Det går på många sätt bra för Etiopien. De senaste tio åren har landets ekonomi vuxit med mellan fem och sex procent per år, en hög takt med afrikanska mått. En intellektuell medelklass har börjat växa fram, och en allt större del av både statliga och privata institutioner anställer nu universitetsutbildade etiopier. Addis Abeba är också knutpunkt för Afrikanska unionen, vilket ger en stadig ström av diplomater och affärsresande på besök.

På ytan råder demokrati i landet. En demokrati som tyvärr inte fungerar fullt ut, riktigt än, enligt landets kommunikationsminister Bereket Simon. Pressfrihet och yttrandefrihet fungerar än så länge inte i praktiken, menar han.

– Etiopien är en demokrati under utveckling, där den politiska tävlingen mellan det styrande partiet och oppositionen ofta tar en konfrontativ form. Vi har en konstitution som garanterar yttrande­frihet. Vi lär oss och försöker praktisera den just nu, men det kommer vara problem både här och där, säger Bereket Simon.

Det Etiopien han talar om har sedan 1991 styrts av samma parti, EPRDF, Etiopiska folkets revolutionära demokratiska front. Partiet som en gång var rebeller i kampen om Etiopien. De tog makten från den kommunistiska militärjunta som tog makten efter kejsare Haile Selassie, och har alltid präglats av marxistisk-­leninistiska traditioner. Stora delar av det etiopiska affärslivet ägs av staten, som därmed också är den största arbetsgivaren. Därtill arbetar 80 procent av befolkningen med jordbruk, men ingen får äga land. Allt land ägs av staten.

När valet 2005 närmade sig vacklade stödet för EPRDF. De mindre oppositionspartierna vann mark. Den sittande regeringen svarade med att slå ned demonstrationer och hindra oppositionens valkampanj. Under flera dagar i juni 2005 dödades 199 personer i sammandrabbningar på huvudstadens gator, i något som oberoende människorättsorganisationer har kallat en massaker. Valobservatörer kritiserade detta val, liksom de tidigare 1995 och 2000.

Mellan 1995 och 2001 var Doktor Negasso Gidada Etiopiens president, och en av ledarna i EPRDF. Därefter fick han inte förnyat förtroende, då regeringen hävdade att han stöttat premiärminister Meles Zenawis motståndare. I dag har Gidada bytt sida, och leder motståndskoalitionen Medrek.

– Vi hade hoppats på att demokrati var på väg. Men när valet kom 2005, såg vi att regeringen använde all sin kraft för att motarbeta oss ännu mer. De började skapa lagar för att förhindra oppositionen att arbeta, säger han.

Eftersom den etiopiska staten äger all mark, kan de kontrollera oppositionen, som tvingas hyra sina kontor av dem. Partierna sitter utspridda i utkanterna av Addis Abeba, på sämsta tänkbara gator. Oppositionens nyhetsbrev och tidningar stoppades också med hjälp av nya medie­lagar som gjorde det möjligt att fälla reportrar för uppvigling mot staten.

– Det här är självframkallad rädsla. De har skrivit och förolämpat alla till höger och vänster. Men regeringen brukar ändå ha tålamod med dem eftersom Etiopien lär sig demokrati just nu. Men om en journalist har brutit mot lagen så att det kan skada vårt samhälle, då måste de stå till svars, säger Bereket Simon.

Oppositionen är splittrad. Det finns över 90 partier i landet, de flesta av dem representerar etniska grupper och bevakar främst sina egna intressen.

Den enda större grupperingen kallas Medrek och består av sex partier. De senaste veckorna har Medrek-rörelsen gått ihop i ett närmare samarbete. Från att tidigare varit samlade i ett diskussionsforum har de nu bildat en front. Denna front samlar oppositionen bakom en enda ledare, Negasso Gidada, och är sista steget innan samtliga partier går ihop till ett gemensamt parti.

– Det var 2005 som Etiopien vände nedåt. Vi är tillbaka i samma situation som vi hade 1991, då det var en diktatur med ett parti och en ledare. I dag är det EPRDF och Zenawi, säger Gidada.

I valet förra året vann EPRDF 99,6 procent av stolarna i parlamentet, och premiärminister Meles Zenawi har nu suttit vid makten i 16 år.

I år röstade parlamentet igenom den så kallade anti-terroristlagen, som började förberedas redan 2009. Oppositionen menar att lagen bara finns till för att tysta kritiska röster.

Antiterroristlagen listar allt samröre med terroristorganisationer som olagligt. Det gäller även samtal och möten. Definitionen av terror­organisation är de grupper som regeringen stämplat som terrorister. Bland annat står det i lagen att du kan straffas med 10–15 års fängelse för att ge moraliskt stöd åt en av dessa organisationer.

Kommunikationsminister Bereket Simon säger att lagen är »lånad« från Storbritannien, och den behövs eftersom Etiopien är ett land där terrorismens frontlinje går, både al-Shabab och ONLF opererar där.

Kjetil Tronvoll, professor i mänskliga rättigheter och expert på Etiopien vid International Law and Policy Institute i Oslo, menar ändå att det handlar om hur lagen tolkas.

– Visst har Etiopien tittat på engelsk och även tysk antiterrorlagstiftning. Skillnaden är att den etiopiska regeringen har en mycket vidare definition av vad som är ett terrorbrott.

Man kan konstruera åtal som gör att nästan all aktivitet som civil opposition och journalister sysslar med blir ett angrepp på den etiopiska regeringen, säger han.

En journalist som är oroad över att själv drabbas är Muluneh Ayatew. Han är redaktör på tidningen Feteh, en av fyra–fem tidningar som inte är statligt styrda, och är rädd för sitt och sin familjs liv.

– Vår tidning säljs på gatan, och är till 100 procent finansierad av våra läsare. Det är så vi kan vara självständiga, och skriva vad vi vill. De kan inte komma åt oss genom att strypa våra annonsörer, säger Muluneh.

Men terrorlagen kommer åt kritiska journalister. Tidningens krönikör Reyoot Alemu försvann en dag, och sitter i dag i Kality-fängelset. Hon anklagas för att ha uppviglat läsarna genom sina regeringskritiska krönikor. Reportern Wubshet Taye på den självständiga veckotidningen Awramba Times har också oförklarligt försvunnit. Ingen av dem har hittils ställts inför rätta offentligt.

Bereket Simon bekräftar att det betraktas som ett brott att skriva om terroriststämplade organisationer som ONLF, eller ens träffar dem för intervju.

– Du kan prata med ONLF om du vill, i Sverige eller i Europa. Men här är det ett brott.

Dessutom sitter en frilansande redaktör, Eskinder Nega, fängslad sedan ett år tillbaka. Han gjorde upprepade försök att driva en egen oberoende tidning.

Dagarna efter förhandlingarna i rätte­gången mot Martin Schibbye och Johan Persson sjösatte Meles Zenawi och hans parti EPRDF nästa steg för att komma åt opposition och media.

I ett tal till parlamentet där Zenawi presenterade en mängd information om landets ekonomi och framtida projekt, fanns det något viktigt gömt i en bisats.

– Vi kommer inom några veckor att gripa alla de journalister vi hittills låtit hållas. Vi har länge haft bevis mot ett antal journalisters samröre med terrorister. De är inget annat än budbärare åt terroristorganisationer, och nu kommer vi att agera, sa Meles Zenawi.

Chefredaktören på statligt ägda Ethiopian Herald, Dejene Tesemma, vet vilka journalister det rör sig om. Tidningarna han pratar om liknar de granskande medier vi är vana vid i väst.

Asrat Tassie från oppositionspartiet UDJ är orolig för vad som kommer att hända. Och för vad folket kommer göra, om förtrycket ska leda till ett våldsamt uppror. Han kallar Etiopien för en krutdurk.

– Vi vill att det internationella samfundet hjälper oss att få till ett samarbete med regeringen. Folk ser inget ljus i slutet på tunneln. Titta bara på Libyen och Egypten. När folket till slut bestämmer sig, då blir det svårt att stoppa bomben från att brisera.

Fakta | Journalisterna

Martin Schibbye, 31, och Johan Persson, 29, greps den 1 juli i Ogadenprovinsen i Etiopien. De reste in i landet från Somalia, där de ska ha hyrt beväpnade livvakter.

De står anklagade för terrorism i Etiopien, eftersom de enligt åklagarna har träffat och haft kontakt med ONLF (Ogaden National Liberation Front), provinsen Ogadens separatiströrelse. I åtalet hävdar åklagarsidan att Martin och Johan aktivt hjälpt till i terroristverksamhet och fått vapenträning av ONLF.

18 och 20 oktober hölls de inledande förhandlingarna i rättegången. 1 november fortsätter rättegången, och åklagarna lägger fram sina bevis.

Fakta | Etiopien

Befolkning: 82 miljoner.
Huvudstad: Addis Abeba.
Religion: Kristendom 62%, Islam 34%, trad. afrikanska religioner 3%.
Stora etniska grupper: Oromo 35%, amhara 27%, somali 6 % , tigray 6, sidama 4%, gurage 2,5%.

Enligt CPJ, Comittee to Protect Journalists, ligger Etiopien i topp på listan över länder journalister flyr från. Sedan 2001 har 79 journalister flytt från Etiopien. Etiopien ligger på plats 139 av 178 på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.

Samtidigt riktar förre folkpartiledaren och tidigare vice statsministern Per Ahlmark stark kritik mot Carl Bildts Lundin­engagemang. Kritiken gäller främst de år Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil mellan 2000 och 2003, hur bolaget (som i dag heter Lundin Petroleum) då hanterade sin dåvarande verksamhet i Sudan. Men också hur Bildt har förhållit sig till händelserna i södra Sudan i jobbet som utrikesminister.

Frågan om Lundin Oils förehavanden i Sudan kom på allvar upp på bordet den 21 juni 2010, då ett pressmeddelande gick ut från Internationella åklagarkammaren i Stockholm. Pressmeddelandet berättade att kammaråklagare Magnus Elving hade inlett en förundersökning angående »brott mot den humanitära rätten i Sudan 1997–2003«. Vem eller vilka som skulle vara misstänkta för detta sades inte, men enligt Elving fanns det anledning att misstänka att brott begåtts och att dessa kunde ha »en svensk anknytning«.

Bildt själv kommenterade utredningen på sin blogg med »debatt i da capo« och sedan inte alls. Pressmeddelandet fick stor uppmärksamhet i medierna när det kom, men därefter har det varit tyst. Men det visar sig att nu i september 2011, mer än ett år efter starten, är utredningen i högsta grad levande.

Åklagaren Magnus Elving säger till ­Fokus att han kan inte ge några detaljer om fallet men är optimistisk.

– Än finns inget beslut i någon riktning men det går framåt. Jag tror faktiskt att det ska gå att utreda det här, säger han.

Två veckor innan utredningen kom i fjol släpptes en rapport om det så kallade olje­kriget i Sudan, författad av 50 europeiska frivilligorganisationer. I den avkrävdes Lundin Oil och deras samarbetspartners ansvar för att de inte agerade mot våldsamheter i det så kallade block 5A, det område i södra Sudan där bolaget prospekterade efter olja. Övergrepp mot civila rapporteras ha skett då regeringsstyrkor tog kontroll över området. 12 000 människor ska ha dödats, medan drygt 180 000 drevs från området.

Lundin anklagades i rapporten för att genom oljeutvinningen indirekt ha förvärrat det 14 år gamla inbördeskriget, medan den svenska regeringen kritiserades för att inte ha utrett saken. Enligt Elving var det själva rapporten som ledde till att utredningen startades.

Brott mot den humanitära rätten, även kallat folkrättsbrott, är en gammal men knappast överanvänd rubricering. Sedan lagens tillkomst 1948 har bara två personer dömts för brottet i Sverige. Lagstiftningen, som gäller »en svår överträdelse av något sådant avtal med främmande makt eller någon sådan allmänt erkänd grundsats, som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter« fokuserar egentligen på de som med vapen i hand utfört övergrepp. Visserligen nämns »förmans ansvar« i lagen, där en överordnad som inte stoppat övergrepp kan dömas, men en utredning om ett företags ansvar har aldrig genomförts förut.

Exakt om, hur och vem i fallet med Lundin Oil som berörs av utredningen, vill inte Magnus Elving uttala sig om. Mer än att ett eventuellt åtal i vilket fall som helst lär dröja.

– Det kommer att ta år innan det här är färdigt. Utredningar som den här tar tid, säger Magnus Elving.

Fakta | Ännu ingen misstänkt

Internationella åklagar­kammaren utreder om någon svensk medborgare kan ha gjort sig skyldig till folkrättsbrott, i samband med folkmordet och fördrivningarna i Sudan, åren efter millennieskiftet. Ingen är delgiven misstanke ännu, och åklagaren har inte ens nämnt att det är Lundin Oil som utreds. Men bekräftar att utredningen startade på grund av en rapport från en människorättsorganisation som uttryckligen kritiserade just detta bolag.

Fartaag, tjänstemannen med ansvar för statens offentliga finanser, visade sig mindre lojal än presidenten hade hoppats på och var van vid. Fartaag är mycket tydlig; i inledningen av sin 22 sidor långa rapport om de statliga finanserna 2009–2010 summerar han läget såhär: Grov vanskötsel av de offentliga finanserna. Grov förskingring av statens tillgångar. Storskalig förskingrig av biståndsmedel.

Den ambitiösa byråkraten startade som ekonomisk rådgivare till en tidigare premiärminister, och fick redan då god insyn i landets ekonomi. Det var också på kontoret i Villa Somalia som han skrev sin revisionsrapport i maj i år. Däri visar Abdirazak Fartaag att totalt 278 877 204 amerikanska dollar, eller två miljarder kronor, fattas i den somaliska statens inkomster år 2009 och 2010.

Vidare kan man läsa att landet fått 75,6 miljoner dollar i bilateralt bistånd av arabiska stater som Libyen (26 av dessa miljoner kom från Khadaffi). Men av hela biståndet har bara 2,8 miljoner gått in i statskassan, resten har försvunnit.

Fartaag visar också hur 648 000 dollar, som skulle gå till driften av president Sharif Sheikh Ahmeds kontor, är borta. Författaren konstaterar att den skatt på telekommunikationer som skulle ha tillförts statskassan, enligt planen 48,6 miljoner dollar, saknas. Och av den skatt på den centralstimulerande drogen kat, som 61 procent av somalierna tuggar, har bara tolv miljoner hamnat i statskassan. Det är en femtedel av vad FN har bedömt att skatten borde dra in per år. Enligt FN:s uppskattning borde kat vara den näst största inkomstkällan för Somalia.

Uppenbarligen ville Fartaag sprida sina fynd, för han läckte dem till nyhetsbyrån AP och somalisk media.

– Jag var själv med finansministern Hussein Abdi Halane när rapporten kom ut. Han blev rasande, och förnekade allt men kom inte med några fakta som motsade Fartaags rapport, berättar ett ögonvittne som vill vara anonymt av säkerhetsskäl.

Dementimaskinen hostade i gång – finansministern och informationsministern sa på en pressträff att Abdirazak Fartaag fått sparken redan i januari. Ändå var dokumentet utskrivet på premiärministerns kontors papper, med Somalias vapen, daterade i maj. Och det finns bevis på att Fartaag arbetat där tills han släppte rapporten.

Vad hade Fartaag för agenda när han på sida efter sida noggrant redovisade hur politikerna stoppade statliga medel i egen ficka? Han måste ha insett att han riskerade inte bara sitt arbete utan sitt liv. Han hade sannolikt stöd av dåvarande, nytillträdda, premiärministern Mohamed Abdullahi Mohamed, kallad »Farmajo«. Premiärministern hade rykte om sig att vara en av få ärliga somaliska politiker. Farmajo hade lovat röja upp, men även han visade sig ha en egen agenda; att öka sin egen makt och manövrera ut andra ledande politiker. Så Farmajo fick därför sparken på vårkanten. Av sina konkurrenter, presidenten och talmannen.

Han har dock ett starkt folkligt stöd, och har inte gett upp. Från USA försöker Farmajo nu bygga upp sin position och skapa ett regeringsalternativ till president Sharif Sheikh Ahmed och talmannen Sheikh Aden. Det är alltså tre huvudpersoner som slåss om makten i Mogadishu nu. Den sittande presidenten Sharif Sheikh Ahmed har ett förflutet som geografilärare men framför allt muslimsk rebell, och Aden är i botten boskapshandlare, i klansamhällen ger sådana positioner makt. Men han anklagas också för att ha tillskansat sig pengar på annat sätt än genom egen handel.

En person med insyn i Adens affärer berättar hur han som finansminister ordnade ett system för att för egen vinning ta hand om all importskatt.

– Den som skulle importera något till Somalia fick betala importskatt till ett konto i Dubai, men det kontot tillhörde Aden. Här i Somalia driver han en egen regering inom regeringen, förklarar källan.

Talmannen och presidenten är konkurrenter och partners samtidigt. De har administrerat en övergångsregering, »Transitional Federal Government«, med öknamnet »The Fraud Gang«, vars mandat gick ut tidigare i år. Påhejade av Ugandas president Yoweri Museveni och FN:s sändebud Augustine Mahiga kom duon i juni överens om att skjuta upp det planerade valet till augusti nästa år. Orsaken är att det krävs en enad politisk front för att bemöta terrororganisationen Al-shabab. Här är Museveni behjälplig, han bistår med fler soldater än något annat land i FN:s styrka i Somalia Amisom. I gengäld rapporteras i Mogadishu att många miljoner dollar av det som fattas i Somalias statsfinanser gick till Musevenis valkampanj tidigare i år.

Tjänstemannen Abdirazak Fartaag och hans rapport gör nog både presidenten och hans utmanare allt för att glömma.

Fartaag, som förlorade sin mäktigaste beskyddare när premiär­minister Farmajo fick sparken, lyckades lämna landet. I dag tillbringar han den mesta tiden i Nairobi.

Sin rapport avslutar han med följande rekommendationer:

»Parlamentet bör se över och godkänna budgeten var tredje månad. Alla departement bör få tillräcklig finansiering för att kunna verka effektivt. De tre höga ämbetena; presidenten, premiärministern och talmannen bör utfrågas av en parlamentarisk kommitté. Revisionsavdelningen bör få mandat att kommunicera med givarländerna och kontrollera att bidragen stämmer.«

Fakta | Somalia

Huvudstad: Mogadishu.

Statsskick: Republik/klanvälde.

President: Sharif Ahmed (till­förordnad).

Premiärminister: Nur Hassan Hussein.

Folkmängd: 9 miljoner.

Religion: Islam.

Naturtillgångar: Gips, små mängder av guld, silver, tungsten, mangan, kalksten, järn, krom, nickel och uran. Sannolikt olja och gas. Inga av dessa tillgångar utvinns dock.

Viktiga exportvaror: Boskap, boskapsprodukter, bananer.

Källa: Myndigheten för samhällsskydd och beredskap – MSB.

12 miljoner i svält

FN bedömer att minst 12 miljoner människor hotas av den pågående svälten på Afrikas horn och Somalia är hårdast drabbat. FN-organet WFP har räknat med att man når 9,6 miljoner i slutet av september. Det jättelika somaliska flyktinglägret Dadaab (bilden) ligger i Kenya.

Bakom svälten ligger klimatförändringar och torka. Men det finns andra anledningar också. Terrororganisationen Al-Shabaab har blockerat hjälpsändningar sedan i somras, och förnekar att människor svälter.

I augusti rapporterade nyhetsbyrån AP om en jättelik korrputionshärva. Hjälporganisationen WFP:s mångåriga huvudpartner, Abdulqadir Mohamed Nur-Enow, anklagas för ha att sålt en del av biståndet vidare.

– Han har bara levererat mellan 70–80 procent, det finns säckar med FN-mat till salu i varje hörn i Mogadishu, säger professor Mohamoud Iman Adan.

Tidigare brittisk flottbas

•Landet var en gång en flottbas för Storbritannien, som behövde skydda Suezkanalen.

• Självständigt från Stor­britannien och Italien: 1 juli 1960.

•1991 störtades diktatorn Siad Barre, och landet har sedan dess styrts av krigsherrar och klaner.

•1993 misslyckades USA att gripa en krigsherre och några år senare drog sig FN ur en insats.

•Under 2000-talet har det varit flera olika övergångsregeringar.

•För fem år sedan invaderade Etiopien Somalia för att stödja den sittande regimen och stabilisera regionen. Men när etiopierna drog sig tillbaka flyttade terroroganisationen Al-shabaab fram sina positioner.

Problemet är bara att preparatet, som nu marknadsförs som ett »immunitetspaket«, består av proteinförstärkt gröt, vattenrenande droppar, ett flertal växtextrakt som spirulina, moringa, kinesiskt grönt te, potatis, rooibos och aloe vera.

Det hela blir än mer anmärkningsvärt med tanke på vilka de tre männen är. Den ene är en nobelpristagare i medicin, de två andra är före detta presidenter. Fransmannen Luc Montagnier belönades med nobelpriset 2008 för sin upptäckt av just hiv-viruset. Kenneth Kaunda och Joaquim Chissano är expresidenter från Zambia respektive Moçambique.

Trion har tillsammans startat företaget Edge to Edge Global Investments. På deras uppdrag – och med Luc Montagniers medicinska kompetens som förkläde – har det sydafrikanska företaget Imuniti Holdings sedan börjat tillverka preparatet, som fått namnet »Imuniti Nutritional Supplement Combo Pack«.

Enligt Imuniti Holdings har Luc Montagnier lett kliniska tester på hiv-positiva personer på ett forskningsinstitut i Abidjan, Elfenbenskusten. Men ingen information har getts om hur många personer som deltog, vilka bromsmediciner kontrollgruppen tog eller vad paketlösningen innehöll för substanser. Ändå har företaget i pressutskick hävdat att professor Montagniers studie visade en »påtaglig minskning av virusets DNA« hos 71 procent av de hiv-smittade patienterna som deltog.

– Det här tillskottet kan reducera viruset för resten av livet, påstod Joaquim Chissano vid pressträffen den 21 mars.

Expresidenten talade sig varm för det faktum att tillskottet bland annat innehåller extrakt av den näringsrika växten moringa, som finns i Afrika och därmed är billig att använda.

I Sverige är växten relativt okänd och kanske mest förknippad med skönhetsvård. Hudvårdsjätten Body Shop har en blomprydd skönhetsserie med just namnet »Moringa«. Men växten har knappast några bevisade effekter mot hiv.

Enligt tidningen Business Day har Imuniti tidigare berättat att tillskottet dessutom består av en rad andra växtextrakt och en proteinberikad gröt.

Men bara ett par dagar efter det att nobelpristagaren och de före detta presidenterna lovordat det nya örtbaserade immunitetspaketet drabbades de av ett bakslag. Tillverkaren Imuniti Holdings tvingades göra avbön, endast en vecka efter att de uttalat sig om preparatets framgångar i kliniska tester. De gick från att ha uttalat sig tvärsäkert om dess effekter till att hävda att de preliminära resultaten var »lovande«.

Luc Montagnier är en av världens mest kända aidsforskare och tycks inte se något problem med att nu ägna sig åt alternativmedicinska preparat. Han är sedan 1993 chef för organisationen World Foundation for Aids Research and Prevention, WFARP, ett globalt nätverk för hiv-forskning under FN-organet Unescos paraply. Bromsmediciner har varit framgångsrika för att rädda liv. Men enligt Montagnier är de inte lösningen på aidsdöden.

– Långtifrån alla smittade har tillgång till bromsmediciner, inte minst i Afrika. De måste tas under resten av patientens liv och om det sker ett avbrott i medicineringen kommer viruset tillbaka. Det är dags att hitta komplementära behandlingar som kan korta ner behandlingstiden, förklarade Luc Montagnier för det sydafrikanska statliga tv-bolaget SABC i samband med lanseringen av det nya preparatet.

– Det hela låter väldigt märkligt. Hiv-smitta kräver en livslång behandling och det kan inget ändra på. Det går inte att ersätta bromsmediciner med kosttillskott, säger Anders Sönnerborg, professor i infektionssjukdomar som forskar om hiv vid Karolinska institutet i Huddinge.

Därmed inte sagt att kosttillskott inte kan fylla någon funktion. Många hiv-smittade i fattiga länder är rejält sjuka och avmagrade. I vissa sammanhang kan kost- eller näringstillskott hjälpa patienten att gå upp i vikt och dämpa en vanligt förekommande inflammation i tarmen, enligt Anders Sönnerborg.

Det här är inte första gången som nobelpristagaren Luc Montagnier ägnar sig åt vad många skulle kalla pseudovetenskap.

I en intervju i tidskriften Science från december 2010 berättade han att han känner sig utsatt för »intellektuell terror« i hemlandet Frankrike. Därför har han nu, 78 år fyllda, beslutat sig för att leda ett nytt forskningsinstitut vid Jiao Tong-universitetet i Shanghai. Där ska han studera ett annat kontroversiellt forskningsområde: elektromagnetiska vågor i vatten som härstammar från patogeners, smittämnens, DNA. Planen är att se hur detta fenomen ska kunna tillämpas inom medicinen.

Just mycket utspädda substanser i vatten är något som homeopati bygger på. Homeopater har även tidigare hyllat Luc Montagnier för att de anser att han ger dem rätt.

– Jag kan inte säga att homeopatin har rätt i allt. Vad jag däremot kan säga är att kraftigt utspädda lösningar är rätt. Utspädda lösningar av någonting är inte ingenting, förklarade Luc Montagnier i tidskriften Science.

På frågan om nobelpristagaren inte är rädd att hans forskarkollegor ska anklaga honom för att ägna sig åt pseudovetenskap svarar han:

– Nej, av den enkla anledningen att det inte är pseudovetenskap. Det här är verkliga fenomen som förtjänar vidare studier.

Nyheten om grötpreparatet, som ännu inte nått utanför södra Afrika, riskerar också att svärta ner Nobelpriset. Att nobelpristagare ifrågasätts är ingen ovanlighet, men hittills har ingen tvingats att lämna tillbaka sin utmärkelse.

Nobelkommittén för fysiologi eller medicin följer inte systematiskt den forskning som nobelpristagare bedriver efter att de har fått sitt Nobelpris, och uttalar sig heller inte om denna forskning. Det berättar Klas Kärre, professor i molekylär immunologi och ordförande i Nobelkommittén, som är det organ som utreder och lägger förslag till priskandidater.

– Om en forskare efter sitt pris skulle föra fram en hypotes som senare visar sig felaktig så påverkar det inte den ursprungliga prisbelönade upptäcktens betydelse i form av räddade liv eller nya, grundläggande insikter om människokroppen, säger Klas Kärre.

Fakta | 1,3 miljoner döda 2009

Afrika söder om Sahara är den region i världen som är hårdast drabbad av hiv/aids. Omkring 22 miljoner människor lever där som hiv-smittade. 2009 dog 1,3 miljoner av invånarna i regionen i aids och 1,8 miljoner smittades med hiv. 14,8 miljoner barn har förlorat ena eller bägge sina föräldrar i sjukdomen.

Källa: SABC

Den spenslige mannen ser nästan förfärad ut när han sticker upp överkroppen genom takluckan, runt om tränger fansen. De bastanta livvakterna slår med stålbatonger för att inte bilen ska stoppas av massorna. Nuhu Ribadu är årsbarn med Nigeria, hans gröna traditionella klädedräkt, en babanriga, är dagen till ära gjord som en valaffisch. Snart viftar han med sin symbol, en enkel afrikansk borste, och folket tränger på ännu mer. Till slut lyckas livvakterna få honom bakom scenen, i någorlunda säkerhet.

– Yes, we can, det är dags för sopborst­revolutionen, vi måste sopa bort korruptionen.

Nuhu Ribadu ropar högt i mikrofonen och viftar med borsten. De församlade, uppskattningsvis 100 000 människor, jublar, »Afrikas Obama« kallar de honom. Samtidigt står partiarbetare på scenen och slänger ut tusensedlar (med ett värde motsvarande 40 kronor) av den inhemska valutan naira. De delar också ut mat och t-tröjor.

Nuhu Ribadu, tidigare anti-korruptionschef, har seglat upp som en stark kandidat i presidentvalet. Men den sittande presidenten Goodluck Jonathan har trumf på hand. När regeringspartiet PDP kör sitt race har de så mycket mer än sedlar, kycklinglår och t-tröjor att bjuda på vid sina valmöten. Eftersom de kontrollerar statens resurser, oljeinkomsterna och mutorna från omvärldens storföretag, har de helt andra resurser. Och så länge PDP har makten satsar oljelobbyn mest på dem, under tiden köar nigerianerna i timmar eller dagar eftersom den importerade bensinen inte når till bensinstationerna för vanligt folk.

Överallt i Lagos och Abuja ser man nya fyrhjulsdrivna lyxbilar med PDP:s färger och president Goodluck Jonathans porträtt på, men det är de osynliga transaktionerna som gör PDP-maskinen närmast okrossbar. I alla fall när det gäller att styra guvernörer, lokala politiker och hövdingar, som i sin tur kommenderar sina undersåtar att rösta rätt. PDP har också under de senaste valen haft viss kontroll över den »oberoende« valkommissionen INEC.

Det har i efterhand kommit fram att det funnits fler röstande än antalet i röstlängden, att folk som varit döda eller påhittade har röstat, bland annat har Mike Tyson, Morgan Freeman och Oprah Winfrey enligt röstlängden deltagit i nigerianska val. Detta är den före detta chefen för korruptionspolisen Nuhu Ribadu fullständigt medveten om. Det är därför han och hans team har utarbetat en plan för att få röster.

Det finns många likheter mellan det som hänt i Nordafrika, där demokratin plötsligt fått en vän i den digitala världen. »Digital Demokrati« med sociala nätverk som Facebook, Twitter, Youtube och mobiltelefoner, håller på att ändra om maktbalansen även längre söderut.

– Jag tror faktiskt att jag har en god chans att vinna, men det verkar inte som media i landet har förstått det ännu, säger Nuhu Ribadu till Fokus.

Han passerar de två livvakterna som vaktar sviten, rum 919, högst upp i ett av Lagos lyxhotell. Han ursäktar sig några minuter, drar för sovrumsdörren för att be, och är snart nyduschad ute igen i dagens tredje babanriga, denna gång persikofärgad. På bordet ligger böcker skrivna av Mandela, Obama och den nigerianska nobelpristagaren Woyle Soyinka. Den sistnämnda har offentligt stöttat Ribadu. Även den amerikanske finansmannen och filantropen George Soros, som gärna arbetar bakom kulisserna, stöder enligt källor i Nigeria Nuhu Ribadu. De hade ett möte i Budapest i juli 2009.

Det här var under Ribadus tid som landsflyktig, då han var gästföreläsare på både Centre for Global Development i Washington och St Anthony’s College vid University of Oxford, där han bodde den mesta tiden. Men Ribadu reste också runt och föreläste för bland annat FN, USA:s senatsutskott och Världsbanken.

Mallam Nuhu Ribadu växte upp i Yola i norra Nigeria, med trettio syskon i ett muslimskt hem. Pappan var förmögen politiker och minister i det självständiga Nigerias första regering. Nuhu minns hur han en dag såg en förnäm advokat, med mantel, peruk och tjocka lagböcker. Det var då han bestämde sig för att studera juridik.

Han gjorde sedan karriär inom polisen, och fick specialutbildning vid brittiska Scotland Yard. Olusegun Obasanj, som blev landets första demokratiskt valde president genom det nystartade PDP 1999, upptäckte den orädde Nuhu Ribadu och utsåg honom 2003 till chef för EFCC, kommissionen för ekonomiska finansiella brott. Det året låg Nigeria i den absoluta botten för korrupta länder, med ett index på 1,4, enligt Transparency International. Talet 10 indikerar att det inte finns någon synbar korruption, som en jämförelse låg Sverige förra året på 9,2.

Ribadu hann under sina fyra år vid EFCC starta tusen undersökningar och slutförde 230 av dem. Det var sprängda smugglingsligor, nigeriabrevssyndikat, internetbedrägeriligor, han fällde också höga politiker och tjänstemän. I en intervju med BBC i oktober 2006 berättade Ribadu att efter självständigheten 1960 hade 380 miljarder dollar stulits eller slösats bort från den nigerianska statskassan. Kritiken mot Ribadu går ut på att han selektivt gick på Obasanjos fiender, och att han inte redovisat sin egen förmögenhet. Slutet kom med ett berömt gripande. Då hade Ribadus beskyddare Obasanjo fått lämna över till nye presidenten Umaru Yar’Adua.

– En decemberdag kom James Ibori till mitt kontor och ställde två väskor med 15 miljoner dollar på bordet. Han ville att jag skulle lägga ner undersökningen mot honom.
James Ibori är en före detta guvernör, och kanske den mest inflytelserika i den nigerianska politikens maffia. Men Ribadu satte handklovar på Ibori som fick spendera julen i fängelse. Reaktionen kom direkt. Den 27 december fick Ribadu sparken av president Yar’Adua. Men han utgjorde ändå ett hot mot makthavarna i samhället, genom sin insyn i korruption och annan brottslighet på högsta nivå. Efter andra mordförsöket, räddad av pansarglaset i sin silverfärgade Honda Accord V6, gick sexbarnsfadern i landsflykt. Han minns de stjärnformade märkena i pansarglaset, precis framför förarsätet. Med president Yar’Aduas död i maj förra året vågade han återvända. Den nya presidenten Jonathan försökte neutralisera Ribadu genom att göra honom till sin rådgivare, men återvändaren hade större planer.

Nuhu Ribadu lämnar hotellsviten strax efter klockan tio på kvällen, efter kvällsbönen. I framsätet sitter en livvakt vid ratten, en annan sitter bredvid och spanar. Vi är på väg till valkampanjens hjärna. Generatorn dånar vid ingången till femvåningshuset. Sporadiska lampor lyser för att trapporna inte ska vara helt beckmörka. Men Ribadu får gå de fem våningarna, elektriciteten räcker inte för att driva hissen. Starka lampor lyser ut från tv-studion, där sitter redan Ribadus vicepresidentkandidat Fola Adeola och läser in i tv-kamerorna.

Efter en stund tar Ribadu plats, med sig har han en politisk stab bestående av unga nigerianer. De flesta har lämnat fina jobb i USA eller England för att hjälpa kandidaten. Det skulle kunna vara varsomhelst i västvärlden, med den senaste tekniken. Nu ska det göras filmer för Youtube och sajterna.

– En förändring är möjlig, tiden är nu, det är dags nu, upprepar sig Ribadu.

Det måste vara minst 50 grader i strålkastarljuset i studion. Det blir olidligt varmt. Presidentkandidaten har tagit av sig skorna, sminkörer kommer hela tiden fram och pudrar bort svettpärlor. Ribadu är mycket noga med sitt yttre, snart ska han byta babanriga igen. Han framträder med den illgröna nationalfärgen som bakgrund. En man kommer fram och viskar något i Ribadus öra. Det är Ade Atobatele, en it-konsult som jobbat åt bland annat IBM i London, och nu ingår i kampanjledningen. Atobatele sätter sig framför sin enkla Acer laptop uppkopplad mot trådlöst nätverk.

– Med ett tangenttryck når jag fem miljoner väljare med personliga sms. Alla har registrerat sig med oss och vi har en tvåvägskommunikation med dem. Det är det som är hemligheten. Det handlar inte om spam, utan en konversation med väljarna.

Enligt Atobatele är 70 % av alla röstberättigade under 30 år. Eftersom de registrerade har angett sitt kön, yrke, ålder, jobb och intressen så kan han sända dem personliga meddelanden, det finns 5 000 olika varianter.

– Vi ber alla de fem miljonerna att tala om Nuhu med tolv personer, om det lyckas blir det 60 miljoner av 73 miljoner röstberättigade. Så med enkla medel når vi ut. Vi lägger inte pengar på dyr tv-reklam eller för mycket valaffischer.

Det är förstås ett önsketänkande snarare än en prognos att så enkelt vinna 60 miljoner röster. Men det är ett steg på vägen. Atobatale berättar att han gjorde samma sak för en nigeriansk guvernörs kampanj, men i början funkade det inte alls.

– Inget hände med de sms vi sände ut, ingen respons. Men så ordnade jag en tävling, man fick poäng för att registrera sig, poäng för att svara på sms och för att värva nya personer. Det blev en stor grej bland de unga, vinsten var en lyxmiddag med guvernörskandidaten.

Frågan är bara vad som händer i byarna. Här har PDP alltid mutat hövdingarna med pengar och gåvor och mat till folket i valtider. Kan sms-kontakt ändra på den ekvationen?
– Vi har också identifierat folk ute i byarna som är inflytelserika och har mobiler, så, ja vi tror att vi kan nå dem. Demokrati i Afrika har fått en ny dimension, precis som de folkliga revolutionerna i arabländerna. Vi introducerar nu den första digitala valkampanjen på vår kontinent, säger Atobatele.

När det gäller röstfusk tror han att det ska gå bättre detta val. Nu sitter en förhållandevis stark och oberoende professor i ledningen för valkommissionen Inec. Kommissionen har spårat och rensat ut 1,3 miljoner »spökväljare«. Det nuvarande systemet hindrar dock inte en väljare från att rösta vid flera valstationer. Oppositionen har nu föreslagit att man ska ackreditera sig med fingeravtryck och bild tagna och sedan måste man rösta inom två timmar. Det skulle minimera risken för att folk hinner rösta på flera ställen under valdagen.
Nuhu Ribadu kommer ut ur tv-studion, det han läst in ligger snart på Youtube. Man har också fått reda på att morgondagens presidentdebatt i tv är inställd för att motståndaren, president Goodluck Jonathan, säger att han inte har tid, men det ska bli en ny chans på tisdag. Kanske.

I bilen tillbaka till hotellet sitter Ribadu och pratar med kampanjchefen i en telefon och sms:ar på den andra.

– Men det går inte, jag kan inte flyga tidigt till Bauchi på tisdag morgon, hålla svettiga valmöte hela dagen, flyga tillbaka till Lagos och presidentdebatt på kvällen. Jag måste få tid att förbereda mig och jag kommer se alldeles för trött ut, säger Ribadu i telefonen och lägger på.

– Jag sover bara tre-fyra timmar per natt, säger han och sluter ögonen.

På tisdagsmorgonen är Ribadus två privata jetflygplan i luften, men han är inte ombord, och när det första landar kraschar det in i två getter som plötsligt finns på landningsbanan. Getterna dör och planet blir allvarligt skadat, men alla ombord klarar sig.

Misstanken gror att det handlar om sabotage, att getterna släppts ut på landningsbanan av motståndarna. Även tisdagskvällens debatt ställer presidenten in. Nigeria går till val utan att väljarna, de som har tv eller internet, fått en chans att se Nuhu Ribadu eller övriga i oppositionen debattera i tv.

Fakta | Valet i Nigeria

Lördagen den 9 april går 73 miljoner röstberättigade nigerianer till valurnorna.

Sju kandidater slåss om presidentposten.

För att gå vidare till en andra valomgång måste en presidentkandidat få minst 25 procent av rösterna i var och en av minst i
24 delstater.

Efter många år av militärdiktatur hade landet sitt första demokratiska val 1999. Det valet och de två efterföljande har PDP vunnit. PDP består av både muslimer från norr och kristna från söder. För att överbrygga motsättningarna har det funnits en överenskommelse inom partiet där man varvar presidentposten: två mandatperioder för kristna och två för muslimer. Men när muslimske Umaru Yar’Adua dog mitt i första mandatperioden förra året ställdes överenskommelsen på ända. Hans efterträdare, kristna Goodluck Jonathan, blev till slut PDP:s kandidat.

De tidigare valen har genomsyrats av anklagelser om valfusk.

Fakta | De viktigaste kandidaterna

Goodluck Jonathan (PDP)
Den sittande presidenten har starkast stöd bland kristna i hemprovinsen, oljedeltat, hos militären och har flest guvernörer, bakom sig. Smörjs också av utländska företag och kontrollerar statsapparaten och alla dess pengar.

Nuhu Ribadu (ACN)
Väldigt starkt stöd bland ungdomar, studerande och akademiker. Tack vare nära kollegan, den populäre guvernören, Babatunde Fashola, tros Ribadu ha starkast stöd av alla i den enorma staden Lagos. Stöd också bland muslimer.

Muhammadu Buhari (CPC)
Stort stöd bland muslimer och äldre. Har som före detta general och diktator för landet också stöd från militärer. Buhri ledde landet i början av 1980-talet och anklagades för att driva en polisstat.

Ibrahim Shekarau (ANNP)
Företräder ett konservativt muslimskt högerpart, och är stor i norr. Shekaru är en hård regeringskritiker och vill satsa på utbildning, hälsovård elförsörjning med mera.

Khaleed Mire, 26, går runt och testar sin nomadskrud, komplett med stav, och konstaterar att han saknar afrokrull. Går det att hyra, månne?

Han läser till kemiingenjör i Eskilstuna, uppvuxen i Hjällbo, äldst av nio bröder. Han har bott i Sverige sedan 1993, men har trots det nästan uteslutande vänner med invandrarbakgrund. Beror det på att han bor i ett invandrartätt område? Kanske. Men mönstret gick igen även i Eskilstuna, där han bodde i mer blandade kvarter.

– Det är en svår fråga, varför. På mellanstadiet hängde alla med alla, minns han.

Det är som om de kulturella skillnaderna har ökat med åldern.

– Jag dricker inte, så jag vill inte hänga på när mina svenska vänner festar och dricka en cola. Och varje gång jag behöver be säger de »gör det hemma i stället«.

Efter examen lutar det åt att han lämnar Sverige.

– Det känns som man kan utvecklas mer i England eller USA. Både som människa, ekonomiskt och i sitt arbete. I Sverige blir det svårare att få ett jobb.

Många av hans vänner resonerar på samma sätt. Mohamud Salad, som är 27, beskriver situationen:

– Jag har kompisar som åker på semester till England och hinner hitta ett extraknäck. Det skulle aldrig funka i Sverige. Här tar det månader att bara skriva in sig på Arbetsförmedlingen.

I förra veckans Fokus listade vi de kommuner som lyckas bäst med integrationen. Men den andra sidan av saken? Khaleed och Mohamud beskriver en av de största utmaningarna i svensk integrationspolitik. Hur kommer det sig vissa grupper har så svårt att lyckas i det svenska samhället?

Forskarna är överens om att somalier, Sveriges största invandrargrupp på senare år, har det allra svårast. Bara 30 procent har jobb, att jämföra med infödda svenskar som ligger på 80 procent eller alla utrikes födda som ligger på 65. För kvinnor från Somalia är siffran ännu lägre – blott 24 procent hade jobb när SCB:s integrationsdatabas Stativ senast mätte saken 2007. Företagandet är dessutom lågt, liksom utbildningsnivån, medan bostadssegregeringen är hög.

En del av förklaringen är dålig tajming. De första stora grupperna somalier kom under lågkonjunkturen på 1990-talet och hade därför extra svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Men det är inte hela sanningen.

Ekonomhistoriken Benny Carlson i Lund forskar just kring somalier och arbetsmarknad och har fler ledtrådar.

Den första är bristen på ingångar till arbetsmarknaden i form av okvalificerade arbeten. Även enkla jobb har relativt höga ingångslöner i Sverige. Benny Carlson har märkt att somalier ofta har djärva planer på vad de vill göra och att de då lätt blir »nedtagna på jorden« av sina handläggare och tappar sugen. Och de som har utbildning har ändå svårt att få relevanta arbeten.

Som Hussain Alasow. Han är i fyrtioårsåldern, klädd i jeans och vit skjorta. Gratisjobbar på söndagar på amatörradiostationen Somaliweyn i ett industriområde i Angered. Han kom till Sverige 1990, efter avslutad agronomexamen i Somalia, men lyckades inte få något jobb inom sitt fack.

– Vägledningen var inte bra. Vi viss­te inte hur saker och ting funkade. Man kämpade, kämpade, kämpade tills man blev ingenting, berättar han.

Efter flera års arbetssökande gav han till slut upp och läste omvårdnadsprogrammet på komvux. Nu jobbar han inom vården.

En annan förklaring kan man hitta i det svaga företagandet. Somalia är ett land med långa handelstraditioner och ett livligt företagande. Många somalier borde ha goda förutsättningar att driva företag, men i Sverige är det få som får i gång egen verksamhet.

Liberala tankesmedjan Timbro undersökte saken för ett par år sedan och visade att somalier genomgående är en socioekonomiskt resurssvag grupp, som i princip har haft en likartat svår situation i alla länder dit de invandrat. Undantaget, visade det sig, är delstaten Minnesota i USA.

En av anledningarna till att företagandet är dubbelt så högt bland somalier i Minnesota jämfört med i Sverige kan vara att gruppen somalier är större där, mellan 40 000 och 100 000 personer beroende på hur man räknar. För att ett ­företagande inriktat på den egna gruppens behov ska komma i gång krävs en ­kritisk massa – en tillräckligt stor marknad – som i Sverige knappast finns mer än möjligen i Stockholm och Göteborg.

Benny Carlson anser att en delförklaring till det låga företagandet kan vara systemrelaterat med bidragsstruktur och hur mottagandet sker, men att orsakerna också är mer handfasta. Miljonprogramsområdena saknar lämpliga butikslokaler och somalier har svårt att få lån.

Buss 31 går från Malmö Central förbi Värnhemstorget till Rosengård. Här höll i somras journalisten och eldsjälen Per Brinkemo i projektet »Från Rosengård till Rosenbad« för somaliska ungdomar. De gav sig ut för att se hur svenska samhället fungerar; träffa svenska myndighetspersoner, polisen, politiska partier, lära sig om socialtjänstlagen och publicera sina betraktelser på en blogg.

När Per Brinkemo först började intressera sig för den svensksomaliska diasporan möttes han av en mur av misstänksamhet.

– Det tog sju, åtta månader att slippa folks blickar. Det fanns två alternativ till att jag sökte kontakt: antingen att jag kom från Säpo eller att jag var blivande konvertit till islam.

Problemet för ungdomarna menar han är att det saknas kontaktytor mellan somalier och majoritetssamhället.

– Fördomarna mot svenskar är jättestora. Att vi inte uppfostrar våra barn, att det är slappt i skolan. Att folk är ute och super. Det är nästan en avhumanisering, svenne är det värsta man kan bli. Så det handlar inte bara om svenskarnas främlingsrädsla, utan även andra vägen.

Han berättar om hur han träffade en flicka från Rosengård som tog bussen in till centrala Malmö för första gången i sitt liv när hon var 17 år.

– Vi måste hitta vägar att förklara Sverige och bakgrunden till att vi till exempel har det system för socialförsäkringar och socialbidrag som vi har. Det var ju jättekontroversiellt på femtiotalet att myndigheterna skulle komma in och ha något att säga till om, men man kan förklara processen varför vi har valt det systemet, att det är ett skydd för barnen.

Samma sak med synen på skola och barns rättigheter och skyldigheter.

– Tänk dig själv att komma till Sverige och träffa lärare Lisa, 24 år, som har lite urringning och pratar om elevinflytande och demokrati.

Frågan om jobb hänger samman med skola, utbildning och språk, alla klassiska orsaker till svag integration. Utbildningsklyftan mellan Somalia och Sverige är enorm. Somalia fick ett skriftspråk först 1972. Utbildningsväsendet har i princip legat nere sedan inbördeskrigets utbrott 1991. Analfabetismen är hög, också bland dem som kommer till Sverige.

Det är också i skolan som de kulturella skillnaderna ställs på sin spets. Här ska en auktoritär tradition från Somalia möta en skola där föräldrar förväntas delta i utvecklingssamtal och föräldramöten.

Det är i skolan som debatten om vilken sorts huvudduk som ska vara tillåten eller inte landar. Det är här som praktiska problem med simundervisning måste klaras ut. Och det är här man måste bestämma om det är bra att ha skolavslutning i en kyrka eller inte. Dilemman som självklart inte bara rör somaliska invandrare.

Samtidigt, om man nu ska tala om kulturkonflikter, så skiljer somalier som grupp ut sig. Eller rättare sagt: synen på somalierna som grupp.

Docent Orlando Mella på sociologiska institutionen vid Uppsala universitet, som har undersökt kulturellt avstånd genom kvantitativa intervjuer, konstaterar att somalier befinner sig allra längst bort från infödda svenskar, snäppet bortom romer och araber.

Vad beror det på? Religion? Andra stora invandrargrupper i Sverige – iranier, irakier och bosnier till exempel – är också muslimer, men har haft det lättare att smälta in. Femton procent av iranierna var till exempel egenföretagare 2007, enligt Stativ, jämfört med drygt två procent av somalierna. Trenden går igen bland andra muslimska invandrargrupper där företagsamheten är tre, fyra gånger högre än hos somalier.

Varför har just de 50 000 somalierna det så svårt? Kanske finns svaren varken i Rosengård, Gamlestad eller Rinkeby, kanske handlar det om landet som de har lämnat.

Somalia har historiskt dominerats av sufismen, en liberal tolkning av islam som innehåller mycket sång och dans. De första ortodoxt religiösa – wahhabistiska – influenserna introducerades efter den brittisk-italienska kolonialiseringen 1880 av den nationella frihetskämpen Sayyid Muhammed. Klädkoden blev striktare och en del kvinnor började täcka håret.

Efter självständigheten 1960 splittrades landet, men enades 1969 av den kommunistiska diktatorn Said Barre. Pendeln svängde. Barre introducerade latinskt alfabet, motarbetade klansystemet, likställde kvinnor med män, gjorde det lättare att skilja sig.

1975 protesterade wahhabisterna mot förändringen, ett uppror som Barre brutalt slog ned, vilket ledde till att många imamer flydde landet. I exilen hämtade de inspiration från Muslimska brödraskapet i Egypten, men också från mer konservativa salafister i Saudiarabien och antisovjetiska jihadister länkade till striderna i Afghanistan.

Inledningsvis hade Barre starkt stöd från Sovjetunionen, men lyckades ändå köra ekonomin i botten. Samtidigt flöt kapital in från Saudiarabien via radikala imamer. Somalia blev en front i kalla kriget, där saudierna satte upp koranskolor som en sköld mot kommunismens frammarsch. 1970- och 80-talens krig och oroligheter gjorde att klanbaserade miliser och en flora av religiösa grupper växte fram sida vid sida.

Så låg landet när Barres regering till slut kollapsade 1991. Somalia inledde det inbördeskrig som fortfarande pågår och det fanns inte längre någon motpol till de islamistiska, radikala, krafterna. Oavsett om deras stöd kom från Muslimska brödraskapet i Egypten eller från Saudiarabien så hade förespråkarna för en islamistisk stat goda ekonomiska resurser. Dessa imamers makt växte och formade Somalia. Kvinnor började bära jiilbaab, det tvådelade plagg som består av en långkjol och en slöja som når ända ned till vaden.

Att islamistiska rörelser växer i samhällen där det råder starkt demokratiskt underskott är typiskt, berättar idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi vid Umeå universitet.

De somalier som tio, femton eller tjugo år senare kom till Sverige och andra länder flydde från krigen och oroligheterna. Men många av dem hade då också formats av denna mer radikala tolkning av islam. Det är en viktig skillnad mot exempelvis iranier, som i första hand flydde just bort från det religiösa förtrycket.

– Andra mer västligt orienterade afrikanska länder erkände inte våra barns gymnasieutbildning, så vi hade inget annat val än att sända dem till arabländer, berättar 31-åriga Sufia Amin.

Hon heter egentligen något annat men vill av rädsla för repressalier från den svensksomaliska diasporan förbli anonym. Hon kom till Sverige för ett par år sedan från Somalia, där hon jobbade för Amnesty International till dess att hon och andra hjälparbetare tvingades lämna landet med kort varsel, under hot av kriminella gäng i Mogadishu. Nu läser hon svenska och letar efter jobb.

– Dörrarna till arabvärlden var vidöppna, de gav oss stipendier. Jemen, Egypten, de har alla ambassader i Mogadishu. Efter avslutade studier återvände ungdomarna till Somalia. De öppnade i sin tur universitet och på så vis började den västerländska ideologin överlappas av den arabiska. I dag talar folk arabiska, vilket aldrig var fallet tidigare, säger hon.

Ytterligare en förklaring är att många människor helt enkelt sökte styrka i religion och blev mer religiöst aktiva för att klara ett långvarigt krigs vedermödor. Utvecklingen har färgat av sig på diasporan i Sverige, eller som ett ordstäv lyder: »När det regnar i Mogadishu bär somalierna i Stockholm paraply.«

Folkets hus i Katrineholm är en rät grå, rektangulär historia, flankerad av en cykelaffär och ett par frisörsalonger. Yassin Mahi Mallin, 40, är ordförande i föreningen Somaliska socialdemokrater. Han har en fot i Somalia och en i Sverige efter att ha levt 20 år i vardera land och ser med oro på hur den ökande religiositeten i Somalia smittar av sig i ett Sverige där segregeringen spelar islamistiska grupper i händerna:

– Islamisterna tänker: »Om inte de moderata somalierna får ett arbete, och möjlighet att komma in i samhället, då joinar de oss.«

Också imamen Sheikh Abdirahman anser att wahhabisternas inflytande i Sverige har ökat. Sheikh Abdirahman kunde Koranen utantill vid nio års ålder och har bland annat föreläst i Bellevue-moskén, som delvis finansierats av saudiska pengar och sedermera blivit ökänd som rekryteringsgrund för jihadister. På senare tid har han upptäckt en ökande intolerans hos vissa elever.

– De betraktar icke-muslimer som värdelösa, säger han med emfas.

Han är noga med att påpeka att det handlar om några få individer med denna attityd. Men att det är en ny trend.

Samma sak hos ungdomsledaren Kadafi Hussein i Rinkeby:

– Om det är något som händer i Rinkeby i dag så går tjänstemännen – polisen och så – direkt till moskén och ber om hjälp. Skulle det hända att de gick till svenska kyrkan?

Både han och andra vittnar om hur somaliska familjer vill hindra barnen från att dricka, dansa, gå på bio eller – om det gäller kvinnor – engagera sig politiskt eller uttrycka sig själva.

– Svenska gränsen ligger vid Rissne. När unga tjejer passerar där tar de på sig slöjan. De blir trakasserade om de går utan slöja i Rinkeby, säger Kadafi Hussein.

Det är ofta där diskussionen landar. Så snart man talar om somalier i Sverige talar man om kvinnokläder. Hur stor betydelse har egentligen ett stycke polyester?

Sufia Amin, människorättsaktivisten, pekar på en annan viktig faktor.

– Man måste komma ihåg att familjen historiskt sett är väldigt viktig för oss somalier. Du kan inte överleva på egen hand i Somalia.
Det är här det blir riktigt komplext. För det är inte bara den religiösa utvecklingen i Somalia som skapar kulturella klyftor. Minst lika viktigt är det gamla klansystemet och hur det förstärks av exilen.

Somalia är ett klanbaserat samhälle där klanen utgör ett socialt skyddsnät. Traditionen går tillbaka till tiden före koloniseringen 1880, då landet saknade centralregering. I stället var det klanen som stod för rättsväsende och försörjningsstöd. På 1800-talet fanns totalt sex övergripande klaner, varav fyra var nomader. Koloniseringen, kontantekonomins införande och framväxten av nya sociala klasser luckrade sedan upp klanväsendet.

– Men under inbördeskriget efter Said Barres fall blev klantillhörigheten en fråga om liv och död, säger Rannveig Jetne Haga, som skrivit en avhandling om somaliska handelskvinnor.

I exil fungerar klantillhörighet som ett slags familjeband. Så är även fallet i Sverige.

– En somalier kan dra vartsomhelst i världen, så länge som det finns somalier där så finns det ett skyddsnät. De somalier som bott längre tid i Sverige är skyldiga att hjälpa de nyanlända.

Hon tycker inte att staten har utnyttjat den resursen till fullo. Och pekar på att det ligger en latent fara i bruket:

– Om de som kommer först har en dålig upplevelse så kommer det att påverka de nya.

Trots klansystemets positiva sidor, så befäster det samtidigt klyftorna mellan somalier som tillhör olika klaner. Och enligt socialdemokraten Yassin Mahi Mallin höjer det också tröskeln till det svenska majoritetssamhället:

– Bara i Stockholm finns det 400 somaliska föreningar baserade på klaner. Varför ska man ha dem? Är det inte bättre att somalier integreras i samhället? Att de är med i idrottsföreningar till exempel?

Professor Benny Carlsons studier indikerar att klantillhörigheten verkar ha blivit mindre viktig i länder som USA, där somalier har en högre sysselsättningsgrad, än i ett land som Sverige, där majoriteten står utanför arbetsmarknaden och har bidragsincitament att starta föreningar.

»I USA har somalierna en rik organisationsflora men den är inriktad på robusta ting som hälsovård, utbildning, boende, jobb, entreprenörskap«, skriver han.

Samtidigt är det svårt att peka ut enkla samband mellan orsak och verkan. Klanväsende kan försvåra integrationen men det kan lika gärna vara så att det är bristen på arbete som förstärker klantänkande och kulturella klyftor. Därmed har integrationskarusellen kört runt ett helt varv.

Från att ha varit nedtonade står nu de kulturella skillnaderna i centrum i den politiska debatten. Men är det många somaliers bundenhet vid traditioner eller den intolerans som islam generellt, och många somalier specifikt, möts av? Eller både och?

Svaret landar i en komplex brygd av bostadssegregation, svaga språkkunskaper, strukturell diskriminering, arbetslöshet, religiösa klyftor, en kollektiv kultur som går på tvären med svensk individualism och etniska svenskars ointresse att lära känna nya befolkningsgrupper.

Och utmynnar i den kanske just nu största integrationsutmaningen för svenska politiker och myndigheter.

Sufia Amin och Khaleed Mire heter egentligen någonting annat.

Fakta | Somalia
Somalia har plågats av inbördes­krig sedan 1991. 2007 behövde 1 miljon människor akut livsmedelshjälp. Konflikter mellan krigsherrar och islamiska domstolar har skapat stora flyktingströmmar.

Huvudstad: Mogadishu.

Officiell religion: Islam.

Statsskick: Republik. Medellivslängd: 48 år.

Folkmängd: 9 miljoner. Källa: NE.se

– Vi ska strax starta, men låt oss först be.

Han sänker huvudet lite.

– Gud, vi har många som ska flyga till Karamoja i dag där förhållandena kan vara svåra, beskydda dem i deras viktiga arbete.

En kvart senare krymper fiskekanoterna på Victoriasjön till små prickar och det slår lock för öronen. När planet rätar upp sig igen är det i stället Kampalas gytter av plåttak och höghus som kryper fram där nere. Den som tittar riktigt noga kan se poolen i president Musevenis konferensanläggning glittra i solen.

Det har gått två år sedan Samuel Bälter, 34, flyttade till Uganda med fru och barn för att flyga personal och förnödenheter till platser dit inga turister frivilligt åker. I enmotoriga Cessna-plan servar han områden i södra Sudan, nordöstra Kongo och norra Uganda, avskurna från omvärlden på grund av krig eller dålig infrastruktur. Ofta är Samuel och hans kollegor de enda som landar där.

– Dels handlar det om att det anses för osäkert, dels beror det på konditionen på landningsbanorna. Det är inte många piloter som är tränade för att landa på en fyra meter bred bana av grus, säger han.

Uppdragsgivare är den kristna organisationen Mission Aviation Fellowship, MAF, och den som vill arbeta för dem måste genomgå en av världens tuffaste flygutbildningar. Under en fyraveckorskurs i de nordliga delarna av Klippiga bergen får aspiranterna flyga genom smala dalgångar, tackla lutande landningsbanor och nödlanda utan motor. Den som inte klarar proven åker ut – det handlar om att försäkra sig om att piloterna kan hantera tuffa förutsättningar i ogästvänliga trakter.

Men Samuel är ändå inte någon kicksökare. I psykologutlåtandet beskrivs han till och med som en konservativ pilot som inte tar några onödiga risker. Under starten rabblar han alla säkerhetsföreskrifter för sig själv och är så koncentrerad att han nästan lyfter före själva planet.

– Det är klart att jag är en äventyrare och tycker om att göra spännande saker, men jag föredrar att göra det under kontrollerade former, säger han och slår på autopiloten.

Nere på marken ersätts staden ganska snart av milsvid savann. Uppifrån ser nomadfolkens sporadiska bosättningar ut som celler i ett mikroskop. En lerväg skär genom den gulgröna tomheten som ett tunt streck. Det syns inte en enda bil i någon riktning.

– Det slår mig alltid när jag flyger över Uganda: det här är ett land stort som en tredjedel av Sverige och som har 34 miljoner invånare. Var bor alla människor?

Samuel närde aldrig någon pojkdröm om att bli pilot. Tanken växte sakta fram efter gymnasiet när han hade gett upp planerna på att bli läkare. Inte heller var det själva flygningen som var hans största drivkraft. I stället var det en längtan ut i världen för att göra något konkret.

– Det känns rätt meningslöst att sitta hemma och klaga framför tv:n, jag ville ut och hjälpa dem som verkligen behöver det, säger han och anropar ett av kontrolltornen längs med vägen på försök.

De svarar inte. De har inte haft ström på flera månader.

Piloterna brukar skoja om att samhället Kaabong är döpt efter ljudet som uppstår när planet tar i den skruttiga landningsbanan. Den rödbruna remsan ligger mellan två klippformationer, omgiven av högt gräs och majsfält. När Samuel går in för landning sprutar dammet över Läkare utan gränsers vita bil som står och väntar.

Det gäller att hålla koll på hur många som ska åka vidare därifrån, för så fort propellern har stannat hoppar ett par hjälparbetare av planet och springer ut i bushen för att kissa. Samuel tar fram ett par brev ur lastutrymmet och ger till dem som står och väntar.

– Jag är pilot, flygvärdinna, incheckningspersonal och brevbärare på samma gång, konstaterar han och serverar vatten till sina passagerare.
Just den här dagen följer det inte med några kylboxar från Kampala, men varje år flyger MAF nästan ett ton blod till sjukhusen i närheten. Så länge det inte är för skrymmande finns egentligen ingenting som är för konstigt för att transportera. Samuel har flugit fyrhjulingar, ebolasmittade blodprov, kistor, byggmateriel och mangopressar. Vissa dagar är det ett öronbedövande kackel från passagerarna.

– Jag flyger ofta hela plan med kycklingar till södra Sudan, det brukar vara mellan fyra och sextusen varje gång. Du kan gissa om det är mycket liv i kabinen då, säger han och gör sig redo för start igen.

För ett år sedan fick Samuel avbryta nedstigningen här i Kaabong eftersom rivaliserande koherdar sköt mot varandra mitt på flygfältet. Den här dagen är det bara barn som vallar får intill landningsbanan. De tittar nyfiket på vidundret som går i gång med ett vrål och tar sats.

Samuel träffade sin Jenny i Stockholm för åtta år sedan medan han höll på att ta sitt kommersiella flygcertifikat. Hon pluggade till farmaceut och bodde i Uppsala, han hade just insett vad han ville göra i livet. Samuel berättade ganska tidigt i förhållandet om sina framtidsplaner, det gällde att Jenny var med på noterna om det skulle fungera.

De har alltid varit överens om att lägga ett par år av livet på arbetet i MAF, men ingen av dem hymlar heller med att det är Samuel som just nu lever sin dröm.

– Jenny har det inte lika roligt. Det känns som att det som avgör hur länge vi stannar här, är om hon kan hitta något jobb när barnen börjar skolan. Det finns inte på kartan att Jenny ska behöva gå hemma hela tiden. Funkar inte familjen här ute, då funkar inte jobbet heller, säger Samuel.

Ändå var det ingen av deras anhöriga som fick slag när paret Bälter berättade att de skulle ta med sin 1,5-åriga dotter och flytta till Afrika. Vad skulle de säga? Samuel tillbringade sina första 13 år i livet på en svensk missionsstation i Centralafrikanska republiken och lärde sig prata sango samtidigt som han formade sina första svenska ord.

I stället önskade föräldrarna dem lycka till och pustade sedan ut i tysthet när de första planerna på att flytta till Chad gick om intet.

– Att sätta en familj med en 1,5-åring i ett ökenlandskap i 45-gradig värme där folk springer runt och skjuter på varandra hade nog inte varit en så bra idé. Vi sa inte nej när vi blev tillfrågade, men bad om lite betänketid för att se lite hur säkerhets­situationen utvecklades, berättar Samuel.

Veckan därpå drog sig MAF ur Chad som sista internationella organisation. Då hade säkerhetsläget blivit så dåligt att de inte ens vågade landa med sina flygplan. Och Bälters hamnade i Kampala i stället.

Bönen står som nummer fyra på Samuels checklista före start. Tron på att det finns en annan himmel än den han just nu flyger i, delar han med alla piloter inom rörelsen. MAF betalar inte ut någon lön till sina anställda. Pengarna som Samuel och familjen lever av kommer från kristna församlingar i Sverige som stöder deras projekt. På det viset är de en ganska typisk missionärsfamilj, även om Samuel gärna lägger till det lilla epitetet »modern«.

– Förr i tiden var det väl lite så att missionärer och pastorer kom till Afrika för att försöka »frälsa hedningarna,« men så ser det inte ut i dag. Vi tror inte på att säga »läs Bibeln så blir allt bra«, människan har ju grundläggande behov. Har du ingen mat för dagen så skiter du väl i Bibeln, säger Samuel.

I stället är det idén om den barmhärtige samariten och strävan efter att göra något gott för sin nästa som fungerar som drivkraft. De flesta kristna organisationer jobbar numera mest med vanligt bistånd såsom sjukvård och matprogram.

– Skillnaden är väl att vi också har en tro på ett liv efter detta. För många kan det vara ett sätt att få kraft och ork – att se en mening med livet, säger Samuel.

Dagens sista stopp är på flygfältet i Gulu. Landningsbanan användes främst av militären under inbördeskriget, vilket innebär att den är både bred, lång och asfalterad. »Nästan lite tråkigt«, mumlar Samuel när han går ner för landning.

Som pilot är han för det mesta ganska avskuren från det som händer på marken – han lämnar av sin last och flyger vidare. Men ibland kryper sig verkligheten på, som vid ett tillfälle just här i Gulu. Samuel kallades in för att flyga en dödssjuk malariapatient till sjukhus. När han hade landat vräkte regnet ner, blixtarna ven från himlen och landningsbanan täcktes av tio centimeter vatten.

– Det gick verkligen inte. Säkerhetsmässigt var det ett enkelt beslut, men känslomässigt var det fruktansvärt svårt att säga att vi inte kunde flyga vidare, berättar han.

Det blev en orolig övernattning i Gulu och transport till sjukhuset dagen därpå. Som tur var klarade sig mannen och Samuel slapp våndas.
– Men i det här yrket ställs du verkligen inför beslut du helst inte vill ta när det handlar om liv eller död.

Trots att Samuel växte upp i Centralafrikanska republiken och arbetade där som hjälplärare ett år längtar han inte längre tillbaka.
– Jag vet inte riktigt varför, säger han, och pausar en stund.

– Alla mina gamla vänner är döda, de dog i aids. Min bästa vän gick bort 2002, då var han 28 år gammal. Det är flera år yngre än vad jag är nu.

Samuel lutar sig bakåt, sitter tyst. Gräset nere på savannen brinner. Kanske är det karamajongfolket som jagar, kanske har elden vaknat av sig själv. Det spelar egentligen ingen roll, här ute finns ingen brandkår.

Efter en halvtimme kommer Nilen krypande över marken som en grönblå orm och Kampalas många plåttak breder ut sig i fjärran. Om en stund ska Samuel göra en gir över huset där han bor, snedda över Victoriasjön och gå ner för landning. Sedan ska han trotsa döden i Kampalas rusningstrafik och åka hem till familjen.

En dryg månad tidigare greps en 22-åring i Göteborg under samma brottsrubricering. Fallen har en koppling till varandra. 22-åringen hade bara hunnit vara hemma i ett par månader när polisen knackade på dörren. I mars återvände han från Somalia, dit han rest sommaren 2009 med sin 16-åriga flickvän och deras lilla dotter. Vad paret gjort där är oklart.

Enligt en av tidningen GT:s källor ska 22-åringen i ett telefonsamtal till sin mamma ha berättat att han krigade för terrororganisationen Al Shabaab. Senare skulle han ha sagt sig vara lurad av organisationen, men inte kunna ta sig ur situationen.  Åklagare Agnetha Hilding Qvarnström uppger för Fokus att åtal sannolikt kommer väckas mot de frihetsberövade 22- och 26-åringarna under oktober.  Men de är inte ensamma om att engagera sig i en splittrad, global kamp för islam.

Sedan 2006 har ett 20-tal svenska medborgare rest till Somalia för att delta i träning kopplad till terrorism, eller olagliga våldshandlingar. En handfull har dött. Fenomenet är inte nytt, folk har rest från Sverige till konfliktområden i decennier; Balkan, Afghanistan, Irak. Men aldrig så här många, berättar Säpos kontraterrorismanalytiker Malena Rembe och Martin Risinggård. De sitter i Säkerhetspolisens bunker på Kungsholmen i Stockholm, där de arbetar med att kartlägga terrorismens förgreningar i Sverige.

Regeringen är oroad. De har gett Säpo i uppdrag att utreda den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige. Rapporten ska vara klar den 15 december.

Al Shabaab eller »Ungdomarna«, startade som en väpnad vinge av de Islamska domstolarnas union, ICU, en sammanslagning av små lokala shariadomstolar i ett Somalia som helt saknade rättsväsen. En del var strikta och andra mer liberala i sin religionsuttolkning. Domstolarnas mål var att få slut på bråken mellan landets olika klanledare, som hållit nationen gisslan sedan diktatorn Said Barre föll 1991.

Sommaren 2006 lyckades ICU att mobilisera ett stort folkligt stöd och slängde ut de somaliska krigsherrarna ur Mogadishu. Men när ICU gick över till att bekämpa Somalias övergångsregering (som hade stöd av USA) så fick den övervägande kristna grannen Etiopien nog. Att ha islamister vid makten på andra sidan sundet från Jemen, som räknas till ett av Al Qaidas fästen, var varken populärt hos dem eller i USA.

Etiopien gick in militärt i Somalia och slog tillbaka ICU. Så småningom nåddes en fredsöverenskommelse mellan delar av ICU och övergångsregeringen och de etiopiska styrkorna drogs tillbaka mot att ICU fick 200 säten i parlamentet.

Men Al Shabaab, ICU:s militära vinge, lät sig inte inlemmas i parlamentet och har helt ändrat karaktär de senaste åren. Vad som började som en lokal motståndsrörelse har utvecklats till en allt mer centraliserad och utländskt styrd jihadistgrupp med en global agenda, enligt den medlingsorganisationen International Crisis Group. Många av dagens ledare är somalier som återvänt från väst.

Al Shabaabs första steg mot global terrorism kom i somras, med två självmordsattentat i Kampala, Uganda. Det var den 11 juli, bara två veckor innan Afrikanska Unionen skulle ha ett toppmöte i staden. 76 människor dog på två uteserveringar och ugandiska medlemmar av Al Shabaab, som numera uppskattas kontrollera 80 procent av Somalia, har arresterats för dådet.

Till Al Shabaabs högsta ledare hör den svenske medborgaren Fuad Mohamed Khalaf, även kallad Fuad Shongole. Detta faktum, i kombination med att svenska ungdomar som varit nere och slagits återvänder hem till Sverige, underlättar svensk nyrekrytering till Somalia. Och frågan är vad Al Shabaab tänker använda dessa kontaktytor till.

Kadafi Hussein är 25 år och en lokal ungdomsledare som blev mediakändis i våras efter att ha berättat om ungdomsrekrytering från Rinkeby till krigets Somalia. Kadafi har sina egna tankar kring varför Al Shabaab investerar i att flyga ned västerländska ungdomar till Somalia, när det finns gott om rekryter på hemmaplan.

– Al Shabaab vill använda de här ungdomarna för att ta sig till västvärlden. Al Shabaab behöver dem, de vet hur Europa fungerar, säger han.
Kadafi Hussein minns de tre killar som sommaren 2008 åkte för att kriga i Somalia.

– De var de bästa ungdomarna som fanns i Rinkeby, säger han.

Kadafi berättar om Abdi, som var duktig i skolan. Lugn, trevlig, blyg. Om Ghedi som kom till Sverige som barn, pappan var tolk hemma i Somalia men jobbar nu som busschaufför. Ghedi dog i Somalia. Och den tredje, 26-åringen som återkom för fyra månader sedan och häktades den 22 juni i Rinkeby. Ingen av dem var religiösa till en början. Deras gemensamma nämnare var ungdomsledaren Nadif, som skulle ha haft kontakt med pojkarna i fyra år och till slut övertalat dem att åka med till Somalia.

Men Kadafi Hussein talar även om känslan av utanförskap.

– Ingen känner sig hemma här. Man känner sig utanför, statslös. Inte i sitt hemland. Inte här. Man kommer aldrig att bli svensk, förklarar han.

En tunnelbanestation bort verkar Sahra Bergadle, som 2005 tilldelades Fadime-priset för sitt arbete med Tensta kvinnojour. Hon tror att en av drivkrafterna bakom att engagera sig i Al Shabaab handlar om att ha missat sin framtid i Sverige. En kvinna i Tensta vars son återvänt till Somalia berättade för Sahra att hon varit minst lika orolig för sonen när han bodde i Sverige.

– Vad ska han göra här? Ta haschish och hänga i tunnelbanan och göra ingenting? Då kan han lika gärna dö där nere, hade hon sagt.

Men säkerhetspolisen tycker att det är svårt att hitta yttre gemensamma nämnare mellan ungdomarna. De kommer från alla olika hörn av Sverige och behöver inte ha somalisk bakgrund. Några är gifta, andra singlar. De flesta rekryteras inte i källarmoskéer, utan dras med av kompisar eller finner inspiration på nätet. De är alla engagerade i Somalias öde och attraheras av Al Shabaab och Al Qaida.

– Al Qaidas ideologi handlar bland annat om att knyta samman stora globala problem med personers utanförskap, säger Martin Risinggård på Säpo.

På senare tid har Al Shabaab förfinat sin retorik för att attrahera vilsna själar från väst. Numera finns filmer på olika språk. Deras våldsinslag uppfattas som spännande. Spridningen är större. Detta i kombination med att folk har rest och återkommit ger en uppmuntrande effekt.
Säpo arbetar främst förebyggande, de har samtal med personer som de misstänker har för avsikt att resa. Det handlar om 50-100 personer om året. Ofta tar deras familjer själva kontakt och ber om hjälp, andra uppmärksammas inom ramen för den ordinarie underrättelseverksamheten. Sedan 2003 träffar Säpo löpande muslimska riksorganisationer och andra, likt kvinnoorganisationer, som kan indikera ifall något nytt är på radarn.

– Vi har väldigt små möjligheter att fysiskt hindra personer att resa till konfliktområden. Det kräver starka bevis att de har för avsikt att delta i terrorattentat, förklarar Säpos pressansvariga, Patrik Peter.

Fotnot: Abdi, Ghedi och Nadif är fingerade namn.

Detta är Al Shabaab

Organisationen är svår att storleksbestämma men har enligt ICG (International Crisis Group) upp till 4 000 utländska krigare. De flesta är från andra östafrikanska länder, som Tanzania, Burundi och Uganda. Den västerländska klicken är försvinnande liten, men växande.
Den 1 februari gick Al Shabaab för första gången ut och deklarerade sina band till Al Qaida. Men Mats Utas, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, ifrågasätter omfattningen av deras samarbete.

– Al Shabaab säger en dag att de har bra kontakter med al Qaida och andra dagen inte, beroende på vad de har att vinna på det. Men får de stöd och resurser? Har de strategiska samarbeten?

Dessutom har Etiopien och Somalias övergångsregering allt att vinna på att blåsa upp eventuella Al Qaida-band. Det genererar stöd från USA.

Ousmane Sembène
Senegalesisk författare. Han var också känd som Afrikas bäste filmregissör. Han gick i islamisk skola och behärskade arabiska och franska. Hans romaner utmanade regeringseliten i Senegal.

Ousmane Sembène dog 2007.

Kofi Awoonor
Ghanansk författare och poet, föddes i dåvarande Guldkusten (Ghana). Han har gett ut en mängd dikter. »This is Earth, My Brother« (1971) är hans mest kända roman där han skildrar ewefolkets begravningsceremonier. Hans författarskap fick ett lyft på 1990-talet, bland annat med romanen »Comes the Voyager at Last« (1992) och »Herding the Lost Lamb« (2002).

Nuruddin Farah (B)
Född 1945, en somalisk författare främst inriktad på kvinnors frigörelse i postkoloniala Somalia. Hans mest berömda roman »From a Crooked Rib« (1970) skildrar historien om en nomadflicka som flyr ett arrangerat äktenskap med en äldre man. Han har levt i exil i 22 år.

Mia Couto
Född 1955 i staden Beira i dåvarande portugisiska Moçambique. Han anses vara en de viktigaste afrikanska författarna, böckerna har översatts till 20 språk. Efter Moçambiques självständighet 1974 arbetade Couto även en tid som journalist. Han skriver en form av kriminalromaner, där roten till brotten ligger i kolonialismen och befrielsekriget.

Petina Gappah (B)
Är en ung afrikansk författare. Hon föddes år 1973 i Zimbabwe och skriver sina verk framför allt på engelska, men också på shonanska. Hennes berättelser handlar ofta om den sociokulturella hierarkin i Zimbabwe.

John Maxwell Coetzee
Född år 1940 i Kapstaden, Syd­afrika. Han mottog Nobelpriset i litteratur år 2003. Ett motiv som återkommer i Coetzees skön­litterära böcker är hur det omänskliga sydafrikanska apartheidsystemet skapar och befäster sociala och mentala mönster hos människorna. Läsvärda böcker med detta tema är »I hjärtat av landet«, »Onåd« och »Järnålder«.

Nadine Gordimer (B)
Föddes 1923, i utkanterna av Johannesburg. Hon började redan som nioåring att skriva och fick sin första novell publicerad av Johannesburgstidningen Forum när hon var 14 år. Hon erhöll 1991 Nobelpriset i litteratur. Hennes romaner skildrar moraliska och psykologiska oroligheter i postapartheid-Sydafrika.

Wole Soyinka
Född 1930 i nordvästra Nigeria, som då var en brittisk koloni. Soyinka var den första afrikan som tilldelades Nobelpriset i litteratur, 1986. Han skildrar nutiden men använder afrikanska gudar som symboler i berättelser. Han har i omgångar suttit fängslad. Efter frigivningen 1972 skrev han boken »The Man Died« om tiden i fängelset. Wole Soyinka är även presidentkandidat till årets nigerianska val.

Sefi Atta (B)
Nigeriansk författare född i Lagos år 1964. Hennes debutroman »Everything Good Will Come« gavs ut 2006 och tilldelades det allra första Wole Soyinka-litteraturpriset. Sefi är numera bosatt i USA.

Chinua Achebe
Född år 1930 i Ogidi, Nigeria. En respekterad nigeriansk romanförfattare och kontroversiell litteraturkritiker. Han är en av 1900-talets mest lästa författare och skriver om afrikansk politik och afrikaner i västvärlden. Också följderna av koloniseringen av kontinenten. Achebes mest lästa verk, »Things Fall Apart«, från 1958, har översatts till över 50 språk.

… han la till att folk i det här landet inte har nån känsla för hur man tar vara på sina minnen, att tiden när gamla farmor låg i sjuksängen och berättade historier var förbi, att det hädanefter var det skrivna ordet som gällde därför att det är det som blir kvar, det talade ordet är svart rök, piss från en vildkatt, ägaren till »Slut på kritan« gillar inte floskler i stil med när en gammal man dör i Afrika är det ett bibliotek som försvinner«.

Det behövs egentligen inte mer för att uttrycka litteraturens komplicerade ställning i Afrika. Kontinenten är full av berättelser, överallt stiger det upp svart rök, det är bara böcker det är ont om.

Men nu tycks de välla fram, de afrikanska böckerna av de afrikanska författarna. Inte på många år, kanske aldrig någonsin, har ett »tema« på Bokmässan i Göteborg väckt en sådan uppmärksamhet. Är allt som det ska då? Är litteraturkartans vitaste fläck på väg att fyllas i? Om det ändå vore så enkelt.

Alla som passerat högarna av pocketböcker på våra flygplatser och centralstationer det senaste året har kunnat se att det bland alla deckarna ligger en bok med den något märkliga titeln »En halv gul sol«. Den utgör ett litet underbart undantag i dessa annars ganska homogena boktravar: en succéroman från Nigeria, om Biafrakriget, skriven av en mycket ung kvinna, inte känd för någonting annat än att ha skrivit just den här boken. Chimamanda Ngozi Adichie är den klarast lysande stjärnan på Afrikas litterära himmel men hon har en massa systrar (Leonora Miona från Kamerun, Pettina Gappah från Zimbabwe, Marie Ndiaye från Frankrike och Senegal, till exempel) och en rad berömda onklar (Wole Soyinka, Ngugi wa Thiong’o, Nuruddin Farah).

Men den onkel som hon valt att tillägna sin roman är den som också jag sätter högst av dem alla, landsmannen Chinua Achebe. Och om man läser »En halv gul sol« i ljuset av Achebes mest berömda, »Allt går sönder« från 1958, då blir ett par mycket väsentliga drag i den afrikanska litteraturen och vårt förhållande till den synliga.

»En halv gul sol« skildrar en familjs öden under Biafrakriget som i slutet av 60-talet höll på att slita sönder Nigeria. Biafra var en stor, ganska rik delstat i sydöst som ville bryta sig ur och som fick folkets sympatier för sin kamp. Jag var själv ett av de många svenska skolbarn som samlade pengar på Stockholms gator till de svältande barnen i Biafra. Centralregeringen bekämpade utbrytarna med alla krafter och hade omvärldens officiella stöd. I Europa och Afrika var de politiska ledarna överens: skulle Biafra tillåtas bryta sig ur hotade hela den afrikanska kontinenten att falla sönder i en räcka småstater. Kolonialismens gränser må vara konstgjorda, men det var de enda gränser som fanns. (Det är som bekant bara i Europa som nya stater tillåts uppstå, vilket då och då konstateras med viss förvåning bland förtrycka folk i Afrika.)

Det säger sig självt att det är djärvt av en ännu inte trettioårig författarinna att ta sig an detta nationella trauma i en roman. Hon gör det med bravur men, och det är den litterära poängen här, hon gör det med hjälp av en berättarform hämtad från den europeiska 1800-talsromanen och vidareutvecklad i dagens anglosaxiska populära skönlitteratur. Romanen berättas genom parallella historier, familjens medlemmar hamnar på skilda sidor i konflikten, där finns en kärlekshistoria som känns igen från varje god underhållningsroman och hade det inte varit för det brännande ämnet och ett säreget porträtt av en ung tjänare, så hade det mesta av romanen kunnat hämtas från de kurser i »creative writing« som den unga författarinnan gått på vid sitt amerikanska universitet.

Den är precis lika bra och viktig för det, men kanske lite mindre nigeriansk, det vill säga främmande, och vi påminns om att det vi lättast tar till oss från denna kontinent är det som mest liknar våra egna litterära uttryckssätt. (Det är inget afrikanskt »problem«, samma sak gäller också 99 procent av alla svenska deckare som ju med byte av några ortsnamn skulle kunna utspela sig i New York eller en engelsk landsortshåla: formen är anglosaxisk/internationell.)

Det förhåller sig radikalt annorlunda med hennes idol, den snart åttioårige Chinua Achebe, ett av de riktigt stora namnen i den författargeneration som bröt fram åren efter den stora frigörelsen från kolonialmakterna och som ända fram till nu dominerat den afrikanska litterära scenen. Achebes roman om en byhövdings brutala möte med de första kolonialisterna är till sin form mycket mer främmande för oss och lik det man kan förmoda är en muntlig traderad berättelse. Där finns ingen tydlig struktur, ingen enkel intrig. Det gör den inte alls svårläst, tvärtom, de oerhört starka bilderna av just ett sönderfall, av hur en social struktur går sönder i mötet med det främmande, är mycket tillgängliga. Och denna krock utgör naturligtvis ett universellt ämne, men resultatet av den är som bekant särskilt plågsamt i många afrikanska länder.

Men det som gör Achebes roman så unik, ja så modig, det är den totala avsaknaden av enkla förklaringar. Hans skildring är sorgsen men inte alls nostalgisk. Den traditionella stamstrukturen som bryter samman bygger på våld, på absoluta hierarkier, på lydnad intill vanvett. Achebe gör inga försök att idealisera vare sig det »afrikanska« eller det »västerländska«. Han beskriver, på ett sätt som får varje läsare med hjärta i kroppen att vilja gråta, människor som i ett slags förtvivlan över tidens gång går under på grund av sin oförmåga att möta det nya. Det är ett drama som utspelas också i vår tid, i varenda by på den afrikanska kontinenten, i varenda förort till de växande städerna.

Därmed har Achebes roman från 1958 egentligen oändligt mycket mer att säga oss om dagens Afrika än Adichies från 2006.

Ni har redan noterat det. Bland dagens nya stjärnor dominerar kvinnorna, bland gårdagens männen. Den första politiska frigörelsen, den från kolonialismen, var männens verk. Det avspeglades i litteraturen. Achebes roman är obligatorisk läsning i alla afrikanska skolor med självaktning.

Den andra frigörelsen, den från fattigdomen, kommer att vara kvinnornas verk. Möjligen förebådas den i litteraturen.

Detta kan inte förvåna någon som vistats bara kort i ett fattigt, afrikanskt land. Männen väntar, kvinnorna arbetar. Bilden är naturligtvis ytlig på gränsen till intetsägande, men jag har aldrig hört någon ge en annan bild.

En av det moderna biståndets förgrundsfigurer, den förre Investorchefen Percy Barnevik som nu bygger upp en egen organisation för ekonomisk hjälp i utvecklingsländerna, har dragit sin slutsats: han lånar bara ut pengar till kvinnor, säger han, och skälen är enkla. De dricker inte och de reser inte bort.

Detta är ingen kunskap förbehållen smarta västerländska direktörer eller unga afrikanska författarinnor. När Alain Mabanckou skildrar sin barndom i en roman om 70-talets Kongo som kommer ut i Frankrike i dagarna så står kvinnorna i förgrunden: »I mina tidigare böcker var det många män, det gjorde skildringen råare. I `Demain j’aurais vingt ans´ (I morgon fyller jag tjugo), står de längst fram och det har skänkt berättelsen mjukhet och känsla.« Och trovärdighet, kan man tänka.

»Afrika«, den »afrikanska« litteraturen. Begreppen blir så vida att de riskerar att bli intetsägande. Men det finns ett par saker som förenar de flesta afrikanska länder (särskilt de söder och väster om Sahara) och som gör det befogat att ändå använda de här vida begreppen.

De litterära språken i Afrika är, med ytterst få undantag, de gamla kolonialspråken engelska och franska. Det har flera orsaker. En avgörande är den svaga närvaron av afrikanska bokförlag i Afrika. Vägen till läsarna, också de afrikanska, går påfallande ofta via förlag i Paris och England. Flera av de ledande franska förlagen har särskilda serier (»noir«) för afrikansk franskspråkig litteratur som några kan tycka fungerar som getton, och om en författare blir framgångsrik hos en större läsekrets så lyfts böckerna ofta ut ur dessa serier.

Språkfrågan rymmer också en politisk dimension. Om Chimamanda Adichie eller Achebe skulle välja att skriva på det egna språket, igbo, som talas av 18 miljoner människor, i stället för på landets administrativa språk som är engelskan, så skulle det av de andra folkgrupperna i landet naturligtvis ses som en politisk markering, förutom att det skulle bli omöjligt för dem som talar hausa (i norr) eller youruba (i söder) eller något av de andra 200 språken att läsa boken. (Detta är för övrigt inte heller något specifikt afrikanskt problem. Om Torgny Lindgren eller Sara Lidman hade valt att skriva hela sina romaner på bondska, och inte bara låta dem färgas av detta för de flesta av oss andra obegripliga mål, så skulle de inte ha erövrat riket och nått berömmelsen utan suttit kvar på länsmuseet i Umeå och läst högt för några lokala antropologer).

Under några resor i Kongo-Brazzaville har jag tillbringat ganska lång tid i en liten by mitt i landet, Ngouedi. I den byn finns det en skola med en massa elever, men de har nästan inga skolböcker alls. Det säger sig självt att det inte finns mycket skrivet om denna by, men på svenska finns en mycket fin skildring av byn på 50-talet, som ingår i memoaren »Längta hem« av Lennart Hagerfors som växte upp i Ngouedi som missionärsbarn. Inför ett av mina besök lät jag översätta hans skildring och trycka upp den i en liten upplaga som jag skänkte till skolan. Lärarna tog emot gåvan en smula förläget. Två dar senare kom några elever till mitt hus och bad om hjälp. De ville läsa Lennarts skildring, men lärarna hade lagt undan den och nu undrade de om jag kunde övertala lärarna att ge dem texten. Jag hade inte väntat mig dånande applåder och evig tacksamhet för denna gåva, men detta gjorde mig en smula snopen.

Episoden är symptomatisk för det skrivna och tryckta ordets ställning i de fattigaste afrikanska länderna. Barnen har inte tillräckligt med skolböcker, tidningarna har otroligt små upplagor, det talade ordet i form av berättelser, nyhetsrapportering, propaganda har ett otroligt försteg, också hos relativt utbildade människor. Det är också ett skäl till varför så stor del av den afrikanska litteraturen »äger rum« utanför Afrika.

Det är en vedertagen sanning att den engelska och den spanska litteraturen under de senaste decennierna förnyats utifrån. Det går inte att underskatta den latinamerikanska magiska realismens betydelse för spanskspråkig litteratur eller vad författare som Salman Rushdie eller Nobelpristagarna VS Naipaul och JM Coetzee betytt för den engelskspråkiga.

»Nu väntar vi bara på att fransmännen ska erkänna samma sak«, säger Alain Mabanckou till mig. Och omvärlden har redan konstaterat faktum: mer än hälften av den franskspråkiga litteratur som översätts till andra språk i dag är skriven av kongoleser och senegaleser, kanadensare och haitier. Fjolårets finaste franska litteraturpris, Prix Goncourt, gick till Marie Ndiaye, fransk-senegalesiska med romanen »Tre starka kvinnor«, nu i höst finns den på svenska. Mabanckou fick 2007 det näst finaste, Renaudot, för »Ett piggsvins memoarer«. Afrika ligger inte där man lagt det, imperiet slår tillbaka. Den franskspråkiga litteraturen kommer inte mer att bli sig lik. Snart fattar man det i Paris också.

Vi i Sverige är inte heller där än, och en bokmässa gör ingen sommar. Antalet afrikanska romaner som översätts till svenska har visserligen ökat markant under det senaste decenniet, men det är fortfarande en angelägenhet för väldigt få läsare. Det är förfärligt synd, för vårt intresse för Afrika har så länge byggt på ett slags medkänsla, först förmedlad av missionärer, sedan av biståndsfolket. Det är ju bättre än inget intresse alls, men den där medkänslan har nästan alltid ett paternalistiskt drag. Det är dags att i stället bygga intresset på kunskap och förståelse. Om vi är skyldiga Afrika och dess invånare något så är det just det.

Svante Weyler, förläggare och journalist