Men bortom det höga tonläget finns en mer komplex och dyster bild. Enligt Joakim Palmkvist, journalist och medförfattare till boken »Maffiakrig«, är de senaste två månadernas utveckling symptom på en sjukdom. Han menar att man måste gå bakåt i historien för att förstå:

– På 1990-talet etablerade sig mc-gängen här under pågående lågkonjunktur och hög arbetslöshet. Vapeninförseln och innehavet ökade och på 2000-talet utbröt sedan en våldseskalering med grovt våld och mord bland banditer och halvbanditer. I stället för att slå varandra på käften började man skjuta varandra.

Kjell Elefalk, tidigare utvecklingsdirektör på Rikspolisstyrelsen och tillika rådgivare till Skånepolisen, bekräftar bilden och går ännu längre bakåt:

– Redan på 1890-talet var Skåne landets mest brottsutsatta område. Det var en fattig hamnstad som gick igenom en snabb industrialisering och en massa olika brottstyper förekom. Det där arvet lever kvar än i dag.

Med MC-gängen strukturerades det kriminella livet och man har märkt av en tilltagande professionalisering av brottsligheten. Palmkvist menar att det redan finns en kriminell spelplan utstakad som nya aktörer lätt kan ta sig in på. Dessutom får man inte glömma att Malmö ligger på pendelavstånd från Köpenhamn, en två-miljonstad med betydligt längre historia av organiserad brottslighet. Nu när GOB-enheter (specialister på grov organiserad brottslighet) och 30 nya patrullerande poliser kallats in tror han att de kan skaka den undre världen, men i grunden kommer inte mycket att förändras och problemen kommer inte att försvinna. Tvärtom, menar Joakim Palmkvist.

– Jag tror att det kommer att fortsätta och att det kommer att bli värre. Även i andra städer. Vi har inte sett toppen av det här än.

Orsakerna är i grunden sociala. Så länge social misär, segregering och arbetslöshet råder kommer de kriminella nätverken stadigt att rekrytera ungdomar från utsatta områden.

– Tvåhundra poliser till skulle inte göra någon skillnad, säger han.

Samtidigt tycker han att de gångna månadernas händelser får en överdriven uppmärksamhet i medierna och leder till en falsk verklighetsbeskrivning. Mängdbrott (lättare brottslighet) har minskat med runt 30 procent under 2000-talet och den allmänna brottsutsattheten i Malmö har sjunkit. Det är fakta som lätt förbigås i debatten.

Palmkvist, som själv har haft kontakt med gängmedlemmar, menar att det inte går att måla upp en entydig bild och att vissa av de här morden inte verkar ha någon gängkoppling alls:

– Det rör sig om ett par hundra personer i 20–35-årsåldern som mest sysslar med kortbedrägeri, häleri och utpressning. De ser sig i första hand som malmöbor och inte som maffiamedlemmar.

Det var långt ifrån självklart. I medierna diskuterades en handfull namn. Då skickade tidningen Dagens Arbete ut en enkät till Metalls kongressombud för att undersöka vem fackfolket helst ville ha.

92 personer – eller 77 procent – föreslog Stefan Löfven, som då var biträdande ordförande i Metall. En person röstade på den nytillträdde moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Löfven–Reinfeldt: 92–1.

Det var då. På Löfvens hemmaplan. Nu är rollerna ombytta: Reinfeldt har två vunna val och har opinionen i ryggen, Löfven har en sargad socialdemokrati och ett otacksamt uppdrag att bära på sina axlar. Han, andrahandskandidaten, som har exakt noll erfarenhet av det politiska spelet i riksdagen, måste lyckas med det Mona Sahlin och Håkan Juholt misslyckades med.

Det handlar om jobben.

Det handlar alltid om jobben, säger forskningen, det är så man vinner val i Sverige, men den här gången gäller det extra mycket. Om någon ska kunna knäcka den moderata koden så måste det vara någon som kan utmana Reinfeldts och Borgs arbetslinje. Någon som har oantastligt förtroende i jobbfrågan.

Det har fackbasen. Uppvuxen som han är i Ådalen, dit han kom som fosterbarn tio månader gammal. Han fick en ny familj: pappa Ture som arbetade i skogen och på fabriken, mamma Iris som var hemsamarit, en syster, en bror.

Vid tretton års ålder gick han med i SSU. Efter lumpen tog han en svetskurs, men började sedan på Socialhögskolan i Umeå. Efter att ha mött den hårda verkligheten under andra terminens praktik var han osäker på om det här verkligen var hans kall. Snart stod han i stället och svetsade underreden till lok på Hägglunds i Örnsköldsvik.

Till skillnad från Fredrik Reinfeldt har han jobbat med andra saker än politik. Första fackliga uppdraget, som kontaktombud på arbetsplatsen, fick han 1981. 14 år senare blev han fackligt anställd på heltid och 2005 valdes han så till förbundsordförande i If Metall.

Han har varit långt ifrån klichébilden av en protektionistisk fackbas i industrin. Under tiden som biträdande förbundsordförande åkte han land och rike runt för att övertala skeptiska metallarbetare att rösta ja till EMU. Euron, sa han, skulle ge fler jobb, högre tillväxt, lägre räntor och lägre priser. Argumenten kom från vänster:

– Med EMU kan vi låta statsbudgeten gå med 3 procents underskott. Alltså från ett överskott på 2 procent till minus 3 procent. Det innebär att riksdag och regering kan satsa 100 miljarder utan att någon kapitalmarknad kan straffa oss. 100 miljarder politik! Inte kattskit precis.

Som Stefan Löfven formulerade sig inför ett gäng metallarbetare i pingstkyrkan i Värnamo några dagar före folkomröstningen 2003.

När svenska industrijobb försvann till Kina och Metallmedlemmar krävde förbud mot att flytta produktion utomlands, då gick Löfven upp i talarstolen på kongressen och sa:

– Sätter vi upp hinder för utflyttning, då hindrar vi samtidigt inpassage av nya jobb. Det håller inte.

Han har nästan varit mer intresserad av hur Sverige kan skapa nya jobb än hur vi kan rädda de gamla. Med ett sådant perspektiv är globaliseringen inte ett hot, snarare en möjlighet att få hit kinesiska investeringar.

Och det är just denna bakgrund, hans pragmatism, som skrämmer hans nya politiska motståndare. Inte utåt givetvis, då låter det mer så här:

– Om Stefan Löfven gör så att socialdemokraterna kan ge moderaterna en match om jobben så tror jag alla tjänar på det. Men som partiledare kan han inte bara driva den typ av frågor som han drev som fackbas, han måste ta en helt annan balans för helheten. Det kan skapa en besvikelse hos en del, säger kristdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Anders Sellström.

Eller så här:

– Han blir en svårare motståndare än sin föregångare. Men mest eftersom Håkan Juholt sköt sig i foten hela tiden. Stefan Löfvens problem är att han inte är lika påläst och erfaren i frågor om vård, skola och omsorg som andra partiledare, säger folkpartiets ekonomiska-politiska talesperson Carl B Hamilton.

Talar man med personer ur den moderata kretsen kring Fredrik Reinfeldt framkommer en helt annan oro. Med valet av Löfven mister nämligen regeringen ett av sina starkaste trumfkort: det som säger att alliansregeringen bäst tar ansvar för Sverige i kristider. Nu kan de inte lika lätt säga att det var de – och inte oppositionen – som tog Sverige ur finanskrisen.

Orsaken är det okonventionella beslutet som Stefan Löfven och IF Metalls förbundsstyrelse fattade i mars 2009. Ett fackförbund som traditionellt jobbar för löneökningar och bättre villkor för sina medlemmar gick i stället ut och förespråkade sänkt lön genom förkortad arbetstid. Finanskrisen hade slagit hårt mot den svenska industrin. Produktionen befann sig i fritt fall, exporten hade minskat med 30 procent och varslen var rekordmånga. Normalt varslas 1 500 LO-medlemmar varje månad. Under vintern och våren 2008 och 2009 varslades nästan 10 000 i månaden. Och då talar vi bara om medlemmar i IF Metall. Något var tvunget att göras. IF Metall sökte stöd från den borgerliga regeringen, men fick snart beskedet att där inget fanns att hämta. Förbundsstyrelsen insåg att de var tvungna att på något sätt försöka rädda situationen på egen hand.

– Vi såg faran med att om industrin försvinner från Sverige, då kommer den att försvinna permanent. Det var väldigt tuffa diskussioner, men vi var väldigt bestämda att vi skulle hitta en lösning, minns avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä.

I början av mars tecknades ett krisavtal med de största arbetsgivarorganisationerna där anställda skulle kunna gå ned i arbetstid med 20 procent och sänka sin lön lika mycket. Motståndet var hårt. Ett fackförbund ska helt enkelt inte acceptera att enskilda medlemmar får ta smällen genom att sänka sin lön, ansåg kritikerna.

– Det var en drastisk åtgärd. Det kändes nästan som att det rådde undantagstillstånd. Förbundet var helt enkelt tvunget att göra någonting för att stoppa den värsta blödningen, säger Erica Sjölander, utredare på IF Metall.

I efterhand ser man att det var precis vad som hände. Ungefär 12 000 jobb beräknas ha räddats genom krisavtalet.

– Stefan Löfven var den som handlade aktivt i krisen. Som kom med idéer och tog ansvar. Regeringen stod helt oförstående inför att det behövdes åtgärder, säger Erica Sjölander.

Krisavtalet har sedan hyllats av borgerliga politiker. Inklusive finansminister Anders Borg.

Förtroende hos andra ger förtroende hos de egna. Håkan Juholt hade erkänt svårt att locka till sig de skarpaste hjärnorna i socialdemokratin eller ens behålla de som fanns runt Mona Sahlin. Vilket på många sätt blev hans fall. Det problemet kommer inte Stefan Löfven ha när han ska formera sitt lag.

I Rosenbad fruktar man att motståndet nu kommer att bli tuffare. Stefan Löfven kommer att kunna dra nytta av arbetsrörelsens samlade kompetens på ett helt annat sätt. Inte minst den som finns i fackföreningsrörelsen. Hos sådana som Ola Pettersson och Torbjörn Hållö på LO-ekonomerna och Emma Lennartsson på Kommunal – räknenissar med stor erfarenhet av socialdemokratiskt policy- och budgetarbete.

Sådant syns mindre utåt men betyder desto mer när två alternativ ska ställas mot varandra i en valrörelse; politiken måste hänga ihop in i minsta detalj.

Applåderna dånade på Fotografiska museet i Stockholm när Stefan Löfven i förra veckan höll sitt installationstal. Han var inte lika bombastisk och entusiasmerande som Håkan Juholt. Han lät lugn och trygg. Han sa att han inte skulle »hålla något heltäckande politiskt tal, jag har inte den ambitionen, men jag vill säga någon sak om jobben«. Såklart.

– Det finns ingen som har bättre förutsättningar och trovärdighet att lyfta jobbfrågan. Han har praktiskt arbetat med att rädda jobben, han har skapat förutsättningar för att företag ska växa och utvecklas, säger Ardalan Shekarabi, tidigare ordförande för den socialdemokratiska kriskommissionen.

Eller som avtalssekreterarenVeli-Pekka Säikkälä uttrycker det:

– Fredrik Reinfeldt kommer att få en riktig arbetare att debattera mot. Ledaren för vad de kallar arbetarpartiet, kommer möta en arbetare som förstår arbetares villkor.

Inte för att Stefan Löfven tidigare uttryckt särskilt typiska åsikter för en klassisk arbetare. Han har föreslagit att en del av de miljarder som finns i statliga bolag ska användas som riskkapital för att stötta nya företag, förespråkat skattelättnader för entreprenörer och velat sänka skatten vid långsiktigt aktieinnehav.

När Mona Sahlin avgick 2010 var han med i diskussionen kring hennes efterträdare och intervjuades då i »Aktuellt« om var han står i politiken. Bland annat sa han att det skulle bli svårt att göra något åt jobbskatteavdragen vid valet 2014, eftersom »då har människor haft åtta år på sig att vänja sig vid skattesänkningar«. Han ville också se en tidsbestämd a-kassa, eftersom det ska vara en »omställningsförsäkring«, inte en »medborgarlön«.

Med sådana åsikter blir det svårare för regeringen att ställa sin arbetslinje mot socialdemokraternas bidragslinje. Som de gjorde framgångsrikt i valet 2006, upprepade 2010 och hoppas kunna återanvända i valet 2014.

– Retoriken i arbetsmarknadsdebatten kan komma att ändras nu. Regeringen har rotat sig vid a-kassa, sjukförsäkring och skatter. De är väldigt fast i en diskussion kring ekonomiska drivkrafter att söka arbete. Stefan Löfven är mer uppfostrad i andan att det ska handla om jobbskapande och konkurrenskraftiga företag, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO.

Det är just det som är regeringens största oro, enligt personer i Reinfeldts och Borgs närhet.

Skulle socialdemokraterna tona ner kravet på höjda ersättningar, vilket kräver höjda skatter, och i stället inrikta sig på aktiv arbetsmarknadspolitik och företagandets förutsättningar, då skulle den arbetsmarknadspolitiska spelplanen ritas om och nya konfliktlinjer uppstå. Då skulle moderaterna, som legat lågt med nya jobbsatsningar sedan alliansen blev återvalda, tvingas uppfinna arbetslinjens nästa steg för att återta jobbfrågan.

Vad det nu skulle vara?

Kanske handlar det om vikten av utbildning för att skapa jobb – ett område där Stefan Löfven utmanade regeringen redan i sitt installationstal.

– Det livslånga lärandet är en svag punkt för regeringen och ett trovärdigt område att attackera dem på. En ökad flexibilitet på arbetsmarknaden bygger på att det finns förutsättningar att vidareutbilda sig som vuxen. Då kan man matcha efterfrågan på arbetsmarknaden bättre. Det har regeringen förstört, bland annat genom att spara in på komvux, säger Ardalan Shekarabi.

Eller så rör det sig om en mer aktiv näringspolitik. På den nordiska arbetarrörelsens konferens i veckan skickade Löfven en tydlig signal:

– Vi ser inte företagarna som ett särintresse, som dagens regering gör.

Att han själv kommer från ett särintresse vändes till ett vapen mot en statsminister som påstår sig representera allmänintresset. Det kommer vi få se mer av, menar Göran Johnsson, Löfvens företrädare som Metallordförande:

– Han ska få andra att inse att det är det privata näringslivet som måste skapa de här jobben. Det ger förutsättningarna för offentliga jobb och för en ökad välfärd.

Känner man Stefan Löfven så var det väntat att han skulle börja med kompetenslyft och näringslivspolitik. Mer intressant – och osäkert – är hur han kommer att ställa sig till de riktigt svåra jobbfrågorna: Ska a-kassan bli obligatorisk? Hur blir det med jobbskatteavdraget? Med rot och rut?

Och för att en socialdemokratisk förnyelse i jobbpolitiken över huvud taget ska bli möjlig måste en mer grundläggande fråga bevaras: Kommer partiledaren Löfven få samma fria spelrum som fackbasen Löfven?

Nej, säger alliansföreträdare.

– Jag har väldigt svårt att se att Stefan Löfven kommer att kunna driva igenom den förnyelse som krävs. När det kommer den typen av förslag på förändring håller majoriteten av socialdemokraterna emot, säger moderaten Tomas Tobé som är ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Ja, säger många inom socialdemokratin. Men med förbehåll.

– Det handlar också om att ta det mandatet. Han måste få riksdagsgruppen och partiet åt samma håll och det måste synas i opinionsmätningarna. Han har ett halvår, ett år på sig. Annars börjar det gnys igen, säger den tidigare LO-chefen Irene Wennemo, i dag huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen.

Till skillnad från fackföreningsrörelsen där allt handlar om att nå konsensus med sin motpart så innehåller partipolitiken mer konflikter och fler människor som också vill synas och höras. Stefan Löfven är en samlande gestalt som kan det här med samförstånd – och det är något socialdemokraterna behöver efter sina bittra interna strider. Regeringen har även förstått det och i Rosenbad talas det om möjliga uppgörelser i flera sakfrågor, enligt Fokus källor.

Men partipolitiken handlar även om att kunna ta konflikten med sina motståndare. Det blir Stefan Löfvens stora prövning.

Kan han vinna mot Fredrik Reinfeldt–en gång till?

Vad vi vet hittills är mest detta: att han bryr sig om jobben. Så till den grad att när hans gamla arbetsplats Hägglunds – i dag BAE Systems – förlorade en miljardupphandling från Försvarets materielverk till finska Patria, trots att företaget redan hade plöjt ner en miljard i utvecklingskostnader, så var det IF Metalls ordförande själv som upprört ringde den lokala tidningsredaktionen i Örnsköldsvik.

Fakta | Regeringens rädsla

Tre saker med Stefan Löfven som skrämmer alliansen.

Kompetensen
Som en respekterad före detta fackbas kommer Stefan Löfven kunna dra nytta av den samlade kompetensen i arbetarrörelsen, inte minst den hos socialdemokratiska ekonomer som i dag jobbar ute i facken. Därför kommer Lövfen att få ett starkare lag kring sig än vad Håkan Juholt hade.

Ansvaret
Tidigare kunde regeringen säga att det var de som räddade Sverige ur den ekonomiska krisen. Nu kommer de att ställas mot en socialdemokratisk partiledare som personligen tog det största ansvaret under finanskrisen när IF Metall gick med på att tillfälligt sänka lönerna i industrin våren 2009.

Jobben
Regeringen hoppas att deras arbetslinje ska stå mot socialdemokraternas bidragslinje i valet 2014. Men pragmatikern Stefan Löfven är känd för att prata kompetenslyft och företagens villkor. Får han mandat för en förnyelse av jobbpolitiken riskerar moderaterna att tappa greppet om jobbfrågan.

Det går att förstå hans farhågor.

Det här är läget: Vi har ett parti som ligger stadigt under riksdagsspärren i opinionsmätningarna, men ändå rymmer flera olika falanger med olika åsiktsriktningar. En sparkad minister med revanschlusta som utmanar om partiledarposten. Grupperingar som i en ohelig allians gått ihop i en intern opposition för att störta den sittande ledaren. En frikyrka som driver en kampanjsajt med avgångskrav. En stabschef som under pseudonymen »Ove Tove« attackerar sin chefs utmanare på internet.

Splittringen är ett faktum. Och den pågår i offentligheten. Vi måste gå tillbaka över tjugo år i partiets historia för att hitta något liknande.

På 1980-talet tog kristdemokraterna till ett okonventionellt grepp. Partiet var långt ifrån en riksdagsplats och var i desperat behov av medlemmar och väljare. Alf Svensson hade tidigt insett vikten av att synas i media. En strategi arbetades fram: kändisar var nyckelordet. Bland andra agerade Eva Rydberg som dragplåster och affischnamn.

Men en av nyrekryteringarna slog tillbaka mot partiet. Värvningen av den legendariske klimatkämpen Björn Gillberg kom att leda till en stormig maktkamp.

Efter att kristdemokraterna beslutat om teknisk valsamverkan med centerpartiet började Björn Gillberg att bråka. Han ansåg att kristdemokraterna försökte ta sig in i riksdagen bakvägen, genom att segla under falsk flagg. Gillberg var ute efter makt, började mobilisera anhängare och en splittring uppstod. De krävde att Alf Svensson skulle avgå. Alf Svensson vann den striden och Gillberg hoppade av partiet.

Hittills har just den maktkampen ansetts som den största inom kristdemokraterna. Det här är inte ett parti som är vant vid ledarbyten. Alf Svensson satt legendariska 31 år. Hans kronprins Göran Hägglund tog över utan något vidare debacle. Utrymmen för personstrider på den nivån har inte riktigt funnits. Tills nu, vill säga.

Om det inte hade varit för socialdemokraternas långdragna kris, hade nog större fokus legat på att ett av regeringspartierna genomgår den största krisen i dess historia. Ett parti som tre andra partier är beroende av för att hålla sig kvar i regeringsställning vid nästa val.

Hur kunde det bli så här?

Pastorsonen Alf Svensson tog över som partiledare i Kristdemokratisk samling 1973, efter den första ledaren Birger Ekstedts död. På affischer inför valet samma år var budskapet »Nu kommer Alf Svensson«. Resultatet hamnade dock fortfarande långt under riksdagsspärren. Alf Svensson inledde arbetet med att bredda partiet och göra det rumsrent, för att nå den åtråvärda platsen i Sveriges riksdag.

Kristdemokraternas grund vilar i pingströrelsen. I början av partiets historia sjöngs det andliga sånger och bads på mötena. För Alf Svensson bestod utmaningen i att separera partiet från församlingarna. Han propagerade för att partimöten skulle hållas i andra möteslokaler än församlingshem. Han poängterade att kristdemokraterna skulle vara ett parti och inte en kyrka.

Det var många gånger han stötte på motstånd i kursomläggningen. Partiets båda namnbyten och uppmjukningen av abortmotståndet är två exempel. Men Alf Svenssons arbete blev lyckosamt. I det borgerliga segervalet 1991 fick partiet 7 procent av riksdagsrösterna. 18 års gnet hade gett resultat. Men den kristna trosrörelsen, också kallade konfessionella, fortsatte kritisera den liberala utvecklingen av partiet.

Kristdemokraterna tog 1997 slutligen ställning för att det var kvinnans rätt att välja abort. Motreaktionen blev stark. I riksdagsvalet året efter kryssade sig »Ja till Livet«-ordföranden Mikael Oscarsson sig in i riksdagen för kristdemokraterna efter en lyckad personvalskampanj. Men Alf Svensson ställde ett ultimatum i ett enskilt samtal: antingen fick Mikael Oscarsson sitta kvar som ordförande för abortmotståndarlobbyn, eller så var han välkommen till sin plats i riksdagen. Han valde det senare.

Alf Svensson lyckades genomföra sin förändringsprocess mycket på grund av sin auktoritära ledargestalt. Han kunde balansera grupperingarna, men hade även hårda nypor.

– Alf Svensson är den som egentligen varit hårdast mot de mer sakrala inom partiet, trots det är han mer eller mindre hyllad av dem i dag, säger en källa inom kd.

Andra menar att Alf Svensson egentligen inte lade så mycket möda på att bemöta sina kritiker utan lät dem hållas, men att hans ställning var så stark att de inte hade något att hämta. Det fanns en stark ledarlojalitet inom kristdemokraterna och Alf Svensson fick något av en nestors- ­eller pastorsroll. Det kan inte ha varit lätt att axla den manteln.

Bland de kristdemokrater som Fokus har talat med om partiets nuvarande kris tar många upp ledarskapet som ett av huvudproblemen. Göran Hägglund är inte den där pastorsliknande ledaren som många i partiet är vana med och vill ha.

Även om Göran Hägglund tidigt blev Alf Svenssons adept lyckades inte åldermannens stjärnglans stråla av sig på kronprinsen. Hägglund har utsatts för ständig kritik av de konfessionella. Gruppen består egentligen inte av så många, men de är högljudda och har genom historien som sagt varit ganska bråkiga. Göran Hägglund har inte hanterat sina kritiker på samma sätt som sin föregångare. Dels på grund av sin mildare, mer undfallande ledarstil. Dels på grund av hans sätt att tillrättavisa sina meningsmotståndare – när han väl har gjorde det – vilket har kritiserats.

Därtill har Hägglund haft fler uppgifter som Alf Svensson aldrig behövde bekymra sig om. Hägglund har främst varit upptagen med att vara socialminister.

– Han har viftat bort den konfessionella falangen, inte fört samtal, dialog eller hittat en samsyn. Kristdemokraternas plats i en mer liberal regering har också minskat möjligheten att prata om den här falangens frågor, säger statsvetaren Jenny Madestam.

De konfessionella ser en tydligare ledargestalt i Mats Odell. Han har en mer auktoritär utstrålning och kan peka med hela handen, förslagsvis från predikostolen. De hoppas förmodligen få mer gehör för sina moralkonservativa frågor, vilket är tveksamt då det hittills inte har varit områden som Mats Odell har drivit tidigare.

– Det finns de som försöker att måla upp att jag skulle föra in någon slags kristen höger, någon slags moralkonservatism som skulle snäva in partiet. Då har vi ju inte en chans. Då är vi ju ute ur det här huset innan vi har avslutat valrörelsen, sa Mats Odell på en presskonferens i riksdagen i höstas.

Han har suttit i toppen lika länge som Göran Hägglund och varit delansvarig för den väg som partiet har tagit. Förmodligen handlar det nu mer om Mats Odells personlighet som lockar snarare än det politiska innehållet, menar Jenny Madestam:

– De vill att han ska komma som en frälsare och rädda partiet.

Ingvar Svensson, mångårig riksdagsledamot för kd men numera pensionerad, säger att det handlar om ett ömsesidigt utnyttjande:

– Mats Odell vill ha makt, och de konfessionella drivs av ett missnöje mot Göran Hägglund.

Alf Svensson försökte skilja på politiken och religionen, men inte heller under Göran Hägglunds ledning har bilden av ett parti som blandar samma dessa två försvunnit. Trots att retoriken har förändrats under Hägglunds ledning. Han talar betydligt mindre om kristendomen än sin föregångare.

Framtidsgruppens eftervalsanalys poängterar problemet flera gånger och föreslår bland annat: »Inslag av exempelvis kyrkokultur kan på sina håll skymma det politiska arbetet. Alla som företräder partiet måste dock uttrycka sig så att det inte råder något tvivel om skillnaden mellan exempelvis ett församlingsengagemang och politiskt arbete.« Det har till och med diskuterats om ytterligare ett namnbyte, där »krist« skulle tas bort. Många kristdemokrater som Fokus talat med är också frustrerade över att partiet framstår som för fokuserat på underlivsfrågor, homofobiskt och bakåtsträvande.

Men om nu både Göran Hägglund och många av medlemmarna ser det här som ett problem, varför inte göra sig av med den falang som talar mest högljutt om dessa frågor och motsätter sig moderniseringen av partiets profil?

– Det skulle medlemsmässigt klart bli lugnare om den här grupperingen inom partiet inte fanns. Ett annat alternativ skulle vara att Göran Hägglund avgår och partiet väljer att bli den svenska Tea Party-rörelsen. Men jag tror inte att det finns något underlag för det, säger Jenny Madestam.

Vad som har hänt den här gången är att de konfessionella har fått förstärkning av en annan falang, som i så fall skulle kunna borga för en sådan högervriden inriktning.

Det handlar om de nykonservativa. En grupp med bland andra den tidigare KDU-ordföranden Charlie Weimers, som stärkt sitt inflytande de senaste åren. Den är inte särskilt kristen, utan vill snarare göra upp med partiets hbt-motstånd. De kan liknas vid moderater på 1970- och 80-talen, med frågor som starkt försvar, låg beskattning och frihet för familjen. De ser möjligheten till en mer högervriden politik, främst på det ekonomiska området, med Mats Odell vid rodret.

Kristdemokraternas existens är nog inte avhängig vem som vinner ledarstriden nu i helgen. Den största utmaningen är att lyckas läka partiet, för att i sin tur kunna berättiga sin existens. För varför behövs egentligen kristdemokraterna? Frågan från krisrapporten efter valet väntar fortfarande på sitt svar.

Fakta | Avgörs på lördag

Fredagen den 27 januari inleder kd sina kommun- och landstingsdagar i Västerås. Dagen efter håller partiet ett extra riksting, där ordföranden Göran Hägglund utmanas av partiets vice ordförande Mats Odell om partiledarposten.

Tongångarna låter liknande från Jan Björklund. Nu ska den svenska skolan styras upp och legitimationen ska ge läraryrket betydligt högre status. I den statliga utredning som ligger till grund för beslutet står också att den kan öka yrkets status och bidra till att fler engagerade och motiverade studenter söker sig till yrket.

Det finns de som tror annorlunda.

– Jag tror att man har för höga förhoppningar kring legitimationen. Det låter som att lärarnas status kommer att öka genom ett trollslag, säger Peter Lilja, doktorand i pedagogik med inriktning mot lärares professionalisering vid Malmö högskola.

Han tror att lärarnas status kan komma att öka i framtiden, men då beror det inte på att de blivit legitimerade.

– Det beror snarare på vad som händer härnäst. Det krävs att allmänheten i stort, media och politiker visar ett större förtroende för lärarna. En papperslapp ger ingen status – fråga sjuksköterskorna.

Ja, för sjuksköterska är också ett legitimerat yrke. Precis som dietist, arbetsterapeut, elektriker och barnmorska. Inte direkt några högstatusyrken med höga löner, med undantag för elektriker som är ett av de bäst betalda LO-yrkena.

Lena Haglund, ordförande för förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, skrattar när hon får frågan om yrkeslegitimationer höjt lönerna eller yrkets status sedan införandet 1999.

– Nej, nej, den har inte gjort någonting med våra löner! Inget alls! Status är svårt att säga. Kanske får du en viss statuts av legitimationen, men det finns många yrken utan legitimation som har status. Det viktigaste med legitimationen är i vilket fall att patienterna vet att de möter en person med en viss kompetens.

På Vårdförbundet, som organiserar sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor, låter det på samma sätt.

– Vi kan absolut inte dra någon slutsats att yrkena har fått ett högre värde efter legitimationen. Inte på något sätt. Varken när det gäller löner eller hur många som söker sig till yrket, säger Kerstin Persson, chefsförhandlare.

De senaste i raden att legitimeras var biomedicinska analytiker 2006. De hade kämpat för det länge, mest för att få en kvalitetsstämpel på sitt arbete, men också med förväntningar om en högre status.

– Visst fanns det en förhoppning att en tydlighet i kvaliteten skulle innebära ett likhetstecken med högre status. Men det finns det inget som tyder på, säger Kerstin Persson.

De yrken som hade hög status före legitimering, har det också efter. Men en legitimation verkar i sig inte vara en garant för att klättra några pinnhål.

Trots det eftersträvar många yrkesgrupper att legitimeras. I alla fall den välutbildade delen.

– Det kan ses som en professionell strategi. Med legitimation möjliggörs bättre kontroll av yrkesgruppen, som kan minskas för att bli mer exklusiv. Man skaffar sig ett yrkesmonopol som bygger på ett kunskapsmonopol. Idealt får man ha yrket för sig själv, så att säga, säger Thomas Brante, professor i sociologi vid Lunds universitet och verksam i nätverket för professionsforskning.

Myndigheterna ställer vissa krav för att legitimera till exempel en lärare. De måste ha en högskoleexamen, och gått bredvid ett år som lärling. Det är bara de legitimerade lärarna som får sätta betyg och tillsvidareanställas. För staten blir det ett sätt att kontrollera och säkerställa kvaliteten på de yrkesverksamma.

– Ur ett samhälleligt perspektiv kan yrkeslegitimation vara ett bra sätt att garantera kompetensen inom vissa typer av praktiker, säger Thomas Brante.

Ofta handlar det om yrken som anses viktiga, svåra eller ibland förenade med risk. Vilka som får legitimationberor dels på statens intressen, men också på yrkets egna strävanden att professionaliseras. genom legitimation. Professioner är yrken som vilar på vetenskaplig grund som har ett högt förtroende och stor autonomi att styra över sitt jobb. Nu har detta med professionalisering, legitimation och självständighet luckrats upp. Mäklare kan knappast ses som ett vetenskapsbaserat yrke och lärare styrs extremt mycket av staten och kommunerna. I stort sett alla grupper med yrkeslegitimation har fått det efter flera års påtryckningar.

– De har lyckats i sin kamp för att nå monopolstatus. Samtidigt kan ju vi som medborgare tycka att det känns vettigt att de här personerna kan sin sak. Vi vill helst att en legitimerad elektriker kopplar ledningarna i våra hem, säger Thomas Brante.

En yrkesgrupp som länge velat legitimeras är socionomerna. Ända sedan 1958 då deras akademikerförbund bildades har frågan funnits på dagordningen. I början av 1990-talet fick de avslag på sin ansökan och i en efterföljande offentlig utredning stod det att Socialstyrelsen ansåg att det är fel att använda legitimationen som instrument för att höja en yrkesgrupps status eller att skapa ett statligt auktoriserat och sannolikt verksamt marknadsföringsverktyg. Något som regeringen nu verkar vara mer öppen inför.

– De är ju väldigt måna om att locka bättre studenter till lärarutbildningen. Det är absolut en ambition för regeringen att öka yrkets attraktivitet, sedan tror jag inte att det är den enda, säger Peter Lilja vid Malmö högskola.

För man ska inte glömma bort att det även ligger politik bakom de här besluten. Det är inte en slump att det är först nu, då den svenska skolan granskas i sömmarna och rasar i internationella rankningar, som legitimationen genomförs.

– Det är så klart viktigt att få kontroll över resultaten. Inte minst genom att införa behörighetskrav skaffar man sig makten över vilka lärare som får arbeta i skolan, säger Peter Lilja.

Huruvida lärarlegitimationen kommer få de effekter lärarförbunden och regeringen önskar återstår att se. Det har hittills inte börjat så bra. Under veckan har Dagens Nyheter skrivit om att Skolverket tagit hjälp av bemanningsföretaget Proffice för att granska ansökningarna. Nyutexaminerade akademiker utan tidigare erfarenhet har bestämt om en ansökan ska godkännas eller ej. Ibland har det blivit fel. Så pass fel att flera lärare fått behörighet att undervisa i ämnen de inte kan. Metta Fjelkner verkar inte längre lika triumferande när hon intervjuas av tidningen: »Det är fullständigt oacceptabelt. På det här sättet riskerar hela legitimationen att urholkas.«

– Taxi, taxi?

– Taxi?

Till området kring torget går man dagtid för att köpa billiga grönsaker och dricka espresso på kaffebaren på hörnet. Här ligger halalköttaffären på samma gata som det autonoma kaféet, vinylskivbutiken och konstgalleriet. I småbutikernas kassor kan man be om de billiga cigaretterna, som förvaras under disken och kostar trettio kronor paketet.

Det billiga, enkla och mångkulturella livet runt Möllan, som får konstnärer, arkitekter och författare att flytta söderut, har gjort att Malmö börjat kallas Sveriges Berlin.

På kvällen äter man några av Malmös bästa middagar här, om man inte vill bli mätt på falafel för en tjuga. Man kryssar mellan drinkar på innebarerna och öl på de små, billiga indiska restaurangerna. Sedan dansar man på någon av alla klubbar i kvarteret, eller går på fest i någon av de stora sekelskiftesvåningarna. Det pågår en rörelse runt torget.

– Taxi, taxi? Taxi?

Tidigt på kvällen går det trögt för svarttaxichaufförerna, men när nattklubbarna stänger vid tretiden går bilarna österut i skytteltrafik. Fem minuters bilfärd bort ligger Norra Grängesbergsgatan, i ett industriområde ett stenkast från centrum. Här har många druckit ljumma burköl och dansat på taken. Nere i en källare fortsätter flera av Malmös klubbarrangörer att ordna fest när alkoholtillstånden inte längre gäller, men det är fortfarande många timmar kvar av natten.

Åtminstone var det så fram till i somras. Då knivhöggs dörrvakten till svartklubben på Norra Grängesbergsgatan 19 till döds, när han vägrade släppa in några män som kopplas till ett kriminellt gäng i Malmö. Det är sådant som gör att Malmö också fått öknamnet Sveriges Chicago.

Sedan mordet på en 15-årig pojke på nyårsnatten är det berättelsen om Chicago vi har hört, staden med illegala vapen och gäng, där dödsskjutningarna har flyttat ut på gatan.

När vanliga medborgare frågar vad de kan göra brukar polisen, kriminalreportrarna och politikerna peka på samma sak: Stöd inte den svarta handeln.

– Mycket av det vi ser i form av skjutningar och grova brott handlar om att skaffa sig ett våldskapital, för att bland annat freda ekonomisk verksamhet. Den vanlige malmöbon som vill komma över billiga ­cigaretter, tycker samtidigt att det grova våldet är oacceptabelt, men ser inte att de här två hänger ihop, säger Henrik Stiernblad, polischef med operativt ansvar för gängsatsningen Fokus Malmö.

Sextio procent av stadens kontrollerade butiker säljer smuggelcigaretter. Polisen vet att delar av pengarna går till organiserad brottslighet. Samma sak gäller smuggel­spriten, som körs i busslaster från Tyskland.

Vi vet inte om de senaste dödsskjutningarna i Malmö är kopplade till gängen. Men vi vet att den organiserade brottslighet som bidrar till bilden av Sveriges Chicago bland annat försörjer sig på en verksamhet som gör Malmö till Sveriges Berlin: svartklubbarna. De är populära hos den unga, kreativa befolkning som kommunen arbetar aktivt för att locka till sig.

Berlin och Chicago går hand i hand genom Malmö. Den kreativa staden förser den kriminella med pengar, som förser den kreativa med nöjen.

Solen sken lördagen den 12 mars förra året, när Malmö firade sina 300 000 invånare med tårta på Stortorget. Kommunstyrelsens ordförande Ilmar Reepalu var på ovanligt gott humör. Hans stad växer och lockar unga. Det är det som kännetecknar en framtidsstad, tänkte han.

Befolkningsrekordet är viktigt för Malmö. Under många år lämnade människor staden. Nu ökar befolkningen med omkring 5 000 per år, tack vare invandring, högt barnafödande och en stor inflyttning av unga.

Reepalu upprepar gång på gång berättelsen om det kreativa, unga och nya Malmö, även om han kanske inte jämför med just Berlin. Han berättar om den döende industristaden, som vände utvecklingen, byggde en bro, ett skruvat torn och en högskola och blev en kunskapsstad. Nuförtiden finns det fler industriarbetare i universitetsgrannen Lund. Malmö har återuppstått i förnyad form och alla kommunanställda har fått gå kurs för att lära sig hur historien ska berättas.

Det finns en särskild målgrupp för kommunens storytelling om kunskapsstaden. Det är den så kallade kreativa klassen. Konceptet är plockat från den amerikanske forskaren Richard Florida, vars böcker står i varje stadsbyggnadsdirektörs bokhylla.

Tanken är att kreativa människor, som arbetar inom till exempel kultur och media, bidrar med innovationstänk och drar med sig de viktiga framtidsföretagen, som garanterar staden tillväxt. För att den kreativa klassen ska komma behövs ett rikt kulturliv och trendiga bostadsområden.

Malmö har lyckats bra, säger Veselinka Möllerström, kommunikationsforskare på Lunds universitet. I hennes nya avhandling om Malmö som kunskapsstad intervjuas nyinflyttade personer ur den kreativa klassen.

– Den del av den kreativa klassen som arbetar inom kultursektorn vill gärna ha det bångstyriga som inte passar in i några mallar. Den kultur som upplevs som äkta och svårtåtkomlig har dragningskraft, säger Veselinka Möllerström.

Den kreativa klassen vill inte ha det välkammade och slätstrukna. Den är van vid att åka till Berlin på helgerna och dansa till techno till sena morgonen och många tycker att det är självklart att kunna göra samma sak i Malmö.

Det har gett ett gott underlag för stadens festfixare. Svartklubbarna finns inte bara i industriområdena. Även Lilla torg, det närmaste man kan komma ett Stureplan i Malmö, hade en svartklubb i somras. I det lokala badhuset västerut mot de finare delarna av staden har det också funnits en klubb.

– Folk, särskilt inflyttade medelklass­hipsters, älskar svartklubbar och tycker att det är exempel på ett levande nattliv. Det ger också en känsla av att man har lite bättre koll än andra, säger Mona Masri, kulturjournalist och radioprofil i Malmö.

Klubbarna hajpas även i media, Sydsvenskan har tipsat om dem. Nöjes­guiden har hyllat dem. Grammisnominerade ­Maskinen har skrivit en låt om dem.

Norra Grängesbergsgatan var ett tag även namnet på en välbesökt blogg som skildrade gatan. Malmö stad utnämnde därför hela gatan till kulturarv.

»Här huserar svartklubbar och skrotupplag, moskéer och bilhandlare. Hit flyttar invandrarföreningar, små däckfirmor och baklavabagerier. Här finns falafelvagn och lampaffär, replokaler och en livsfarlig stärkelsefabrik. Allt det där och mer därtill, i en salig blandning«, står det på kommunens hemsida.

Det var ingen slump att en dörrvakt mördades utanför den klubb som har varit en av de populäraste på Norra Grängesbergsgatan. Malmös tungt kriminella har stora intressen i klubbarna och enligt polisen blir det ofta problem i samband med festerna.

Vid Norra Grängesbergsgatan har polisen mött mord, skjutningar, människohandel, våldtäkter, misshandel och rån. Här såldes en tonårsflicka i en uppmärksammad kopplerihärva. Strax intill avslöjades en illegal fabrik som tillverkade vattenpips­tobak.

De svartklubbar som fyller dansgolven med samma gäster som de etablerade klubbarna har alla ungefär samma livs­cykel. Unga festfixare får hyra en lokal billigt, vanligtvis av en förening. Inträdet delas med den som har lokalen. De flesta drivs av möjligheten att ha fest sent. Det handlar mer om kulturen än om pengarna.

De kriminella finns oftast med på ett hörn redan från början, men det behöver inte alltid vara uppenbart för vare sig klubbarrangörer eller gäster. I takt med att klubbens populäritet ökar blir det mer intressant för de kriminella att kräva större utrymme. Det sker på olika sätt. En biffig vakt i dörren och höjda priser. Fler som kommer för knarkets skull, både säljare och köpare. Fler gangstrar som vill ha kontroll.

Plötsligt kan det bli problem om arrangörerna drar för lite folk till klubben. De får höra saker som »ni spelar en timme till«, och vill man lägga ner sin klubb blir det nobben, »ni kommer hit nästa vecka också«. Man säger inte emot. Man polisanmäler inte heller hot i samband med ett svartklubbsarrangemang man själv står bakom.

För ett par år sedan avsatte kulturnämnden en miljon kronor till ett projekt som skulle utreda den »spontana« kulturen i Malmö. Det blev skandal, på grund av projektets förslag att kommunen skulle lätta upp de strikta tillståndsreglerna. Svartklubbar beskrevs som medborgarinitiativ och kommunen borde söka upp klubbarna, ha en dialog med arrangörerna och ge tillstånd till de mer seriösa.

Oppositionen och polisen rasade. Skulle kommunen stödja kriminella?

Malmös övriga kulturliv är tillräckligt intressant för att klara sig utan svartklubbarna, tycker Katrin Stjernfeldt Jammeh, som är kommunalråd med ansvar för ­sociala frågor och brukar pekas ut som Ilmar Reepalus efterträdare.

– Jag tror att alla är hyggligt medvetna om vad som är en svartklubb. Även smuggel­cigaretterna vet man att de inte är helt legala. Men jag tror inte att man har vetat att pengarna också understödjer en grov kriminalitet som gemene malmöbo tar väldigt starkt avstånd från, säger hon.

Det finns uppenbarligen en gräns för lockelsen med det ruffa Malmö. Den gränsen är nådd, menar kulturjournalisten Mona Masri.

– Jag tror inte att man har varit medveten om allvaret i att det är maffian som finns med bakom svartklubbarna, säger hon.

Taxibilarna går inte längre lika ofta fram och tillbaka mellan Möllevången och Norra Grängesbergsgatan. De flesta av klubbarna som den kreativa klassen gillar har flyttat till nya industrilokaler. Inte på grund av polisens specialsatsning eller det nya nattliga trafikförbudet längs gatan, utan den växande obehagskänsla som kulminerade med att en dörrvakt mördades. Nu försöker klubbarrangörer att komma så långt från det kriminella som möjligt. Men de flesta räknar med att behöva fortsätta flytta runt. De svarta pengarna lockar alltid vissa typer, och inte bara dem som kommunen vill ha.

Fakta | Detta har hänt

Sedan november har fem människor skjutits till döds i Malmö. Vid tolvslaget på nyårsafton mördades en 15-årig pojke på gården utanför sina släktingars bostad. Tre dagar senare sköts en 48-årig lokal basketprofil ihjäl utanför sitt hem. Polisen i Skåne och Malmös politiker kräver hårdare straff för vapenbrott. En specialkommission, med förstärkning från Rikskriminalen, arbetar för att lösa morden.

Fakta | De kriminella nätverken

Polisen i Malmö har haft omkring 65 personer i fokus sedan gängsatsningen startade våren 2011. Flera av de kriminella nätverken är rörliga och grundar sig mer i vänskapsrelationer än medlemskap i toppstyrda gäng. Malmös kriminella tjänar pengar på bland annat kortkapning, narkotikaförsäljning, beskyddar­verksamhet, smuggelcigaretter, smuggelsprit och svartklubbar. Polisen uppskattar att det finns omkring 30 svartklubbar i Malmö, varav tio är särskilt aktiva.

Förra året beslagtogs 689 illegala vapen i Sverige, cirka 200 av dem i Skåne. I hela landet uppskattas de illegala vapnen till någonstans mellan 30 000 och 40 000. Polisen bedömer tillgången i Malmö som mycket stor.

Beatrice Ask själv ryckte på axlarna och kallade förslaget en »minimalistisk lösning«. Men i veckan höjdes kritiska röster. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg uttryckte stark kritik mot att den »vanliga« polisen föreslås få tillgång till signalspaning över telefon- och datanätet. I Svenska Dagbladet rasade Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan gränser, över att justitieministern öppnar för »total övervakning«, innan han fortsatte: »Vi kan inte vinna mot fienden genom att bli som dem.«

»Fienden« i världens skurkstater har dock all anledning att känna oro, men knappast över justitiedepartementets tilltag. Samtidigt som Beatrice Ask skickar ut förslag om att skärpa övervakningen av medborgarna finansierar biståndsminister Gunilla Carlsson nämligen en programvara som ska omöjliggöra statlig avlyssning. Hittills har biståndsmyndigheten Sida gått in med fem miljoner kronor till utvecklingen av Tor, grundad av amerikanske forskaren och Wikileaks-tales­mannen Jacob Appelbaum. Summan, utbetald genom Sidas budget för demokratirörelser och nätaktivism, gör svenska staten till en av projektets huvudfinansiärer. Utrikesdepartementet försvarar finansieringen:

– Det blir ingen demokrati utan demokrater, och då behövs också stöd till de internetaktivister som gör deras verksamhet möjlig, sa statssekreterare Hanna Hellqvist till SVT för några veckor sedan.

Tor är inget sedvanligt krypteringsverktyg, utan ett anonymiseringsverktyg. När användaren ansluter sig till Tors nätverk, bestående av tusentals servrar runt om i världen, omöjliggörs den typ av övervakning som den ökända säkerhetspolisen i, säg, Syrien – eller FRA – använder sig av.

– Tor och andra tekniker skulle absolut kunna stoppa FRA:s signalspaning, konstaterar Marcin de Kaminski, »nätforskare« och doktorand i rättssociologi vid Lunds universitet, och fortsätter:

– Det är ingen nyhet att departementen inte arbetar samordnat, men det är problematiskt. Utrikesdepartementet jobbar progressivt när det gäller nätet och mänskliga rättigheter, men justitiedepartementet tycks sätta sig på tvären gång på gång. Man kan tycka att samma frihetsvurmande strategi borde gälla utrikes som inrikes. Ska regeringen bli upprörd över vad som händer i andra delar av världen borde de sopa rent under mattan här hemma också.

Oppositionen tycks inte engagera sig särskilt mycket i den en gång så heta FRA-frågan. Men det finns undantag. Riksdagsledamoten Maria Ferm (mp) sitter i justitieutskottet och tycker att utökad signalspaning är »helt fel väg att gå«. Hon upprörs dessutom över de olika signalerna departementen skickar ut:

– Det är någon form av hyckleri om man i Sverige hela tiden gör det lättare att övervaka, och sedan visar på att man vill göra det motsatta i andra länder. Det blir väldigt märkligt när man inte lever efter de regler som sätts upp för andra länder.

Fotnot: Fokus har förgäves sökt justitieminister Beatrice Ask, biståndsminister Gunilla Carlsson och statssekreterare Hanna Hellqvist för en kommentar.

Fakta | FRA-lagen

Den omdiskuterade FRA-lagen antogs med minsta möjliga marginal 2008. Innan dess fick Försvarets radioanstalt enbart spana efter radiotrafik. Med den nya lagen gavs FRA tillåtelse att spana i datatrafik som passerar Sveriges gränser via kabel.

Inget fick lämnas åt slumpen, oavsett vem som vann valet skulle lagen vara väl förankrad.

Det lagförslag Peter Liese hade med sig hade sprängkraft. För första gången någonsin skulle det internationella flyget tvingas betala för sina växthusgasutsläpp, i alla fall de plan som landade eller lyfte från EU-mark. Liese var nöjd när han återvände till EU-parlamentet, där han var ansvarig för att driva lagförslaget i hamn. Alla tre presidentkandidaterna hade gett sitt stöd till idén att införa handel med utsläppsrätter för flygtrafiken. Det här var ett halvår efter att Al Gore mottagit Nobels fredspris för att ha fört upp klimatfrågan på agendan hos världens ledare. I november 2008 valdes Barack Obama, som ett år senare själv skulle motta fredspriset, till president, och EU-parlamentet antog flyglagen.

Nu, när lagen ska träda i kraft den 1 januari, och ledarna för de stora länderna möts i Durban, är tongångarna helt andra. Klimatdebatten har tystnat och Barack Obama har gjort helt om i frågan.

Ursprunget till konflikten står att finna i flygbranschen. I december 2009, samtidigt som FN:s klimatsamtal havererade på toppmötet i Köpenhamn, lämnade tre amerikanska flygbolag och USA:s flygbranschorganisation Air Transport Association in en anmälan till EU-domstolen. De hävdar, med stöd av Obama-administrationen, att flyglagen strider mot internationella överenskommelser. De påpekar att Kyotoprotokollet från 1997 ålagt ICAO, FN-organet för flygkraft, att reglera och minska flygbranschens utsläpp. EU:s egna initiativ skulle därför strida mot Kyotoprotokollet.

Enligt EU och klimatorganisationer har ICAO dock inte gjort några konkreta framsteg i att reglera eller minska flygets utsläpp. EU gick därför vidare på egen väg, vilket skakade om flygbranschen. Sedan Chicagokonventionen 1944 har den internationella flygtrafiken inte betalat en krona i vare sig moms eller bränsleskatt – en enorm konkurrensfördel gentemot andra transportmedel, och en förklaring till varför flyg ofta är det billigaste sättet att resa.

Rättstvisten i EU-domstolen mellan EU och de amerikanska flygbolagen ser ut att sluta till unionens fördel. Den 6 oktober gav domstolen i ett preliminärt besked ett starkt stöd för EU:s rätt att reglera utsläpp på sitt territorium och de amerikanska flygbolagen väntas förlora tvisten när domstolen fattar sitt slutgiltiga beslut kring årsskiftet. När den insikten grep flygbolagen blev frågan politisk, och några veckor senare antog det amerikanska representanthuset ett lagförslag som gör det olagligt för amerikanska flygbolag att följa EU:s nya lag.

– Om lagen blir verklighet skulle den försätta de amerikanska flygbolagen i en väldigt konstig sits, säger Gabriel Sanchez, forskare vid International Aviation Law Institute på De Paul-universitetet. Han följer konflikten på nära håll och menar att ett handelskrig riskerar att bryta ut mellan USA och EU om inte någon av parterna backar.

– Representanthuset spelar ett djärvt spel, och testar verkligen EU, som har sagt att företag som inte följer lagen kommer att bannlysas från EU:s flygplatser.

Gabriel Sanchez tror dock inte att det är flygbolagen som driver på USA:s motstånd längre.

– Nu vill flygbolagen mest bli av med problemet innan det börjar påverka deras affärer negativt. Det är den amerikanska regeringen som inte vill att EU reglerar och avgiftsbelägger amerikanska flygbolag. Nu väntar alla för att se vilken press USA, och kanske även Kina, kommer att lägga på EU.

Samma oro finns i Europa. Redan i maj skickade chefen för det brittiska flygbolaget Virgin Atlantic, tillsammans med chefen för den europeiska flygplanstillverkaren Airbus, ett brev till EU där de skrev att »det vore galenskap att riskera vedergällning« från aktörer som Kina. »Tidigare erfarenheter … har visat att de inte är rädda att ta till hämndåtgärder. Europeiska flygbolag och Airbus är troliga måltavlor. … Vi har inte råd med en handelskonflikt av denna magnitud«. Strax därefter rappor­terade Financial Times att Kina ställt in en Airbusorder värd över 20 miljarder kronor.

Under hösten har USA mobiliserat ett motstånd mot lagen. Obama-administrationen skickade den 29 september en delegation till New Delhi för att samla motståndarna. Indien ledde sedan Kina, USA och 23 andra länder i en kampanj som den 2 november resulterade i att FN-organet ICAO antog ett uttalande där man uppmanade EU att avstå från att avgiftsbelägga utländska flygbolag. En tydlig markering.

Inför Durban samlades sedan tillväxtgiganterna i BASIC-gruppen – Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina – till ett gemensamt uttalande där de anklagade EU och dess »unilaterala åtgärder« för att hota FN:s klimatsamtal.

För utvecklingsländerna står viktiga principer på spel. Enligt FN:s klimatkonvention ska rika länder – som skapat mer växthusgaser och åtnjutit frukterna av en fossilbränsledriven tillväxt – ta ett större ansvar för klimatkrisen än fattigare länder.

EU:s flyglag är regional, och gäller flygbolag, inte länder, men för regeringarna i Kina, Indien och andra länder som nu har en enorm tillväxt, är principen om deras mindre omfattande klimatansvar livsviktig – och ett av de största hoten mot den principen är just nu EU.

Enligt prognoser (se källor nedan) kommer EU:s flyglag leda till att flygtrafiken genom EU fram till 2020 betalar mellan 1,2–4,5 eurocent per liter bensin. Bilar och lastbilar i EU betalar upp till 40 gånger mer i bensinskatt.

Flygbolaget SAS beräknar att kostnaden, omräknat till pris per resa och passagerare, kommer att bli i genomsnitt 5–10 kronor.

– Kostnaderna i utsläppshandeln är väldigt väldigt små jämfört med andra handelsflöden, säger Lars Andersen Resare, miljöchef på SAS.

– Säg att kineserna kommer betala 100 miljoner kronor per år, och samtidigt kommer låta bli att köpa flygplan i Europa för 40 miljarder kronor.

I en sådan situation är SAS oroligt för att EU kommer att vika sig och göra undantag för länder utanför EU, vilket skulle innebära konkurrensnackdelar för det skandinaviska flygbolaget.

– I så fall måste man ju ta bort det för oss också, så att inte vi behöver betala.

För flygbranschen handlar striden om EU-lagen om att den inte ska ge vissa flygbolag konkurrensfördelar, men flygbranschen vill också behålla sin gemensamma ekonomiska fördel gentemot andra transportmedel. För enskilda stater handlar konflikten om mer än vem som ska betala vad för växthusgasutsläppen; EU:s flyglag har hamnat i centrum för kampen mellan existerande och blivande stormakter om hur maktbalansen ska se ut.

EU-parlamentarikern Peter Liese menar att USA och Kina attackerar EU för att de tror att de kan splittra medlemsländerna. Ingen EU-stat har ännu öppet krävt att man ska backa från lagen. Men Liese hör allt fler informella röster från medlemsstater, och i korridorerna i Durban: »Ska vi köpa oss tid, skjuta fram startdatumet för flyglagens införande, eller göra undantag för utländska bolag?«

Om konflikten kring EU:s flyglag någonsin hade klimatkampen som en komponent så tycks den ha försvunnit, även för EU. Nu handlar det för unionen om att välja: riskera handelskrig med en eller båda av världens två största ekonomier, eller befästa omvärldens bild av EU som en svag politisk aktör.

Källor: »Transport Impacts on Atmosphere and Climate: Aviation« i Atmospheric Environment, av D.S. Lee m.fl. (Pew Center), IATA, IMF och Världsbanken (Rapport 2011: »Market-Based Instruments for International Aviation and Shipping as a Source of Climate Finance«), organisationen Transport & Environment.

Det värker i Göran Perssons kropp när han skriver om tiden runt millennieskiftet.

»Vår organisation, såväl i partiet som i regeringskansliet, var stundtals helt fixerad vid vad vänsterpartiet tänkte eller tyckte.«

Det är uppenbarligen inte lätt för honom att få ner det på pränt.

»Allt gjordes i relation till vänsterpartiet eller, som man sa, ›Gudrun‹.«

I kategorin ärlighet är passagen självbiografins höjdpunkt.

»Det var förödande.«

När Gudrun Schyman och vänsterpartiet i valet 1998 fick tolv procent och i maj 1999 började tala om att nå tjugofem i nästa val befann sig socialdemokraterna i sitt uslaste läge sedan 1991. Väljarna flydde vänster­ut. Det är intressant så här i efterhand, med den enorma förändring av det politiska landskapet som skett, att tänka att Göran Persson inte var rädd för Bo Lundgren. Utan för Gudrun Schyman.

Tesen har dykt upp igen, de senaste veckorna. När socialdemokraternas väljar­territorium har blivit ett Polen som ska delas. Då har det blivit populärt att säga att ett vänsterparti under Jonas Sjöstedt skulle bli Håkan Juholts definitiva död.

Delvis har det väl med mediernas bild av vänsterpartiet att göra. I helgen presenterade valberedningen sitt förslag till ny ordförande – Jonas Sjöstedt, precis som journalister tänkt sig.

Något har det också med synen på social­demokratin att göra. Partiet anses så inkompetent att det kan hotas av en gammal EU-parlamentariker.

Men mest handlar det nog om vill­farelse.

Det är länge sedan vänsterpartiet och socialdemokraterna var kommunicerande kärl för väljare. För femton år sedan växte det ena partiet när det andra minskade, men sedan 2002 har socialdemokraterna tappat runt femton procentenheter vid val. Och de har knappast gått till vänsterpartiet.

Vänsterpartiets succé i slutet av 1990­-talet var en unik händelse. En social­demokratisk regering hade sanerat ekonomin genom hårda neddragningar i offentlig sektor. Besvikelsen och missnöjet – särskilt bland kvinnor – fångade vänster­partiet. Nu styr socialdemokraterna knappt över sig själva.

Dessutom är vänsterpartiets handlingsutrymme begränsat. Sjöstedt blir nog vald i någon form – kongressen kan addera det ena namnet till det andra, till ett dubbelt ledarskap. Men alla kandidater har signalerat mer välfärdspolitik. Ett av få områden socialdemokraterna fortfarande är starka i.

Socialdemokraternas utmaning är en annan, blottad i veckans opinionsmätning från Statistiska centralbyrån. Det är inte till vänsterpartiet eller sverigedemokraterna som Juholts parti förlorar. Utan till miljöpartiet och moderaterna. Samt till gruppen av osäkra. Väljarna går högerut nu eller väljer bort socialdemokraterna även om bättre alternativ saknas. Det är en ny spelplan, där både socialdemokraterna och vänsterpartiet tappar även bland offentligt anställda.

Precis som på 1700-talet när stormakten Polen delades mellan forna fiender handlar det om tidsandan. Vänstern i bred definition har förlorat så länge i opinionsbildningen. Juholt är mer lobbyist än statsman, men ändå heter det växande vänster­alternativet i dag miljöpartiet. Som inte agerar särskilt vänster. Och snart väl sitter i regeringen.

Att nästan hälften av de socialdemokratiska väljarna har vänsterpartiet som näst bästa parti säger mer om hur isolerad den gamla maktpakten har blivit. Den medie­kritiskt sinnade skulle kunna uttrycka det så här: en ny vänsterledare spelar ingen roll när tidningarna fylls av högerledare.

Världen reagerar på illdåd med nya ­lagar, samtidigt som konflikterna förändras och skapar kryphål dit lagen inte når. Så också i Sverige som ökat sin militära närvaro utomlands. Därför tog regeringen i veckan emot ett förslag till en ny lag. Förslaget kommer från utredaren Runar Viksten, tillika Försvarsunderrättelsedomstolens ordförande. Han har kartlagt det rättsliga lapptäcke som ytterst avgör gränsen för när svenska soldaters legitima dödande övergår i mord.

Runar Viksten kommer fram till att två viktiga bitar saknas. Den första är ingen nyhet, utan har besvärat försvaret länge.

När en insatssoldat använder mer våld än gemene mans rätt till nödvärn, sker det utifrån en i svensk lag oskriven ansvarsfrihetsgrund. I det nya lagförslaget får soldaten för första gången en uttrycklig rätt att använda tvång, våld och att döda.

Det andra hålet Runar Viksten till sin förvåning funnit i lapptäcket är att Sverige inte är formellt ansvarigt för hur soldaterna efterlever de mänskliga rättigheterna. Det ansvaret faller i stället på staten eller organisationen som bär insatsens ledartröja.

– Vi kan inte ha en strikt formell tillämpning när Sverige i många år framhållit de mänskliga rättigheterna, och när insatserna syftar till att värna dem. Hur tusan skulle det se ut om vi själva inte levde upp till det? säger han.

Men svenskarnas ansvar behöver enligt förslagets finstilta ändå inte bli större än andra länders. En utgångspunkt är att svensk trupp skulle göra samma bedömning av folkrätten som insatsledaren EU eller Nato. Detta trots att man i den svenska utredningen konstaterar att till exempel USA anser att de mänskliga civila och politiska rättigheterna inte gäller under konflikter.

En annan brasklapp i lagförslaget är att de mänskliga rättigheterna ska tillämpas med hänsyn till hotbilden och insatsens mandat. Soldaten längst fram i ledet torde alltså inte behöva oroa sig för att värnandet av andra går för mycket ut över den egna säkerheten.

– Det finns en viss realism som man faller tillbaka på och det ger inte en hundraprocentig tillämpning av de mänskliga rättigheterna, medger Runar Viksten.

Han har i utredningen varit lyhörd mot Försvarsmakten. Därför ligger förslaget nära de tolkningar svensk trupp redan ­arbetar utifrån. Men lagen ska öka för­utsebarheten och soldaternas rätts­säkerhet. En tydligare gräns för vad som är brottsligt och inte, ska också underlätta för åklagaren.

Runar Viksten menar att åklagare borde kopplas in varje gång civila skadas av svensk trupp, åtminstone när det sker utanför regelrätta stridshandlingar. Annars lever inte Sverige upp till kraven på opartisk utredning.

Försvarsmakten har tidigare fått kritik av en chefsåklagare för att ha hållit en utredning intern för länge. Då gällde det de två svenskar som dödades i Afghanistan i februari 2010, och som även hade träffats av skott från kollegor.

Utöver våldsanvändningen är en viktig fråga vad som gäller när svensk trupp griper personer. Det ger Runar Viksten nu tydliga svar på.

Max fyra dagar får en person frihets­berövas utan rättslig prövning och endast i extremfall två veckor. Finns minsta misstanke om att personen kan utsättas för tortyr får denne heller inte överlämnas till en annan stats rättsapparat, utan måste sättas på fri fot. Det gäller oavsett hur farlig personen bedöms vara.

Alternativet skulle vara att gå i riktning mot Guantánamo.

Fakta | Fyra dagars fängelse

Svenska soldater har stridit i Afghanistan i tio år. I framtiden ska de få frihetsberöva gripna personer i max fyra dagar utan rättslig prövning.

Säga vad man vill, men stormtålig har den nya partiledaren visat sig vara.

Förra helgen, exempelvis, skrev chefen för Dagens Nyheters ledarredaktion ­Peter Wolodarski en text där den förbjudna frågan både ställdes och besvarades. Styrs socialdemokraterna av en person som regel­mässigt skarvar sanningen? Svar ja. Att döma av tidningens ambitiösa sammanställning.

Den här helgen samlas socialdemokraternas förtroenderåd på Stockholms universitet för att prata om det de inte lyckats få ur sig under hela hösten: politiskt innehåll. Förtroenderådet är ett märkligt organ som ses en gång om året. Det består av 120 ombud från partidistrikten och har position under partikongress i besluts­hierarkin. Riksdagsledamöter, distriktsordföranden och ombudsmän saknar rösträtt men lär kretsa som orosmoln i lokalen, så det liknar en minikongress.

På dagordningen står partiets ekonomiska politik. Eller mer bestämt ett tresidigt dokument som Tommy Waidelich med vänner presenterade för två veckor sedan. Texten andas ­socialdemokrati till höger och levererar två förslag. Dels att införa ett mål om syssel­sättning och antal arbetade timmar i landet – som på Göran Perssons tid. Dels att vid sidan av de vanliga budgetreglerna införa ett mål om nivån på de offentliga ­reala tillgångarna. Särskilt detta det sista är något så unikt i dagens samhälle som konkret politik byggd på en självständig ekonomisk analys helt fri från Anders Borgs inflytande. Ur socialdemokratisk synvinkel kan minimikrav på investeringar i så prosaiska system som elnät och järnvägar på sikt bli ett skarpt vapen.

Så mycket debatt om förslaget lär det väl inte bli nu. Allt handlar om Juholt. Nästa vecka kommer Statistiska central­byråns stora opinionsmätning.

Under den där veckan när Juholts hyra var landets stora samtalsämne drev några socialdemokrater till vänster tesen att allt elände berodde på krypskytte inifrån. Från höger. Det var svårt, för att inte säga omöjligt, att belägga uppgifterna. Ändå fick de fäste. Det tjatades länge om läckor.

Men de senaste veckorna har något hänt. Plötsligt har flera personer i och omkring den gamla partiledningen framfört kritik mot dagens partitopp. Först ut var Sven-Erik Österberg som till TT fredagen den 18 november sa att »förtroende har vi tills vi säger något annat«. Något annat sa Thomas Östros i »Agenda« två dagar senare, då han inte alls ville svara på om han hade förtroende för Juholt.

Måndagen den 21 november satt Liza Marklund – inte en del av den förra parti­ledningen men väl av Mona Sahlins innersta krets och hennes nätverk Kräkklubben – i »Studio ett«.

– Man kan inte ha en statsminister som marknadsför sig som Åsa-Nisse, sa hon.

»Pack är de båda två«, fortsatte Michael Bindefeld – kändisfixare och kompis till Sahlin – på tisdagen i ett märkligt Facebookinlägg om Juholt och journalisten Lasse Anrell. Sahlin själv passade på frågan om Juholt är parti­ledare 2014, i musiktidningen Novell.

Från kretsen kring Sahlin är det egentligen bara Stefan Stern och Thomas Bodström som inte varit ute. Något som fått en teori att flyga i rörelsen; nämligen den att det är Bodström som man vill satsa på som ny partiledare och att det var därför Östros och de andra fått uppdraget att agera blodhundar.

Hur det nu än är med det så säger existensen av ryktet något centralt. Hur bra det än går för Waidelichs dokument i helgen sitter inte Juholt säker. Efter Lill-Berit kommer Stor-Berit.