Strippen, som bara är två rutor, visar en reporter (Liv Strömquist själv) och en socialdemokratisk politiker.

I ruta ett ställer reportern/Liv en fråga.

- Hur är era visioner, nya tankar steg framåt, kampvilja, era allra mest crazy utopier. Hur tänker ni?

I ruta två svarar socialdemokraten.

- Vi tänker jobb.

Strömquist kunde lika gärna ha satt en borgerlig politiker i rutan och gett han eller henne samma svar.

Tecknaren, som är aktuell med ett nytt album, sprättar med ett enda elegant florettsnitt upp buken på hela årets valrörelse. Inte för att debatten bara handlar om jobb. Nej, strippen illustrerar den stelnade formen på det politiska samtalet.

Efter att ha följt rader av utfrågningar i etermedierna, betraktat valaffischer och läst de båda blockens valmanifest är min slutsats att vi har en politisk kommunikation som över hela spektrat är fast uppdelad i två extremer.

Till att börja med de vanliga fluffiga och till lite förpliktigande värdeorden. Om att det vore bra om saker blev bättre. Men utan konkret koppling till verkliga förhållanden. Ni förstår.

Men fluffvågen är faktiskt inte fullt lika omfattande som tidigare år.

Vi har nämligen också den andra extremen – den hyperkonkreta budgetuppgjorda sakfrågenivån. Denna form står i årets valrörelse för lejonparten i det politiska samtalet.

I detta finns mycket att glädja sig åt. Vi vill ju hellre ha konkret och budgetsäkrad sakpolitik, än ännu mer snömos än personpåhopp. Eller andra former av mer eller mindre relevanta skandaler. På det viset är valkampen i år exemplariskt väluppfostrad.

Ändå är åtminstone jag själv, som väljare och politiskt intresserad, mindre inspirerad än någonsin Detta på grund av vad som saknas. Det som borde finnas där mitt emellan det värdelösa värdeordsfluffet och de hyperkonkreta sakfrågorna.

Jag är nog knappast ensam att efterlysa den: Den konkret förankrade politiska visionen.

Desperat letar jag efter en enda svensk politiker som vågar måla en tavla av hur Sverige ser ut om tio, femton eller tjugo år. En sammanhållen formulerad idé om samhällets utveckling fram till dess.

Det handlar dels om en analys om hur samhället förändras i stort, oavsett politiska insatser. Dels om vilka politiska ingrepp nämnda politiker föreslår för att få landet ditt han eller hon vill, givet den första analysen.

I en sådan tavla räcker det inte med att säga att samhället ska hålla ihop, att vård skola och omsorg ska vara bra. Där måste man säga hur skolan, vården och omsorgen kommer att se ut. Och fästa det i en större tanke om hur samhället bör fungera.

Inte minst gäller detta frågan om hur vi ska få mat på bordet. Ska Sverige även i framtiden vara en råvarubaserad storföretagsekonomi med detaljhandelstouch, plus en offentlig sektor på halva BNP? Om inte, kan vi göra någonting för att ändra på det? Och om inte – hur ska politiken formas för att anpassa sig?

Den politiker som till exempel tycker att Sverige inte längre bör tillverka personbilar bör ha en konkret idé som säger någonting annat i stället. Har vi sett exempel på det?

Konkret förankrad industripolitik är, såvitt jag kan se, närmast kemiskt befriad från båda sidors politiska utspel inför valet.

En annan vision som bör målas in i en sådan tavla – och som också saknas i dagens valdebatt – är frågan om framtidens medborgarskap. Detta är en av få frågor där politikerna faktiskt har makt, och där samhällsutvecklingen tagit gigantiska kliv de senaste åren.

Vad tror politikerna att vara svensk medborgare kommer att innebära i framtiden? Vad har vi till exempel för roll i försvaret av landet, nu när värnplikten är borta? Med allt fler i de yngre generationerna som lever sina liv i ett slags gränslös nättillvaro, finns det ens någon mening med ett nationellt medborgar- och försvarsbegrepp? Vilka konsekvenser får detta för den politiska styrningen och hur vi organiserar vår offentlighet? Ska vi ändra sättet att rösta, byta valdagar, fler folkomröstningar?

Och vad händer när all information finns tillgänglig för de flesta hela tiden?

Detta är ämnen som själv skulle vilja höra partiledarna resonera kring – och just i de termerna. Konkreta funderingar om framtiden, minst tio år bort.

Man kan kalla det ideologi. Men det jag efterfrågar är inte klassiska paketlösningar som liberalism eller socialism. Jag tror att deras tid är över. All realistiska politiska visioner framöver kommer nog snarare att vara kreolska mixer av individuell frihet och kollektivt organiserande.

Dessa kreolska politikblandningar kan se ut på massor av olika sätt. Ett avgörande uppdrag för den politiska världen borde nu vara att söka efter dem. Om de inte är uppenbara, så får man väl forma dem själva.Och inte minst kommunicera dem på ett sammanhållet sätt.

Folkhemmet var en sådan sammanhållen kreolsk vision, som fungerade fram till slutet på 1960-talet. Därefter har vi egentligen inte haft någonting som kan konkurrera med den i slagkraft och relevans.

Vilket är framtidens variant? Göran Persson formulerade ”Det gröna folkhemmet”, som kunde ha varit en sammahållande vision och en nystart för socialdemokraterna som kunde räckt än i dag. Men vad finns kvar av det nu?

Jag tror att det faktiskt finns ett antal nya, sammahållna visioner som slumrar hos både högern och vänstern.

Man kan exempelvis ana en socialkonservativ konkret samhällsidé långt under Fredrik Reinfeldts retorik och politik. Men den är ändå ljusår från att gestaltas konkret i en sådan framtidstavla som jag efterfrågar.

På liknande sätt finns det ett embryo till samhällsvision i miljöpartiets politik, åtminstone utanför den rödgröna alliansen. Men där finns, som jag uppfattar det, bara halva tavlan, vad medborgaren ska göra när hon inte arbetar. Mindre vad Sverige ska göra för att vi alls ska ha någon fritid att konsumera.

Vi i medierna har en del skuld i denna konkretionsförlamning. Ett talande exempel är vänsterledaren Lars Ohlys tal i Almedalen i år. Där målade han faktiskt någonting som åtminstone kunde liknas vid en tavla över framtiden. Förvisso inte särskilt originellt, det handlade huvudsakligen om klassisk utbyggnad av offentlig sektor. Men med alla reformförslag och termen ”världens bästa välfärd” fick man som väljer åtminstone en kontur av hur Ohly ser sitt drömsamhälle.

I Axess tv-debatt några minuter efteråt sågades Ohly sönder och samman.

- Jag slutade räkna när jag hade kommit upp till 100 miljarder i ökade utgifter, sa nationalekonomen Andreas Bergh.

Och så blev bemötandet från flera andra, även från partipolitiskt obundna. Oansvarigt, dyrt, orealistiskt.

Ofta är vi journalister och kommentatorer för hårda i att nita politikerna så fort det inte blir som de har sagt. För det politiska samtalets borde vi tillåta ett utrymme för visioner, så länge de har åtminstone en viss typ av konkretion och är någorlunda kompletta.

Det man kunde ha krävt i fallet Ohly är förstås den andra halvan av hans framtidstavla. En vision om hur Sveriges ekonomi ska se ut för att klara av alla de reformer han vill ha.

En annan insikt är att vi också måste börja fråga efter visionerna. Har SVT:s eller SR:s partiutfrågningar haft en enda fråga om framtidsscenarier av den typ som jag redogjort för här?

Det fina med den konkreta framtidsvisionen är att den har någonting som de hårda sakfrågorna saknar. Den har liv. Den innehåller passion, väcker känslor. Inbjuder till debatt. Allt det som får väljare intresserade och engagerade. Allt det som håller väljare borta från missnöjespartier.

Eller som New Yorks tidigare guvernör Mario Cuomo lär ha förkunnat en gång

- You campaign in poetry, but you govern in prose.

– Nu smäller det, säger en livvakt till sin kollega.

De två männen passerar Per Schlingmann. Spinndoktorn har svettringar under armarna på sin pastellgröna Lyle and Scott-piké. I övrigt är scenen perfekt. Fotograferna trycker av och bilderna talar sitt tydliga språk; det är två statsmän som vandrar fram här.

Snart ska Fredrik Reinfeldt hålla sommartal, men först måste moderatledaren marknadsföras tillsammans med sin bättre hälft.

Reinfeldt för fram första budskapet: det blir nya skattelättnader med en borgerlig regering. Sedan tar Anders Borg över, och åhörarna bläddrar i ett kompendium med tabeller samtidigt som finansministern med en dåres envishet mässar att trygga offentliga finanser alltid går före skattesänkningar. Budskap nummer två.

– Vallöftet är att det inte blir några stora skattesänkningar förrän vi är tillbaka i överskott, säger han.

I förra valrörelsen var han hemlig tjänsteman på partikansliet. Nu är han dragplåster.

Dagen efter, söndagen den 15 augusti, håller oppositionsledaren Mona Sahlin sitt sommartal. Hennes finansministerkandidat syns inte till. Det är en annan Thomas Bodström – som tar plats på scen bredvid partiledaren.

I detta val som sägs handla om de stora frågorna – arbetslösheten, den offentliga sektorns storlek och finansieringen av den – använder de rödgröna sällan Thomas Östros som Sahlins parhäst. Duellen om ekonomin är snedvriden från början.

För att tala ekonomspråk: knappt 43 procent av svenskarna ser helst Anders Borg som finansminister efter valet medan bara 19 procent föredrar Thomas Östros, enligt en mätning som United Minds publicerade i Aftonbladet nyligen.

Hur kan det skilja så mycket mellan två personer som egentligen är så lika?

Första gången Anders Borg och Thomas Östros möttes, för drygt tjugo år sedan, var de studiekamrater, två begåvningar som professorn Leif Lewin så här i efterhand har svårt att skilja åt i briljans.

– De var bland de bästa studenter jag haft, säger han.

Både Borg och Östros var aktiva i politiska ungdomsförbund. Borg som vice ordförande i det moderata studentförbundet, Östros som ombudsman i SSU.

Båda saknade självklara förutsättningar för att vara stjärnstudenter. Borg hade hoppat av gymnasiet och läst på komvux, Östros kom från en arbetarfamilj med svag studietradition.

Båda plockades kvickt upp av sina partiledare. Borg blev politiskt sakkunnig hos Carl Bildt 1991, Östros utnämndes till skatteminister av Göran Persson 1996.

Båda gjorde en ideologisk resa – eller ett inriktningsval – under åren som följde efter grundutbildningen.

Borg som kritiserat staten i alla lägen och ställt sig upp i Robert Aschbergs tv-program och deklarerat att han »skulle inte göra ett jota« om han vore statsminister, putsades till av SvD-chefen Mats Svegfors, som skämtsamt säger att han gjorde Anders Borg till socialdemokrat.

– Mats var viktig de åren kring skiftet mellan 80-tal och 90-tal , vi talade mycket om politik då, säger Anders Borg.

Östros, som under SSU-åren betraktats som klassisk socialdemokrat, lyssnade på den interna förnyelsedebatt som leddes av finansminister Kjell-Olof Feldt och kanslihushögerns profiler Erik Åsbrink och Klas Eklund.

Deras teser om att Keynes aktiva konjunkturpolitik kunde kastas på sophögen och att det viktigaste var att bekämpa inflationen kom att kallas normpolitik, en skola som Östros anammade och som blev grundläge för socialdemokratin under hans år i regeringen.

Borg och Östros gjorde samma resa och närmade sig dessutom varandra. Nu, i valrörelsen 2010, framstår de som så lika varandra att det är svårt att se skillnad. Borg stimulerar ekonomin med statliga satsningar, som Östros krävt. Östros accepterar skattesänkningar som Borg infört. Hästsvansen är det enda som skiljer, skämtar man i både SSU och Muf.

I veckan presenterade de rödgröna sitt valmanifest. De fyra partiledarna och språkrören stod på Fotografiska museet i Stockholm och överöstes med frågor. En som de bara viftade bort handlade om reformutrymmet.

Oppositionen accepterar inte bara de övergripande budgetreglerna och Anders Borgs prognoser för hur mycket pengar staten kan spendera de närmaste fyra åren, utan också de tillfälligt höjda överskottsmål som finansministern har infört. Detta trots att Konjunkturinstitutet talar om ett dubbelt så stort reformutrymme under nästa år.

Thomas Östros har därmed drivit igenom en inriktning som präglat socialdemokratins agerande under hela mandatperioden. Den händelse som mer än något annat har definierat oppositionen – bildandet av koalitionen – handlade ju just om detta. Östros ställde ett enda ekonomiskt krav: att vänsterpartiet skulle acceptera budgetreglerna.

I jakten på vad som skiljer Östros från Borg är de där kritiska veckorna när vänsterpartiet var utanför samarbetet ganska talande. Östros höll stenhårt fast vid överskottsmål och budgettak och definierade därmed ekonomisk trovärdighet som synonymt med budgetregler.

Han kunde ha gjort ett annat val.

Bara några månader senare, när finanskrisen övergick i lågkonjunktur, inleddes en diskussion runt om i socialdemokratin i Europa som i grunden ifrågasatte normpolitiken. En debatt som fortfarande pågår.

Tankesmedjor och politiker ifrågasätter de gamla lösningarna och hävdar att det krävs andra medel för att hindra en utveckling där stora summor pengar spekuleras bort på finansmarknaderna och inte gör någon större samhällsnytta.

Brittiska Labour, till exempel, tog flera steg åt vänster i sitt valmanifest i våras, och Financial Times krönikör Martin Wolf, knappast känd som mörkröd, talar om behov av ekonomiskt nytänkande.

– Financial Times ligger till vänster om Thomas Östros i dag, men hela den här diskussion verkar den socialdemokratiska ledningen inte ha tagit in, säger Katrine Kielos, socialdemokratisk debattör.

En liknande analys gör journalisten Christer Isaksson, som i sin färska bok »Den nya vän(s)tern« placerar in Östros längst ut till höger i ett parti vars bas rör sig åt vänster.
Chefen på tankesmedjan Arenagruppen, Håkan A Bengtsson, bekant med Östros sedan 1980-talet, säger:

– Östros är en politisk överlevare och präglad av en socialdemokratisk försiktighet när det gäller den ekonomiska politiken.

Nationalekonomien Stefan de Wylder uttrycker det lite rakare när han slår ihop Borg och Östros till en enhet och utbrister.

– De är budgetregelfundamentalister båda två!

Thomas Östros och Anders Borg tillhör samma generation av nationalekonomer. Båda omger sig också av tjänstemän som är skolade i samma anda.

I de två valmanifest som har presenterats de senaste veckorna bråkar de ekonomiska talespersonerna egentligen bara om hur en bråkdel av statens budget ska spenderas. När det gäller sparsamhet skiljer sig Östros inte från Borg.

Vad är det då som gör att svenskarna hyllar den ene men inte den andre? Något annat i politiken, kanske?

Halvvägs in i sitt Almedalsseminarium tar Anders Borg av sig kavajen. Samtidigt försvinner rynkorna i pannan. Det är i början av juli i år och i en halvtimme har han kört sitt valmantra om ekonomisk trygghet. Nu tar han plötsligt resonemangen vidare. Vilka effekter, frågar han sig själv, har skattesänkningar egentligen på sysselsättningen?

– Flera av mina medarbetare, säger han, säger att sådana här grafer får man som finansminister inte visa. Men jag ska göra det ändå. Det här är svenska marginalskattetrappan.

På bildskärmen dyker det upp ett diagram som visar att lägre marginalskatter för de fattigaste och de rikaste inte påverkar samhällsekonomin särskilt mycket. Däremot: grupperna i mitten på trappan, de han kallar låg- och medelinkomsttagare, de blir mycket mer arbetsamma om deras skatt sänks. Enligt Borg.

– Finns det en avtagande nytta av att fortsätta med jobbskatteavdrag? För er som hade hoppats på att jag skulle säga det kan jag säga att under det liv som jag kommer ha som politiker kommer detta aldrig att inträffa.

Han ler och fortsätter.

– Det är tilltagande effekter av jobbskatteavdraget för någonstans runt 100 till 150 miljarder i ytterligare skattelättnader.

Här står alltså Sveriges finansminister och berättar att som han ser saken kan eller borde man fortsätta sänka inkomstskatterna med dubbelt så mycket som under den gångna mandatperioden.

Borg är, när det gäller jobbskatteavdrag, lika enkelspårig och ideologisk som när han var ung. En övertygelse som inte delas av Östros. Alltså finns det ideologiska skillnader.

– Skillnaden mellan Anders Borg och Thomas Östros ligger i sysselsättningspolitiken. Hur man ser på a-kassan, arbetsmarknadspolitiken och jobbskatteavdraget, säger Lars Calmfors, professor i internationell ekonomi.

I a-kassan vill Östros höja ersättningen som Borg har sänkt, höja taken och göra avgifterna billigare och mer lika. Anders Borg vill å sin sida göra a-kassan obligatorisk, ett löfte som dock kanske ska tas med en nypa salt eftersom det ställdes ut redan för fyra år sedan men inte nått längre än till en utredning.

Lägger man dessutom till skattepolitiken är det faktiskt två tydliga alternativ som kommer fram. Östros håller inte med Borg, när denne står i svart t-shirt i Almedalen och säger:

– Jobbskatteavdraget är och förblir det mest effektiva instrumentet vi har för att förstärka arbetslinjen.

Det är sant att Thomas Östros accepterar regeringens fyra jobbskatteavdrag, men det gör honom inte till en skattesänkare av Anders Borgs mått. I förra valet sa alliansen att de skulle sänka inkomstskatterna med 30 miljarder, men Borg dubblade det. Ska man använda den gångna mandatperioden som måttstock är det inte alls omöjligt att Borg inte bara genomför ett femte jobbskatteavdrag utan också ett sjätte. Om ekonomin tillåter.

På seminariet i Almedalen säger han ju att han anser det effektivt att sänka inkomstskatterna med ytterligare 100–150 miljarder kronor. Pengar som Thomas Östros vill att staten ska ha kvar och investera.

Är det den här politiska skillnaden som gör Anders Borg så mycket mer populär än Thomas Östros?

Nja, mot det talar i alla fall tidigare erfarenhet. En käpphäst bland politiska rävar är att det är svårt att vinna val i Sverige på löften om skattesänkningar. Titta på Bo Lundgren.

Gamla sanningar kan förstås vara just gamla, men dagens forskningsläge går ändå att sammanfatta med orden: svenskarna har inget emot ett högt skattetryck så länge de upplever att det går till nyttig verksamhet.

Så vad är det då som gör att Anders Borg flyger?

En möjlig förklaring skulle kunna vara framtoningen och retoriken. I grunden skiljer den sig kanske inte så mycket – båda har ekonomrunda glasögon och talar sällan eller aldrig om sina barn och fruar. Borg missar i och för sig sällan ett tillfälle att berätta att han bor i Katrineholm och gillar jakt, men det vägs åtminstone delvis upp av Östros norrländska och fiskeintresse.

Andra, kanske mer sakliga skillnader, är att Borg har jobbat utanför politiken, vilket Östros inte har gjort. Å andra sidan utklassar Östros sin konkurrent i regeringserfarenhet – tio år mot fyra. Och det är också Östros som har starkast akademiska erfarenheter. Han har en licentiatexamen, medan Borg hoppade av som doktorand. Lägg därtill att retorikexperter och politiska kommentatorer oftare pekar ut Östros som segrare i de ekonomiska debatterna och vi har snarare en lista över det som talar för att Östros skulle vara den mest populäre.

Men då har vi förbisett en sak. Vilken relation de båda har till respektive partiledare och koalitionspartners.

För här finns det skillnader.

Det är fyra veckor till val när Thomas Östros går omkring i handbollshallen på Malmö Stadion. Med beiga chinos och blå blazer smälter han perfekt in bland de 3 000 kommun- och landstingspolitikerna på den traditionella kommunekonomiska mässan.

– Vad vill människor ha? frågar han retoriskt när han gått upp på scenen. Jättesänkningar av skatten eller bättre sjukvård?

På den här mässan stortrivdes Göran Persson under sin tid som partiordförande. Nu är medieuppbådet inte lika stort. Själv säger Östros att det finns självklara skäl till att han inte är lika omtyckt av väljarna som Anders Borg:

– Är man finansminister så har man en plats i människors vardagsrum. I valet 2006 visste inte väljarna vem som var oppositionens kandidat.

Han har rätt i att Borg var en anonym tjänsteman i förra valet. Men det går att göra en annan jämförelse.

Förra gången socialdemokraterna gick till val i opposition var Göran Persson – varken folkkär eller känd – ekonomisk-politisk talesperson. Ändå var det honom som CNN och de andra medierna hade i blickfånget när socialdemokraterna presenterade sitt valmanifest i augusti 1994. Ingvar Carlsson inledde presskonferensen, men lämnade raskt över till Persson som levererade besparingar utan historiskt motstycke och avslutade med att spänna ögonen i tv-kameran och begära väljarnas mandat för ytterligare besparingar om man under mandatperioden skulle anse det nödvändigt.

Jämförelsen är lite orättvis; dåvarande borgerliga finansministern Anne Wibble hade kört statsfinanserna i botten och det har inte Anders Borg. Men den säger också något om svenskarnas relation till sina finansministrar.

De som har blivit kända, ihågkomna och i viss mån också folkkära – Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt och Göran Persson – har haft en stark egen plattform. De som inte skaffat ett eget mandat – Gösta Bohman, Anne Wibble, Erik Åsbrink och Bosse Ringholm– minns få som lyckade. Svenskarna tycks uppskatta finansministrar som nästan står över politiken, som bråkar och säger nej, drar sina partikamrater i öronen och är maktfullkomliga.

Thomas Östros är inte i närheten av den nivån. Socialdemokraterna har inte lyckats bygga upp honom. Han är inte sämre ekonom än Anders Borg, och inte sämre politiker heller. Men han lyfts inte fram.

Det här valet är ett politiskt vägval, men minst lika mycket ett val i oroliga ekonomiska tider, där frågan om ekonomiskt förtroende blir central. Thomas Östros borde vara viktigare för sin partiledare än Borg för sin, eftersom Sahlin inte är civilekonom som Reinfeldt är och inte heller är någon »hejare på ekonomi och siffror«, som en socialdemokrat i riksdagen säger.

Det är som om socialdemokraterna glömde bort sin tradition med superstarka finanstalespersoner i samma ögonblick som den rödgröna koalitionen bildades.

De problem som borgerliga koalitionsregeringar tidigare haft med svaga finansministrar har den här regeringen löst genom att Fredrik Reinfeldt har gett minst halva makten till Anders Borg. Även den ytligt insatte kan se att det är Borgs politik som alliansen bedriver. Från försvarsbesparingarna och Mikael Odenbergs avgång till det valmanifest som domineras av moderaterna har Anders Borgs ord vägt tyngst. Den borgerliga alliansen har byggt hela sin politik kring övertygelsen att jobbskatteavdrag är den enskilt viktigaste reformen.

Något liknande finns inte på den andra sidan. Förutom budgetreglerna är det svårt att peka ut vad som är just östrosk politik i den rödgröna skuggbudgeten och valmanifestet. Det framstår inte som om Östros har dragit Wetterstrand, Ohly eller för den delen Sahlin i örat.

Tvärtom: när valrörelsen går in i sitt mest intensiva skede lyser socialdemokraternas finansministerkandidat med sin frånvaro. På partiets valaffischer syns Mona Sahlin och fem andra utvalda s-profiler. Men inte Östros.

Det kom två pressmeddelanden på torsdagsmorgonen den 26 augusti.

Det första berättade att alliansens partiledare skulle presentera sitt valmanifest klockan tolv samma dag. Det andra att Anders Borg tre timmar senare skulle befinna sig i riksdagen och kommentera manifestet.

Inte undra på att journalistkåren tycks tro på borgerlig valseger; att det som sipprar ner mellan raderna i den samlade bevakningen har en ton av att problemen tornar upp sig för de rödgröna utmanarna. Innan Mona Sahlins stab ens hunnit få iväg sitt första pressmeddelande var dagordningen spikad.

Klockan tre satt Anders Borg – som saknar riksdagsmandat – i riksdagens pressrum och kommenterade sin egen politik, som vore han någon slags expertmyndighet och inte arkitekten bakom alliansens valmanifest.

När de rödgröna fick tillgång till lokalen en timme senare var Anders Borgs konkurrent om finansministerposten inte ens närvarande.

Thomas Östros var visserligen i Stockholm. Men han höll torgmöte på Hötorget.

Fem dagar senare, i tisdags, var det de rödgrönas tur. På Fotografiska museet i Stockholm stod Mona Sahlin, Peter Eriksson, Maria Wetterstrand och Lars Ohly och presenterade sitt valmanifest.

Thomas Östros fanns inte i lokalen.

På eftermiddagen hade socialdemokraterna ett ekonomiskt seminarium i riksdagens presscenter.

Inte heller där var socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson med.

Tidningarnas Telegrambyrå fick fatt på Thomas Östros under eftermiddagen. Reportern frågade varför partiledarna inte hade berättat att de rödgröna kommit överens om att sänka skatten för pensionärer med ytterligare 2,5 miljarder kronor.

Östros svarade:

– Hade jag varit där skulle jag haft det som ett flaggskepp.

Dagen efter höll Anders Borg och Fredrik Reinfeldt pressträff om de rödgrönas valmanifest. Då, till slut, åkte Thomas Östros ut på valturné med Mona Sahlin.

Ändå betyder inte det att Sveriges nära tio procent arbetslösa kan andas ut. Trots att Scania anställer kommer de vid årets slut fortfarande att ha 1 000 färre anställda än de hade före finanskrisen.

Det samband som ofta tas för givet, att arbetslösheten med viss eftersläpning följer BNP genom upp- och nedgångar, har nämligen försvagats, det visar Riksbankens studier. I en rapport från i våras förklarar man att sambandet har varierat över tiden och att det i de senaste årens nedgångsfas inte var så starkt som tidigare.

– Arbetsgivarna har sannolikt behållit personal i större utsträckning än de brukar under konjunkturnedgångar, vilket betyder att de haft ett resursöverskott att utnyttja i uppgången, säger Kent Friberg, ekonom på Riksbankens penningpolitiska avdelning.

Anledningar till att man »övervintrat« mer kapacitet än vanligt kan enligt Friberg vara att företagen bedömt nedgången som temporär och att man har kalkylerat med svårigheten att rekrytera rätt kompetens när efterfrågan ökar igen. Även den sänkta arbetsgivaravgiften kan ha haft betydelse.

Robert Bergqvist, chefekonom på SEB, håller med om att sysselsättningen inte gått ned så mycket som väntat givet det dramatiska BNP-tappet under krisen. Han ser dock inte orsaken bara i att företagen låtit bli att avskeda.

– Svensk ekonomi har varit tudelad, med en inhemsk marknad som i motsats till många andra länder stått relativt stark genom hela krisen, och en exportsektor som å andra sidan drogs ned på knä av den globala kollapsen, säger han.

Den inhemska marknaden har kunnat stödja hela ekonomin, vilket i sin tur berott bland annat på att fastighetsmarknaden hållits uppe av det låga ränteläget. Stabila bopriser har hållit hushållens förmögenheter, och därmed konsumtion, uppe, till skillnad från andra delar av Europa.

När hjulen nu börjar snurra är det alltså främst inom exportindustrin som jobben ska komma och där får man räkna med en viss tröghet, enligt Robert Bergqvist. Arbetskraftens produktivitet ligger på en betydligt lägre nivå än före krisen och innan det blir några nyanställningar finns betydande möjligheter att effektivisera.

Liknande mönster ser man i USA. Den amerikanske ekonomen Robert Reich, som var arbetsmarknadsminister under Bill Clinton, säger i tidningen Economist att »högre vinster i företagen leder inte längre till fler arbetstillfällen. Vi bevittnar just nu en frikoppling mellan vinster och jobb.«

Larry Hathaway, ekonom på UBS Bank, ser tre skäl till detta. Ett är effektiviseringar i befintlig organisation, som Bergqvist talar om. De två andra skälen är relativt god tillgång på arbetskraft och att en allt större andel av vinsterna kommer från utvecklingsländerna.

Även i Tyskland, Frankrike och Storbritannien har företagen denna gång agerat annorlunda än under tidigare kriser och hamstrat arbetskraft i nedgången, exempelvis genom omfattande program av fyra­dagarsveckor, frysta löner och frivillig tjänstledighet. Poolen av anställd men ledig kapacitet jämnar ut efterfrågeökningen och resulterar nu i färre nya jobb.

Risken för »jobless growth«, som vi såg redan i förra konjunkturuppgången, dryftas även utanför Europa, men särskilt central är frågeställningen i USA. Där förväntas tillväxten i år uppnå 3,2 procent – att jämföra med euroområdets fortsatt svaga 0,8 procent – men de åtta miljoner amerikaner som blev arbetslösa under krisen hittar enligt färsk statstik inte tillbaka till arbete i önskvärd takt. Trots uppgången är antalet nya jobb färre än väntat och antalet personer som söker arbetslöshetsunderstöd nådde den senaste månaden åter fjolårets höga nivå.

Nobelpristagaren Paul Krugman sa när han var i Sverige nyligen att »Arbetslösheten, särskilt långtidsarbetslösheten, ligger fortfarande på nivåer som skulle ha betraktats som katastrofala för inte så länge sedan.«

Hur sysselsättningen utvecklar sig i USA de närmaste månaderna kommer att ha betydelse såväl för förtroendet för den långsiktiga återhämtningen i världsekonomin som inrikespolitiskt för president Obama, eftersom det är kongressval i november.

Frågan är hur stor andel av arbetslösheten som är strukturellt betingad, det vill säga som beror på att grundläggande förutsättningar förändrats inom olika sektorer i eknonomin, och hur stor andel som är cyklisk, orsakad av tillfälligt försvagad efterfrågan. Omställningar som krävs för att häva strukturell arbetslöshet är ofta mer smärtsamma och långvariga, som tidigare kriser i den svenska varvsindustrin och brittiska gruvarbetarindustrin vittnar om. I USA ser många framför sig att bil­industrin går ett liknande öde till mötes.

Robert Bergqvist på SEB anser att det är för tidigt att säga om Sveriges arbetslöshet denna gång innehåller något avsevärt strukturellt element. Det visar sig först när företagen börjar bygga upp kapacitet igen. Då kommer det också att bli uppenbart att begrepp som »svenska produktionsresurser« och »svensk kapacitet« i globaliseringens tidevarv blivit föråldrade, anser han.

– När arbetsgivarna ställs inför valet att öka produktionen antingen i Sverige, Baltikum eller Kina så kommer de att göra företagsekonomiska val oberoende av vår inhemska definition på kapacitetsutnyttjande och resurstillgångar. Jag tror vi för diskussionen alldeles för snävt i dags­läget, säger Robert Bergqvist.

Så beskriver kommunal­rådet Anders Berngarn känslan av att komma över gränsen till sin kommun som ligger mitt i den pulserande Öresundsregionen i västra Skåne.

Lomma tar i år första platsen i kategorin Jobb. När kommunrankningen »Här är bäst att bo« lanserades 2006 intog Lomma första platsen på total­rankningen. Det är en typiskt välmående kommun med välbärgade invånare, men det är alltså jobbförutsättningarna som är bäst i Sverige i år.

Lommas läge med en mil till Malmö och Lund, två mil till Köpenhamn och fem till Helsingborg, gör att tillgången på affärsmöjligheter, arbetstillfällen och utvecklingspotential är närmast obegränsad.

Inkomsterna är höga, utbildningsnivån likaså och företagsklimatet gott. Kommunen har satsat stort på ­näringslivet och arbetar kontinuerligt med att följa upp företagarnas önskemål och behov. Trots att arbetslösheten har ökat rejält under det senaste året har Lomma fortfarande mycket låg arbetslöshet i förhållande till resten av landet.

Utöver det fördelaktiga läget förklarar Anders Berngarn de goda förhållandena med Lommas entreprenörsanda.

– I Lomma vill man väldigt mycket. Det finns en skapar- och initiativkraft som hela tiden gror, säger han.

Årets rankning skiljer sig från tidigare år på flera sätt. Till att börja med har undersökningen växt. I stället för 30 ­variabler finns det nu 42. Men den kommun som är himmelen på jorden för en person kanske inte alls är det för en annan. Därför har vi delat in undersökningen i fyra underkategorier; Ung, Äldre, Familj och Jobb. En sammanvägning av resultaten från de fyra under­kategorierna ger totalrankningen.

Den nya rankningen innebär att det ser lite ­annorlunda ut i topp. Förutom raketen Habo är det flera nya i övre skiktet, som Växjö och Vaggeryd. En rad Stockholmskommuner har fått ge plats åt Småland som i år dominerar tio-i-topp tillsammans med Skåne.

Vinnarkommunen Habo sträcker sitt böljande landskap utmed Vätterns västra strand i Västergötland. Den är till ytan och befolkningen ganska stor med nära pendlingsavstånd till Jönköping och goda kommunikationer till Göteborg, Malmö och Stockholm. Det är en typiskt väl­mående kommun med låg brottslighet, fler som föds än som dör, lång medellivslängd, få familjer med låga inkomster eller sjukpenning, få socialbidragstagare och låga ohälsotal.

Närheten till vattnet ger inte bara fisk utan även frihetskänsla, ljus och rekreationsmöjligheter. Bara Jönköping har längre strandlinje än Habo bland Vätterns kommuner.  Samhället Habo har, från att ha legat ett par kilometer från stranden, vuxit ned mot vattnet där stora områden med nya, flotta villor brer ut sig på sluttningarna med hänförande utsikt över sjön. Visst har huspriserna stigit på senare år men i Fokus rankning ligger taxeringsvärdena fortfarande  mycket bra till jämfört med resten av landet.

Alla Fokus talar med i kommunen nämner den unika småföretagsandan och Habo placerar sig också högt i Fokus Jobb-kategori med låg arbetslöshet och gott före­tagsklimat. Satsningen på näringslivet kom med kommunens gamle nestor Lars Elwing, under tjugo år Thomas Werthéns företrädare som kommunal­råd och numera kommunfullmäktiges ordförande. När han blev kommunalråd i början av 1980-talet kom han från Skånska Cementgjuteriet, numera Skanska, och hade arbetat inom näringslivet i många år. Hans vision var att bygga upp ett väl fungerande nätverk mellan kommun och företag, och att locka så många nya företag som möjligt till kommunen. Han ringde runt till trångbodda företag i trakten – främst kring Jönköping – och erbjöd lokaler och mark till rimliga priser.

– De flesta sa »Habo? Aldrig!« men undan för undan flyttade allt fler hit och vi kunde visa att företagsklimatet här var väldigt fördelaktigt. Vi lyssnade på företagarna och deras önskemål. Så har det fortsatt, säger han.

Numera ligger Habo stabilt bland Svenskt Näringslivs topp-tio varje år när företagsklimatet i landets kommuner rankas.

Ett av företagen är Carléns Fisk som ­sedan tolv år tillbaka drivs av entreprenörerna Maria och Anders Carlén. Målet är att bli Sveriges modernaste fiskaffär och om ett par veckor öppnar man nybyggda lokaler vid familjens hus ett par mil norr om samhället Habo. Utöver butiken finns här en toppmodern anläggning för förvaring, förädling av fisk och skaldjur och deras trumfkort; en unik kyl som gör att de kan tillhandahålla stora mängder färska kräftor under den korta högsäsongen i augusti.

Här arbetar hela familjen hårt – från barnen som får en tia om dagen till svärfar, pensionerad yrkesfiskare, som ­filéar fisk ett par timmar på förmiddagarna. Maria har räknat ut att hon jobbade 2000 timmar under tre månader förra sommaren – men hon tycker att det lönar sig att anstränga sig. Livspusslet går ihop tack vare väl fungerande skola, barnomsorg, barnflickor, städhjälp och det faktum att hela familjen är delaktig i verksamheten. Kommunen tillhandahåller god service och villkor.

– Habo pratar inte bara mycket om småföretagare – den lever upp till sitt rykte och politikerna anstränger sig verkligen för att gå oss till mötes, säger hon.

Habo kammar inte bara hem första­platsen totalt, utan vinner också kategorin Äldre. Äldrevården i kommunen kännetecknas av hög kvalitet, de anställda har hög kompetens och många pensionärer väljer att arbeta vidare trots att de inte längre behöver. På Carléns fisk arbetar inte bara pensionerade svärfar utan även den pensionerade grannen Stig.

Medellivslängden i Habo är hög, vilket ger plus i rankningen eftersom det indikerar god hälsa. Samtidigt har kommunen en ung befolkning, med låg medelålder. Det innebär att andelen kommuninvånare som behöver omvårdnad är ganska liten, vilket lett till att äldrevården står för en relativt liten andel av kommunens kostnader.

– Det gör att vi kan hålla kostnaderna nere, säger Thomas Werthén, det moderata kommunalrådet.

I Habo finns en borgerlig, konservativ syn på familj och livsstil, vilket i rankningen får både positiva och negativa följder. Kommunen har å ena sidan få skilsmässor och få ensamstående hushåll, vilket höjer betyget. Men å andra sidan tar få pappor ut föräldraledighet och jämställdheten är svag, vilket sänker betyget.

Kyrkan har en framskjuten plats i kommunen som vilar tryggt i bibel­bältet kring Jönköping och enligt Thomas Werthén är detta viktigt för att skapa en lugn och harmonisk miljö.

– Det finns en konservativ syn på män och kvinnor – som det ofta är på landsbygden, säger han.

På Habos minussida finns ett antal ­variabler som visar att det inte handlar om någon rikemanskommun: låg netto­förmögenhet, låg medelinkomst och svag skattekraft. Kommunen ligger i botten när det gäller antalet serveringstillstånd och stadskärnan i Habo gapar tom för den som letar efter restaurang eller bar. Habo har inte heller något vidare flyktingmottagande, men det lovar kommunalrådet att »det ska vi ändra på«. Habo ska inleda ett samarbete med grannkommunen Mullsjö för att ta emot 30 flyktingar per år.

– Det finns inget politiskt motstånd mot flyktingar här. Nej för sjutton, vi behöver folk och arbetskraft, säger Thomas Werthén.

Så konstaterar han att Habo alltid har varit ett gott exempel i trakten, med begränsade bekymmer med kriminalitet och stor trygghet, som andra kommuner sneglat på.  Och nu har kommunen utsetts till landet bästa boendekommun. Trots några plumpar i rankningsprotokollet är Habo totalt sett en trivsam och väl­mående kommun där entreprenörsandan frodas och folk får den service de behöver. Det är bra att bo i Habo.

Oppositionen: »Den svenska arbetslösheten har stigit mycket mer än den tyska. Ändå är Borg nöjd, det är inget gott tecken att finansministern är nöjd när vi har massarbetslöshet.«

Regeringen: »Det är dags att resa frågan om Sverige har klarat sig bättre genom den ekonomiska krisen än vad vi befarade.«

Är Sverige ute ur krisen? Har vi klarat den bättre än övriga länder och, i så fall,  vem kan ta åt sig äran för det? Det är frågor som kommer att sysselsätta våra politiker ända fram till valdagen. En knapp halvmiljon arbetslösa svenskar – 9,3 procent av arbetskraften, den högsta siffran sedan 1990-talets krisår – skulle förmodligen ha svårt att stämma in i finansministerns tillförsikt.

Ändå talar mycket för att Sverige är på väg att ta sig lindrigare ur krisen än flertalet andra EU-länder. Vi drabbades av ett något högre BNP-bortfall än EU i genomsnitt, men kan i gengäld hävda att vi också ligger en bit under samma genomsnitt i termer av arbetslöshet. Tyskland har med 7,5 procent visserligen färre arbetslösa, men kan inte mäta sig med Sverige när det gäller de offentliga finanserna. Med ett underskott på fem procent av BNP och en skuldkvot på 75 procent, jämfört med två procent respektive 41 procent för Sverige, är Sverige långt bättre rustat att hantera den känsliga återhämtningsfasen än våra tyska grannar.

2. Skatter

Oppositionen: »Regeringen låter skattesänkningar för miljonärer gå före pensionärerna.«

Regeringen: »När s sänkte skatterna så sänkte man inte för pensionärerna. Det gör vi.«

Uppdelningen av väljarna efter ålder är ett retoriskt grepp som blir allt populärare i takt med att väljarkåren åldras. Faktum är att alla regeringar under 2000-talet, oavsett politisk färg, har genomfört ekonomiska reformer inriktade mot Sveriges äldsta. Socialdemokraterna bland annat genom att flera gånger höja pensionärernas bostadstillägg, och den borgerliga regeringen genom sina nu två successiva sänkningar av skatten för pensionärer. Men den större frågan är huruvida det är korrekt att i dag göra åtskillnad mellan »pensionärer« och »miljonärer«. Även om det framför allt i högre åldersgrupper alltjämt finns många fattiga folkpensionärer, visar SCB:s statistik att runt var tredje pensionär har en nettoförmögenhet på minst en miljon kronor.

Den förra s-regeringen sänkte förmögenhetsskatten och eliminerade arvs- och gåvoskatten. Dagens regering sänkte fastighetsskatten och slopade helt förmögenhetsskatten. Det är ekonomiska reformer som, sammantaget, mer än några andra gynnar Sveriges pensionärer.

3. Statsfinanser

Oppositionen: »Regeringen lånar till skattesänkningar.«

Regeringen: »Vi har sparat i ladorna under de första åren och kan nu satsa.«

Huruvida regeringen nu satsar med sparade eller lånade pengar är också det till stor del en tolkningsfråga. Sett över de senaste åren har Thomas Östros rätt: statsbudgeten väntas som en följd av lågkonjunkturen gå med ett totalt underskott på totalt sett nära 240 miljarder kronor 2009 och 2010, vilket ger ett underskott i det offentliga finansiella sparandet på mer än två procent totalt i år. Samtidigt kan Anders Borg med rätta hävda att åren som föregick finanskrisen var synnerligen goda.

Åren 2005–2008 hade staten ett budgetöverskott på totalt 270 miljarder kronor. Det offentliga finansiella sparandet år 2007 uppgick till 3,8 procent av BNP. Så ja, ladorna vid tidpunkten för krisens utbrott var sprängfyllda och kunde väl motivera den typ av »aktiva konjunkturpolitik« som båda blocken i grunden är förespråkare av.

I slutänden hänger svaret ihop med utvecklingen för resten av ekonomin. Både regeringen och Konjunkturinstitutet räknar med att statsskulden, trots det förväntade valfläsket, sjunker från drygt 46 procent av BNP 2004 till runt 35 procent av BNP år 2011 – en siffra som, om den blir verklighet, torde ge visst stöd åt Anders Borgs tolkning.

4. Jobb

Oppositionen: »Regeringens facit är 100 000 förlorade jobb.«

Regeringen: »50 000 fler är sysselsatta i dag jämfört med 2006.«

Att jobben blir en viktig valfråga är en gissning med mycket låga odds. Sålunda gäller det för båda blocken att snabbt vinna den retoriska kampen om statistiken. Beroende på vilka perioder du jämför med får du radikalt olika uppgifter om statusen på arbetsmarknaden. Arbetslösheten har ökat med drygt 100 000 personer om man jämför exempelvis oktober 2006 med oktober 2009, men med knappt hälften av det om man i stället ser till snittdata för respektive år. På samma sätt har sysselsättningen ökat med 135 000 personer om man jämför februari 2006 med februari 2010, men med bara runt 7 000 personer om man i stället jämför fjärdekvartalen för 2006 respektive 2009.

Fakta i målet är således att båda har rätt. Men Thomas Östros missar att också berätta att en stor del av den ökade arbetslösheten beror på att arbetskraftsutbudet, tvärtemot tidigare trender, faktiskt har ökat under den gångna lågkonjunkturen – vilket på sikt är bra för ekonomin. Och Anders Borg kryddar just nu sina utspel med jobbprognoser som många ekonomer, i ljuset av lågkonjunkturens omfattning, anser vara alltför optimistiska.

Men behöver vi egentligen legitimationen?

Legitimationer brukar anses ha två effekter. Den ena är att skapa ett skrå. Genom att förbjuda alla utan legitimation att utöva ett yrke kan du stänga ute, minska konkurrensen och öka lönerna. Den andra effekten är att ge en snabb garanti i yrken där du nästan aldrig själv kan bedöma kvaliteten på tjänsten, där du befinner dig i starkt informationsunderläge, exempelvis läkare och jurist.

Skrået är det knappast någon som gillar, utom lärarfacken. De har länge försökt förbjuda skolor att ge obehöriga lärare fast anställning. Du kan vara en pensionerad matematikprofessor som elever och skola älskar, enligt facket är du likafullt icke behörig och bör inte få fast tjänst.

Paradoxalt nog har denna skråmentalitet gynnat de obehöriga. Som Sveriges ledande skolekonom Jonas Vlachos påpekat har facken lurat sig själva då skolorna anställt fler obehöriga lärare, eftersom de inte kan kräva fast anställning och därmed är lättare att sparka vid behov. Efter ett tag får många obehöriga, som inte visar sig så mycket sämre än de behöriga, ändå fast jobb.

Nu försöker den nya legitimationen täppa till detta kryphål.

Men det positiva då – garantistämpeln?

När vi möter advokater, poliser, läkare, revisorer vet vi mycket lite i detalj om deras yrken. Samtidigt vet vi att ett enda felsteg från deras sida kan avgöra en människas liv. Dessutom vet vi att deras yrken inte är helt subjektiva, utan bundna av naturens eller nationens lagar. Deras legitimation kan göras tillräckligt standardiserad för att ge oss nyttig snabbinformation.

En lärare däremot påverkar unga under långa tidsperioder. Den pedagogiska förmågan är svår att bedöma, och inte bara en fråga om utbildning. Varken Aristoteles eller Leopold Mozart var behöriga.

Dessutom är det inte föräldrar utan rektorer och skolledning som väljer lärarna. Det är nog ingen bra utgångspunkt att rektor är beroende för att hitta sina lärarämnen av en legitimation, utöver CV, meritlista och anställningsintervju. Dessutom visar studier att det hursomhelst först är under de två första åren som det verkligen visar sig om den »behöriga« funkar som lärare.

Den nya legitimationen ska visserligen prövas under ett år, och är läraren inkompetent ska rektor kunna dra in legitimationen. Frågan är bara hur inkompetensen ska styrkas – rimligen är det ännu svårare att dra en lärares legitimation än att sparka honom. I stället anas mer av den utvärderingspappersexercis som lärarna redan anser är största hindret för undervisningen.

För de allra flesta innebär legitimationen bara att läraren genomgått lärarutbildningen. Samma lärarutbildning som skolministern alla andra dagar i veckan utmålar som undermålig och i behov av en sjuttioelfte totalrenovering. Det höjer ingen status.

Det mest spännande är öppningen för akademiker, som genom ett års studier och praktik kan få undervisa inom sitt ämne. Men frågan är vilka akademiker som lockas av att sätta sig ett år i skolbänken och ett halvår till i praktik, för att sedan drastiskt gå ned i lön?

I slutändan finns inga genvägar. Enda sättet att höja statusen är att lärare får hög lön och stort ansvar, helt oberoende av bakgrund.

Det är inte i första hand en fråga om pengar. Sverige lägger mer pengar per elev än snittet i OECD, mer än Finland som slår Sverige i alla skolindex. Det är en fråga om prioriteringar. Sverige har unikt höga kringkostnader, för lite går till lärarlönerna.

Om han vågade skulle Björklund i stället för att lansera en ny legitimation konfrontera lärarfacken med deras motstånd mot att gradera lönen efter lärarens prestation. Att till exempel bli lektor, (den doktorerade lärare som Björklund nu återskapat) ska inte bara vara en titel, utan innebära högre krav för högre lön.

Det kan synas hårt och mer ojämlikt för lärare som inte är lika högpresterande. Men det är viktigare att skolan bidrar till att de elever som inte redan har allt stöd hemifrån möter en mindre ojämlik och hård framtid.

***
För övrigt borde Sverige få en studentexamen, gärna med flera examinationstillfällen, där den sämsta insatsen väljs bort. Avgångsbetygen, som är grunden för skolornas konkurrens om gymnasieelever, och för elevernas kamp om utbildningsplatser, kan inte sättas av lärarna själva.

När han fick klart för sig att bråket handlat om en parkeringsplats och nyhetssändningarna pratat om att kvinnan inte skulle klara sig satte han sig ner. Han kände bara hat.

– Men det gick över till sorg efter ett par dagar, säger Jörgen Svensson.

Sorgen gjorde att han startade en grupp på nätverkssajten Facebook för »att visa att jag brydde mig«, som han säger. Han var inte beredd på gensvaret. Han hade tänkt sig att kanske 40–60 personer skulle ansluta sig. Men på bara ett par dagar hade gruppen 20 000 medlemmar. Sidan fylldes av kommentarer och hälsningar till det gamla paret och deras anhöriga.

Men snart ändrade språket karaktär. Det blev hatiskt, grova rasistiska påhopp, långt innan någon misstänkt fanns. Jörgen Svensson försökte rensa så gott han hann, lade till fler administratörer men det var en kamp mot tiden.

Parallellt med Jörgen Svenssons grupp lades också en rad andra sidor upp, på Face­book såväl som på mängder av andra sociala medier. Flera av dem med uttalat stöd för främlingsfientliga organisationer.

Hur kom det sig att det som hade kunnat stanna vid en tragisk dödsmisshandel blev något som lyftes upp på en symbolisk politisk nivå? Har det med staden Landskrona att göra? Den lilla kommunen mitt i expansiva Öresundsregionen borde ha ett superläge. Men i stället är det en stad som brottas med stora sociala problem och Skånes högsta arbetslöshet.

För att förstå måste vi backa ett par decennier, till den stora varvskrisen som gick hårt åt staden och fick dem som kunde att flytta därifrån.

Vid samma tid ökade invandringen till Sverige, många kom till södra Sverige och fastighetsägarna i Landskrona behövde fylla sina tomma lägenheter. Det stack i ögonen på många Landskrona­bor som tyckte att staden i första hand skulle bry sig om dem som redan bodde där.

Valet 2006 blev ett tydligt bevis på missnöjet, sverigedemokraterna fick 22,3 procent av rösterna. Partiet mobiliserade också ganska omgående när nyheten om misshandeln blev känd. På torsdagen utfäste partiet en belöning på 5 000 kronor till den som kunde komma med avgörande tips så den skyldige kunde gripas.

Detta var innan misstankarna riktades mot en ung man från en familj med utländsk bakgrund. Men namnet på den misstänkte fanns ute på nätets bakgårdar redan flera dagar tidigare.

När den 23-åringe mannen greps i fredags växlade debatten på nätet upp till orkanstyrka. Påeldad bland annat av den sverigedemokratiske kandidaten Kent Ekeroth, som namngav mannen på sin blogg.

På söndagen kände Bassem Ahmad från Grupp 194 (organisation för palestinska flyktingars rätt att återvända) att det var dags att kalla till en presskonferens. Gruppen gick ihop med tre andra kulturföreningar i Landskrona och läste upp ett uttalande som manade till försoning och tog avstånd från allt våld. Den gripne 23-åringens två bröder fanns på plats och vittnade om de många hot familjen fått ta emot.

Först nu började påskfirande svenskar på allvar inse att det som hänt i det lilla skånska samhället var stort. En insikt som kyrkoherde Bengt Karlgren i Landskrona församling vid det laget levt med i snart en vecka.

När beskedet kom på onsdagen att den 78-åriga damen avlidit ringde han sin vän i Islamiska församlingen och kallade till en manifestation. De fick snabbt med sig de andra religiösa samfunden i staden.

Bengt Karlgren insåg tidigt hur mordet skulle kunna öka motsättningarna i staden.

– Är det något Landskrona inte behöver så är det just det, säger han.

– Det finns tyvärr krafter  som gärna vill exploatera sådant här. Men Landskrona ska inte få vara sverigedemokraternas spelplan nummer ett.

Till manifestationen i kyrkan i måndags hade medvetet inga politiker bjudits in, inget parti, sverigedemokrater eller andra, skulle få chansen att utnyttja händelsen.

De 700 platserna på bänkraderna fylldes snabbt och kyrkoherde Karlgren talade om att »inte låta Facebook döma, det har vi domstolar till«.

En liten bit därifrån, på Rådhustorget, hade samtidigt flera tusen Landskronabor samlats för en annan lika stillsam manifestation.

Författaren och skådespelaren Kurdi Kara var en av initiativtagarna. Även han hade tidigt insett risken att dådet skulle kunna få obehagliga efterverkningar.

– Ilskan kommer leda till ondska. Vi behövde göra något.

Manifestationen på torget i måndags var precis vad Landskrona behövde, menar han.

– Inga tal, bara en tyst minut tillsammans, alla visste varför vi var där.

Han menar att händelserna förra veckan kan bli ett sätt att börja om för Landskronaborna.

– Vi kan börja tro på varandra, så vi vågar gå ut, säger han.

En dryg vecka efter påsk är nu diskussionen om själva dådet borta, i dag kretsar samtalet kring vilken utveckling allt runt omkring tagit. Det är inom den närmaste framtiden det avgörs om dödsmisshandeln på parkeringsplatsen blir en parallell till det rasistiska mordet som satte skånska Klippan på kartan 1995.

Kyrkoherden Bengt Karlgren tror inte att det blir så, i alla fall vill han väldigt mycket att det inte ska bli så. Men han medger att det som utspelat sig på nätet visar att vi egentligen redan är där.

Karlgren håller visserligen inte själv till på nätet. Han har fått vissa diskussioner refererade för sig, och är glad att själv slippa ta del.

– På något sätt är det skönt att inte se all mänsklig dynga, konstaterar kyrkoherden.

Av just den anledningen har nu Jörgen Svensson stängt sin Facebookgrupp. Det gick inte att hålla ordning bland de tusentals kommentarerna.

Regeringen har gjort större insatser mot klimathotet än utlovat och enats om att bygga ny kärnkraft.

Alliansen lovade:

Miljöpolitik var enligt Fredrik Reinfeldt inte en prioriterad fråga i valrörelsen. Några saker enades dock alliansen om.

Miljö- och energiskatterna skulle utformas för att stimulera miljövänliga alternativ, bland annat med incitament för att använda miljöbil. Sverige skulle arbeta för en fortsättning på Kyotoavtalet och vara pådrivande inom EU i klimatfrågan. Samtidigt drev kristdemokraterna sänkt bensinskatt.

Alliansen hade en gemensam energi­politik som utlovade långsiktiga spelregler och bred uppslutning, där social­demokraterna skulle bjudas in till en uppgörelse efter valet. Förbudet mot att bygga nya kärnreaktorer skulle inte upphävas under mandatperioden. Reaktorerna skulle fortsatt vara i drift – inga fler skulle stängas och inga nya skulle byggas.

Det höga elpriset ansågs vara ett problem. Lösningen var ökad tillförsel och sparande av el, återhållsamhet med energiskatter, fler aktörer och bättre övervakning av konkurrensen på elmarknaden. Industrin och hushållen skulle få ekonomiska incitament för effektivare energianvändning. Partierna ville också lösa upp Vattenfalls, Eons och Fortums samägande av den svenska kärnkraften för att öka konkurrensen.

Regeringen gjorde:

Inför det stora klimatmötet i Köpenhamn 2009 var Sverige drivande för att få igenom ett internationellt avtal att ersätta Kyotoavtalet som går ut 2012. Mötet blev ett misslyckande, inget avtal kom till.

På miljöskatteområdet svängde Reinfeldt och de borgerliga tog upp den tidigare regeringens politik och höjde klimat- och energiskatterna ytterligare 2008. Handel med utsläppsrätter har införts på EU-plan. Regeringen har också höjt avgiftern för elcertifikaten vilket ökat stödet för miljlövänlig el.

I klimatpropositionen slog regeringen fast målen att minska klimatutsläppen med 40 procent till 2020. En ganska stor del av Sveriges utsläppsminskningar skulle ske utanför landets gränser.

Kristdemokraterna kördes över och bensinskatten sänktes inte, utan höjdes. Regeringen införde också en miljöbilspremie på 10 000 kronor 2007, vilket gav effekt på miljöbilsförsäljningen, men reformen drogs tillbaka i förtid året efter.

I februari 2009 enades alliansen om att tillåta byggandet av tio nya reaktorer för att ersätta de gamla. Byggandet ska bekostas av privata aktörer. En del av uppgörelsen, för att få med kärnkraftskritiska centerpartiet, var en satsning på förnybar energi.

Samtal om att bryta upp Vattenfalls, Eons och Fortums gemensamma ägande av kärnkraftverken har pågått under mandatperioden men dragit ut på tiden. Oklart om det blir färdigt före valet.
Regeringen har lagt en miljard på bättre havklimat, precis som utlovat.

Resultat:

Fredrik Reinfeldt och moderaterna har svängt i klimatfrågan, från att i valrörelsen 2006 inte prioriterat området alls till att tala mycket om det. Som ordförandeland i EU misslyckades dock Sverige i Köpenhamnsförhandlingarna.

Konsekvenserna av de höjda klimatskatterna och särskilt handeln med utsläppsrätter är svår att utvärdera enkelt. Överlag har utvecklingen gått åt det håll regeringen velat. Mellan 2006 och 2008 minskade Sveriges totala energiförbrukning med en procent.

Andelen förnybar energi ökade under samma period från 42 till 44 procent och utsläppen av växthusgaser minskade med fem procent.

Försäljningen av miljöbilar fortsatte öka även efter att miljöbilspremien avskaffats. Mer än var tredje ny­registrerad bil är i dag en miljöbil.

Vattenfall har fortsatt att expandera i kol och gas. Regeringen har inte lyckats göra företaget mer miljöinriktat.

Regeringen höll i någon mån sitt löfte om att inte röra kärnkraften under mandatperioden, men tog också ett stort steg vidare mot ny kärnkraft med den uppgörelsen 2009. Oppositionen svarade med en egen uppgörelse, där förbudet mot nybyggnation kvarstår och det långsiktiga målet är avveckling. Den politiska oenigheten om kärnkraftens framtid är stor, vilket fått negativa konsekvenser för långsiktighet.

Elpriset har inte minskat, utan tvärtom ökat. Samtidigt som Sverige upplevde en ovanligt lång och kall vinter 2010 var tre kärnreaktorer avstängda och en gick på mindre än halvfart. Resultatet var att elpriset i januari 2010 hade stigit med 4 000 procent. Flera elintensiva basindustrier tvingades till produktionsstopp.

2. Integriteten

Statens övervakning har vuxit, trots löften om att skydda den personliga integriteten.

Alliansen lovade:

Svenska myndigheter skulle få bättre möjligheter att övervaka och avslöja personer som är på väg att begå brott. Alliansen ville tillåta buggning för att bekämpa terrorism och grov brottslighet. Men införandet av nya polisiära verktyg och metoder skulle alltid vägas mot de intrång i den personliga integriteten som de bidrar till och rätten till skydd av privatliv skulle vara en viktig princip.

Regeringen gjorde:

Flera frågor som inte diskuterats i valrörelsen togs upp på regeringens bord. Den så kallade FRA-lagen, som efter omfattande kritik klubbades igenom 2008, gav Försvarets radioanstalt rätt att bedriva signalspaning mot telefon- och internettrafik som passerar Sveriges gränser. Lagen trädde i kraft första januari 2009.

2008 infördes en tillfällig lag om att tillåta buggning – avlyssning med dolda mikrofoner – mot personer som misstänkts för grova brott samt även i förebyggande syfte för att stoppa allvarliga brott. Regeringen förlängde lagen 2010 och genomförde då vissa förändringar så att läkare, vårdpersonal, präster och journalister undantas från lagen.

I EU antogs 2006 ett direktiv om datalagring som kräver att internet­operatörer och telefonbolag lagrar all information om telefonsamtal, sms och e-post. Regeringen har under mandatperioden dragit ut på att implementera datalagringsdirektivet, vilket fick EU-kommissionen att stämma Sverige. Sverige fälldes i år i EG-domstolen, men trots det kommer alliansen inte att omvandla direktivet till svensk lag före valet i höst.

Däremot gjorde regeringen svensk lag av Ipred-direktivet, som den tidigare regeringen aldrig genomförde trots EU-beslut. Ipred gav rättighetsinnehavare rätt att via domstol begära ut information från internetoperatörer om personer som laddat ner upphovsrättsskyddat material.
Lagen trädde i kraft den 1 april 2009.

Resultat:

Statens övervakning och möjlighet till övervakning har ökat under mandatperioden. Hur FRA-lagen har använts är svårt att utvärdera på grund av hög sekretess.

Första året som buggningslagen var i bruk utnyttjade polisen den nya möjligheten till avlyssning mot 25 personer. Också Säpo använde sig av lagen, men i färre fall, exakt hur många är sekretessbelagt.

Natten när Ipred-lagen trädde i kraft minskade den totala internettrafiken med över 40 procent, enligt Netnods som driver de svenska internetknutpunkterna.

En tredjedel av alla i åldern 15–24 år uppgav i en undersökning av Mediavision att de dragit ned eller helt upphört att fildela efter det att Ipred-lagen trädde i kraft. Trenden vände och i dag är internettrafiken större än före Ipred. Ökningen beräknas bestå av både olaglig nedladdning och nya lagliga tjänster.

3. Skatterna och bidragen

Skatterna sänktes för många – höginkomsttagare gynnades mest. Sjukföasäkringen blev tuffare och social­bidragen ökade.

Alliansen lovade:

Inför valet 2006 utlovades flera större skattereformer: avskaffa förmögenhetsskatten, avskaffa värnskatten och ersätta den statliga fastighetsskatten med en lägre kommunal avgift.

Sjukförsäkringen skulle formas om efter arbetslinjen så att fokus hamnade på att få tillbaka sjuka så fort som möjligt i arbete. Den exakta utformningen skulle utredas efter valet. Tre viktiga mål var att minska kostnaderna för sjukfrånvaron, förbättra rehabiliteringen och motverka fusk och överutnyttjande av försäkringen.

Regeringen gjorde:

Av skattereformerna som aviserades före valet har fastighetsskatten ersatts med en kommunal avgift och förmögenhetsskatten avskaffats. Däremot finns värnskatten fortfarande kvar. De så kallade 3:12-reglerna, som företagen tycker är krångliga har, i praktiken förenklats.

Sjukförsäkringen har genomgått en stor förändring. Taket har sänkts så att färre får ut 80 procent i ersättning. En så kallad rehabiliteringskedja har införts som innebär att den sjukskrivne får sin arbetsförmåga prövad mot arbetsmarknaden vid vissa fastställda tidpunkter.

I regel kan sjukpenning endast betalas ut under ett år med de nya reglerna. Därefter flyttas de sjukskrivna över till Arbetsförmedlingen. I stället för sjukpenning får den sjukskrivne då aktivitetsstöd.

Efter stora förseningar med utbetalningar och mycket kritik mot Försäkringskassan införde regeringen rätt till ekonomisk kompensation vid försenade utbetalningar.

Något som inte fanns i valmanifestet var den sänkning av taket i föräldrapenningen, vilken påverkar exempelvis ersättningen vid vård av sjukt barn.

Resultatet:

Enligt riksdagens utredningstjänst har den fjärdedel av befolkningen med högst inkomster fått nästan hälften av skattesänkningarna medan den fjärdedel med lägst inkomster fått drygt sex procent. Fördelningen beror främst på avskaffandet av förmögenhetsskatten och fastighetsskatten, vilka i stor utsträckning betalades av höginkomsttagare.

De nya sjukförsäkringsreglerna ledde till att drygt 15 000 personer utförsäkrades vid det senaste årsskiftet. Under hela 2010 beräknas runt 54 000 personer utförsäkras. Regeringen backade lite efter att läkare varnat för att svårt cancersjuka skulle tvingas ut på arbetsmarknaden.

Utbetalningen av socialbidragen har ökat. Regeringen räknar med att bidragen kommer att öka med 50 procent mellan 2007 och 2012.

På grund av utförsäkringarna räknar Försäkringskassan med att antalet utbetalda sjukpenningdagar, som stadigt gått ned under mandatperioden, kommer att stiga igen de närmaste åren. Myndigheten har också uttryckt tvivel om hur många av de utförsäkrade som verkligen kommer återgå till arbetslivet på grund av den nya rehabiliteringskedjan.

4. Familj och jämställdhet

Vallöftena, som inte var så omfattande, har genomförts. Men jämställdheten har inte ökat.

Alliansen lovade:

De fyra partiernas skilda åsikter gav upphov till ett delvis motstridigt familjepolitiskt program. Huvudpunkterna var införandet av en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, ett frivilligt kommunalt vårdnadsbidrag, en barnomsorgspeng samt avdragsrätt för hushållsnära tjänster och sänkt maxtaxa på fritids. I uppgörelsen betonades också en misstro mot politisk styrning för att uppnå ökad jämställdhet.

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor skulle minskas genom att »förändra attityder och värderingar«, vilket skulle leda till att fler kvinnor började arbeta i traditionellt manliga sektorer.

Regeringen lovade en stor satsning på kvinnors företagande. Genom att inrätta avdragsgilla etableringskonton skulle kvinnor lättare kunna spara ihop till startkapital. Tillgången på kapital för att starta eget skulle också öka genom mikrolån, etableringsstipendier och statliga kreditgarantier för banklån till företag.

Även inom den offentliga sektorn skulle det bli lättare att bedriva egen verksamhet, vilket sades gynna främst kvinnors löner och arbetsvillkor.

Regeringen gjorde:

För första gången på många år har Sverige haft en jämställdhetsminister som inte kallar sig feminist.

Jämställdhetsbonusen har blivit verklighet. Vårdnadsbidraget är genomfört. Avdrag för hushållsnära tjänster, rut-avdraget, har införts. Förslaget om sänkt maxtaxa på dagis, som beräknades kosta en halv miljard, ansågs för dyrt och slopades. Däremot genomfördes barnomsorgspengen.

Regeringen har under mandatperioden lanserat ett program för att främja kvinnors företagande men utan att uppfylla löftena om etableringskonto och stipendier. Det har införts mentorsprogram, »ambassadörer« för kvinnligt företagande och 450 rådgivare på statliga kreditbolaget Almi har genomgått genusutbildning.

Regeringen har hållit löftet om att inte lagstifta om kvotering av bolagsstyrelser.

Resultat:

Förändringar på jämställdhetsområdet tar ofta lång tid, men även på kort sikt har regeringen haft svårt att nå framgångar.

Jämställdhetsbonusen har kritiserats, även av regeringsföreträdare, för att vara krånglig.

Försäkringskassans utvärdering visar att papporna tar ut exakt lika många föräldradagar som före reformen: 44,3 dagar de första 18 månaderna. Om utvecklingen av fördelningen av föräldraledighet fortsätter i samma takt krävs det ytterligare ett halvt sekel innan det blir helt jämställt, enligt TCO.

Ett hundratal kommuner har infört vårdnadsbidrag, men relativt få familjer har valt att utnyttja bidraget. Främst har det använts av kvinnor i invandrartäta områden. På flera håll i landet har förskolor lagts ned och personalen minskat i spåren av reformen, enligt flera medier.

Rut-avdraget utnyttjades under det första året av drygt 90 000 personer. Mellan 5 000 och 11 000 arbetstillfällen har skapats, enligt olika omdiskuterade utredningar. Debatten har mer handlat om vem som har råd med hushållsnära tjänst än om de jämställdhetspolitiska konsekvenserna.

Fler kvinnor har de senaste åren påbörjat utbildningar i bygg och teknik samtidigt som fler män återfinns inom omvårdnadsutbildningar. Arbetsmarknaden är dock fortfarande väldigt könssegregerad, med 83 procent kvinnor inom vården och 77 procent män inom industrin.

Kvinnor tjänar fortfarande i genomsnitt 84 procent av männens löner, eller 93 procent om man tar hänsyn till ålder, utbildning, arbetstid och sektor, precis som det var när regeringen tillträdde. I den offentliga sektorn ökade kvinnolönerna med nio procent mellan 2006 och 2008, medan männens löner ökade med sex procent. Alltjämt har männen i offentlig sektor 4 500 kronor mer i genomsnittlig lön.

Riksdagens utredningstjänst har på uppdrag av vänsterpartiet räknat ut att 57 procent av regeringens skattesänkningar har gått till män, vilket gjort att skillnaderna i disponibel inkomst ökat.

Förändringarna i a-kassan har också gjort det svårare att vara deltidsarbetslös, vilket främst kvinnor är.

30 procent av nyföretagarna är i dag kvinnor, att jämföra med den totala andelen kvinnliga företagare som utgör 22 procent. Andelen kvinnor som sitter i styrelserna för Stockholmsbörsens företag har ökat marginellt under mandatperioden, från 18 till 19 procent.

5. Utrikes

Carl Bildt gjorde comeback. I både bistånds- och försvarspolitiken gick regeringen längre än utlovat. Två svenska soldater avled i strid.

Alliansen lovade:

Sveriges utrikespolitik skulle väcka respekt i omvärlden. Varumärket Sverige skulle förknippas med förändringsvilja, förnyelse och kvalitet.

Vallöftena utfäste en mer »realistisk« Rysslandspolitik som inte accepterade att landet tilläts använda energileveranser för att påverka sina grannländer.

I EU var reformer av jordbrukspolitiken och fortsatt utvidgning främsta prioritet.

Biståndet skulle bli effektivare och bättre samordnat, med ökad fokus på resultat, kvalitet och ökad kontroll.

Det skulle vara slut på nedskärningarna inom försvaret. I stället utlovades ökat engagemang i internationella operationer. Målet var 2 000 soldater i internationell tjänstgöring.

Regeringen gjorde:

Utrikesminister Carl Bildt jämförde Rysslands invasion av Georgien 2008 med Nazityskland. Å andra sidan gav regeringen sitt godkännande åt en rysk gasledning genom Östersjön. Reinfeldt har inte i någon av sina fyra regeringsförklaringar använt ordet »alliansfrihet«.

2008 öppnade Sverige en ambassad i Minsk och 2009 återöppnades ambassaden i Bagdad. UD har lagt ner generalkonsulaten i New York och Los Angeles.

Bildt har avstått från att hålla Sveriges tal inför FN:s generalförsamling två år i rad och FN-byrån inom UD har lagts ner som självständig enhet.

Under svenska ordförandeskapet i EU hösten 2009 antogs Lissabonfördraget. EU:s jordbrukspolitik har inte reformerats under mandatperioden. Regeringen har utsett Cecilia Malmström till ny EU-kommisionär.

WTO-förhandlingarna bröt samman 2008 och är ännu resultatlösa.

Svenska biståndet har genomgått stora förändringar. Antalet länder som får bistånd har minskat från 70 till 33. Regeringen har behållit målet om en procent av BNI i bistånd, men vidgat begreppet så att flyktingmottagande, ambassader och exportkrediter till svenska företag läggs på biståndsbudgeten, vilket delvis strider mot internationella regler.

2007 avgick försvarsminister Mikael Odenberg i protest mot besparingsplaner i försvarsbudgeten, som stred mot vallöftena. Försvaret har sedan dess minskat personal med ett par tusen personer.

Regeringen har ersatt den allmänna värnplikten med ett frivilligt system. Målet om 2 000 svenska soldater i utländsk tjänstgöring har inte uppnåtts trots ökad truppnärvaro i Afghanistan, bland annat på grund av minskad närvaro i Kosovo. I januari 2010 hade Sverige 774 soldater utomlands.

Resultatet:

Carl Bildt har gett Sverige en starkare röst i världen, bland annat i Georgien-konflikten. Samtidigt har Bildts inflytande i EU minskat, enligt flera bedömare.

Bildt har också tagit en tydligare Palestina-vänlig position än den förra svenska regeringen. Sverige har också stått i internationellt fokus genom Lars Vilks konstverk som avbildade den muslimska profeten Muhammed.

Den positiva bilden av Sverige har dalat i världen, enligt Nations Brands Index-studie.

Flera svenskar har fått höga positioner inom FN de senaste åren, i linje med regeringens ambition.

Sverige har fått mycket beröm i internationella medier för ordförandeskapet i EU, men också kritik för att de nya permanenta ledarskapsposterna besattes av tämligen okända namn. Två nya medlemsländer – Bulgarien och Rumänien – har tillkommit i EU-kretsen. Sveriges relationer till kandidatlandet Turkiet har försämrats, efter riksdagens beslut att klassa massakern av armenier 1915 som folkmord.

Bildt har på hemmaplan kritiserats för sin ledarstil och flera medarbetare på UD har i medier vittnat om stora problem i den interna organisationen.

Den första utvärderingen av den nya biståndspolitiken gav oklara svar på vilka effekter det svenska biståndet egentligen har.

Den försvarspolitiska debatten har svängt från inriktning helt på internationella insatser till en gryende uppvärdering av försvaret av svenskt territorium. Efter Georgien-krisen började regeringen betrakta Ryssland som ett allt större potentiellt hot, vilket oppositionen kritiserade.

Oppositionen har också kritiserat regeringen för att inte tydligt stå för svensk alliansfrihet. Flera experter har talat om att alliansfriheten numer är ett minne blott.

Två svenskar har avlidit i strid i Afghanistan. Insikten och debatten om att Sverige befinner sig i väpnad konflikt har ökat.

6. Brott och straff

Fler poliser och hårdare tag – men inte mindre brottslighet.

Alliansen lovade:

Kampen mot brottslighet skulle högprioriteras. Mer resurser för att motverka grövre kriminalitet. Tuffare tag mot ungdomsbrottslighet, bland annat möjligheten att drogtesta barn under 15 år även mot föräldrarnas vilja. År 2010 skulle antalet poliser – då 17 000 – ha ökat till 20 000.

Påföljdssystemet skulle reformeras. Straffen för misshandel, våldtäkt och rån skulle skärpas. Bland förslagen fanns också slopad preskriptionstid för brott som kan ge livstidsfängelse och en civilkuragelag som tvingar var och en att efter förmåga ingripa när de bevittnar ett brott.
Inom kriminalvården lovades mer insatser för behandling, rehabilitering och arbete. Kontrollen av interner skulle öka. Förmåner som personliga tillhörigheter, tv i cellen och permissioner skulle kräva skötsamhet.

Alliansen gjorde:

Målet om 20 000 poliser ser ut att nås vid halvårsskiftet efter resurstillskott och ökade utbildningsplatser.

Straffen för allvarliga våldsbrott och för återfallsförbrytare har delvis höjts men den större reformen har fastnat i en utredning. Civilkuragelagen hamnade i soptunnan.

Under mandatperioden har speciella insatser riktats mot människohandel och våld mot kvinnor.

Regeringen har genomfört en satsning där 200 poliser har ingått i aktionsgrupper som enbart arbetat med att bekämpa den organiserade brottsligheten.

Förslaget om drogtester på barn under 15 år sågades av lagrådet men kommer trots det att genomföras.

Flera nya lagar har tillkommit, som regeringen inte talade om före valet: exempelvis förbud mot att kontakta barn i sexuellt syfte.

På fängelserna har reglerna för att inneha personliga tillhörigheter skärpts och granskningen av brev ökat. Fotboja vid permissioner och fler interner på säkerhetsavdelningar är på gång.

Resultat:

Sett till statistiken har regeringen misslyckats med att vända brottsutvecklingen. Mellan 2006 och 2009 har antalet anmälda brott ökat med nio procent. Än mer har brottsligheten ökat inom de av regeringen prioriterade våldsbrotten, ungdomsbrotten och rånen. Antalet anmälda våldtäkter har stigit med hela 40 procent under mandatperiodens tre första år, vilket också kan förklaras med bland annat ökad vilja att anmäla.

Trots utvecklingen har svenska folket samtidigt upplevt en ökat trygghet; färre människor är rädda för att gå ut på kvällen eller känner oro för att drabbas av brottslighet, enligt Brottsförebyggande rådet. De senaste fyra åren har också förtroendet för rättsväsendet – såväl polisen, åklagarna, domstolarna och kriminalvården – ökade, om än från relativt låga nivåer.

Förra året beviljades 5 000 färre permissioner än året när alliansen tillträdde. Under perioden har också rymningarna från fängelserna minskat kraftigt, från 137 till 42.

7. Migration och integration

Stramare flyktingpolitik, generösare regler för arbetskraftsinvandring och fortsatta integrationsproblem.

Alliansen lovade:

Alliansen saknade en uppgörelse om migrationspolitiken. I valmanifestet nämndes endast en allmän vilja att öka möjligheterna till rörlighet över gränserna och en önskan om mer arbetskraftsinvandring.

Segregationen på arbetsmarknaden skulle motverkas med nystartsjobb under de tre första åren, ett system med lärlingsintroduktion och en jobb- och utvecklingsgaranti. Ett annat förslag var att ersätta Svenska för invandrare, SFI, med en utbildningspeng. En samlad lagstiftning och anonymiserade ansökningar inom den offentliga sektorn skulle motverka diskriminering.

Alliansen lovade att underlätta för bostadsrättsombildningar i storstädernas förorter, med syfte att bryta den segregerade bostadsmarknaden.

Regeringen gjorde:

Arbetskraftsinvandringen har avreglerats. Numer avgör företagen, inte som tidigare Ams, vilka behov av arbetskraft som finns.

Flera saker som inte nämndes i valrörelsen har också genomförts. Regeringen har infört försörjningskrav för att invandrare ska få ta hit anhöriga. Återetableringsstöd har införts till dem som självmant återvänder till sitt hemland. Regeringen har gett uppdrag till Migrationsverket att öka antalet tvångsutvisningar.

På integrationsområdet har nystartsjobb införts – av vilka ungefär en tredjedel gått till utrikes födda – och instegsjobb, där staten subventionerar lönen specifikt för nyanlända.

SFI har inte lagts ner, men genomgått ett så kallat »lyft« med införande av nya kursmål, nationella slutprov samt tidsgräns och möjlighet till bonus för studenterna.

Regeringen har beslutat att varje nyanländ ska tilldelas en så kallad lots.

Integrationsverket har avvecklats och Arbetsförmedlingen har övertagit kommunernas ansvar för etableringsinsatser.

En samlad diskrimineringslagstiftning har skapats och de fyra diskrimineringsombudsmännen har slagits samman till en myndighet.

Resultat:

Ett år efter reformen om arbetskraftsinvandring hade dryg 14 000 personer kommit till Sverige för att arbeta, främst bärplockare och restaurangpersonal från Thailand samt dataspecialister och civilingenjörer från Indien och Kina. Siffran var lägre än beräknat, bland annat på grund av finanskrisen.

Invandringen till Sverige har inte förändrats nämnvärt. Ungefär 76 000 personer beviljas årligen uppehållstillstånd. Andelen flyktingar har dock sjunkit. 2006 kom 20 000 flyktingar till Sverige, 2009 var det bara 11 000.

Instegsjobben utnyttjades initialt bara av något hundratal personer, vilket fick regeringen att förlänga tidsbegränsningen och erkänna misslyckande.

Mandatperioden har kantats av oroligheter i flera storstadsförorter. Bostadssegregeringen har ökat, enligt Statistiska centralbyrån. Regeringen har försökt få invandrare att flytta från storstädernas förorter, men med magert resultat.

Flera kommuner har vägrat att teckna avtal med staten om att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Regeringen har hotat med lagstiftning.

Den stora frågan om de papperslösas situation har inte kommit längre än till en påbörjad utredning.

8. Vården

Minskade köer och fler privata alternativ. Regeringen har uppfyllt nästan alla löften från valrörelsen.

Alliansen lovade:

Huvudpunkten i alliansens program var fria val i alla delar av vården: rätt att välja läkare, vårdenhet och tidpunkt, liksom hemtjänst och äldreboende, även utanför hemkommunen. Vården skulle fortsatt vara gemensamt finansierad och fördelad efter behov, men personalen skulle genom stöd uppmuntras att ta över och driva verksamheten själva. Stopplagen, som förbjöd privatisering av sjukvård, skulle avvecklas.

Alliansen skulle inrätta en patienträttighetslag. Vårdgivarna skulle ha en skyldighet att upplysa var i Sverige det var kortast vårdköer. En öppen kvalitetsredovisning på internet skulle införas för att underlätta valet.

Mer resurser och kortare köer utlovades, liksom fler allmänläkare i primärvården och fler platser på läkarutbildningen. Genom investeringsstöd skulle antalet platser på särskilt boende för äldre öka.

Psykiatrin skulle få ett resurstillskott på minst fem miljarder över tio år samt en organisationsöversyn. Barn- och ungdomspsykiatrin var främsta prioritet. En vårdgaranti inom psykiatrin lovade utredning inom en månad. Förslag gavs på att tvång skulle få användas även inom öppenvården.

Det utlovades en tandvårdsreform med högkostnadsskydd, tandvårdscheck på 300 kronor vartannat år och subventioner av dyra ingrepp.

En avskaffning av apoteksmonopolet skulle leda till effektiviseringar, större tillgänglighet och lägre priser för konsumenterna.

Alliansen gjorde:

De större förändringarna av sjuk- och äldrevården har gjorts på landstingsnivå. Regeringen har drivit på i en riktning för mer privata alternativ och större valfrihet. Regeringen har också talat om behov av ökad kvalitet.

Stopplagen har avskaffats och sedan 2010 är det obligatoriskt med valfrihet inom primärvården, enligt det så kallade vårdvalssystemet. Alla landsting tvingas till valfrihet i primärvården.

Förslaget om en patienträttighetslag har övergivits, men en vårdgarantiparagraf har skrivits in i hälso- och sjukvårdslagen. En nationell och oberoende granskningsfunktion har inrättats för att jämföra hälso- och sjukvårdens kvalitet och effektivitet. Regeringen har infört ett prestationsbaserat system för att få vårdgarantin att fungera bättre.

Löftet om ökade resurser till psykiatri har uppfyllts, inklusive förstärkt vårdgaranti, liksom satsningen på barn- och ungdomars psykiska ohälsa. Tvångsvård tillåts numera inom öppenvården.

Tandvårdsreformen är genomförd och apoteksmonopolet är uppbrutet.

Resultat:

Den privata vården och omsorgen, till 99 procent finansierad via skattemedel, ökar och utgör i dag en tiondel av den totala. 30 procent av alla läkarbesök sker hos privata vårdgivare. Få personer gör dock aktiva val, hittills.

Svenska folket ger generellt sjukvården bra omdömen. Betygen var höga när regeringen tillträdde och är ännu högre nu. Den privata vården får högre betyg än den offentliga, men glappet dem emellan har minskat under mandatperioden. Enligt en undersökning bland facket Vårdförbundets medlemmar – alltså personalen – anses dock inte det fria vårdvalet ha haft en positiv påverkan på vården.

Vårdköerna har minskat, åtminstone tillfälligt, men inte lika mycket som alliansen sa. Detta beror bland annat på att de så kallade specialköerna har vuxit.

Samtidigt upplever personalen att vårdgarantin har gjort att arbetsbelastningen ökat, enligt Socialstyrelsen. Antalet läkare i primärvården ökade under mandatperiodens tre första år med cirka 150. Samtidigt minskade antalet vårdplatser i Sverige med omkring 350. Antalet lex Maria-anmälningar till Socialstyrelsen, som rör felbehandlingar, har ökat med 13 procent sedan 2006.

Privata apotek och receptfria läkemedel i livsmedelsaffärer har enligt de första rapporterna ökat tillgängligheten men också inneburit höjda priser. Flera av apoteken ägs från skatteparadis.

Den strukturella utmaningen med en åldrande befolkning och allt högre vårdbehov och sjukvårdskostnader de närmaste 40 åren har diskuterats under mandatperioden utan att några omfattande insatser har gjorts.

9. Offentliga finanserna

Regeringen lyckades hantera den ekonomiska krisen bättre än många andra europeiska länder. Trots att tillväxten varit negativ är de offentliga finanserna jämförelsevis starka.

Alliansen lovade:

I högkonjunkturen 2006 lovade alliansen att stärka de offentliga finanserna genom att hålla hårt på överskottsmålet och budgettaket samt strama upp budgetprocessen. Skuldsättningen skulle minska. De offentliga finanserna under mandatperioden skulle visa ett överskott på två procent av BNP i genomsnitt över konjunkturcykeln.

Förutom högre offentligt sparande kom alliansen med utfästelser om lägre offentliga utgifter, större budgetmarginaler och lägre skattestryck. Att minska statsskulden framhölls som ett moraliskt ansvar inför kommande generationer.

Alliansen hade som strävan minska det statliga ägandet. Telia Sonera, Nordea, OMX, SAS, SBAB, Vasakronan och Vin & Sprit sattes på försäljningslistan inför valet.

Varje reform under den kommande mandatperioden skulle vara beroende av vad samhällsekonomin tål. Skulle ekonomin bli svagare än väntat kunde det bli nödvändigt att tillföra ytterligare finansiering eller skjuta på reformer.

Regeringen gjorde:

När finanskrisen slog till hösten 2008 tog Riksgälden ledningen i krisarbetet, bland annat genom övertagande av investmentbanken Carnegie. Regeringen utarbetade en stabilitetsplan, som bland annat bestod av ett frivilligt garantiprogram för bankerna och en obligatorisk stabilitetsfond för finansieringen av framtida bankstöd. Insättningsgarantin för privatpersoner höjdes från 250 000 kronor till en halv miljon. Tillgången på exportfinansiering för företag förbättrades och statliga kreditbolaget Almi fick mer pengar att låna ut till små och medelstora företag.

Sammanlagt växte de statliga åtagandena till en astronomisk summa av över 3 500 miljarder kronor. De faktiska finanspolitiska stimulanserna för 2009, när finanskrisen övergick i lågkonjunktur, uppgick emellertid enbart till 0,3 procent av BNP, enligt Finanspolitiska rådet. Då bestod de av en permanent skattereduktion när man anlitar hantverkare (rot-avdrag) och en viss ökning av de offentliga investeringarna. Under 2009 och 2010 har regeringen gett mer resurser till arbetsmarknadspolitiken, vilket stred mot den ursprungliga jobbstrategin.

Näringsminister Maud Olofsson uteslöt kategoriskt ett statligt övertagande av Saab och Volvo.

Regeringen inrättade däremot ett stödpaket till biltillverkarna som uppgick till 28 miljarder kronor i forskningspengar, lånegarantier och undsättningslån.

Regeringen avvisade länge extrapengar till kommuner och landsting, men sköt sedan till sju miljarder kronor för 2010. Delar av pengarna betaldes ut redan 2009, vilket fick Finanspolitiska rådet att anklaga regeringen för att manipulera utgiftstaket.

Innan krisen drabbade Sverige hade staten hunnit sälja OMX, Vasakronan och Vin & Sprit. Därefter har försäljningsplanerna lagts på is på grund av den sviktande marknaden.

Resultatet:

Finanskrisen drabbade den starkt exportberoende svenska ekonomin hårdare än de flesta EU-länder, både i förhållande till produktionsbortfall och till arbetslöshet. Den svenska ekonomin, mätt i BNP, har krympt under mandatperioden, vilket är mycket ovanligt. Även produktiviteten per arbetad timme är lägre 2010 än den var 2006.

Exporten sjönk drastiskt och kommer i år vara lägre än 2006. Samtidigt har importen ökat, vilket innebär en försämring av Sveriges bytesbalans.

Statsskulden sjönk fram till finanskrisen för att sedan börja stiga. Nästa år beräknar Riksgälden att statsskulden har stigit till samma nivå som när alliansen tog över.

Den offentliga sektorns offentliga sparande har vänts från 70 miljarder kronor 2006 till att övergå i ett lånebehov på 80 miljarder kronor i år.

Sverige är emellertid ett av få länder i Europa med relativt goda offentliga finanser, som förväntas vara i balans inom ett till två år. Regeringen har uppfyllt löftet om att hålla hårt i de statliga pengarna. Trots kritik har man hållit fast vid budgetreglerna och till och med stramat upp reglerna ytterligare.

Finanspolitiska rådet har fört fram kritik mot att finanspolitiken borde ha varit än mer expansiv, med kraftigare och tidigare stimulanser, inklusive mer pengar till kommunerna.

Enligt Konjunkturinstitutet har regeringens finanspolitik bidragit till att cirka 20 000 fler per år varit sysselsatta än vad som annars hade varit fallet.

De som fått behålla sitt arbete har över lag haft en mycket god inkomstutveckling. Hushållens realinkomster har stigit med tre procent mellan 2006 och 2009 på grund av skattesänkningar, löneökningar och rekordlåg ränta. Dock har pengarna i stor utsträckning gått till sparande i stället för konsumtion. Sedan 2006 har hushållens sparkvot fördubblats.

10. Skolan

Stora delar av de ambitiösa löftena har uppfyllts, men resultaten i skolan har ännu inte förbättrats särskilt mycket.

Alliansen lovade:

Alliansen hade ett ambitiöst program på skolområdet. Det övergripande målet var att »alla elever skulle nå kunskapsmålen i alla ämnen«. Inte mindre 143 förslag presenterades. Bland dem en läsa-räkna-skriva-satsning de första åren, förbättrad statlig utvärdering av skolans kvalitet och färre och tydligare mål i skolplanen. Betygsliknande skriftliga omdömen skulle införas från första årskurs och betyg från år sex. Nationella prov i svenska föreslogs från årskurs tre.

Elever med extra behov skulle erbjudas ökat stöd, i form av speciallärare, sommarskola, extraundervisning eller extra skolår. För att skapa ordning och reda i klassrummen pläderade alliansen för att lärarna skulle ges ökade disciplinära befogenheter, som kvarsittning, omhänderta föremål, avvisa, stänga av eller tvångsförflytta elever. Skolk borde enligt alliansen skrivas in i betygen.

På gymnasiet föreslogs skapandet av en lärlingsutbildning som i huvudsak skulle vara arbetsplatsförlagd med kompensation till företagen. Individuella programmet skulle avskaffas.

Endast behöriga lärare skulle få tillsvidareanställas och i förlängningen skulle endast de få sätta betyg. Ökad lärartäthet och ökat antal disputerade lärare var andra vallöften.

På universitets- och högskolenivån skulle förbättrad kvalitet premiernas framför fler utbildningsplatser. Den politiska styrningen skulle minskas. All form av särbehandling vid antagningarna skulle förbjudas. Dessutom lovades mer resurser så att de offentliga anslagen till forskning uppgick till en procent av BNP.

Förutom etableringsrätt för friskolor förespråkade alliansen även att vuxenutbildningen skulle få bedrivas i privat regi.

Alliansen gjorde:

En rad reformer har genomförts, bland annat läsa-räkna-skriva-satsningen, nationellt prov i svenska i tredje klass och införandet av skriftliga omdömen för samtliga elever. Fyra nya lärarexamina, som ska kunna ges på alla högskolor och universitet, har presenterats och en gymnasial lärlingsutbildning har införts på försök.

Flera förändringar är på gång med den nya skollagen, som har presenterats men ännu inte klubbats igenom. Lagförslaget fick hård kritik från lagrådet för att vara slarvigt genomfört, fullt av fel och delvis oförenligt med grundlagen.

Den nya skollagen innebär bland annat att gymnasiets individuella program avskaffas, att enbart behöriga lärare får tillsvidareanställas och att lärare får ökade disciplinära åtgärder. Dessutom pågår en översyn av läroplanen som bland annat ska resultera i att dagens fyrgradiga betyg ersätts av sexgradiga A–F.

Ändringar har gjorts under mandatperioden för att göra förutsättningarna för friskolor och kommunala skolor mer jämlika.

De statliga anslagen till forskning har ökat, från 0,85 procent av BNP 2006 till 0,89 procent 2009, men når inte upp till enprocentmålet. De mest principiella förändringarna på högskolans område har annars varit förbudet mot positiv särbehandling och införandet av avgifter för utländska studenter. En tillfällig satsning på grund av lågkonjunkturen ger 10 000 nya platser vid universitet och högskolor under 2010 och 2011. Antalet platser på komvux har däremot skurits ned med cirka 40 000 sedan regeringen tillrädde.

Resultat:

Förändringar i skolan tar ofta lång tid och regeringens högt ställda kunskapsmål är långt ifrån uppnått. Visserligen var andelen elever som gick ut grundskolan med godkänt betyg i alla ämnen den högsta någonsin vårterminen 2008. Men andelen elever som inte når grundläggande behörighet till gymnasiet har ökat från 10,5 procent år 2006 till 11,2 procent förra året, enligt Skolverket. Våren 2009 saknade hela 23 procent av alla elever som gick ut grundskolan fullständiga betyg.

I internationell jämförelse har svenska elevers kunskaper halkat ner i såväl matematik som naturvetenskap, enligt TIMSS-studien.

I grundskolan har andelen behöriga lärare ökat marginellt, enligt Skolverket. På gymnasiet har andelen minskat en aning. Varken i grundskolan eller på gymnasiet har lärartätheten ökat, trots löftet. Regeringens satsning på fortbildning för lärare har utnyttjats i betydligt högre grad av lärare på kommunala skolor än fristående skolor.

Skolverket har konstaterat att skolan blivit alltmer av en marknad. 44 procent av gymnasieskolorna är i dag friskolor, varav en tredjedel av dem har färre än 50 elever. Fler och fler av dem bedrivs i aktieform av större koncerner. Samtidigt som det startas många nya skolor, beräknas elevkullarna minska dramatiskt under de närmaste åren.

Under mandatperioden har det också rapporterats i medier om ökade orättvisor i betygssättning mellan olika skolor.

11. Jobben

Med några få undantag genomförde regeringen sitt omfattande program för fler jobb. Men resultatet blev inte det önskade.

Alliansen lovade:

Inget var så viktigt för alliansen som att skapa fler jobb och få fler människor i arbete.

Utanförskapet skulle minska genom reformer som dels gjorde det mer lönsamt att arbeta och dels mindre kostsamt att anställa.

Huvudpunkten var en stor inkomstskattereform kallad jobbskatteavdraget, som innebar skattesänkningar på minst 45 miljarder kronor. Första steget skulle tas 2007 och ett andra steg året efter om ekonomin tillät.

För att få företagen att anställa fler föreslogs vidgade möjligheter till visstidsanställningar och flera regelförenklingar för att minska de administrativa kostnaderna. Arbetsgivaravgifterna skulle slopas för delar av tjänstesektorn, halveras för ungdomar under 25 och sänkas för småföretag. Genom att införa nystartsjobb kunde företag anställa långtidsarbetslösa och slippa arbetsgivaravgift under viss tid.

Mot ungdomsarbetslösheten föreslogs en jobbgaranti för alla under 25 år efter 50 dagars arbetslöshet. Äldre skulle uppmuntras att arbeta längre.

Ams skulle reformeras från grunden. Viktigt var att förbättra matchningen mellan arbetssökande och lediga platser.

Även arbetslöshetsförsäkringen skulle förändras. Egenfinansieringen skulle öka med 10 miljarder kronor – alltså förhöjda avgifter, om maximalt 300 kronor per person – och ersättningen skulle sänkas.

Den största förändringen av a-kassan var att den skulle bli obligatorisk och omfatta alla som arbetar.

Regeringen gjorde:

Första steget i jobbskatteavdraget genomfördes 2007. Året efter kom det andra steget. 2009 gick regeringen längre än vad valmanifestet utlovade och genomförde en tredje skattesänkning på arbetsinkomster, samtidigt som inkomstgränsen för statlig skatt höjdes. 2010 införde regeringen ett fjärde steg i jobbskatteavdraget.

Sammanlagt har jobbskatteavdraget inneburit närmare 100 miljarder i sänkt skatt, eller cirka 1 500 kronor i månaden för en genomsnittlig inkomsttagare.

Arbetsgivaravgifterna har sänkts specifikt för pensionärer och ungdomar, däremot satte EU-kommissionen stopp för en sänkning av arbetsgivaravgiften för delar av tjänstesektorn.

Visstidsanställning i upp till två år är nu tillåtet. När det gäller regelförenklingarna för företag har regeringen inte kommit lika långt. Nystartsjobben, där staten subventionerar arbetskostnaden, är införda, liksom jobbgarantin för ungdomar.

2007 lade regeringen ner Arbetslivsinstitutet och skar ner Arbetsmiljöverkets budget med en tredjedel. Arbetsförmedlingen har börjat reformeras, bland annat genom privata arbetsförmedlingar och miljardstillskott för privata jobbcoacher.

Avgifterna i a-kassan har höjts allra mest för dem vars branscher drabbats av hög arbetslöshet.

Villkoren för att få ersättning har skärpts på flera sätt, två extra karensdagar har tillkommit.

Ersättningsnivån har sänkts till 70 procent efter 200 dagars arbetslöshet och 65 procent efter 301 dagar. Löftet om obligatorisk a-kassa snabbutreddes men kastades sedan i papperskorgen.

Resultatet:

Arbetslösheten har ökat från omkring sex till drygt nio procent sedan regeringen tillträdde. Det av alliansen omtalade utanförskapet sjönk i början men har sammanlagt ökat med mellan 50 000 och 70 000 personer, beroende på hur man mäter.

Regeringens finanspolitiska råd gör bedömningen att jobbskatteavdraget har varit en effektiv metod för att öka sysselsättningen på lång sikt. Däremot har de ökade incitamenten att arbeta spelat väldigt liten roll för sysselsättningen under mandatperioden, eftersom efterfrågan på arbetskraft varit låg.

De privata arbetsförmedlarna har, enligt en studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, varit mer aktiva mot arbetssökande. Däremot har de inte varit bättre på att förmedla arbeten.

Trots den stigande arbetslösheten har antalet personer i sysselsättningsåtgärder sjunkit från 56 000 år 2006 till cirka 12 000 i år. Däremot deltar över 100 000 fler personer i utbildningsåtgärder.

Totalt har antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder ökat med cirka 60 000 personer i dag jämfört med 2006.

Även om regeringen gjort vissa sänkningar i arbetsgivaravgiften har arbetskostnaden per timme stigit från 250 kronor till 280 kronor de senaste fyra åren. Majoriteten av företagarna, 59 procent, anser heller inte att det blivit enklare att anställa personal, enligt en undersökning från Företagarna 2009. Företagens administrativa kostnader har bara minskat med två procent, enligt Tillväxtverket.

Efter reformerna av a-kassan sjönk medlemsantalet drastiskt. På två år lämnade en halv miljon människor a-kassan. Regeringen, som misslyckades med att införa obligatorisk a-kassa, tvingades till att ta tillbaka en del av a-kassehöjningen. Sedan dess har det skett en mindre återhämtning i medlemsantal.

Krisen går egentligen långt tillbaka i tiden. Från sjuttiotalets början fram till krisen på 1990-talet, hölls sysselsättningen uppe genom att över 800 000 fler personer anställdes i offentlig sektor. Under krisen hamnade i stället hundratusentals i arbetsmarknadsåtgärderna och därefter gick en ny våg in i förtidspension.

Krisen kan också gå långt fram i tiden. Den kommande mandatperioden kommer 500 000–600 000 jobb behövas eftersom fler unga kommer ut på arbetsmarknaden. Det är inte bara »ett skitår«, som arbetsmarknadsministern sa.

I detta krisläge kunde man tro att Sverige skulle få en dramatisk valdebatt, med radikala krisförslag, hårda motsättningar, fack och arbetsgivare i krismöte om massarbetslösheten.

Följaktligen har den senaste veckans största debattämne varit … skattesänkningar för pensionärer. Det finns många fattig­pensionärer i Sverige, men den grupp som nu gått i pension är mer gynnade än någon generation. Som docent Daniel Waldenström skrev på ekonomistas.se när Östros ville sätta »pensionärerna före miljonärerna« är en majoritet av pensionärerna miljonärer.

Näst största debattämnet har de senaste veckorna varit rut-avdraget. Det skapar sannolikt 4 500 vita jobb, men inte om så vartenda fönster i Sverige ska putsas löser det massarbetslösheten i Sverige. Problemet är att huvudalternativen i valet inte har så mycket mer att komma med.

Moderaternas program inför valet 2010 står, punkt för punkt, att läsa i den artikel Anders Borg skrev i Ekonomisk debatt 2003 när han blivit chefsekonom. Sänkt skatt på arbete, främst för dem med lägst inkomst, och sänkta bidrag som ska göra det lönsamt för lågavlönade att arbeta. Därutöver riktade stöd till att anställa långtidsarbetslösa, långtidssjuka och ungdomar. Det enda radikalt »nya« är att man ökat arbetsmarknadsåtgärderna dramatiskt, samma åtgärder som man före krisen ville dra ned, för att de varit ineffektiva. Enligt de egna beräkningarna ska detta paket ge 70 000 nya jobb.

Socialdemokraterna? Skrapar man bort retoriken om kompetenssatsningar och vuxenutbildning kvarsår ett slags nya moderaterna ultra light. En del av skattesänkningarna och bidragsbegränsningarna har accepterats, i övrigt är det samma politik som Göran Persson förlorade valet på 2006.

Det är bara några av de mindre partierna, centern, folkpartiet, vänsterpartiet och möjligen miljöpartiet, som på olika sätt kommit med radikalt annorlunda förslag.

Arbetsmarknadens parter tycks heller inte överdrivet bekymrade över den halva miljonen som knackar på arbetsmarknadens dörr, i stället lyfter man golvet för ingångslönerna med flera procent.

Moderaterna vill bevisa att man kan vara trygga och statsbärande i kontrast mot slarviga Sahlin. Sahlin å sin sida vill blicka ännu längre tillbaka och återerövra den socialdemokratiska traditionella rollen som Sveriges pragmatiska förvaltare. Risken finns dock att någon under valrörelsen lopp synar bluffen. Men det blir politiskt smärtsamt.

För att få många fler in i arbete måste de som vill in i arbete kunna gå in på en lägre lön. Eftersom arbetsmarknadens parter inte kommer göra detta själva behövs sannolikt helt nya former av praktiklöner och ingångslöner. Svenskarna kan varken av Las eller facket intalas att bita sig fast på samma »fasta« tjänst långsiktigt när vart sjunde jobb försvinner varje år. Lagen måste följa verkligheten så att vi får samma omsättning på jobb som i lågarbetslöshetsländerna. Det finns länder som gjort delar eller hela av den här övergången från en modell till en annan, eller som alltid förenat väfärd, trygghet med öppen arbetsmarknad. Kanada, Danmark, Holland. Dessa länder hade två-tre procent lägre arbetslöshet  än Sverige både före och efter krisen.

Trygghet och massivt utanförskap kan inte långsiktigt förenas. Frågan är om någon vågar ta tag i det detta val, eller nästa.

***
FÖR ÖVRIGT är det märkligt att Energimarknadsinspektionen, och indirekt regeringen, helt tappat greppet om de privata monopol som elnäten utgör. Nätbolagen tycks få okej för 10–20-procentiga nätavgiftshöjningar genom vaga hänvisningar till »ökat löneutrymme« och »investeringsbehov«. Sanningen, som exponerades i Fokus för några år sedan, är att dessa nätbolag, och deras ägare bland de stora kraftbolagen och kommunerna, hänsynslöst pungslår sina tvångsanslutna kunder på miljarder kronor i överavgifter.