– Varje söndag ber jag om en sak: att inte byn ska dränkas, säger hon och lutar sig mot den murkna träverandan.

Allt som hon ser kommer om något år att vara sjöbotten. Det statliga kinesiska energibolaget CPI bygger i samarbete med Asia World Company Burmas största damm, för att tämja floden och förvandla ett område stort som New York till en sjö.

För att förstå varför måste man zooma ut och vända blicken österut till energihungriga Kinas industriområden i Yunnanprovinsen. Dammprojektet är bara ett par av flera kinesiska infrastruktursatsningar och överskuggas av de pipelines för olja och gas som Kina bygger mellan hamnstaden Sittwe i Burma till staden Kunming. Landets geografiska placering erbjuder en genväg mellan Indiska oceanen och Kina. Bränsleledningen medför att de strategiska transporterna från Mellanöstern inte behöver gå en besvärlig sjöväg via Malackasundet.

Sammantaget är Kina Burmas viktigaste handelspartner och förser landet med vapen, teknik och internationellt skydd i utbyte mot elektricitet, olja och strategisk tillgång till Indiska oceanen.

På ytan ett friktionsfritt äktenskap.

– Det är inte en ömsesidig vänskapsrelation utan ett arrangerat äktenskap, säger professor Ian Storey vid Institutet för sydostasiatiska studier (ISEAS) i Singapore.

Enligt honom har militärjuntan de senaste åren med blandad framgång försökt göra sig mindre ekonomiskt och politiskt beroende av Kina, genom att uppvakta andra nationer i regionen.

– Medan Kina har försett juntan med finansiellt stöd, vapen och skydd mot resolutioner i säkerhetsrådet, har generalerna aldrig gillat beroendeställningen. Ledningen har försökt minska den genom att gå med i ASEAN och närma sig Ryssland och Indien.

I takt med att valet närmar sig har relationen mellan Kina och Burma förbättrats. Kinas FN-ambassadör Li Baodong kallar det »ett viktigt steg mot demokrati«. Enligt professor Ian Storey önskar Kina ett stabilt Burma. De vet att Kinas rykte blir skamfilat av att förknippas med en militärjunta som kränker de mänskliga rättigheterna.

– Den kinesiska regeringen har pressat militärjuntan sedan 2004 att fortsätta med politiska och ekonomiska reformer för att stabilisera landet. Kina behöver stabiliteten för att dra nytta av sina investeringar och oroar sig för att stora socioekonomiska klyftor kan leda till anti-kinesiska protester.

När utrikesminister Carl Bildt mötte sin kinesiska kollega Yang Jiechi i maj framhöll även han det gemensamma intresset av stabilitet i Burma.

– Det kan man inte uppnå utan politisk försoning i landet, sade Carl Bildt till SVT.

Kina vill ha politisk och ekonomisk stabilitet i regionen men samtidigt undvika en utveckling som ger USA större inflytande, och ett mer demokratiskt Burma riskerar att bli mer västvänligt.

Även Huang Yunjing, som är assisterande professor vid Sun Yat-Sen-universitetets Asieninstitut, tror att valet kommer att innebära ett fördjupat samarbete.

– Partiet som vinner måste ta tag i landets ekonomiska underutveckling. Här kan Kina hjälpa till. För det andra så är det nära bilaterala samarbetet som byggts upp mellan länderna så pass omfattande att en förändring skulle kunna skada båda parter.

Sveriges främsta Burmaexpert Bertil Lintner tror dock inte att valet i sig påverkar relationen mellan Kina och Burma.

– Militären styr landet nu och kommer att göra det även efter valet, och de gör vad de vill. Det verkar som omvärlden lägger större vikt vid det här valet och är mer intresserade av det än burmeserna själva, som i allmänhet tycks se det som ett bland många av militären iscensatta jippon, som de måste delta i.

Bertil Lintner räknar med att Kina, liksom de andra grannländerna, kommer att erkänna valresultatet och uppmana omvärlden att göra detsamma.

– Kina har säkert större inflytande i Burma än något annat land, men det är fortfarande begränsat, anser han.

Trots det nära ekonomiska samarbetet finns en stor misstänksamhet mot Kina i Burma. Under många år gav landet omfattande stöd till det burmesiska kommunistpartiet. Kina har fortsatt att ha nära förbindelser med den största av kommunistpartiets arvtagare, den förenade Wa-armén (UWSA) som har ett avtal om eldupphör med centralregeringen, men som samtidigt vägrar att lägga ned sina vapen och omvandla sig till en nationell gränspolis.

I augusti 2009 orsakade kriget mot rebellarmén en flyktingvåg in i Kina på 37 000 personer vilket irriterade den kinesiska regeringen.
Enligt Debbie Stothard på den Bangkokbaserade människorättsorganisationen Altsean var händelsen en vattendelare i relationen mellan länderna.

– När Burma angrep Kokangfolket, var det ett slag i ansiktet på Kina eftersom regimen såg till sina egna och inte Kinas intressen först, säger Debbie Stothard.

Det uppblossande våldet längs gränsen hösten 2009 visade att relationen mellan länderna inte är okomplicerad. Men trots ett växande kinesiskt inflytande är det osannolikt att landet skulle bli en kinesisk satellitstat. Burmas starka nationalism och dess historia av kamp för att bevara kulturen och oberoendet mot utländska makter gör det scenariot osannolikt.

Huang Yunjing menar att den roll Kina kommer att spela framöver är ekonomisk och inte politisk.

– Kinas inflytande är betydligt mindre än omvärlden tror. Nationalismen är stark i Burma. Kan de säga nej till väst, kan de göra detsamma till Kina.

Tillbaka på sluttningen ovanför Irrawadyfloden, ser Tu Ja återigen ut över dalen. Hon säger att hon kan tänka sig att flytta om hon erbjuds ny mark. Men ännu har ingen kompensation betalats ut av det kinesiska dammbolaget, vilket ökat bybornas misstro mot kineser.

– De tar hundarna, kvinnorna – unga som gamla, och nu också vår ström, säger Tu Ja.

Fakta | Burma

Yta: 678 500 km²

Huvudstad: Nay Pyi Daw

Största stad: Rangoon/Yangon (ca 5,5 miljoner invånare)

Folkmängd: 49,6 miljoner (2008, FN)

Religion: Buddism 89,2 %, kristendom 5,0 %, islam 3,8 %.

Officiellt språk: Burmanska.

Enligt burmesisk statsmedia har Kina investerat över en miljard dollar i landet. 2008 växte handeln mellan länderna till ett värde av 2,63 miljarder dollar. Men kinesiska varor översvämmar Burma och konkurrerar ut den inhemska industrin.

Burma har under senare år köpt militär utrustning från Serbien, Ukraina, Singapore och Nordkorea för att ytterligare minska beroendet av Kina.

Den 7 november hålls de första parlamentsvalen i Burma på tjugo år. I det förra valet 1990 segrade oppositionsledaren och hennes parti Nationella demokratiförbundet, NLD. Militären ignorerade valresultatet.

Officiellt ska valet göra Burma till en demokrati, men valet anses vara riggat till militärens fördel. De tusentals regimkritiker som liksom Nobelpristagaren Aung San Suu Kyi sitter i fängelse eller husarrest är förbjudna att ställa upp i valet.

Källa: swedenabroad.com, New Light of Myanmar, IPS.

Kirgizistan är en typisk produkt av Sovjet­unionen. Staten skapades som en artificiell enhet på 1920-talet, i likhet med sina grannar Uzbekistan, Tadzjikistan och Turkmenistan.

En mer naturlig enhet är däremot Ferganadalen, den bördiga dalen mellan länderna där befolkningen i alla tider har varit blandad. Här bor både kirgizer, uzbeker och tadzjiker. Kirgizerna har ­traditionellt varit ett nomadfolk, medan uzbekerna sysslat med handel.

Stalin valde att dra gränserna till sovjet­republikerna så att folken, kirgizer, uzbeker och tadzjiker, blandades – en effektiv metod att få till stånd en hållhake på dem alla.

När kommunistväldet led mot sitt slut 1990 utbröt etniska oroligheter mellan kirgizer och uzbeker i Ferganadalens största stad Osj. Uzbekerna krävde bättre representation bland statligt anställda, men möttes av kalla handen. Den unga staten Kirgizistan brydde sig inte om att ge uzbekerna någon juridisk status, trots att de utgör femton procent av landets befolkning.

Efter att president Kurmanbek Bakijev störtades i april i år har oroligheterna jäst i hans hemtrakter i södra Kirgizistan. De slogs ner en gång – nu går de inte längre att stoppa. Cirka 200 000 uzbeker på den kirgiziska sidan av gränsen har flytt till Uzbekistan eller köar för att få komma över gränsen. Det talas om en våg av mordbränder och våldtäkter. Minst 179 människor har dött.

Frågan är nu i hur stor grad orolig­heterna är anstiftade. Regeringen i ­Bisjkek och Kirgizistans nya president Roza Otunbajeva anklagar Bakijev för att ligga bakom dem. Det är svårt att veta exakt hur inblandad han är, men att den störtade presidenten ensam skulle ha fått allt detta till stånd är inte sannolikt.

Den höga arbetslösheten och stora fattigdomen i Ferganadalen, ett korrupt styre i Bisjkek och dåliga relationer till grannen Uzbekistan utgör de viktigaste ingredienserna i häxbrygden.

Otunbajevaregimen har stått handfallen inför den blixtsnabbt uppblossade konflikten, på samma sätt som FN, EU och OSSE. EU:s utrikesministrar har diskuterat om att skicka in civila snabbinsatsstyrkor, men några konkreta beslut har inte fattats. Otunbajeva vädjar till Ryssland om trupper, men utan resultat.

Kirgizistan har mött samma öde som majoriteten av de forna sovjetrepublikerna. Ingen är i grund och botten intresserad av landet. Västvärlden talar gärna om demokratiseringsprocesser, men trots att Kirgizistan anses vara det mest demokratiska av de centralasiatiska länderna har varken EU eller USA satsat på aktiv närvaro i landet. De amerikanska militär­baserna byggdes uttryckligen i amerikanskt egenintresse och kommer troligen att monteras ned den dag USA väljer att kraftigt minska sin närvaro i Afghanistan.

Roza Otunbajeva sveptes till makten av en statskupp, ingen folklig revolution. Hennes företrädare Kurmanbek Bakijev anklagades för korruption och vanstyre. Att Bakijev var korrupt är det ingen som förnekar, men inget tyder på att särskilt mycket har förändrats. Om ingen ingriper kan oroligheterna sprida sig – vilket kan bli ytterst ödesdigert för det fattiga Centralasien.

Jong Tae-Se växte upp i Nagoya och började sin karriär i skollaget. När han nått proffsligan J-League började tre nationer att rycka i honom.

Länge trodde Sydkorea att han skulle välja dem. Mytbildningen kring den unge Jong – han är i dag 25 år – sa att han hade sydkoreanska föräldrar. Men så var det inte. I den sydkoreanska upplagan av fotbollstidningen Four Four Two uppgav han våren 2008 att han hade nordkoreanskt ursprung.

Han startade även en blogg med namnet »Jag är Nordkoreas målskytt«. Senare samma år gjorde han sensation i de Östasiatiska mästerskapen och blev ett namn på export även utanför Japan och den koreanska halvön.

– Jag föddes nordkorean och gick i nordkoreansk skola (i Japan). Men jag är imponerad av hur de andra nordkoreanska spelarna välkomnade mig och hur de nordkoreanska myndigheterna behandlat mig.

När Jong motiverar sitt val av medborgarskap för engelska Guardian avslöjar han inga tvivel för egen del. Däremot kan man ana att han varit bekymrad över hur landslagskamraterna – och de ansvariga för laget – skulle reagera på en överraskande »import« från Japan.

Hans smeknamn är »inminui Rooney«, folkets Rooney – med anspelning på engelsmannen Wayne Rooney. Själv är Jong inte så imponerad av den referensen. Han säger till Guardian:

– Jag har inget emot att jämföras med Rooney, det är en ära, men min egen parameter är (Chelseas) Didier Drogba.«

Han vill till England.

– Jag hoppas göra ett mål per match i VM. Sedan vill jag spela i Premier League.

Varefter han avslöjar att han 2009 provspelade för en icke namngiven Premier League-klubb.

Expertisen i regionen tvivlar inte på att han kan lyckas i Europa. John Duerden, Asienexpert på Goal.com, skriver: »Olikt många asiatiska forwards är han en girig målskytt. När han får bollen tänker han bara på att han själv ska göra mål.«

Ingen har hittills lyckat få Jong att tala politik. Inte heller efter att Sydkorea anklagat Nordkorea för att i mars i år ha sänkt ett sydkoreanskt örlogsfartyg, då 46 sjömän omkom.

– Han är en person med ett nordkoreanskt medborgarskap, men hans karaktär är inte nordkoreansk, säger den sydkoreanske fotbollskrönikören Kim Du Young New York Times, som menar att han inte är nationalist.

Artikelskribenten kommenterar dock: »Jong, som har fotograferats med tårar rinnande nerför kinderna före landskamper, skulle kanske ifrågasätta det uttalandet …«

Hur förklarar du att NLD, demokratirörelsens största parti, valt att inte ställa upp i höstens val i Burma?

– Orsaken är att vi inte kan acceptera konsekvenserna av militärregeringens vallagar. Dels måste vi sparka ut vår ledare Aung San Suu Kyi, dels rätta oss efter en konstitution som vi finner helt oacceptabel. Dessutom har vi redan registrerat vårt parti en gång, 1988, och ska inte behöva göra det igen.

Trots att följden blir att NLD måste upplösas och den 7 maj försvinner som politiskt parti?

– Vi kommer inte längre att finnas som parti men det betyder inte att NLD försvinner i våra tankar. Sedan NLD bildades för drygt tjugo år sedan har vi hindrats från att utöva politisk verksamhet. Ledare som Aung San Suu Kyi, jag själv och många, många andra har spärrats in för våra åsikter. Ändå har kampen överlevt, och det kommer den att göra nu också. Vi tvingas att hala vår partiflagga, men jag är säker på att vi en dag ska kunna hissa den igen.

Vad säger du till dem som tycker att ni genom beslutet stängt dörren för en demokratisk utveckling i Burma?

– Att vi valt att inte registrera oss betyder inte att vi stänger dörren till den demokratiska processen. Men vi kan inte godta villkor som innebär att vi måste utesluta vår ledare Aung San Suu Kyi och sparka ut de hundratals partimedlemmar som sitter i fängelse, det kan vi helt enkelt inte. Om dessa villkor ändras vore det förstås möjligt för oss att ompröva beslutet.

Hur kommer upplösningen av NLD att förändra kampen för demokrati i Burma?

– Vi kommer att fortsätta arbeta tillsammans med andra demokratiorganisationer och med etniska minoritetsgrupper, som vi sedan länge har mycket goda relationer med. Vi har också ett mycket gott förhållande till EU, FN, USA och Asean (sydostasiatiska ländernas samarbetsorganisation), liksom till utländsk massmedia, och kommer att fortsätta arbeta med stöd av dessa relationer.

Hur påverkas Aung San Suu Kyis ställning?

– Hon är en galjonsfigur som har kraft att lösa Burmas problem, så världssamfundet måste fortsätta trycka på juntan för en fortsatt dialog mellan henne och Than Shwe (militärjuntans högsta ledare). Även om hon inte längre kan verka som politiker så har hon det burmesiska folkets och världssamfundets förtroende. Hon kommer att fortsätta vara en stark kraft inom burmesisk politik och vi kommer att stå vid hennes sida.

Hur är stämningen bland partiets medlemmar?

– Det rådde länge olika uppfattningar i frågan om registrering, jag tror att majoriteten tyckte att vi skulle delta. Men när vallagarna kom den 8 mars svängde inställningen totalt. Sedan dess är det väldigt få medlemmar som ansett att vi ska registrera oss, det gäller såväl centralt som ute i landet. Framtiden är oviss men det råder god stämning och vi står enade som grupp.

Du har tidigare sagt att en upplösning av NLD till och med kan vara positiv. Hur då?

– I över tjugo år har regeringens förtryck gjort att vi haft mycket svårt att utöva politiskt arbete. Partimedlemmar som utmanat regeringen har satts i fängelse. Det har gjort att vi inte kunna uträtta så mycket för att hjälpa Burmas folk som vi borde. När vi inte längre är organiserade som ett politiskt parti kan det bli lättare för oss att resa runt i landet, att träffa och stötta människor.

Vad kan ett land som Sverige göra för att främja en demokratisk utveckling i Burma?

– Enda sättet är att Sverige trycker på inom EU, som i sin tur kan sätta press på Burmas regering och samtidigt sända ett budskap till exempelvis Kina, som kan spela stor roll. Det kinesiska utrikesdepartementet förklarade nyligen att det måste till en dialog mellan Burmas olika ledare. Det har de inte sagt tidigare och det är mycket hoppingivande.

Vad säger du till svenskar som vill resa till Burma som turister?

– Vi har inget emot det. Att människor besöker vårt land är något ganska normalt i denna tidsålder när folk reser kors och tvärs över jorden. Vi välkomnar alla till vårt land.

Så NLD är inte emot turism till Burma?
– Nej, nej, inte alls. Det var skillnad 1996 när regeringen drev sin kampanj Visit Myanmar Year. Då kände vi oss tvingade att vädja till utlänningar att inte åka till vårt land eftersom det skulle gynna juntan. Men det var då. Nu välkomnar vi alla.

Fakta | Fängslad opposition

Den politiska oppositionen i Burma har varit belagd med munkorg sedan 1990, då oppositionsledaren Ang San Suu Kyi och hennes parti Nationella demokratiska förbundet (NLD) vann en jordskredsseger i de första fria valen på 30 år. Men valet ogiltigförklarades och militärjuntan stärkte i stället sitt grepp, Suu Kyi sattes i husarrest.

NLD-kämpen Win Tin är i dag 80 år gammal. 1989 fängslades han och placerades i det ökända Inseinfängelset, där han satt i 20 års tid. Fängelsestraffet förlängdes från det ursprungliga sju år eftersom Win Tin var politiskt aktiv även i fångenskap. Bland annat sammanställde han en rapport om förhållandena i fängelset som skickades till FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.

Fliten är en av anledningarna till de senaste årens avancering på den internationella rankningslistan, som gjort universitetet till ett attraktivt val bland världens toppstudenter.

Ytterligare en anledning är att regeringen i Hongkong, liksom i andra delar av Asien, för en medveten strategi för att locka utländska studenter.

– Inför förra läsåret höjdes kvoten av utländska studenter vid Hongkongs allmänna universitet från 10 till 20 procent, säger professor John Spinks, rådgivare till universitetets rektor och ansvarig för skolans rekrytering av utländska studenter.

Han berättar att ansökningarna till University of Hong Kong från utländska studenter har gått från »ett hundratal« till »över 10 000« på mindre än ett årtionde. Det enda egentliga hindret från att acceptera fler utländska studenter är platsbristen för boende och lokaler.

– Vi bygger nu 1 800 nya bostäder som ska vara klara till 2012. Innan dess kan vi inte garantera boende för alla studenter, men erbjuder viss finansiell hjälp för boende utanför campus, säger John Spinks.

Hongkong är en av världens mest tätbefolkade regioner, med sju miljoner invånare på en yta mindre än Norrköpings kommun. Även campus är byggt på höjden, och John Spinks har sitt kontor på tionde våningen i ett av många höghus som trängs på skolans lummiga och kuperade bergsområde.

Philip Hafstad, 24 år från Åre, tar sin magisterexamen i internationella relationer här. Regionens tillväxt och utveckling gör att han ser utbildningen som mycket konkurrenskraftig på den framtida jobbmarknaden.

– I Sverige finns många utbildningar med inriktning mot Asien och Kina, exempelvis ekonomi eller civilingenjör. Ett klart bättre alternativ är att studera här på plats, och samtidigt få erfarenhet av kulturen och samhället, säger Philip Hafstad.

Philip följer därmed en klar trend, då antalet svenska studenter i Asien under det senaste årtiondet har femfaldigats. Enligt statistik från CSN studerade färre än 400 svenskar vid asiatiska skolor läsåret 1998–99, under 2008–09 är de fler än 2 000. Under denna period har svenska studenter i Kina sexfaldigats, och i Hongkong tiofaldigats. Flest svenska studenter, 685 stycken, finns i Japan.

Philip Hafstad har också studerat ett halvår vid University of International Business and Economics i Beijing, och anser att kvaliteten på utbildningen är bättre än i Sverige, framför allt vid University of Hongkong. Arbetsbördan är tyngre, men samtidigt är systemet flexibelt och de mycket kunniga lärarna är handplockade från flera olika länder:

– Asien är på uppgång, som ett modernt USA, och Hongkong är en hubb mitt i utvecklingen. Många institutioner, inklusive universiteten, är sedan kolonialtiden formade efter brittisk modell.

Den enda nackdelen med studier i Asien är att statusen – än så länge – är lägre internationellt sett än toppuniversiteten i USA och Storbritannien.

Utbildning är en växande industri: enligt Unesco passerade antalet internationella studenter i hela världen i år för första gången tre miljoner. För att locka dessa har många länder i Asien utarbetat egna specialiteter.

Singapore jobbar hårt med ekonomiutbildningar och samarbetar med kända universitet i USA, de erbjuder gemensamma examensprogram i Singapore. Studenter behöver därför inte längre lämna landet för att få en internationellt beryktad examen.

Singapore siktar på att locka 150 000 utländska studenter till år 2015, jämfört med 97 000 för två år sedan. Utbildningstjänster kommer då att utgöra 5 procent av landets BNP.

Malaysia har främst blivit ett alternativ för muslimer, eftersom 11 september och utvecklingen därefter har fått många att tveka inför studier i USA eller andra länder i väst. Till nästa läsår siktar Malaysia på 100 000 utländska studenter vid sina institutioner, jämfört med 71 000 under pågående läsår.

Efter våldsamheter mot asiatiska studenter har också Australien blivit ett mindre lockande alternativ. Utbildning är landets tredje största export, efter kol och järnmalm, men nu märks en minskning i ansökningar framför allt från Indien, och många väljer att stanna i Asien i stället.

Andra externa faktorer har också hjälpt regionens utbildningsboom. På grund av finanskrisen tvingas allt fler se till priset då de väljer skola. Philip Hafstad betalar motsvarande 120 000 kronor för sin magisterexamen i Hongkong.

Enligt en jämförelse gjord av University of Hong Kong, baserad på kostnadsuppgifter från respektive institutions webbsida, kostar en treårig kandidatexamen inklusive avgifter och livsomkostnader 18 000 amerikanska dollar per år vid University of Hongkong, jämfört med 40 000 dollar i London och 48 000 dollar i Chicago.

Prisskillnaden beror enligt John Spinks på att regeringen i Hongkong subventionerar utbildningen. Dessutom är möjligheten till stipendium för utländska studenter god.

USA och Storbritannien dominerar fortfarande den internationella rankningslistan, men Hong Kong har nu tre universitet bland världens 50 främsta, enligt måttstocken i form av det brittiska magasinet Times Higher Education. Bästa svenska universitet på samma rankning är Lunds universitet på plats 67.

Pris och kvalitet gör att asiatiska familjer nu i större omfattning skickar sina barn till asiatiska institutioner snarare än västerländska. Och på grund av världens ekonomiska utveckling blir dessa studenter en allt större grupp.

– Just nu finns över 420 000 studenter bara från Kina vid utländska universitet. USA och Storbritannien har omkring en tredjedel av dessa, men den andelen minskar nu snabbt, då det finns möjlighet till en internationellt beryktad examen på engelska just runt hörnet, säger John Spinks.

En klar majoritet av de utländska ansökningarna till University of Hongkong kommer fortfarande från det kinesiska fastlandet, vars studenter utgör omkring 90 procent av de utländska studenterna.

Regeringen har också lättat på visumregler och tillåter nu utländska studenter att jobba extra under vid sidan av studierna, samt stanna i Hongkong ett år efter examen för att söka arbete.

– Dessa satsningar, tillsammans med Asiens utveckling och en ändrad mediebild, gör att allt fler ser karriärmöjligheter och en framtid i regionen. Nästa årtionde hör utan tvekan hemma här, säger John Spinks.

Hur känns det att få priset?

– Jag är överlycklig, jag är en stor beundrare av Sverige, som spelar en viktig roll i världen. Jag har också många vänner och forskarkolleger där, som Carl-Henric Svanberg (Ericssons vd) som jag arbetat med inom projektet Millennium Village, och Bengt Westerberg på Röda korset. Jag var också i Sverige nyligen och firade Vattenfalls 100-års­jubileum.

Vattenfall har inget särskilt gott rykte i miljökretsar?

– Jovisst, de har kolkraftverk, men de arbetar hårt för att hitta alternativ och minskar koldioxidutsläppen på många sätt.

Vad har hänt sedan matkrisen 2007 när du försökte mobilisera västvärlden, har de rika ländernas engagemang ökat?

– Den viktigaste och tydligaste förändringen är det beslut som G8-gruppen tog i somras om att skapa en fond på 20 miljarder för att stötta småbönder så att de ska kunna försörja sig. Nu gäller det att den blir verklighet också.

Hur har din vision om en »grön revolution« i Afrika utvecklats?

– Det är bland annat det vi jobbar med i »millennie­byarna«, det handlar om att införa ny teknik i jordbruken, och samtidigt hitta en finansiell lösning, exempelvis genom mikrolån. På vissa håll, som Malawi, har de varit en stor framgång. De exemplen visar att det finns stor potential. De områden som framför­allt har förbättrats är aids, malaria och skolor.

– Samtidigt finns det skäl till stor oro, för när det gäller hungerprojektet har det snarast försämrats de senaste åren. Målen går att uppnå, men det har varit problem med finansiering, svagt ledarskap och dålig organisation. Under Bushadministrationen var USA inte fokuserat på den här typen av frågor och vi kom ingen vart, landet delades av frågor som Irakkriget. Nu hoppas jag att vi kan intensifiera arbetet, för målet att minska hungernöden går att nå, det är inte svårt.

Vilket är det mest akuta problemet i dag anser du?

– Det är absolut matkrisen, och den är mest akut i Subsahara i Afrika och södra Asien. I vissa länder, som Indien, finns också kulturella problem, som att flickorna anses mindre viktiga och får mindre mat än pojkarna. Klimatförändringen blir också allt tydligare, vädret blir alltmer instabilt och de som betalar det högsta priset är de fattigaste länderna.

Du har kritiserat det faktum att de flesta afrikanska länder inte finns representerade i stora ekonomiska organisationer som G8 och G20?

– Afrika är marginaliserat därför att länderna inte är finansiellt starka. Inom FN väger de tyngre, men de behöver vara med i grupper som G20 för att kunna driva igenom beslut också.

Många är kritiska till kändisar som gör pr-aktioner till stöd för välgörande ändamål, hur ser du på det?

– Jag förstår inte alls den kritiken. Artister som Matt Damon, Bono och Angelina Jolie gör oerhört mycket nytta, de når ut i en bullrig värld där det är svårt att få publikens uppmärksamhet. De når ut till en större grupp som aldrig skulle ha hört talas om problemen annars.

Du är en aktiv debattör även i ekonomiska frågor på hemmaplan, och har bland annat kritiserat de enorma statliga stödpaketen till finansmarknaden i USA i samband med krisen. Med facit i hand, var inte det rätt beslut?

– Nej, det hade räckt med penning­politiska stimulanser (räntesänkningar). Miljardpaketen gör stor skada eftersom de ökar budgetunderskottet så kraftigt, vilket nu riskerar att stoppa sjukvårdsreformen.

Överdrevs risken för en djup ekonomisk kris?

– Vid den tidpunkt när investmentbanken Lehman Brothers gick i konkurs tror jag att hotet var verkligt. Det var en verklig finansiell panik som krävde omedelbara beslut. Men med tiden minskade paniken och därmed den akuta risken.

Vad anser du om att den rika världen håller på att köpa upp jordbruksmark i fattiga länder som Afrika, Asien och Latinamerika?

– Det är generellt väldigt farligt. Ofta innebär det att människor som har anspråk på marken och brukar den, ofta av tradition, blir av med den. De kan då bli desperata, som vi såg på Madagaskar nyligen, där ett sydkoreanskt företags markaffär bidrog till instabiliteten.

Ger du aldrig upp hoppet om en bättre värld?
– Det finns tuffa stunder, men så ringer eller mejlar någon från andra sidan jorden och berättar om något projekt som blivit bra, och då kommer hoppet tillbaka.

Skandaler och handlingsförlamning har utlöst ett brett folkligt missnöje med den sittande liberaldemokratiska (LDP) regeringskoalitionen, som förutspås tappa minst hälften av sina mandat.

Bedömare menar att valet mycket väl kan bli dödsstöten för det parti som totalt dominerat japansk politik sedan 1955.

DPJ satsar all kraft på att få den 62-årige Yukio Hatoyama att framstå som en japansk Tony Blair – ungdomlig, folklig och nytänkande. Lyckas partiets spinndoktorer att få snurr på den lite småtråkige Hatoyama kan det i sig räcka för att ingjuta framtidstro i en nation som under snart ett par decennier lidit desperat brist på tillförsikt och optimism.

– Politikerna har så här långt varit oförmögna att få folk att tro på framtiden. Pessimismen har blivit en självuppfyllande profetia, säger Richard Jerram, chefsekonom på investmentbanken Macquarie Securities i Tokyo.

Alltsedan bubbelekonomins dagar i slutet av det glada 1980-talet har Japan varit en nation mer eller mindre i konstant kris. Tillväxten har varit försumbar eller rent av negativ under större delen av 1990- och 2000-talen och det har talats om Japans förlorade decennier.

Den enklaste och trubbigaste av måttstockar ger vid handen att Nikkeis börsindex i augusti 2009 står på en fjärdedel av vad det stod på toppåret 1990. Medan världens övriga börser har rört sig mestadels uppåt har alltså Tokyobörsen tappat 75 procent i värde.

En räcka av LDP-ledda regeringar har visat sig oförmögna att staka ut en hållbar väg ur den monumentala baksmälla som blev resultatet av den förföriska, men förödande bubbelekonomin.

Under åren 1992 till 2002 sjösattes inte mindre än 18 stimulanspaket. Resultatet är nu synligt i form av övergivna flygplatser, torrlagda dammar och tveksamma motorvägsprojekt. Samt en av i-världens värsta statsskulder – för närvarande 169 procent av bruttonationalprodukten.

Att Japan är skuldsatt upp över öronen vore kanske inte så allvarligt om det inte samtidigt vore den snabbast åldrande nationen. Men så är fallet och Yukio Hatoyama har ingen lätt uppgift framför sig.

Vårdkostnaderna väntas mer än fördubblas under den närmaste tioårsperioden, skattebasen urholkas när babyboomgenerationen från 1940-talet går i pension. Parar man detta med sjunkande födelsetal och en världsekonomi som sett betydligt bättre dagar så inser man att Japan är i behov av ett smärre mirakel, eller åtminstone nytänkande av samma slag som 1869 satte stopp för tre sekler av bakåtsträvande shogunat-välde.

Yukio Hatoyama har knappast en revolution på agendan och ska man tolka stämningarna i den japanska huvudstaden så handlar DPJ:s väntade seger mer om missnöje med konservativa och förstockade LDP än om att 60 miljoner väljare plötsligt skådat ljuset.

– Jag har tröttnat på LDP, säger en medelålders kvinna, och hennes väninna fyller i med att det är dags att låta andra krafter försöka.

Sett till partiideologierna är det inga jätteskillnader mellan LDP och DPJ. Bägge partierna är marknadsliberala och faktum är att i stort sett hela ledargarnityret i DPJ är avhoppade liberaldemokrater. Partiledaren Hatoyama lämnade LDP 1993 och har sedan dess funnits med i ett antal partibildningar vars främsta gemensamma nämnare varit svaghet för inre splittring samt bitterhet mot de forna partikamraterna i LDP.

Ska man våga sig på en jämförelse med Sverige så är DPJ en korsning mellan centern och folkpartiet med en gnutta miljöpartistisk globaliseringsskepsis som grädde på moset. Hatoyama skrev i en essä nyligen att delar av Japans nuvarande problem tveklöst kan hänföras till en alltför snabb och alltför omfattande globalisering.

På hemmafronten går dock Hatoyama ut hårt med folkliga frierier. Bland annat kraftigt höjda barnbidrag och ett slopande av de motorvägstullar som gjort resande inom landet till ett nöje för de mer eller mindre besuttna.

Utrikespolitiskt har Hatoyama signalerat att han vill göra Japan mer handlingskraftigt genom att minska beroendet av USA. Om detta även inkluderar att minska USA:s militära närvaro i Japan – för närvarande finns 50 000 amerikanska soldater på baser runt om i landet – har dock Hatoyama inte gett ett entydigt svar på.

En idé som fått anhängare både inom och utanför Japan är tanken på en asiatisk gemensam valuta – en slags euro för Asien. Samtidigt som den skulle underlätta handelsutbytet så skulle den sannolikt ha en stabiliserande effekt på det politiska käbbel som stundtals bryter ut mellan Japan och främst Kina och Sydkorea.

Huruvida en asiatisk euro är politiskt möjlig återstår dock att se, men att idén lagts fram visar att den lite träige Hatoyama i alla fall inte saknar visioner.

På miljöområdet är DPJ mer framåtblickande än LDP. Grovt räknat vill Hatoyama och hans partikamrater minska Japans utsläpp av växthusgaser med ungefär dubbelt så mycket som LDP. Detta ska bland annat åstadkommas genom en kraftig utbyggnad av solkraft – en energikälla som är grovt underutnyttjad i soliga Japan.

I sammanhanget kan nämnas att LDP redan på 1960-talet bestämde att kärnkraft var framtiden för Japan – en politik som partiet sedan varit högst ovillig att ompröva.

Med valet mer eller mindre avgjort på förhand handlar det mer om hur lång smekmånad som det japanska folket är beredd att ge Yukio Hatoyama och hans DPJ.

Medvinden kan snabbt vända om partiet inte förmår att snabbt visa resultat. De behöver inte vara omvälvande, men de måste definitivt visa att det finns handlingskraft och visioner – två saker som saknats i Japan under de senaste åren av LDP-styre.

För exakt en vecka sen skrev jag däremot in mig på ökända Bangkok Hilton – ett av världens mest beryktade fängelser. Fick sitta på en pall och prata i en sprakande telefonlur. En meter framför mig: livstidsdömd ectasysmugglare.

36-årige Michael från Polen gav en fascinerande inblick i livet där ”blåskjortorna” (fångar som knäcker extra som spioner på andra fångar) styr och han berättade livfullt om samurajerna – ”som man inte ska låna pengar av”,  och om hur äckligt det är inne på fängelsesjukhuset.

Otvättade lakan, om det alls fanns några, sprutor som delades av alla, frånvarande läkare och överfulla salar. I sängen intill honom låg vid ett tillfälle en patient svårt sjuk i sista stadiet av AIDS. Han hade oturen att dra sitt sista andetag en lördag. Otur för rumskompisarna i alla fall. För där blev kroppen liggande i den nära 40-gradiga värmen ända till måndag eftermiddag.

När kroppen äntligen transporterades bort kom en sköterska som mycket bristfälligt torkade av britsen och så in med nästa sjukliga fånge.

Men denne polske knarksmugglare var trots sin genomvidriga vardag förvånansvärt uppdaterad på nyhetsläget utanför, långt mer än jag, nyhetsreportern, är. Hemligheten: Han läser både Newsweek och Time. Varje vecka. ”No matter what”, som han sa.

Kände plötsligt lite att jag inte längre kan skylla min dåliga nyhetskoll på att jag inte ”hunnit”, för jag varit föräldraledig.

Hittills är det i öst det händer mest. För även om Barack Obama vill minska utsläppen från den amerikanska bilparken med 30 procent så ska han samtidigt hantera GM:s gigantiska problem. Nej, det är i stället Japan och Kina som har försprånget och kommer ut med flera intressanta elbilar på marknaden under de närmaste åren. Japanska Mitsubishi släpper elbilen iMiev med en räckvidd på 16 mil och det relativt okända kinesiska ­företaget BYD (Build Your Dreams) satsar på modellen E6, som har en räckvidd på hela 40 mil.

– Den kommer ut på den kinesiska marknaden i slutet av 2009 och exporteras om ett par år till Europa, säger Rebecca Wang på BYD.

E6 är en större bil med lång räckvidd som skulle möta behoven till och med i den svenska norrländska glesbygden. Modellen ligger i framkant när Kina satsar på att bli en stormakt inom elbilsproduktion, vilket många analytiker också spår.

– Vi uppskattar att bilmarknaden i Kina kommer att växa tiofaldigt mellan 2005 och 2030, säger Glen Leibowitz på ­konsultfirman Mckinsey & Company, som övervakar den kinesiska bilbranschen.

Samtidigt har kinesiska politiker satt som mål att kapa 50 procent av koldioxid­utsläppen och satsar offensivt att bli världsledande inom grön teknologi.

–Genom att storsatsa på elbilar uppskattar vi att Kina kan minska sin olje­import med 30 till 40 procent före 2030, säger Glen Leibowitz.

Elbilstillverkningen kokar världen över. Nissan ska satsa på massproduktion av elbilar 2010 Renault har lanserat sin Kangoo be bop Z.E (Zero Emission) och Volvo presenterade den 1 juni, tillsammansmed Vattenfall, en ny hybrid som ska vara på marknaden 2012.

Men elbilen är inte en universell lösning. I dag produceras 70 procent av Kinas elektricitet av kol. Detta gäller inte bara i Kina utan i stora delar av världen. Så för att minska utsläppen måste elen produceras mer hållbart. Något som Sverige är världsledande på.

– Även om 75 procent av alla bilar i Sverige skulle köras på el så skulle det bara innebära en total ökning på 8 procent av vår elkonsumtion. Samtidigt skulle det minska vårt totala koldioxidutsläpp med 50 procent, säger Lars G Josefsson som är vd för Vattenfall.

Framtidsvisionerna är många. Men det kommer ta tid innan produkterna möter behoven. Än så länge finns mängder av projekt, det ena mer ovanligt än det andra.  Det amerikanska företaget Sapphire Energy hoppas kunna driva bilar på alger. Genom en kemisk reaktion ska man kunna producera väldigt ren bensin som ska vara på marknaden inom tre år.

Ett annat ovanligt är luftbilen. I 18 år har den franske entreprenören Guy Nègre hållit på med sin bil som går på tryckluft: The Air Car.

– Att köra bilar på bensin är inte hållbart. Det vet vi. Vi använder samma teknik som i början av förra seklet. Nu är det dags att ta till vara på ny teknik, förklarar Miguel Celades som är representant för MDI (Moteur Developpement International), företaget bakom projektet.

Motorn är lika enkel som logisk. En uppgraderad version av ångmotorn där avgaserna består av kall ren luft. 20 mil ska man kunna köra med bilen vilket räcker för många av oss då undersökningar visar att 80 procent av européerna kör mindre än sex mil om dagen i genomsnitt.

Bränslecellsbilar är också en möjlig lösning. Man tankar helt enkelt vätgas som omvandlas till elektricitet där vattenånga är det enda utsläppet. Problemet i dag är att vätgas är svårt att lagra och kostnaderna är än så länge ganska höga. Men många menar att bränslecellen kommer slå igenom om ett par år, speciellt inom den tyngre fordonsindustrin. Just nu slukar utvecklingsprojekten tiotals miljarder kronor och de stora biltillverkarna tvingas samarbeta för att klara kostnaderna.

Etanolen då? Inte många tror i dag på att den har någon långsiktig framtid som dominerande drivmedel. Även om utsläppen är bättre än för fossila bränslen så krävs åtskilligt med energi i själva produktionsfasen. Då är biogasen ett bättre alternativ, men där är problemet att den inte kan klara av mer än några procent av det totala behovet.

Så var landar vi? Vilka bilar kör vi om 20 år?

– Jag tror att det är en ganska lång process kvar och bränslet som kommer att vara dominerande finns inte ännu, menar Patrik Östergren som är försäljningschef för marknadsanalysbolaget Jato Sverige som gör marknadsundersökningar på den globala bilmarknaden.

Han tror också att vi kommer få se flera nya varumärken men att det till slut är de stora befintliga biltillverkarna som kommer att finnas kvar.

– Fokus flyttas alltmer från Nordamerika till Asien, och Kina kommer att bli en stor aktör. Elbilar kommer nog att finnas som ett substitut med fokus på stadskörning, säger han.

David Leggett arbetar för Justauto.com, som är ett marknadsundersökningsföretag för den globala bilbranschen. Han menar att det är otroligt svårt att spekulera för långt in i framtiden.
– Jag tror att lösningen är elbilen men att också bränslecellsbilen kommer att spela en viktig roll i framtiden, säger han.