Hur mycket kunde du om Sherlock Holmes?

– Jag är väldigt familjär med honom, och jag har sett den förra filmen med Robert i huvudrollen. Men jag har inte läst några av böckerna. Jag läste inte så mycket böcker när jag var liten, jag ägnade mig åt andra saker.

Berätta om Sim, som du spelar i filmen.

– Hon är en zigenarkvinna som Sherlock Holmes möter i London. Det blir ett väldigt intensivt och dramatiskt möte. Senare möts de igen och slår sig samman i jakten på skurken professor Moriarty.

Gjorde du mycket research?

– Jag kom in i filmen med kort varsel, så jag hann till exempel inte med att tillbringa tid i ett zigenarläger, vilket jag hade velat. Men jag jobbade med en kvinna som heter Zita Kovac som har levt med zigenare i Transsylvanien. Hon satte mig in i språket, så jag lärde mig tala lite romani. Och jag lärde mig att sjunga och att dansa traditionella zigenar­danser.

Du brukar ju träna hårt, tvingades du upphöra med det nu?

– Ja, filmen utspelas ju i det sena 1800-talet och en zigenarkvinna från den tiden tränar inte. Så jag slutade träna, jag blev mjukare i kroppen, mer feminin. Det är svårt att inte få träna, jag har svårt att sitta stilla. Men jag måste ju anpassa min kost och min träning efter de roller jag gör.

Är det skillnad mellan att göra film i Sverige och utomlands?

– Jag blev väldigt förvånad. Jag trodde jag skulle kliva in i en stor Hollywood­fabrik utan frihet. Men det här kändes mera som en indie-film. Vi satt varje dag – Robert, Jude, regissören Guy Ritchie och jag – i Roberts trailer och gick igenom manuset och ändrade repliker. Det var väldigt intimt, nästan som en familjeproduktion. Det var ju en uppföljning, de hade jobbat ihop tidigare, men de öppnade famnen för mig.

Du gick direkt från »Sherlock Holmes« till Ridley Scotts »Prometheus«?

– Det var inte ens en dag emellan. Jag började träna fem dagar i veckan för Ridleys film. Folk som ska skickas ut i rymden måste ju vara vältränade.

Ja, det är ju en rymdhistoria som är inspirerad av klassikern »Alien« från 1979. Gillar du science fiction?

– Inte i allmänhet. Men jag älskar filmer utan gränser, och i de flesta science fiction-filmer är det ju så. Det är väldigt befriande. Samtidigt lider många science fiction-filmer av att det tekniska tar över. Så är det inte hos Ridley. Han använder sig av en fiktiv sci fi-värld, men det handlar om människor.

Drar du och ex-maken Ola i gång med filmen om Anita Lindblom och Bosse Högberg snart?

– Vi har varit tvungna att skjuta på den. Det gick inte att få ihop mitt och Olas scheman i början av året. Så jag kommer att göra två andra filmer först. Den ena är thrillern »Dead Man Down« där jag spelar mot Colin Farrell. Den andra filmen kan jag inte tala om än.

Var kommer du att bo framöver?

– Jag filmar ju mycket utomlands och tillbringar mindre och mindre tid i Sverige. Jag kommer alltid att ha en fot här, men jag ska köpa ett hus i London och bo där.

På en skala från ett till tio; hur nyfiken är du på att se filmen »The Girl with the Dragon Tattoo« med Rooney Mara som Salander?

– Jag tänker inte så mycket på det. Jag vill absolut se den, jag har stor respekt för regissören David Fincher, men jag känner mig mätt på den historien nu.

Ett världsnamn

Rollen som Lisbeth Salander i de svenska »Millennium«-filmerna gjorde Noomi Rapace till ett världsnamn – och till en eftersökt skådespelare.

Nu kommer det första resultatet av hennes internationella karriär. »Sherlock Holmes 2: A Game of Shadows« har premiär den 15 december.

– Därför att det bara är länder som står för 16 procent av världens utsläpp som har sagt sig vara beredda att jobba vidare. Jag tycker fortfarande att Stern-rapporten visar det viktiga. Att antingen gör man åtgärder nu till en lägre kostnad eller senare till en högre kostnad. Och mycket klimathanteringar skapar jobb och tillväxt. Så det går att kombinera båda grön krishantering och ekonomisk krishantering.

Men om det nu är så lönsamt att gå före – varför gör inte flera aktörer det?

– Ja, det frågar jag mig varje dag. Det är väl som med allting annat – marknadsföringens innersta kärna – att några procent av befolkningen uppfattar ny kunskap snabbt och så finns det en lite större grupp som det tar längre tid för, och när de grupperna drar med sig resten av befolkningen så händer något.

Industrivärdens Sverker Martin-Löf har sagt att »objektivt finns det inga bevis för att koldioxidutsläppen är så farliga som man framställer dem«. Hur ser du på att en företrädare för Handelsbankssfären med de kanske viktigaste klimatpåverkarna i Sverige – SSAB, Sandvik, SCA och Volvo – har den här uppfattningen?

– Alla har ju rätt till sin egen åsikt i ett demokratiskt samhälle. Jag kan bara konstatera att forskarvärlden har en annan uppfattning. Och att jag har en annan uppfattning.

Centerpartiet är i dag det mest näringslivsvänliga partiet, och hyllas ideligen av Svenskt Näringsliv. Finns det en intressekonflikt?

– Nej, det tycker inte jag.

Har Sverige världens mest ambitiösa klimat- och energipolitik?

– Ja, det skulle jag säga faktiskt. Men det beror lite på hur man mäter. Jag är glad så länge vi ligger bland topp tre.

Det där med »världens mest ambitiösa« var en av din företrädares favorituttryck, men sanningen i det har ifrågasatts av bland andra Energimyndighetens tidigare generaldirektör Tomas Kåberger?

– Ja, man kan presentera det på det sättet också. Jag vägrar att gå in i någon decimalexercis här. Jag vill att vi ska ligga långt fram.

I de data som amerikanska energidepartementet presenterade i veckan ökar ju Sveriges utsläpp av koldioxid från 2009 till 2010. Hur ser du på det?

– Det är en effekt av många olika saker, vi har en pil som pekar neråt om man drar ut det på fler år, men vi kan bli bättre och ska bli bättre. Snart har vi en del på plats som borde leda till bättre siffror.

Anders Turesson, under tolv år Sveriges huvudförhandlare i klimatfrågor, kommer i dagarna ut med en bok. Han skriver att »någon [måste] visa politiskt mod vid rätt tillfälle« för att förhandlingar ska komma någonstans. Vilka aktörer kan göra det i dag?

– Sverige är ett av de länderna. Jag vill ha ett gemensamt nordiskt agerande. Sedan kan mod vara lite olika för olika länder. Hur tacklar USA det här att man är låst och inte får fram någon klimatlagstiftning? Vad betyder Kinas investeringar i den nya tekniken? Det viktiga nu tror jag handlar om tillit, särskilt efter Köpenhamn, att folk ska kunna lita på varandra. Därför jobbar jag mycket med de fattiga länderna och försöker hitta sätt att skapa tillit.

Som EU-parlamentariker drev du att EU ska minska sina klimatutsläpp med 30 procent till 2020. Men det hör man inte nu längre. Vad är egentligen regeringens linje i frågan?

– Att det vore önskvärt med det målet. Men vi ser att det finns länder som spärrar det, så vi jobbar mycket bakom kulisserna med den frågan nu.

Du förresten, varför kommer alla statsråd från södra Sverige?

– Det vet jag inte. Det är nog en händelse. Det är svårt att reglera slumpen.

Detta har hänt

Efter två misslyckade klimatmöten i först Köpenhamn och sedan Cancún saknas fortfarande en global klimatöverenskommelse. Delar av världens ledare möts om två veckor i Durban i Sydafrika för ett nytt försök på det så kallade COP17. I veckan visade siffror från amerikanska utrikesdepartementet att utsläppen av koldioxid i världen ökade med sex procent under 2010. Också utsläppen i Sverige var större 2010 än 2009.

– Jag måste nog säga den med Leonard Cohen. Han talar så otroligt vackert och säger så bra saker. Det är en intervju som jag tänker på om inte dagligen, så i alla fall ofta, och använder citat ifrån i mitt eget liv. Jag skulle också kunna säga den med Margaret Thatcher. Jag vet inte om vacker är rätt ord men den intervjun har någon sorts grym skönhet.

Vad vill du berätta med boken?

– Jag jobbar ju som professor på Stockholms dramatiska högskola och då ingår det i mina uppgifter att skriva en lärobok. Egentligen tänkte jag att det skulle vara en enkel handbok om att intervjua men på både skolan och förlaget tyckte de att jag skulle vara mer personlig. Då började jag skriva de självbiografiska avsnitten.

Hur var det att göra det?

– Det var plågsamt, jag har ju inte haft någon vidare skojig ungdomstid. Från början ville jag bara skriva det för att få det gjort men så här i efterhand kan jag tycka att det har en del pedagogiska poänger.

I boken berättar du bland annat om när du försökte begå självmord och om ditt missfall. Har det påverkat hur du intervjuar?

– Ja, det tror jag. Det viktigaste när man intervjuar är att den man pratar med känner att man kan ta emot det han eller hon säger. Märker man att intervjuaren inte dömer en eller förfasar sig vill man berätta mera. Jag tror att jag har haft nytta av att jag inte blir chockerad eller orolig.

Vilken av dina intervjuer har varit mest misslyckad?

– Utan tvekan den jag gjorde med Catherine Deneuve inför publik förra året. Jag har aldrig träffat en person som motarbetat precis varenda fråga. Det tog mig en vecka att lyssna igenom den intervjun, det var så plågsamt att höra. Jag begick många misstag men samtidigt är det ju av dem man lär sig. De misslyckade intervjuerna är ofta mycket intressantare än de som gått bra.

Vad är dåligt med intervjun som form?

– Just på tv är det sämsta att det oftare blir en föreställning än en intervju. Kamerorna och allt folk gör att det är väldigt svårt för folk att vara sig själva och säga det de verkligen tänker.

Hur lyckades du få en intervju med Khadaffi 1990?

– Det var en av de första stora intervjuer jag fick, så det berodde i alla fall inte på mitt renommé. Det var mycket gott arbete av Sveriges ambassadör i Tripoli, Andreas Ådahl, med uppvaktningar och spring hos olika ministerier.

Vilken intervjuperson har överraskat dig mest?

– Jag får nog säga att det var Catherine Deneuve. Hon är en fantastisk skådespelerska och verkade klok på många sätt. Att hon skulle vara en sådan pain in the ass, det kunde jag inte föreställa mig. Men det berodde som sagt mycket på mig själv, jag lägger det inte bara på henne.

Varför fick du för dig att intervjua zapatistgerillans Subcomandante Marcos?

– Jag har alltid varit intresserad av människor som drivs av en stark lidelse. Han ville förändra livet för de fattiga indianerna i Mexiko och man kan väl säga att han offrade sitt eget liv för att leva med dem. Sedan motsvarade han inte riktigt mina förväntningar. Han var en smart och lite fnissig kille, men det var inte som när jag träffade Nelson Mandela och kände ända in i märgen att detta är en stor man. Marcos var ungefär som du och jag.

Hur kändes det när Margaret Thatcher hötte med fingret mot dig?

– Jag har aldrig svettats så mycket under en intervju som då. Det var en fasansfull upplevelse medan det pågick, hon satt verkligen och läxade upp mig som att jag var en skolflicka och hon en rektor. Men i efterhand tyckte jag att det var väldigt roligt. Det var som kåsören Stefan Andhé sagt: »Hon är fruktansvärt underbar, eller underbart fruktansvärd.«

Detta har hänt

Den 24 oktober kom Stina Lundberg Dabrowskis bok »Stina om Stina och konsten att intervjua« ut på Atlas förlag. Sedan tv-debuten 1982 i »Nöjesmaskinen« har hon intervjuat storheter som Hillary Clinton, Dalai lama och Madonna och haft egna program på SVT, TV3 och TV4. Sedan 2008 är hon professor i tv-produktion på Stockholms dramatiska högskola.

– Det handlar om vad jag ser i den här texten, att vara trogen en vision men våga tolka den ur mitt eget perspektiv. Jag är en 47-årig kvinna med barn och då tolkar jag den på det här sättet.

Vad har Strindberg att säga om vår tid?

– För mig handlar »Fröken Julie« om tre människor och om hur svårt det är att nå varandra. Könsrollerna och klasskillnaderna ligger som ett filter mellan människor, som ett hinder för att mötas. Julie är för mig i dag tjejen som skär sig för att det gör så ont där inne. Jag flyttade fram den i tiden till 1938. Precis som då lever vi en osäker tid.

Många identifierar Jean med Mikael Persbrandt – hur är din version av honom?

– Det är viktigt att få in en känslighet hos Jean. Annars är det lätt att han blir den nästan pinsamma mansstereotypen. Jean är ju precis lika mycket ett offer. Vi har pratat mycket om det som har hänt med upploppen i London, den här fullständiga aggressionen över »varför har de allt, och inte jag?«. Det är på något sätt den bakgrunden som gör att han har svårt att möta Julie på samma villkor.

Vad tycker du om Strindbergs kvinnosyn?

– Om jag skulle diskutera kvinnosyn med Strindberg skulle jag nog bli tokig. Ibland känns det som om han till viss del identifierade sig med Julie. Man märker att han skriver utifrån sina känslor och att han var frustrerad över kvinnor. Visst kan man gå armkrok med Strindberg, såsom många vill, men då blir det ofta tuffa kvinnoporträtt som jag har svårt att stå bakom.

Vad menar du med att gå i armkrok?

– Man älskar att hylla det manliga geniet i vår bransch. Och Strindberg var ett av våra första konstnärliga genier som man gärna vill anknyta till. Ordet genier är knepigt att ta hand om, man vill gärna hänga sin hatt på rätt knopp. Men jag tycker att man kan tolka hans verk som ändå är fantastiska.

Du har tidigare regisserat film, det här är din regidebut inom teatern. Är det någon skillnad?

– Jättestor. Inom teatern är det en mycket längre process och man måste jobba med att grundlägga på ett helt annat sätt. Som filmregissör har jag den totala makten. Skådepelarna behöver egentligen inte riktigt veta vad jag gör och när jag sitter i klipprummet kan jag göra vad jag vill med filmen. När det handlar om teater är det skådespelarna som bär pjäsen.

Hur är din regimetod?

– Jag har en vision om vad jag vill berätta och hoppas att jag är den sortens regissör jag själv tycker om, den som vet vad den vill. Pjäsen sätts ju upp på den stora scenen på Stadsteatern som många är livrädda för, men jag är dumdristigt nog inte så nervös eftersom jag har spelat så mycket på den innan. Jag har massor att lära, är väldigt otålig men har en fantastisk regi­assistent som håller tillbaka mig ibland.

Du har ju själv spelat fröken Julie två gånger – vad är det för Julie vi får se i din uppsättning?

– Vi får se en tjej som söker. Julie vill egentligen vara den vackra Kristin, någon som är trygg i sin kvinnlighet. Hon vet inte vem hon är. Julies mamma försökte vända på könsrollerna och hennes pappa har inte gett henne kärlek. Det är ett sorgespel, men kan också ge oss kraft.

Det är övervägande manliga regissörer. Finns det en förväntning du måste kämpa mot?

– Nej, det som är viktigt är att jag har erfarenhet. Vi lever i en sådan enormt mansdominerad värld, då är det viktigt att vi står på oss och berättar från vårt perspektiv: Vad tänker Helena? Jag behöver inte behaga någon kritiker. Om man känner att man vill behaga, kan man inte berätta från sitt perspektiv.

Du har provat det mesta, vad vill du göra härnäst?

– Nu ska jag ju vara skådespelare i »Linje lusta« som har premiär i december. Det blir även en till film med Colin, men sedan planerar jag att regissera en film igen nästa höst. Jag blandar gärna regi och skådespeleri, det är drömmen.

Detta har hänt

Stockholms stadsteater smygstartar Strindbergsåret med »Fröken Julie« – August Strindbergs relationsdrama från 1889. Nadja Mirmiran spelar Julie, Björn Bengtsson spelar Jean, och som Kristin får publiken se Sofi Helleday.
Nästa år är det 100 år sedan August Strindberg dog, och det kommer att präglas av en mängd aktiviteter med utgångspunkt i hans gärning.

– Jag tycker det första programmet var roligt och gulligt. Innan jag såg det var jag lite tveksam, för jag var rädd för vilken ton man skulle ha. Jag trodde att det skulle vara mer raljant än vad det var.

Vad var det som gjorde att du inte uppfattade det som raljant?

– Jag tycker att det var på de medverkandes egna villkor. Programmet var med glimten i ögat och humorn var väldigt tydlig. Det var olika typer av par och deras kärlek, bortanför det pråliga och bling-blingiga bröllopet, var väldigt fint skildrad.

Vilken detalj kunde du mest känna igen dig i?

– Jag kunde känna igen mig i miljöerna och att bröllopet är något stort och viktigt. Men på mitt bröllop hade vi kanske hundra pioner, inte 14 000 rosor.

Det har varit en del diskussioner kring programmet – hur uppfattar du att det togs emot?

– På Facebook fylldes mitt flöde av kommentarer och diskussioner, främst från syrianer och assyrier som bor i Södertälje. Där fanns det starka motreaktioner mot programmet – de tyckte det var skämmigt och pinsamt. De var rädda att alla syrianer skulle dras över en kam efter det här.

Fanns det några överdrifter eller stereo­typer som kändes onödiga?

– Nej, det var det jag befarade innan. Jag tycker det framgick att programledaren hade självdistans, han var rolig och hade ett eget språk. De som var med drev med alla fördomar som finns och med sig själva.

Tror du att det här programmet motverkar eller skapar fördomar?

– Både och. Det beror på hur öppen tittaren är inför att få sin bild utmanad och hur väl tittarna förstår att alla är olika även om man har samma bakgrund. Men, det är just det här som är kärnan i diskussionen inom gruppen. För mig är det inget problem för jag känner inte att jag behöver stå till svars för vad folk gör i programmet. Vissa människor kanske tar det här som en sann skildring av en hel grupp människor, men då tror de också att alla bönder är som i »Bonde söker fru«.

En av Aftonbladets tv-krönikörer skriver att hans första, som han själv säger fördomsfulla, tanke innan han såg programmet var att »Räcker det inte att visa serien lokalt över Södertälje?«. Vad tänker du om det?

– Att det var väl en otroligt onödig kommentar. Det här är ändå en stor grupp på över 100 000 människor i hela Sverige. Men det är bra att han är medveten om sina fördomar och förhoppningsvis tänkte han om efter programmet.

Du kommer själv från Södertälje, som serien kretsar mycket kring, och den mediala bilden av staden och de assyriska/syrianska grupperna där har ofta präglats av våld och brottslighet. Håller du med om det och har den bilden i så fall varit skev?

– Jag håller med om att det är den bilden som många har och den stämmer ju inte. Förhoppningsvis kan den här serien förmedla en annan bild. Det är människor som jobbar, tjänar pengar, köper hus, gifter sig, drömmer och reser. Som har ett helt vanligt liv.

En helt annan, något allvarligare, fråga. Hur skulle du säga att diskussionen går bland svenska assyrier/syrianer om situationen i Syrien?

– Det handlar just nu om vilken sida som vinner slaget om bilden av vad det är som egentligen händer. Vissa säger att det pågår ingenting alls, att allt är riggat. Andra förmedlar en bild där släktingar blivit skjutna och att det pågår stora demonstrationer. Jag upplever det som att man befinner sig väldigt långt ifrån varandra.

Fotbollslaget Syrianska ligger på kvalplats i allsvenskan inför sista omgången. Kommer de att klara sig kvar?

– Jag hoppas det!

Detta har hänt

Serien »Mitt stora feta syrianska bröllop« kommer att sändas i åtta delar i TV 3. Tittarna får följa syrianska par i och omkring Södertälje som lägger otroliga summor på att ha ett fantastiskt bröllop. Reaktionerna har varit många och skilda. På programmets hemsida finns allt från hyllningar, till kritik om att det skulle vara vinklat och framställa assyrier/syrianer i dålig dager.

– Muti har en väldigt stark position och samtidigt som han har jobbat för de stora orkestrarna varit en innovatör och jobbat för utveckling. Han såg till att Verdi-operor som inte spelats på evigheter kom tillbaka till La Scala. Muti har även arbetat för att unga ska få tillgång till klassisk musik och bland annat lett en ungdomsorkester i Nairobi.

Hur tycker du att priset tas emot?

– Jag har en känsla av att det nu fått ett fäste i världen. Många fler internationella journalister har uppmärksammat det. Nu har man förstått att det här är världens största musikpris. Ingen annan prissumma är så här stor.

Varför är det så mycket pengar, en miljon dollar?

– Priset går till de här etablerade personerna för att de ska bidra till en utveckling av den klassiska musiken. Muti har verkligen möjlighet till det.

Har vi någon ny Birgit Nilsson på gång?

– Birgit Nilsson var unik, men vi har en bra återväxt när det gäller svenska sångare som även sjunger på de stora internationella husen, det är det viktigaste.

Ingvar Wixell dog ju i veckan, hur stor var han?

– Han var stor. Han var även folklig för att han var med i andra musikaliska evenemang, som i Melodifestivalen. Inom operan betraktades han som en av de främsta Verdi-sångarna. Han var min första stora operaidol, och den starkaste förebilden under min studietid. Det var något fantastiskt med hans röst – naturlig och enkel – samtidigt som den hade fantastisk nerv och uttryck.

Hur har försöken att finna ny publik fallit ut?

– Det är ett ständigt arbete att hitta nya publikgrupper, både här i Sverige och internationellt. Vi har en bra barnverksamhet och tycker att man ska börja med barnen i tidig ålder. Det är dock intressant att se vilka operor den yngre publiken vill se. Man kan tro att det ska vara något modernt eller nyskrivet, men många gånger är det de riktigt traditionella operorna. Till exempel en »Tosca«, den romantiska tidens musik. Det är fantastiskt hur operapubliken bara blir större och större. De digitala sändningarna från Metropolitan som sänds på Folkets bio drar fulla hus. Det finns ett starkt intresse.

Vilken opera rekommenderar du för en nybörjare?

– »Carmen« och »Bohème«. Därför att det är rollgestalter som du kan känna igen dig själv i, här och nu. »La bohème« är lika med unga studenter i dag. »Carmen« är för mig kvinnan som finns i alla läger, som drar personer till sig utan att man kanske vet varför. Svartsjukan leder så tragiskt långt att hon blir mördad. Det läser du i tidningen i dag.

Vad tycker du är viktigast, musiken eller librettot?

– Både och. Det är klart att musiken för mig är grunden är till all opera. Men texten är ändå det vi ska förmedla. Jag tycker ändå inte att man som publik måste förstå varenda textrad eller ord, ibland räcker den otroligt starka upplevelsen av musiken.

Varje biljett på Operan i Stockholm subventioneras av staten med cirka 1 900 kronor per styck. Varför ska operan subventioneras så mycket?

– Den är väldigt dyr att producera. Stor orkester, kör och många solister. I USA bygger det på privata donationer, sponsring och mecenater. Det finns en trygghet i att vi har ett statligt stöd, vilket vi är väldigt glada över. Vi har därmed också uppdraget att se till att hela Sveriges befolkning får ta del av Kungliga Operan. Om vi hade haft det som i USA hade också vårt skattesystem sett annorlunda ut, sådana gåvor hade varit avdragsgilla också här. Det är det inte i dag och det tycker jag är fel.

Varför dör alla i slutet av operor?

– Haha, det är en bra fråga. Det kanske har att göra med att de som skrev på den tiden behövde något dramatiskt. Men som Lill Lindfors sa: »Varför dör de så fruktansvärt långsamt?« Men det finns även glada och lyckliga slut – som i Rossinis »Askungen«. Där dör ingen!

Detta har hänt

Först 2008, tre år efter att operasångerskan Birgit Nilsson dog, fick omvärlden reda på att hon hade instiftat ett pris på en miljon dollar. Kriterierna är någon som satt starka avtryck i operavärlden, varit en trotjänare och konstarten trogen. Genom ett brev som hon skrev före sin död förmedlade hon vem som skulle bli den första pristagaren – Plácido Domingo. I år utsåg en jury pristagaren – italienska Riccardo Muti.

– Det kan man inte veta eftersom det inte är utrett ännu. Men häktet i Flemingsberg har funnits i ganska många år och vad jag vet har de aldrig fått några klagomål på sina säkerhetsrutiner.

Kan det finnas andra förklaringar?

– Det som kan ha brustit är den psykiatriska kompetensen när man ska göra en bedömning av fångarna. Har man en person som är våldsbenägen måste man anpassa personaltätheten efter det och ha med en eller ett par extra gubbar.

Hur tydliga är rutinerna inom svensk fångvård?

– Jag tror att det är betydligt striktare rutiner nu än någonsin förut. Man har lagt mycket resurser både på det och på tekniska hjälpmedel. Sedan har facket kritiserat att man fokuserat för mycket på tekniken och det kan jag hålla med om. Man behöver ha så gott om personal att man lär känna fångarna och inte bara sitter och vaktar en monitor.

Hur viktig är den här personliga relationen?

– De flesta fångar är ju aldrig farliga för någon annan men när det kommer den lilla grupp som är våldsam är den personliga relationen jätteviktig. Isolering skapar otrygghet i sig och det är dåligt för både fångarna och personalen.

Är svensk fångvård mer våldsdrabbad än till exempel våra grannländers?

– Jag har ingen aning om hur det ser ut i Skandinavien, men tittar man på fattigare länder i Östeuropa ser man att de har ännu mindre kontakt mellan personal och interner. Där är fångarna i sin bur och personalen i sin. I Sverige har vi den här traditionen av en personlig relation och jag hoppas att den här händelsen inte förändrar det. Min erfarenhet är att det är lugnt på svenska häkten.

Behövs det hårdare krav på personalens utbildning?

– Dagens personal är mer välutbildad än någonsin förr. På min tid kunde personalen komma från en femårig folkskola, nu har ju alla gymnasiekompetens. Den interna utbildningen hos Kriminalvården är ganska lång och jag tycker att den verkar väl avvägd.

Vilket är det vanligaste arbetsmiljöproblemet i häkten och på anstalter?

– På ett häkte är det vanligaste problemet tristessen, det händer ju inte så mycket, kan man säga. Man har sina rutiner dag ut och dag in. Men allvarligast är trygghetsproblemen.

Är det mer personal som krävs för att öka tryggheten?

– Ja, och det ska vara rätt folk. Man behöver terapeutiska naturbegåvningar men också några som är stora och starka. I fängelser, precis som på sjukhus och andra ställen, hamnar man ibland i lägen där man helt enkelt behöver stora starka gubbar. Min erfarenhet är att de ofta är fysiskt trygga och kan sprida den tryggheten till andra.

Har du själv varit med om något hot eller en obehaglig situation i arbetet?

– Det värsta som hände mig under 28 år var när jag fick ett brev med ett vitt pulver och texten »cyankalium«. Polisen trodde inte på mig först men de skickade det på analys och det visade sig vara just cyankalium. Det finns så mycket människor som sitter och hatar, men nu gör de ju det på nätet  i stället.

Kommer vi att se mer våld i svenska häkten och fängelser i framtiden?

– Jag tror att fängelserna avspeglar vad som händer i samhället. När vi får fler trasiga människor som gått igenom fattigdom och diskriminering kommer de också in i fängelserna. Det beror alldeles på hur samhället tar hand om sina barn, för det är där det börjar. Fängel­serna är ett mått på samhällets kulturnivå. Det sa redan Dostojevskij, och det tror jag på.

Detta har hänt

I måndags överfölls en 24-årig vårdare på häktet i Flemingsberg av en intagen man. I samband med rastning misshandlades vårdaren så svårt med en batong att hon senare avled. Hon var ensam när hon tog emot mannen och en utredning om tjänstefel har inletts. Förundersökning om mord har inletts mot den 28-årige mannen som sedan tidigare är misstänkt för bland annat mordförsök.

– Redan de första åren på 2000-talet fanns det tecken på att en extremt lätt penningpolitik i framför allt USA skulle kunna leda till en ohälsosamt hög skuldnivå.

Vad är det viktigaste för att få krisen att upphöra – finns det någon enskild förändring som skulle stabilisera finansmarknaderna?

– Det kan finnas snabba och enkla lösningar som löser dagens kris för tillfället, till exempel att aggressivt rekapitalisera banker med nytryckta pengar och/eller garantera deras skulder. Sådana åtgärder är knappast långsiktigt sunda, det återstår problem att hantera som dessutom kan växa. Annars anses allmänt de tre åtgärder som diskuteras efter helgens möte i Washington vara rimliga; en stor men kontrollerad nedskrivning av Greklands ohållbara skuldbörda i kombination med rekapitalisering av banker och en »säkerhetsmur« runt andra länder som är svajiga (med hjälp av en utvidgad EFSF, euro-områdets stödfond). Den stora utmaningen är att öka hushållens och företagens förtroende för framtiden.

Vad gör euroländernas regeringar fel?

– Det mest grundläggande felet har varit oviljan att se verkligheten som den är och sätta in tidiga åtgärder för att snabbt bryta accelererande negativa spiraler mellan banksystemen, den svagaste länken, statsfinanser och den reala ekonomin. Exempelvis var de första stresstesterna av de europeiska bankerna ett dåligt skämt.

Räcker de 440 miljarder euro som finns i räddningsfonden?

– Redan nu förefaller man vara överens om att 440 miljarder inte är tillräckligt eftersom man letar efter metoder att skapa hävstång på det beloppet. Problemet även i den här frågan är att man jobbar mot rörliga mål. Det är tyvärr sannolikt att analysen av de nuvarande kapitalbehoven är baserad på allt för optimistiska tillväxtantaganden vilket förmodligen gör att kapitalbehoven ökar med tiden.

Allt fler talar om en högre inflation som den enda vägen ut ur krisen. Tror du det stämmer?

– Min personliga uppfattning är att det är svårt att skapa inflation med permanent hög arbetslöshet och ökad pessimism bland hushåll och företag. Om vi i slutändan hamnar i inflation har vi förmodligen först passerat en period av allvarligt deflationistiska tendenser.

Många börsbolag utvecklas ju fortfarande bra – hur kan aktiekurserna ändå rasa?

– Hur börsbolagen mår i dag säger tyvärr ingenting om hur de kommer må om ett eller två år. Marknaden har på senare tid uppenbarligen bestämt sig för att de kommer må sämre. Livbolagen har uppenbarligen valt att fortsatt ha en hög andel aktier i sina portföljer.

Hur kan man som småsparare minska sin risk, till exempel skydda sitt pensionssparande?

– Det viktiga är att ta reda på risknivån i det totala pensionssparandet. Många har en väldigt hög andel aktier, ofta i volatila tillväxtmarknader. Se också över hur tjänstepensionen förvaltas och ta reda på vad som går att flytta.

Kommer krisen att förändra marknaden för pensionsförsäkringar, eller försäkringarnas utformning, framöver?

– Branschen har hittills varit väldigt duktig på att ta betalt för paketering och inte fokuserat på det väsentliga och svåra, att skapa avkastning och värde för kunden. Kunderna börjar genomskåda detta och blir alltmer medvetna om vad de köper. Och med lägre avkastning blir avgifterna än mer uppenbara.

Måste kunderna justera ned sina förväntningar på avkastningen framöver?

– Dagens pensionsportföljer har förmodligen fortfarande för hög risk som ett resultat av den extremt goda utvecklingen under 80- och 90-talen. Blir det en utdragen period av låg tillväxt på grund av den höga skuldnivån kommer avkastningen bli lägre.

Vilket ansvar har fondförvaltare att informera sina kunder om riskerna med deras sparande och investeringar?

– Branschen har en enorm pedagogisk utmaning att på ett enkelt sätt förklara begrepp som risk och avkastning. Vi har ett stort ansvar och kommer att anstränga oss till det yttersta för att vara föregångare och informera våra kunder på ett så begripligt sätt som möjligt.

Detta har hänt

Den senaste tidens globala börsras pressar de privata pensionsbolagen, som får svårt att klara sina åtaganden mot kunderna. Finansinspektionen gick i veckan ut och sa att de vill lätta på reglerna för att bolagen inte ska tvingas sälja aktier. Samtidigt spår allt fler att Grekland går i konkurs.

– Vi har inte gått med på något. Vi har bara förtydligat att vi inte kommer att använda riksdagens instrument för att fälla regeringen på grund av ett förslag som vi egentligen tycker är bra.

Tidigare har ni motiverat en sänkning av restaurangmomsen med att man samtidigt skulle höja miljöskatter, varför försökte ni inte att få igenom det?

– Skulle vi ha spelat övertaktiskt hade vi kanske kunnat göra det, men jag är glad att vi inte är ett sådant parti. Det hade blivit väldigt konstigt om vi försökte att bakbinda regeringen genom att stoppa ett förslag som vi har med i vårt eget valmanifest. Det är också viktigt att påpeka att vi inte har fört några budgetdiskussioner med regeringen.

I en debattartikel i DN har du och Gustav Fridolin sagt att ni är villiga att samarbeta med regeringen inom infrastruktur, utbildning och bostäder. Varför tog ni inte upp ert viktigaste område – miljöpolitik?

– De konkreta infrastruktur- och bostadssatsningar vi nämnde var om energi­effektivisering. I det breda miljö­arbetet står vi så långt ifrån varandra att det inte finns några möjligheter att samarbeta.

Ni vill satsa 1,8 miljarder kronor på en total omställning till förnybar energi tills 2030. Varför valde ni att presentera det just nu?

– Efter att regeringen presenterat sin budget tyckte vi det var angeläget att få upp debatten om energiomställning redan nu, innan vi lägger fram hela vår budgetmotion. I regeringens budget lös det här området helt med sin frånvaro.

Var det bristande stöd i riksdagen som fick regeringen att backa från sitt femte jobbskatte­avdrag?

– Det har det spekulerats om. Jag kan bara säga att jag är glad att de backade för det var ett dåligt förslag.

I »Ekots« lördagsintervju sa Per Bolund, er nya ekonomiska talesperson, att han på lång sikt är för platt skatt. Är du det?

– Det var inte vad han sa. Han har fört ett resonemang kring om miljöskatter skulle vara ett progressivt sätt att bedriva skattepolitik. Jag för inget resonemang kring platt skatt och jag känner mig trygg med att Per Bolund tydligt står bakom en fördelningspolitik.

Han sa också att det var »dumt att i det här läget utesluta några uppgörelser« med regeringen. Finns det något du kan tänka dig att inte göra upp med regeringen om?

– Ja, i alla frågor där de inte är beredda att ta ansvar för den långsiktiga utvecklingen. Sedan är det, precis som jag tror att Per Bolund menade, svårt att utesluta specifika frågor. Vi vet inte vad de kommer att presentera under de närmsta tre åren och i enstaka frågor kan det komma sig att vi gör samma analys. Men vi fokuserar på att lägga upp en oppositionspolitik som vi kan genomföra efter nästa val.

Peter Eriksson sa före valet att det är bättre med en majoritetsregering än att miljöpartiet är ett stödparti. Gäller det fortfarande?

– Ja, det gör det. Vi går inte in i några budgetförhandlingar som stöd till regeringen. Det är stor skillnad mot att meddela att vi inte kommer att fälla förslaget om restaurangmomsen.

Era väljare svarar i opinionsmätningar att de står mer till vänster än till höger och du gick hårt åt moderaterna i både ditt tal på kongressen då du valdes till språkrör och i ditt tal i Almedalen. Blir det inte en svekdebatt om ni gör upp för ofta med regeringen?

– Jag tror att det står väldigt klart för våra väljare att vi vill få till en starkt förändrad politik för att driva på en strukturomvandling för hållbar energiutveckling. Vi är tydliga med konkreta förslag på hur det kan göras och kan några av dem genomföras före 2014 så tror jag att våra väljare är med på det.

Om kristdemokraterna skulle sparkas ut ur regeringen och miljöpartiet plockas in skulle regeringen ha majoritet i riksdagen. Vad säger du om det?

– Det är en hypotetisk fråga. Det får du fråga Fredrik Reinfeldt om. Det kan jag inte säga något om.

Detta har hänt

Miljöpartiet, med språkröret Åsa Romson, har den senaste tiden öppnat upp alltmer för ett samarbete med alliansen, bland annat genom att samtycka till veckans budgetförslag om sänkt restaurangmoms.

– Nej, det tror jag inte. Volvo rullar och ännu vet ingen vad som händer med Saab. Jag tror inte att det är kört för Sverige, det finns know-how som borde gå att använda men för det krävs förstås både kompetens och pengar.

Kan Saab överleva?

– Saab har legat i respirator väldigt länge och det är svårt att sia om utgången. Jag är mest förvånad över att detta har kunnat fortgå under så pass lång tid. Nu hoppas jag att Victor Muller ställs mot väggen och tvingas förklara vad han egentligen har för avsikter.

Agerade ledningen oansvarigt när de ingav de Saabanställda hopp?

– Ja, och i min värld så är det faktiskt det allvarligaste misstaget. Jag hoppas verkligen att ledningen känner ansvar för de 3 000 Saab-anställda och deras familjer. Det är omoget hanterat och vissa bedömare hävdar att det hade varit bättre att försätta Saab i konkurs tidigare. Att förtvivlat klamra sig fast är kanske inte det bästa med tanke på att Saab inte har tjänat pengar på många, många år. Det går inte att försöka snacka sig igenom det här utan att ha konkreta planer.

Finns det någon aspekt av Saabaffären som du tycker är bortglömd?

– Det har varit märkligt tyst om det faktum att Saab tappar återförsäljare. Då spelar det ingen roll hur många bilar du tillverkar. Men Victor Muller är inte van vid branschen och jag tror helt enkelt inte att han insett att återförsäljarledet är minst lika viktigt som produktionen.

Varför går det mycket sämre för den svenska personbilstillverkningen än för lastvagnarna?

– Det är en helt annan konkurrenssituation för personbilar. På lastvagnssidan är det stor koncentration med ett fåtal stora aktörer som Volvo, Scania och MAN. Bilar är en konsumentprodukt där emotionella skäl spelar in, lastbilar är en industriell produkt och då gäller ett helt annat synsätt och marknadsföringstaktik.

Volvo Personvagnar verkar ha repat sig med sina kinesiska ägare. Vad har Volvo som Saab saknar?

– Volvo är betydligt större. Bilbranschen har enorma utvecklingskostnader och därför är det betydligt mer lönsamt att vara en stor aktör som kan slå ut dessa kostnader över ett större produktspann.

Du var ju med i ett konsortium för att köpa tillbaka Volvo till Sverige. Varför lyckades ni inte?

– Jag vet faktiskt inte. Vi hade ett alternativ men det var tydligen inte intressant. Jag fick känslan att de ville ha en affär med kineserna. Men det får du fråga Ford om.

Har svensk verkstadsindustri någon framtid?

– Det beror på om företagen hänger med i den internationella utvecklingen och lyckas locka till sig välutbildad arbetskraft. Sverige har tidigare varit bra på det här, trots att vi bara har haft 1–1,5 procent av personbilsmarknaden. Men det beror på att vi har haft egna, starka värden. För Volvo har det varit säkerhet, kvalitet och miljö. Nu finns en risk att dessa värden försvinner om inte Geely aktivt jobbar för att behålla dem. Min uppfattning är att dessa värden är oerhört viktiga för svenska biltillverkare, det är tack vare dem som kunden kan vara beredd att betala mer pengar för sin nya bil.

Vad kör du själv för bil?

– För tillfället kör jag BMW X5. Det är en bra produkt.

Så du har övergett Volvo för gott?

– Nej inte för gott, men jag tycker inte att Volvo har satsat tillräckligt på kvaliteten. Både jag och min familj har kört Volvo så det stänker om det, men för ett tag sedan började de få problem och då bytte jag till BMW. Det är alltid hälsosamt med lite konkurrens.

Detta har hänt

Slaget om Saab Automobile har flyttats till domstolarna. Bolaget hoppas blidka hovrätten och få igenom en rekonstruktion. Men facken Unionen och Ledarna vågade inte vänta längre, eftersom deras medlemmar varit utan lön i flera månader, och i måndags begärde de Saab i konkurs. Först efter konkursförhandlingen kan tingsrätten fatta beslut om Saab Automobile och dotterbolaget Saab Powertrain ska försättas i konkurs, vilket är en förutsättning för att den statliga lönegarantin kan börja gälla.