De gifte sig för tolv år sedan. Har två barn: Simon, femton år, och Emma, tolv. De åker på semester en gång per år, har en sommarstuga på lagom reseavstånd från villan i Leksand och i övrigt ett ganska ordinärt konsumtionsmönster: Maria och Mikael brukar dela på en flaska vin till helgen och familjen äter minst ett kilo godis i veckan. Barnen har varsitt rum och egna mobiltelefoner.

Förutom att Maria och Mikael ibland har det lite svårt att sova om nätterna mår familjen Johansson i det stora hela bra. Mycket bra. Ekonomiskt har de så att de klarar sig: hon tjänar 23 300 kronor i månaden, han 32 000. Det blir pengar över när räkningarna är betalda. Vardagarna rullar på med tv-kvällar och idrottsträningar.

Hade det inte varit för den där ekonomiska krisen nere på kontinenten hade de egentligen inte haft något att klaga på. Men nu ligger de på kvällarna och vrider sig i sina sängar, oroliga för vad som ska hända med privatekonomin.

De är gamla nog att minnas 1990-talskrisen. Hur hushållen fick ta smällen. Hur en halv miljon svenskar varslades från sina jobb och barnfamiljer fick se ett decennium av ekonomisk standardökning raderas på några år.

Till saken hör att Maria och Mikael båda röstade ja till EU i mitten på 1990-talet men nej till EMU nio år senare. Och glada är de för det. De förstår bara inte: Varför ska vi betala euroländernas nota? Svenska folket valde ju att stå utanför valutasamarbetet, tänker de, vi borde inte straffas med lågkonjunktur för skuldländernas vanskötsel.

En invändning som måhända har moralisk bäring men likväl väger lätt i en globaliserad ekonomi där banker och stater lånar kors och tvärs av varandra och svensk industri är lika beroende av utländska marknader som av inhemska konsumenter. Sanningen är den att Sverige inte bara köper billiga produkter från Asien, vi importerar även ekonomiska kriser. Och krisernas Europa är utan jämförelse vår största importmarknad.

Förr eller senare kommer eurokrisen att dra med sig den svenska konjunkturen i fallet. Maria och Mikael behöver ingen examen i nationalekonomi för att se sambanden, vem som helst kan känna hur det hänger i luften. Det är bara en fråga om tid.

Familjen Johansson letar ängsligt efter minsta tecken: Är lågkonjunkturen här nu? Stirrar de mot marknaden ser de att Stockholmsbörsen föll med 17 procent förra året. Det brukar vara ett förebud om vart realekonomin är på väg.

Börsras innebär även att hushållens finansiella tillgångar – medianvärdet är runt 70 000 kronor per person i Sverige – tappar i värde. Under 2011 minskade de svenska hushållens finansiella förmögenhet med så mycket som 350 miljarder kronor, enligt en beräkning från Nordea.

För familjen Johansson var det dock ingen större förlust. Förmögenheterna i Sverige är ojämnt fördelade, över två miljoner svenskar saknar exempelvis helt finansiella tillgångar, och Johanssons tillhör majoriteten som inte har några större summor placerade i aktier.

För dem liksom för de flesta är bostaden – i familjen Johanssons fall en villa med ett taxeringsvärde på 1 325 000 kronor – den största investeringen och därmed den viktigaste tillgången. Bostäderna utgör 70 procent av svenskarnas tillgångar och är alltså de som på pappret avgör om hushållen är rika eller fattiga. Och de senaste månaderna har priserna på både småhus och bostadsrätter sjunkit över hela landet.

Denna fatala mix av europeisk skuldkris, fallande börser och vikande bostadsmarknad har skrämt upp de svenska hushållen. Statistiken visar att hushållen just nu håller hårt i sina pengar och hellre sparar än konsumerar.

– De har dragit ner på sin konsumtion. Det har märkts sedan i somras, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet (KI).

Nu handlar allt om psykologi och rädslan för vad som komma skall. Planerade inköp och investeringar skjuts på framtiden. Familjen Johansson har en silvergrå Volvo med tretton år på nacken som förmodligen börjar krångla vid det här laget, men att köpa en ny är det inte frågan om.

– Hushållen har blivit betydligt mer försiktiga och avstår från att shoppa. Det är som om hushållen väntar på Katrina eller Per eller Gudrun, säger SEB:s privatekonom Gunilla Nyström när hon ska beskriva stämningsläget i svensk ekonomi.

Hushållens psykologiska krisberedskap inför den kommande stormen går att mäta. KI gör det i sin konjunkturbarometer, och utfallet visar att de svenska hushållen bara har varit så här pessimistiska om framtiden en gång de senaste femton åren – och det var under finanskrisen 2008–2009. Kurvan över hushållens syn på ekonomin i Sverige faller nu som en sten.

Många är rädda för samma sak som Maria och Mikael: Tänk om vi förlorar våra jobb? Då är det bättre att ta det säkra före det osäkra och spara pengarna på hög, speciellt som a-kassan inte är vad den en gång var. Rationellt ur ett individuellt perspektiv. Men sett från en samhällsekonomisk horisont är det just hushållens återhållsamma konsumtion som blir den spik i kistan som till sist omvandlar eurokrisen till en svensk lågkonjunktur.

Myndighetsekonomerna är säkra på sin sak. I den senaste prognosen från KI – som trots allt bygger på att eurokrisen snart mattas av – förväntas den svenska ekonomin knappt växa något alls i år. Bara 0,6 procent. Varuexporten beräknas till och med minska. Bankekonomerna säger detsamma: stagnation väntar. Som alltid kommer det att synas i arbetslösheten, som, enligt prognosmakarna, snart börjar stiga för att nästa år återigen nå över åttaprocentsstrecket.

Välkommen till lågkonjunkturen, familjen Johansson!

När vi ändå talar om familjen Johansson i Leksand finns det en sak man bör känna till. Familjen Johansson är inte som andra familjer. Eller rättare sagt, de är väldigt mycket som andra familjer. Familjen Johansson är nämligen den svenska genomsnittsfamiljen, medelsvensson, uträknat av Statistiska centralbyrån. Så i någon mening är de du.

Nu kommer kanske oroskänslorna smygande och många tänker förmodligen som Maria och Mikael: Kommer lågkonjunkturen att göra oss fattigare?

Egentligen är farhågorna inte helt logiska: ingen av faktorerna som just nu pekar nedåt – skuldkrisen, börsraset eller den svala bostadsmarknaden – har ju en direkt inverkan på familjen Johanssons hushållskassa.

Så det anmärkningsvärda svaret på frågan är sannolikt: Nej.

En ekonomisk nedgång behöver inte betyda ekonomisk nedgång för hushållen. Inte den här gången. Det svenska medelhushållet kommer förmodligen inte att förlora på krisen utan tvärtom få mer pengar i plånboken de närmaste åren. Trots krisen, och tack vare krisen.

Låt oss börja med förutsättningarna. Hushållen står i dag mer stabila än någonsin.

– Utgångspunkten är otroligt bra. Om man tittar tio år tillbaka så har löntagarhushållen haft en otrolig utveckling. Vi har inte haft så god utveckling av standarden i mannaminne, där hushållen har fått så mycket mer pengar att köpa för, säger Ylva Yngveson, chef för Institutet för privatekonomi på Swedbank.

Bara de fem senaste åren har hushållen haft reallöneökningar på nära 19 procent. Hushållen har heller aldrig haft så mycket pengar över som nu, enligt uträkningar från Institutet för privatekonomi, som visar hur mycket hushållen har kvar efter att nödvändiga utgifter är betalda.

Sedan har vi krisen.

– Vi är mer optimistiska än vid finanskrisen 2008. Då var vi på toppen av en högkonjunktur. Nu är det inte så troligt att ekonomin kan falla så mycket. Så nu blir nergången mycket mindre, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Han ser en relativt mild ekonomisk avmattning framför sig. Varslen beräknas bli betydligt färre, och arbetslösheten stiger inte lika mycket den här gången. Företagen med sämst ekonomi gick i konkurs redan i finanskrisen. Resten av bolagen genomförde rationaliseringar och räknar nu – enligt enkätundersökningar – med en kortvarig svacka och kommer därför att minska sin produktion och försöka övervintra lågkonjunkturen utan personalminskningar.

Därför kommer inte lika många – så länge de har fasta anställningar som Maria och Mikael – att mista sina jobb. Och det största ekonomiska hotet mot hushållen är alltid risken att mista sin inkomst.

– Egentligen behöver vi inte vara så oroliga. Vi behöver inte ha en negativ bild och ta ut arbetslöshet i förskott, säger Ylva Yngveson på Swedbank.

För många finns det tvärtom anledning att känna tillförsikt. En kris kommer sällan ensam; dystra siffror betyder också krispolitik. För att få fart på ekonomin sänks räntan. Denna gång räknar bedömarna med att Riksbanken sänker reporäntan med sammanlagt en procentenhet.

Betänk då att svenska hushåll har över 2 000 miljarder kronor i bolån. I praktiken innebär det flera tusenlappar mindre i ränteutgifter per år för hushåll som familjen Johansson. Boendekostnaderna är den enskilt största konsumtionsutgiften, som står för i snitt omkring 30 procent av hushållens totala utgifter. I takt med att bostadspriserna, och därmed skulderna, har skjutit i höjden har hushållen blivit alltmer beroende av låga räntor.

På 40 år har hushållens skulder ökat med hisnande 3 323 procent. Även med hänsyn till inflationen så har skulderna sjufaldigats, vilket är dubbelt så mycket som hushållens disponibla inkomst har ökat under samma period.

Förr hade hushållen mer i inkomst än i skulder. År 2000 hade det vänt och hushållens skulder motsvarade då 105 procent av deras disponibla inkomst, i dag är den siffran 160 procent. Samma sak om man ställer skulderna i relation till landets samlade produktion: från mindre än hälften av BNP i mitten av 1990-talet till 83 procent 2010.

Sänkt ränta betyder kanske lite för fyrtiotalister som knappt har några lån kvar, men desto mer för den tredjedel av låntagarna som har en belåningsgrad på över 80 procent av värdet på sin bostad.

– Eftersom bostadspriserna är så mycket högre i storstadsområdena så är det barnfamiljer i storstäderna som har de största bostadslånen. Så lägre ränte­utgifter är något som i första hand gynnar dessa grupper, säger Gunilla Nyström på SEB.

Frågan är hur många av dessa som skulle få hushållsbudgeten att gå ihop om räntorna i stället blev tvåsiffriga. Som de var så sent som på 1990-talet. Vissa som har köpt sin bostad till de senaste årens höga priser kan säkert få problem redan vid normala räntenivåer runt sex procent. De behöver kriser som denna för att ekonomin ska gå runt.

Om de får behålla jobben, det vill säga. Då väntar dessutom ännu en fördelaktig utveckling i krisens spår: Löneökningar!

I mitten av december 2011 slöt fack och arbetsgivare i industrin ett nytt avtal som omfattar en halv miljon arbetare och tjänstemän. Vilket i slutändan beräknas ge löneökningar på strax över fyra procent för Mikael och andra industrianställda i år, och fungera som riktmärke för resten av arbetsmarknaden. Under året ska 2,8 miljoner löntagare – bland annat i kommuner, stat, detaljhandel och hotell- och restaurangbransch – omförhandla sina löner.

Sammanlagt beräknar KI att lönerna i näringslivet kommer att öka med 3,3 procent. Och det i kristider – som medför en annan sak: Låg inflation!

Inflationen väntas ligga under Riksbankens mål om två procent under hela perioden fram till 2016. Eftersom efterfrågan sjunker har handeln svårt att föra över prisökningar på konsumenterna. Regeringens sänkning av restaurangmomsen stärker den tendensen. Pengarna behåller sitt värde och löneökningarna, säger prognoserna, blir till reallöneökningar genom hela krisen. Alltså ökad köpkraft för hushållen.

En korrelation som inte alls är självklar: under praktiskt taget hela 1970– och 1980-talen åts de höga löneökningarna upp av den lika höga inflationen. Men inte nu, nu ser det ut att bli pengar över hemma hos familjen Johansson i Leksand.

– De som inte förlorar jobbet får både löneökning, låg inflation och lägre räntor, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Och konstaterar:

– Medianhushållet får det klart bättre.

Konjunkturinstitutet har så klart räknat på det. Uträkningarna visar att hushållens disponibla inkomst – summan av alla inkomster minus skatter och avgifter – kommer att stiga med 3,4 procent i år. Med en inflation på 0,8 procent blir det en real disponibelinkomstökning med 2,5 procent. Det anmärkningsvärda är att detta sker i ett läge där ekonomin i stort inte växer.

Redan nu kan man konstatera att hushållens disponibelinkomster ökade mer orosåret 2011 än under de två föregående åren.

Statistiska centralbyrån, SCB, har på Fokus uppdrag kört de senaste prognoserna från bland andra KI, Försäkringskassan och Ekonomistyrningsverket i sin simuleringsmodell Fasit för att räkna ut hur disponibelinkomsterna – inklusive kapitalvinster – utvecklas för olika inkomstgrupper mellan 2011 och 2012. Resultatet, om man delar in befolkningen i tio grupper efter inkomst, är att samtliga inkomstgrupper, från de rikaste till de fattigaste, får ökad real disponibelinkomst 2012 jämfört med 2011. Trots kraftig tillväxt förra året och knappt någon förväntad tillväxt alls i år.

I kronor räknat rör det sig om mellan 2 800 kronor och 4 400 kronor mer per år för ett hushåll med två vuxna som familjen Johansson.

Siffrorna dras ned något av att det utlovade femte jobbskatteavdraget som har skjutits på obestämbar framtid, och kommunalskatten i år har höjts med i snitt fem öre per hundralapp.

I ärlighetens namn måste man påpeka att det, åtminstone relativt sett, även finns förlorare. Den tiondel av befolkningen med allra högst inkomster får den minsta ökningen både i kronor och procent räknat, enligt beräkningen i Fasit. Bara 0,2 procent mer. De fem rikaste procenten får till och med 200 kronor mindre i plånboken. Börsras och minskade kapitalvinster är huvudförklaringen.

Samtidigt vet vi sedan tidigare konjunkturnedgångar, bland annat från finanskrisen 2008, att även de med minst inkomster får betala ett högt pris. Av en lika självklar anledning:

– Den som förlorar jobbet är den verkliga förloraren, som SEB:s Gunilla Nyström uttrycker det.

Tiondelen av befolkningen med minst inkomster har heller sällan stora bostadslån och kan därför inte dra nytta av den låga krisräntan.

– Det verkar som om de som förlorar på en kris finns både i botten och i toppen av fördelningskurvan. Sammantaget tar de effekterna ut varandra, vilket gör att inkomstskillnaderna inte ökar, säger Anders Björklund, professor i nationalekonomi vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet.

Exempelvis var det så efter finanskrisen 2008, visar forskningen. Om beräkningarna i Fasit besannas kommer till och med inkomstskillnaderna i Sverige att minska något denna gång.

Så resultatet: ett lite jämlikare samhälle med lite rikare invånare. På grund av en lågkonjunktur. Det låter som en dröm. Men för den stora majoriteten av hushåll i Sverige, de som brukar kallas den breda medelklassen i städerna, de som moderaterna på senare år har lyckats vinna över från socialdemokraterna, ser det ut att bli verklighet.

– Genomsnittshushållet som får behålla sina jobb och får del av räntesänkningarna kan vara fullständigt lugna, säger Ingela Gabrielsson, privatekonom på Nordea.

Hennes kollega på Swedbank, Ylva Yngveson, instämmer:

– Så länge man har jobbet kvar så ser det inte så mörkt ut. Det gör det inte, säger hon.

Här bör man komma ihåg att det inte finns någon naturlag som säger att hushållet medelsvensson alltid kommer stärkt ur en ekonomisk kris. Snarare är det ett undantag. Vilket kanske säger att det inte bara är krisen i sig utan minst lika mycket den politiska hanteringen av krisen som avgör hur de ekonomiska kostnaderna i samhället fördelas.

– Ser man på hur typhushållet påverkades efter 1990-talskrisen, då fick hushållen bära otroligt mycket av sänkta bidrag och höjda skatter. Det var en väldig nedgång i standarden för hushållen. Det ser vi inte nu, det är en jättestor skillnad, säger Ylva Yngveson.

På grund av starka offentliga finanserna ser vi inga stora sparpaket denna gång, så familjen Johansson kan sova i lugna och ro. På sin höjd bekymra sig över frågor som: Vad ska vi göra med våra nyvunna pengar?

Förmodligen gör de som alla andra just nu, stoppar pengarna i madrassen. Förra årets svaga konsumtion kommer, enligt prognosmakarna på KI, att följas upp av en blygsam konsumtionstillväxt på en procent i år. Vad det betyder är att hushållens redan höga sparande väntas nå rekordnivåer nästa år. Aldrig förr har hushållen haft så mycket pengar undanlagda.

Och snart kommer de att inse det också. Om eurokrisen nere på kontinenten dessutom lugnar ner sig har hushållen ett uppdämt behov av inköp som med lätthet kan fylla en hel shoppinglista.

Familjen Johansson behöver en ny bil. Simon ska börja gymnasiet – statistiken säger samhällsprogrammet – och Emma på högstadiet, hon är i den åldern svenska barn brukar få sin första dator.

Ponera att andra familjer gör likadant. Börjar handla igen. Då har lågkonjunkturen snart vänt i högkonjunktur. Scenariot är mer än ett önsketänkande.

KI:s prognos säger att lågkonjunkturen 2012 kommer att följas av en konjunkturuppgång 2013–2016. Och det intressanta är att dess motor inte – som i vanliga fall – är exportindustrin, utan just de svenska hushållen. Som väntas öka sin konsumtion betydligt mer än deras disponibelinkomster ökar. Vilket de har råd med tack vare dagens konjunktursvacka. Så ser krisens dynamik ut. Från Grekland till Leksand.

Hos familjen Johansson har man all anledning att fira: Tack för lågkonjunkturen!

Värend i söder, Kinda i norr. Sevede, Tjust och Aspeland.

Finnveden, Njudung.

Vista och Tveta och Vedbo på höglandet.

Möre och Handbörd vid kusten.

Tolv olika lagar, tolv ting. Usla jordar och mörka skogar. Medeltidshistorikerna benämner dem bonderepubliker.

Här lärde sig folk älska barrskogen för dess skyddande egenskaper. Som en fristad från överheten. Satt några isterbukar i Stockholm och skulle bestämma över en kunde en alltid gå till skogs. Där kom de inte åt en. Drog armén från huvudstaden ut i krig mot danskarna förklarade sig de små länderna neutrala. Drog den ut mot ett småland byggde en bråtar. Centralmakten har aldrig stått högt i kurs här.

Oavsett om den hetat kungen eller verkställande utskottet.

En kan tänka på det när klockan är en kvart i tre en lördagseftermiddag i ett köpcentrum i en liten stad vid Döderhultsvik.

– Han fick ju aldrig chansen. Det var ju så. De motarbetade honom hela tiden.

Johan Persson bär bullig täckjacka i rött och har en uppsyn det är svårt att bli klok på. Dyster och stridslysten samtidigt. Med »de« menar han förra partiledningen, etablissemanget, stockholmarna.

Han är kommunalråd i Kalmar och är här för Håkans politiska begravning. Som alla andra. Det speciella med Johan är hans historia. På nittiotalet var han en av Niklas Nordströms förtrogna. Senare arbetade han för Mona Sahlin. På sossespråk innebär det att han först utgjorde en del av högerfalangen i ungdomsförbundet – med Stockholms län, Norrbotten, Östergötland, Kalmar som knytpunkter – och att han sedan plockades upp av de adlade familjerna i Stockholm.

Vilket ska visa sig relevant.

Just nu står han bara utanför den bakre entrén till Flanaden och väntar på att Håkan Juholt ska ta farväl.

Därinne är det packat. Det är så mycket folk att det inte går att ta sig från den ena ingången till den andra. Man kan försöka smita in på Domus och titta genom fönsterrutorna, men det är också allt.

Han som fortfarande är partiledare anländer i en svart bil registrerad NSF 767. De jublar när han kliver fram till mikrofonen. De höjer sina mobiler och fotar. I tjugo år har han stått här om lördagarna och talat med folk. Han är fortfarande deras man.

När han kommer till kärnpunkten i sitt tre minuter och tolv sekunder korta tal – meningen om att han i denna stund avgår från uppdraget som ordförande för socialdemokraterna – buar de.

I radio och tv låter det senare som om några entusiaster piper fram ett »nej«. I folkhopen är det öronbedövande. Det skär i trumhinnorna. Folk börjar gråta.

– Håkan för fan! vrålar någon långt bakifrån.

Det är en märklig scen som kommer att gå till svensk politisk historia.

– Jävla Aftonbladet, fräser en man i rutig halsduk.

Historien handlar om saker som syns och saker som inte gör det. Man måste kombinera dem för att förstå. Först det som syns:

I slutet av september förra året skickade Carina Moberg – i skrivande stund fortfarande gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen – följande rader till sina ledamöter:

»Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll. Den måste helt enkelt skrivas om.«

Snart lästes meddelandet upp i »Rapport«. Och med det inleddes historien om hur de avsatte Håkan Juholt. Eller hur han avsatte sig själv.

Först detta att han inte ville återställa a-kassan ordentligt i det förslag till skuggbudget som lagts fram för riksdagsgruppen. Sedan avslöjandet i Aftonbladet om att han begärt ersättning för hela hyran av lägenheten han delade med sin sambo. Därefter beskedet att han inte tänkte ställa upp i partiledardebatten i SVT om han inte fick stå på replängds avstånd från Jimmie Åkesson. Och så sanktionerandet av förslaget om graderat medborgarskap.

Små barn blir spattiga när de fått mycket godis. Så även journalister och politiker. Jösses, vilka veckor det var.

En pudel följdes av en utskällning av riksdagskansliet. Förnekanden från partikassören ställdes mot ihärdiga anonyma källor. Facebook-rader skrevs och ångrades. Kommunalråd som frustade förakt. Kommunalråd som krävde avgång. Bråk om vad assistenten gjort eller inte. Bråk med assistenten. Och i riksdagsgruppen.

Allt inför öppen ridå.

Det fanns en bild av Håkan Juholt före detta och en efter. Den före var solkad av sambons bedrägeribrott och de märkliga turerna om den svenska Libyen-insatsen, men sken av starka tal, skickligt parlamentariskt agerande mot minoritetsregeringen och en bland medlemmar spirande känsla av entusiasm. Den efter var i bästa fall: slarver. I värsta fall: fifflare.

Strax före klockan nio på morgonen fredagen den 14 oktober anlände Håkan Juholt till mötet med verkställande utskottet. På dagordningen: hans framtid på posten. Så långt går saken att följa i tidningar. Frågar man runt och jämför versioner går det att få fram det som inte syns.

Det var ingen dans på rosor.

Flera personer ville få honom att avgå redan då.

De hade haft möten i förväg där de diskuterat saken. Möten han inte blivit kallad till. Tillåt mig formulera det lite tydligare: partiordföranden i det patriarkala svenska socialdemokratiska arbetarparti som mer än något annat genom historien lärt sig värdera vikten av förtroende för en solitär ledare, han visste ingenting. De gick bakom ryggen på honom och hängde upp honom på gärdsgården.

Sven-Erik Österberg, säger samstämmiga källor, var med och drev detta. Såsom Juholt tillsattes, så avsattes han också.

När Mona Sahlin förlorade valet 2006 formerades två maktcentrum och sedan dess har det mesta i socialdemokratin kunnat tolkas genom dem. Å ena sidan: Distriktsklustret. Å den andra: Etablissemanget.

Distriktsklustrets kärna var från början Skåne, Kalmar och Dalarna. De drev fram avrättningen av Sahlin. De var sakpolitiskt splittrade men delade intresset att bryta det de ansåg vara en stockholmsk maktdominans. De valde en perfekt kandidat: Pär Nuder. Genealogiskt kom han från eliten, men hade skäl att ogilla kretsen runt Sahlin. Dessutom kunde han i detta skede accepteras av alla.

Etablissemangsklustret var de som senast suttit vid köttgrytorna. Sahlins gäng – Thomas Östros, Stefan Stern, Sven-Erik Österberg, Ylva Johansson, Ibrahim Baylan – men också tjänstemän, en del partiveteraner, Stockholms läns partidistrikt, många distrikt runt Mälardalen, en del i norr.

Det förvånande var att Distriktsklustret kopplade grepp om valberedningen. Dess ordförande, Berit Andnor, höll fast vid upprorsmakarna även när Nuder visat sig ovillig att leda partiet. Då utbröt krig. I röken och dimman sköts det hejvilt på allt som rörde sig. Till slut insåg alla att valberedningen redan bestämt sig. Att den låst sig. Etablissemanget var splittrat mellan Thomas Östros och Mikael Damberg, och valberedningen tänkte fortsätta stödja bönderna. De skickade fram fler namn. Tomas Eneroth sa nej. Leif Pagrotsky avböjde. Men för varje namn stärktes revolten. När Göteborg och Göran Johansson, som satt i valberedningen, backade upp dem avgjordes allt.

Heléne Fritzon från Skåne, Peter Hultkvist från Dalarna och Johan Persson från Kalmar insåg att de faktiskt kunde välja partiledare, att de för första gången på generationer fick bestämma. Nu hade de stöd av Stockholms stad också, och valberedningen köpte nästan vem de än förde fram. Det blev Håkan Juholt.

Detta hände alltså i bondeupprorets tid.

Nu, ett halvår senare, kom den första motreaktionen. Från en av dem som förlorat mest i kriget – Sven-Erik Österberg.

Stockholms län, det mytomspunna maktdistriktet som varit böndernas främsta måltavla, hade inledningsvis sökt fred. De trodde förstås inte på lantisen från Oskarshamn, men gillade läget och spelade med de kort som gavs. Så snart satt länarna Tommy Waidelich och Carina Moberg på tunga poster i riksdagen.

Andra förlorare hade svårare att göra sig gällande. Thomas Östros rök, Sven-Erik Österberg likaså. När hörde ni senaste talas om Ibrahim Baylan? Det är nog fel att kalla det en utrensning, kompetensflykt däremot passar, för med dessa personer försvann en massa erfarna tjänstemän som dessutom hade gott om vänner i den frifräsande delen av Stockholms län och Mälardalen. Och från den kretsen har det alltsedan kongressen i mars förra året funnits ett motstånd.

Det fick utlopp i oktober. Inte så konstigt. Förståeligt, till och med. Märkligare var LO:s roll.

Wanja Lundby-Wedin utgjorde vid tiden efter hyresaffären den andra av Håkan Juholts hårdaste kritiker. Också på den punkten är flera källor eniga.

Hennes bevekelsegrunder varierar med förtäljare. Någon säger att det handlade om sakpolitiken, att Juholt ens snuddat vid tanken på att spara på a-kassan. En annan uppger att hon i grunden sympatiserar med den stockholmska makteliten. En tredje att hon på ett principiellt plan oroade sig för de oklara, dubbla och bedrägliga besked om olika saker Juholt vid den här tiden gav, både internt och offentligt.

Det ena skälet utesluter inte det andra, något av dem kanske är överdrivet. Men hon agerade för att få partiledaren att avgå.

De här berättelserna om Sven-Erik Österberg och Wanja Lundby-Wedin sprids efter Juholts fall förstås främst av dem som stöttat smålänningen. Men de bekräftas faktiskt också av personer som då hade samma intressen som Österberg och Lundby-Wedin. Man tycker att de tog ansvar.

Mer ensidiga avsändare pekar ut partiledningens hjälte i oktober. I partivänstern säger en hel bunt människor: det var Heléne Fritzon som räddade Håkan den gången. Utan henne hade han varit borta redan i oktober.

– Vår partiordförande har meddelat att han är villig att fortsätta. Vi har ställt oss bakom det, sa Sven-Erik Österberg till Expressen efter mötet.

Han sa också:

– Man ska hålla sig till sanningen. Det är det vi har diskuterat väldigt djupt.

På ytan hände sedan följande: det blev november. Samt: han sjabblade i en lördagsintervju i »Ekot«, det kom kritik i ett läckt sms från Sigtunasossen Anders Johansson, och han hamnade i offentligt tjafs med Sven-Erik Österberg om vad som egentligen gällde i uppgörelse med regeringen om reglerna för partibidrag.

Pia Johansson från Västmanland berättade i tv att han sagt på partistyrelsen att det fanns en överenskommelse med miljöpartiet och vänsterpartiet att inte ställa upp i SVT om man behövde stå nära Jimmie Åkesson – samtidigt som Åsa Romson sa att det fanns det inte alls.

Vidare käkade Sven-Erik Österberg och Thomas Östros middag med Björn Rosengren. Och Dan Svanell sa upp sig från jobbet som presschef.

Och så det där som folk pratade om i veckor efteråt: att Thomas Östros – han som eliten betraktat som Mona Sahlins arvtagare – satte sig i »Agenda« och började prata om problemen.

Håkan Juholt stod pall. Eller, man vände sig på rätt många håll i partiet mot Östros; vad fan hade han i »Agenda« att göra?

Partiledningen – lite oklart i detta läge vilka som faktiskt räknades dit i praktiken – fick fram en del policy. De kritiserade regeringens hantering av sjukförsäkringen tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet och enades om att rödgrönt lägga ett utskottsinitiativ för att tvinga fram riktlinjer för bemanningen i äldreomsorgen. Leif Pagrotsky kom med en första rapport från sin grupp om en ny skattepolitik och Tommy Waidelich tog fram ett förslag om nytt sysselsättningsmål och ett om nya budgetregler, där nivån på offentliga tillgångar skulle regleras. För förs­ta gången under Håkans partiledarskap kom det något som började likna konkretion och förverkligande av retoriken.

När partiet samlades till förtroenderåd i Aula Magna på Stockholms universitet den första helgen i december fanns en gnutta hopp. Fast då visste förstås alla att SCB:s halvårsmätning skulle komma veckan därpå.

27,7 procent.

Det är en av två siffror man kommer minnas när man talar om Håkan Juholt.

Samma dag sa han i Dagens Nyheter att alla i Sverige ska ha tillgång till samtliga mobiloperatörernas nät. Det framstod onekligen som ett rätt ogenomtänkt förslag, men få försökte faktiskt förstå vad han höll på med. Han hade en idé om att politiskt utnyttja en ledig konfliktlinje i svensk politik; den mellan land och stad. Den han själv tagit sig till partiledarposten på. Den som viftades bort i Stockholm av människor som inte ens visste om att det på landsbygden också söderut klipps av kablar till det fasta nätet. Oavsett om det är pensionärer med behov av trygghetslarm eller småbarnsfamiljer som drabbas.

Det där kommer hursomhaver ingen komma ihåg. Däremot: 27,7 procent i Statistiska centralbyråns stora opinionsundersökning. Den alla litar på. Sämre än någonsin tidigare.

Sedan blev det andra advent.

Det känsliga är det som sker under ytan i december, för det är då det sker. Det vådliga rör Ingvar Carlsson. Få vill bränna honom. Han är det levande helgonet i socialdemokraterna och det finns det säkert goda skäl till. Lägger man pusslet landar man ändå i att han är aktiv nu; han är i högsta grad aktiv.

Under december träffar ett antal medelålders grå eminenser – några äldre än så – varandra i lite olika konstellationer och diskuterar läget. Vem eller vilka som tar initiativ går inte att fastslå. De har sopat sina spår ganska bra. Det går inte heller vara säker att de skulle ha varit så himla många; att vagt sprida ansvaret är ju också ett sätt att påverka historieskrivningen. Men Thage G Peterson – inte alldeles okänd för viss pratsamhet – har i Aftonbladet nämnt Ingvar Carlssons namn och sagt:

– Att det skulle vara organiserat känner jag inte till. Men jag utesluter det inte.

Med ett flertal källor som grund går det att säga att Ingvar Carlsson agerar i sällskap med andra. Det som förenar dem är att de är delar av ett äldre etablissemang. De är minst lika mycket partiadel som Sahlins gamla krets eller de i dag aktiva i Stockholms län, men kan också ställa sig över den sortens konflikter. På så sätt skapas ett tredje maktcentrum.

Den kritik de har berör egentligen allt och alla. De är inte nöjda med Håkan Juholt och hans krets, men inte heller med verkställande utskottet, som tycks ha tappat greppet om läget.

Deras mål är att få fram en slags fallskärm för partiet. Om allting kraschar – för det ser det ju ut att göra med opinionssiffrorna och Juholts rörelsemönster – då ska det finnas en färdig räddningsaktion. En B-plan. Som bygger på att om det är några som avsätter Juholt kan de inte få ta över partiet, eftersom det då riskerar att spricka. Distriktsklustret måste på något sätt få vara med och dela makten.

De tar fram en sådan plan. Flera källor uppger att de också tar fram en ny partiledarkandidat och denne är Anders Sundström, tidigare kommunalråd och minister, numer Folksam-direktör. Han är populär sedan länge i dessa kretsar. Han ska ha blivit tillfrågad och accepterat att snabbt ställa upp om det krisar.

I största hemlighet rullas mattan ut.

I det gamla etablissemangets verksamhet får Pär Nuder, enligt flera källor, ett slags statssekreterarroll. Han kan ha samma drivkrafter som de andra – en tro på att man räddar partiet kombinerat med en mind­re eller större del bekräftelsebehov. Men också att hämnas Sahlins gamla krets och se till att ingen av dem blir partiledare nu. Dessutom, kan man tänka sig, finns det nog en viss nostalgisk förtjusning hos affärsmannen vid Stureplan att få snacka med statsmannen han började som talskrivare åt.

Det finns en alternativ beskrivning också, som går stick i stäv med denna, nämligen den att det äldre etablissemanget främst har kontakter med Sahlins gamla krets – Östros och Österberg. Att det är där samarbetet finns. Den ena utesluter inte nödvändigtvis den andra. De äldre kan ha haft parallella kontakter. De är i alla fall aktiva.

I december växer också bland Juholts motståndare känslan av att man måste göra något. På alla håll. Förutom i Stockholms län. Där lägger de sig lågt, helt platt faktiskt. Ett beslut som tycks komma från Mikael Damberg, distriktsordföranden själv, som ska ha insett att vad han än gör för rörelser så förlorar han på det. Vilket har att göra med SSU.

I den process som vaskade fram Juholt blockerades Damberg av vänstersossar som hänvisade till gamla SSU-bråk. På så vis försköts konflikten från att handla om periferi-centrum till vänster-höger. Detta är ytterligare en av de saker det äldre etablissemanget är oroliga för. För att den generation som tycks förlorad nu ska få makten och slita varandra i stycken.

Mikael Damberg var ordförande efter Niklas Nordström och tog inte förbundet ut ur falangstriderna. Ska hela bilden fram så har egentligen inte så många något emot personen Mikael Damberg, annat än att han möjligen anses för vek och konflikt­rädd. Det folk i partivänstern anklagar honom för är att omge sig med myglare som fortfarande beter sig som inför en SSU-kongress vid sekelskiftet. Och nu tänker alltså dessa bevisa en gång för att alla att de har kammat till sig.

Stockholms län stämplar ut ur processen.

Göran Persson kom också från landet och mötte samma motstånd från etablissemanget som Håkan Juholt. Men han hanterade det annorlunda. Han förstod att han var en främmande fågel som inte själv kunde bryta strukturerna utan var tvungen att knyta till sig sådana som Ants Nuders son och Bo Toressons dotter och Kjell Larsson med grabb. Sådana råd lyssnade Håkan inte tillräckligt på.

Den 16 december publicerar Dagens Industri en längre artikel som delvis består av tidigare kända uppgifter om skuggbudgeten och a-kassan. Men den är tyngre och mer kraftfull än något som någon journalist gjort på ämnet.

Den påverkar både på och under ytan.

Man kan nog säga att det ändå fanns ett litet hopp kvar när folk åkte hem för att fira jul. Man tänkte sig att skulle han bara hålla sig bort från medierna, skulle han bara få vila hemma och i Mexiko över jul, skulle han sedan bara styra upp en vettig organisation, skulle han bara förbereda sig inför januaris partiledardebatt och göra det han är bäst på, banka skiten ur statsministern från talarstolen, ja, då skulle partiet kunna få det som man i ett års tid eller mer har gått runt och sagt att man haft – en nystart.

Den förhoppningen är en gran som barrar.

Flera riksdagsledamöter beskriver hur de kommit hem till julbord och mataffärer och insett att folk är innerligt trötta på partiledaren.

Den 27 december kommer en forskningsrapport från SOM-institutet i Göteborg, som säger att valet 2010 avgjordes av direktströmmar från socialdemokraterna till moderaterna. Samt en opinionsundersökning från Sifo som visar att bara 16 procent av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för Håkan Juholt.

Det är den andra siffran man kommer minnas. 16 procent.

På nyårsdagen skriver Ylva Johansson ett ganska harmlöst inlägg på sin blogg som tolkas som hård kritik av partiledaren. Dagen därpå talar Göran Johansson – som första person från valberedningen – ut om processen som ledde till Juholt. Göteborgaren backar upp partiordföranden med konstaterandet att ingen annan kandidat platsade som partiledare.

Samtidigt fäster Sifo-mätningen i partiorganisationen. Socialdemokrater brukar beräkna valresultat som ett snitt mellan partiets siffror och partiledarens. Mellan tummen och pekfingret. Med den metoden hamnar man på runt 20 procent. Då är det rätt många runtom i landet som förlorar sina positioner och sitt inflytande.

Så det börjar snackas. Anders Sundströms namn flyger för att det ändå är lite logiskt. Tidigare statsrådet Jan Nygren nämns också som en möjlig efterträdare, mest från partihögern. Carin Jämtin inser alla kommer bli viktig i vilken roll hon än tar. Särskilt vänstern inser – eller anser – det. Om det nu händer att Håkan verkligen går.

Dagens Industri hänger i. För många är det uppenbart att någon aktör spelar och läcker uppgifter till tidningen med syftet att urholka partiledaren. Ganska många har skäl att berätta för en journalist hur det gick till när skuggbudgeten gjordes.

Oavsett, Wanja Lundby-Wedin vaknar igen. Runtom i Mälardalen knorras det ordentligt på olika träffar. Och alla undrar hur det ska gå på det tvådagarsmöte verkställande utskottet har planerat in.

Så är läget när Håkan Juholt – i stället för att vänta till vårterminsstarten i riksdagen – åker till Folk och Försvar i Sälen.

I januari 1980 vakade journalistkollektivet utanför Transportarbetarförbundets lokaler i Stockholm. Däruppe slogs Hasse Ericson – personifierad fackpamp – för sin politiska tillvaro. Han hade låtit käften glappa många gåner och rest till Spanien fast det var bojkott och representerat och blivit utesluten ur LO:s styrelse. Han kallades Hoffa, efter skurken.

»Klockan kvart över tre i morse körde Hans Ericson cigarren nästan i ansiktet på mig, och det kändes uppfriskande«, inledde Dieter Strand sin fenomenala rapport från Vasagatan.

I resten av texten visade han – socialdemokrat själv – vad Hasse hade fått gjort. Centraliserat förbundet och förhandlat fram bra löner. Ingjutit hopp hos taxichaufförerna och åkarna i det lilla förbundet, fått dem att känna att de hade makt.

I landsorganisationen var Hasse udda. Han betedde sig inte som man skulle. Det tog 18 timmars möte att knäcka honom.

»Nu är vi av med Hasse. Nu blir det evig frid och lycka i Transport och hela fackföreningsrörelsen och hela detta jämnstruket blågula land.«

Skrev Dieter Strand. Som kom från Urshult i Värend i Småland.

På Högfjällshotellet går allt åt helvete. Framträdandet är säkert välplanerat, och försvarfolket har han inga svårigheter att hantera. Men journalisterna. Pressträffen är en katastrof. Han som brukar skoja och skämta har ett kroppsspråk som skriker försvar. Och så säger han det där om att regeringen fattat beslut med stöd av sverigedemokraterna, fast Jimmie Åkessons parti inte ens suttit i riksdagen då.

Så härjet drar i gång igen. Han slingrar sig värre än Emån.

Det finns en fin bild som Svenska Dagbladet publicerade i en artikel om det hela. Håkan Juholt i förgrunden, i bakgrunden en bekymrad Urban Ahlin med piké och armarna i kors. Ahlin hade anledning att oroa sig. Dagen efter föreslår Juholt honom som ny gruppsekreterare och vice partisekreterare. Som sin närmaste politiska rådgivare. Problemet är bara att Ahlin har många fiender, många som tycker att han inte kan samarbeta och ännu fler som tycker att anklagelserna om sextrakasseri mot honom för några år sedan aldrig klarades ut. Har Håkan inte redan tappat sina trogna över jul eller efter blundern i Sälen gör han det med Ahlin. Det blir bara för mycket.

Folk orkar inte längre.

Wanja Lundby-Wedin och Sven-Erik Österberg – med stöd av Elvy Söderström från Västernorrland – tar fram sina yxor och börjar hugga. Och den här gången ger de sig inte.

På Gäddefalls ägor längst i norr i det som fordom var de små länderna ligger Svikingsbro, en liten spång över en sankmark. Här, säger sägnen, förlorade Nils Dacke initiativet i upproret mot centralmakten. Han hade tagit sig från Vissefjärda i Möre och fått en maktposition som han aldrig räknat med och erövrat adelsfästningar långt in i Östergötland. Men vid Gäddefall var det inte han utan motståndarna som fick hjälp av lokala bönder och la sig i bakhåll. I flykten ska Dacke ha ropat: »Här äro wi beswikne!«. Därav namnet på spången.

I det som händer nu har alla sina skäl, fast de inte är helt enkla att identifiera. Säkert går det däremot säga att det inte är så synkat mellan de olika aktörerna. För att saker verkligen ska hända i ett stort politisk parti krävs inte alltid att det finns uppgörelser eller pakter. Det räcker med att intressen sammanfaller.

Den trio som leder attacken förenas i sin övertygelse att detta måste göras för att rädda partiet. Ingen har vågat ta tag i det, eftersom man samtidigt riskerar att sänka sig själv, vi måste göra det. För Sven-Erik Österberg och den maktbas som finns bakom honom är hämnd, besvikelse över partiledarens retoriska, och i någon mån politiska, inriktning också potentiella drivkrafter.

Wanja Lundby-Wedin kan, som nämnts, ha flera skäl men källor med insyn i facket och de kristna kretsarna av partiet lägger störst vikt vid hennes person; att hon helt enkelt inte klarar av folk som slirar på sanningen. För Elvy Söderström kan det handla om att återupprätta en del av det inflytande norra Skogen förlorade när Juholt valdes.

Det räcker inte med tre ledamöter i verkställande utskottet. På det faller ingen partiledare. Särskilt som angreppet verkar förvirrat och pågår både i det öppna och i det dolda. På fredagen går Västmanland och Örebro ut och kräver Juholts avgång. Det tolkas först som att hela Mälardalsregionen är med på tåget, men när den mediala försvarsmanövern sätts i gång och distrikt efter distrikt backar upp partiledaren framstår regionen snarare som splittrad.

Inne i verkställande utskottet är verkligheten en annan. Flera källor beskriver att diskussioner landar i olika positioner på en glidande skala. Lena Micko från Östergötland landar i att Håkan inte kan sitta kvar. Men det gör också Veronica Palm från Stockholms stad. Och Leif Pagrotsky och Anneli Hulthén från Göteborg. Och Tomas Eneroth från Kronoberg.

Håkans distriktkluster – maktbasen för det årsgamla upproret – faller ihop.

Varför hans egna också sviker honom? De har nog sina skäl, de också.

När det gäller Stockholms stad är partikamrater runtom i landet inte sena med förklaringen att distriktet med flest interna strider också är det kallast kalkylerande. När man inser att en ledare faller tar man sin hand från denne för att få inflytande över nästa.

Samma skäl kan förstås gälla göteborgarna. Hulthén har begärt och fått mandat för att driva Håkans avgång om det skulle hamna i en sådan situation. Men det kan också handla om interna positioneringar – Göran Johansson har ju bara veckor tidigare gått ut och backat partiledaren, är det här en smäll på den gamles fingrar?

Svårbegripligast är Eneroth. Smålänningen som får åka hem till Sydregionen som svikare. Men han kan, precis som alla de andra, tycka att han agerar för partiets bästa.

Man bör nog heller inte underskatta den psykologiska effekten. I två dagar sitter de ordinarie ledamöterna och suppleanterna i möte. Journalister barrikaderar byggnaden. Partikamrater ringer och hetsar. I medierna uttalar sig kreti och pleti. Det blir en speciell gruppsykologi. Verkställande utskottet blir en egen enhet, ett »vi« med ansvar och skyldigheter mot partiet. Och mot varandra.

Att de bråkar ordentligt och att vissa inte alls vill in i fållan råder det ingen tvekan om. Uppgiftslämnare beskriver hur Heléne Fritzon från Skåne och Peter Hultkvist från Dalarna håller fast vid Håkan. Liksom Stefan Löfven, Metallordföranden, som därmed hamnar på en annan sida än LO-basen.

Det är inga trevliga möten. Håkan Juholt får rätt ofta gå ut ur rummet. Vid ett tillfälle kommer Carin Jämtin ut till honom. Tidningen som då lyckas få en bild på dem skriver att hon kliver ut med avgångsbeskedet. Vad hon i själva verket säger är:

– Du, Håkan, glöm inte att de kan fotografera dig när du är på balkongen.

Det är väl ungefär det enda roliga som händer.

Till slut nås enighet.

Haken är bara att det inte tycks finnas någon efterträdare. Ingen de kan enas om. Och då är de ju liksom tillbaka på ruta ett.

Det är någonstans här som det äldre etablissemanget kommer in. De har inte riktigt fattat vad som håller på att hända. Var de inte sura på verkställande utskottet tidigare så blir de det definitivt nu. När de förstår att: 1) LO:s ordförande för första gången i historien håller på att avsätta partiets ordförande. 2) De som nu hugger partiledaren inte har någon plan för en efterträdare som kan ena partiet utan tänker kasta ut socialdemokraterna i ledarlöst vakuum som faktiskt kan leda till partisplittring.

Åtminstone är det vad folk tänker denna fredag. Att hela skiten rasar samman.

Så de går in och tar över. Vem som ringer vem är oklart, men plötsligt befinner sig Pär Nuder på ett lägre våningsplan i huset. Och där träffar han Håkan Juholt. Om det samtalet finns två versioner – en där Nuder övertalar Juholt att ge sig och en där Nuder hjälper Juholt att skriva avgångstalet. Båda är nog sanna. Nuder har rådgett Juholt på distans ända sedan partikongressen och är en person – en vän till och med – som smålänningen litar på, även om beskedet är att nu är loppet kört.

Viktigaste uppgiften för de grå eminenserna den där fredagen är dock att få fram en ordnad process och en ny partiledare. Hur det går till är höljt i dunkel, men redan på lördagen när Håkan tar farväl hemma i köpcentret i Oskarshamn flyger beskedet runtom i partiet att det är kontroll på läget – processen ska gå blixtsnabbt – och att den nya partiledaren knappast lär hämtas från det verkställande utskottet. Den gruppering som satt i gång avrättningen av Juholt ska inte få ta över.

På söndagen hörs det från alla håll och kanter ett enda namn – Anders Sundström. Det ska vara klart. Han har fått en rak fråga och tackat ja. På söndagskvällen eller senast på måndagen ska han presenteras för journalister, meddelar uppgiftslämnarna. Partiet säger till och med att det ska komma besked klockan sex på söndagskvällen.

Då går luften ur.

Beskedet blir att det inte finns något besked.

Anders Sundström har backat. I sista stund.

Allt faller.

Det var ju för Anders Sundström som Håkan Juholt hade gått med på att avgå.

Ska det någon gång talas om kris i socialdemokraterna så var det i söndags, när processen som förde fram Juholt ser ut att upprepa sig, när förstanamnet säger nej och när Carin Jämtin låser in sig själv och det verkställande utskottet och säger sig tala om längre och kortare processer och söker med ljus och lykta efter en kandidat som både kan ena och svara ja.

I onsdags kom en budkavle från Handbörd och Möre. Socialdemokrater har ringt in till partiexpeditionen och sagt upp sitt medlemskap. I protest. För Håkans skull. Man måste ändå ge dem det, smålänningarna, de böjer inte nacke för annat än sten som ska plockas ur sandjord.

Likt en mager teg pinad av torka och hagel framträder det socialdemokratiska arbetarpartiet nu. Denna fredag kan verkställande utskottet försöka sätta ett namngivet frö i backen. Kan det gro?

En omständighet skiljer detta partiledarval från det för ett år sedan. Nu är det äldre etablissemanget med och styr. Det skulle vara intressant att höra vilka kraftuttryck de tog till när Anders Sundström drog sig ur – vi pratar om män och kvinnor som är vana att bestämma – men alla har inte övergivit Carin Jämtin helt bara för att förstaplanen sprack. Svaret på frågan varför Jämtin agerar som hon gör i den här processen får till stor del sitt svar i: därför att de grå eminenserna har sagt det.

Därför sitter verkställande utskottet där det sitter.

Det fascinerande är att det fortfarande fungerar. Några pensionärer, några före detta statsråd, de kan få den grälande dagisklassen att lyssna. De respekteras. Distriktsklustret, som förlorat mest på ytan, tycks också ha haft kontakter med den gamla nomenklaturan, ja kanske till och med flera dagar före det att Håkan gick. Det finns i alla fall uppgifter om det.

En kan tänka på det när en står i snöblåsten utanför ett en gång i tiden vackert köpcentrum i Oskarshamn i gamla Handbörd och ser hur ledande socialdemokrater kramar varandra om ryggen och bliger in i varandras ögon och i tyst samförstånd tänka att det som händer, det händer.

När Sverige till slut blev ett enat rike ställde sig allt oftare bönderna på kungens sida – mot adeln. Lite så är det nog nu. Kungen heter Ingvar Carlsson.

Tio månader av kaos och svett och gråt och historiska fiaskon och svordomar och grusade förhoppningar tog det för detta parti som svenskarna ändå hyser en märklig ömhet inför att ta sig i kragen. Sossarna försvinner inte så lätt.

Nu är de i alla fall av med Håkan.

Artikeln bygger primärt på ett 25-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner runtom i landet.

Med tiden, och insikten om en besvärligare ekonomisk verklighet, sjönk siffrorna förstås, men från höga nivåer. Och Kevin Rudd svarade med policy: investeringar för miljön, rädda-jobb-paket och vad han kallade en »education revolution«. Det såg stabilt ut. Som hade han kontroll.

Det var före juni förrförra året.

Onsdagen den 23:e utmanades han av sin vice ­premiärminister, Julia Gillard. Dagen efter förklarade han att han skulle avgå. Hans stabschef hade hunnit ringa runt i partiet då och insett att det var över. Det fanns politiska orsaker – en svekdebatt i klimatfrågan bland annat – men blixten kom från nästan klar himmel. Några månaders problem, sedan fick han sparken. Bakom kulisserna hade de stora elefanterna gjort upp.

De sa alla en och samma sak, de som kommenterade saken. De sa att han struntat i partiveteranerna. Att han inte lyssnat på råd.

Är Håkan Juholt statsminister 2014? Ringer man till socialdemokrater nu svarar nästan alla: Nej.

Så då frågar man: Är han partiledare 2014? Och då säger många: Ja, fram till valet.

Sedan suckar de eftersom de inte vet om de ska skratta eller gråta.

Skrattar gör folk utanför partiet. Som i onsdags i partiledardebatten. Då satt Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund och kluckade när Håkan Juholt talade. Eller som i måndags när Håkan Juholt tog till orda på det årliga seminarieminglet »Folk och försvar« i Sälen, hans hemmaarena. Han ville prata om sociala klyftor i Europa som en framtida säkerhetsrisk, men fastnade i ett uttalande om att regeringen bygger sin försvarspolitik på stöd från sverigedemokraterna. Haken var bara att det beslut han hänvisade till fattades under förra mandatperioden. Då sverigedemokraterna inte satt i riksdagen. Därför garvade alla politiska junkies och journalister som mer än något annat uppskattar skicklighet i själva hantverket, och så sa de samma sak som de sagt en hel höst: Kan han inte bara skaffa sig någon som räddar honom från sig själv?

Svaret – även om frågan är retorisk – är att det kan han inte, för de i partiet som har regeringserfarenhet och skulle kunna ta jobbet, de skrattar också.

Och så säger folk att politik är tråkigt.

Dagen efter, i tisdags, hade han i alla fall fått fram en person. En människa som han själv valt, som ska ta ansvaret för kansliet, riksdagsgruppen, helheten. Det var inte någon tjänstemannaveteran från Perssons dagar, det var Urban Ahlin. Riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson. Känd som duglig politiker med bra internationella kontakter, men också omtalad för anklagelser om sextrakasserier, samarbetssvårigheter, två-millimeters-stubin och fem-meters-ego. Fortsättningen kan bli spännande.

Om det nu är så att Håkan Juholt inte är stats­ministerfähig, om det faktiskt är många i hans parti som redan gett upp 2014, varför avsätter de honom inte?

För att det är lättare sagt än gjort.

För det första tycks han ha bestämt sig för att inte lyssna på dem som säger att han borde flytta på sig för partiets skull.

För det andra har han prioriterat att bli älskad av sina partimedlemmar före att bli respekterad av svenska väljare. Och på lägre nivåer i partiet är kär­leken besvarad. I bakgrundssamtal med riksdagsledamöter eller tunga kommunalråd hör man skepsis, men snackar du med en nämndordförande är sannolikheten stor att personen förklarar läget med borgerligt mediedrev och oförargligt slarv. Håkan har hånglat upp gräsrötterna.

För det tredje så finns det ingen annan kandidat. Ingen som man kan enas om. Ingen som ett enat verkställande utskott kan peka med hela handen på. Och därför vill ingen hålla i yxan.

Eller?

Det finns en hypotes, den är inte mer än så, och den handlar om tystnaden. Det har varit så anmärkningsvärt mycket tjatter från de lättviktiga och så märkligt tyst från tungviktarna. Och just nu verkar inget hända. Så det är nog tvärtom. De gamla ministrarna och partiledarna och partisekreterarna sitter nog i detta nu och lägger ihop sitt pussel. Lyder teorin.

Kurt Beck var partiledare för de tyska socialdemokraterna från 2006. Det fanns strukturella förutsättningar som är intressanta ur ett svenskt perspektiv. Sedan Gerhard Schröder och Göran Persson käkade korv ihop på Harpsund har en del hunnit hända i europeisk socialdemokrati. Framför allt har man haft svårt att hitta ledare.

I Kurt Beck trodde de tyska socialdemokraterna att de funnit sin man. Han kom från provinsen, hade ansiktsbehåring och mage och förstod partifolket. Han valdes med förkrossande majoritet av kongressen.

Problemet var bara att planen inte gick hem. När valet 2009 närmade sig fungerade Kurt Beck inte alls hos mannen på gatan. Inte kvinnan heller för den delen. Så han blev ytterligare en av parenteserna och avgick. Eller avgick och avgick, det var inte så frivilligt. Efteråt sa han att han varit utsatt för hemligt internt maktspel, att någon velat skada honom.

Låter det bekant?

Sedan julhelgen har Dagens Industri med talföra källor hävdat att det var Håkan Juholt själv som sent i processen att ta fram en skuggbudget i höstas krävde att en kostsam satsning på a-kassan skulle strykas – tvärtemot vad han ska ha sagt internt. Riksdagsledamöter ifrågasätter i samtal delar av Dagens Industris beskrivning, men utan att på något sätt kunna ge en mer trovärdig bild av vad som hände. Tvärtom. Den ekonomisk-politiska talespersonen Tommy Waidelich har gått ut och sagt att det var han själv som fattade beslutet. Det låter, tycker många, som om han tar en kula för chefen.

Nu sägs det att detta ska utredas av verkställande utskottet. Det sägs också att det finns en kvinnopakt mot Håkan Juholt. Eller ja, Expressen säger det. Det intressanta är nog ändå att det är ett av partiledningens försök till politiska vägval som vänds mot den. Och att det är just det förslaget.

Håkan Juholt valdes för att han inte kom från Stockholms läns partidistrikt. För att han inte var en del av den elit som satt i de innersta rummen under Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och faktiskt också lantisen ­Göran Persson. Denna önskan sprängde gamla strukturer – geografiska och politiska band – och en koalition av vänstersossar från Skåne och Stockholms stad och högersossar från bland annat Kalmar och Dalarna förmådde valberedningens tunga gestalter Berit Andnor och Göran Johansson att inte nöja sig förrän de fått fram en kandidat som koalitionen gillade och som ville ha jobbet. Den enda som ville var Håkan.

Från delar av koalitionen fanns förhoppningar att han skulle svänga rejält till vänster, och det har han gjort retoriskt. Det är också ett av skälen till att många i partiet fortfarande tycker om honom. Sakpolitiskt däremot har han gömt undan skattefrågorna och försökt sig på den där svängen i a-kassan, som också mittensossar finner dåraktig. För att inte tala om LO, historisk huvudman för föreningen.

Relevant fråga: Exakt hur kära är skåningarna i Håkan Juholt nuförtiden? Egentligen?

Skåne är socialdemokraternas största partidistrikt. Det leds av Heléne Fritzon, och dess främste riksdagsledamot heter Morgan Johansson. Skåne drev fram Juholt, de har ett ansvar för honom, men också en ny maktposition att försvara. För en gångs skull fick de ju vara med och bestämma. Ska de slarva bort det om han ändå är dömd att misslyckas? Eller se till att inte vara sist när avgångskravsbollen börjar rulla och därmed ha en chans att påverka efterträdaren?

Det finns ett scenario, eller kopplingsschema, på hur det skulle kunna gå till. För att förmå Håkan Juholt att avsäga sig uppdraget måste ett enigt verkställande utskott ställa honom inför hot om extrakongress. För att detta ska ske måste åtminstone Skåne och Stockholms stad och kanske också Göteborg ändra sig. För att det ska ske måste de – och antagligen också Stockholms län, Mälardalsdistrikten och Norrbotten – enas om en efterträdare eller åtminstone komma en bit i sådana diskussioner. Och för att det ska kunna ske krävs det partiveteraner som driver fram den sortens samtal. Ska det ske snyggt måste de också få Juholt att inse allvaret.

Ringer man söderut för att ta tempen på Skåne får man höra en del försvar av Håkan Juholt. De tycker att han fram till höstens problem har varit lyckad som partiledare. En ny ton och en förhoppning om en ny politik. En dröm om en annan värld. Men de suckar där också. Och precis som i Stockholms stad låter försvarstalen tunnare och mind­re entusiastiska nu än för två månader sedan.

Det finns trots allt internationella jämförelser.

Ed Miliband hade varit partiledare i ett halvår när han reste till Oslo. Han skulle besöka tankesmedjan Policy Networks årliga konferens för socialdemokratiska toppolitiker. Det var i maj förra året och klubbens historiskt mest framgångsrika spelare hade just fått ett nytt ansikte – Håkan Juholt.

Hos svenska socialdemokrater fanns en viss nervositet: Hur skulle kalmariten klara sig i sådana här sammanhang? Alldeles utmärkt, visade det sig eftersom yngre herr Miliband sken upp som hade han fått en ny storebror när Håkan Juholt pratade. Love was in the air. På kvällen försvann paret ut på en balkong och stängde dörren efter sig.

Några månader senare berättade Håkan Juholt i Aftonbladet att han efter den värsta krisen fått ett sms från en »engelsk kollega«. Det stod: »Håkan my friend, remember that heat tempers steel. And you will be the next prime minister of Sweden.«

Frågan är hur mycket stålarbetarreferenser Ed Mili­band kan kosta på sig dessa dagar. Kritiken mot hans yviga partiledarskap och svängiga politiska besked har varit långvarig. Strax före jul tog Guardian-journalisten James Macintyre – tillika Eds entusiastiske biograf – ledsamt avsked. Ed har inte lyckats begrava striden från den interna valprocessen, inte klarat av oppositionsrollen och fått de flesta socialdemokratiska parlamentsledamöter att ge upp förhoppningen om en valvinst. Enligt Macintyre.

Känns det igen?

I måndags gick ledaren för fackförbundet Unite, det socialdemokratiska partiets största sponsor, ut i en generalattack. Från vänster. Samma fack som fått Ed vald.

Jaja, säger ni, det är väl ändå till höger som ­Håkan Juholts värsta fiender i partiet finns? Jo, men det är oklart hur stort just det politiska motståndet är. Många angrepp har kommit från personer med koppling till Stockholms län, människor som önskade en Östros eller en Damberg, men handlar det primärt om politisk inriktning?

En värdemätare skulle kunna vara välfärdsdebatten. Avgår Juholt i morgon kommer eftermälet handla om katastrofsiffror men faktiskt också om att han lyckats etablera en ny politisk kurs i partiet. I dag är det inte bara skåningar som tycker att man måste ändra förutsättningarna för privata företag i den ­offentligt ­finansierade välfärden. I högerdistrikt säger de samma sak. Något måste göras. Det landar kanske inte i vinstförbud men i bättre upphandlingar eller nya bolagsformer. Stefan Stern, Mona Sahlins tidigare rådgivare, sällade sig till en krympande skara i partiet när han på DN Debatt häromveckan lovsjöng kapitalisters rätt att agera lika fritt på välfärdsmarknaden som i dag.

I maktspelet är detta relevant. Hur rädda har vänster­falangen anledning att vara för att en ny partiledare ska riva upp den nya inriktningen? Kanske inte så rädda. Retoriken lär nog tonas ner utan Juholt, men inte lika säkert sakpolitiken. Det går att hitta höger­sossar som sakpolitiskt på välfärdsområdet vill gå längre till vänster än vad Juholt hittills gjort. Verkligheten – och socialdemokratin – ser annorlunda ut än för två år sedan.

Sanningen är den att socialdemokraterna är trötta på sin partiledare. Att han inte kan vara bättre.

Det är ju inte som om regeringen briljerar. En ganska självgod statsminister, arbetslöshet som väntas öka, en utrikesminister i blåsväder, privatiseringskritik, en koalitionspartner eller tre under isen och när hörde ni senast ett nytt förslag som var spännande och relevant?

Det finns några öppna mål inför 2014. Om det nu är så att socialdemokraterna fortfarande vill vinna ett val i Sverige.

Sanningen är också den att ingen vill ta ansvar för att peta Håkan Juholt. I Australien och i Tyskland klev det fram människor och tog på sig den rollen. I Storbritannien tycks det vara på väg. I Sverige är det oklart vem eller vilka som ska göra det. Det talas friskt om partiveteraner och kommunalråd som sitter och räknar på vad 25 procent på riksnivå ger i de lokala valen och inser att man inte ens kommer ha heltidsarvoderat oppositionsråd om det fortsätter så här. På fredag, när verkställande utskottet träffas för andra dagen i rad, kan saken vara beseglad. Redan nu är Håkan Juholt en lam anka, en politisk ledare vars beslut få tar på riktigt allvar. Eftersom de inte tror att han klarar det.

Före Mona Sahlin – eller ska man säga Håkan ­Juholt, eftersom det var han och några till som gjorde det – fanns ingen tradition av att avsätta socialdemokratiska partiledare. Andra partier har det så: moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet. Därför säger folk runt om i landet nu, att det som krävs är det som hände mot Mona.

Att det krävs en Håkan för att avsätta Håkan.

Artikeln bygger på ett 20-tal intervjuer med socialdemokrater på olika positioner i olika delar av landet.

Fakta | Veckan med Juholt

Den socialdemokratiska partiledaren har i veckan ifrågasatts av både socialdemokrater och politiska kommentatorer.

Söndag 15 januari
Juholt återvänder från julledigheten och säger till TT: »Jag är en bättre människa i dag än vad jag var i december.«

Måndag 16 januari
Juholt gör uttalanden om regeringens försvarspolitik som han nästan genast behöver korrigera. Flera s-bloggare önskar partiledarens avgång.

Tisdag 17 januari
På ett, enligt rapporter, lugnt gruppmöte ifråga­sätts Juholts förslag att utnämna Urban Ahlin till gruppsekreterare. Juholt håller fast vid att partiet ska säga nej till europakten.

Onsdag 18 januari
Under riksdagens partiledardebatt viftar Reinfeldt bort Juholt med argumentet att socialdemokraterna saknar konkret oppositionspolitik.

Torsdag 19 januari
En mindre del av verkställande utskottet, enligt uppgifter de ordinarie ledamöterna och ersättarna, sammanträder i LO:s lokaler i Stockholm.

Fredag 10 januari
Hela verkställande utskottet, inklusive adjungerande, sammanträder på partikansliet på Svea­vägen 68 i Stockholm.

Ingen av dem var affärsmän, vilket borde ha sagt pizzakungen och radiopersonligheten Herman Cain en del om hans odds. Om man vill bli USA:s president utan att vara karriärpolitiker finns det bara en väg att gå – nationalhjältens.

Först ut av presidenterna utan politisk bakgrund var George Washington, vilket ger ett hum om hur högt ribban ligger. Därefter kom Zachary Taylor, generalen som ledde USA till seger mot Mexiko och erövrade Kalifornien, Arizona, New Mexico och Colorado under krigståget 1843. Tjugo år senare följdes Taylor av Abraham Lincolns krigsgeni Ulysses S Grant som kvalificerade sig för landets högsta ämbete genom att besegra sydstaterna i det amerikanska inbördeskriget och rädda unionen.

William Howard Taft eller Herbert Hoover hade varken ett valt ämbete eller en hög militär befattning, men lyckades bli rikskändisar tack vare unika omständigheter. Taft på grund av att han utsågs till chefsförhandlare av president Theodore Roosevelt när USA köpte Filippinerna av påven efter det spansk-amerikanska kriget, och Herbert Hoover då han ledde USA:s storskaliga humanitära insatser för att undsätta civila under det första världskriget.

Den, till dags dato, sista presidenten utan traditionell bakgrund var emellertid återigen en krigshjälte – general Dwight D Eisenhower, mannen som besegrade Nazityskland under andra världskriget och befriade Europa ifrån Hitler. I jämförelse med dessa män vägde Herman Cains cv lätt.

Väljer en kandidat att vandra en mer »normal« väg till Vita huset, vilket 38 presidenter gjorde, kan det rekommenderas att vara vicepresident. Så många som en tredjedel av alla presidenter har varit sin företrädares vice innan de blev befordrade av väljarna, sist ut av dessa var George HW Bush som axlade Ronald Reagans mantel. Andra kan göra som Barack Obama eller John F Kennedy och gå direkt från senaten till Vita huset, detta har varit mindre förekommande under 1900-talet men var en vanlig karriärväg under det föregående seklet. 35 procent av alla presidenter har någon gång varit senatorer, hälften av dessa gick vidare från att vara senator till att bli vicepresident.

Statistiskt sett är det inget som slår att ha varit guvernör i en delstat. Hela 42 procent av alla amerikanska statschefer har varit guvernörer, vilket bådar gott för Mitt Romney som haft ämbetet i Massachusetts, och även Jon Huntsman (Utah) och Rick Perry (Texas).

Jon Huntsman har aldrig lyckats ta sig över några futtiga procent i opinionsmätningarna, men knep 17 procent i New Hampshire. Rick Perrys kampanj har haltat länge, han fick under en procent i New Hampshire, och verkar nu vara ute.

Newt Gingrichs, karriär utspelade sig uteslutande i kongressens representanthus där han företrädde ett distrikt i Georgia under två decennier och blev rikskändis när han, som representanthusets talman, försökte få Bill Clinton ställd inför riksrätt i samband med Monica Lewinsky-skandalen.

Liksom för många senatorer är kongressens representanthus dock endast bra som språngbräda. Även om 44 procent av alla presidenter någon gång har suttit i representanthuset var det ofta tidigt i karriären, innan de gått vidare till att bli guvernörer, senatorer eller vicepresidenter. Hitintills har endast en man lyckats bli vald till landets högsta ämbete efter att bara ha tjänstgjort i kongressen – Abraham Lincoln.

Fakta | Presidenternas väg

44 % har suttit i kongressen

42 % har varit guvernörer

33 % har varit vicepresidenter

35 % har varit senatorer

21 % har suttit i delstatskongressen

14 % har varit delstatssenatorer

George W Bush stod i en av logerna på Meadowlands Stadium. Det var i början av 2010, New York Jets hade hemmamatch och förhoppningen var att lite presidentfägring skulle få en av republikanernas starkast lysande stjärnor på andra tankar.

»Du har vad som krävs för att göra det här«, sa USA:s förre president.

Han hade rest ända till New Jersey för partiets skull. För att övertala delstatens guvernör Chris Christie att ställa upp i presidentvalet. Men det var inte lätt.

Christie hade två år tidigare slagit ut den demokratiske guvernören Jon Corzine och därefter fått delstatens budget i någorlunda balans. Flera bedömare såg honom som mest lämpad att ta sig an Barack Obama: han hade vunnit val i en »blå« stat, han hade lyckats fatta en del svåra beslut och var allmänt omtyckt av såväl etablerade republikaner som utgiftshatande Tea Party-aktivister. Han hade bland annat stoppat en sedan länge planerad tågtunnel under Hudson River. Det ingav respekt.

»Om du vill göra det«, fortsatte Bush.

Men personen mittemot honom ville inte. Han hade sina skäl. Efter bara två år som guvernör ville Christie fokusera på det jobbet. Han hade dålig hälsa. Och så hade han små barn.

Men partiets tunga elefanter gav inte upp. Senare samma år – i juli – utsattes Christie för ännu ett övertalningsförsök. Den här gången var det riskkapitalisten Ken Langone som fått Christie att komma till ett kontor på Manhattan. Där möttes han av partiets mest namnkunniga donatorer – flera av dem bland världens rikaste människor. Sammanlagt femtio stycken var med, antingen i egen hög person eller via telefonlänk.

Men Christie sade nej igen.

Händelserna återberättas i »The Right Fights Back« av Mike Allen och Evan Thomas och sätter fingret på den kanske underligaste detaljen med valrörelsen 2012. Varför ville inte fler vara med?

Att startfältet är klent märks inte i New Hampshire en mild kväll i januari. Inte när Rick Santorum tvingas utrymma en restaurang i Manchester för att för många dykt upp, inte när Ron Pauls armé av frivilliga står i vartannat gathörn och inte när Mitt Romney håller ett välregisserat framträdande inför ett par hundra besökare i en skola i Laconia. Delstaten är full av politiker. Som alltid vid den här tiden vart fjärde år.

Men valet 2012 präglas av dem som inte ställde upp. Minnesotas förre guvernör Tim Pawlenty, Bushklanens kronprins Jeb Bush och de nuvarande guvernörerna Mitch Daniels och Haley Barbour – alla funderade de på att kandidera eller började till och med jobba för det. Samtliga bestämde sig för att avstå.

Det är därför Ron Paul gör sitt livs kampanj. Det är därför Rick Santorum, som förlorade sitt försök till omval med 18 procentenheter, kniper en andraplats i Iowa. Och det är därför Mitt Romney är storfavorit att bli Barack Obamas utmanare i år – trots att bara var tredje republikansk väljare i landet vill ha honom.

Några av dem har kommit till skolmatsalen i Laconia, i östra New Hampshire. Mitt Romney har nyss citerat både Kennedy och Roosevelt och står nu i köket för att dela ut gratis spaghetti. Samtidigt har knappförsäljaren Jim Bragg sin mest arbetsamma tid på dygnet.

– Det var ganska bra i kväll. Man blir ändå lite motiverad, eller hur? säger han till ett äldre par som köper två knappar.

Det står »Give me liberty, not debt« på dem. Ingen bild på kandidaten.

– Han blir mer och mer bekväm i sin roll. Jag har ju hört många tal nu. Jag håller inte med om allt han tycker, men han har absolut bäst chans att slå Obama.

Det är på något sätt talande för den här kampanjen att inte ens en man som säljer Romneymaterial lyckas vara riktigt entusiastisk.

Men kanske behöver man inte älska någon för att rösta på honom. Att Romney fått just Jim Braggs stöd är ett bevis på kampanjens förmåga att locka väljare ur mittfåran. Jim är pensionerad lärare från Texas och har röstat för både demokrater och republikaner förr. Han tycker inte ens särskilt illa om Obama. Han tror mest att ekonomin mår bättre av Romney.

– Han har erfarenheten, tror jag.

Det är bara fyra dagar innan den här kampanjmaskinen ska kamma hem sin andra seger på en vecka. Efter den knappa triumfen i Iowa får Romney New Hampshire-bornas stöd med knappt 40 procent.

Kampanjen har jobbat hårt för att kompensera för den bristande entusiasmen. Med betydligt mer pengar än motståndarna och en kandidat som delvis bott i Granitstaten har New Hampshire blivit ett starkt fäste.

Men rika kandidater har fallit förr. Och väloljade valmaskiner får motorstopp. Så för att förstå hur Mitt Romney kopplade ett grepp om det republikanska primärvalet måste man även backa vad som motsvarar en evighet i valkampanjer: ungefär sju veckor.

Det var i slutet av november och ännu en av Romneys motståndare var på frammarsch. Efter Michelle Bachmann, Rick Perry och Herman Cain var det dags för Newt Gingrich att hamna i mediernas blickfång.

Den före detta talmannen rusade i opinionsmätningarna, fick stöd av inflytelserika tidningen New Hampshire Union Leader och ledde under en tid i tre av de fyra delstater som röstar först.

Men då hände något. Som på ett givet kommando började den ena tunga republikanen efter den andra stödja Mitt Romney. Bob Dole, som knep nomineringen 1996, skrev ett öppet brev i Des Moines Register till väljarna i Iowa, George Bush den äldre berättade för Houston Chronicle att »Romney är vårt bästa val« och så sent som en vecka före New Hampshire steg självaste John McCain fram och omfamnade honom.

Anonyma, välfinansierade kampanjorganisationer började sända negativa reklamfilmer om Newt Gingrich. En av organisationerna hette Restore Our Future och lade fyra miljoner dollar på tv-reklam i Iowa. Därmed såg en genomsnittlig tv-tittare i delstaten reklamfilmerna mer än tjugo gånger.

Det var som om en förälder plötsligt steg in och avbröt en lek.

– Partietablissemanget började sluta upp bakom Mitt Romney. Det betydde mycket för honom, säger David Yepsen, valexpert på Paul Simon Public Policy Institute.

Det var samma människor som hade velat ha Chris Christie. Som gärna hade sett Jeb Bush. Som undrade varför Tim Pawlenty givit upp så lätt.

Nu hade de bestämt sig. I brist på någon annan fick det bli Mitt Romney.

Att det överhuvudtaget finns ett republikanskt etablissemang är något som ständigt ifrågasätts – oftast av de människor som sägs vara del av det. Men i takt med att Tea Party-rörelsen vuxit har det blivit tydligt att det finns en spricka inom det republikanska partiet.

Tydligast blev sprickan under ett fyllnadsval i norra New York 2009. Den lokala partiorganisationen hade nominerat en kandidat för att försvara det mandat som republikanerna haft i nästan ett sekel. Men tepartisterna var inte nöjda med henne, och stöttade i stället en oberoende kandidat. Det slutade med att demokraterna vann valet över de splittrade republikanerna.

Det senaste exemplet är den politiska striden i Washington innan julhelgerna. De republikanska senatorerna hade gjort gemensam sak med Barack Obama och förlängt en sänkning av löntagarskatterna under två månader. Men de nyvalda Tea Party-medlemmarna i representanthuset vägrade initialt att gå med på kompromissen. Till sist tvingades de ändå att rösta för sänkningen, de är ju i grunden för skattesänkningar, inte emot. Även den kampen slutade i seger för demokraterna. Barack Obama tog några politiska poänger och såg även sina opinionssiffror stiga något.

Till det republikanska etablissemanget räknas en brokig samling av allt från rika donatorer och före detta senatorer till strateger i Washington och krönikörer på Wall Street Journal. Senatorn Lindsey Graham, lobbyisten Charles Black, de Wall Street-miljonärer som ville ha Chris Christie, George W Bushs förre rådgivare Karl Rove och även tv-profilen Joe Scarborough är några av dem som kan räknas in.

Det här är en sida av det republikanska partiet som inte får lika mycket uppmärksamhet som den kristna högern, den högljudda Tea Party-rörelsen eller den excentriska libertarianska flygeln. Men när det gäller att välja presidentkandidat är den betydligt mäktigare.

Vad etablissemanget vill åstadkomma är klassiska republikanska frågor som ett starkt försvar, låga skatter och få regleringar. De är inte lika intresserade av sociala frågor som aborter och homoäktenskap.

Men viktigast är att vinna val. Och för att vinna val, går tänkandet, måste man nominera kandidater som appellerar till en stor del av befolkningen.

Kampen om etablissemangets gunst kallas ibland »The Washington Primary«. Trots att allt från Ron Paul-libertarianer till extremkristna Rick Santorumpolitiker varje år har sökt presidentjobbet har den kandidat som uppfattats som partietablissemangets val i stort sett alltid vunnit, med ett halvt undantag då Ronald Reagan lyckades slå ut George HW Bush 1980.

Makten utövas inte alltid helt öppet. Till årets val har Karl Rove startat organisationen American Crossroads. I nätverket finns bland annat Mississippiguvernören Haley Barbour och förra Bushrådgivaren Ed Gillespie. Den politiska chefen heter Carl Forti och råkar även vara politisk chef för Restore Our Future – den organisation som sänkte Newt Gingrich.

På många sätt liknar det republikanska primärvalet mer en kröningsprocess än ett val. Och i år verkar de motvilligt ha bestämt sig för att kröna Mitt Romney.

När Mitt Romney minns sin barndom berättar han helst om en dag på mellanstadiet i Michigan. Mitt var tio år och en lärare i naturkunskap hängde upp en modell i klassrummets tak. Det var den ryska satelliten Sputnik. Den hängde där »som en påminnelse«, skriver Romney i sin självbiografi, »om att USA hade tappat mark«.

Det var upp till honom nu, minns han. Upp till honom och hans klasskamrater att återställa USA:s plats som nummer ett i världen.

Mitt Romney har velat bli president länge. Tanken fanns i bakhuvudet redan när han år 2003 blev guvernör i delstaten Massachusetts. Redan innan den första mandatperioden var till ända lämnade han jobbet för att ta chansen att efterträda George W Bush.

Hur det gick vet vi. Romneys meriter från näringslivet stod sig slätt mot John McCains krigshjälteaura och Mike Huckabees kombination av charm och evangelisk renlärighet.

Men Mitt Romney lät sig inte stoppas; hela hans liv är som en enda lång utbildning för att en dag bli något stort. Hans far – Michiganguvernören George Romney som en gång själv försökte bli president – fick honom att rensa ogräs hemma i trädgården genom att säga att »strävan efter det svåra gör män starka«. Fadern ville också att han skulle läsa på Harvard Law School. Det gjorde Mitt, men skaffade även den utbildning han själv ville ha: Harvard Business School.

Årets kampanj är på många sätt en förlängning av Mitt Romneys personlighet. Som i de fallstudier Mitt Romney lärde sig att bemästra på Harvard lämnas ingenting åt slumpen: röstlängder analyseras, reklamutskick skräddarsys och misstag undviks till varje pris.

– Vi har en organisation som är helt överlägsen de andras, säger Ryan Williams, en kavajprydd ung man i tidiga tjugoårsåldern som redan avancerat till kampanjens talesperson.

Han sneglar ideligen på sin Blackberry, stundtals flackar blicken ut över lokalen på Elm Street i Manchester. Runt honom ringer volontärerna samtal enligt upplagda scheman. Det är nästan fullt i rummet.

– Vi har fått in mycket fler människor de senaste dagarna. De verkar ha bestämt sig. Flera av politikerna här i New Hampshire har ställt sig bakom honom. Romney är bäst lämpad för det här, säger Ryan Williams.

På väggen bakom honom hänger en hemmagjord skylt: »Mitt Romney is Mr Fix It.«

Det är som om de inte väljer USA:s president. Här vill man ha en ny vd för USA.

Men trots de inledande segrarna och trots stödet från etablissemanget är slutet långt ifrån skrivet. Med början i år har det republikanska partiet infört en ny regel som innebär att de flesta delstater fördelar sina delegater proportionellt. Om Mitt Romney hade vunnit Iowa för fyra år sedan hade han kammat hem alla 25 delegaterna. Nu fick han bara tretton – en mer än Rick Santorum. Även efter New Hampshire är han långt från de 1 444 som krävs för att säkra nomineringen.

Dessutom väntar ett svårt hinder runt hörnet: om två veckor är det South Carolinas tur att rösta och Romneys mormonska tro kan bli ett problem med de kristna väljarna. Men hans största problem inför konservativa väljare är fortfarande hur han ska förklara att den bland gräsrötterna avskydda Barack Obama tog sin mest avskydda idé från honom.

Sommaren 2009 drog Mitt Romney i ett blått skynke. Cirka 250 åskådare hade samlats för att närvara vid avtäckningen av det officiella guvernörsporträttet i delstatsparlamentet i Beacon Hill.

Porträttet följde standardmallen: Mitt Romney halvsatt på skrivbordet, i kostym och med en amerikansk flagga i bakgrunden. Det som fick mest uppmärksamhet i tidningen Boston Globe dagen efter var att Romney lyckats smyga in sin fru Ann i målningen genom att ställa ett fotografi på skrivbordet. Ingen annan guvernör hade gjort det förut.

Men alldeles intill Ann Romneys fotografi skymtade en liten mapp med ett sigill på förstasidan. Även det var en högst medveten detalj. Pappersbunten symboliserade den sjukvårdsreform som Mitt Romney då såg som sin största framgång.

Och inte bara han. När den demokratiske guvernören Deval Patrick, Romneys efterträdare, gick upp för att hålla sitt tal sa han sig känna »tacksamhet« mot sin politiska motståndare.

– Du borde bli ihågkommen som en av arkitekterna bakom det främsta sjukvårdsexperiment det här landet någonsin sett, sa han till en leende Romney.

Vad han åstadkommit under sin korta tid var onekligen ansenligt. För första gången någonsin hade en stor delstat i USA ett så gott som heltäckande sjukförsäkringssystem. Reformen hade många olika delar, men den mest revolutionerande var att Massachusetts tvingade sina medborgare att köpa någon form av grundläggande försäkring. På så sätt fick man råd att ge gratis eller kraftigt subventionerad sjukförsäkring till delstatens fattiga invånare.

Inget konstigt med det. Idén hade ursprungligen kommit från det republikanska partiets kärna. En av de organisationer som hjälpt till att skriva förslaget var The Heritage Foundation, tankesmedjan bakom mycket av Reagans och George HW Bushs politiska filosofi.

Men så bestämde sig Barack Obama för att kopiera Romneys idé. »Obamacare« blev ett rött skynke för Tea Party-rörelsen, och andra republikaner hängde på och såg det som ett sätt att mobilisera mot demokraterna. I vår kommer dessutom den konservativt dominerade Högsta domstolen att ta upp om tvånget att köpa sjukförsäkring är förenligt med USA:s grundlag.

Sjukvårdsbråket är en illustration av hur det republikanska partiet förändrats under de tre år som Barack Obama varit president. Efter valet 2008, då demokraterna vann Vita huset och tog kontroll över kongressen, bestämde sig partiet för att envist motstånd var bästa försvar. Allt Barack Obama ville göra, från att hjälpa bilindustrin, sjösätta ett stimulanspaket eller ens tillsätta poster i finansdepartementet, skulle bli svårt för honom.

»Högerns återfödelse är en märkvärdig berättelse«, skriver Mike Allen och Evan Thomas. »Den är på nivå med den konservativa motrörelsen efter Lyndon Johnsons ›Great Society‹.«

Oturligt nog fastnade Mitt Romney i republikanernas gamla kostym. Hans styrkor blev plötsligt svagheter. Att han vunnit ett val i Massachusetts sågs inte längre som ett tecken på att han kunde locka nya väljargrupper till partiet, utan som ett bevis på att han egentligen var smygliberal.

Det var därför etablissemanget tvekade så länge. Romney är en allt annat än idealisk kandidat för republikanerna 2012. Och värst är det med sjukvårdsreformen. Det som en gång var så stort att Romney ville ha det i sitt guvernörsporträtt, är nu något som han helst vill stryka från sitt cv.

I Lawrence vädrar Santorumkampanjen morgonluft. Det är lördagsmorgon och än en gång är besökarna för många för lokalen. Utanför ladan där den förre senatorn talar trängs folk för att få en skymt av den konservativa rörelsens nya fanbärare.

Jason Wiley går runt med ett formulär för att få in volontärer. Själv har han rest ända från Pittsburgh för att vara med.

– Jag tror att partiet vill ha någon som inte har ändrat sig hela tiden, någon som är tydligt konservativ. Väljarna kommer att se att det finns alldeles för många likheter mellan Romney och Obama.

Bland de andra supportrarna är känslan densamma. Gary Hopper beskriver sin nya favorit som »en sann republikan« till skillnad från de andra halvmesyrer partiet skickat fram de senaste decennierna. Hopper sitter i New Hampshires delstatsparlament och har inte gillat en enda presidentkandidat sedan Ronald Reagan. Inte ens George W Bush klarade testet. Han var ju »en liberal«.

Nu har Hopper följt Santorum i hälarna de senaste dagarna. Han tror inte att det är för sent att komma ifatt Romney.

– Nu när han har fått uppmärksamhet blir det mer tid i debatterna för Santorum. Mycket mer än de två- tre minuter han fått hittills.

Ändå talar historien för Romney. Delvis för att en person som Gary Hopper inte gillar honom. Radikala uppfattningar om allt från sociala skyddsnät till familjepolitik går kanske hem i partiets bas, men inte hos den genomsnittlige amerikanske väljaren.

Men främst för att det finns en informell turordning i partiet: Ronald Reagan slog George HW Bush, som slog Bob Dole, som i sin tur fick chansen nästa gång. Och John McCain förlorade mot George W Bush men vann nomineringen åtta år senare.

Och Romney förlorade mot McCain – men ser ut att vinna i år.

Många hoppas att primärvalet är över snart. Partiet har inte råd att vänta. Inte när Obamas återvalsorganisation har hyrt ett par våningar i en Chicagoskyskrapa, redan hunnit anställa 200 personer och planerar att ha en kampanjkassa på en miljard dollar. Och då räknas inte fackföreningarnas pengar.

»Det var ju så vi förlorade sist«, påminner Karl Rove de republikanska väljarna i en ny tv-reklam. I den viktiga staten Florida hade Obama tre gånger mer pengar än sin motståndare, i Indiana sju gånger mer och i Ohio dubbelt så mycket.

Karl Rove avslutar med en uppmaning som mest handlar om att Barack Obama måste bort, men som också kan uppfattas som en förtäckt vädjan till landets republikaner.

»Let’s get this done.«

Fakta | Resultat

Iowa 3 januari
Resultat för de fem kandidater som fick flest röster:
Mitt Romney 24,6%
Rick Santorum 24,6%
Ron Paul 21%
Newt Gingrich 13,3%
Rick Perry 10,3%

New Hamsphire 10 januari
Resultat för de fem kandidater som fick flest röster:
Mitt Romney 39 %
Ron Paul 23 %
Jon Huntsman 17 %
Newt Gingrich 9 %
Rick Santorum 9 %

Fakta | Republikanernas nomineringsprocess

Demokraterna har länge haft ett proportionellt valsystem. I år testar även republikanerna det. Alla kandidater som kommer över en viss tröskel får dela på delstaternas delegater utifrån hur många röster de fått.

Hade Mitt Romney vunnit New Hampshire med det gamla systemet hade han fått samtliga tolv delegater. Nu tvingades han dela med Ron Paul och Rick Santorum.

Risken med ett proportionellt system är att ingen kandidat får så många delegater som krävs för majoritet. Därför slår systemet om 1 april och de delstater som återstår avgörs i majoritetsval.

Förutom de delegater som väljarna utser finns en motsvarighet till demokraternas »superdelegater« och består av betrott partifolk. De är dock i minoritet.

Fakta | Partiets mäktiga elit

Lindsey Graham
Republikansk, konservativ senator och ex-militär från South Carolina. Trogen supporter till John McCains två presidentkandidaturer. Känd för att inte dra sig för att kritisera partilinjen.

Charles Black
Mäktig lobbyist, nära knuten till det republikanska partiet. Arbetade med Ronald Reagans, George H W Bushs och John McCains presidentkampanjer. Har kritiserats för sitt lobbyarbete för en rad odemokratiska regimer, som Angola och Saudiarabien.

Karl Rove
Mäktig och kontroversiell politisk konsult och strateg. George W Bushs före detta chefsrådgivare och vice stabschef fram till sin avgång 2007. Sedan dess medarbetare i medier som Fox News och Newsweek.

Joe Scarborough
Tongivande radio- och tv-profil. Republikansk kongressledamot 1995–2001. Leder MSNBC-programmet »Morning Joe«, som analyserar dagsaktuella politiska händelser.

Ja, absolut! Så löd åtminstone det enda svarsalternativet i Expressens webbenkät efter SVT-krönikören Jonas Karlssons verbala överfall på den norska skidkungen under VM i Holmenkollen. 23 000 läsare höll med. Norges Zlatan svarade med en reklamkampanj för djuruppfödning – i bar överkropp med en gris under armen.

2: Vad höll kungen på med i år?

Förlorade förtroende.

3: Hur många liv hade Saab?

Ungefär lika många som euron.

4: Vad var grejen med Veronica Maggio?

Fraseringen, framför allt. Två ord, andning, två ord till. Lade man hennes låtar omlott med exet Oskar Linnros sånger fick man också fram årets playlist – den ultimata skilsmässoskivan.

5: På vilket sätt var 2011 banbrytande?

Att Kina alltmer tog över världen var väl ingen nyhet. Inte heller att USA-imperiet falnade eller att Europa var på konstant dekis. Men att folkliga protester
i arabvärlden faktiskt fick effekter – det var banbrytande.

6: Tog Ola Lindholm kola?

Nej, enligt honom själv. Ja, enligt tingsrätten.

7: Varför trodde en bunt kristdemokrater att Mats Odell stod för den ljusnande framtid?

Därför att ingenting stringent hände i partiet och därför att Mats Odell liknar Gösta Bohman. Ingenting var så lockande i borgerliga kretsar 2011 som en riktig gammelmoderat.

8: Vem regisserade årets bästa svenska film?

Ruben Östlund. Som både skrev och regisserade »Play«.

9: Varför blev barnläkaren frikänd?

Eftersom domstolen inte med säkerhet kunde avgöra hur hög halt av tiopental som fanns i den avlidna flickans blod. Och om det verkligen var den åtalade barn-läkaren som gav sömn-medlet.

10: Vem titulerade sig själv rättfärdighets-riddarstormästare?

Anders Behring Breivik.

11: Vart tog Rick Falkvinge vägen?

Den burduse piratpartigrundaren lämnade efter fem år över parti-ledarskapet till Anna Troberg. Han lade till »politisk evangelist« på sitt visitkort och utsågs till en av världens 100 största tänkare av tidskriften Foreign Policy.

12: Varför kom västmakterna till rebellernas undsättning i Libyen men inte i Syrien?

Det kallas realpolitik och är den skitiga verklighet bortom uppblåsta deklarationer och fina ideal som styr världen. Machiavelli skrev om det redan på 1500-talet.

13: Var Silvias pappa nazist?

Kan vi inte bara vända blad?

14: Hur många procent av USA:s invånare ockuperade Wall Street?

Som mest var det 0,005 procent av befolkningen som protesterade mot bankerna i New York under parollen »Vi är de 99 procenten«.

15: Vem regerade i år?

Angela Merkel.

16: Hur många olika stavningar på Libyens nu avlidne ledare fanns det egentligen?

ABC News räknade till 112 stycken. I Sverige skrev Svenska Dagbladet »Gaddaffi«, DN »Khaddafi«, Aftonbladet »Gaddafi«, Expressen »Khadaffi« och Sveriges Radio »Kadaffi«.

17: Devalverades Nobelpriset i litteratur?

Nja, inte av de internationella reaktionerna att döma. Men alla svenska författare kan ju se sig i stjärnorna efter ett Nobelpris nu.

18: Varför tjatade alla om skilsmässa?

För att en röd bok titulerad »Happy, happy« gjorde skils-mässan till det nya svarta.

19: Varför valde de Håkan Juholt?

Lång historia kort: socialdemokrater på landet var sura på socialdemokrater i Stockholm, Pär Nuder sa nej, alla fick panik, högerfalangen splittrades, alla fick ännu mer panik. För längre svar: fråga Berit Andnor som var valberedningens ordförande och sedan dess inte hörts av.

20: Vem blev årets mest älskade idrottare?

Patrik Sjöberg. Från: kaxig rockstjärneattityd, stöddigt långa ben och arrogant som en prinsessa från Monaco. Till: de utsatta barnens beskyddare och modig som en Bamse med dunderhonung.

21: Vad var det vildaste en politisk vilde gjorde i år?

Stundtals var det ju svårt att veta om före detta sverigedemokraten William Petzäll fanns på riktigt eller inte. Och onekligen verkar han ha levt rätt vilt under året. Men ska sanningen fram så var det nog tidigare moderaten Anne-Marie Pålsson som i en bok drämde till Reinfeldt så det gjorde ont på riktigt.

22: Vem var det som hade lånat ut alla pengar till de skuldtyngda länderna?

I Europa lånade man av varandra. (Den strategin visade sig funka sådär.) I USA lånade man av Kina. (Heja kommunismen!)

23: »Jägarna« fick sin del två. Men vilken annan omtalad svensk uppföljare slog besökarrekord och nådde kritikernas bottennivå?

Nej, fel! Inte »Göta kanal«. Men däremot »Änglagård – tredje gången gillt.«

24: Vad betydde egentligen Anders Borgs vädermetaforer?

Att ekonomin inte går att styra, knappt ens påverka. Att vi är en liten ö i det stormande hav som behöver bra meteorologer och höga skyddsvallar och sedan får härda ut. Och sätta vår lit till en hästsvans som många moderater hoppas ska bli statsminister.

25: Okej, det här med bonusar – vad säger vi om det?

Kul debattämne men knappast något gemene man blir rik på.

26: Vilken stad skulle man inte nätverka i?

Södertälje.

27: Hur löste regeringen vinterns tågkaos?

Genom att utse SJ-ordföranden Ulf Adelsohn till syndabock. Vilket var två flugor i en smäll då Fredrik Reinfeldt länge har försökt hitta ett användningsområde för den gamle moderatledaren.

28: Vilka var egentligen apflickorna?

Det vet vi fortfarande inte riktigt. Men genom Lisa Aschans hyllade debutfilm fick vi en brutal glimt av tonårsflickors hierarkiska, hårda och hemliga värld.

29: Vilken var årets kvällstidningsrubrik?

»Storförlust trots psykchockskrigsattacken« i Sportbladet efter Skellefteås 5–2-vinst över Timrå.

30: Vad gjorde Maria Wetterstrand under året?

Twitterflirtade med timbroiten Johan Norberg.

31: Vad hände med den afrikanska staden Juba?

Plötsligt blev den huvudstad när Sydsudan utropades som självständig nation den 9 juli.

32: Vem var hjälten som tog herrlandslaget till fotbolls-EM?

David Weinefelt, 15 år och bollkalle. Det var han som låg bakom den blixtsnabba spelvändningen som resulterade i det avgörande 3–2-målet mot Holland.

33: Vem var Hagströmer, vem var Qviberg?

Hagströmer var han som läspade, Qviberg var han som inte trodde kvinnor var kompetenta. Deras skilsmässa när HQ Bank kraschade var näringslivets blodigaste.

34: Hur länge var Marcus Birro partiledarkandidat för kristdemokraterna?

I ungefär 923 minuter, eller lite drygt 15 timmar.

35: Varför blev Lars von Trier utkastad från Cannesfestivalen?

Han skämtade om judar och sa att han sympatiserade med Hitler »lite grann« på presskonferensen för filmen »Melancholia«. Demonregissören skyllde efteråt på dansk humor och dålig engelska.

36: Vad gjorde egentligen Fredrik Reinfeldt under året?

Bra fråga. Ledde en minoritets-regering med allt färre ärenden på agendan. Åkte först på däng av oppositionen, hade sedan ingen opposition alls. Vilade. Viktigast i hans verksamhet var, att döma av hans egna uttalanden, som vanligt besöken i verkligheten.

37: Vem sa ja till livet?

Liv Strömqvist. Fast hon sa nej till mycket annat i sin ABC-bok i serieformat »Ja till Liv«. Framför allt för-klarade hon världen. Som varför alla TV4-hallåor blir ihop med Niklas Strömstedt, varför Kaj Pollack skrattar med fittan och varför Göring är en mer omtänksam date än Goebbels.

38: Varför sa Annie Lööf att hon gillar Margaret Thatcher?

För att hon inte tyckte att det var relevant att ta in i bedömningen det där med att Thatcher faktiskt stöttade Pinochet. Och för att Lööf är 80-talist.

39: Och hur många resor till verkligheten gjorde då statsministern?

27 stycken.

40: Det här med euro, var det verkligen en så bra idé?

Nej, kanske inte det, men vi har ju fred i Europa, eller hur? Än så länge.

41: Varför fick ett av världens snabbast växande företag 100 miljoner av svenska staten?

För att centerpartiet har en fantastisk historia av industristöd. Eller kanske för att Luleås lobbyister tänkte sig att den norrländska kylan skulle brytas om det sociala Facebooks servrar hamnade i staden.

42: Vilken historisk händelse tog moderaterna inte på sig ansvar för?

Arbetslösheten 2006–2011.

43: Varför kom ingen ny säsong av »Mad Men«?

För att upphovsmannen, Matthew Weiner, inte ville släppa in fler reklampauser i reklamserien. (Men snart kommer säsong fem!)

44: Vad handlade News of the World-skandalen om nu igen?

Det beror på vem du frågar. Det invecklade svaret är väl: lögner, olaglig avlyssning, kändisskvaller, systemfel och girighet. Det korta svaret: dålig journalistik.

45: När blev Gustav Fridolin liberal?

18 januari 2011. Då målade det gröna underbarnet på DN Debatt upp en bild av Karl Staaff som politisk förebild och miljöpartiet som framtidens folkrörelse. Fridolin har ännu inte sagt om han har för avsikt att sluta sina dagar som Staaff. Alltså som en ljugande och fifflande stats-minister. Fortsättning följer.

46: När blev mannen onödig?

När motståndsgruppen »Moderat-männen« inte ens lyckades samla ihop sig till en demonstration mot Turteaterns »Scum-manifestet«.

47: Hur stor kan en bostads-bubbla bli innan den spricker?

Om detta tvista ekonomer. Vissa pratar såpbubblor, andra tänker mer ozonlager. Men man kan väl säga så här: nålsticket är inte långt borta.

48: Vilken var årets mest skruvade debatt?

Svår fråga, men den mellan bloggarna Isabella Löwengrip aka Blondinbella och Quetzala Blanco om hur mycket ångest man ska ha tillåtelse att visa offentligt var ju rätt märklig.

49: Fick Natalie Portman en Oscar för att hon ångest-onanerade?

Det kan ha varit så. Självskadebeteende, onani, lesbiskt sex och arrogant man har länge varit framgångsrika ingredienser för att sälja en historia.

50: Vilken gammaldags singel passade bäst som soundtrack till kravallerna i England?

»Anarchy in the UK« med Sex Pistols som A-sida. »Shoplifters of the World Unite« med The Smiths som B-sida.

51: Vilka spelade huvud-rollerna i den grekiska tragedin?

De grekiska medborgare som i skepnad av Oidipus kom hem till staten och upptäckte att de dödat sin pappa (slutat betala skatt) och gift sig med sin mamma (fortsatt strunta i skatten).

52: Hur var egentligen Zlatans självbiografi?

Som Askungen, fast utan sko och prins.

53: Vad var det mest sorgliga i hela Julian Assange-historien?

Antagligen inte smutskastningen av det svenska rättssystemet, utan den kollektiva suck som hördes när den fria vänstern upp-täckte att det som framstått som en strålande ljusglimt i un-der-gångens tid visade sig vara ett svart hål av konspirationsteorier.

54: Exakt när blev Slussen en riksangelägenhet?

När Benny Andersson klev in på scenen.

55: Varför lyssnade inte riksbanksdirektionen på Lars E O Svensson?

För att han ritade konstiga kurvor på mötena som inte alls stämde överens med riksbankschefens Stefan Ingves magkänsla.

56: Vilken var årets bästa bok?

»Grand final i skojarbranschen«. Den som trodde att Kerstin Ekman var en trygg, gråhårig berättare med förutsägbart goda historier fick tji. Hon är nämligen en nyskapande, småelak, glammig och briljant författare, som vägrar inrätta sig i en genre.

57: Vad hette årets hjälte i fotbollslandslaget?

Marie Hammarström, som gjorde 2–1-målet i VM-brons-matchen mot Frankrike.

58: Minns någon vad den socialdemokratiska kriskommissionen kom fram till?

Nej. Men visst hade den några skrivningar om att det vore bra om partiet kunde enas?

59: Hur kunde koldioxidutsläppen öka mer än någonsin?

Fråga Carl Bildt. Han kan det mesta.

60: Vad ska man säga om Vladimir Putin?

Att han till sist åtminstone insåg att det inte var någon idé att leka kurragömma på premiärminister-rummet längre. Omvärlden hade genomskådat historiens mest genomskinliga skenmanöver och Putin erkände: Ja, jag tänker bli president en tredje mandatperiod också.

61: Hur snabbt simmade Therese Alshammar?

24,14 sekunder tog det för divan från Solna att simma hem VM-guldet på 50 meter frisim i somras. Det är 2 meter i sekunden eller 7,5 kilometer i timmen. Eller enklare uttryckt: ett bragdguld.

62: Fick sverigedemokraterna något inflytande över politiken?

Ja. Men inte så mycket i riks-dagen som i den offentliga debatten.

63: Förutom mutor, vad bestod Göteborgs-andan av?

Två delar Göran Johansson och en del Ingvar Oldsberg. Och så Lisebergskaninen som drink-paraply.

64: Vad fick den svenska kronan att gå från skvalpvaluta till den nya schweizerfrancen?

Rädda kapitalister som hellre fick noll realränta på sitt kapital i Sverige än köpte statspapper från Sydeuropa som dagen efter riskerade att vara dass-papper.

65: Hur gick det med den arabiska våren?

Tunisiens diktator Zine El Abidine Ben Ali kastades ut och flydde till Saudiarabien, Egyptens Hosni Mubarak störtades och åtalades för brott mot sin egen befolkning, Libyens Muammar Khadaffi jagades in i ett rör och sköts ihjäl av rebellerna. Sedan blev det höst.

66: Vad lärde vi oss av skoldebatten?

Att det alltid finns mer än ett svar på en fråga.

67: Vem fick Christine Lagarde städa upp efter?

Dominique Strauss-Kahn. Den tidigare franska finansministern Lagarde tog över på Internationella valutafonden, IMF, efter att DSK gett sig på en hotellstäderska.

68: Vilken ö lärde vi känna under året?

Utøya.

69: Vilken var årets bästa låt?

PJ Harveys »Let England Shake«.

70: Vill äldreminister Maria Larsson vårdas av Carema Care?

Den frågan fick aldrig något riktigt svar. När Maria Larsson svarade på om hon skulle vilja placera sina egna föräldrar på något av Caremas hårt kritiserade äldreboenden sa hon: »Jag skulle vilja titta på och besöka boendet först.« Vår stilla reflektion: Är det inte just det som man ska ha kontroll-instanser till?

71: Var Håkan Juholt mytoman?

Bra fråga. Vi tänkte ställa den till honom, men litar inte riktigt på svaret.

72: Skulle inte jorden ha gått under 11-11-11?

Domedagsprofeterna var lite överilade, rätt datum ska – enligt mayaindianernas gamla kalender – vara den 21 december 2012. Klockan 11.11. Därav misstaget.

73: Vad krävdes för att bli en republikansk presidentkandidat?

Åsikter strax höger om Djingis khan och helst en komprometterande bakgrund.

74: Varför lyckades ingen komma åt Anders Borg?

Bra fråga. Särskilt forskarna undrar. I år brydde han sig inte ens om dem.

75: Vem var »en Rimbaud med Marshall-förstärkare«?

Patti Smith, enligt juryns motivering till årets Polarpris.

76: Hur många dagar satt journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson häktade i Etiopien?

De greps den 1 juli och har vid den här tidningens utgivning suttit häktade i 165 dagar.

77: Vilket lands socialdemokratiska parti imploderade faktiskt totalt?

Israels. Efter att försvarsminister Ehud Barak lämnade sossarna och startade ett eget parti tillsammans med sina ministerkollegor.

78: Varför blev vi rädda för dvärgbandmasken?

Det var rävarnas fel. Eller rättare sagt mårdhundarnas, som var de som tog hit parasiten. Men kanske ska man ändå skylla på sorkarna, som var de som åt mårdhundarnas avföring och sedan lät sig bli uppätna av rävarna. Hur som helst djurens fel.

79: Vilket var årets roligaste bröllop?

»Bridesmaids«.

80: Kunde man likna Sannfinländarna med sverigedemokrater?

Jodå. De är båda kritiska mot in-vandring, islam och EU, och har företrädare som vältaligt kan framföra sina budskap. Båda partier har också medlemmar som uttrycker åsikter om att de finländska torgen är fulla av negergubbar och att muslimer är det värsta hotet någonsin mot Sverige. Skillnaden är att Sann-finländarna är populära. I årets val fick de bara en dryg procentenhet färre röster än det största partiet.

81: Vad betydde det att göra en Victor Muller?

Drivas av optimism till den grad att det övergår i självskade-beteende.

82: Vem blev Danmarks första kvinnliga statsminister?

Socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt. I folkmun kallad »Gucci-Helle«.

83: Hittade Lundin någon olja i Ogaden?

Fråga Carl Bildt. Han kan ju det mesta.

84: Var alla kvinnor pedofiler?

Nej, men ett litet gäng kvinnor med förkärlek för barnporr avslöjades i Dalarna.

85: Förändrade verkligen Steve Jobs världen?

Nej, det kan man nog inte säga. Men han gjorde fina datorer, stora som små.

86: Varför pratade alla om Pär Nuder?

För att han var 2011 års Margot Wallström.

87: Ljög Knausgård?

Nej. Karl Ove Knausgård skriver romaner och en roman kan inte ljuga eftersom den inte utger sig för att säga sanningen.

88: Blev Amanda Svensson mer känd än sin pappa?

Ja, definitivt. Nuförtiden är det journalisten Per Svensson som är släkt med författaren Amanda Svensson, inte tvärtom.

89: Vari låg logiken att åtstramningströtta spanjorer röstade fram en konservativ regering som ville strama åt ännu mer?

Teoretisk fråga som kräver existentiellt svar. Kanske är människan inte rationell, ändå.

90: Vad var det med 40-talister och träd?

Medelst skägg och trubadursång skulle de skydda vännerna från växtriket ifrån skogshuggartokiga och giftinplanterande 60-talister.

91: Vem sörjde Harry Potter?

Filmbranschen. Efter att ha delat upp den sista boken i två filmer gick det inte att dra ut på merförsäljningen längre. Den mest inkomstbringande filmsviten någonsin kom till slut till sitt slut.

92: Var 2011 ungefär som 1932?

Pessimisterna betraktar ju saken så, ja. Högerextremism, ekonomisk kris, sociala klyftor, nationalistisk frustration. Ännu oklart om det är ett realistiskt sätt att se på saken.

93: Varför skrev Syriens revolutionärer sina budskap på baksidan av banderollerna?

För att kunna lägga upp demonstrationerna på internet utan att visa sina ansikten.

94: Varför August-belönades Tomas Bannerhed för »Korparna«?

För att hans sorgliga skildring av ett närtida bondelandskap på dekis var mycket samtida. Samt för att fågelskådning var trendigt.

95: Var det så att Carl Bildt ljög?

Ja. I oktober sa han i »Skavlan« att Lundin inte gjorde affärer i Etiopien under den tid han satt i företagets styrelse. Sveriges Radio avslöjade det snart som en bluff – styrelsen gjorde bland annat under Bildts tid en studie för att etablera sig i Etiopien. Bildt ändrade sedan sin version och sa till Expressen att man diskuterat Etiopien när han satt i styrelsen.

96: Hade William fått sin Kate om han inte hade varit prins av Storbritannien?

Forskarna är oeniga.

97: Vad var roligast med Håkan Juholt?

Att han trodde att han tjänade på att vara i konstant sms-kontakt med Expressens reporter Niklas Svensson. Pressekreterare? Nixpix!

98: Hur kunde AIK slå ut HV71?

Gud övergav segermaskinen från bibelbältet.

99: Vad mer än historierevisionism höll Sofia Arkelsten på med under året?

Puh! Den här kräver verkligen betänketid. Eh … jo … nä … Modera-ternas partisekreterare gjorde inte så mycket mer.

100: Hur många svenskar fick egentligen matkassar levererade hem till dörren?

Åtminstone det fåtal personer på Handelns Utredningsinstitut som utsåg matkassen till årets julklapp.

101: Efter Libyeninsatsen, nu måste man väl ändå kunna sälja Jas 39 Gripen?

Ja, uppenbarligen. Frågan är bara hur mycket klockor, choklad och ost vi måste kompensationsköpa av Schweiz.

102: Vad var konstigast med Laleh?

Att hon gjorde den tveklöst bästa coverinspelningen i »Så mycket bättre«. Vem hade trott att flumsångerskan skulle få till en briljant version av Eva Dahlgrens »Ängeln i rummet«.

103: Hur var konjunkturen för privati-seringar?

Helt okej. Medierna drog på rejält med skandaler och problem, men de politiska alternativ som föreslog andra lösningar än dagens ansågs inte trovärdiga.

104: Vann rätt bror partiledarstriden i Labour?

Antagligen inte. Men »Red Ed« hade fackföreningarna på sin sida och spelade upp ett svek-drama av bibliska dimensioner mot David. Akt två kommer bli kul.

105: Vad är Italien utan Silvio Berlusconi?

Som matlagningsprogrammen utan Per Moberg.

106: Kan vi enas om att 2011 inte var kärnkraftens år?

Ja, men säg inget till Jan Björklund. Fakta som Fukushima, tyska folkets motstånd och en dammsugare i reaktorn i Ringhals har utbildningsministern mycket svårt att plugga in.

107: Hur smarta var börsrobotarna?

Smartare än finansmarknadsminister Peter Norman.

108: Vad krävdes för att en SNS-rapport skulle bli läst?

Att den yppade möjligheten att man kunde föra fram ett uns kritik från vänster. Och att den samlade näringslivsmaffian sedan gick i taket över detta påstående.

109: Vad bytte Kairos tunnelbanestation »Mubarak« namn till?

På röda linjen, efter nationalhjältarna Orabi, Nasser och Sadat, ligger numera stationen »Martyrerna från 25 januari-revolutionen«.

110: Okej, menar ni verkligen att regeringen inte kom på några nya idéer 2011?

Ja. (Men de tillsatte en kommission som ska göra det.)

111: Vad är sannolikheten för att Victorias bebis visar sig vara två?

Möjligheten för tvillingar är delvis genetiskt betingad, delvis beroende av andra omständigheter. Det finns ett visst samband mellan kvinnans ålder och tvillingar, liksom ett samband mellan provrörsbefruktning och tvillingar. Vad detta säger om Victoria och Daniel är dock höljt i kungligt dunkel. En populär, men obekräftad, förklaring till det som ansågs vara en ovanligt stor gravidmage är att hovet helt enkelt bluffat om vilken vecka kronprinsessan är i.

En ensam man i blå keps väntar vid den upplysta busskuren. Det är snart midnatt och Basi Hassan är på väg hem till Rosengård. Då smäller det. Ett bildäck? Eller en bomb? Så känner han blodet på tröjan, hur det rinner längs benet. Sedan smärtan, ett skott! Han famlar med mobilen, försöker ringa sin syster men fingrarna lyder inte. Han stapplar iväg genom de tomma gatorna, medan högerskon fylls med blod. Vid bensinstationen på Ystadsvägen – en polisbil. Basi höjer armarna och ropar. När poliserna kommer fram segnar han ner.

Han överlever, kulan har inte träffat några vitala organ. Men efter det vågar han inte gå ut när det är mörkt, han kurar hemma i lägenheten. Om nätterna har han svårt att sova. Han flydde krigets Somalia. Inte kunde han föreställa sig att han skulle bli skjuten här.

Ett par timmar före mordförsöket: en blek, mager man i sitt vardagsrum; han påminner om en fågel där han sitter böjd över sin laptop. Det är Peter Mangs, 38. Lägenheten är pedantiskt inredd. Inte ett dammkorn stör ordningen. Kuddarna med zebramotiv ligger i perfekt symmetri i den bländvita soffan. På ena väggen hänger en silvrig elbas, på den andra ett diplom – svart bälte i kampsport. I en hylla ligger en dvd – »Natural Born Killers«. På träbordet i köket, format som en elbas, står en mugg med texten »Glock«. En pistol av samma märke, en 9 mm Glock 19, ligger i det musgrå vapenskåpet i hallgarderoben.

Peter Mangs laddar upp en hemproducerad musikvideo på sitt Youtube-konto. Man ser bild efter bild på elbasar han byggt. Och hör spröda bastoner. Han spelar en ödesmättad melodi på en av sina basar. En cover på Stanley Meyers »Cavatina«, soundtracket till filmen »Deer Hunter«.

Drygt en vecka efter skottet mot Basi Hassan skjuts ytterligare en man som väntar på bussen i Malmö. Dagen därpå kallar polisen till presskonferens – en serieskytt härjar i staden. Gärningsmannen kan ligga bakom 15 skottdåd och offren är nästan uteslutande av utländsk härkomst.

– Inget ärende i hela polismyndigheten är viktigare än detta just nu, säger Per Lidehäll vid länskriminalpolisen.

Han vädjar om tips från allmänheten.

Mediebevakningen blir intensiv. Det hålls en demonstration mot våldet och bara timmar senare beskjuts en av deltagarna, skräddaren Naser Yazdanpanah, genom fönstret på sin lokal. Skottet bommar och Naser, som tror att det är en stenkastare, springer ut och konfronterar mannen. Som skallar Naser och flyr.

Paniken sprider sig. Många invandrare, men även andra malmöbor, håller sig helst inomhus. Om kvällarna är gatorna ödsliga, tomma bussar åker förbi hållplatser där ingen väntar.

Det dras paralleller till John »Lasermannen« Ausonius. Sverigedemokraterna har just kommit in i riksdagen. Finns det främlingsfientliga motiv? Är gärningsmannen rasist? Samtidigt strömmar tips in till polisen. Ett av dem bär frukt.

Så småningom grips Peter Mangs och häktas mot sitt nekande för mord och fem mordförsök. Fler brott läggs till anklagelserna och utredningen växer till en av de största sedan Palmemordet. Han har nu suttit häktad, misstänkt på sannolika skäl, i över ett år.

Det här är berättelsen om den misstänkte seriemördaren och hans värld.

Året är 1985 och Peter är 13 år. Frisyren är uppkammad och uppsynen grubblande, lite glåmig. Han går i klass 7C på Hermodsdalsskolan och betygen är bra. Fyror i det mesta, femma i musik och engelska. Klasskamrater beskriver honom efteråt som »skärpt och lite inbunden« och minns hans stolthet över släktskapet med skådespelaren Sune Mangs.

En detalj sticker ut: när Peter var ett år opererades han på lasarettet i Lund för en skallskada och två små hål borrades i hans kranium. Berättelsen om ingreppet måste ha gjort intryck, för senare kommer han att tro att det gjort honom unikt begåvad, men nu är det mest ett sätt att göra sig lite märkvärdig inför klasskamraterna.

– Jag kunde sjunga »Mangs har hål i huvet, Mangs har hål i huvet« men han sa bara nåt taskigt tillbaka och garvade. Vi skämtade ganska friskt, han blev inte stött eller så, berättar en klasskamrat.

Peter bor med sin mamma på Gånglåtsvägen 61 i Lindängen, ett miljonprojekt med gistna huskroppar från sjuttiotalet. Vardagsrummet liknar en antikaffär med porslinshundar och prydnadsföremål huller om buller på hyllorna. Peters rum är raka motsatsen, ordningsamt och välstädat. På skrivbordet – en Commodore 64, favoritspelet är Ghost n’ Goblins. Här finns också en förstärkare och en elbas, en röd Aria Pro med aktiva mickar. En present från pappan, som Peter träffar ibland på loven. Föräldrarna är skilda sedan många år, och pappan bor i Filipstad omgift med nya barn. Mamman hamnade i Malmö med Peter och den sju år äldre systern.

– Mamman jobbade som servitris, det blev många sena kvällar, berättar systerns bästa vän som minns stämningen i hemmet som »spänd«.

Storasystern tar ofta hand om Peter och syskonen står varandra nära, men hon är på väg bort.

När sjuttiotal blir åttiotal tar systerns liv en farlig vändning. Tillbaka i skolan efter sommarlovet i åttan är hon som förvandlad, minns klasskamrater. Borta är den blyga flicka som tittade ner i marken – nu har hon smink och läderväst. På kvällarna hänger den 14-åriga systern med betydligt äldre raggare. Ibland är hon ute hela nätterna, en gång försöker hon rymma till Stockholm.

Efter högstadiet börjar hon med tunga droger. Därmed försvinner den person som kanske står Peter allra närmast. 1986 är systern registrerad av myndigheterna som »utan fast hemvist«. Några år senare dyker hon upp hemma hos barndomsvännen. Systern berättar att hon vill sluta knarka och ber om att få stanna ett par dagar för att »tända av«.

– Men jag hade småbarn och sa att det inte gick, säger systerns vän i dag.

Den 2 februari 1990 går systern bort, 24 år ung. Peter Mangs, 18, ringer sin pappa som emigrerat till USA för att berätta den tunga nyheten.

– Det här var ett kolossalt slag för Peter. Hans enda viktiga vän, eller kamrat, att hon gick hädan, har pappan sagt till Expressen.

Peter Mangs lämnas själv. Ensam i världen.

En av Peters bästa vänner frågar honom om systerns död.

– Det måste ha varit tufft?

Svaret blir kort och sammanbitet:

– Det är en sorg, jag hatar henne för det.

Musik blir vägen framåt. På provspelningen till Heleneholmsgymnasiets musiklinje köar de förhoppningsfulla med sina instrument. Peter Mangs är nervös men gör intryck på juryn.

– Peter bara gick in och körde! Han var fantastiskt bra. Självklart kom han in, berättar en musiklärare.

På Heleneholm upplever Peter en lycklig och harmonisk tid. Han träffar en flickvän och lirar i ett dixieband. Under ett prov skolkar bandet och klättrar upp på taket med sina instrument. Där spelar de gladjazz medan skolgården fylls av elever och lärare. Från taket ser de att till och med rektorn står och klappar takt!

Peter lyssnar på jazz, soul och funk och utvecklas snabbt: »Extremt bra på harmonilära«, »tekniskt briljant« och »älskade elbas över allt annat«, minns lärare och elever. Men han kunde brusa upp, särskilt om en elbas hanterades ovarsamt.

– Instrumenten var heliga för Peter, säger en elev.

Redan i gymnasiet börjar han bygga elbasar. Den första han fixar till är en Sigma M Fenderkopia.

– Jag hade fått den av en hashrökande rastasnubbe som glömt den i replokalen. Peter lånade den. Sedan gick han till biblioteket, lärde sig allt om instrumentet och byggde om basen. När jag fick tillbaka den lät den superbra, säger en vän och sammanfattar:

– När Peter gick in för nåt gjorde han det till hundra procent.

Mangs har även lite udda intressen, som ockultism och auraläsning.

– Ett tag talade han mycket om en kinesisk metod för att se personlighetsdrag i folks ansikten. Han sa att hans utstående läpp tydde på att han var en aggressiv människa. Jag invände att metoden inte funkade, Peter var ju aldrig våldsam, berättar en god vän.

Efter gymnasiet fortsätter Peter på jazzinriktade folkhögskolan Fridhem i Svalöv, sedan går han en snickeriutbildning på Vingaskolan för att bli en bättre basbyggare. Vid den här tiden finns inga tecken på rasism, tvärt om. Första egna lägenheten ligger vid symbolen för mångkultur i Malmö, Möllevångstorget.

– Peter drogs med i det mångkulturella, han valde att bosätta sig på »Möllan« för han gillade det. Han lyssnade på världsmusik och spelade i ett kubanskt band ett tag. Sa han nåt om rasism så var det att folk som är rasister är idioter, säger en vän.

– Han var en bohem ut i fingerspetsarna. Några år efter gymnasiet sågs vi och jag frågade: » Har du lämnat in deklarationen?«. »Nä, vad är det?« sa han. »Deklarationen, skatten. Du måste ju lämna in en sådan«, förklarade jag. »Allt sådant kastar jag«, svarade han.

Baskarriären går så småningom i stå. De elbasar Mangs bygger är bra, men han är ingen entreprenör och lyckas inte marknadsföra dem. Han gör gästspel i olika band – bland annat Agurk Players som senare ska bli Damn!, Timbuktus kompband – men blir aldrig långvarig. Begåvningen är det inte fel på, men kanske är han lite för egensinnig för att bli framgångsrik? Det vittnar många om, men bilden är inte entydig.

– Jag tyckte helt enkelt om honom. Han var rolig och oskrytig för att vara så bra på bas, säger en musiker.

Överlag präglas Peters nittiotal av musiknördande, bohemeri och arbetslöshet.

1996 flyttar han till sin pappa i Florida, för att pröva lyckan där. Han bor i pappans villa och blir försörjd av honom, medan han »bondar med musiker« som han beskriver det för en vän han ringer från USA.

Men livet i Amerika blir en besvikelse.

– Allt där borta är plast, till och med gräsmattorna är konstgjorda, säger Peter Mangs till en vän när han återvänt till Malmö vid millennieskiftet.

Han är förändrad, upplever flera personer i hans närhet. Åren i USA har gjort honom dyster. Peter är snart 30 år och passar inte riktigt in någonstans. I en skivbutik möter han en gammal vän, en musikerkollega som gjort karriär:

– Du har ju allt, fru, barn och ett jobb du tycker om, jag har inget, säger Peter.

Efteråt uppfattar vännen Mangs som förvandlad där i början av 2000-talet. Från en glad bohem som spelar dixie och funk till en ensam kuf – bitter på människor och samhället.

– Jag tror att minnen från hans barndom kom ikapp honom trots att han sa att han inte brydde sig, säger vännen.

Med sig hem har Peter Mangs en EP – »Earthshaker« – som han spelat in i Fort Lauderdale, USA, och själv gett ut. Omslaget är rosa och pryds av en svartvit bild på Mangs. Över ett softat Tom Petty-inspirerat ljud sjunger han om längtan efter kärlek och närhet. Men där finns mörkare stråk. Han sjunger att han är ett monster: »My face is dirty, my eyes can’t see, You wash my hands, the Devils hands.«

I ett mejl från den här perioden utvecklar han sina tankar om sig själv. Han fäster stor vikt till barndomens skalloperation och menar att den gjort honom till unikt begåvad, men också främmande från andra människor.

»Jag skulle hellre kalla mig ett medvetet djur än en civiliserad människa«, skriver han.

Han tar upp basbyggarkarriären, men kan inte försörja sig på den. Vad göra? Han börjar på sjuksköterskeprogrammet hösten 2002, men hoppar av redan till våren. Han söker ett sammanhang. Blir fascinerad av våld och vapen. Går med i en skytteklubb.

Strax före jul 2002 får han vapenlicens. Han köper en tävlingspistol och det militära handeldvapnet Glock 19.

Gånglåtsvägen 46, den 16 juni 2003.

Kiarash Effatian vrider långsamt om nycklarna, öppnar dörren och blickar in i sin fars lägenhet högst upp på Gånglåtsvägen 47. Pappa Kooros är död, kroppen bortförd. »Ett naturligt dödsfall«, sa polisen när han kvitterade ut nycklarna. De hade tagit sig in på uppmaning av Kiarashs syster som oroade sig för vart pappan tagit vägen.

Från vardagsrummet kommer en underlig lukt. Där står datorerna, pappans älskade hobby. Och där – den citrongula soffan, dränkt i blod. Det har hunnit bli brunt nu, ett par dagar har gått. Kiarash sätter sig på en stol. Ser blodpölen på golvet, säkert flera liter. Han andas tungt, nu kommer tårarna. Sedan går han runt i lägenheten lite på måfå, startar datorerna och kollar i dem, tar på handtag och föremål.

Det är för mycket blod, tänker Kiarash.

När han ringer polisen och frågar om blodet får han beskedet att det är vanligt vid naturliga dödsfall. Polisens patrull på plats och läkaren som skrivit dödsattesten har helt missat att fadern skjutits. Lägenheten är en mordplats.

– Jag gick säkert runt i en timme utan att veta att jag just då förstörde viktiga bevis. Det är smärtsamt än i dag, jag är förbannad. Hur kan man i flera dagar missa att någon skjutits till döds?

Och nästa månad sker ytterligare ett mord. På samma gata, med samma vapentyp.

Gånglåtsvägen 35, den 28 juli 2003.

Farias al-Sharia, 23, får en kula i bakhuvudet utanför sin lägenhet, när han är på väg till jobbet på Swedish Match. Mördaren står och väntar bakom en blå branddörr, men när ambulansen kommer har han redan försvunnit bort över innergården, samma innergård som Peter Mangs växt upp på tjugo år tidigare.

Mordutredningarna leder ingenstans.

Peter börjar träna kampsport. Lokalen ligger ett kvarter från Gånglåtsvägen. Därinne lyser skarpa lysrör över vita väggar prydda av en koreansk flagga. Det stinker av svett. Svartklädda i en halvcirkel står Usama, Haydar och Nasrallah och ser på »Mästare Lejon«, mörkblond och brednackad, som kontrar ett utfall från en blek senig man, med en serie slag och kast. Den senige far runt som en trasdocka för att till sist landa hjälplös på mattan. Sedan är det elevernas tur att försöka.

– Skrik högre så får ni kraft! ropar den brednackade.

Den senige är Peter Mangs och »Mästare Lejon« hans barndomsvän, tillika grundaren av en koreainspirerad kampsport. Filosofin går ut på att »alltid vara ärlig, hjälpsam och visa respekt för alla människor oavsett personens ras eller kultur«. På klubben tränar ett 50-tal elever från 22 länder. Som kassör kan Mangs föra in integrationsstöd från kommunen i bokföringen. Han avancerar till instruktör med svart bälte.

– Peter hade aldrig problem att umgås med folk från andra kulturer, berättar en tränare.

På det jobb Mangs får 2004, som tandtekniskt biträde, träder emellertid en annan bild fram, Personalen lyssnar på P4 Malmöhus.

– Så fort det var nåt om Rosengård eller invandrare så reagerade Peter och kallade dem för apor. Men ingen tänkte mycket på det, han sa ofta lite konstiga saker, säger en arbetskamrat.

Peter pratar ofta om vapen och kampsport. Ett annat återkommande samtalsämne är »Lasermannen«, John Ausonius. Han har läst Gellert Tamas bok om Ausonius och rekommenderar den gång på gång till kollegerna.

– Peter beundrade Ausonius, säger arbetskamraten.

Det är svårt att få ihop bilden. Kampsportaren som flera gånger i veckan sparras med Usama, Nasrallah och Heydar – skulle han vara hatisk mot invandrare? En människa som gastar om »förortsapor« på dagarna och tränar invandrarungdomar på kvällarna måste ha en speciell kameleontisk kvalitet. Och när han väl uttrycker främlingsfientlighet är det som en brölig vardagsrasist, inte som en extrem ideolog eller fobisk hatare.

Desto större tydlighet finns det hos andra drag han utvecklar: asocialiteten och viljan att känna sig utvald. På anställningsintervjun ber han att få arbeta avskilt, med så lite kontakt som möjligt med andra. Han sköter jobbet, men beter sig excentriskt. Kommer en halvtimme före alla andra och går en halvtimme före arbetsdagens slut för att slippa möta någon i omklädningsrummet. Till en kollega lånar han ut sin favoritfilm »American Psycho«.

– Man fick en känsla av att han tyckte att han stod över oss andra. En svagt hotfull känsla som är svår att sätta fingret på. Det kändes som om det fanns en undertryckt aggression hos honom, till och med ett förakt för oss andra, att han såg sig som en övermänniska, säger en arbetskamrat.

Och så är det jakten på en diagnos.

– Han framhöll ofta att han hade Aspergers syndrom, men det blev lite konstigt när han kunde vara väldigt social ibland. Hade han inte sagt något om det hade jag inte gissat att han hade sådana problem, berättar arbetskamraten.

Peter ställer diagnos på sig själv. Han skriver på sin Youtubekanal: »Jag har Aspergers syndrom, men jag lider inte av det.«

Han köper en bostadsrätt på Korsörvägen i centrala Malmö, med pengar från pappan. På ytan verkar det som att saker och ting ordnat upp sig: jobb och lägenhet. Ändå inte.

Peter söker sig till föreningar och möten för aspergare, berättar en person som har syndromet och som träffade Mangs ofta. Det är i dessa samtalsgrupper Peter möter den man som blir hans närmaste vän, vi kan kalla honom Tomas. Det är en säregen vänskap. Deras råa jargong upprör andra aspergare. Det pratas om skämt som spårar ut och att Peter är en »känslokall psykopat«.

– Men de två passade på något märkligt sätt bra ihop. De pratade ofta om extrema saker. Tomas idol och helgon var Muhammed Khadaffi, säger deras gemensamme bekant.

Kvinnor är ett annat samtalsämne för duon. De är övertygade om det enda sättet att nå framgång där är dyra bilar och statussymboler. Peter berättar att han nu helt inriktat sig på ryskor som han fått kontakt med på nätet.

– Jag träffade honom på biblioteket en gång, då visade han bilder på en ryska som skulle komma hit. Men jag tror aldrig hon kom, säger en man med aspergers som kände Mangs.

Ett slutet nätforum för aspergare ger en inblick i Peters värld. Där skriver han om sitt hat mot psykologer och präster. Han raljerar över andra aspergare och hävdar att han tränat bort syndromets negativa sidor, som svårigheter att förstå det sociala spelet, men behållit fördelarna, sin begåvning. Han står över de andra.

En kväll sitter Peter och Tomas i baksätet på en bil på väg till en av alla aspergerträffar. Av misstag hamnar de i området Holma där många invandrare bor. Med på färden är också den gemensamme vännen.

– Jag tyckte vi skulle stanna och fråga om vägen men Peter och Tomas hetsade om att det skulle vara hotfullt med några ungdomar som stod där, att de var ute efter att slå oss på käften. De triggade i gång varandra, berättar vännen.

När mannen hörs av polisen fyra år senare återkommer utredarna till den här bilfärden. Och enligt åklagaren är det mellan Mangs bostad och Holma som Peter samma år, efter tre års uppehåll, återigen riktar sitt vapen mot en människa och trycker av.

Kroksbäcksstigen, den 28 november, 2006.

En blykula lämnar en 22-kalibers pistol med en hastighet av 300 meter i sekunden och slår in i pannbenet på en 16-årig pojke och fortsätter in i hjärnan. Pojken, som är på väg till en fotbollsträning, överlever men kulan i hans huvud kan inte avlägsnas. Efterhand bäddas den in i ett lager av ärrvävnad.

Så går två och ett halvt år. Våren 2009 meddelar Peter Mangs att han vill sluta på jobbet. Som skäl anger han att han »inte orkar med det sociala längre«. Men i stället för att säga upp sig sjukskriver han sig. När det ringer från jobbet lyfter han inte på luren utan svarar per mejl att den enda platsen han trivts på är källaren och att han nu söker »en tystare plats« för att slippa »allt ljud och tomprat«.

Kampsportsklubben har han redan släppt. Steg för steg går han mot tillvarons marginaler. Han berättar i ett mejl att han nu utreds av ett neuropsykiatriskt team för att få sin asperger bekräftad.

Fortfarande sjukskriven far han i juli på semester till Florida.

En glimrande vit Mercedes speedar längs den breda, raka motorvägen under brinnande sol. Vid ratten sitter Peter Mangs, i passagerarsätet bäste vännen Tomas. Peter skrattar bakom sina stålbågade glasögon – kanske åt ett skämt, kanske är han bara lycklig?

De kör kors och tvärs genom den amerikanska sommaren. Ser unga kroppar röra sig mellan palmerna, känner doften av tång och sälta från Atlanten. En natt stiger en plym av eld mot blåsvarta himlen – en rymdfärja har lyft från Cape Canaveral.

Mellan varven bor de hos Mangs pappa i Boca Raton, ett stormrikt kustsamhälle.

I det bildspel som Peter publicerar på Youtube målas semestern upp som en härlig roadtrip. Men man kan ana en annan resa – in i galenskap och förvirring.

Peter och »Tomas Muhammed Kadaffi« talar om seriemördare och psykopater. Peter tar också andra fotografier, inte avsedda för publicering. Bilder på Tomas i en vapenbutik. Bilder på Tomas när han skjuter med prickskyttegevär. Ett fotografi föreställer en ödla med uppfläkt buk. Reptilens blod rinner längs ett golv av sten.

Det är bilder från Peter Mangs värld, vad han ser genom sina blyertsgrå ögon.

Efter sommaren återvänder han till Malmö.

Skrävlinge kyrkoväg, den 10 oktober 2009.

Mörker höljer trädens grenverk, gravstenarna och grusgångarna som ringlar kring den gamla kyrkan. Bara det vitkalkade klocktornet är upplyst.

Alldeles nyss satt två unga människor och pratade i en vit gammal Renault på parkeringen. Nu kämpar de för livet. Hon befinner sig i passagerarsätet, skjuten i huvudet. Han är träffad i huvudet, bröstet och armen, men har ändå lyckats öppna bildörren och stappla iväg. Nu lunkar han längs cykelbanan för att hämta hjälp. Framme vid Herrgårdens bostadslängor förlorar han med-vetandet.

När Xhafer Dani, 21, vaknar ur koman en månad senare får han veta att hans vän, Trez West Persson, 20, inte överlevt. Först när polisen kört sitt huvudspår i botten – att det handlar om en kriminell uppgörelse riktad mot Xhafer Dani, som tidigare dömts för rån – väcks tanken om en ensam mördare.

Vid lucia blir den psykiatriska utredningen om Peter Mangs klar. I ett mejl uttrycker han sin belåtenhet: »Läkarna går på min linje, jag har asperger.« Men kretsarna för människor med syndromet har han redan lämnat. Han tycks hela tiden söka efter något nytt som kan bekräfta känslan av utanförskap, eller kanske ovanförskap. Att han är utvald.

Han hittar ett nytt sammanhang. En plats för människor med en världsbild som går stick i stäv med den i samhället etablerade. Han registrerar sig på Vaken.se, forum för den så kallade Sanningsrörelsen, som framför konspirationsteorier om att en mystisk elit, inte al-Qaida, låg bakom 9/11.

I sina första inlägg oskyldigförklarar Mangs terroristen Timothy James McVeigh som 1995 dödade 168 människor i ett sprängdåd i Oklahoma:

»Med stor sannolikhet samma elit-idioter som ligger bakom detta verk … Ondska kallas det visst …«

Han tycks ta till sig den paranoida rörelsens centrala begrepp NWO, eller New World Order. Tanken att världen styrs av ett hemligt, ofta judiskt, etablissemang. När han på nätet kommenterar science fiction-filmen »I Legend« med Will Smith framträder hans tankevärld:

»Den svarta vetenskapsmannen räddar världen från vitt hat och inför ett multikulturellt samhället, och filmskaparen är judisk – ren propaganda. Åt helvete med NWO.«

Peter blir aktivist. Han står på Gustav Adolfs torg i ruggigt väder och delar ut stenciler som gör reklam för ett föredrag av Niels Harrit, en av dem som ifrågasätter den vedertagna bilden av 9/11. Han är sjukskriven. Han är ensam. Han cyklar ofta omkring till synes på måfå, noterar grannar. Han övar intensivt på skjutbanan i Limhamn. Flera gånger vinner han månadstävlingarna i prickskytte.

I slutet av december får en böneledare i Jägersro splitterskador i nacken efter att skott har avlossats mot moskén. I mars 2010 sker tre mordförsök. I juni tre till.

Skotten faller allt tätare i den malmöitiska natten. Män med ursprung i Mellanöstern och Afrika är måltavlor. Flera såras allvarligt och får men för livet. På försommaren 2010 börjar polisen på allvar tro att en ensam serieskytt ligger bakom. Mordförsöken fortsätter i oktober. Malmö är en stad i skräck.

Den 6 november 2010 stormar polisen Peter Mangs lägenhet.

Hur ska vi förstå Peter Mangs? Går det att  förstå?

Ibland framstår han som helt känslokall, i andra stunder verkar han hetlevrad och svårkontrollerad. Musiken, rasismen, jakten på en diagnos, konspirationsteorierna och fixeringen vid seriemördare. Allt det formar honom, men till vad?

Mest av allt är han nog en man utan kärna. Ju längre in i hans liv man tittar, desto tommare blir det. Han vill vara Någon men har svårt att bli det. Det där tomma försöker han fylla och för varje ny fix idé glider han allt längre ut i samhällets marginaler. Till slut står han bredvid.

Den norska terroristen Anders Behring Breivik hade en galen, men ändå tydlig och ur sin synvinkel, rationell agenda. Han såg sig som en politisk soldat med uppdrag att stoppa »islamiseringen« av Europa med våld. Oavsett om Breivik är psykiskt sjuk eller inte är det tydligt vad hans handlingar är: politisk terror.

Om Peter Mangs är skyldig till det han misstänks för är motivet betydligt grumligare. Hans rasism är motsägelsefull. På jobbet kallar han Rosengårdsbor för apor, samtidigt kampsportar han i åratal med invandrarungdomar, älskar svart musik och har planscher på afrikaner i sovrummet. Man kan inte bortse från det rasistiska mönstret i dåden han misstänks för, men rasismen är inte konsekvent. När han intresserar sig för konspirationstänkande mot eliter och judar leder inte det till attacker mot synagogor eller judar.

Däremot står det klart att han vill se sig som en övermänniska. Är det där hans beundran för John Ausonius hör hemma, en fascination för den maktfullkomlige mördaren som ensam bestämmer över liv och död?

Än är det för tidigt att fullt ut förstå. Viktiga pusselbitar saknas. Och han kan vara oskyldig.

En enda klar och tydlig linje följer genom hela Peter Mangs liv. Kärleken till musiken. I låten »California« sjunger han:

»I’m on the run, almost every single day. They’re looking for a monster, gone astray.«

Efter hand lägger polisen nya misstankar till anklagelseakten. Uppemot 1 000 förhör hålls och förundersökningen sväller till över 30 000 sidor gällande tre mord och tretton mordförsök. I förhör nekar Peter Mangs till samtliga brott, men polisläckor hävdar att det finns teknisk bevisning som binder skjutningarna till hans vapen.

Under sommaren 2011 förflyttas han från Malmö till Flemingbergs häkte utanför Stockholm. Rakt nedanför kriminalvårdens förvar ligger pendeltågsstationen och varje morgon blickar Kiarash Effatian upp mot den grå häktesbyggnaden när han skyndar mot sitt arbete på Södertörns högskola. Därinne sitter mannen som misstänks för att ha mördat hans pappa.

På suddiga fotografier, publicerade i kvällspressen, syns Peter Mangs föras från och till häktningsförhandlingar omgiven av vakter. I cellen lever han ensam under strikta restriktioner, men det rapporteras att han får ha gitarr och dator. Han skriver på en bok om sitt liv.

I slutet av januari nästa år väntas åtal väckas mot honom.

Fakta | Första mordet 2003

Brotten Peter Mangs är misstänkt för, enligt åtalet.

13 juni 2003
Mord. Koroos Effatian hittas ihjälskjuten i sin lägenhet på Gångslåtsvägen 47.

28 juli 2003
Mord. Farias al-Sharia skjuts i bakhuvudet tidigt på morgonen, utanför sin lägenhet på Gånglåtsvägen 35.

28 november 2006
Mordförsök. En 16-årig pojke skjuts i huvudet när han cyklar på Kroksbäcksstigen på väg till fotbollsträning.

10 oktober 2009
Mord och mordförsök. Trez West Persson och Xhafer Dani skjuts på Skrävlinge kyrkoväg i bil. Trez West Persson dödas, vännen såras allvarligt men överlever.

23 oktober 2009
Mordförsök. En lägenhet på Hyacintgatan beskjuts. Ingen träffas.

31 december 2009
Mordförsök. Skott mot moskén i Jägersro. En böneledare såras i nacken.

31 december 2009
Mordförsök. Flera skott skjuts mot en fastighet på Hyacintgatan.

12 mars 2010.
Mordförsök. Skottlossning mot fönster på Hårds väg.

14 mars 2010.
Mordförsök. Polisstationen i Davidshall beskjuts.

16 mars 2010.
Mordförsök. Skott på Professorsgatan. Ahmed al-Hamid såras, hans kompis klarar sig med en kula genom kepsen.

19 juni 2010
Mordförsök. Lang Conteh och två vänner blir beskjutna utanför badpalatset Aq-va-kul på Regementsgatan. En man får en brännskada av en kula som strök huden.

26 juni 2010
Mordförsök. En man skjuts när han tränar på ett gym på Vendelfridsgatan i Malmö. Mannen skadas allvarligt.

27 juni 2010
Mordförsök. Chauffören Bilal Bingöl skjuts i axeln när han sitter i sin bil i Lindängen.

24 augusti 2010
Mordförsök. Younes Cheikhis gatukök på Köpenhamnsvägen beskjuts.

10 oktober 2010
Mordförsök. Basi Hassan skjuts i sidan vid busshållplats på Lönngatan.

19 oktober 2010
Mordförsök. 28-årig man skjuts vid busshållplats på Eriksfältsgatan.

23 oktober 2010
Mordförsök. Skräddaren Naser Yazdanpanah beskjuts i sin lokal på Lönngatan.

6 november 2010
Polisen stormar Peter Mangs lägenhet. Han grips och häktas senare misstänkt för ett mord och fem mordförsök.

December 2011
Peter Mangs är fortfarande häktad, nu misstänkt för tre mord och tretton mordförsök. Åtal ska väckas i slutet av januari.

Fakta | Stort journalistiskt projekt

Jesper Huor och Magnus Arvidson, medarbetare på Sveriges Radios Dokumentärredaktion, har sedan i somras granskat alla de brott som Peter Mangs är misstänkt för. De har följt i hans spår, pratat med vänner, ovänner, släktingar och vittnen. Projektet ska förutom den här artikeln mynna ut i en längre dokumentär i Sveriges Radio. Jesper Huor och Magnus Arvidson tar gärna emot tips i sitt pågående arbete på mejladress jesper.huor@sr.se och magnus.arvidson@sr.se.

Till vardags är John Paoli en av de vita rockar som fladdrar runt i hudklinikens slitna korridorer, men vi ses på ett café en söndagseftermiddag då han klätt sig i en storrutig skjorta. De mejl vi skickat före intervjun har gått via hans privata adress. »För säkerhets skull.« Att John Paoli är frispråkig är i och för sig inget som kan förvåna sjukhusets ledning. Han har gjort väsen av sig i flera år.

Precis när våren blev till sommar 2007 blev John Paoli färdig specialistläkare efter fem års ST-tjänst på Sahlgrenska. Han var en framstående ST-läkare och redan innan han fick sin titel hade han fått ta över ansvaret för hudcancer- och kirurgverksamheten på hudkliniken. En del av jobbet var att se över rutiner kring diagnostik, behandling och prevention för de patienter som har hudcancer. Här ingick förstås insyn i den patologiska verksamheten. Som John Paoli uttrycker det:

– Patologin är ju egentligen vårt facit.

För att ta det från grunden. En patolog är en specia­listutbildad läkare som granskar cell- och vävnadsprover. Det är också patologen som genomför obduktioner. Största delen av arbetstiden går åt till att granska prover med misstänkt cancer. Patologerna har en spetskompetens, till exempel neuropatologer som är bäst på hjärnan eller hudpatologer som kan hudsjukdomar bäst. När det gäller att diagnosticera just hudcancer så börjar det med en klinisk bedömning av hudläkaren. Anser han eller hon det som ett misstänkt melanom tas ett prov som skickas till patologiavdelningen. En patolog granskar provet i mikroskop och bedömer det utifrån en gråskala som går från svart till vitt. Det finns inga exakta mått för hur prover ska placera sig på den här skalan, utan det är upp till varje enskild patolog att utifrån sin kunskap och erfarenhet bedöma provet. Svaret avgör sedan vilken behandling hudläkaren sätter in.

Ganska snart efter att John Paoli tillträtt reagerade han och hans hudläkarkollegor på att svaren från patologiavdelningen var undermåliga.

– Det kändes som att det fanns en »veckans diagnos«. De var dessutom väldigt otydliga, det var mer en beskrivning av vad de såg. Det var som att jag skulle säga till en patient »jag vet inte vad du har för sjukdom, men jag ser att du har röda utslag«.

När hudläkarna tittade närmare på provsvaren konstaterade de att svaren kommer från patologer som inte är specialiserade på hud. John Paoli tyckte det var konstigt och kontaktade hudpatologerna. Han fick reda på att Mats Wolving, verksamhetschef för patologiavdelningen, hade beslutat att alla patologer oavsett specialitet ska kunna granska alla prover, helt enkelt för att det fanns allt för många prover att granska per patolog. Men situationen visade sig snart problematisk. Patologerna klagade, hudläkarna klagade och provsvaren blev sämre. Patologiavdelningen kom till rätta med problemet genom att bilda ett särskilt team under ledning av en av hudpatologerna, som skulle granska alla hudprover. Det fungerade i ungefär ett halvår, sedan blev arbetsbelastningen för hård och svarstiderna för cancerprover kunde dröja uppemot åtta veckor. Det är lång tid för en nervös patient.

John Paoli, som precis utsetts till biträdande verksamhetschef för hudkliniken, försökte att ta kontakt med Mats Wolving. Han ringde men fick inget svar. Tillsammans med hudklinikens verksamhetschef, Ann-Marie Wennberg, skrev han mejl. Men de fick inte heller den här gången något svar. Våren 2009 gick John Paoli till Ann-Marie Wennbergs kontor och sa att de måste ordna det här före sommarledigheten, för att kunna komma på rätt köl till hösten. Hon föreslog att de skulle skicka ett formellt brev. Nästa dag hade John Paoli knattrat ned ett kort brev där han uttryckte tacksamhet mot hudteamet och förståelse för att det är ont om resurser, men att de ansåg att svarstiderna blivit för långa när det gäller misstänkt cancer och att patientsäkerheten hotades. Inget svar.

När hösten kom hade den ena av Sahlgrenskas hudpatologer sagt upp sig, enligt John Paoli för att »patologerna inte får syssla med det de är bra på«. Han och Ann-Marie Wennberg skickade ytterligare ett brev till patologavdelningen och nu skickade de även en kopia till Mats Wolvings chef. Den här gången var brevet längre och tonen inte lika förstående. De uttryckte sin stora oro för hur kvaliteten på just hudcancerproverna kunde komma att försämras, att de inte hade förtroende för de patologer som skulle bedöma proverna och att de begär att kvaliteten på hudpatologin ska säkerställas. Återigen inget svar. Under hösten gick Sahlgrenskas sista hudpatolog i pension. Sedan dess har de inte haft någon ny. I stället har patologer som inte haft hud som specialitet fått bedöma hudproverna. De mest komplicerade fallen skulle skickas iväg för extern granskning av hudpatologer. Något som ett par år senare visade sig inte ha fungerat särskilt väl.

Att få tag i nya patologer att anställa är inte helt lätt. Det finns inte så många. En rapport från Cancerfonden 2010 visar att behovet av nya patologer är stort. I Sverige finns knappt 200 utbildade patologer. För att täcka behovet krävs ytterligare 100 stycken. Patologavdelningen i Göteborg uppskattar att de skulle behöva mellan 11 till 13 fler patologer för att kunna göra ett fullgott arbete. Västra Götalandsregionen är de som granskar flest prover i landet, nästan 100 000 varje år, men ligger bara på tredje plats när det gäller antal patologer, 26,7 tjänster. Om fem år uppskattar de att de till och med har färre patologer än nu. Bristen beror dels på att specialistutbildningarna för några år sedan lades på is, eftersom det ansågs att efterfrågan saknades, dels på att det inte är ett högstatusyrke inom läkarkåren.

Bristen på patologer märkte John Paoli av än tydligare när han i september 2009 tillträdde som verksamhetschef för hudkliniken. Han märkte ganska snart att jobbet inte passade honom över huvud taget. Sex veckor efter att han tillträtt sa han upp sig. När den nya verksamhetschefen tillträdde välkomnades han av John Paoli som sa att han måste göra något åt situationen på patologen. Läkarmöte efter läkarmöte påpekade han att chefen måste ta tag i saken. Till slut avbröt verksamhetschefen honom och sa: »Bevisa det! Bevisa att något är fel på patologen.«

Under 2010 drev John Paoli därför en egen kampanj. Han uppmanade sina kollegor att skriva rapport på varenda avvikelse de upplevde med provsvaren från patologavdelningen. Han talade med dem på möten, skickade ut mejl och stoppade dem i korridorerna.

– I princip fick jag övertyga mina kollegor att nu är det viktigt. Nu, grabbar och tjejer, nu måste vi rapportera varenda liten grej.

På knappt ett år samlades dussintals avvikelserapporter och två anmälningar enligt lex Maria in.

Innan dokumenten hade presenterats för ledningen sökte två patologer, som tittat på gamla hudprover för att fördjupa sina kunskaper inom ämnet, upp John Paoli. Det var en vecka i början av maj i år som de hade upptäckt att ett av proverna verkade konstigt. Det stämde inte överens med den diagnos som patologen hade satt. De kollade på fler prover av samma patolog och upptäckte prov efter prov som bedömts felaktigt.

– Jag tänkte bara, fan att ledningen och Mats Wolving inte kan lyssna! Hade de lyssnat på oss 2009 hade många missade fall kunnat undvikas. Vissa har frågat om det inte kändes skönt att ha rätt. Jag kände mig egentligen mest äcklad för att man kan leka med folks hälsa på det här sättet.

En förmiddag i mitten av maj ringde telefonen hos David Milton i Angered. Han stod i vardagsrummet, belamrat av saker från olika länder i Europa där han bott, till vänster om den kolafärgade sammetsfåtölj som är lika fin som när den köptes på 1970-talet i Paris. Det enda han sa innan han återigen lade på luren var upprepade »okej«. Sedan ringde han sin fru. Någon från Sahlgrenska hade ringt och sagt att födelsemärket han tog bort för två år sedan hade visat tecken på cancer. De hade bedömt fel. Han var tvungen att komma in och göra ett nytt test. Men han behövde inte betala för det. Allt kändes bara helt overkligt.

David Milton försöker alltid att se positivt på saker och ting. Han är född i Storbritannien men har ett sinne som en klassisk go gubbe från Göteborg. Det hjälpte inte nu. Nu var han chockad. Ledsen. Förbannad. Inte ens en ursäkt fick han från mannen som ringde upp.

– Det är klart att de veckor som följde efter telefonsamtalet var … ja du kan ju bara tänka dig. Kommer jag överleva eller kommer jag att dö? För jag är inte redo att ta vägen någonstans riktigt än.

Det var David Milton själv som sökte upp läkare för att kolla födelsemärket på ryggen. Han växte upp på Mallorca och som liten grabb låg han ofta på magen vid havet för att fiska krabbor. Självklart utan solkräm. Så han var själv uppmärksam på hudförändringar, särskilt på ryggen. Den här fläcken såg mörkare ut än vanligt och var stor som en lillfingersnagel. Läkaren på Carlanderska sjukhuset höll med om att den såg misstänkt ut, skar bort den och skickade till patologen på Sahlgrenska. En knapp månad senare fick han beskedet att den inte visade några tecken på cancer. I den villfarelsen levde han i två år. Den här majkvällen låg David Milton i sängen bredvid sin fru och funderade på om hon snart skulle ligga här ensam.

– Vi är så väldigt nära varandra. Att förlora den andra vore som att delas på mitten. Det var det enda jag kunde tänka på.

Morgonen efter försökte han att se nyktert på saken. Han hade varit hos läkaren i god tid, de hade skurit bort det med god marginal, han hade inte sett någonting underligt efter det. Om tre dagar hade han en tid för ny provtagning. Den verkliga ilskan växte fram först när han förstod att det var många som delade hans öde.

– Jag förstår att man kan göra misstag. Men jag förstår inte hur man kan göra så här många misstag! Utan att någon stoppar det. Då måste man sätta ned foten och säga »det här är kriminellt«.

Onsdagen den 18 maj kallade Sahlgrenska till presskonferens under ledning av chefläkare Mats Tullberg. Han var där för att meddela att de provsvar som de två patologerna kollade på i utbildningssyfte mycket riktigt visade sig vara felaktiga. En 67-årig, pensionerad patolog som hoppat in som timvikarie hade systematiskt placerat åtminstone 27 hudprover fel på gråskalan för vad som är hudcancer. Prover som visat på förstadium till eller fullt utvecklad cancer hade han bedömt som godartade förändringar. Sjukhuset sa att de meddelat de drabbade och skickat iväg 2 500 av patologens prover för extern granskning av experter i Storbritannien. De uteslöt inte att det kunde finnas fler prover som bedömts felaktigt. Den pensionerade patologen sas upp med omedelbar verkan.

När skandalen på Sahlgrenska briserade uppmärksammades en patolog från en annan del av landet i medierna. Även här handlade det om en pensionerad man som fortsatt att frilansa på olika sjukhus. Han har fällts för sex missade cancerdiagnoser i Kiruna, Åby, Vadstena, på Norrlands universitetssjukhus och Universitetssjukhuset i Linköping. Det är fyra fall av missad hudcancer, en missad prostatacancer och en missad livmoderscancer. Två av patienterna har dött. Kvinnan med livmoderscancern dog några månader efter att patologen tittat på hennes prov. Hon var 57 år. Det är inte säkert att en korrekt diagnos räddat henne. Men hon hade kunnat få rätt behandling och omvårdnad. En man med hudcancer avled efter att behandlingen av sjukdomen fördröjts 14 månader. Han var 59 år.

Under 2010 gjorde Socialstyrelsen en utredning av patologen på grund av de sex lex Maria-anmälningarna han fått från Norrland och Linköping. De konstaterade att hans »agerande tyder på oskicklighet i yrkesutövningen« och att »felen kan inte betraktas som ringa«. Han har trots tidigare kritik från Socialstyrelsen fortsatt att arbeta på samma sätt och bland annat eftergranskat sina egna prover, något som självklart en annan läkare bör göra. Han har vidare kommit med åsikter om andra läkares eftergranskning efter lex Maria-anmälningarna »på ett sätt som antyder arrogans«. Socialstyrelsen ålade honom en treårig prövotid under vilken de kan utöva tillsyn på hans arbete. Ett par månader efter kom beslut i ett ärende där det konstaterades att patologen missat ett fall av hudcancer. I mars i år inkom ännu en lex Maria-anmälan där samme patolog vid tre olika prover, under fyra år, missat en patients prostatacancer.

Ett av sjukhusen som patologen verkat vid, Universitetssjukhuset i Linköping, har haft problem med fler feldiagnosticeringar under åren. Det går inte att söka på ett särskilt klassificeringsnummer bland Socialstyrelsens lex Maria-anmälningar, men en sökning på ordet patolog bör enligt registratorn få fram de flesta. I Linköping handlar det om sex fall från 2009 och framåt, förutom de fem fall som rörde samme patolog. Socialstyrelsen har uppfattat att det är problem i Linköping, och har planerat en översyn i snart ett år. I december kommer den till slut att bli av.

Sammanlagt kan Socialstyrelsen plocka fram 38 lex Maria-anmälningar från de fem senaste åren. I Linköping är det alltså elva stycken, Labmedicin Skåne har sex stycken, Sahlgrenska fyra stycken och Hallands sjukhus tre stycken. Sedan är det några enstaka på ett antal sjukhus.

Att det finns problem inom patologin är känt sedan länge. I början av året, innan skandalerna var ett faktum, gav regeringen Marie Beckman Suurküla i uppdrag att utreda patologin i Sverige. Bakgrunden var en offentlig utredning från 2009 kring cancervården där en enkätundersökning visade att landstinget upplevde det väldigt svårt att rekrytera patologer vilket förlängde vårdkedjan för cancerpatienter. Marie Beckman Suurküla är tidigare chef för Akademiska sjukhuset i Uppsala. När hon slutade där flyttade hon och maken till sommarhuset på västkusten och tänkte lugnt och stilla gå i pension. Åka till Frankrike när andan föll på. Sedan fick hon erbjudande om att bli rektor för Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg. Och sedan kom förfrågan från socialdepartementet om hon ville leda utredningen över patologin. När hon tar emot på sitt enorma kontor med utsikt över hamnen verkar hon trots allt nöjd med att fortsätta jobba ett tag till. Hon ler mycket, gestikulerar stort och illustrerar citationstecken med hela händerna. I Uppsala upplevde hon själv bristen på patologer.

– Vi hade ett jätteproblem med den frågan. Jag var där och pratade flera gånger, för vi hade allt för få patologer.

Samtidigt som det varit svårt att rekrytera till patologiyrket har arbetsuppgifterna ökat. Ungefär 20 procents högre arbetsbörda på fem år. Med ny teknik kan man göra betydligt utförligare tester av proverna. Genom att gå ned på cell- eller till och med molekylnivå går det att avgöra vilken behandling som har bäst effekt på just den enskilde patienten. Det tar förstås längre tid. Samtidigt har behovet av patologer inte fyllts på i samma takt.

– Det finns många patologer i sjuttioårsåldern. Sedan finns det ett gäng unga som kommit under de senaste åren. Men däremellan är det ett glapp. För ganska många år sedan stoppades vidareutbildningar för att vi hade nog med läkare. Det är det beslutet som vi skördar nu. Just de hade behövts för att finnas på plats som stöd åt de unga.

Det är vanligt att ta in hyrläkare och timanställda för att hinna med alla prover som måste granskas. Det var fallet för både patologen på Sahlgrenska och patologen i Linköping. På flera ställen finns det också chans till extraersättning för den ordinarie personalen om de granskar fler prover. Som normalt räknas 2 200 prover per år. För dem som ligger i ordentligt kan det bli uppemot 10 000 fler prover per år. Och en extrainkomst på ungefär en miljon kronor.

– Det är en väldigt negativ arbetsmiljöspiral, som inte är acceptabel. Samtidigt kanske extraersättningar är den bästa kortsiktiga lösningen i vissa landsting.

Att det skulle innebära att prover granskas mindre noggrant tror Marie Beckman Suurküla inte.

– Så länge de får sitta ostört och kommer in i ett bra flöde så bör de kontrollera proverna korrekt.

Ett av de stora problemen som lyftes upp i rapporten från Cancerfonden är att tillgången på patologer ser väldigt olika ut på olika ställen i landet. Flest finns det i Västerbotten med 23 600 invånare per patolog, minst antal i Gävleborg där det är 129 500.

– Det här är en patientsäkerhetsfråga i högsta grad. Det är inte jämnt fördelat med patologer över landet, inte på det sättet det borde vara för att man ska kunna förvänta sig en jämlik vård.

I Västra Götalandsregionen går det 54 300 invånare på en patolog. Sedan skandalen på Sahlgrenska har Marie Beckman Suurküla än mer insett hur viktigt det är att patologin förbättras. På morgonen har hon lyssnat på lokalradion där en man som fått reda på att han faktiskt hade cancer intervjuats.

– När jag hörde honom så undrar jag hur de tänker runt patientfrågorna. Man måste kunna begära av all diagnostik att den är 100 procent korrekt. Det är för mycket som står på spel.

Det visar sig att det är just David Milton som hon hört på morgonradion. Han berättar, medan han gör i ordning espresso enligt schweiziskt manér med både mjölk och grädde, att han är riktigt förbannad nu. I radion sa han att det värsta är att det hela hade kunnat undvikas eftersom det fanns signaler på att allt inte stod rätt till. En vecka tidigare skrev han ett brev som han tänkte skicka ut till medierna för att ge sin syn på allt som hänt. I stället träffas vi nu och pratar om det.

Efter det chockerande samtalet i maj gick det gans­ka snabbt tills han fick sitt nya provsvar. Det visade att han inte hade några spår av hudcancer kvar.

– Hoppas jag i alla fall. De kan ju ha strulat till det igen, säger han och skrattar.

Under sommaren har han förfasats alltmer över de rapporter som kommer ut i medierna. I september kommer det första resultatet från eftergranskningen i Storbritannien. Antalet felbedömda prov stiger till 58 stycken. Då bestämmer han sig för att göra en anmälan om fel i vården till Socialstyrelsen.

– Man måste stå upp för sina rättigheter. Man måste göra det för att något ska kunna förändras. Om det inte blir några konsekvenser, inga straff, så kommer det att ske igen och igen.

Han bär kaffet in till vardagsrummet där han för knappt ett halvår sedan fick det chockerande samtalet. BBC News står på. De visar bilder från rättegången mot Michael Jacksons läkare som precis dömts till fängelse.

– Han döms för vållande till annans död. Det här är precis samma sak. Patologen och de kollegor som täckt upp för honom borde åtminstone få sina läkarlicenser indragna.

David Milton har än så länge inte polisanmält den pensionerade patologen. Skulle han, eller någon av de andra patienterna, välja att göra det så kan en förundersökning inledas. Åklagarmyndigheten har tidigare uttalat sig om att det i så fall snarare skulle röra sig om tjänstefel. David Milton tycker inte att Sahlgrenska har tagit tillräckligt mycket ansvar för vad som har hänt.

– Jag vill se att någonting verkligen sker. Att läkaren får stå till svars för vad han gjort. Att de går ut med en ordentlig ursäkt till dem som drabbats. Och egentligen att vi, speciellt de som är värre drabbade än jag, får en ordentlig ersättning. I slutändan, helt enkelt förhind­ra att det händer igen.

I oktober presenterade Sahlgrenska en så kallad händelseanalys som sammanställts av bland annat hudläkare och patologer som är anställda på sjukhuset. Det är något som varje vårdinrättning måste göra vid en lex Maria-anmälan. I den har de själva identifierat de bakomliggande problemen och vilka åtgärder som kan sättas in för att det inte ska hända igen. De har listat elva punkter som avgörande för att det här kunde ske. Flera av punkterna pekar på bristande rutiner och att rutiner som fanns inte följts av den pensionerade patologen.

Ett av de största problemen är att det inte funnits sätt att fånga upp dem som gör misstag. Det finns inget datorsystem som kan varna vid feldiagnosticeringar, eller någon katalogisering där proverna kan jämföras mot varandra. Ett annat problem är att rutinerna vid eftergranskningar har varit otydliga. Om en läkare som skickat prov till patologen får ett provsvar som inte stämmer överens med den kliniska bedömning som läkaren gjort kan han eller hon begära eftergranskning. Begäran ska då skickas till verksamhetschefen. I många fall har den i stället skickats tillbaka till den patolog som granskat provet den första gången. För att en eftergranskning ska fungera bör naturligtvis en annan patolog utföra den.

Det har den pensionerade patologen inte brytt sig om. En patolog har själv ansvar för att han eller hon konsulterar kollegor vid prov som är för komplicerade för att de ska bedöma dem själva. I det här fallet har den pensionerade patologen inte haft den självinsikt som krävs. I stället har han placerat proverna så mycket fel på gråskalan att de bedömts som godartade, trots att de i själva fallet visade tecken på cancer. Till skillnad från andra cancerformer så finns inga dokument med riktlinjer för att bedöma hudprover. I händelseanalysen föreslås att sådana ska tas fram. Ett grundläggande problem på patologiavdelningen som lyfts fram i analysen är att arbetsbelastningen är mycket hög, vilket kan påverka kvaliteten på provsvaren.

Sahlgrenskas talesperson kring patologskandalen har varit chefläkare Mats Tullberg. Han har i intervju efter intervju sagt att det som hänt är oacceptabelt och att de nu arbetar så snabbt de kan med att ta hand om de patienter som drabbats. Vi möts dagen efter att händelseanalysen sammanställts och skickats in till Socialstyrelsen. Han är lite försenad och måste torka pannan och äta ett äpple innan vi börjar.

– Det är väldigt viktigt att vi beklagar och ber om ursäkt för det som hänt. Vi tar detta på stort allvar och tar ansvar för att det inte ska hända igen.

Hur det kunde hända från början, utan att det upptäcktes, har han däremot inte riktigt något svar på innan Socialstyrelsens utredning är klar. Trots att det påtalats från bland annat hudkliniken att de uppfattat problem med diagnostiken från patologen.

– Uppfattningen inom patologen har varit att kvali­te­ten hållits. Den aktuella händelsen visar att det funnits problem. De har arbetat för att förstärka och öka bemanningen utan att riktigt lyckas.

Så det har funnits olika uppfattningar, menar du? Patologen har inte ansett sig ha problem, medan hudkliniken har gjort det?

– Ja, det kan man säga. Det finns ett ansvar från båda håll att ta fasta på de signaler som kommer. De brev och anmälningar som figurerat från hudkliniken känner de inte att de fått ett riktigt bra svar på. Det är något vi får ta med oss; att det är viktigt att ta sådana här signaler på allvar.

Han säger också att ledningen är beredd att avsätta resurser för att komma till rätta med problemen på patologiavdelningen, bland annat den låga bemanningen. Detta även om Sahlgrenska länge haft en obalanserad ekonomi och besparingskrav över sig. De senaste åren har verksamheten gått back med ungefär 100 miljoner kronor per år. 2009 gick de faktiskt plus 100 miljoner kronor, efter nedskärningar motsvarade det 270 miljoner kronor. 2010 låg effektiviseringskravet på 380 miljoner kronor.

Utsikten från Mats Wolvings kontor är inte direkt imponerande. Har man fönster åt rätt håll på Sahlgrenska kan man se ut över Botaniska trädgårdens täta lövskog, eller bort emot kolonilottsområdet vid Medicinarebacken. Mats Wolving ser in i en tegelvägg. Han verkar trött och inte så sugen på att prata med fler journalister. Men han suckar att han förstår att en journalists uppgift är att misstro. Det har varit en del skriverier om just Mats Wolving i de lokala medierna. Han är trots allt ansvarig chef för patologiavdelningen. Stämningen inom verksamheten har varit ganska låg sedan maj.

– Det är klart att det lägger lite sordin när en kollega plötsligt hamnar under blåslampan. Det är olustigt när en person man suttit och pratat med i kafferummet hängs ut som åtminstone kusin till hin håle. Samtidigt kan jag väl se att man pekar på viktiga saker som vi borde varit medvetna om.

Sedan i maj har de haft mycket extraarbete att ta hand om. När den pensionerade patologen sas upp i maj förlorade de ännu en arbetskraft i den redan underbemannade verksamheten. Plus då att han givit dem alldeles för många prover att eftergranska. Väntetiden för att få provsvar från patologen har varit extra lång i sommar. Uppemot trettio arbetsdagar som mest.

– Det är inte en verksamhet som man direkt kan känna sig stolt över. Jag är stolt över mina medarbetare som jobbar som bara den, men förutsättningarna för att göra ett riktigt bra jobb finns inte.

Det håller han med om att det inte har funnits på länge. När breven från hudkliniken kom till honom för två år sedan som påpekade de bristande diagnoserna, menar han att han inte svarade för att det var ju ingenting som han själv inte var medveten om.

– Det är inte okänt att vår bemanning är klen och att det finns ont om utbildade patologer i Sverige och att vi saknade en hudspecialist. Att de då skriver till mig och kräver att jag genast ska riva ut beställningstalongen längst bak i katalogen och beställa en ny hudpatolog ungefär. Det är bara orimligt.

De ville väl påpeka sin oro.

– Det oroade oss också. Men vi försöker att få den här verksamheten att fungera med minimala tillgångar.

Nu har han rekryterat nya medarbetare, åtminstone tre är på väg från utlandet. Sedan ska han försöka att bygga upp system som kan fånga upp om en patolog gör felaktiga bedömningar. Ett förslag i händelseanalysen är att göra stickprover som patologerna sedan kan samlas och diskutera kring. Men det har Mats Wolving motsatt sig.

– Chansen att hitta den här typen av fel genom att göra stickprover är enormt liten. Det här är trots allt sällanfynd. Att då bygga in en grundläggande misstro i vår verksamhet, där jag signalerar att jag inte litar på att mina medarbetare kan göra de enklaste diagnoser, är inte den rätta vägen. Vi ska diskutera fall med varandra, men det gör vi redan.

Men, det var väl just det som inte fungerade i det här fallet?

– Då kan man uppleva att förtroendet missbrukats i det här fallet, men då får man fundera över om det är rätt att bygga in en konstitutionell misstro för det? Vi kommer att ha fler obligatoriska diskussioner kring vad som är ett normalt prov och inte. Det ställer sig alla mycket positiva till.

Trots att det i händelseanalysen framkommit att det varit bristande rutiner som orsakat de missade diagnoserna har Sahlgrenska inte några planer på att granska någon annan patologs prover.

– Jag har ingen anledning att tro att alla sitter och gör den här typen av systematiska avsteg från våra rutiner. Man ska lämna ifrån sig prover som man är osäker på. Det här är duktiga, ansvarsfulla, högutbildade, erfarna människor. Jag har ingen anledning att tro att alla gör fel.

I Göteborgs-Posten har hudläkare uttalat sig om att de kräver Mats Wolvings avgång. De menar att han misskött sitt jobb så grovt att han inte kan sitta kvar. Han själv känner ett visst ansvar för vad som hänt.

– Någonstans hade jag kunnat sätta mig direkt vid mitt tillträde 2008 och infört de här sakerna vi ska införa nu. Men man har ju ändå utgångspunkten att man tar över en fungerande verksamhet. Det kräver att jag hade sett signalerna redan då.

Jag tänker på breven du fick med indikationer om att hudkliniken var oroliga för kvaliteten på provsvaren.

– De var oroliga för något jag var medveten om. Kopplingen till att jag för den sakens skull skulle granska den här specifika patologen finns inte.

Vad känner du för ansvar för att de här sakerna hänt inom din verksamhet?

– Formellt är jag naturligtvis ansvarig för vad som hänt. Och det kan man hantera på olika sätt. Antingen kan jag sluta, eller så kan jag se det här som ett redskap för att kunna förbättra verksamheten. Jag är väl den tjurskalliga sorten, men jag vill få det här att fungera.

Den 18 november presenterades fler resultat från eftergranskningen av proverna i Storbritannien. Antalet missade cancerfall mer än fördubblades till 117 stycken. Det är 59 nya personer som återigen måste gå igenom ångesten att vänta på ett provsvar. Den här gången med vetskapen att om provet är positivt så har cancern kunnat spridas under flera år. Tolv av de nytillkomna proverna visade på fullt utvecklad cancer redan vid det ursprungliga provtillfället. Sahlgrenska meddelar också att det är mellan 20 och 30 prover som skickats tillbaka till Storbritannien för att de misstänker att de faktiskt visar på cancer. Samma dag publiceras en debattartikel i Göteborgs-Posten av en av hudläkarna på hudkliniken. Hon skriver att det har dröjt innan de fått reda på vilka de nya drabbade är och att de dessutom hittat ett nytt felbedömt cancerprov från en annan patolog.

Kollegan John Paoli är inte ett dugg förvånad över att det dyker upp nya missar.

– Om man haft råd att granska fler patologers svar, åtminstone då och då, så tror jag inte att det skulle vara tio svar av tio som stämmer. Långt ifrån. När vi samlade in avvikelserapporter var det även andra som hade fel. Hudpatologin är inte så lätt som vissa tror.

Han återkommer hela tiden till att det här inte bara handlar om en enskild patologs fel. Det är större än så. Det handlar om ett ledningsproblem.

– De har struntat i att behålla spetskompetens. De har struntat i att lyssna på oss som jobbar i verksamheten. Vi är ett specialistsjukhus. Har de ont om pengar får de gå ut och säga att kvaliteten kommer sänkas. Då är man åtminstone ärlig.

I dagarna kommer de sista patienter vars prover blivit eftergranskade i Storbritannien att kontaktas. Den 14 december ska Socialstyrelsen ha ett möte med Universitetssjukhuset i Linköping för att diskutera problemen på patologiavdelningen där. I mars kommer Marie Beckman Suurküla lämna in sin rapport om hur patologin kan stärkas i Sverige. Och någon gång under nästa år kommer Socialstyrelsen att vara klara med sitt utlåtande om lex Maria-anmälan på Sahlgrenska. Det kommer att ta en del tid, för de måste få tag i specialister som återigen kan gå igenom proverna. Dessutom är det 117 prover att titta på. Men det svåraste blir att få tag i en patolog som kan ge expertutlåtande utan att vara partisk. De flesta känner varandra. De är ju inte så många.

Detta har hänt

•Den 18 maj kommer det fram att en patolog på Sahlgrenska missbedömt åtminstone 27 hudcancerprover.

•2 500 av patologens prover skickas till Storbritannien för eftergranskning.

•Den 19 september konstateras 58 fel­bedömda prover.

•Den 18 november är det 117 stycken. Sahlgrenska flaggar för att det kan bli fler.

Även mobilnätet sattes ur funktion; allt för att isolera egyptierna och störa organiseringen på »vredens dag«, där hundratusentals människor skulle strömma till Tahrirtorget efter fredagsbönen för att protestera mot diktaturen.

I en studentlägenhet i ett beckmörkt Göteborg satt Christopher Kullenberg framför datorn. På dagarna är han doktorand i vetenskapsteori vid Göteborgs universitet, om nätterna nätaktivist. Han tillhör den innersta kärnan i ett kluster av hackers och aktivister utspridda i Europa som går under namnet Telecomix. Man kan kalla dem internets vänner.

Gruppen hade de senaste veckorna hjälpt först tunisier och sedan egyptier att kringgå regimernas blockeringar av sociala medier som Facebook och Twitter. De hade satt upp servrar som gjorde att de nordafrikanska aktivisterna kunde skicka vidare information helt anonymt. De hade skapat speglar av sidor som myndigheterna försökte censurera – i linje med den så kallade Barbra Streisand-effekten, som säger att ju mer aktivt någon försöker radera information från internet, ju mer kommer informationen att kopieras.

Nu såg de på sina datorskärmar hur internetanslutningarna i Egypten bara dog. Christopher Kullenberg var mitt i en konversation med en egyptisk aktivist när kommunikationen bröts. Vad skulle de nu göra?

Diskussionen på Telecomix chattkanal blev intensiv. Det ena förslaget var mer galet än det andra. Kan man stå vid den egyptiska gränsen och sända in morsesignaler? Kan man skicka in satellittelefoner?

En antenn sattes upp i Belgien i förhoppning att få kontakt med radioamatörer i Egypten – men allt som hördes var den egyptiska militärradion.

Någon kläckte idén att man kunde dammsuga Google på egyptiska faxnummer, det fasta telefonnätet var ju fortfarande i gång. Och det gick. Till en början använde de numren de hittade till att skicka in läckta Wikileaks-dokument om den egyptiska regimen, men insåg snabbt att det inte var mer motivation som egyptierna behövde.

I stället letade Telecomix medlemmar fram gamla modempooler från tiden när den digitala kommunikationen skedde via det analoga telenätet. De fick även en fransk internetoperatör att plocka fram sina undangömda modempooler och erbjuda gratis anslutning. När utrustningen väl var på plats faxade de telefonnummer och instruktioner om hur man skulle göra för att koppla upp sig.

Som mest var ett 50-tal egyptier uppkopplade till internet på det här sättet samtidigt som nätet officiellt låg nere. Inte speciellt många av en befolkning på 80 miljoner. Men tillräckligt många för att informationen från aktivisterna skulle leta sig ut ur landet när Mubaraks säkerhetstjänst attackerade Tahrirtorget några dagar senare.

Då hade Christopher Kullenberg och hans vänner knappt sovit på flera dygn.

Telecomix bildades den 18 april 2009 på en fest hemma hos Christopher Kullenberg. Från början var de ett tiotal personer som hade lärt känna varandra genom Piratbyrån. De hade träffats under The Pirate Bay-rättegången och nu var de oroade över det så kallade telekompaketet som diskuterades i EU. Över att rätten till ett öppet och fritt internet var hotat.

Chansen att bygga en allmän opinion kring en i offentliga debatten så perifer fråga som nätneutralitet bedömdes vara liten, och Telecomix försökte därför påverka beslutsfattarna direkt. De satte upp en hemsida med telefonnummer till Europaparlamentarikerna. Och en uppmaning till folk att ringa.

– Vi hittade ett sätt att kortsluta den politiska processen, säger Christopher Kullenberg.

Förbryllade Europaparlamentariker rapporterade hem hur det plötsligt hade börjat ringa väljare till Bryssel som ville prata om internet.

Sedan dess har EU varit huvudmål för Telecomix arbete. De skriver remisser, de åker på kongresser, de försöker röra sig så högt upp i EU-byråkratin som möjligt. En lobbygrupp helt enkelt, om än lite okonventionell. Då hjälper det om man har en person som Christopher Kullenberg, vars akademiska titel ger organisationen legitimitet i politiska kretsar.

Men sommaren 2009 hände det något som försköt nätaktivisternas fokus: det började röra på sig i Mellanöstern. Det startade med den gröna revolutionen i Iran i samband med presidentvalet. När den iranska oppositionen mejades ner på gatorna och regimen gjorde vad den kunde för att kontrollera informationsflödet till omvärlden: slog ut en nyhetssatellit från BBC, försökte spärra mobilnät och blockera sociala medier.

Telecomix insåg att deras nätaktivister satt på massor med kunskaper om hur man använder kryptering för att undvika övervakning. Kunskaper som de iranska aktivisterna var i desperat behov av. Så Telecomix sökte kontakt med demokratikämparna – och fick det. Iranierna kom till dem och bad om hjälp.

– Vi fungerade som en tekniksupport till revolutionärerna, säger Christopher Kullenberg.

Här såddes det frö som senare skulle blomma ut i fullstor skala under den arabiska våren. Telecomix såg vad som var möjligt att göra, men insåg också sina egna begränsningar.

Det var inte bara revolutionen som hade misslyckats utan även nätaktivismen, konstaterar Kullenberg i efterhand. Telecomix bestämde sig för att nästa gång skulle de vara bättre förberedda. Nästa gång internet hamnade under attack skulle de ha de tekniska lösningarna och organisationen för att hålla nätet vid liv. Ett antal sido­projekt startades för att sprida krypteringskunskaperna i vidare kretsar.

Iran var bara början, som Christopher Kullenberg formulerade det i »Det nätpolitiska manifestet«, hans första och hittills enda bok, publicerad ett halvår innan den arabiska våren bröt ut. Han fick rätt.

Nu sitter han inklämd med två andra doktorander i ett litet rum i hovrättens gamla tegelbyggnad i Göteborg. Manifestet ligger där någonstans på skrivbordet bland travarna med böcker och högarna med papper. Egentligen är det tänkt att han ska skriva klart de sista kapitlen på sin avhandling, men på datorskärmen rullar Telecomix chattkanal.

Att porträttera Christopher Kullenberg är inte helt lätt. Bakgrunden är enkel: han föddes 1980 i lilla Bodafors i småländska bibelbältet, flydde efter tonåren till den akademiska friheten i Göteborg. De närmaste åren praktiskt taget bodde han i universitetsbiblioteket. Han läste i dubbla studietakten och fick högsta betyg på proven. Blev doktorand.

Sedan sögs han – som då mest rörde sig i den analoga världen – in i nätpolitikens svarta hål. Kanske var det inte så konstigt; det här var en period när polisen gjorde tillslag mot The Pirate Bay, när piratpartiet bildades. Snart fick lagboken nya förkortningar som Ipred och FRA.

Christopher Kullenbergs intresse handlade inte om huruvida han kunde ladda ner gratis musik eller inte, utan om vad som höll på att hända med vår gemensamma infrastruktur för det fria ordet.

På den vägen är det. Men att i dag försöka kategorisera honom är desto svårare. Dels därför att han rör sig i flera världar parallellt, dels därför att han sticker ut oavsett var han befinner sig. Bland politikerna – han var senast och talade inför Europarådet i Wien – är han den piercade nätaktivisten. Inom hackerkulturen är han filosofen som i grunden är mer intresserad av humaniora än teknik. Som vetenskapsteoretiker var han ganska ensam när han nyligen stod i tårgasen på Tahrirtorget, inbjuden till Kairo av svenska ambassaden för att tala inför bloggare.

Om något är Christopher Kullenberg en gammal hederlig folkbildare fast i en digital tid, med en speciell förmåga att översätta avancerad teknik till en politik som berör alla.

Telecomix är bara en kanal. Han är också aktiv i Juliagruppen, en tankesmedja som arbetar för ett fritt och öppet internet. Han har startat en vetenskaplig tidskrift för motståndsstudier. Han bloggar och twittrar.

Överallt samma budskap:

– Jag försöker göra politik av en praktik som redan existerar.

Han tillhör varken de mörkaste dystopikerna eller de obotliga teknikoptimisterna. Varken dem som menar att vi oundvikligt rör oss mot storebrorssamhället eller dem som säger att fler fiberkablar med nödvändighet kommer att leda till ökad demokrati i världen.

Just därför menar han att nätaktivismen behövs. För att styra utvecklingen i rätt riktning.

Internet i sig är inte demokratiskt. Christopher Kullenberg är den första att erkänna det. Internet skapades ursprungligen i slutet av 1960-talet av den amerikanska armén som ett resultat av kalla krigets kärnvapenkapprustning, det slog igenom bland allmänheten på 1990-talet med world wide web, och det styrs i dag i stor utsträckning av ett antal multinationella företag – Google, Microsoft, Apple – som helst av allt vill begränsa kommunikationen till just sina kommersiella tjänster.

Ändå ser Christopher Kullenberg en radikal demokratisk potential i den tekniska utvecklingen. För honom är internet som Prometheus eld – döpt efter titanen i den grekiska mytologin som stal elden från gudarna och gav den till människorna – det vill säga en fruktansvärd kraft som både kan befria oss och förslava oss beroende på hur vi förvaltar den.

Betänk hur boktryckarkonsten gjorde att upplysningsidéerna kunde spridas. En förutsättning för den franska revolutionen.

För första gången i historien har vi nu en teknik som möjliggör en jämlik fördelning av makten över ordet, precis som den franska revolutionen en gång utlovade. Med över en miljard datorer sammankopplade i ett enda stort horisontellt nätverk kan alla kommunicera med alla. Uttrycka åsikter, byta idéer. I hastigheter som aldrig tidigare skådats.

Den arabiska våren visade exakt hur låga nätpolitikens trösklar är.

– Vem som helst kan starta en blogg, vem som helst kan börja twittra, säger Kullenberg.

I stället för de gamla massmediernas enkelriktade informationsflöde växer en ny form av deltagarkultur fram. Där några musklick är allt som krävs för att skapa opinioner.

Detta har i grunden förändrat förutsättningarna för att bedriva politik, anser Kullenberg.

– De sociala medierna gör att unga människor i Mellanöstern inte behöver representeras av andra, de kan nu tala direkt till dig och mig.

I takt med att fler och fler aspekter av våra liv utspelar sig på och genom internet – oavsett om vi vill det eller inte – håller öppenheten på nätet att bli vår tids stora yttrandefrihetsfråga. Precis lika viktig som tryckfriheten och offentlighetsprincipen någonsin har varit.

2010 års nobelfredspristagare, kinesiske dissidenten Liu Xiaobo, skrev för några år sedan på sin blogg att »internet är Guds gåva till Kina. Det är det bästa verktyget för det kinesiska folket i dess projekt att avskaffa slaveriet och uppnå frihet.«

Lite förenklat kan man i dag säga att två krafter står mot varandra: en som försöker begränsa öppenheten, en som försvarar internet som ett offentligt rum. Då räcker det inte bara att luta sig mot deklarationer om mänskliga rättigheter och principer som formulerades på 1700-talet, menar Kullenberg.

– Man måste bygga yttrandefriheten på ett materiellt sätt. Det som är yttrandefrihet på internet är att internet fungerar och att kontrollen över internet ligger så nära användarna som möjligt.

Det är här Telecomix kommer in i bilden. När internets infrastruktur är trasigt är det de som lagar det. När Facebook och Twitter censurerades under den arabiska våren var det de som såg till att de sociala medierna fungerade igen. När diktaturer bygger murar gräver de tunnlar.

– Om vi inte försvarar det öppna internet så vet vi inte vad som händer på Tahrirtorget just nu.

Efter att det egyptiska folket störtade president Hosni Mubarak blev Syrien nästa stora uppgift för Telecomix, och det land de lägger mest krut på i dagsläget. På flera sätt påminner Syrien mer om Iran än om Egypten. Regimens kontroll över internet är betydligt mer sofistikerad än att bara stänga ner det. I Syrien kapar myndigheterna konton och använder sociala medier för att sprida desinformation och kartlägga oppositionen. Eftersom det är omöjligt för syrierna att själva lägga upp videoklipp från demonstrationer på Youtube så skickas de numera till Telecomix som publicerar dem utan att ursprungskällan går att spåra.

– Vi fungerar som mänskliga proxyservrar, säger Christopher Kullenberg.

Telecomix motaktioner i Syrien har också krävt betydligt mer avancerade metoder än gamla modem och faxar som användes i Egypten.

Den 15 september i år utförde de en operation där alla internetanvändare i Syrien omdirigerades till en hemsida med information om hur de kan kringgå myndigheternas övervakning. Och för en månad sedan avslöjade de det syriska övervakningssystemet – som visade sig vara byggt av ett amerikanskt företag vid namn Blue Coat, som sålt utrustningen till Irak, som sedan har sålt den vidare till Syrien.

Avslöjandet kom efter att hackers från Telecomix skapat ett script som systematiskt scannade av hela internet i Syrien och gick igenom vartenda ip-nummer i ett försök att identifiera vad det var för hårdvara som dolde sig bakom numren. Det var då de hittade de mystiska Blue Coat-maskinerna.

– De är datorer vars enda uppgift är att övervaka. Det de gör är ungefär detsamma som datalagringsdirektivet i Europa, skillnaden är att människor blir arresterade och torterade i Syrien. Det blir de inte i Europa. Men tekniskt sätt så är det ungefär samma sak: automatiserad datalagring, säger Kullenberg.

Upptäckten har tvingat Blue Coat att erkänna att de har maskiner i Syrien och amerikanska myndigheter har satt i gång en utredning för att se om företaget har brutit mot landets handelsembargo mot Syrien.

Men framgången har inneburit ett högt pris för Telecomix, vars franska aktivister efter tv-framträdande har sökts upp och hotats av syriska agenter.

– Man märker att man gör något rätt när man får en underrättelsetjänst efter sig. Då har man hittat något känsligt, säger Kullenberg.

I jämförelse med andra hackerkollektiv har Telecomix, och inte minst Christopher Kullenberg, valt att vara väldigt öppna med vad de gör. Anledningen är simpel:

– Man kan inte vara anonym om man vill vara med i en session i Europaparlamentet i Bryssel, som han uttrycker det.

Men tillägger:

– När man hackar nationers nätverk så gör man något olagligt. För att få i gång internet i Mellanöstern och Nordafrika så måste vi bryta mot en massa lagar i de här länderna. Men vi har ett moraliskt stöd hem­ifrån.

Och inte minst ett stöd från alla människor som de svenska nätaktivisterna har lärt känna i Iran, Tunisien, Egypten och Syrien – och på andra ställen. Att bistå kinesiska aktivister med krypterade tunnlar under Kinas »gyllene sköld« är en ständigt pågående process.

Nästa projekt för Telcomix är en webbpublikation som ska heta The Internaut, där de kan publicera nyheter av typen Blue Coat. Både egna och andras. Christopher Kullenberg har ansökt om utgivarbevis så att sidan inte bara ska vara beroende av aktivisternas krypteringskunskaper utan även ha ett juridiskt försvar i form av det svenska källskyddet.

Redan nu sitter de på nyheter om västerländska företag som har levererat utrustning till övervakningssystemen i Burma. Andra stater och företag står på tur.

Att rädda det öppna internet är ett mödosamt och tidskrävande arbete. Någon måste hålla Prometheus eld brinnande. Men den som gör det sitter också på möjligheten att forma framtiden, vilket kan förklara hur en person som Christopher Kullenberg – som själv varken har smartphone eller Facebook – lägger merparten av sin vakna tid på att kämpa för att människor han aldrig har träffat ska få möjligheten att uttrycka sina åsikter på sociala medier.

Det lär bli fler sömnlösa nätter. För, som Christopher Kullenberg avslutar »Det nätpolitiska manifestet:

»En stat som inte kan hantera att människor kommunicerar fritt med varandra är inte en demokrati värd namnet.«

Fakta | Christopher Kullenberg

Född: 1980, i Bodafors, Småland.

Bor: Göteborg.

Yrke: Doktorand i vetenskapsteori.

Aktiv: Nätaktivist i Telecomix och Juliagruppen.

Hemsida: christopherkullenberg.se

Telecomix är ett kluster av nätaktivister som uppstod i Sverige och har nu spridit sig främst över Europa. Nätverket arbetar i förs­ta hand gentemot EU för att främja ett öppet och fritt internet, men blev under arabiska våren involverade i att konkret motarbeta övervakning och censur.

Grundat: 18 april 2009.

Hemsida: telecomix.org

Förunderligt att han orkar.

Inte för att herr Odell – plats 30 på årets makthavarlista – skulle sakna fysiken. Halsmusklerna präglas av gravitationen, visst, men han är stilig som en amerikansk presidentkandidat och rör sig med distingerad värdighet också på en bensinstation i kanten av E6:an. För alla väljare som saknat Lars Tobisson – hur många de nu är – träder herr Odell fram i skrud av det sunda alternativet till höger. Och tillräckligt många har tutat i både honom och sig själva att det här är en nödvändig sak. Han måste bli partiledare.

Det sista är det märkvärdiga. Vad har han egentligen för att försöka bli ordförande för kristdemokraterna? Vad är meningen med det hela? Förstås kan det kännas skönt att åka runt i partiföreningarna och visa upp sig för gamla kompisar man träffade på sommarlägret 1971, och säga att Göran Hägglund på plats 18 har »utvecklingspotential« – ja, så härskartekniskt vackert lindar han in sina angrepp – och få åtminstone ett uns av det där erkännandet han aldrig fick på finansen och kunna hämnas på partiledarstaben som petade honom ur regeringen. Allt det är mänskligt.

Men varför vilja bli partiledare?

Varför vill folk i snart sagt alla partier detta år bli partiledare? Och varför tror partierna att ett byte på toppen skulle lösa alla problem? Statsvetarna säger ju att folk knappast röstar efter vem som sitter på ordförandestolen; att det helt enkelt inte spelar så stor roll vem som är herre på täppan.

– Det måste ju vara skönt för Håkan Juholt att höra.

Säger herr Odell, kväver en gäspning och rattar med ena handen förbi avfarten till Stöinge.

Sören har också presidentegenskaper. Han är reslig och gråspräcklig och bär upp en beundransvärd bröstkorg. Framför allt har han förmågan att prata utan att andas – ungefär som Gudrun Schyman – och blockerar omärkligt möjligheterna för andra att få en syl i vädret.

Han tar emot i blå skjorta på statsvetenskapliga institutionen fem våningar över Vasagatan i Göteborg. Väggarna är täckta av inramade omslag till hans böcker. 70 stycken, ungefär, har han satt sitt namn på. Imponerande.

– Eller så är det mest fåfänga, säger Sören Holmberg, svensk valforsknings Gudfader.

Sedan sätter han i gång en frustande uppläxning.

– Medierna snackar hela tiden om presidentialisering, att partiledares betydelse skulle ha ökat och om individualisering. Vi hittar fan inget av det. Personerna spelar en mindre roll för valresultat än vad medierna säger. Det är inte bara vi, våra kollegor i andra länder kommer fram till samma sak.

Han reser sig från fåtöljen och plockar ner en bok som finländska statsvetaren Lauri Karvonen har skrivit.

– Partiröstningen i USA har ökat. Inte ens där är personerna så viktiga.

Han hytter med boken i luften.

– Och så säger journalisterna att vi säger att personer inte spelar någon roll. Det är inte sant. Läs vad vi skriver! Personerna spelar roll, men inte så stor roll som journalisterna vill få det till. Svenska folket gillar sina partier mer än sina partiledare.

Han börjar vanka runt i rummet.

– Tvärtom är det så att partiledare har tappat i popularitet jämfört med sina partier under de senaste tjugo åren. Titta här!

Han pekar på två papper han kopierat upp i förväg från en av sina senaste böcker. Där finns en tabell. 1986 hade partiledarna i snitt plussiffror jämfört med sina partier – de var dragplåster – medan de 2010 hade minussiffror och var sänken. Partierna har blivit viktigare, partiledarna mindre viktiga.

– Vi ser samma sak i vallokalsundersökningarna. Folk röstar inte så mycket efter vem som är partiledare. Hela den här diskussionen beror lite elakt uttryckt på att ni inte kan intervjua ideologier.

Det är ett gammalt samtal, till och med äldre än herr Odell. Själva huvudkonflikten i all historisk och humanistisk vetenskap: Är det systemen eller individerna som avgör utvecklingen? Att lista hundra makthavare kan ses som ett ställningstagande; att man lägger större vikt vid personerna än den mer svårbeskrivliga ideologiska och strukturella utvecklingen. Det kan också ses som journalistik. Journalister gillar människor.

Faktiskt.

Statsvetare för den delen också.

Jenny Madestam, till exempel, som skrev sin avhandling om partiledarideal och gjorde ideal karriär som politisk kommentator. Eller Patrik Öberghs doktorsskrift från i våras, som pionjärstuderade graden av karriärambitioner hos svenska politiker. Ta bara ett sådant faktum som att partiforskaren Tommy Möller skrev en hel bok om politiskt ledarskap för några år sedan. Eller den färska avhandlingen från Svend Dahl om toppstyrningen i dagens partier, och nya medlemmars önskan att komma upp till den toppen. Det finns en rörelse mot individerna också i akademien.

Kanske är det så att ideologierna har makt på ett sätt. Och individerna på ett annat.

Någon eller några ska ju bestämma vilken ideologisk inriktning ett parti ska ha, och vilken sakpolitik. Om det nu är det som är det centrala för väljarna på valdagen är det kanske också viktigt vem som sitter var i ett parti, vilka formella och informella kretsar som finns. Och vem som är partiledare.

Om Gustav Fridolin – politikerbroiler på plats 6 som jobbat som lärare i några år – inte blivit vald till språkrör i våras hade knappast miljöpartiet hårdsatsat på att bli Jan Björklunds främsta kritiker. Hans och Åsa Romsons företrädare ignorerade närmast skolpolitiken.

Hade inte Annie Lööf – för övrigt den i svensk politik som bäst stämmer in på Patrik Öberghs definition av karriärister i politiken – tagit över efter Maud Olofsson hade centerpartiet aldrig låtit som en hurtig drever på rådjursjakt. Den förra partiledningen hade låst sig vid föreställningen att den med tanke på partiets historia inte kunde kritisera kollegorna i en borgerlig regering. Sådant struntar listans nummer 3 i. Den typen av strategiska vägval spelar roll eftersom de leder till en delvis annan politik.

Särskilt viktigt blir det i stora partier som sällan har kongresser och när de väl har det fattar beslut som är så luddiga kompromisser att nästan ingen begriper vad de egentligen vill. Som socialdemokraterna.

Thomas Östros – nätt och jämnt bland hundra i topp – satt där i uppknäppt skjorta i tv-studion i söndags och log och försökte prata så likt Göran Persson han kunde. Hänga lite på första ordet, markera det åttonde eller nionde hårt och se till att sjunka ner i basregistret mot slutet av meningarna. Det är en speciell rytm det där.

På tal om partiledares inflytande kan det faktiskt vara värt att lyssna just på uppåtsträvarnas röster. För några år sedan intonerade Erik Ullenhag, folkpartistisk integrationsminister med placeringen 22 på listan, exakt som Lars Leijonborg. Nu är hans röstläge en kopia av Jan Björklunds på plats 4. Den som har makten vill man likna.

I socialdemokraterna är det oklart vem som har makten och då kan det ju funka att härma den gamla stora ledaren. Tänkte kanske Östros.

Så där satt den före detta ministern som petats av den nya partiledningen och försökte framstå som så allvarlig som möjligt samtidigt som han under ytan skrek ut att han absolut skulle ställa upp som partiledarkandidat om någon hörde av sig. Om det nu var bra eller inte för partiet och Sverige att elda på diskussionen om socialdemokraterna ska byta partiledare efter åtta månader med listans nummer 9, det tycktes inte spela så stor roll.

Det handlar om personer och vilka beslut de tar. Och det är inget kul för människor som smakat på makten att inte längre kunna påverka.

Därför sitter alltså herr Odell bakom ratten och kommer sliten fram till kvällsmöten med en handfull medlemmar. För att det har sina poänger att bli en auktoritet. Skulle han bli vald skulle han få lägga om partiets politik och då skulle hans möjligheter att påverka Fredrik Reinfeldt (1) och Anders Borg (2) bli större än när han satt i drängkammaren på finansen.

– Det finns en icke försumbar risk att vi åker ur riksdagen om inte något förändras, säger han själv.

Då susar bilen förbi avfarten till Skrea strand.

– Jag tror partiledare har en stor roll. Empirin talar för det. Fredrik Reinfeldt har visat att det förtroende du skapar är viktigt.

Han stirrar ut i skymningen och ser lamporna blänka i Ätran.

– Utan en partiledning som tar initiativ till strategiska diskussioner så händer ju ingenting i ett parti. Där måste man vara imponerad av moderaternas ledarskap. Där vet till och med sista suppleanten i näringsutskotten exakt hur en fråga ska drivas inför en debatt.

Han formulerar inte slutsatsen, men låter den hänga i tystnaden i bilen. I moderaterna, sverigedemokraterna och folkpartiet lyder medlemmarna sina partiledare. I alla andra partier har ledarna under det senaste året tappat sin auktoritet och därmed blivit politiskt omöjliga. Till och med en sådan som herr Odell – som lagt hela sitt politiska kapital på rött och sedan förvandlat det minimala kristdemokratiska partiet till en roulette – kan ju unna sig att skratta åt en sådan som Håkan Juholt. Till det politiska maktspelet hör att hela tiden sparka så hårt man kan neråt. Och att försöka gömma sina egna trötta ögon så gott det går.

Läs mer: Så gjorde vi rankningen, Här hittar du hela listan