I dag är bedömare överens om behovet av att ta fram nya läkemedel som kan ersätta dagens alltmer verkningslösa anti­biotika. Ändå tas allt färre nya preparat fram eftersom det är en både dyr och osäker satsning ur läkemedelsföretagens synpunkt.

– Av 100 framtagna preparat är det kanske bara ett eller två som klarar alla tester och uppfyller kraven. Det är betydligt färre än för de flesta andra läkemedelsgrupper, säger Andreas Heddini, läkare och chef för ReAct, Action on Antibiotic Resistance, ett internationellt nätverk som arbetar med frågor kring antibiotikaresistens.

Antibiotika handlar inte bara om penicillin mot dussinsjukdomar som halsfluss och öroninflammationer. Kirurgi, cancerbehandlingar och vård av för tidigt födda barn är bara några områden som i dag är beroende av effektiva antibiotikum för att fungera.

Nu sätter många sitt hopp till naturen. Att titta efter botemedel hos djur och natur är en viktig komponent i en strategi för att bekämpa resistenta bakterier, enligt Andreas Heddini.

– Vinden har vänt. Länge har syntetiska läkemedel dominerat detta område, men nu bygger mycket lovande forskning på det som finns naturligt i vår omvärld.

Nya, mer effektiva screeningmetoder har nämligen gjort att det går att undersöka större mängder vatten och jord för att hitta värdefulla fynd i kampen mot antibiotikaresistenta bakterier. Forskarna tittar bland annat på hav, stränder, floder och sjöar.

Den senaste upptäckten är att kackerlackor kan bli ett nytt, efterlängtat vapen i kampen mot MRSA- och e-colibakterier.

En brittisk forskningsgrupp vid University of Nottingham har nämligen upptäckt att det hatade skadedjurets hjärna innehåller inte mindre än nio olika molekyler som är giftiga för bakterier. 90 procent av de två bakterietyperna kunde utrotas med hjälp av innehållet i kackerlackans hjärna och nervsystem, utan att skada de mänskliga cellerna.

Forskaren Simon Lee hoppas nu därför att upptäckten ska bidra till utvecklingen av en ny typ av mediciner som biter på mör­darbakterierna och samtidigt är ofarliga för patienten.

Förklaringen är förmodligen att kackerlackan är ett mycket gammalt djur som under lång tid kunnat utveckla ett motstånd mot de bakterier som frodas i extremt smutsiga miljöer. Men kackerlackan är långt ifrån det enda urgamla djuret som tycks lovande i kampen mot antibiotikaresistens. Forskare har fått upp ögonen även för grodor och krokodiler. Vid en stor konferens i USA i slutet av augusti presenterades nya, lovande rön om de antibiotiska egenskaperna i grodskinn.

Michael Conlon, biokemist vid United Arab Emirates University, har tillsammans med sina kolleger samlat in och analyserat grodskinn från 200 arter. Målet är att undersöka 6 000 olika grodarters skinn, men redan nu har de identifierat över 100 antibiotiska substanser. De håller även på att utveckla en metod för att göra de kemiska substanserna i grodskinnet ofarliga för människan och därmed användbara i medicinskt syfte.

Kackerlackan har inte bara den fördelen att dess hjärninnehåll tycks ofarligt för människan. Det råder dessutom ingen brist på denna insekt, som av de flesta förknippas med smuts och snusk. Många av de grodarter som bevisats ha antibiotiska skinn är till skillnad från kackerlackan starkt utrotningshotade.

– Jag har precis meddelat statsministern att jag begär mitt entledigande som statsråd av privata skäl med omedelbar verkan. Det finns tre skäl till det, och de tre skälen heter XX, YY och ZZ. Det är mina tre barn som har fått betala priset av min offentlighet, sade Litto­rin då.

Han hänvisade till den vårdnadstvist med sin tidigare fru som han är inblandad i. Innan han klev på planet till Gotland kom han från en förhandling i tingsrätten.

Ett par dagar senare publicerade Aftonbladet uppgifter om att det kunde ha funnits andra skäl till avgången. Littorin skulle år 2006 ha köpt sex vid ett tillfälle. Sven Otto Littorin har förnekat det påstådda sexköpet. Därefter har nästan hela debatten handlat om Aftonbladets publicering. Den förklaring till avgången som han själv hänvisade till, tvisten med sin tidigare fru, har hamnat helt i bakgrunden.

Denna vårdnadskonflikt är dock inte någon ordinär historia, utan en explosiv rättstvist med stämningar och motstämningar, grova anklagelser och mångmiljonkrav. I härvan har Littorin dragit in en tidigare dömd ekobrottsling, som nyligen åter åtalats för grov ekonomisk brottslighet. Littorins tidigare svärfar, en veteran inom svenskt näringsliv, har också blandats in i striden.

Flera röster inifrån den borgerliga alliansen vittnar om att konflikten hade varit föremål för diskussion på hög nivå under månaderna fram till Littorins avgång. Den här typen av smutsig rättstvist för en ledande regeringsmedlem är det sista en statsminister vill ha i en jämn valrörelse.

Det gäller heller inte vem som helst. Sven Otto Littorin utgjorde tillsammans med Fredrik Reinfeldt och Anders Borg den trio som gjorde om moderaterna och som i praktiken vann valet åt de borgerliga. Som arbetsmarknadsminister stod han för den jobbpolitik som har varit kärnan i regeringens politik de senaste fyra åren.

Konflikten berör också moderattoppen privat. Sven Otto Littorins nuvarande fästmö är pressekreterare hos partisekreteraren Per Schlingmann. Samtidigt uppges hans exfru ha kvar vänskapsband med personer i samma kretsar.

Paret Littorin separerade redan före valet 2006, men formellt var inte skilsmässan klar förrän sommaren 2008. Då hade Sven Otto Littorin redan offentliggjort sin nya relation i Expressen.

Exmakarna har hela tiden haft gemensam vårdnad och barnen har bott växelvis hos föräldrarna. Hans exfru har gjort karriär som partner på ett riskkapitalbolag i Stockholm, en tjänst hon nyligen lämnade.

Någon gång under våren 2009 skar det sig totalt mellan parterna. I efterhand går det urskilja ett bråk om barnens skolgång som särskilt betydelsefull.

Av de tre barnen gick (och går) den äldsta på internatskola. Littorins exfru ville nu att även mellanbarnet skulle skrivas in på samma skola. Enligt en kopia av ett e-postbrev som lämnats in till tingsrätten förklarade Sven Otto Littorin att han bara kunde godkänna detta om parterna samtidigt nådde en uppgörelse om underhållet för barnen. Den yngste sonen hade under våren börjat bo merparten av tiden hos sin mamma. Ett av skälen var Sven Otto Littorins ökade arbetsbörda.

Den juridiska konflikten inleddes på allvar med att Littorins exfru i juli 2009 lämnade in en stämning med krav på ensam vårdnad om mellanbarnet, i syfte att kunna bestämma om skolgången. Stämningen uppmärksammades inte i medierna och drogs snart tillbaka. Parterna enades i stället om att barnet skulle skrivas in på internatskolan vid höstterminens start.

I början av oktober återkom dock Littorins exfru med en ny stämning, denna gång med ekonomiska krav. Enligt nättidningen Politikerbloggen låg det totala kravet på 1,8 miljoner kronor eller drygt 37 000 kronor i månaden. I summan ingick kostnaderna för internatskolan samt barnpassning genom Hemfrid för att exfrun skulle kunna fortsätta att sköta sitt arbete.

I Sven Otto Littorins första svaromål bestred han underhållsskyldighet för de två äldsta barnen. Han bekräftade samtidigt att hans arbetsbörda under hösten gjorde att han inte kunde ha ansvar för den yngsta sonen. Han erbjöd sig att i stället betala ett underhållsbidrag på 2 486 kronor per månad.

Littorin drog nu också in sin tidigare svärfar i den ekonomiska tvisten. Enligt inlagan till tingsrätten har denne, en känd profil i svensk industri, åtagit sig att betala alla barnens skolkostnader. Exfrun svarade med att skicka in kontoutdrag som visar att Sven Otto Littorin tidigare betalat 2 500 kronor per månad till sin tidigare svärfar som delkompensation för skolkostnaderna. Inbetalningarna är märkta med ministerns smeknamn, »FR TOTTO«.

Så långt hade detta kunnat vara en någorlunda ordinär ekonomisk strid mellan två exmakar. Men våren 2010, samtidigt som valrörelsen började komma i gång på allvar, tog Sven Otto Littorin tvisten till en ny nivå.

I april var ett möte i rätten inplanerat. Men bara några dagar före utsatt tid lämnade han in en separat stämning mot sin exfru. I denna begärde han ensam vårdnad om den yngste sonen. Motiveringen: exfrun har en relation med en affärsman som tidigare dömts för ekobrott och som är föremål för nya brottsmisstankar.

»Att låta en nio-årig pojke växa upp i en miljö där det figurerar en person som är misstänkt, eller i vart fall sökt för diverse grova brott, är högst olämpligt och kan inte anses vara en god hemmiljö«, skrev hans juridiska ombud.

Enligt stämningen ska Sven Otto Litto­rin ha begärt att alla kontakter mellan barnen och affärsmannen ska upphöra, något som dock inte hade skett. Stämningen fick exfrun att för första gången kommentera tvisten offentligt. I en intervju med Expressen beskrev hon vårdnadskravet som en hämnd för hennes ekonomiska krav.

– Ja. Det är min uppfattning att han inte är orolig för sina barns hemmiljö.

Relationen med affärsmannen var ock­så över, meddelade hon. När Expressen talade med honom visade denne förvåning över arbetsmarknadsministerns utspel.

– Han har känt till att jag träffat [exfrun] under två år. Då undrar jag varför man precis några dagar före en förhandling anser att jag är en säkerhetsrisk för barnet. Då borde jag ha varit det hela tiden, sa han.

Det var ingen nyhet för den moderata partiledningen vem exfrun umgicks med. Enligt upp­­­gifter till Fokus försökte flera personer att varna partiledningen för affärsmannens historia redan innan tvisten nådde medierna hösten 2009.

Fokus har frågat moderatledningen om det under hösten 2009 eller 2010 fram till avgången förekommit någon diskussion om vårdnadstvisten i moderaternas partiledning eller bland de högsta tjänstemännen. Och om denna grupp informerades om tvisten av Sven Otto Littorin.

– Det enkla svaret är att vi inte kommenterar eventuella interna processer eller möten, svarar moderaternas kommunikationschef Pär Henriksson via e-post.

Vem är då denne affärsman som exfrun umgåtts med? För bara några år sedan beskrev han sig själv som »en av landets förmögnare personer« och huserade på ett flott kontor på Arsenalsgatan i centrala Stockholm. Den som söker efter hans affärsmässiga framgångar finner dock få spår. Desto större avtryck har han satt i olika domstolar.

Redan år 1992 dömdes han i hovrätten för bland annat grovt bedrägeri till två års fängelse och näringsförbud. I början av 2000-talet dök affärsmannen återigen upp på myndigheternas radar. Antalet konkursakter gällande bolag som han varit inblandad i ökade snabbt i antal. Konkursförvaltarna reagerade på flera tveksamheter i bolagen.

Därefter har han upptaxerats av Skatteverket och blivit föremål för en förundersökning hos Ekobrottsmyndigheten. Samtidigt har han brottats med accelererande ekonomiska problem. I november 2009 försattes han i personlig konkurs med skulder på över 2,5 miljoner kronor.

I juni i år åtalades han på tio punkter för flera fall av grovt bedrägeri och grovt bokföringsbrott. Han misstänks bland annat ha lurat en kvinna på 1 miljon kronor. I samma process åtalades han för att ha medverkat till att blåsa upp balansräkningarna i olika bolag med flera hundra miljoner kronor genom falska värderingar. I förhör med affärsmannen, som nättidningen Realtid har granskat, nekar han till samtliga brottsanklagelser och hävdar att hans roll i härvan är perifer.

Vid sidan av kontroversen kring affärsmannen, accelererade själva vårdnadstvisten under sommaren 2010. I en ny inlaga den 15 juni avfärdade exfrun Sven Otto Littorins påstående om att hon skulle vara olämplig som vårdnadshavare. I stället begärde hon ensam vårdnad om den yngste sonen.

Den 6 juli hölls ett första möte i vårdnadsärendet i tingsrätten. Det enda parterna kunde enas om var att de skulle försöka få i gång ett samtal med professionell hjälp. Då återstod mindre än ett dygn av Sven Otto Littorins ministerkarriär.

Debatten efteråt har huvudsakligen gällt Aftonbladets uppgifter om det påstådda sexköpet. Oavsett de uppgifterna, är det högst sannolikt att vårdnadstvistens omfattning faktiskt varit en viktig orsak till avgången. Dels på grund av den psykiska press Littorin och hans familj varit utsatt för till följd av den, dels för det infekterade nyhetsflöde som en sådan rättshärva innebär för både en regering och ett politiskt parti i en valrörelse, där detaljer ur privatlivet blir vapen som används i offentligheten. Redan före Visby hade han blivit en politisk risk för regeringen.

Littorins beslut att lämna regeringen har också påverkat positionerna i den juridiska tvisten. Som offentlig person var varje ny runda en pressande faktor. Detta är inte längre något som motparten kan utnyttja.

»Eftersom Sven Otto Littorins arbetssituation har förändrats, har han också goda möjligheter att vara en närvarande förälder, vilket han önskar«, meddelade hans juridiska ombud i den senaste inlagan till tingsrätten.

Någon enkel lösning på konflikten verkar inte finnas. Den 16 juli lämnade exfrun in ytterligare en stämning där hon krävde ensam vårdnad om de två äldsta barnen. Detta för att säkerställa deras fortsatta skolgång på internatskolan. Sven Otto Littorin har dock bytt fot och förespråkar nu gemensam vårdnad samt att barnen går i en skola i Stockholmsområdet.

Fakta | Utdragen tvist

16 juli 2010 Littorins exfru lämnar in en stämning mot Sven Otto Littorin och kräver ensam vårdnad om de två äldsta barnen.

7 juli 2010 Sven Otto Littorin avgår som arbets­marknads­minister, Aftonbladet pub­licerar en artikel om att Littorin kan ha begått brott som renderar fängelse.

6 juli 2010 Aftonbladet konfronterar Littorin med uppgifter om att han köpt sex 2006.

6 juli 2010 Första mötet mellan exmakarna Littorin i tingsrätten.

2009 Den juridiska konflikten inleds med att Littorins exfru lämnar in en stämning­s­ansökan mot honom.

2008 Skilsmässan formellt klar.

2006 Paret Littorin separerar, före valet.

Där har de mycket att vinna.

Den gamla sanningen att vänsterpartier gynnas mest av högt valdeltagande stämmer inte längre. I varje fall inte särskilt väl. Göran Perssons uttalande den 25 augusti om att »många socialdemokratiska väljare ligger på soffan« var en sanning med modifikation.

Den som reser sig ur soffan kan lika gärna rösta blått. För fyra år sedan gick 100 000 väljare från soffan till moderaterna. Bara hälften så många soffpotatisar (53 000) gick till socialdemokraterna.

Omkring 5 procent av väljarna röstar aldrig. Men ytterligare 15 procent – ungefär en miljon – röstar ibland.

Ett enormt antal – och en enorm potential för partierna.

Chanserna att få en del av dem på fötter till valet om tre veckor är goda:

• Två tydliga block står mot varandra – alternativen är tydliga.

• Läget är jämnt – och spännande.

• Nya kampanjmetoder, som TV-reklam och sociala medier, ökar intresset för valet.

• Nya partier har riksdagsvittring. Särskilt SD, men även Piratpartiet.

– Varje gång nya partier har kommit in har valdeltagandet varit högt, säger Nicklas Källebring, opinionsanalytiker på Syno­vate.

Men hur hittar man röstskolkarna?

Statsvetarna ger ett vagt signalement:

– Sannolikheten att välja soffan är större för den som är ung, arbetslös eller ensamstående. Det är ingen homogen grupp. Det som spelar roll är etableringsfaktorn. Ju sämre integrerad man är med andra människor och samhället – arbetsmarknaden, utbildningssystemet, föreningslivet och även familjelivet – desto större är sannolikheten att man inte röstar, säger professor Anders Westholm, statsvetare vid Uppsala universitet.

Visst kan partierna rikta utskick mot till exempel förstagångsväljare. Men det är mer effektivt att identifiera områden med potential. Ställen där valdeltagandet är lågt, samtidigt som det egna partiet har gått hyggligt, och sätta in stöten där.

– Det är den vanliga modellen, främst praktiserad av socialdemokraterna. Det har gett framgångar bland annat i Rosengård i Malmö, säger Carl Melin, opinionschef på United Minds.

Med den logiken bör exempelvis vänsterpartiet och miljöpartiet satsa på Göteborg och centerpartiet på Dalarna. Kristdemokraterna har få riktigt starka fästen utanför Jönköping. Men Örebro län kan vara värt ett försök.

Det finns förstås ett annat tillvägagångssätt. Mer precist men etiskt tveksamt.

– Vallängderna är offentliga handlingar. Det är tillåtet att med papper och penna anteckna exakt vilka personer som inte har röstat och sedan närma sig dem med valinformation. Sånt har förekommit i partierna. Men så fort man för in uppgifterna på dator bryter man mot PUL, säger Carl Melin.

Att stå öga mot öga med en soffliggare är annars det bästa receptet för framgång.

– Dörrknackning och personliga samtal är oslagbart. Det visar studier i USA. Jag tror det är samma sak i Sverige, säger Carl Melin.
Men vissa saker rår ingen aktivist på. Som dåligt väder på valdagen och impopulära partiledare.

2002 var röstskolket ovanligt stort bland borgerliga väljare. När partiledaren hette Bo Lundgren var det extra mysigt i Carl Malmsten-sofforna. Ingen vet hur det ska gå när partiledaren heter Sahlin och möbeln är en nersutten Ikea-soffa.

Denna sommar har Mino Raiola skapat rubriker över hela Europa och gjort sig känd långt utanför tidningarnas sportsidor. När det blev klart att Zlatan ville lämna Barcelona efter en mindre lyckad säsong, satte hans agent i gång processen. Med uttalanden som att Barcelonas tränare Pep Guardiola borde spärras in på mentalsjukhus eftersom han bänkat Zlatan, en spelare som klubben betalat 75 miljoner euro för.

Mino Raiola har befäst sin ställning som fotbollsagenternas Galne Gunnar, en man utan skrupler som inte räds någon eller något. Inte ens det faktum att Barcelonas ledning kopplat in jurister har stoppat Mino Raiola.

Han kör på, likt en ångvält med en viss glimt i ögat.

– Han är hatad i Spanien. Men ingen kan säga något annat än att han är fantastiskt duktig på sitt jobb, säger Johanna Garå, fotbollsjournalist på Svenska Dagbladet.

Pressen älskar Mino Raiola eftersom han alltid levererar smaskiga citat. Hans uttalanden må ofta verka spontana, men inget kunde vara mer fel.

– Han uttalar sig inte utan att först ha tänkt igenom det noggrant, säger Anders Bengtsson på fotbollsmagasinet Offside.

Ett slugt men mycket nyckfullt pr-geni, alltså. Många journalister vittnar om hans humörsvängningar. Från att ibland vara vän och tillmötesgående, till att i nästa sekund vråla och slänga på luren. Han är också känd för att lämna motstridiga besked. Ena dagen ska Zlatan göra si, den andra så.

Mannen med det Sopranos-doftande namnet Carmine Raiola föddes för 42 år sedan i den syditalienska staden Nocera Inferiore. Familjen flyttade snart till Holland och staden Haarlem, där Mino växte upp. Föräldrarna drev en restaurangverksamhet, bland annat en pizzeria och en italiensk krog. Under uppväxten spelade han själv fotboll i Haarlems pojklag, men insåg snart att hans stora begåvning inte låg på planen.

Många skrönor omger denne man. En är att han talade sex språk redan som 20-åring. En annan är att han fått kontakt med Zlatan när denne kom in för ett italienskt skrovmål på familjen Raiolas pizzeria. Mer troligt är kanske att det var efter det att Mino avancerat från fotbollsspelare, via ungdomsansvarig, vidare till agent i Haarlem, samt bistått vid Dennis Bergkamps övergång från Ajax till Inter 1993, som han lyckades värva Zlatan 2004.

Svensken hade precis brutit samarbetet med sin dåvarande agent och luftat att han skulle vilja börja spela i någon av Europas toppklubbar. Kanske var det Raiolas kaxiga attityd som Zlatan uppskattade. Raiola är, liksom Ibrahimovic, känd för sin rättframhet, och gjorde tidigt klart för guldgossen att denne snart skulle ha en biljett till en italiensk toppklubb i sin hand. Efter EM i Portugal sålde Ajax Zlatan till Juventus. Prislappen landade på 175 miljoner kronor och Zlatans nya årslön på 22 miljoner.

Sedan dess har de bägge varit oskiljaktiga.

Mino Raiolas viktigaste arbetsredskap är ryktesspridning. Han talar med medierna, ger dem galna citat, retar upp klubbarna och gör sig besvärlig.

– Den mediebild som målas upp av honom ger branschen dåligt rykte, säger Patrick Mörk, en av Sveriges mest väletablerade fotbollsagenter med 22 år i branschen.

Patrick Mörk menar att yrket länge brottats med en fördomsfull mediebild. Fotbollsagenter utmålas som halvskumma typer som inte bidrar med något positivt till fotbollen. Börje Lantz är urtypen för en agent. Han hade sin storhetstid under 1970-talet och gjorde sig känd för sitt skarpa sinne för affärer, sin korpulenta kroppsbyggnad, kedjerökandet av cigarrer och smeknamnet »Mr. 10 procent« eftersom det påstods att han tog detta arvode av alla inblandade parter vid en transaktion.

Patrick Mörk är övertygad om att Mino Raiolas taktik hela tiden gått ut på att göra Zlatan omöjlig i Barcelona. Stjärnan själv hade aldrig kunnat uppföra sig på det sätt som Mino Raiola gjort de senaste månaderna.

– En av agentens viktigaste uppgifter är att ta smällarna och skydda den spelare man företräder. Det är ju ingen kärnfysik precis. Säger man vissa saker som agent så blir ett klubbyte till slut oundvikligt, säger Patrick Mörk.

Kraven på en fotbollsagent växer i takt med att pengasummorna inom sporten blir allt större. Att känna till skatteregler och juridiska regelverk är ett måste. Det räcker inte längre med att ha ett stort kontaktnät och spelarens fulla förtroende. I Europa blir det vanligare med stora agentfirmor där flera anställda jobbar med sina respektive expertområden. Agentrollen håller på att förvandlas från ett enmansprojekt till ett större företag som vilket som helst.

Sett ur detta perspektiv är solospelare som Mino Raiola kanske snart ett minne blott. Säga vad man vill om honom, men det finns många som uppskattar hans stil.

– Min vardag vore väldigt mycket tråkigare om han inte fanns, säger Johanna Garå.

Den kanske främste arkitekten bakom den svenska friskolemodellen är Per Magnus »Peje« Emilsson som tidigt ifrågasatte kommunernas monopol på skolpengarna. Som ordförande i Fria Moderata Studentförbundet och kampanjledare 1970 intog han en naturlig plats i fyrtiotalistmoderaternas maktcentrum som senare fick namnet »Bunkern« trots att han lämnade politiken för det privata näringslivet, redan 1973.

Peje Emilsson grundade en av Sveriges numera största pr-byråer, Kreab. Han var spinn-doktor innan ordet var uppfunnet. Som engagerad pappa med barn i skolåldern började han driva frågan om valfrihet och gemensamt finansierade friskolor i Sverige under tidigt 1980-tal.

– Som ordförande i föräldraföreningen i Enskilda gymnasiet kunde jag se vilka svåra villkor privata skolor hade. Där hade en engagerad rektor lyckats rycka upp en privatskola med stora problem, fått upp resultaten och förbättrat undervisningen dramatiskt. Det visade vilka möjligheter egen drivkraft öppnar upp, säger han.

Då förknippades friskolor med den handfull exklusiva privatskolor avsedda för barn till den svenska noblessen, men ett lokalt uppror i Dalarna ändrade på den saken. I Drevdagen i Älvdalen meddelade kommunen strax före skolstart 1983 att skolan skulle läggas ned och hänvisade i stället till den kommunala skolan i Idre, 2,5 mil bort. En sexårig strejk där man drev byskolan med hjälp av donationer och en landsomfattande debatt tog vid. Drevdagen gjorde friskolan till en angelägenhet för den breda allmänheten. 1989 blev den landets första friskola men 2007 fick den läggas ner på grund av vikande elevunderlag.

I Drevdagen och i snart sagt varje debatt och sammanhang där skolans form och innehåll diskuterades försökte Peje Emilsson delta och framföra sina idéer. Han pratade med kommunpolitiker, lära­re, skolpolitiker och, förstås, med den innersta moderata kärnan, som han fortfarande stod nära.

– Men det var egentligen inte någon stor ideologisk fråga, åtminstone inte efter Drevdagen. De som var svårast var kommunpolitikerna: att övertyga dem på glesbygden om att det inte skulle leda till avflyttning och att få moderater i Danderyd eller Lidingö att inse att andra kunde sköta en skola lika bra som de, säger han.

Under ett internt arbete frågade han moderata politiker vad de ansåg var de viktigaste anledningarna till en reform; billigare skolgång, bättre resultat eller möjligheten att välja.

– Bara var femte angav valmöjligheten som den främsta anledningen – vilket i själva verket är den enda! Får du bara valmöjlighet och konkurrens kommer bättre resultat och effektivare resursanvändning automatiskt, säger han.

Skoldebatten sveptes med i den våg av liberalisering som sköljde över landet under 1980-talet. Ingen gick opåverkad och det var den socialdemokratiska regeringen som först luckrade upp skolpolitiken genom att införa konkurrens mellan kommunala gymnasieskolor. När den borgerliga regeringen tillträdde 1991 deklarerade Carl Bildt att »en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken« skulle bli en av regeringens huvuduppgifter.

Men när friskolereformen skulle genomföras blottades en spricka mellan de borgerliga partierna. Moderaterna ville huvudsakligen underlätta för den bråkdel av landets skolor som var privata. Kristdemokraterna var för en liberalisering som skulle möjliggöra kristna skolor. Folkpartiet ville värna Waldorfskolorna, men motsatte sig samtidigt konfessionella skolor som krockade med deras syn på tolerans och jämställdhet. Centerpartiet var emot friskolor och befarade att byskolor skulle rationaliseras bort. Drevdagen var helt avgörande för att de skulle acceptera reformen.

I opposition har socialdemokraterna traditionellt motsatt sig en liberalisering, men under 1980-talet delades även de i frågan. På ena sidan talade Olof Palme om »Kentucky Fried Children« när han skällde på den privata förskolan Pysslingen, på den andra sidan fanns Kjell-Olof Feldt som var positiv till valfrihet.

– Socialdemokraterna bjöd på passivt motstånd men tyckte nog att friskolereformen var för liten och obetydlig. Sedan överlevde reformen för att den blev för viktig – det gick inte att riva upp den, tror Odd Eiken, statssekreterare i Bildts regering.

Friskolereformen genomfördes alltså, och motståndarna blidkades med hjälp av ett antal principer. För det första, lika villkor: ersättningen till de fristående skolorna skulle uppgå till snittkostnaden för en elev i den kommunala skolan. För det andra, kvalitetssäkring: standard och innehåll i undervisningen måste stämma överens med utbildningsplanen. För det tredje, bort med överklasstämpeln: privata avgifter skulle bort.

Reformen gled igenom och när socialdemokraterna återtog regeringsmakten 1994 fanns det ingen som ville riva upp den, i stället utvidgades den.

Nästan tjugo år senare är friskolan en naturlig del av det svenska skolväsendet, Göran Persson lär ha kallat sig själv arkitekt bakom den svenska friskolan och Kjell-Olof Feldt är ordförande i Friskolornas Riksförbund. Peje Emilsson, som följde upp reformen med att starta ett av Sveriges största friskoleföretag, Kunskapsskolan, är nöjd. Han följer den senaste debatten om vinstutdelning med intresse.

– Det är få förunnat att kunna starta skolor med donerade pengar. För att nå ut brett måste en finansiär ha möjlighet att få tillbaka sina satsade pengar, säger Peje Emilson.

Så berättar han om Kunskapsskolans expansion utomlands, i London, New York och till och med projekt i Indien.

– Och varför ska man inte kunna dra valfriheten ett steg till och ta med sig skolpengen till New Dehli? Men den yttersta drömmen handlar om att ta den svenska modellen till tredje världen. Tänk vilka möjligheter!

Men vad var det egentligen de sa?

Den supergröne Peter Eriksson förfasade sig över krisen i industrin. Den knallröde Lars Ohly meddelade att hans parti minsann behandlar alla människor olika.

Va?

Visst, Erikssons poäng var ju att det behövs en ny näringsminister som för en annan typ av politik för de stora industrierna och Ohlys resonemang handlade om att försvara att sjuka ska få starkare stöd från staten än friska.

Men rörde de inte bara till det? Valrörelsen i övrigt har ju inte varit ett under av tydlighet.

Först lanserade de rödgröna en ny fastighetsskatt, sedan gjorde de om förslaget. Inte bara en gång utan två.

Först sa de borgerliga att de vill sänka skatten för pensionärer, sedan berättade de att de vill sänka den ännu mer. Kanske, på sikt, om det går.

Vilken väljare kan skilja på folkpartiförslag och allianspolitik, på miljöpartiåsikter och rödgröna överenskommelser?

Nu när de båda blocken lanserar sina valmanifest är syftet att visa upp tydliga alternativ och konkreta löften. Valmanifest, brukar statsvetarna säga, är inte bara det bästa sättet att få reda på vad partierna vill göra utan ger också en ganska sann bild av vad partierna sedan gör när de får makten.

Frågan är bara om vägen fram till valmanifesten inte redan gjort väljarna alltför förvirrade för att orka lyssna.

Den här valrörelsen präglas av osäkerhet. För det första är mer än en miljon väljare osäkra i de stora opinionsinstitutens mätningar. För det andra är politikerna själva osäkra. Hetsade av medier och sin egen rädsla att förlora beter sig många politiker dummare än de faktiskt är.

Tydligast hittills är kanske socialdemokraterna i Stockholms förslag om att med politiska medel skapa vad man anser vara en mer samhällsnyttig service på tunnelbanestationerna. Egentligen var idén inte så konstig – ett klassiskt vänstersvar på livspusslet. Men uttrycket »en butler i tunnelbanan« stärkte knappast seriositeten i förslaget.

Efteråt bekräftade socialdemokraten Ilija Batljan att man varit nervös över att inte höras och synas tillräckligt. I en intervju i Aftonbladet berättade han att det var han själv personligen som sett till att ordet »butler« kom in i debattartikeln:

– Jag tyckte det var genialiskt. Att krydda en bred satsning på tjänster på kollektivtrafiken med ett så provocerande ord har gett en viktig fråga enorm uppmärksamhet.

Så tänker alltså en av socialdemokraternas mest hyllade landstingspolitiker när han ska berätta något viktigt i den här valrörelsen.

Av samma skäl har de borgerliga delat upp sitt valmanifest i små bitar för att maximalt utnyttja mediernas ständigt malande nyhetskvarnar: tre miljarder till ett jobbpaket, två och en halv till pensionärerna, fyra till ungdomsarbetslösheten.

Nu är det förstås så att valrörelser brukar präglas av mer kaos än kosmos. Men blockpolitiken slår liksom knut på sig själv den här gången och får valrörelsen att mest likna en budgetförhandling.

Alliansens utspel om ny miljöbilspremie i veckan var talande. Centerpartisten Annie Johansson utropade:
»Centerpartiet har fått med sig alliansen på en supermiljöbilspremie à 40 000 kr! Vi vill jaga utsläppen, inte bilismen.«

Det viktiga var inte att ställa det blå blocket mot det röda utan att poängtera att centerpartiet, som kämpar för sin existens i riksdagen, hade vunnit en seger mot de jättelika moderaterna.

Precis som när Göran Persson regerade med två stödpartier har vi en situation där småpartier på båda sidor om blockgränsen ropar sina förhandlingsbud så högt de kan i medierna och hoppas på bästa utfall hos sina större koalitionspartners.

Väljarna har ofta att välja mellan äpplen och päron.

Regeringens besked om det ekonomiska läget förstärkte ytterligare bilden av att åtminstone den borgerliga alliansen vill göra det här valet till en budgetförhandling. Finansminister [[Anders Borg|Anders Borgs] budskap var att det bara gick att göra en säker prognos om reformutrymmet för nästa år, 2011.

Därmed var det inte frågan om 30–40 miljarders utrymme, utan 10 miljarder. Den lilla effekten var att moderaterna framstod som sparsamma, den stora att valet förminskades till att handla om ett enda budgetår.

Båda sidor har skäl att inte vilja tala om hela nästa mandatperiod.

De rödgrönas större ekonomiska uppgörelser sträcker sig bara över två år, och vänsterpartiets Lars Ohly lyckades också få nya augustirubriker på budskapet från i våras om att han efter halva mandatperioden planerar att kräva höjda inkomstskatter.

De borgerliga å sin sida vill inte framstå som alltför besjälade skattesänkare och talar därför inte gärna konkret om att det 2014 och 2015 kan finnas gott om högkonjunkturpengar och vad man då ska använda de till.

Det enda tips väljarna kan luta sig mot är att partierna tenderar att genomföra mer än vad de föreslår i valmanifesten. Till exempel har regeringen sänkt inkomstskatten med mer än dubbelt så mycket som man lovade i förra valrörelsen.

Hittills framstår valet 2010 som skenbart enkelt. På ytan finns det två alternativ, men därunder är flodvågen av utspel lika rörig som Littorin-affären; det blir ett jävla liv en stund, men när krutröken lagt sig kan få eller ingen redogöra för vad som egentligen hände.

I våras uppskattade Statistiska centralbyrån att viljan att delta i valet 2010 var en procent starkare än i valet 2006. Håller den trenden i sig efter valmanifesten?

Journalisten Annika Lantz fångade mycket av valspurtens inledning när hon i veckan skrev på twitter:
»Dottern frågade hur mycket ’stjärnstopp’ är, och jag sa att det är lika mycket som de olika partierna vill ge till pensionärerna«.

Det säger något om hur brännande Julian Assange är just nu. Mannen bakom kontroversiella sajten Wikileaks var i Sverige för att skriva avtal med svenska Piratpartiet och starta företag. Dagarna innan hade den kringresande australiensaren dessutom kungjort att han ämnar slå sig ner här. Allt för att låta Wikileaks politiska sprängstoff skyddas av den svenska grundlagen.

För internet har Sverige kommit att bli vad Schweiz är för bankerna. Här kan omstridda digitala dokument och uppgifter förvaras tryggt. Vår grundlagsskyddade yttrandefrihet, tryckfrihet, meddelarskydd och källskydd är världsunika.

Men ett litet land som härbärgerar känslig information riskerar alltid att utsättas för diplomatiska så väl som politiska framstötar. När den hemliga så kallade scientologbibeln 1996 lämnades in till riksdagen – för övrigt av mannen som i dag äger domänen wikileaks.se – och blev offentlig handling reagerade amerikanska intressen omedelbart. Dåvarande justitieminister Laila Freivalds menade att »viss störning i de bilaterala förbindelserna mellan Sverige och USA« uppstått.

Tio år senare stormade femtio poliser företaget PRQ:s serverhall och beslagtog deras datorer. Målet var att sätta stopp för The Pirate Bay, enligt uppgift efter att Sverige fått påhälsning av amerikanska lobbyister. Men anledningen uppgavs inte bara av ekonomisk, politiska påtryckningar från Ryssland lär också ha spelat in. I samma serverhall fanns också den fysiska delen av tjetjenska rebellernas kavkazcenter.com.

PRQ är åter aktuellt eftersom det är där Wikileaks databas ligger. Här finns miljontals sidor komprometterande material, bland annat om amerikanernas verksamhet i Irak och Afghanistan. USA har öppet krävt att Wikileaks ska tystas eller åtminstone dra tillbaka avslöjanden. Efter påstötningar från Australien och Sydafrika har Wikileaks själva känt sig tvingade att hänvisa till det svenska förbudet att efterforska källor.

Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, ser i Sveriges nya roll som frizon för information en uppenbar parallell till vad som hände i inledningen av andra världskriget. Sverige fick då vid flera tillfällen påhälsning av tyska representanter som upplyste regeringen om att svenska tidningar skrivit ofördelaktigt om Tredje riket och att Sverige skulle se till att göra något åt saken. En rekordsnabb utredning kom fram till att grundlagen var tvungen att rundas. Lösningen blev en fullmaktslagstiftning – som i sig stred mot rättsstatens grundprinciper.

– Det skulle inte vara uppenbart synligt att man gav efter för utländska påtryckningar, man kunde ge sken av laglighet, säger Wilhelm Agrell.

När alltmer kontroversiellt material i dag lockas till Sverige bäddar det för att såväl subtila som direkta påtryckningar ökar. Något som svenska myndigheter är ganska oförberedda på, enligt Agrell. Man vet inte vem som ska hantera situationen, vem som är ansvarig eller vilken politisk linje som ska följas.

Vår lagstiftning är dessutom anpassad till en nationell informationsmiljö, och den juridiska eftersläpningen på området tycker han är oroväckande.

– Lagstiftarna har knappt upptäckt internet än, säger Agrell.

När mäktiga stater i dag trycker på lilla Sverige att lämna ut, stänga ner eller överhuvudtaget påverka vad som publiceras riskerar historien från 1939 att upprepas.

– Det är precis så man kommer agera igen, man definierar det som liggande utanför grundlagens skydd, säger Wilhelm Agrell.

Det som gör Sverige så attraktivt för kontroversiella sajter är hur lagstiftningen inom yttrandefrihetsområdet är konstruerad. Den är på detaljnivå reglerad i grundlagen. Det skiljer oss från andra länder där frågan till största del avhandlas utanför grundlagen.
Den svenska konstruktionen gör det krångligt att jämka samman med EU. Redan under förra regeringen tillsattes en Tryck- och yttrandefrihetskommitté för att se över grundlagen på det området. Utredningen lades ner, men nuvarande regering öppnade en ny och just nu sitter förre justitiekansler Göran Lambertz och ser över eventuella förändringar.

Yttrandefrihetsexperten Anders R Olsson är orolig för att det skulle innebära en inskränkning i tryckfriheten.

– Det går inte att behålla det starka ordet om man radikalt ändrar lagstiftningen och gör den mer internationell. Utredningarna är ett uppenbart tecken på att Sveriges ledande skikt uppfattar det svenska systemet som väldigt jobbigt att försvara, säger han.

Den svenska särställningen som det fria ordets försvarare har dock redan naggats i kanten av EG-rätten. Framför allt har inställningen till offentlighetsprincipen påverkats, konstaterar Olsson.

Även om den svenska lagen är generös så är den mer komplicerad än man kanske tror. Det menar Daniel Westman, jurist och forskare inom rättsinformatik vid Stockholms universitet, som följt turerna kring Wikileaks.

– De hade uppenbarligen missuppfattat en del. Det gäller att hålla reda på undantagen, inte bara huvudreglerna, säger han.

Men just nu har Julian Assange annat att tänka på. Åklagare beslöt i onsdags att inleda en förundersökning mot honom för ofredande.

Svenska Piratpartiet fortsätter sitt samarbete med Wikileaks och inom kort ska organisationens servrar vara på plats hos partiet, redo att förse världen med nya avslöjande dokument.

Inspirerad av en USA-resa reste han sig ett fort hemma på gården utanför Gnosjö. Bygget lockade nyfikna och driftige Bent hyrde snabbt in ett par killar, stuntmän skulle vi säga i dag, och stod själv och tog 5 kronor i entré.

Där och då föddes en av Sveriges första temaparker. Fortet växte till High Chaparral och Bengt Erlandsson blev Big Bengt med hela svenska folket. Småländska cowboys drar fortfarande 250 000 besök varje år – trots en mördande konkurrens i upplevelseindustrin.

För trots att svenska folket återigen gör långflygningar till fjärran länder fortsätter vi att turista på hemmaplan. Trenden med staycation, hemester, fortsätter. Totalt omsätter turistindustrin i Sverige 250 miljarder kronor. En tydlig vinnare är landets alla temaparker, branschen ökade förra året sin omsättning från 1,6 miljarder 2008 till 1,8 miljarder, trots finanskris.

Fokus kan i dag presentera de senaste besökssiffrorna i Tillväxtverkets årliga lista över Sveriges publikmagneter. List­ettan Liseberg tappade visserligen men Gröna Lund växte med över 134 000 besök och Kolmårdens djurpark med drygt 85 000. De som lyckas är de som presenterar något nytt varje år, en attraktion eller koncept.

Anläggningar satsar allt oftare på helhetsupp­levelsen, Thomas Blom, turismforskare vid Karlstad universitet, använder begreppet berättande. Miljöerna som byggs upp är mer genomtänkta och välgjorda, skådespelare hyrs in och till och med maten följer temat.

– Allt fler har varit utomlands och sett Euro Disney och andra parker och förväntar sig mer även här hemma, säger han.

Konstgjorda miljöer är den starkaste trenden inom temaparkerna, även internationellt. På Tropical Island söder om Berlin kan besökaren luta sig tillbaka i en solstol under en palm. I Nederländerna byggs just nu världens största inomhusgolfanläggning: 14 000 kvadratmeter perfekt gräs året om.

Här i Sverige presenterades för en månad sedan planerna på en inomhusskidbacke. Skipark 360 utanför Stockholm ska ha 160 meters fallhöjd och vara öppen året om.

En annan artificiell miljö som blir alltmer vanlig är kryssningar. Flera internationella rederier har etablerat sig på Öster­sjön.

– Svenskar har börjat inse att kryssning kan vara mer än bara tur och retur till Åland, säger Erik Stenfors, chefredaktör för resebranschens tidning Resflex.

Den ökade konkurrensen på kryssningar gör att priserna har sjunkit kraftigt. 7 000–8 000 kronor för en vecka med tillgång till klätterväggar, shoppingpalats, skridskobana och vågsurfning. Ombord.

Ett annat tydligt exempel är Äventyrslandet Kinnekulle som slår upp sina portar i morgon lördag (3 juli). Bert Karlsson köpte det förlusttyngda Medeltidens värld i Götene kommun och har under året förvandlat det till en jätteanläggning med pirater, hoppborgar och övernattningsmöjligheter. Den ursprungliga Arnbyn utgör numera bara en liten del.

– Det är en myt att vi skulle vilja ha det genuina. Det hävdas ibland att vi skulle vilja söka naturliga miljöer och delta i andra människors vardag, men det finns ingen statistik som kan bekräfta det, säger Lars Paulsson, analytiker på Resurs som tar fram den officiella statistiken inom resor och turism.

I Malmö har man tagit fasta på de vinnande koncepten. Där klubbade kommunen i vintras planerna på en gigantisk upplevelsepark, Eksploria. Visionärerna hoppas på upp till en miljon besökare årligen som kommer för att experimentera med skogsbränder, jordbävningar och Golfströmmen. Allting inomhus.

En del har onekligen hänt sedan Big Bengt och hans kreosotstolpar.

Besöksmål/sevärdhet, ort: antal besök 2009, (Förändring 09/08), procent

1 Liseberg, Göteborg: 3 100 000 (+100 000) 3,3

2 Folkets Park, Malmö: 2 650 000 (+20 000) 0,8

3 Kulturhuset, Stockholm: 2 323 835 (-228 995) -9,0

4 Sälens skidanläggningar, Malung: 2 074 000 (+164 000) 8,6

5 Fyrishov, Uppsala: 1 778 000 (+71 000) 4,2

6 Skansen, Stockholm: 1 405 128 (+52 883) 3,9

7 Globe Arena, Stockholm: 1 300 000 (-17 429) -1,3

8 Eriksdalsbadet, Stockholm: 1 267 036 (+50 008) 4,1

9 Gröna Lund, Stockholm: 1 248 135 (+134 383) 12,1

10 Vasamuseet, Stockholm: 1 154 615 (+10 211) 0,9

11 Svenska Mässan, Göteborg: 1 145 349 (-23 885) -2,0

12 Stockholmsmässan, Stockholm: 1 142 524 (-106 907) -8,6

13 Åre/Duved, Åre: 1 088 000 (+33 000) 3,1

14 Rosvalla, Nyköping: 934 000 (+14 000) 1,5

15 Domkyrkan, Lund: 780 000 (+80 000) 11,4

16 Söderåsen, naturomr. Svalöv m fl: 750 000

17 Ales Stenar, Ystad: 750 000

18 Gustavsvik bad, Örebro: 700 000 (+90 000) 14,8

19 Scandinavium, Göteborg: 679 489 (-144 061) -17,5

20 Kolmårdens djurpark, Norrköping: 621 352 (+85 352) 15,9

21 Naturhist. riksmuseet Stockholm 620 141 (+273 524) 78,9

22 Kungliga slottet, Stockholm: 615 000 (+119 653) 24,2

23 Botaniska trädgården, Göteborg 605 100 (+18 600) 3,2

24 Uppsala Domkyrka, Uppsala 600 000, -25

25 Moderna museet, Stockholm 592 000 (+92 000) 18,4

26 Idre Fjäll, Älvdalen: 548 0001 (+80 000) 17,1

27 Vemdalen/Klövsjö, Härjedalen: 548 0001 (+46 000) 9,2

28 Dunkers Kulturhus, Helsingborg: 540 100 (+ 1 100) 2,0

29 Universeum, Göteborg: 524 034 (+19 034) 3,8

30 Malmö Arena, Malmö: 515 000, -1

Källa: Tillväxtverket/Resurs AB

Så länge det går bra för deras lag, vill säga. Vid motgångar är det förbundskaptenen som får skulden för lagets tillkortakommanden. Som får ta kon­sekven­serna och sluta sitt jobb. Det är trots allt betydligt enklare att sparka tränaren än själva laget.

Den förnäma flocken av framgångsrika fotbollstränare är en brokig blandning. Bland de VM-aktuella finns Argentinas skandalomsusade Diego Maradona, den havererade franske förbundskaptenen Raymond Domenech, den hårt ansatte Fabio Capello som inte levt upp till engels­männens skyhöga krav, och så de bägge svensk-afrikanerna; Sven-Göran Eriksson som coachat Elfenbenskusten och Lars Lagerbäck, som gått från det svenska landslaget till det nigerianska.

Vilka är då dessa män?

– Adrenalinjunkies med enorma kontrollbehov, säger Henrik Ystén, chefredaktör på fotbollsmagasinet Offside.

Han får medhåll av idrottspsykologen Johan Plate, som under åren 1998–2004 följde det svenska landslaget inifrån, som mental rådgivare.

– De är barnsligt besatta av uppmärksamhet. De söker kickar och gillar när det hettar till. Är högpresterande, gillar att planera och att befinna sig i stormens öga. Det är en förutsättning, annars klarar man inte av den oerhörda pressen från fans, medier och de nationella fotbollsförbunden.

Paradoxalt nog får världens främsta förbundskaptener nya chanser, gång på gång. Att få sparken från ett uppdrag innebär inte slutet på karriären. Det rör sig om en exklusiv skara på ett tiotal personer, som alla fotbollsklubbar och landslag tävlar om att skriva kontrakt med.

I dag är det hetaste namnet José Mourinho, den portugisiske mirakelmakaren som nyligen bytt från Inter till Real Madrid. Han, med det självbetitlade smeknamnet »The Special One«, är en slipad taktiker för vilken vinst går före ett vackert spel.

– Han jobbar mycket med psykologi för att ständigt hålla spelarna på tårna. De snabba väx­lingarna mellan utskällningar och att höja dem till skyarna angränsar ibland till ren psykopati, säger Henrik Ystén.

José Mourinho är en person som man antingen älskar eller hatar. Detsamma gäller för många av världens främsta tränare, som Maradona och Sven-Göran Eriksson. Dessa uppfyller även ett annat av de viktigaste kraven på en framgångsrik fotbollsledare: att kunna hantera stjärnspelarnas stora egon. En av de stora utmaningarna för en förbundskapten är att få alla i laget att dra åt samma håll. Det är inte en helt enkel uppgift i ett stjärnspäckat landslag, bestående av individualister som till vardags är kungar i sina respektive klubblag. Öppna motsättningar och antipatier bubblar ofta upp till ytan under ett stort mästerskap.

Det mest aktuel­la exemplet på ett misslyckat lagarbete är förstås det franska VM-debaclet. Förbundskapten Raymond Domenech utgör enligt idrottspsykologerna själva sinnebilden för dåligt ledarskap. Han har misslyckats med att få divorna i det franska laget att samsas och de har uppenbarligen ingen som helst respekt eller förtroende för sin tränare. Vilket märktes tydligt när Nicolas Anelka skrek »Dra åt helvete, horunge!« till honom. I stället för att ha högt i tak inom gruppen och hålla en gemensam linje utåt har lagets konflikter ventilerats i medierna och genom en spelarstrejk. Den usla franska spelinsatsen har hanterats med arrogans och en ovilja från Domenechs sida att ta på sig någon form av ansvar. Hans ledarstil kan i bästa fall beskrivas som lynnig.

Att ha blivit stormrik på sin tränarkarriär är i ett sådant läge en klen tröst. För de flesta förbundskaptener är deras fantasilöner främst ett mått på hur viktiga och åtråvärda de är i förhållande till sina konkurrenter. Nya mål och meriter uppkommer ständigt, allt från att vara den förste som tar Ghana till ett VM-slutspel till att vara den med flest segrar på raken i bagaget.

– De har stora och kompetenta staber omkring sig som gör mycket av jobbet. Ofta imponeras jag mer av deras sätt att bygga sina egna varumärken, säger Johan Plate.

En förbundskapten med stjärnglans kan nämligen locka större publik till matcherna och öka ett lags popularitet.

Vilket är då det mest prestigefyllda jobbet man kan ha som tränare på absolut elitnivå?

– För tio år sedan var det finast av allt att leda Brasiliens landslag. I dag smäller det högre att leda något av Europas stora klubblag, som Barcelona och Inter, säger Johan Plate.

Henrik Ystén tror ändå att det i många tränares ögon är finast att leda den egna nationens landslag, även om det kanske inte är det mest stimulerande uppdraget. Dels träffar man spelarna väldigt sällan när det inte är något stort mästerskap på gång, dels är det kanske inte det mest attraktiva uppdraget för en renodlad karriärist. De som söker de stora pengarna och kändisskapet gör klokast i att söka sig till någon av de tio största klubbarna i världen. Kontakter är avgörande för hur karriären utvecklas.

– Det är mycket politik och vänskapskorruption som styr valet av tränare, säger prestationspsykologen Per Eisele.

Många förbundskaptener och tränare har själva en bakgrund som fotbollsspelare på elitnivå. Det kan både ha sina fördelar och nackdelar. Å ena sidan finns förmodligen en känsla för spelarnas situation, å andra sidan saknas ofta ledaregenskaper och en gedigen kunskap om taktik, planering och hur man bäst hanterar en grupp. Per Eisele berättar att det finns en term för detta att vara en bra spelare men dålig coach: »Kevin Keegan Syndrome«, efter den framgångsrike landslagsspelaren som var mindre bra på att leda det engelska landslaget.
Janne Ferner har i sitt färska examensarbete på Idrottshögskolan GIH undersökt hur svenska fotbollstränare på elitnivå använder sig av mental träning för egen del, som ett sätt att hantera den press som uppstår i samband med matcher. Vid intervjuerna framkom det att tränarna upplever en enorm press från både supportrar, den egna klubben och medierna.

– De är noga med att spelarna förbereder sig ordentligt och sedan återhämtar sig. Men själva kör de bara på. Motgångar kan nästan göra dem folkskygga, säger Janne Ferner.

Ingenstans är medierna lika skoningslösa som i Storbritannien. Nu väntar Fabio Capello, som hånats inte bara för Englands VM-fiasko utan även för sin knaggliga engelska, på domen från fotbollsförbundet. Ska han få behålla sitt välbetalda jobb med en årslön på sex miljoner pund, eller får han kicken? Det senare alternativet skulle kosta det engelska fotbollsförbundet omkring 10 miljoner pund i avgångsvederlag till italienaren. Krasst ekonomiska faktorer avgör ofta tränarnas vidare öden.

– Det säkraste är att träna ett lag som helt enkelt inte har råd att ge en sparken, säger Henrik Ystén.

Men bland arrangörer, festivalbesökare och deras oroliga föräldrar lever fortfarande minnet av två händelser: 1999 klämdes en ung kvinna ihjäl framför scenen på Hultsfredsfestivalen, året därpå gick nio unga män samma öde till mötes i Roskilde. I det massiva publikhavet framför Pearl Jam trampades och klämdes de till döds. Händelserna sände chockvågor över Festivalsverige. Vem bar ansvaret? Och hur kunde det ske?

– Säkerhetstänkandet är som natt och dag före och efter Roskildetragedin. Den skakade om hela branschen, säger Petter Säterhed, som är säkerhetsansvarig på Peace & Love och säkerhetskonsult med flera myndighetsuppdrag.

De bägge olyckorna i kombination med den stora diskoteksbranden i Göteborg 1998, då 63 ungdomar dog, föranledde den dåvarande regeringen att 2001 ge dåvarande Räddningsverket i uppdrag att föreslå konkreta åtgärder för att förbättra säkerheten. Året därpå presenterades sex sådana punkter. Bland annat föreslogs certifiering av arrangörer, utbildning av personal, ett nytt nationellt säkerhets­organ som utreder inrapporterade incidenter, en mer detaljerad tillståndsblankett för musikfestivaler samt en svensk »pop code«, en detaljerad skrift till vägledning för arrangörer. I dag, åtta år senare, är det bara de två sista punkterna som är genomförda. 2008 presenterades en drygt 200-sidig lunta med titeln »Säkerhetsguide för evenemang«. Den är tänkt att användas av festival­arrangörer och berörda myndigheter som en handbok och i arbetet med att planera säkerhetsarrangemangen. Avsikten är inte att presentera några nya regler, den ska bara fungera som ett stöd. Men en säkerhetsguide är till liten nytta om den inte används, och de ansvariga är självkritiska på denna punkt.

– Jag måste erkänna att vi varit dåliga på att sprida informationen om att det faktiskt finns en detaljerad säkerhetsguide, säger Margareta Nisser-Larsson på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Bilden bekräftas av Thomas Eriksson, ansvarig för frågor om ordningslagen på Rikspolisstyrelsen. Han säger sig inte veta i vilken utsträckning festivalarrangörerna ens är medvetna om att handboken existerar.

I en skrivelse som rör förslag till förbättringar av Sveriges krisberedskap som regeringen överlämnade till riksdagen den 22 april i år, tas säkerhet vid musikfestivaler upp i ett kort stycke. Där står att frågan inte tagits upp av arbetsgruppen. I stället hänvisar man till den två år gamla säkerhetsguiden samt att det på internationell nivå påbörjats ett arbete med en ISO-standard vid evenemang.

Dessutom råder det en viss oklarhet om vilken myndighet som är huvudman i frågan. Enligt den färska skrivelsen från regeringen arbetar MSB och Rikspolis­styrelsen nu med att uppdatera säkerhetsguiden, »med MSB som sammanhållande kraft«. Men Margareta Nisser-Larsson, som ansvarade för frågan både på Räddningsverkets tid och numera på MSB, hävdar att myndigheten inte fått något formellt uppdrag att driva säkerhetsarbetet.

– Det är inget uttalat ansvarsområde för MSB, men vi har tagit på oss uppgiften, säger hon.

Frågan är vem som har ansvaret för att se till att festivalarrangörerna läser och följer säkerhetsguiden? Vem sköter kommunikationen?

Fakta | Nordiska olyckor
1981 Tre personer kläms ihjäl under en konsert med Gyllene Tider, i Mastens folkpark i Blekinge.

1983 Vid en Carola-show i Hede är ett femtiotal barn nära att klämmas ihjäl, men räddas i sista stund.

1987 Omkring tio personer förs skadade till sjukhus sedan kaos brutit ut vid U2-konserten i Göteborg.

1999 Vid den stökiga spelningen med Hole på Hultsfredsfestivalen kläms en 19-årig kvinna till döds.

2000 Nio män, varav tre svenskar, trampades ihjäl under en Pearl Jam-spelning på Roskilde­festivalen.