Det var långt ifrån självklart. I medierna diskuterades en handfull namn. Då skickade tidningen Dagens Arbete ut en enkät till Metalls kongressombud för att undersöka vem fackfolket helst ville ha.

92 personer – eller 77 procent – föreslog Stefan Löfven, som då var biträdande ordförande i Metall. En person röstade på den nytillträdde moderatledaren Fredrik Reinfeldt.

Löfven–Reinfeldt: 92–1.

Det var då. På Löfvens hemmaplan. Nu är rollerna ombytta: Reinfeldt har två vunna val och har opinionen i ryggen, Löfven har en sargad socialdemokrati och ett otacksamt uppdrag att bära på sina axlar. Han, andrahandskandidaten, som har exakt noll erfarenhet av det politiska spelet i riksdagen, måste lyckas med det Mona Sahlin och Håkan Juholt misslyckades med.

Det handlar om jobben.

Det handlar alltid om jobben, säger forskningen, det är så man vinner val i Sverige, men den här gången gäller det extra mycket. Om någon ska kunna knäcka den moderata koden så måste det vara någon som kan utmana Reinfeldts och Borgs arbetslinje. Någon som har oantastligt förtroende i jobbfrågan.

Det har fackbasen. Uppvuxen som han är i Ådalen, dit han kom som fosterbarn tio månader gammal. Han fick en ny familj: pappa Ture som arbetade i skogen och på fabriken, mamma Iris som var hemsamarit, en syster, en bror.

Vid tretton års ålder gick han med i SSU. Efter lumpen tog han en svetskurs, men började sedan på Socialhögskolan i Umeå. Efter att ha mött den hårda verkligheten under andra terminens praktik var han osäker på om det här verkligen var hans kall. Snart stod han i stället och svetsade underreden till lok på Hägglunds i Örnsköldsvik.

Till skillnad från Fredrik Reinfeldt har han jobbat med andra saker än politik. Första fackliga uppdraget, som kontaktombud på arbetsplatsen, fick han 1981. 14 år senare blev han fackligt anställd på heltid och 2005 valdes han så till förbundsordförande i If Metall.

Han har varit långt ifrån klichébilden av en protektionistisk fackbas i industrin. Under tiden som biträdande förbundsordförande åkte han land och rike runt för att övertala skeptiska metallarbetare att rösta ja till EMU. Euron, sa han, skulle ge fler jobb, högre tillväxt, lägre räntor och lägre priser. Argumenten kom från vänster:

– Med EMU kan vi låta statsbudgeten gå med 3 procents underskott. Alltså från ett överskott på 2 procent till minus 3 procent. Det innebär att riksdag och regering kan satsa 100 miljarder utan att någon kapitalmarknad kan straffa oss. 100 miljarder politik! Inte kattskit precis.

Som Stefan Löfven formulerade sig inför ett gäng metallarbetare i pingstkyrkan i Värnamo några dagar före folkomröstningen 2003.

När svenska industrijobb försvann till Kina och Metallmedlemmar krävde förbud mot att flytta produktion utomlands, då gick Löfven upp i talarstolen på kongressen och sa:

– Sätter vi upp hinder för utflyttning, då hindrar vi samtidigt inpassage av nya jobb. Det håller inte.

Han har nästan varit mer intresserad av hur Sverige kan skapa nya jobb än hur vi kan rädda de gamla. Med ett sådant perspektiv är globaliseringen inte ett hot, snarare en möjlighet att få hit kinesiska investeringar.

Och det är just denna bakgrund, hans pragmatism, som skrämmer hans nya politiska motståndare. Inte utåt givetvis, då låter det mer så här:

– Om Stefan Löfven gör så att socialdemokraterna kan ge moderaterna en match om jobben så tror jag alla tjänar på det. Men som partiledare kan han inte bara driva den typ av frågor som han drev som fackbas, han måste ta en helt annan balans för helheten. Det kan skapa en besvikelse hos en del, säger kristdemokraternas ekonomisk-politisk talesperson Anders Sellström.

Eller så här:

– Han blir en svårare motståndare än sin föregångare. Men mest eftersom Håkan Juholt sköt sig i foten hela tiden. Stefan Löfvens problem är att han inte är lika påläst och erfaren i frågor om vård, skola och omsorg som andra partiledare, säger folkpartiets ekonomiska-politiska talesperson Carl B Hamilton.

Talar man med personer ur den moderata kretsen kring Fredrik Reinfeldt framkommer en helt annan oro. Med valet av Löfven mister nämligen regeringen ett av sina starkaste trumfkort: det som säger att alliansregeringen bäst tar ansvar för Sverige i kristider. Nu kan de inte lika lätt säga att det var de – och inte oppositionen – som tog Sverige ur finanskrisen.

Orsaken är det okonventionella beslutet som Stefan Löfven och IF Metalls förbundsstyrelse fattade i mars 2009. Ett fackförbund som traditionellt jobbar för löneökningar och bättre villkor för sina medlemmar gick i stället ut och förespråkade sänkt lön genom förkortad arbetstid. Finanskrisen hade slagit hårt mot den svenska industrin. Produktionen befann sig i fritt fall, exporten hade minskat med 30 procent och varslen var rekordmånga. Normalt varslas 1 500 LO-medlemmar varje månad. Under vintern och våren 2008 och 2009 varslades nästan 10 000 i månaden. Och då talar vi bara om medlemmar i IF Metall. Något var tvunget att göras. IF Metall sökte stöd från den borgerliga regeringen, men fick snart beskedet att där inget fanns att hämta. Förbundsstyrelsen insåg att de var tvungna att på något sätt försöka rädda situationen på egen hand.

– Vi såg faran med att om industrin försvinner från Sverige, då kommer den att försvinna permanent. Det var väldigt tuffa diskussioner, men vi var väldigt bestämda att vi skulle hitta en lösning, minns avtalssekreteraren Veli-Pekka Säikkälä.

I början av mars tecknades ett krisavtal med de största arbetsgivarorganisationerna där anställda skulle kunna gå ned i arbetstid med 20 procent och sänka sin lön lika mycket. Motståndet var hårt. Ett fackförbund ska helt enkelt inte acceptera att enskilda medlemmar får ta smällen genom att sänka sin lön, ansåg kritikerna.

– Det var en drastisk åtgärd. Det kändes nästan som att det rådde undantagstillstånd. Förbundet var helt enkelt tvunget att göra någonting för att stoppa den värsta blödningen, säger Erica Sjölander, utredare på IF Metall.

I efterhand ser man att det var precis vad som hände. Ungefär 12 000 jobb beräknas ha räddats genom krisavtalet.

– Stefan Löfven var den som handlade aktivt i krisen. Som kom med idéer och tog ansvar. Regeringen stod helt oförstående inför att det behövdes åtgärder, säger Erica Sjölander.

Krisavtalet har sedan hyllats av borgerliga politiker. Inklusive finansminister Anders Borg.

Förtroende hos andra ger förtroende hos de egna. Håkan Juholt hade erkänt svårt att locka till sig de skarpaste hjärnorna i socialdemokratin eller ens behålla de som fanns runt Mona Sahlin. Vilket på många sätt blev hans fall. Det problemet kommer inte Stefan Löfven ha när han ska formera sitt lag.

I Rosenbad fruktar man att motståndet nu kommer att bli tuffare. Stefan Löfven kommer att kunna dra nytta av arbetsrörelsens samlade kompetens på ett helt annat sätt. Inte minst den som finns i fackföreningsrörelsen. Hos sådana som Ola Pettersson och Torbjörn Hållö på LO-ekonomerna och Emma Lennartsson på Kommunal – räknenissar med stor erfarenhet av socialdemokratiskt policy- och budgetarbete.

Sådant syns mindre utåt men betyder desto mer när två alternativ ska ställas mot varandra i en valrörelse; politiken måste hänga ihop in i minsta detalj.

Applåderna dånade på Fotografiska museet i Stockholm när Stefan Löfven i förra veckan höll sitt installationstal. Han var inte lika bombastisk och entusiasmerande som Håkan Juholt. Han lät lugn och trygg. Han sa att han inte skulle »hålla något heltäckande politiskt tal, jag har inte den ambitionen, men jag vill säga någon sak om jobben«. Såklart.

– Det finns ingen som har bättre förutsättningar och trovärdighet att lyfta jobbfrågan. Han har praktiskt arbetat med att rädda jobben, han har skapat förutsättningar för att företag ska växa och utvecklas, säger Ardalan Shekarabi, tidigare ordförande för den socialdemokratiska kriskommissionen.

Eller som avtalssekreterarenVeli-Pekka Säikkälä uttrycker det:

– Fredrik Reinfeldt kommer att få en riktig arbetare att debattera mot. Ledaren för vad de kallar arbetarpartiet, kommer möta en arbetare som förstår arbetares villkor.

Inte för att Stefan Löfven tidigare uttryckt särskilt typiska åsikter för en klassisk arbetare. Han har föreslagit att en del av de miljarder som finns i statliga bolag ska användas som riskkapital för att stötta nya företag, förespråkat skattelättnader för entreprenörer och velat sänka skatten vid långsiktigt aktieinnehav.

När Mona Sahlin avgick 2010 var han med i diskussionen kring hennes efterträdare och intervjuades då i »Aktuellt« om var han står i politiken. Bland annat sa han att det skulle bli svårt att göra något åt jobbskatteavdragen vid valet 2014, eftersom »då har människor haft åtta år på sig att vänja sig vid skattesänkningar«. Han ville också se en tidsbestämd a-kassa, eftersom det ska vara en »omställningsförsäkring«, inte en »medborgarlön«.

Med sådana åsikter blir det svårare för regeringen att ställa sin arbetslinje mot socialdemokraternas bidragslinje. Som de gjorde framgångsrikt i valet 2006, upprepade 2010 och hoppas kunna återanvända i valet 2014.

– Retoriken i arbetsmarknadsdebatten kan komma att ändras nu. Regeringen har rotat sig vid a-kassa, sjukförsäkring och skatter. De är väldigt fast i en diskussion kring ekonomiska drivkrafter att söka arbete. Stefan Löfven är mer uppfostrad i andan att det ska handla om jobbskapande och konkurrenskraftiga företag, säger Roger Mörtvik, samhällspolitisk chef på TCO.

Det är just det som är regeringens största oro, enligt personer i Reinfeldts och Borgs närhet.

Skulle socialdemokraterna tona ner kravet på höjda ersättningar, vilket kräver höjda skatter, och i stället inrikta sig på aktiv arbetsmarknadspolitik och företagandets förutsättningar, då skulle den arbetsmarknadspolitiska spelplanen ritas om och nya konfliktlinjer uppstå. Då skulle moderaterna, som legat lågt med nya jobbsatsningar sedan alliansen blev återvalda, tvingas uppfinna arbetslinjens nästa steg för att återta jobbfrågan.

Vad det nu skulle vara?

Kanske handlar det om vikten av utbildning för att skapa jobb – ett område där Stefan Löfven utmanade regeringen redan i sitt installationstal.

– Det livslånga lärandet är en svag punkt för regeringen och ett trovärdigt område att attackera dem på. En ökad flexibilitet på arbetsmarknaden bygger på att det finns förutsättningar att vidareutbilda sig som vuxen. Då kan man matcha efterfrågan på arbetsmarknaden bättre. Det har regeringen förstört, bland annat genom att spara in på komvux, säger Ardalan Shekarabi.

Eller så rör det sig om en mer aktiv näringspolitik. På den nordiska arbetarrörelsens konferens i veckan skickade Löfven en tydlig signal:

– Vi ser inte företagarna som ett särintresse, som dagens regering gör.

Att han själv kommer från ett särintresse vändes till ett vapen mot en statsminister som påstår sig representera allmänintresset. Det kommer vi få se mer av, menar Göran Johnsson, Löfvens företrädare som Metallordförande:

– Han ska få andra att inse att det är det privata näringslivet som måste skapa de här jobben. Det ger förutsättningarna för offentliga jobb och för en ökad välfärd.

Känner man Stefan Löfven så var det väntat att han skulle börja med kompetenslyft och näringslivspolitik. Mer intressant – och osäkert – är hur han kommer att ställa sig till de riktigt svåra jobbfrågorna: Ska a-kassan bli obligatorisk? Hur blir det med jobbskatteavdraget? Med rot och rut?

Och för att en socialdemokratisk förnyelse i jobbpolitiken över huvud taget ska bli möjlig måste en mer grundläggande fråga bevaras: Kommer partiledaren Löfven få samma fria spelrum som fackbasen Löfven?

Nej, säger alliansföreträdare.

– Jag har väldigt svårt att se att Stefan Löfven kommer att kunna driva igenom den förnyelse som krävs. När det kommer den typen av förslag på förändring håller majoriteten av socialdemokraterna emot, säger moderaten Tomas Tobé som är ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Ja, säger många inom socialdemokratin. Men med förbehåll.

– Det handlar också om att ta det mandatet. Han måste få riksdagsgruppen och partiet åt samma håll och det måste synas i opinionsmätningarna. Han har ett halvår, ett år på sig. Annars börjar det gnys igen, säger den tidigare LO-chefen Irene Wennemo, i dag huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen.

Till skillnad från fackföreningsrörelsen där allt handlar om att nå konsensus med sin motpart så innehåller partipolitiken mer konflikter och fler människor som också vill synas och höras. Stefan Löfven är en samlande gestalt som kan det här med samförstånd – och det är något socialdemokraterna behöver efter sina bittra interna strider. Regeringen har även förstått det och i Rosenbad talas det om möjliga uppgörelser i flera sakfrågor, enligt Fokus källor.

Men partipolitiken handlar även om att kunna ta konflikten med sina motståndare. Det blir Stefan Löfvens stora prövning.

Kan han vinna mot Fredrik Reinfeldt–en gång till?

Vad vi vet hittills är mest detta: att han bryr sig om jobben. Så till den grad att när hans gamla arbetsplats Hägglunds – i dag BAE Systems – förlorade en miljardupphandling från Försvarets materielverk till finska Patria, trots att företaget redan hade plöjt ner en miljard i utvecklingskostnader, så var det IF Metalls ordförande själv som upprört ringde den lokala tidningsredaktionen i Örnsköldsvik.

Fakta | Regeringens rädsla

Tre saker med Stefan Löfven som skrämmer alliansen.

Kompetensen
Som en respekterad före detta fackbas kommer Stefan Löfven kunna dra nytta av den samlade kompetensen i arbetarrörelsen, inte minst den hos socialdemokratiska ekonomer som i dag jobbar ute i facken. Därför kommer Lövfen att få ett starkare lag kring sig än vad Håkan Juholt hade.

Ansvaret
Tidigare kunde regeringen säga att det var de som räddade Sverige ur den ekonomiska krisen. Nu kommer de att ställas mot en socialdemokratisk partiledare som personligen tog det största ansvaret under finanskrisen när IF Metall gick med på att tillfälligt sänka lönerna i industrin våren 2009.

Jobben
Regeringen hoppas att deras arbetslinje ska stå mot socialdemokraternas bidragslinje i valet 2014. Men pragmatikern Stefan Löfven är känd för att prata kompetenslyft och företagens villkor. Får han mandat för en förnyelse av jobbpolitiken riskerar moderaterna att tappa greppet om jobbfrågan.

Tongångarna låter liknande från Jan Björklund. Nu ska den svenska skolan styras upp och legitimationen ska ge läraryrket betydligt högre status. I den statliga utredning som ligger till grund för beslutet står också att den kan öka yrkets status och bidra till att fler engagerade och motiverade studenter söker sig till yrket.

Det finns de som tror annorlunda.

– Jag tror att man har för höga förhoppningar kring legitimationen. Det låter som att lärarnas status kommer att öka genom ett trollslag, säger Peter Lilja, doktorand i pedagogik med inriktning mot lärares professionalisering vid Malmö högskola.

Han tror att lärarnas status kan komma att öka i framtiden, men då beror det inte på att de blivit legitimerade.

– Det beror snarare på vad som händer härnäst. Det krävs att allmänheten i stort, media och politiker visar ett större förtroende för lärarna. En papperslapp ger ingen status – fråga sjuksköterskorna.

Ja, för sjuksköterska är också ett legitimerat yrke. Precis som dietist, arbetsterapeut, elektriker och barnmorska. Inte direkt några högstatusyrken med höga löner, med undantag för elektriker som är ett av de bäst betalda LO-yrkena.

Lena Haglund, ordförande för förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, skrattar när hon får frågan om yrkeslegitimationer höjt lönerna eller yrkets status sedan införandet 1999.

– Nej, nej, den har inte gjort någonting med våra löner! Inget alls! Status är svårt att säga. Kanske får du en viss statuts av legitimationen, men det finns många yrken utan legitimation som har status. Det viktigaste med legitimationen är i vilket fall att patienterna vet att de möter en person med en viss kompetens.

På Vårdförbundet, som organiserar sjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor, låter det på samma sätt.

– Vi kan absolut inte dra någon slutsats att yrkena har fått ett högre värde efter legitimationen. Inte på något sätt. Varken när det gäller löner eller hur många som söker sig till yrket, säger Kerstin Persson, chefsförhandlare.

De senaste i raden att legitimeras var biomedicinska analytiker 2006. De hade kämpat för det länge, mest för att få en kvalitetsstämpel på sitt arbete, men också med förväntningar om en högre status.

– Visst fanns det en förhoppning att en tydlighet i kvaliteten skulle innebära ett likhetstecken med högre status. Men det finns det inget som tyder på, säger Kerstin Persson.

De yrken som hade hög status före legitimering, har det också efter. Men en legitimation verkar i sig inte vara en garant för att klättra några pinnhål.

Trots det eftersträvar många yrkesgrupper att legitimeras. I alla fall den välutbildade delen.

– Det kan ses som en professionell strategi. Med legitimation möjliggörs bättre kontroll av yrkesgruppen, som kan minskas för att bli mer exklusiv. Man skaffar sig ett yrkesmonopol som bygger på ett kunskapsmonopol. Idealt får man ha yrket för sig själv, så att säga, säger Thomas Brante, professor i sociologi vid Lunds universitet och verksam i nätverket för professionsforskning.

Myndigheterna ställer vissa krav för att legitimera till exempel en lärare. De måste ha en högskoleexamen, och gått bredvid ett år som lärling. Det är bara de legitimerade lärarna som får sätta betyg och tillsvidareanställas. För staten blir det ett sätt att kontrollera och säkerställa kvaliteten på de yrkesverksamma.

– Ur ett samhälleligt perspektiv kan yrkeslegitimation vara ett bra sätt att garantera kompetensen inom vissa typer av praktiker, säger Thomas Brante.

Ofta handlar det om yrken som anses viktiga, svåra eller ibland förenade med risk. Vilka som får legitimationberor dels på statens intressen, men också på yrkets egna strävanden att professionaliseras. genom legitimation. Professioner är yrken som vilar på vetenskaplig grund som har ett högt förtroende och stor autonomi att styra över sitt jobb. Nu har detta med professionalisering, legitimation och självständighet luckrats upp. Mäklare kan knappast ses som ett vetenskapsbaserat yrke och lärare styrs extremt mycket av staten och kommunerna. I stort sett alla grupper med yrkeslegitimation har fått det efter flera års påtryckningar.

– De har lyckats i sin kamp för att nå monopolstatus. Samtidigt kan ju vi som medborgare tycka att det känns vettigt att de här personerna kan sin sak. Vi vill helst att en legitimerad elektriker kopplar ledningarna i våra hem, säger Thomas Brante.

En yrkesgrupp som länge velat legitimeras är socionomerna. Ända sedan 1958 då deras akademikerförbund bildades har frågan funnits på dagordningen. I början av 1990-talet fick de avslag på sin ansökan och i en efterföljande offentlig utredning stod det att Socialstyrelsen ansåg att det är fel att använda legitimationen som instrument för att höja en yrkesgrupps status eller att skapa ett statligt auktoriserat och sannolikt verksamt marknadsföringsverktyg. Något som regeringen nu verkar vara mer öppen inför.

– De är ju väldigt måna om att locka bättre studenter till lärarutbildningen. Det är absolut en ambition för regeringen att öka yrkets attraktivitet, sedan tror jag inte att det är den enda, säger Peter Lilja vid Malmö högskola.

För man ska inte glömma bort att det även ligger politik bakom de här besluten. Det är inte en slump att det är först nu, då den svenska skolan granskas i sömmarna och rasar i internationella rankningar, som legitimationen genomförs.

– Det är så klart viktigt att få kontroll över resultaten. Inte minst genom att införa behörighetskrav skaffar man sig makten över vilka lärare som får arbeta i skolan, säger Peter Lilja.

Huruvida lärarlegitimationen kommer få de effekter lärarförbunden och regeringen önskar återstår att se. Det har hittills inte börjat så bra. Under veckan har Dagens Nyheter skrivit om att Skolverket tagit hjälp av bemanningsföretaget Proffice för att granska ansökningarna. Nyutexaminerade akademiker utan tidigare erfarenhet har bestämt om en ansökan ska godkännas eller ej. Ibland har det blivit fel. Så pass fel att flera lärare fått behörighet att undervisa i ämnen de inte kan. Metta Fjelkner verkar inte längre lika triumferande när hon intervjuas av tidningen: »Det är fullständigt oacceptabelt. På det här sättet riskerar hela legitimationen att urholkas.«

– Jobben blir en stor fråga. Vi ser hur arbetslösheten ökar och hur ökningen fortsätter under året.

De senaste siffrorna visar att arbetslösheten sjunker…

– Jo, men alla prognoser visar att arbetslösheten kommer att stiga fram till 2013. Vid sidan av jobben blir utbildningen den stora frågan. Vi talar då om hela frågans vidd; från den växande skolsegregationen, att föräldrarnas socioekonomiska bakgrund får allt större betydelse för barnens skolresultat, via vinstuttagen i skolsektorn och lärarnas villkor till situationen inom universitet och högskolor.

Så jobben och skolan är det som kommer att dominera svensk inrikespolitik 2012?

– De frågorna kommer att kompletteras med den folkliga vreden kring det faktum att politiken inte förhindrar stora vinstuttag i den skattefinansierade välfärdssektorn. Krav kommer att ställas på alla riksdagspartier att säkra så att de skattepengar vi sätter av för äldreomsorg, sjukvård och skola går till just det.

Fredrik Reinfeldt kommer att jaga dig i regeringsfrågan ända till september 2014, med vem ska du regera?

– Beskedet är att socialdemokraterna är ett sam-arbetsparti. Det är allmänt känt att jag som partiledare och hela mitt parti har opinionsmässig motvind just nu, å andra sidan visar den senaste väljarbarometern från SCB att bara tre av allianspartierna är riksdagspartier. Det är för tidigt att under det här året diskutera hur en kommande regering ska se ut. Hela 2012 och 2013 kommer att handla om sakpolitik.

Men hur går dina tankar i regeringsfrågan, en av de viktigaste frågorna för svenska väljare.

– Först och främst; diskussionen är för tidigt väckt. Ser vi tillbaka kan vi konstatera att 2006 blev ett »time for a change-val« och att 2010 blev ett regeringsalternativsval – det är få väljare som kommer ihåg vilka de politiska valfrågorna var då. Jag tror att 2014 blir ett val av den typ som vi varit vana vid tidigare, ett politiskt val som kommer att handla om vilka partier som står upp för en fungerande välfärdssektor, som klarar jobben och pensionerna.

Men regeringsfrågan har ju varit dominerande ända sedan enkammarriksdagen infördes, varför skulle det bli annorlunda 2014?

– Det är klart att regeringsfrågan är tung, men 2010 handlade allt om regeringsfrågan och det kommer inte att hända 2014. Vi ska komma ihåg att vid det valet så är det uppemot 900 000 medborgare i vårt land som går och röstar för första gången och som aldrig har upplevt något annat än en moderatledd regering. Det bäddar för sakpolitisk debatt.

Hur påverkar krisen den svenska ekonomin under 2012?

– Vi ska vara förberedda på att de stödåtgärder som nu görs inte är tillräckliga. Vi ska rusta oss för att ansträngningarna som görs inte räcker till – och att vi redan under våren får ett försämrat läge. Vi är extremt beroende av vår export till euroländerna, bromsar de länderna in så kommer det att drabba oss väldigt hårt.

Vad innebär det?

– Det är allvarligt och kommer att få konsekvenser för svensk tillväxt om detta inträffar, då måste det finnas en beredskap. Men vi har ett bra utgångsläge med ordning och reda i vår ekonomi, vi har betalat av otroligt mycket av vår statsskuld, vi har ett finanspolitiskt ramverk som partierna har en samsyn kring och som har fungerat väl under lång tid. Vi har ett gynnsamt läge för att komma ur krisen bättre rustade än många andra länder i Europa om vi gör rätt saker. Som att investera i utbildning, forskning, teknisk utveckling och infrastruktur.

Men du nämnde just att exporten drabbas, att tillväxten drabbas – då minskar väl också utrymmet för reformer?

– Det kommer sannolikt att kunna påverkas också, och därför får vi diskutera vilka metoder vi ska använda för att möjliggöra investeringar och satsningar framöver.

Innebär det att den socialdemokratiska politiken måste anpassas till den här situationen?

– Det är klart att den måste anpassas efter situationen, det måste all politik göra.

Så en del av de reformer som du har talat om kan komma att läggas på is.

– Nej, det tror jag inte, här handlar det om styrning väldigt mycket. Ta investeringarnas andel av BNP; hade vi legat kvar på 1970 års nivå hade vi haft nästan 50 miljarder mer per år att använda till investeringar som rustar oss för morgondagen. Vi har i stället valt att stimulera privat konsumtion – men jobbskatte-avdragen rustar oss inte, restaurangmomssänkningen rustar oss inte, rot och rut rustar oss inte. Vi har en väldig tyngdpunktsförskjutning kring att använda det utrymme som kan finnas till konsumtion. Vi njuter av konsumtion i dag, men vi rustar oss inte för våra barns och barnbarns välfärd.

Med den situation som du målar upp; har vi råd med sänkt pensionärsskatt, utrotad barnfattigdom och andra saker som du har talat om då?

– Ja, det har vi. Men inget av detta görs i ett alexanderhugg. Barnfattigdomen kräver ett omfattande arbete och det handlar om politisk vilja …

Och om en kostnad på mellan 15–17 miljarder.

– Ja, men har vi kunnat sänka skatter för 120 miljarder ska vi nog klara det. Jag har noterat att statsministern förnekar att vi har någon barnfattigdom i Sverige, det är väldigt provocerande när det finns ungefär 220000 barn i vårt land som lever i fattiga familjer. Men det är klart att det går att utrota barnfattigdomen om man vill.

Håller du med om att det kan låta motsägelsefullt att å ena sidan måla upp en dyster bild av verkligheten och å andra sidan säga att vi ändå har råd med stora och dyra satsningar.

– Jo, men då vänder vi på det och säger: vi har ju råd med att sätta fem miljarder kronor på att få fram något tusental jobb på krogen genom sänkt restaurangmoms, vi har råd med stora jobbskatteavdrag, vi har till och med råd att ge miljonärer jobbskatteavdrag och vi har råd med att bygga om våra hem för hundratusen om året som staten är med och finansierar. Vi har råd med väldigt många saker och det är klart att jag vill lägga tak på rut och rot, jag säger nej till sänkt restaurangmoms, jag säger nej till jobbskatteavdrag för miljonärer och jag vill i stället använda de pengarna till att rusta oss så att vi kommer ut ur risken starkare än andra.

Du aviserar alltså skattehöjningar; restaurang-momsen ska höjas och delar av jobbskatteavdraget ska bort.

– Att säga nej till en skattesänkning har i dagens -politiska klimat blivit det samma som att säga ja till en skattehöjning, det ställer jag inte upp på.

Men är du beredd att lägga sådana förslag?

– Restaurangmomsen är en felaktig reform, ja. Vi måste självfallet ha en skattepolitik som syftar till tillväxt, stärka landet långsiktigt, välfärdens finansiering. Och det som bekymrar mig mycket just nu när vi sitter här du och jag, det är att Sverige är ett land där staten minskar alltmer av sitt åtagande och lägger över ansvaret på kommunerna. Inom kort kommer nu listan på alla de kommuner som tvingas höja skatterna, det blir en moderat skattechock som för med sig ett ojämlikare samhälle.

Har du avgett något nyårslöfte?

– Ja, ett politiskt nyårslöfte; att utmana de starka intressen som försvarar marknadens försök att förvandla oss till kunder i stället för att se oss som medborgare i ett samhälle.

Hur ser dina förhoppningar ut inför det nya året?

– Att det blir utrymme för mer politiska samtal. För mig handlar politik om värderingar och ideologi, därför tycker jag om att prata med Göran Hägglund. Han är en person som jag ofta inte är överens med, men som i alla sammanhang pratar om värderingar och ideologi. Det högaktar jag.

Vilka är de viktigaste lärdomarna som du tar med dig från 2011 in i det nya året?

– Det är otroligt många. Jag tror att det är få medborgare kanske som har lärt sig så mycket som jag har gjort på alla nivåer under det gångna året. Det viktigaste är uthållighet, övertygelse och lugn. I den för mig mest turbulenta perioden hade vi en partiledardebatt där jag var lugn fast det var ett ganska tufft läge. Jag har visat den gångna hösten att jag klarar en storm, att jag står i en storm. Jag måste nu visa att jag har en färdriktning i politiken och att jag inte behöver definiera problemen och i samma mening presentera lösningen. Jag kan ta tid på mig.

Är det en annan Håkan Juholt som leder socialdemokraterna 2012 än den som ledde partiet 2011?

– Det är en helt annan Håkan Juholt som kommer ut ur den turbulenta perioden. Ingen som inte själv har varit i en sådan kris vet hur mycket man förändras – jag har förändrats som människa men jag har också hittat ytterligare en nivå av styrka och lugn som jag inte visste att jag hade. Jag har kommit ut ur krisen som en annan människa, jag är mer ödmjuk men jag är också säkrare.

Hur kan du vara säkrare efter att ha blivit ifrågasatt och hudflängd?

– Jag är säkrare därför att jag har svårt att föreställa mig en politisk situation som är mer besvärlig än den jag varit med om. Jag får söka rejält för att hitta samtalspartners som gått igenom något liknande och som jag kan utbyta erfarenheter med.

Är det kris i socialdemokraterna så här i inledningen av 2012?

– Ja, det är det. I den meningen att människor undrar om vi som parti och jag som partiledare orkar, vill och kan – om vi räcker till. Under min turné i 24 län, med fler än 50 större framträdanden under två -månader, har jag mött så många människor som vill att vi ska prestera bättre. Krisen är att vi inte förmår att prestera bättre.

En del anser att det är den värsta krisen i partiets historia, håller du med om det?

– Det går inte att jämföra. Jag kommer ihåg när Ingvar Carlsson kom och gick på stoppaketet 1990, eller när Göran Persson var fullkomligt uträknad. Det är klart att det går upp och ner för socialdemokraterna, men politiskt är vi inte sargade. Vi är inte sargade politiskt, men vi har en förtroendekris som till en del beror på att vi har varit utanför regeringsställning under en lång period.

Jag talade nyligen med Jan Nygren, tidigare s-minister, som poängterade att socialdemokraternas kris började för flera år sedan och att valet av dig till partiordförande var ett symptom på den krisen – att du inte hade blivit vald om det inte varit kris i partiet.

– Ja, det kan jag mycket väl tänka mig. Samtidigt har jag stor respekt för partiets val. Man gjorde inte någon fokusgrupp eller anställde någon som skulle styla mig, det var partiets val.

Hade du blivit vald av partiet om det inte varit kris?

– Jag tror att jag blev vald för att jag var parti-medlemmarnas och partiorganisationens kandidat. Och jag känner efter att ha rest runt nu att jag är ord-förande för hela det socialdemokratiska partiet och min uppgift är ju att också få andra att tycka om den -socialdemokratiska politiken. Mitt mandat som social-demokraternas ordförande känner jag väldigt, väldigt starkt. Samtidigt är min uppgift att vinna val, därför räcker det inte att vara respekterad och omtyckt av partimedlemmarna.

Känner du att det faktum att du var kompromisskandidat har gått ut över din auktoritet eller ditt ledarskap?

– Nej, det har ju inte det. Och det fantastiska var att jag inte var någon kompromisskandidat, det säger jag inte bara för att förneka det. Det fanns säkert en eller två som skulle ha kunnat bli socialdemokraternas ordförande om de hade varit intresserade, men det var de inte. De andra kandidaterna blev prövade av valberedningen men var inte tillräckligt attraktiva och därför valde partiet den som fick medlemmarnas stöd.

Har du själv någon gång under det gångna året tvivlat på din förmåga att gå i land med uppdraget?

– När jag fick frågan av valberedningen, när jag förstod att de övervägde mig, då tvivlade jag starkt på min förmåga. Det har jag också gett uttryck för. Men när de sa att vi väljer bort de andra kandidaterna, vi vill ha dig, så meddelade jag att då ska jag göra det bra. Då ska jag ge er tid, energi och kraft så att jag lyfter mitt parti och det gjorde jag under ett halvår lite drygt. Över kongresstalet, Almedalen, sommartalet i Västertorp och budgetarbetet – efter det var vi uppe på 35 procent. Under den tiden tvivlade jag inte någon gång på min ideologiska övertygelse eller på min förmåga. Sedan kom den enorma turbulens där många saker blandades; mina tillkortakommanden, mina felaktigheter, men också alldeles uppenbart en del av ett inbördeskrig i mitt eget parti. Och i ett läge uppstod ett tillstånd där alla fick tycka och säga precis vad som helst om mig. Jag var i princip fredlös.

Det kan man väl inte vara opåverkad av?

– I det ögonblicket, och här kommer svaret på din fråga; i det ögonblicket bestämde jag mig för att: ja, jag är ju kvar. Alltså det fick den reaktionen; jag stannar kvar. Jag går väl inte i ett drev.

Men du kan väl ändå ha tvivlat på din förmåga?

– Nej, då samlade jag kraft. Jag har lyft upp partiet till denna nivå, jag har presenterat en politisk linje som medborgarna börjar tycka om och som väcker nyfikenhet. Jag utmanar Fredrik Reinfeldt och vi är åter det största politiska partiet. Nej, jag ska inte gå på denna fråga där det målas upp att jag är en bedragare för att två räkningar av 758 är felaktigt ifyllda möjligen. Nej aldrig, och där fick jag en styrka i att jag är rätt person och jag ska stå upp.

Så trots att du hade tvivlat på din förmåga innan så tvivlade du aldrig under krisen när du var som mest ifrågasatt?

– Nej.

Det låter paradoxalt.

– Ja, ja. Men jag ska också säga att jag hittade ett djup till, jag hittade en inre styrka som jag i februari, mars inte hade en aning om att jag hade. Jag har pratat med en del företagsledare om detta, också med ledande idrottsmän, väldigt ledande idrottsmän. -Tidigare tyckte jag att det var lite otäckt när någon skrev en kritisk insändare om mig i Oskarshamnsnyheterna, då ville jag svara på den snabbt, rätta till eftersom det var lite läskigt att gå på Domus och känna att någon kanske läst den där insändaren. Jag fick ett helt annat perspektiv på det politiska uppdraget och jag kände: nej, jag är faktiskt starkare än vad jag trodde.

Har du läst allt, tagit del av allt som rapporterats om dig i medierna?

– Nej, det har jag inte gjort.

Valde du bort tidningarna under någon period?

– Jag försökte följa till en början, men sedan valde jag bort när rapporteringen tappade alla proportioner – det gjorde för ont. Sedan var det ett läge där min yngste son läste allting så vi fick koppla bort honom elektroniskt. Han läste kommentatorsfält och annat på nätet, det tog honom hårt.

Det måste ha tagit dig hårt också?

– Ja, det gjorde det. Att jag inte kunde fungera som pappa tog mig hårt. Jag försökte göra allt för att fungera som människa och som partiordförande men jag kunde inte fungera som pappa under några veckor och till slut kom pojkarna upp till mig. Det var inte jag som kunde åka till dem, utan de tog tåg upp till mig och flyttade in.

När du talar om dina barn låter det som att du har betalat ett för högt pris.

– Nej, jag vet om att det är på det här sättet. Men jag är överraskad över att jag hade den nivån i mig själv och jag tror faktiskt att det var många som var förvånade över att jag genomförde den omtalade onsdagsdebatten på det sätt jag gjorde. Det var ett uttryck för att jag hade den nivån som jag inte trodde att jag hade.

Är du en politikens John McEnroe, som tar fram dina effektivaste sidor när du är som mest trängd.

– Ja, jag har aldrig funkat riktigt bra i medvind. När jag satt i försvarsberedningen var det alltid roligast när UD ville lägga ner oss, försvarsdepartementet ville lägga ner oss, försvarsministern ville lägga ner oss och utrikesministern ville lägga ner oss – då var det roligast att arbeta och göra upp med de andra partierna. Så det ligger kanske någonting i din jämförelse.

Intervjun med Håkan Juholt gjordes före hans uttalanden under Folk & försvars konferens i Sälen.

Läs mer: I morgondagens tidning berättar Torbjörn Nilsson om socialdemokraternas kris i reportaget »Så avsätts en partiledare«.

Så sa Maud Olofsson till Svenska Dagbladet på julafton 2007, ett knappt halvår efter att rut-avdraget, som gav privatpersoner möjlighet att dra av kostnader för hushållsnära tjänster, införts. Ett av ­huvudargumenten var att den stora svarta marknaden inom städsektorn skulle utplånas och bli vit. När Maud Olofsson intervjuades hade 2 000 svenskar sökt avdrag. Tre och ett halvt år senare, bara under maj 2011, var antalet uppe i 119 000.

Men tillväxten i marknaden för vita tjänster har inte inneburit att den svarta marknaden konkurrerats ut. Det visar den nya rapporten »Bland Rolexklockor och smutsiga trosor: om skattereduktioner och segmentering på den svenska hushållstjänstemarknaden« från Institutet för Framtidsstudier (IFFS). Snarare har de båda marknaderna fortsatt att samverka.

Rapporten, som fokuserar på företag som erbjuder hushållsnära tjänster, visar att nästan hälften av de tillfrågade har upplevt konkurrens från den svarta marknaden.

Siffrorna från IFFS kan jämföras med Skatteverkets rapport »Om rut och rot och vitt och svart« som kom för ett par månader sedan. Den visar att av dem som nu använder sig av rut-avdrag är det bara 6 procent, eller cirka 14 000 hushåll, som ­tidigare köpte samma tjänster svart.

En undersökning från 2005 uppskattade att 147 000 hushåll köpte hushållsnära tjänster svart. Det betyder att den nya vita marknaden bara lockat en tiondel av de kunder som tidigare köpte svart.

Samtidigt har moderaterna haft affischer och flygblad om att »svarta jobb har blivit vita« och centerpartiet har kallat det för en lyckad satsning som »städat upp den svarta branschen«.

– Det man ser är ett spektrum från helt svarta aktörer till helt vita aktörer. Och däremellan finns det en massa olika konstellationer. Så har det väl alltid varit, och så är det fortfarande. Det är ingenting som rut-avdraget har förändrat, säger Anna Gavanas, den forskare som står bakom IFFS studie.

Enligt henne är det fortfarande vanligt med gråzoner inom städbranschen. Flera av de intervjuade vittnar om att de har en vit anställning samtidigt som de ibland jobbar svart vid sidan av och att det är vanligt att man startar sitt företag svart men sedan glider över i alltmer vit verksamhet. De berättar också att det inte är ovanligt att kunder hör sig för om de kan få betala svart i stället. Över en tredjedel av företagarna har haft kunder som föredragit att betala informellt.

Ett skäl för kunderna att betala svart är givetvis att det fortfarande är billigare. Enligt uppskattningar betalar kunden i genomsnitt 175 kronor per städtimme efter rut-avdraget. Det är runt 40 kronor över det svarta priset, även om det antagligen går att finna företag som är beredda att göra det för en betydligt billigare peng.

Skatteverkets undersökning bekräftar att 11 procent av de tillfrågade kunderna säger att de alltid skulle välja det billigaste alternativet, oavsett om det är svart eller vit arbetskraft. Att 90 procent av de svarta köparna inte ändrat sitt beteende trots rut-avdraget har också med förtroende och vana att göra. Beslutet att släppa in en annan människa i sitt hem kräver att man litar på den personen och ett sådant förtroende tar tid att bygga upp.

– Mycket av den här marknaden sker inom sociala nätverk, man får tips om en städerska av sin granne. Det sker också i människors privata hem vilket gör att det är en mycket svårreglerad bransch, säger Anna Gavanas.

Nu är det en tidsfråga innan finanskrisen 3.0 på allvar når Sverige.

Scenariot är helt enligt skolboksmallen för en öppen ekonomi: finansiell oro i omvärlden gör att efterfrågan på svenska produkter faller, vilket leder till att tillväxten – som i dag ligger på 4,9 procent – rasar. Företagen börjar då varsla personal och arbetslösheten – i dag 6,8 procent – stiger. När väl arbetslösheten har satts i rörelse blir det den negativa motorn som drar med sig resten av ekonomin i det svarta hålet. Utan jobb saknas pengar till konsumtion och spiralen fortsätter nedåt.

Sambandet mellan tillväxten och arbetslösheten brukar vara närmast perfekt: svänger den ena kurvan svänger den andra efter som en spegelbild.

Mönstret bröts dock i spåren efter finanskrisen 2008, då arbetslösheten inte alls steg så mycket som historien säger oss att den borde ha gjort. Faktum är att BNP dök lika mycket som under krisen på 1990-talet medan arbetslösheten bara ökade med tre procentenheter, att jämföra med tio procentenheter mellan 1990 och 1993.

Det var detta som fick finansminister Anders Borg att säga att »svensk arbetsmarknad tycks trotsa tyngdlagen«.

Ett drygt år senare står Sverige inför en ny lågkonjunktur. Flera faktorer talar för att Borgs iakttagelse är lika giltig nu som då: gamla sanningar om arbetslösheten gäller helt enkelt inte längre. Men till skillnad från förra krisen kan utfallet lika väl bli att arbetslösheten ökar mer än vad som är brukligt.

En anledning skulle kunna vara att utgångsläget är sämre. Arbetsmarknaden har inte hunnit återhämta sig ordentligt och arbetslösheten är i dag mer är en och en halv procentenhet högre än den var innan investmentbanken Lehman Brothers föll i september 2008.

– I Sverige har varje botten på arbetslösheten sedan 90-talskrisen och fram till i dag legat lite högre än föregående botten och varje topp har legat lite högre än föregående topp. Det finns en risk att arbetslösheten biter sig fast på högre nivåer, säger Mats Kinnwall, som är chefsekonom på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL.

En annan orsak skulle kunna vara Borgs egen arbetslinje. Sänkt skatt på arbete, tuffare regler för sjukskrivna och minskade ersättningar för arbetslösa har ökat drivkrafterna att söka jobb, vilket har pressat ner arbetslösheten, konstaterar Arbetsförmedlingens analyschef Clas Olsson. Men reformerna, menar han, har även en direkt motverkande effekt som kan bli synligt i lågkonjunkturen.

– Regeringens utbudsorienterade politik har skapat incitament, drivkrafter och i viss mån tvång för allt fler människor att vara ute på arbetsmarknaden och bjuda ut sin arbetskraft. Det gör att grupper som tidigare har varit marginaliserade och har sämre konkurrenskraft i dag är fler på arbetsmarknaden. Därmed blir matchningen svårare och man kan förvänta sig att den strukturella arbetslösheten kan bli högre, säger Clas Olsson, som menar att det är svårt att förutspå nettoeffekten.

En ökad arbetslöshet kan också få andra effekter i en kommande lågkonjunktur än tidigare. Skälet är de reformer av a-kassan som genomförts och de sjunkande medlemstalen som följt. På fem år har andelen arbetslösa som är berättigade till a-kassa halverats.

– Det gäller framför allt i branscher med många timanställda där man kanske inte uppfyller kraven för att få ersättning, som hotell, restaurang och handel, säger Harald Petersson, som är ordförande i Arbetslöshetskassornas samorganisation.

I dag får knappt fyra av tio arbetslösa som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen ersättning från a-kassan – och bara fyra av 100 som tidigare haft heltidsarbeten får ut maximala 80 procent av sin gamla lön. Anledningen är att taket i a-kassan inte har höjts på nio år, samtidigt som den genomsnittliga löneökningen under samma period legat på 30 procent, enligt Medlingsinstitutets statistik.

– De arbetslösa drabbas av sämre ersättning, om de nu får någon ersättning, och de som inte är arbetslösa drabbas av högre a-kasseavgifter. Det blir en dubbel negativ effekt, säger Harald Petersson.

Vad som emellertid riskerar att bli den stora negativa effekten är konsekvenserna på samhällsekonomin. När majoriteten av de arbetslösa blir beroende av försörjningsstöd i en kommande lågkonjunktur innebär det en tung belastning på kommunernas budgetar. Och ju mer konsumenterna – offentliga som privata – tappar i köpkraft, ju mer minskar den inhemska efterfrågan. Följden blir minskad produktion, och därmed ännu högre arbetslöshet.

Om det nu finns några ekonomiska samband som fortfarande stämmer.

Fakta | 3 skäl till djupare nedgång

• Sämre utgångsläge.
• Anders Borgs utbudspolitik.
• Färre har a-kassa.

Varför då, kan man undra? Det finns ett enkelt svar – stryktåligheten. Den bevisade han för Tobias Billström när han basade för Migrations­verket. Det är inget lätt jobb, snarare ett omöjligt uppdrag. För andra har posten verkat som karriärdödare. Exempelvis Barbro Holmberg som nu har reträttposten landshövding. Eller Janna Valik som mindre lyckat hanterade både fallen med de apatiska flyktingbarnen och den berömda tårtan.

Eliasson har däremot tålmodigt tagit smällarna, och gått skadefri på resan. Frågan är var han hittar sin styrka. Kanske i musikens värld. 1979 var han med och startade punkbandet Bad Boo Band, vars största hit var låten »Knulla i Bangkok«. Den blev för övrigt anmäld till Radionämnden, men friades.

Framgångarna ger anledning att spekulera i den fortsatta karriären. Vilka tjänster kan finnas tillhanda för en sådan hårding som Eliasson?

Lagom till nästa vargavinter är det mycket möjligt att en stol kan finnas tillgänglig på Statens Järnvägar SJ. Eller, vad sägs om CSN, där kan behövas en stadig kapten.

Och om suget efter mer internationella marker är stort, finns det anledning att tro att Lundin Petroleum inom kort kommer att behöva en härdad frontperson.

Trots att så många parter är involverade blir dessutom lönenivåerna förvirrande snarlika. Det beror på industriavtalets roll i sammanhanget. Sedan det kom till 1997 är alla överens om att det är den internationellt konkurrensutsatta sektorn som ska förhandla först och sätta ett märke för alla andra löneökningar. Och trots kritik från delar av tjänstesektorn har industrin behållit sin roll som märkessättare. När avtalen inom industrin är träffade, har andra följt efter och nivåerna i deras avtal är mer eller mindre på decimalen lika.

Men inte minst under förra avtalsrörelsen har bärarna av industriavtalet agerat annorlunda jämfört med tidigare. Till att börja med träffade inte de samförhandlande facken avtal samtidigt. TCO-förbundet Unionen och Saco-förbundet Sveriges Ingenjörer träffade till allas förvåning avtal före LO-förbunden IF Metall, GS, Livs och Pappers. Så har det aldrig varit tidigare och många undrade hur det skulle påverka den kommande avtalsrörelsen. Men efter ett halvår kom nya besked från industrin. Att tjänstemännen träffar avtal först och arbetarna sedan var inte en bra idé. Alla skulle förhandla samtidigt. Och det är precis vad som sker i höst. Trots att Saco-, TCO- och LO-förbunden har olika löp-tider i sina avtal, förhandlar de samtidigt.

Det som också förvånade många förra året var hur de mäktigaste arbetsgivarna inom industrin, Teknikföretagen, agerade. När avtalsrörelsen var över för deras del, sa de upp sin medverkan i industriavtalet. Då, för ett drygt år sedan, var det högst oklart vad uppsägningen skulle leda till. I dag, när en ny avtalsrörelse är i gång, finns ett nytt avtal träffat. Det blev klart före sommaren och anses av industriparterna vara bättre än det förra. Inte minst för att det tydligare pekar ut industrins roll som riktkarl i lönebildningen. Andra är inte lika förtjusta. Ett av de tidigare LO-förbunden som ingick i samarbetet, Pappers, sa till exempel nej. Förklaringen var att det nya avtalet inte var förenligt med den samordning av avtalskraven som sker inom LO, hävdade förbundet. Märkligt nog gjorde LO:s styrelse en annan bedömning. Avtalet går att förena med en LO-samordning, blev slutsatsen.

Så lät det då. I måndags blev det upp-enbart att LO var splittrat, när LO och Facken inom industrin presenterade sina olika krav. LO-styrelsen var oenig, men en majoritet stod bakom kraven på lönehöjningar på 3,5 procent och en jämställdhetssatsning. De som reserverade sig var IF Metall och GS (facket för skog, trä- och grafikbranschen) som tillsammans med de fackliga kollegorna i industrin krävde 3,7 procent. Att LO-samordningen inte gick att få till är anmärkningsvärt i sig. Och att samordningen föll på kvinnolönesatsningar är än mer anmärkningsvärt. Gnissel har visserligen funnits inom federationen tidigare, men lösningar har nåtts i det sista. Den här gången gick det inte.

Sprickan inom LO kan innebära att den kommande avtalsrörelsen står inför en betydligt knivigare utgång än många gånger tidigare. En del hävdar redan att risken för konflikt i vår ökat.

För förhandlarna och ombudsmännen i de fackliga organisationerna och arbetsgivarförbunden är det som hänt och händer självklart viktigt. Deras jobb är att företräda sina medlemmar och driva sina organisationers respektive ståndpunkt. Oavsett hur oeniga de är vet de att förr eller senare måste förhandlingar leda till avtal, med eller utan konflikt. Målet är att fackets medlemmar ska få löneökningar och arbetsgivarnas medlemmar få besked om vilka lönekostnader som väntar.

Men för de knappa tre miljoner anställda som berörs av förhandlingarna är det lång tid kvar innan något konkret resultat märks i lönekuverten.

Och om det som händer under tiden upplevs som obegripligt har både fack och arbetsgivare stora problem. Det betyder i så fall att legitimiteten för det de håller på med minskar hos deras uppdragsgivare – medlemmarna.

Detta är avtalsrörelsen

50 arbetsgivarorganisationer och drygt 60 fackförbund, tecknar tillsammans över 650 kollektivavtal. Under 2011 och 2012 ska över 500 avtal omförhandlas för cirka 2,8 miljoner anställda i näringslivet, staten och kommunerna. Ett kollektivavtal löper på viss tid, vanligen tre år.  När det har löpt ut upphör fredsplikten och ett fackförbund kan  varsla om stridsåtgärder för att få igenom sina krav.

Industriavtalet från 1997 innebär att industrin, som är internationellt konkurrensutsatt, ska »sätta märket« och ska verka för att övriga parter inte går över det.

Förhandlingarna ska normalt starta senast tre månader innan de gamla avtalen löper ut.  Årets förhandlingar inleds den 30 september och nya avtal ska vara träffade senast den 30 november. Övriga branscher i näringslivet förhandlar under våren 2012.

Källa: Svenskt Näringsliv

800 kvinnor som kastar sig över Juholt på nätet frammanar onekligen bilden av socialdemokraternas partiledare som en Smålands Tom Selleck. Men tyvärr visade sig historien inte stämma. Juholt hade råkat säga fel. Han hade inte fått 800 svar: han hade fått 800 matchningar. Kan det då verkligen vara en slump att partiets ekonomiska talesperson Tommy Waidelich sa ordet »missmatch« sjutton gånger i budgetdebatten?

Waidelich pratade visserligen om svensk arbetsmarknad. Men matchningar och missmatchningar verkar vara den nya ledningens melodi. Och Svenskt Näringsliv håller med. »Det är uppenbart att matchningen på arbetsmarknaden är arbetslinjens blinda fläck«, skrev Karin Ekenger och Malin Sahlén i förra veckan.

Arbetsförmedlingen vittnar om rekord i lediga jobb samtidigt som arbetslösheten är hög. Något måste vara fel. Statsministern instämmer dock inte. I Dagens Industri tyckte han att arbetsgivarna bara skulle sänka sina krav. En inställning som aldrig hade accepterats om det gällt internetdejting. Som Håkan Juholt säkert kan informera är det där med matchning en avancerad sak i den världen.

The New Yorker ägnar en stor del av sitt senaste nummer åt att beskriva hur systemen fungerar. Det var redan 1964 som Lewis Altfest snubblade över en gigantisk dator ståendes i en paviljong på värdsutställningen i New York. Apparaten var byggd för att välja ut internationella brevvänner. Du fyllde i ett frågeformulär, stoppade in det i maskinen och fick tillbaka ett kort med adress till en person som liknade dig. Där någonstans föddes idén.

I dag är ett av sex äktenskap resultatet av en matchning. Avancerade metoder för att matcha ihop människor har blivit en storindustri. Scientific Match använder dna. Företaget hävdar att metoden leder till en högre andel kvinnliga orgasmer. Hur sambandet ser ut är oklart.

Algoritmerna som används får en närmast att tänka på utvecklingen inom finanssektorn. Mäklare i svettiga vita skjortor som skriker och viftar åt siffror på stora skärmar, det existerar snart inte längre. I stället är det hypersnabba datorsystem som bedriver automatiserad masshandel baserad på avancerad matematik. Med liknande exakthet tar algoritmerna på Match.com inte bara hänsyn till vad du säger att du vill ha (blond, icke-rökande, protestant?) utan även vad ditt beteende säger om vad du vill ha.

Har du för vana att ta kontakt med mörkhåriga, rökande kato­liker, tar den in detta i sina beräkningar. Systemet letar rätt på andra som uppvisar en liknande diskrepans mellan uttalade och avslöjade preferenser. Det är helt klart en betydligt mer avancerad process än vad någon klarar av som skannar klientelet i en bar runt midnatt efter två glas vin. Men frågan är om det verkligen leder till bättre matchning.

Människor svarar på detaljerade frågor: Vilken typ av hus föredrar du, vilken rumstemperatur är mest behaglig och sover du med öppet eller stängt fönster? Företaget räknar sedan fram vem som svarat mest likt. Nu vet du i alla fall att han inte kommer att gå upp mitt i natten och stänga igen fönstret. Det må vara matchat. Men möts man verkligen bara för att man matchar?

De avancerade matchningstjänsterna ger en känsla av kontroll, och kärlek brukar oftast kräva precis det motsatta. Matchning i alla ära, men man får inte förväxla närhet med likhet.

Samtidigt har svensk arbetsmarknad nog ändå något att lära. Enligt en rapport från Riksrevisionen prioriterar Arbetsförmedlingen inte kontakt med dem som ska anställa, utan ägnar sig åt annat. Frågan är om det är så bra.

Samtidigt är jobbsökande och partnersökande två ganska olika saker. Tidningen Forbes skrev visserligen nyligen om hur processerna liknade varandra men deras påstående utgick från teorierna i dejtingbibeln »The Rules«. Och tankarna i den boken, om att den som spelar svårast vinner, de gäller nog bara för ett enda jobb.

Det som socialdemokratisk partiledare. Vi kan ju fråga Håkan Juholt.

Igen.

***

För övrigt: Protestorganisationen mot nedskärningar i Storbritannien avslöjade onekligen sin medelklassighet när den uppmanade folk att komma till demonstrationerna »utklädda till arbetare«. Där har ni ett trick som de nya moderaterna ännu inte har kommit på.

Alla lyssnar extra noga när han i sin regeringsförklaring slår fast strategin i den fråga som tagit sverigedemokraterna till riksdagen.

– Integration bygger på arbete och möjlighet till egen försörjning. Därför är regeringens arbetslinje också integrationspolitik.

Samma dag flyttar den nya integrationsministern Erik Ullenhag in i arbetsmarknadsdepartementet och påbörjar vad han kallar den största integrationsreformen på 25 år.

Arbetsförmedlingen blir den första instans nyanlända invandrare möter. Skattelättnader för företag i utsatta segregerade områden utreds. Sedan tidigare är det också billigare att anställa nyanlända och långtidsarbetslösa. Allt för att förbättra de dystra siffror som säger att Sverige är det OECD-land där utrikes födda har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden.

Men när Sverige i år ska genomföra EU:s direktiv om sanktioner mot arbetsgivare är risken att det i stället blir ännu svårare för invandrare att få jobb. I ett ovanligt och skarpt yttrande varnar diskrimineringsombudsmannen (DO) för att risken är uppenbar. Det går att läsa i Sanktionsutredningen som under ledning av Sten Heckscher utrett hur direktivet ska bli svensk lag.

Sanktionsdirektivet är ett försök från EU att med lag tvinga bort papperslösa. Det som gränspolisen och EU:s växande gränsmyndighet Frontex misslyckas med, ska nu alla arbetsgivare göra. De ska kontrollera människors rätt att vistas i landet.

I dag kan arbetsgivare få böter om de anställt någon som saknar arbetstillstånd. Däremot har de inget ansvar för att kontrollera uppehållstillstånd. Men med sanktionsdirektivet blir detta ett uttryckligt krav. Dessutom ska arbetsgivaren rapportera till myndigheterna, spara en kopia och hålla reda på att tillståndet inte går ut.

Kontrollkravet gäller tredjelandsmedborgare. Det är personer som inte är medborgare eller familjemedlemmar till en medborgare i EU, Island, Norge, Lichtenstein eller Schweiz. År 2008 var det runt 70 000 tredjelandsmedborgare som fick eller bytte jobb i Sverige. Men många fler än de kan drabbas av direktivets konsekvenser.

På en bakgata i centrala Stockholm ligger restaurangen City Lejon. Den ger på håll intrycket av att det är en kinakrog. Griffeltavlan i fönstret lockar däremot med köttfärslimpa, korv stroganoff och raggmunk.

Vid baren står Xiang Rong Jin. Han äger restaurangen och har själv anställt utländska medborgare.

– Honom tog jag hit från Italien, säger Xiang Rong Jin och pekar på en man som med köksmössan på huvudet och ögonen på tv:n äter sin lunch.

– Och min kinesiska fru jobbar här också, men kocken är svensk.

Just restaurangbranschen har EU-kommissionen pekat ut som näring för papperslös arbetskraft. Även byggbranschen är utpekad och kan därför vänta sig nya inspektioner när sanktionsdirektivet blir lag.

Jonny Änges, som är vd för ett bemanningsföretag inom byggsektorn, ser en risk för att direktivets krav blir svåra att leva upp till. Myndigheterna måste därför göra det lätt att göra rätt.

– Hittar man enkla system så vågar man lite mer som arbetsgivare. Är de krångliga tar många kanske i stället en enklare väg.

Eftersom det inte går att veta vem som är tredjelandsmedborgare innan kontrollen är gjord, riskerar urskiljningen dessutom att ske tidigt i rekryteringsprocessen. Då utifrån namn, hudfärg, brytning och fördomar.

Sanktionsutredningen försöker hitta ett system som inte kostar och inte diskriminerar, men slutsatsen är att det inte går att genomföra direktivet utan negativa konsekvenser. Och att Sverige inte har något val – EU-direktiv måste implementeras.

DO vill minska risken för diskriminering genom att låta kontrollkraven gälla alla, inte bara en utpekad grupp. Utredningen avfärdar den lösningen, eftersom man inte vill att fler företag än nödvändigt ska tvingas göra kontrollen.

John Stauffer är vikarierande enhetschef på DO och han är bekymrad.

– Det går liksom inte att implementera direktivet utan att det riskerar leda till diskriminering.

Vad DO kan göra nu är att följa upp konsekvenserna. DO:s styrka är möjligheten att driva fall i domstol och på så sätt belysa problem. Men Sverige kan inte ändra den lagstiftning som är beslutad på EU-nivå.

Därför kan ett beslut fattat i Bryssel bli ett större hot mot regeringens mål om integration och jämlikhet än sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Fakta | Sanktionsdirektivet

Det tog kommissionen två år att baxa förslaget genom EU-maskineriet. EU-parlamentet godkände det, och när det landade på migrationsministrarnas bord i juni 2009 var det bara Sverige som röstade nej. Inte för att regeringen hade en annan åsikt om innehållet, utan för att den ansåg att EU inte hade rätt att fatta ett överstatligt beslut i frågan som rör straffrätt.

Företag som inte sköter kontrollen riskerar böter, indragna offentliga bidrag, näringsförbud och förbud att delta i offentliga upphandlingar.
Sanktionsdirektivet ska vara implementerat i alla medlemsstater senast den 20 juli i år. I Regeringskansliet pågår fortfarande arbetet med propositionen, och genomförandet i Sverige blir därför försenat.

Det är ett elegant sammanträdesrum med behagligt gröna väggar, ekparkett och utsikt över Stockholms slott. Mötesplatsen för vad som blir försommarens tuffaste konflikt i svensk politik.

Sven-Olof Sällström är en före detta yrkesofficer från Östersund, som blev medlem i sverigedemokraterna så sent som 2006. Han sitter i partistyrelsen, men brukar inte räknas till den hårda kärnan i partiledningen. Den lite sävlige norrlänningen har långt kvar till ettrigheten hos partiledaren Jimmie Åkesson eller partisekreteraren Björn Söder.

Ändå är han på god väg att bli landets mest inflytelserika sverigedemokrat, genom sin medverkan i attackerna på alliansens jobbpolitik.

För några dagar sedan röstade riksdagen om ändringar i regelverket runt a-kassan. I nästa vecka väntas regeringen få bakläxa om arbetsmarknadsåtgärderna i Fas 3.

– Jag kan inte tala för hela min riksdagsgrupp, men personligen upplever jag att samarbetet med de rödgröna har blivit bättre medan samarbetet med alliansen har blivit sämre under året som har gått, säger Sven-Olof Sällström.

Jo, han använder just det där ordet: samarbete. Det är missvisande. Ingen för formella förhandlingar eller diskussioner med sverigedemokraterna. Inte politikerna från alliansen, inte de rödgröna. Sällström påstår inte heller att han har överläggningar med regeringspartierna eller oppositionen.

Men inflytande, det har han. Hur funkar det?

Det var i mitten april som en rörelse utanför arbetsmarknadsutskottet gav eko i hela Sverige. Ett möte i arbetsmarknadsutskottet ajournerades när det stod klart att sverigedemokraterna tänkte stödja de rödgröna på ett par punkter om a-kassan. Det handlade om att göra det lättare för deltidsarbetslösa att stämpla upp till heltid, och om att återinföra regeln att ingen ska tvingas söka jobb utanför sitt eget yrke under de första hundra dagarna som arbetslös.

Två unga moderater twittrade: sverigedemokraten Sven-Olof Sällström var i pausen inne på Ylva Johanssons rum tillsammans med andra rödgröna ledamöter från utskottet! Uppgifterna går isär om hur han kom in, och hur han fick lämna rummet, men att han var där är alla överens om.

Några dagar av tumultartade diskussioner följde. Socialdemokraternas nya gruppledare Carina Moberg profilerade sig med ett krav på twitterförbud.

Det som hände politiskt väckte inte lika stor uppmärksamhet. Ändå var det ett trendbrott.

Regeringen Reinfeldt har åkt på fler bakslag under året som gått. Men med undantag för stoppet för försäljningar av statliga småföretag har det handlat om småsaker.

Arbetsmarknadspolitiken är alliansens hjärta. Man kan inte påstå att den har drabbats av en infarkt, för regeringen har vunnit de allra flesta av voteringarna i riksdagen. Men den störs definitivt av flimmer i kammaren.

Oppositionen är på offensiven – med delvis nya partiledare. Efter a-kassan väntar nu en annan fråga där hela oppositionen är samlad – Fas 3 av alliansens jobb- och utvecklingsgaranti.

Återigen står Sven-Olof Sällström i centrum. Den här gången har han inte ens varit innanför tröskeln till Ylva Johanssons arbetsrum.

Han har fått prata på andra sätt.

– Vi ser till att vara tydliga med var vi står. Vi bloggar på vår riksdagsblogg och vi uttalar oss i medierna. Det kan både alliansen och de rödgröna ta del av, och det har säkert skett i båda fallen, säger Sven-Olof Sällström.

Händelseförloppet kring Fas 3 går att beskriva så här:

I början av maj sände »Uppdrag granskning« i SVT kritiska reportage om olika Fas 3-projekt. I samma veva gick sverigedemokraterna ut i Dagens Nyheter och gjorde klart att man ville riva upp Fas 3. Några dagar senare gick de rödgröna ihop i ett utskottsinitiativ för att stoppa inslussningen av nya deltagare i Fas 3.

Så kan man nå enighet utan att ens tala med varandra.

– Sverigedemokraterna påverkade inte vårt agerande. Vi ville utnyttja den uppmärksamhet som fanns runt Fas 3. Man kan säga att verkligheten hjälpte oss, säger Ylva Johansson, vice ordförande i arbetsmarknadsutskottet.

Mehmet Kaplan, miljöpartisten i utskottet, säger att de rödgröna befann sig i en vinna-vinna-situation.

– Det viktiga för oss var att lyfta fram kritiken mot Fas 3. Där hade vi fått gehör, även om vi inte hade nått en majoritet i riksdagen, säger han.

Efter valet i fjol målade de rödgröna upp två risker för mandatperioden. Den ena var att regeringen skulle göra sig beroende av sverigedemokraterna och att svensk politik skulle fördanskas i invandringskritisk riktning. Det scenariot, som fördes fram av bland andra Mona Sahlin, har inte infriats. I stället har regeringen gjort upp med miljöpartiet om migrationsfrågorna.

Det andra scenariot kretsade kring regeringens handlingskraft. Framför allt miljöpartiets språkrör Peter Eriksson varnade för att Sverige skulle få ett passivt och förvaltande styre. Hur det gick? Bevismaterialet efter närmare ett arbetsår i riksdagen räcker nog inte till fällande dom.

Regeringen Reinfeldt modell 2011 sjösätter inte stora reformer, men det kan lika gärna bero på att idéutvecklingen och samarbetet inom alliansen har gått i stå som att allianspartierna har svårt att hitta en pålitlig samarbetspartner i riksdagen.

– Förra mandatperioden genomförde de några stora reformer väldigt snabbt. Nu låter man politiken verka. Man har inga nya idéer eller visioner, utan man jobbar på i ett mer blygsamt tempo. Det som vi diskuterar nu, är ju effekterna av de gamla reformerna, säger vänsterpartisten Josefin Brink.

Faktum är att riksdagen har tagit tillbaka lite av makten från regeringen, efter valet i höstas, när inget av de två regeringsalternativen fick egen majoritet. Minns ni jämmerlåten från Helgeandsholmen under förra mandatperioden? Den hade två teman. Det första gick ut på att riksdagen hade förvandlats till ett transportkompani för regeringens beslut. Det andra temat var att riksdagsledamöterna fungerade som röstboskap.

Svenskarna var inte, och är inte, så vana vid att regeringen har majoritet i riksdagen. Under närmare tre fjärdedelar av tiden sedan demokratins genombrott har landet styrts av minoritetsregeringar. Sådär lagom mäktiga.

– En majoritetsregering är ju en dödförklaring av riksdagsarbetet. Och särskilt hemskt är det för de segrande partigrupperna som bara ska genomföra partiets politik, säger statsvetaren Magnus Hagevi vid Linnéuniversitetet i Växjö.

Efter valet 2010 är vi tillbaka på ruta ett, normaltillståndet i svensk politik, efter ett antal intensiva år av alliansbyggen och blockbildningar.

Det betyder inte att de enskilda riksdagsledamöterna har fått så mycket större rörelseutrymme.

– Tvärtom. Partidisciplinen blir minst lika viktig, eller kanske viktigare, när man måste sätta sig i förhandlingar om politiken. Men partigruppen och den som förhandlar får ett större inflytande, säger Magnus Hagevi.

Tomas Tobé, moderaten, berättar lite skämtsamt att det är tunna väggar mellan hans och Ylva Johanssons arbetsrum. De har en del att diskutera.

– Den stora skillnaden mot tidigare är att vi behöver lägga ned mycket mer tid på att prata med oppositionen innan regeringen lägger sina förslag. Det är jag som ska ge signaler till regeringen om jag tror att en proposition har stöd. Jag för väldigt många samtal. På ett personligt plan är det roligt, men det kräver mycket tid, säger han.

Sedan september har han haft informella diskussioner – aldrig regelrätta förhandlingar – med både miljöpartiet och socialdemokraterna för att försöka förankra alliansens politik i riksdagen. De har nått vissa framgångar i framför allt olika EU-frågor.

– Min upplevelse är att det finns en större förståelse för det parlamentariska läget bland riksdagsledamöterna än vad det finns på arbetsmarknadsdepartementet. Jag har varit förvånad över att det är så pass stängt, säger Ylva Johansson.

Hur mäktig är riksdagen när oppositionen går samman? Vad blir egentligen resultatet när de rödgröna och sverigedemokraterna kan forma en riksdagsmajoritet? Vilket inflytande har Sven-Olof Sällström i praktiken? Om alla ledamöter trycker på rätt knapp i omröstningen om Fas 3 på torsdag får riksdagen göra ett så kallat tillkännagivande till regeringen.

– Jag förväntar mig att regeringen backar och gör om sin politik, säger Ylva Johansson.

Tomas Tobé, däremot, påpekar att regeringen redan är i färd med en översyn.

– Så i sak betyder riksdagens beslut ingenting utan detta handlar om en dragkamp om initiativet. Där är det klart att jag kan tycka att det är oerhört svagt att oppositionen inte kan presentera ett alternativ. De säger inget om hur de vill göra, säger han.

Den dragkampen fortsätter ända fram till sommarlovet.

Den 19 maj gick Sven-Olof Sällström ut på twitter och förklarade att sverigedemokraterna vill stödja några rödgröna motioner om arbetsrätten. Dels handlar det om att riva upp den omstridda Lavallagen som begränsar fackens rätt att vidta åtgärder mot utländska företag med tillfällig verksamhet i Sverige. Dels handlar det om att erkänna ILO 94 som är en internationell konvention från FN-organet ILO, som innebär att offentliga myndigheter ska kräva löner och anställning enligt kollektivavtal vid upphandling.

»S, MP, samt V har alla kommittémotioner med yrkanden om ratificering av ILO 94. SD ansluter! Spännande!«, skriver Sällström på twitter.

– ILO blir det viktigaste beslutet hittills i utskottet, säger han.

På tisdag tar ledamöterna slutgiltigt ställning.

Då kan tonläget i arbetsmarknadspolitiken höjas rejält. Medan Ylva Johansson talar om att skydda bärplockare från Thailand från lönedumpning och exploatering, hävdar de borgerliga ledamöterna att sverigedemokraterna får inflytande i en fråga som gäller frihet och rörlighet över gränser, och synen på människor från andra länder.

Fakta

8 omröstningar har regeringen förlorat i riksdagen, före de aktuella voteringarna om arbetsmarknadspolitiken.