Hissens räcke bågnar likt en väldig banan när man lutar sig mot det, lösa sladdar slingrar sig ner från taket, en dörrkarm gapar tom på fogmassa eller vad man nu kan tänkas fylla sådana glipor med. Nu låter det som ett fattighus. Och det vet vi alla att det inte är. Den guldglänsande mässingsfasaden som vetter mot Vasaparken i Stockholm har närapå återgivits lika flitigt i media den senaste tiden som Håkan Juholts mustasch. Genom en högsmal och spegelblank passage, som får besökarna att se ut som statister i tv-serien »Dallas« snarare än museibesökare, och förbi fotografen Jens Assurs studio slussas man till den helglasade entrén. Sedan avtar prålet. Blir mer trä och vitt. Mer folkhem. Tre utställningsrum, ett filmrum. Kapprum och toaletter. 150 miljoner kronor har den snart 80-åriga byggherren Sven-Harry Karlsson slantat upp för kåken som öppnade för allmänheten i söndags. Fast då ingår också bland annat en restaurang med uteservering, 18 lägenheter, och högst upp – en exakt kopia av rummen i hans gård Ekholmsnäs – där hans egna privata samling av framför allt svensk samtidskonst ska visas upp (öppnar i december). På källarplanet får man sig ett smakprov. Några av Lena Cronqvists berömda bronsflickor leker i ett hörn. I ett mörkt rum. Bara så där. Men så har han ju också sagt att han vill avdramatisera konsten. Den där Sven-Harry Karlsson. Lars Kleen, vars högresta skulpturer av gamla bräder, armeringsjärn och vantskruvar nu ställs ut i konsthallen, får leva med att hamna i byggherrens skugga. En mecenat iförd guldhjälm som säger att huset ska glänsa av guld som farbror Joakims kassavalv, är en udda fågel i konstvärlden. I en ledare i SvD (24/3) upprörs Per Gudmundson över att »Kulturnytts« konstkritiker Mårten Arndtzén gnällt på bygget, och kallat det »lite halvsnålt, mitt i storhetsvansinnet«. Det är symptomatiskt för synen som råder på kulturredaktionerna, enligt Gudmundson: »Där är riktiga kultursatsningar kommunala. Där är kapitalister giriga, även när de donerar förmögenheten till det allmänna goda.«

Jag kan inte alls se attackerna som Per Gudmundson ser. Kanske för att byggmästaren valt att beskriva sitt museum »som en tyst demonstration mot girigheten«. Eller för att han likt en konstens Ingvar Kamprad inte säger sig behöva några Ferraris och använder ord som »tossig«. Eller mest troligt – för att Sven-Harry Karlsson vet hur man förhäver sig med humor (en i övrigt vanlig förekommande bristsjukdom i konstvärlden).

På väg bort över Vasaparken vänder jag mig om och kastar en blick på museet. En genial protest mot girigheten eller ett juvenilt skrävelbygge? Både och, hade nog byggherren själv svarat på den frågan. Lite tossigt sådär. För här kommer Sven-Harry Karlsson tjolahej tjolahoppsan-sa.

Sven-Harrys konstmuseum ligger vid Vasaparken i Stockholm och öppnade i helgen.

En skrift med namnet Söder 67 lade fast planerna för Södermalms utveckling under cityomvandlingen. Hans Wohlin, som började arbeta på Stockholms stadsbyggnadskontor 1963, var då överarkitekt och ansvarig för den så kallade sanerings­byrån. Metoden var densamma som inne i city: gator skulle breddas för att ge plats åt den växande biltrafiken. Byggnader skulle förvärvas, rivas och hela kvarter skulle ersättas med stora enhetliga bostads- och kontorskomplex. Mariaberget, Mosebacke och området kring Katarina kyrka var däremot fredade för det moderna projektet.

Planerna på stora kvartersblock längs med Götgatan och Hornsgatan kom dock av sig. Almstriden 1971 och oljekrisen fick politikerna att formulera nya riktlinjer när investeringsviljan sjönk och en ny tidsanda slog igenom. Nu skulle i stället det befintliga byggnadsbeståndet rustas upp. Rivningshysterin var över. Tjänstemanna­kåren anammade snabbt de nya direktiven och följde förvånansvärt snällt med in i en ny tid som lämnade miljonprogram och funktionalism bakom sig. Hans Wohlin gick i spetsen för renovering av gamla kvarter och var en av dem som lade grunden till vår tids samrådsförfarande.

Södra station var ett av de större projekt han planerade på 60-talet. Först i mitten av 80-talet började området bebyggas. Den funktionalistiska stadsplaneringens ABC-stad (arbete, bostad, centrum) förpassades till historien. Man ville lära av den internationella arkitekturdebatten och dess ifrågasättande av modernismens dogmer. Bröderna Krier, som hade kritiserat en funktionsuppdelad stadsplanering bjöds in när Hans Wohlin återigen ansvarade för projektet, men hur mycket förstod man egentligen av tankarna kring att bygga vidare på den traditionella europeiska staden? Hans Wohlin förordade en tät och låg bebyggelse, stadsmässig och med slutna kvarter. Resultatet blev däremot inte så annorlunda jämfört med tidigare svensk stadsplanering, området saknade egen identitet och var endast ett förklätt miljonprogramsområde byggt med samma produktionsapparat, hus­typologier och lånesystem som tidigare.

Planarkitekten Aleksander Wolodarski, som började arbeta under Hans Wohlin i slutet av 60-talet, minns honom som oerhört analytisk och skarp, även om han i sina estetiska omdömen var en sträng funktionalist. Hans Wohlin förvaltade arvet från sina företrädare Sven Markelius och Torsten Westman, och Wolodarski understryker att Wohlin också var en forskare som alltid gick på djupet. Under hans tid var Stadsbyggnadskontoret något av en akademi där Wohlin ivrade för att alla skulle förkovra sig.

Även efter att han gått i pension för drygt tio år sedan fortsatte Hans Wohlin att hålla föredrag och skriva böcker, och han var en av dem som kritiserade det vinnande förslaget i tävlingen om tillbyggnaden till Gunnar Asplunds stadsbibliotek. Funkisbebyggelsen i Södra Ängby i Bromma, där han bodde i ett kvartssekel, var en favorit. Men han noterade risken att älska ihjäl funktionalismen med förvanskande påbyggnader. Det bästa sättet att ta hand om en funkisvilla var att lämna den helt i fred för ändringar. »Däremot skall man vara noga med underhållet«.

Leo Gullbring, frilansjournalist

Född på Björkliden i Lotorp, ett järnbruk inte långt från Finspång, blev ett av Bengt Lindroos första uppdrag att som artonåring rita 40 illustrationer över typhus för sågverket Kölstas katalog. Pengarna bekostade faderns begravning. För att komma in på arkitektutbildningen i Stockholm utan studentexamen krävdes praktik. Sven Markelius visade sig ha en tjänst ledig, men det var inte lätt att övertyga honom om att träffa en simpel byggnadsritare. När en av den svenska funktionalismens starkaste män var halvvägs igenom Bengts ritningspärm frågade han: »När kan herr Lindroos börja då?«. Bengt rusade ut på Hantverkargatan och skrämde med ett glädjetjut slag på förbipasserande.

Modernister som Le Corbusier inspirerade, men också Karin Boye och Hjalmar Gullberg. Bengt Lindroos lärde känna poeten Harald Forss, och gjorde omslag i skokartong och illustrationer till hans första bok »Trött pupill«. Hos Markelius blev Lindroos en av världsarkitekturens första förespråkare för nybrutalismen, vilket kan bevittnas i FN-organet ECO-SOC:s sessionssal i New York. Alla undertakets installationer är exponerade, en symbol för FN:s arbete som ständigt pågående och aldrig avslutat. Söderledskyrkan i Hökarängen, med tunga tegelvolymer och klockor på rad, från en tid innan kyrkor behövde påskriften kyrka, tål väl att jämföras med Louis Kahns arkitektur.

Bengt var inte okritisk till 60-talets miljonprogram. I sin alldeles utmärkta och starkt rekommenderade bok »Att vara arkitekt kan vara att …« beskriver han hur arkitekturen prutas bort när bygg­ledaren ersätter arkitekten. Det är ett öde som dessvärre drabbat några av hans egna projekt, som kvarteret Vägaren med sina omdiskuterade loftgångar på Folkungagatan på Södermalm i Stockholm. Samma sak gäller de fristående balkongtornen i Södra Stationsområdet i samma stad, där barnen lätt ser leksakerna falla ned genom springorna.

När budgeten var rimlig var han där­emot i sitt esse. Stadsförnyelsen på Glasbruksgatan överträffar det mesta i den svenska arkitektbranschen med väl utförda proportioner och udda detaljer med två spegeldörrars avtryck i hussockeln. Hade han fått göra den svenska paviljongen till världsutställningen i Sevilla 1992 med sensuella trägaller i en jättelik arkitektonisk pergola, så hade han presterat ett verk i samma klass som den berömde schweiziske arkitekten Peter Zumthor.

Kaknästornet är självklart hans mest kända verk. I stället för ett cirkulärt torn byggdes ett intrikat system av kvadratiska element. Betonggjutningens problem med flammighet löste han elegant med en reliefverkan som parafraserar Televerkets olika provsignaler. Men hur stolt han än var tillät han sig förstås att som enveten bluddrare i tidningen Blandaren teckna ett Kaknästorn som en slak jättefallos.

Han ritade också SL:s biljetthall vid Slussen 1961, och vann nästan 20 år senare en tävling på samma plats. I »Att vara arkitekt kan vara att…« går att läsa att han skissade fram sitt projekt vid köksbordet: »en sensommardag skar [jag] en cheddarost och plötsligt såg [jag] Mariagränden med kvadratisk angöringsplats ungefär tvärs och i mitten på tallriken. Och strax till höger låg trapporna från Klevgränd. Allt inneslutet i och omfamnat av ostskivans cirkel i skön kongruens med tallrikens.«

Leo Gullbring, journalist

– Jag vill överraska folk med en plats de inte upplevt tidigare, säger den brittisk-irakiska stjärnarkitekten Zaha Hadid om Maxxi.

Svarta ramper bryter ut ur de ljusa rummen, leder vidare till nästa, konstverken iscensätts i rum efter rum, och känslan av att gå vilse är både befriande och lätt oroande. Maxxi påminner om en komplex dataskiss där allt flyter samman, där kraftlinjer möts och bryts, och bildar nya rum, helt på tvärs mot traditionell arkitekturs tydliga uppdelning i golv, väggar och tak. Ett flöde av rumsligheter som avbryts av plötsliga avgrunder, schaktlika vyer, nästan som i ett datorspel. Museet är inte längre en neutral utställningslåda, arkitekturen har lika stora konstnärliga anspråk som konsten själv. Och det fungerar, Anish Kapoors och Mario Merz gigantiska konstverk klarar mer än väl att gå i närkamp med rummen.

Som en diva skrider Zaha Hadid fram. I stället för ett traditionellt vitt modernistiskt konstmuseum presenterar hon stolt en dynamisk byggnad som vågar utmana samtidskonsten.

– Konsten har förändrats, säger hon, den handlar inte bara om målningar längre. Och museet som institution har ifrågasatts under lång tid, hela den här idén med vita neutrala rum som objektifierar konsten.

Ett av Zaha Hadids mer fascinerande grepp är att låta utställningssalarna expandera och krympa i ett sömlöst flöde. Som besökare lockas man från rum till rum, det finns hela tiden något som för en vidare. Arkitekturen lyckas med att skapa en rörelse genom de komplext sammanfogade byggnadskropparna, och just rörelsen har varit ett av Zaha Hadids ledmotiv sedan hon inledde sin karriär på allvar med en brandstation för möbelföretaget Vitra i mitten av 90-talet.

– Här är enorma krafter i rörelser. Det handlar om att gestalta rumsvolymer som öppnas och sluts, att förstå hur vi kan uppleva rumsligheter på ett nytt sätt.

Hon framhåller att Maxxi inte bara är en byggnad, utan flera; museet är som ett konstcampus som innehåller inte bara en berättelse, utan flera.

Zaha Hadid har inte något till övers för arkitektur som »stänger in« konsten. Inte heller för en arkitektur som hon tycker gör människor till passiva åskådare i perfekt formade rum. I stället för att referera till den modernism som stelnade i miljonprogram och lådor på höjden och bredden, återuppväcker och vidareutvecklar hon det tidiga 1900-talets revolutionära modernism som drömde om en arkitektur lika rörlig och dynamisk som framrusande tåg och flygplan. Drömmarna om en arkitektur som skulle befria människan fick en renässans under sextiotalets radikala uppror. Men först med Frank Gehrys Guggenheimmuseum i Bilbao och Daniel Libeskinds judiska museum i Berlin i slutet av åttiotalet, fick de sitt verkliga genombrott.

Men frågan är om inte arkitekten Odile Decqs Macro, mitt i bostadskvarteren strax bortom Porta Pia, ändå är pärlan av Roms två nya museer? Här finns sedan tidigare utställningssalar i rum efter rum i Peronis gamla bryggeri, men med Odile Decqs tillbyggnad blir Roms lokala konstmuseum också ytterligare en arkitektonisk sevärdhet. Den eviga staden får inte bara en ny arena för samtidskonst, utan också ett sluttande torg uppe bland hustaken med restaurang, en enorm lanternin med fontän och projektioner av ljusinstallationer på de omgivande husfasaderna.

– Vi ville att staden skulle komma in i museet, se hur trottoaren fortsätter in i byggnaden här, men också hur museet fortsätter ut och blir en del av kvarteret, förklarar Odile Decq entusiastiskt när de första utställningarna just kommit på plats.

Den franska arkitekten är lika svartklädd som Zaha Hadid, men hon adderar mer dramatik med svart läppstift, svart nagellack, punkigt hår och voluminösa armband. Precis som i Maxx leder smala gångar åt olika håll, men är här mer integrerade i stora ljusa och avslutade utställningssalar. Odile Decq ger i stället sin dynamiska arkitektur fullt utlopp i de gemensamma ytorna där hjärtat är ett auditorium i högglansigt rött, likt en enorm lackad ask från Kina. Jacques Tati-inspirerade toaletter bjuder på spegelväggar och närmast interaktiva handfat med skimrande färgkaskader. Macros skala är mer återhållen och sensuellt intim än Maxxis, men här finns också ett riktigt stort utställningsrum där den indiske konstnären Subod Gupta för närvarande byggt upp ett berg av hushållsattiraljer.

– Jag tror att arkitekturen, inte bara konsten, kan väcka existentiella frågor kring vår samtid och framtid. Det är därför jag vill låta människor upptäcka kons­ten på ett nytt sätt med en promenad som ger olika perspektiv och en mer personlig relation till både arkitektur och konst, säger Odile Decq.

Fakta | Zaha Hadid

Den 59-åriga brittisk-irakiskan är just nu en av världens mest efterfrågade arkitekter. Sedan början av 80-talet driver hon ett arkitektkontor i London med över 350 personer anställda.

Maxxi, Italiens nya nationalmuseum för samtidskonst, invigdes i Rom vid månadsskiftet. Notan för anläggningen uppgår till 1,8 miljarder kronor. För några veckor sedan invigdes också hennes spektakulära operahus i Guangzhou i södra Kina.

Zaha Hadids arkitektkontor har också designat bilar, kläder och inredning.

För fyra år sedan hedrades hon med en retrospektiv utställning på Guggenheim-museet i New York.

Maxxi ligger på Via Guido Reni 4 (nära Renzo Pianos auditorium). Öppet 11 till 19 alla dagar (torsdagar till 22), utom måndag.

www.fondazionemaxxi.it

Fakta | Odile Decq

Hon fick sitt genombrott för 20 år sedan med en bankbyggnad i Rennes, Frankrike, tillsammans med den irländske konstruktören Peter Rice som varit inblandad i världskända byggnader som operan i Sydney och Pompidou-centret i Paris.

Betraktas som en av Frankrikes främsta arkitekter.

Har ritat tillbyggnaden till Macro, Roms lokala konstmuseum beläget i stadens gamla slakthuskvarter, som invigdes i maj.

Macro ligger på Via Nizza/Via Cagliari (nära Porta Pia). Öppet 9 till 19 alla dagar utom måndag.

www.macro.roma.museum

Claes Britton har skrivit en vacker liten bok om medelålderns förbannelse – att kunna blicka tillbaka på ett liv som till hälften förflutit – och den brutalt oåter­kalleliga förlusten av en förälder.

»Min mamma är död« kommer ut nästa vecka (Albert Bonniers Förlag).

Debatt

Berättelsen om livet och världen börjar i de yngstas böcker. Svenska barnboksinstitutet lyfter detta till en valfråga, med debatt mellan bland andra kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson.

Kulturhuset, Stockholm, tisdag klockan 18.

Arkitektur

Varför ser nya hus ut som de gör? Färgfabrikens nya utställning »Building Blocks« utmanar invanda föreställningar genom att låta barn och ung­domar i åldern 5–16 år »beställa« varsin byggnad i dialog med arkitekter. Resul­taten har byggts upp som modeller.

Öppnar i morgon, lördag, i Liljeholmen, Stockholm.

Film

Barnkammaren är en av det moderna samhällets mest hotfulla platser. Stefan Jarl blickar in i blodomloppet och berättar historien om hur kemikaliesamhället hotar oss alla.

»Underkastelsen« har premiär i kväll, fredag.

– Det är helt enkelt inte acceptabelt att viktiga byggnader som allmänheten tryggt förutsätts kunna gå in i haft tak som rasat. Det måste bli ändring!, dundrade miljöminister Andreas Carlgren på en hastigt sammankallad presskonferens.

Enligt Boverket är det inte snön som är orsaken till mängderna av takras över hela landet. Nikolaj Tolstoy, enhetschef vid bygg- och förvaltningsenheten, konstaterar att snömängderna inte är större än vad normerna förutsätter. Snön avslöjar däremot byggfel, slarv och okunskap. En aktuell europeisk undersökning visar att 1 procent av takrasen har berott på snön medan 75 procent orsakats av felräkningar eller felaktigt utförande.

– Man bygger med längre spännvidder, slankare konstruktioner och använder mindre material, samtidigt som man med datorer kan räkna fram precis vad som krävs för att klara normerna. Det är möjligt att våra regler kommer att behöva förändras, säger Nikolaj Tolstoy.

Miljöministern vill nu ställa högre krav på byggherrarnas kontroller. Men frågan är om det inte räcker med att blicka tillbaka drygt 20 år tillbaka i tiden.

När byggsektorn avreglerades under åttiotalet var det inte längre byggnadsnämnderna som krävde in och godkände ritningar och beräkningar. Med nya plan- och bygglagen 1987 skulle i stället byggherrarna granska sig själva via kontrollplaner och sina egna kvalitetsansvariga.

Mats Axelsson, expert på byggnaders bärförmåga på Sveriges Tekniska Forskningsinstitut (SP), minns hur det var tidigare.

– Då dokumenterades allt och man kunde gå direkt till byggnadsnämndens arkiv för att ta fram konstruktionsritningar och beräkningar. I dag är det ett stort bekymmer att få fram någon som helst dokumentation för att se vem som är ansvarig.

Bristen på dokumentation öppnar för alla och envar att skylla på någon annan, precis som nu sker med de nerfallna taken. Hur hänger då rasen samman med de ändrade kontrollreglerna på 1980-talet?

– Vi har haft fler än etthundra takras och påfallande många är nya byggnader. Vi ser ett mönster med lätta takkonstruktioner i stål eller trä, med långa spännvidder, ofta uppemot 20 meter, konstaterar Mats Axelsson.

Dagens system lägger allt ansvar på byggherren som i många fall inte har den kunskap som krävs. Inte minst när de stora byggföretagen bygger och sedan lägger över hela ansvaret på en färsk bostadsrättsförening som saknar den kompetens som krävs.

– Det nya systemet med att lägga allt ansvar på byggherren är unikt för Sverige, förklarar Katarina Nilsson, ansvarig för arkitektur- och professionsfrågor hos Sveriges Arkitekter. I andra länder görs arkitekter och eller konstruktörer ansvariga, där finns en helt annan myndighetskontroll. Nu görs PBL om, men min bedömning är att det inte tas tillräcklig hänsyn till de här frågeställningarna.

Rune Johansson, vd för Byggutbildarna, har varit med som expert i förarbetet inför nya PBL. Han hävdar att kontrollsystemen inte fungerar.

– Man kan vara tveksam till så pass mycket egenkontroll som vi har i dag. Det kommer att bli tuffare med nya PBL, men sedan är det frågan om kommuner och andra på allvar följer intentionerna i lagen. Det finns alltför många byggare som hellre ser till ekonomi än kvalitet och noggrannhet.

Fakta

103 rapporterade takras i 63 kommuner varav 26 djur­stall, 15 idrottshallar 10 industrilokaler och 4 affärer. Uppgifterna gäller perioden 1 jan–1 mars 2010.

Källa: SP och Boverket

Det verkade för bra och osannolikt för att vara sant.

Men båda stod ju där med sina visioner.

Piano visade skisser på utställningshallar som skulle byggas på ett gärde intill E4:an. (Åhörarna var möjligen mer imponerade av att Vandalorum hade engagerat en världsarkitekt, än av hans anspråkslöst ladugårdsliknande byggnader.)

Hultén antydde att hans omfattande privata konstsamling skulle hamna på det nya centret.

Att dåvarande kulturministern Marita Ulvskog öppnade hela tillställningen förstärkte intrycket att något stort och riksangeläget var i görningen.

Sedan 1998 har kommun, landsting och andra offentliga aktörer pumpat in några tiotal miljoner kronor i Vandalorum. På marken där Renzo Pianos byggnader skulle ligga har det placerats en skulptur och en kur med kopior på arkitektens skisser. Men den storslagna drömmen har inte förverkligats.

Förrän nu. I morgon, lördag, tas faktiskt det första spadtaget i Värnamo. Fem av de tretton hus som Renzo Pianos skisser omfattar ska byggas och den första utställningen öppnar nästa påsk.

Den som lovar detta är Sune Nordgren, ännu ett namn med internationell klang. Under åren kring millennieskiftet utvecklade han Baltic Art Center for Contemporary Art i den nedgångna arbetarstaden Gateshead, granne med mer kända Newcastle på andra sidan floden Tyne. Därefter drog han till Norge och ledde den prestigefyllda sammanslagningen av Nasjonalgalleriet, Arkitekturmuseet, Konstindustrimuseet och Museet för samtidskonst till ett enda ny superinstitution.

Hans beslut att hänga om Nasjonalgalleriets Edvard Munch-tavlor ledde till slutet på Norgehistorien – man tafsar inte ostraffat på nationalklenoder, i synnerhet inte om man är svensk. Efter en häftig kritik­storm lämnade Sune Nordgren Oslo.

När han strax därpå fick frågan om att bli halvtidsanställd chef för Vandalorum levde han som de flesta i tron att det högprofilerade projektet för länge sedan somnat in under tyngden av sin ogenomförbarhet.

Nu, säger han, har drömmar ersatts av realism. Därför är det till slut möjligt att sätta spaden i jorden.

– Tidigare har Vandalorum varit lite av en helig dröm som måste förverkligas utan kompromisser. Man försökte hitta finansiering på 300 miljoner kronor men stötte naturligtvis hela tiden på patrull, eftersom det är så mycket pengar.

Det Vandalorum som förverkligas är billigare och mindre än den ursprungliga visionen. Och det kommer inte att finnas några omfattande, exklusiva konsttillgångar; innan Pontus Hultén avled 2006 hade han i stället donerat sin samling till Moderna museet i Stockholm.

Men Sune Nordgren säger att han inte sörjer att dyrgriparna inte hamnade i Värnamo.

– Jag är glad för det, en sådan samling hade låst det här centret. Jag vill att det här i stället blir som Louisiana (konstmuseum utanför Köpenhamn); att vi bygger samlingen samtidigt som vi bygger institutionen.

Trots att tonläget skruvats ned vore den fortsatta historien om Vandalorum ofullständig utan en anspråksfull framtidsvision. Verksamhetsplanen slår fast att centret ska spela en nationell roll i gränslandet mellan konst och design.

– Vi är orena och ohyfsade och kan röra oss mellan disciplinerna, säger Sune Nordgren.

Bakgrund | Vandalorum

Smålands konstarkiv i Värnamo skulle under 90-talet få nya lokaler för sin samling av regional konst. Pontus Hultén, legendarisk före detta chef för bland annat Moderna museet i Stockholm och Pompidou-centret i Paris, blev engagerad via ex-hustrun Anna-Lena Wibom, som utredde nybygget på konstarkivets uppdrag.

Hultén fick i sin tur med sig Renzo Piano, personlig vän sedan Pompidou-tiden.

Efter att planerna offentliggjorts i februari 1998 såg det ljust ut. Ett riksdagsbeslut innebar att staten från och med 2003 skulle bidra till driften av Vandalorum.

Men så drog de interna striderna i gång. En av de första som lämnade projektet var Anna-Lena Wibom. Och efter hennes avhopp förklarade Pontus Hultén att han i solidaritet med henne drog tillbaka utfästelsen att placera sin konstsamling i Värnamo.

Styrelsens ordförande Claes Ljungh skötte uppdraget parallellt med jobbet som statssekreterare på finansdepartementet – en dörröppnare till Stockholmsmakten som alla projekt med stora mål och små medel bara kan drömma om.

Men Ljungh hoppade också av, på grund av ekonomisk oreda.

Efter honom följde ett strömhopp och för dem som behållit Vandalorum i sikte verkade det självklart att projektet var på väg att dö. Dessutom kom signaler från Renzo Piano som tydde på att han inte längre hade något med Vandalorum att göra – den nuvarande chefen Sune Nordgren har dock fått lugnande besked om det.

En privat stiftelse i Jönköping är nu största enskilda finansiär.

Läs också intervjun med Renzo Piano.

– Jag övervakar det!

Det var också tack vare Pompidou-centret och dess förste chef, den svenske museimannen Pontus Hultén, som han många år senare skulle ge arkitektonisk form åt en vild idé om ett konst- och design-center på ett fält i utkanten av småländska Värnamo.

Han säger att hans metod är att noggrant avlyssna den plats där en byggnad ska uppföras. När Art Institutes nya flygel skulle byggas i Chicago (invigd i maj 2009) började han med att försöka »stjäla« stadens själ, förklarar han.

– Platser talar. Och naturligtvis talar också människor: beställare, kommittéer, användare. Men de blandar ofta samman begär och behov. En bra arkitekt är som en läkare och måste kunna se bortom det som uttrycks i ord. Att tolka önskemål är svårt. Man måste vara ödmjuk och aldrig glömma att det vi främst gör är att konstruera skyddsrum; jag gillar det väldigt elementära i den tanken, säger Renzo Piano.

Det hemska för arkitekten – och för allmänheten – är beständigheten hos misslyckade projekt. En dålig tavla går att stuva undan och man kan låta bli att lyssna på ett oskönt stycke musik, medan en arkitekts misslyckande finns kvar att beskåda. Arkitektyrket är riskfyllt, konstaterar Renzo Piano, men också fullt av möjligheter. Det man skapar kan göra skillnad och bli viktigt för människor. Art Institute i Chicago har till exempel blivit en stolthet för staden.

– Till och med för Barack Obama, som har varit där på besök. Byggnaden är älskad, den har blivit en mötesplats. Så är också fallet med Pompidou-centret i Paris. Men det är 40 år mellan de båda projekten, ett helt liv.

Efter en lång karriär är det det futuristiska jättekomplexet Centre Pompidou i närheten av hallarna i Paris som Renzo Piano oftast återkommer till. Det är hans »baby«. Han säger att han än i dag i det närmaste är förvånad över det förtroende som han och Richard Rogers – då endast 33 respektive 36 år gamla – visades.

– Det var galenskap – men vacker galenskap! Men det här hände samtidigt som synen på museer radikalt förändrades, och arkitekturen blev ett slags uttolkare av den förändringen.

En ny byggnad behöver tid att smälta in i stadsbilden och i människors medvetande. Därför är det absurt att arkitektur i dag tycks vara styrd av tillfälliga nycker, tycker Renzo Piano.

– Arkitekturen har blivit ett offer för modets svängningar.

Han hävdar att många arkitekter lever ut sina hävdelsebehov. Men arkitektur fungerar inte så, den bekräftas inte genom tittarsiffror, som program på tv, genom snabbt redovisade tittarsiffror.

– Arkitektur är som en flod, eller som träden … det tar tid att hitta en naturlig plats i landskapet. Titta på Pompidou-centret, det krävdes åratal innan det var en naturlig del av stadsbilden. Samma sak med New York Times-byggnaden, det har krävts två-tre år för att den ska kännas naturlig på Manhattan. Vi känner för byggnader för att de har en plats i våra liv. Och de blir bara vackrare av lite skavanker och en konkret funktion.

Under åren har Renzo Piano kommit att ägna mycket tid åt att rita museer. Förutom att en första etapp av Vandalorum i Värnamo nu förverkligas har han ritat ett nytt museum för samtida konst i Oslo som öppnar om två år och är i olika skeden av flera museiprojekt i USA.

– Museivärlden förväntar sig att man respekterar konstens behov, och det är jag bra på. Ett museum är en plats för kontemplation. Arkitekturen måste respektera konstverken, men också ge dem ett levande sammanhang.

Översättning och bearbetning: Thord Eriksson

En dag för tre år sedan knackade två män och två kvinnor på hos Panthéons chef. De förklarade att de under ett års tid använt monumentet som nattlig biograf. De hade också passat på att laga Panthéons klocka som legat trasig och samlat damm sedan 1960-talet.

Nu hade de för avsikt att lämna Panthéon och behövde någon på insidan som kunde dra upp det mekaniska uret med jämna mellanrum.
Kunde chefen vara behjälplig?

De fyra ställdes inför rätta för olaga intrång, men friades. Enligt fransk lag kan man inte dömas för intrång i offentliga byggnader om det inte skett någon skadegörelse eller stöld.

Ett stenkast från Panthéon ligger den halvsunkiga rockbaren Le Piano Vache. Där sitter Lazar Kunstmann – till vardags filmarbetare, övrig tid talesperson för restaureringsfalangen av det underjordiska nätverket UX.

Under Paris tunnelbana och pendeltåg, som är inkapslade i betong, och under vatten- och avloppssystem, bredbandskablar och elnät, löper ett nätverk av 300 kilometer tunnlar.

UX består av omkring tvåhundra personer i löst sammansatta grupper, som alla på något sätt utnyttjar dessa tunnlar som infrastruktur eller lokal för olika kulturella manifestationer.

Gruppen Untergunther restaurerar och La Mexicaine de Perforation anordnar film- och teaterföreställningar. Den senaste gruppen att smälta samman med UX var Mouse House, ett gäng tjejer i yngre tonåren som gräver lönngångar efter skolan.

– Alla bidrar med vad de kan och vill. Det är bra att det finns grupper inom UX som gillar att gräva hål, mura väggar och dyrka upp lås. Om vi skulle göra allt det där innan vi startar ett projekt hade det tagit för lång tid och spätt ut motivationen, förklarar Lazar.

Några decennier före Kristus grundade romarna en permanent bosättning på Ile de la Cité, den lilla ön i Seine där Notre Dame står i dag, och på Montagne Sainte-Geneviève där Lazar nu sitter och dricker öl. Romarna såg kalk- och gipsfyndigheter under det som skulle bli Paris, och började gräva. Gruvdriften fortsatte ända fram till 1700-talet då den förbjöds efter jordskred.

1777 skapades en myndighet som skulle lokalisera och inspektera de valv som lämnats efter stenbrotten, och som sedan länge glömts av människor. Tunnlarna de grävde utgör idag Paris underjordiska labyrint. Nedgångarna till tunnelsystemet finns framför allt i gamla byggnader, sådana som i dag härbärgerar myndigheter och museer.

De ursprungliga UX-medlemmarna lärde känna varandra när de gick i högstadiet i Latinkvarteren. För små för att vara med på studentfester och nollningsritualer, som då var vanliga i tunnlarna under Sorbonne, gick de i stället djupare för att upptäcka nya och egna revir.

De studerade gamla kartor och grävde nya, väl kamouflerade uppgångar till byggnader. När de blev äldre hade de i bagaget en hel hemlig infrastruktur och en massa kunskap till förfogande för sina projekt. De idéer som tog form rörde kulturella evenemang och restaurering av stadens gömda kulturskatter.

– Vi har hållit på i över trettio år, säger Lazar, som enligt egen utsago hittar bättre i tunnlarna än på Paris gator.

I dag är kärngruppen män och kvinnor i fyrtioårsåldern med vanliga jobb. I nätverket ingår såväl sjuksköterskor som poliser.

– Det som förenar oss i UX är inte att vi gillar att vara hemliga utan det handlar om möjligheten att förverkliga projekt som annars inte hade blivit av.

Varje år genomför UX ett restaureringsprojekt. Det rör sig om byggnader eller objekt med ett kulturhistoriskt värde, men som fallit i glömska eftersom de befinner sig på svårtillgängliga eller dolda platser.

När de bestämt sig för ett lämpligt projekt identifierar de expertisen inom området och övertalar honom eller henne att hjälpa dem – gratis. Det kan handla om historiker, arkeologer eller varför inte en urmakare som är specialiserad på klockor av en särskild typ från en viss epok.

– De säger nästan alltid ja. Vi börjar med att visa dokument, ber om deras åsikt, får dem att känna att det är viktigt. Sen säger vi: Vi är redo att göra det i hemlighet. Vi finansierar det själva. Det enda du behöver göra är att dirigera oss.

Sedan mitten av 90-talet har UX anordnat filmfestivaler, från början i en existerande biograf som de »lånade« på nätterna. De tog med sig folk dit genom tunnlarna och så småningom föddes idén om att sätta upp en egen bio i ett av stenbrotten.

På de affischer som de satte upp i stan stod ingen adress, bara ett telefonnummer. De som var nyfikna nog att ringa fick en närmare vägbeskrivning. På senare år har den accelererande gentrifieringen av Paris, med skyhöga hyror i centrum, gjort publiken alltmer socialt homogen, vilket Lazar beklagar.

– Det här är ett existentiellt problem för oss. Det är inte bara konstnären som måste vara kreativ. Han måste också ha en kreativ publik och det är den i allt mind­re utsträckning. De som kommer på våra evenemang är framför allt de som bor i närheten.

Biografen i stenbrottet tvingades flytta sedan polisen upptäckt den, vilket arrangörerna själva iakttog via de övervakningskameror de installerat. De tömde salen och när polisen kom tillbaka fanns där bara en kvarglömd couscousgryta som antydan att människor varit där. Sedan kunde de läsa i tidningen om polisens förbryllande fynd och följa hur medierna utvecklade teorier om arabisk terrorism i underjorden, utifrån couscousgrytan.

Panthéon blev deras nya biograf.

»Övertagandet av byggnaden« – det är så Lazar kallar det – följde på en period när där de övervakade Panthéons säkerhetsanordningar. »Inte särskilt imponerande«, är Lazars omdöme.

I källaren hittade de trälårar som de sågade itu och gjorde om till biografstolar. Tidigt på morgonen, när nattens filmvisning var över, satte de ihop stolarna så att de såg ut som lårar igen och staplade dem mot väggen. De som rörde sig i Panthéon på dagtid märkte aldrig något underligt.

På sin laptop visar Lazar en film­inspelning från året i Panthéon. En pojke i tolvårsåldern åker rollerblades under Panthéons välvda tak mitt i natten. Grekiska pelare och berömda väggmålningar snurrar runt i bakgrunden.

Fakta | Mer än skelett

Före franska revolutionen smugglade handelsmän in sina varor genom tunnlarna under Paris för att undvika skatt.

I slutet av 1800-talet, under Pariskommunen, den lokala revolution som Karl Marx skulle kalla »det första proletariatets diktatur«, gömde sig upprorsmännen här.

Under andra världskriget sökte parisarna skydd undan bomberna och motståndsrörelsen använde tunnlarna, där ockupationsmakten snabbt gick vilse.

I dag gömmer tunnlarna framför allt katafiler; i huvudsak ungdomar som dricker öl och målar graffiti på nätterna. På internetforum tipsar de varandra om vilka nedgångar som polisen har stängt och var det är fest nästa helg.

Bara en bråkdel av tunnlarna, knappt två kilometer, är riktiga katakomber. I slutet av 1700-talet, när Paris härjades av pesten, som man tömde de centralt placerade kyrkogårdarna och lade skeletten under jord. Benen från omkring sex miljoner människor är staplade längst väggarna i Paris mest morbida turistattraktion.

»Det skulle bli ett jävla rabalder«

Peder Alton är författare och arkitektur­kritiker på DN. Här förklarar han varför Stockholm aldrig kommer att se skymten av några antikvarieaktivister.

Vilka byggnader i Stockholm skulle må bra av lite aktivism?
– Det är svårt att säga. Vi är måna om att inte förstöra de gamla kulturarven i Sverige, de tas ofta väl hand om av myndigheter och bostadsbolag. Väldigt mycket är i gott skick.

Finns det inga skamfläckar som behöver rustas upp?
– Det inre Stockholm är en skamfläck. Det är svårt att återställa eftersom man rev hela city under mitten av 1900-talet. Kåkarna som står där nu är eländiga. De kan bara bli bättre av att renoveras. Men det är ändå bara massa betong, så det skulle inte hjälpa om en grupp aktivister gick dit och bytte ut något dörrhandtag. Det krävs mycket mer än så. I Paris är förutsättningarna helt annorlunda. Hela Stockholms stadsbyggnadskropp är som en stadsdel i Paris. Bostads- och byggnadskulturen i Stockholm kan inte mäta sig med den franska.

Hur menar du då?
– För det första skulle inga aktivistgrupper lyckas ta sig in i byggnader i Stockholm. De är alldeles för välbevakade – larmet skulle panga på med en gång. Dessutom skulle det bli ett jävla rabalder om någon gick in och ändrade någonting i en kulturhistoriskt värdefull byggnad. Jag tycker att det låter kul och vettigt, men jag har svårt att tro att det skulle vara möjligt här. Stockholm har många misshandlade stadsdelar, men det är inget man smyger in och fixar till på en natt. 

Calle Fleur

En nybyggd kulturbyggnad kan göra både städer och nationer mer attraktiva. Det visar inte minst operahuset i Sydney, Australien – världens mest kända. Den danske arkitekten Jørn Utzons karaktäristiska konstruktion med de väldiga, segelformiga betongvalven, har sedan invigningen 1973 blivit ett internationellt landmärke som lockar mängder av besökare.

En sådan satsning framstår som framsynt i dag, när turismen blir en allt viktigare inkomstkälla för många länder, och särskilt kulturturism väntas spela en allt större roll. Möjligen är det en del av förklaringen till byggboomen för scenkonst. Runt om i världen uppförs byggnader av de internationella stjärnarkitekterna. I Norden har under det senaste decenniet hela fyra nya operahus, fyra teatrar och cirka femton konserthus byggts.

I senaste numret av tidningen Arkitektur utnämns de nybyggda scenerna till »vår tids katedraler«; om 1980-talets kulturella högtidsrum utgjordes av museer, menar man att scenkonstens hus tagit deras plats i dag.

Operan i Oslo, som kostade drygt 5,5 miljarder svenska kronor att färdigställa, har sedan premiärfyrverkerierna speglades i fjordvattnet blivit en av Norges största attraktioner och fått EU:s arkitektur­utmärkelse Mies van der Rohe-priset. (Detta trots att det visat sig att den vita marmorn olyckligtvis hade en viss tendens att gulna.)

I Köpenhamn finansierade skeppsredaren Arnold Maersk McKinney-Möller en ny opera, som stod klar 2005. Huset har sju scener, runt 1 000 rum, och en dekor av 419 kvadratmeter bladguld över auditoriet. Kostnaden? 3,6 miljarder svenska kronor.

Carraramarmor, guldtak, och toppmodern design – de anställda på Kungliga Operan i Stockholm kastar sannolikt avundsjuka blickar på kollegerna i Oslo och Köpenhamn i sina påkostade byggnader.

Ett nytt kulturellt landmärke efterfrågas av många i Sverige. Tidigare i veckan diskuterades scenkonstens nya hus under en tvådagarskonferens i Göteborg. På plats fanns representanter för den relativt nystartade ideella föreningen Operainitiativet, som med bland andra operasångerskan Malena Ernman, landshövdingen Per Unckel och Johan Stålhand från Wallenbergstiftelserna i styrelsen verkar för byggandet av en ny nationalscen för opera och annan scenkonst i Stockholm.

Men från politiskt håll kommer inga tydliga besked om framtiden. Nyligen sköts dessutom en välbehövlig renovering av operan i Stockholm upp från 2010 till 2012.
Samtidigt expanderar den dynamiska Göteborgsoperan, vars byggnad invigdes för 15 år sedan. Nu satsar man på en utbyggnad som ska vara färdig redan 2011.

Men det är ändå inget projekt i nivå med operahusen i städer som Oslo och Köpenhamn, det spektakulära konserthuset i Hamburg som invigs i vår eller spanska Valencias imponerande byggnad som stod klar för fyra år sedan.

I den borgerliga alliansens kulturprogram finns ett nytt operahus i Stockholm med som en prioriterad fråga.

– Dels handlar det om Sveriges och Stockholms roll i det internationella kulturlivet. Den opera vi har kräver en del renoveringar och lever inte upp till internationell standard, vilket gör det svårt att delta i utbyten med andra länder. Dels handlar det om Sveriges ställning som kulturland, säger Christer Nylander (fp), tillträdande vice ordförande i riks­dagens kulturutskott.

Priset för ett nytt hem för operan i Stockholm (alternativt ett gemensamt hus för olika sorters scenkonst, vilket också föreslagits) har uppskattats till 3–4 miljarder. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth säger till Fokus att hon avvaktar operans egna förslag på förändringar, ett uppdrag som delades ut i kulturpropositionen i mitten av september. Det finns många frågor:

– Vad ska ett nytt opera-/scenkonsthus rymma? Kan det kombineras med flera verksamheter? Hur utvecklas operakonsten framöver? Vad skulle ett nytt hus kosta att bygga och att driva? Och slutligen, den fråga som de flesta älskar att dryfta, var ska det i så fall ligga? Tyvärr börjar diskussionen ofta i fel ände, med platsen, inte med innehållet, anser hon.

Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt (fp) vill inte bedöma chanserna att huvudstaden får sin nya byggnad. Om 2020, som tidigare nämnts som ett möjligt år för ett färdigt bygge, är realistiskt vill inte heller Christer Nylander kommentera.

– Det är ett bygge som i sig tar lång tid. Men man ska också vara helt ärlig och säga att om det kom pengar utifrån som i Danmark, kunde det gå snabbare än om man ska göra allting utifrån statsbudgeten.

Just nu skymtar varken välvilliga rederimagnater eller en välfylld statskassa, och folkhemsinredaren Ingvar Kamprad kommer knappast att gå in med några möbel­miljarder.

Trots byggboomen i världen ligger planerna på ett nytt operahus i Stockholm kvar på is i minst ett eller ett par decennier till.