en modern, dansant blandning av reggae och hiphop, bjuder texterna på betydligt mörkare upplevelser. »Du hittar oss bland höghus och paraboler / bland droger och buggade telefoner«, kan det låta. ­Labyrint representerar en grupp människor som morgonsoffornas proffstyckare och integrationsprojektens helbrägdagörare sällan når ut till.

Aki är också en respektingivande person. 31 år gammal, 197 centimeter lång, bred­axlad och kaxig. Han ber kökspersonalen om några extra potatisar och tigger till sig fyra pannkakor, egentligen tillhörande ärtsoppan, till efterrätt. Aki slänger i sig maten, slår ut med armarna och ser sig omkring:

– Vi gör inte musik för politiker och makthavare. Många blundar och vägrar inse hur verkligheten ser ut, men det är hårt här ute. Ungdomarna vill bli rika snabbt. Fyra av våra vänner har skjutits till döds den senaste tiden. Folk tror att vi överdriver, att vi försöker visa upp något slags USA, men så är det inte. Vi gör musik om verkligheten för många av oss ute i förorterna.

Vi träffas i matsalen i Folkets hus. Det är en regnig och grådaskig höstdag. Höghusområdet Hallunda, granne med Norsborg, Fittja och Alby och uppfört precis intill motorvägen E4, visar inte upp sig från sin bästa sida. Stockholms innerstad ligger två väldigt långa mil bort.

Sedan några år tillbaka bor Aki i Alby tillsammans med sin tjej och två barn i förskoleåldern. Han vinkar glatt till några kvinnor i andra änden av matsalen. Före detta kollegor från hemtjänsten i Hallunda, visar det sig. Precis som de andra Labyrint-medlemmarna är han tvungen att ha ett arbete vid sidan om musiken.

– Många blir förvirrade och tror att vi har pengar eftersom vi syns i medierna, men vi har städ- och vårdjobb som alla andra. Samtidigt spelar inte pengarna någon roll. Vi kan komma till vilken förort som helst och få kärlek från knegare till gängmedlemmar. Alla gillar det vi gör och ger oss respekt. Det är så vi får betalt, säger Aki.

Labyrint bildades i mitten av 2000-­talet men började göra väsen av sig 2008, då låten »Vår betong« blev en megasuccé på nätet. Sedan dess har gruppens låtar spelats miljontals gånger på Youtube. Labyrint uppmärksammades dock inte på bred front förrän i våras. Då kontaktade polisen i Växjö en fritidsgård som hade bokat gruppen och varnade för deras drogliberala texter. Spelningen ställdes in.

I stället för att stoppa Labyrint fick polisens agerande motsatt effekt. Plötsligt fick rapgruppen från »betongen« se sig själva på uppslag i Dagens Nyheter och inslag i SVT:s »Debatt«. I dag säger de sig vara trötta på diskussionen om censur och yttrande­frihet. Aki, som är  »ganska öppen« med att han röker cannabis, menar att polisen skyller på drogliberalismen men att det egentligen handlar om något annat:

– Vad de stör sig på är att ungdomarna här ute spelar vår musik. Att de känner igen sig så jävla mycket, att ungdomarna sjunger sånger som handlar om dem själva. Egentligen gjorde de ju värsta reklamkampanjen för oss. Jag ska skicka lite champagne till han polischefen, säger Aki och skrattar.

Polisens agerande i förorten är ett centralt tema i Labyrints texter. Aki berättar om otaliga förnedrande kontroller, razzior och fördomsfulla kommentarer.

– De är på oss mindre nu, för de har nog fattat att vi kan berätta om vad de gör. Som när de plockade in mig för urinprov precis innan en spelning i Uppsala. Jag bara skrattade i polisbilen och sa: »Det här blir skitkul, jag ska prata med tidningen om det här.« Och det gjorde jag också, säger Aki.

Det är förstås enkelt att kritisera samhället. Systemet. När vi börjar prata om lösningar blir det svårare. Aki suckar. Säger att han inte kan »någonting« om politik, men att det i grund och botten är en klassfråga. Att känslan av utanförskap växer sig starkare varje dag. Men att klyftorna måste minska.

– Jag representerar ett folk som står utanför politiken. Jag är född här, men jag kommer alltid vara svartskalle. Mina barn kommer alltid vara invandrare, trots att de är uppvuxna med samma »Bolibompa« som alla andra. De säger att vi är segregerade, men här ute finns alla nationaliteter förutom svenskar. Egentligen är det svenskarna som är segregerade där de bor. Vi känner ju folk från alla länder.

Detta är mannen som skrivit en bok som är en iskall uppgörelse med finansbranschen, där han jobbat under hela sitt liv. Det är en insidesskildring av hur de stora företagsfusionerna gick till, han hänger ut alla han tycker är puckade, kolleger, kunder, affärspartners och konkurrenter. Han har publicerat interna mejl i sin bok. Jag är förvånad att han törs visa sig här, på ett av finansfolkets mest kända vattenhål.

Är inte dina kolleger vansinnigt arga?

– Nej då, men en del kunder möjligen.

Han nickar mot bordet bakom oss, där sitter den legendariska tidigare ordföranden för Swedbank, Göran Collert, han kommer fram och hälsar vänligt. Till sällskap har han Handelsbankens/Industrivärdens lika legendariska, men mindre sociala, överhuvud Tom Hedelius. Han bevärdigar inte Knut Ramel med en blick. Ramel har kallat börsbolaget Industrivärden för en gubbklubb som inte tillför något värde till aktieägarna. Han är helt oberörd av Hedelius iskyla.

– Jag har alltid skiljt på arbete och ­privatliv, mina vänner har ingenting med jobbet att göra, säger han.

Knut Ramel inspekterar intresserat min lammrygg.

– Jag ska hit i morgon med en god vän, kanske jag tar lammet då.

Som ung ville han göra något av betydelse, men gled till slut, efter utbildning på Handelshögskolan i Stockholm, en termin på läkarutbildningen, ett par år på finansmannen Anders Walls dåvarande bolag Beijerinvest, och en del missmod, mot alla odds in i bankvärlden. Men det var inte det han hade tänkt sig.

– Jag tyckte att det var vulgärt att kränga, andefattigt, ja nästan cyniskt. När jag började på bank trodde jag att jobbet handlade om nationalekonomi, men så var det ju inte.

Trots stark skepsis blev han kvar. I 30 år.

– Det var roligt, jag såg möjligheter, det här var i början på 80-talet när kapitalmarknaden avreglerades. Kundkontakterna var spännande och arbetet var väldigt självständigt. Det var som ett spel man ville vinna.

Ramel beskriver finansmarknaden som överlönsam under de här åren. Förklaringen till att det kunde bli så ligger i att kunderna själva tjänade så mycket pengar att de inte räknade så noga på vad investmentbankernas tjänster kostade. En del stora affärer blev dock inte verklighet, exempelvis lyckades Knut Ramel inte gifta bort SEB, vare sig med Swedbank eller Nordea. Wallenbergs fel, enligt Ramel. De ville inte förlora makten över »sin« bank.

– De är fjättrade vid sin historia. Tänk om det hade funnits en Jan Stenbeck där, då hade bolaget sett helt annorlunda ut.

Nu är läget i finansbranschen ett helt annat än under de gyllene åren. Eurokris och börsras över hela världen.

Vissa anser att den gamla sanningen att aktier alltid slår räntebärande placeringar på sikt inte stämmer längre?

– Frågan är om det någonsin har stämt, och hur lång bör horisonten i så fall vara? Min tvillingbror och jag fick var sitt aktiekapital när vi studerade, jag var väldigt aktiv i min förvaltning, han förhöll sig helt passiv. Efter tio år roade vi oss med att jämföra utfallet, hans kapital hade då vuxit något mer än mitt, småler Knut Ramel.

Vi diskuterar synen på arbete. Knut Ramel, som har bott många år i London och Schweiz, menar att den är luthersk i Sverige. Han hänvisar åter till sin tvillingbror, som »inte har arbetat en dag i hela sitt liv«. Brodern lever sparsamt i innerstan och läser enorma mängder böcker. Han gör det han vill.

– Men det är klart att det varit jobbigt ibland när folk frågat »vad gör du?«.

Knut har nu inte heller något avlönat arbete längre. Han ägnar sig åt sina barn, som är unga eftersom han gifte sig »sent«, som han själv säger, för tio år sedan vid 46 års ålder. Han vet inte vad han ska göra framöver, men säger att det inte blir fler böcker.

– Det här var den berättelse jag hade i mig, det är skillnad med pappa (Stig Ramel, på sin tid vd för Nobelstiftelsen), han var författare på ett helt annat sätt.

Skulle han ha gillat din bok?

– Ja jag tror han hade tyckt den var kul. Han var mer diplomatisk än jag, men orädd, helt orädd.

Vi diskuterar klass, i Storbritannien och i Sverige. Knut Ramel framhåller att »ståndcirkulationen är mycket viktig« för ett lands potential. Han menar att i Sverige har vi redan uppnått den potentialen, medan Storbritannien har en del kvar att göra. Ett av USA:s största problem på sikt är enligt Ramel den växande underklassen, och att den får fler barn än överklassen. Det hämmar tillväxten.

Hur har ditt adliga ursprung påverkat dig?

– Det har jag aldrig reflekterat över. Men andra fäster kanske vikt vid det. Möjligen påverkas man genom att man har en naturlig hemvist.

När vi skiljs åt är jag fortfarande inte helt säker på varför han skrev boken. Var det en besvärjelse inför det faktum att han inte har utfört något stort, allmännyttigt, som han drömde om som ung man utan valde mammons värld? Är boken en avbön?